SEXISM. I finsk media pågår nu en diskussion om att återlämna skallar som svenska rasbiologer stulit från kyrkogårdar. Hans Forsberg berättar utifrån egna erfarenheter om hur rasbiologin i modifierad form fortfarande fanns på svenska universitet i slutet av 60-talet.

“Sverige var ledande på rasbiologins område före kriget. Affischnamnet var Herman Lundborg herostratisk ryktbar för och åter aktuell med sina skallmätningar av samer. Han var inte oväntat ett stort namn i Tyskland.

Man skulle ju kunna tro att dessa idéer hade hamnat på historiens sophög, efter vad som hänt under nazitiden. Men i Uppsala lyckades man på något underligt vis få rasläran att överleva i modifierad form under beteckningen ”Fysisk antropologi”. Ämnet blev en enmansshow av docenten Bertil Lundman. Bland hans vetenskapliga bedrifter kan noteras, att han tyckte sig kunna konstatera förekomsten av en blond rastyp, som han kallade västmanlandstypen.

Jag hörde talas om ämnet via en kurskamrat i historia under min första termin -67. Jag bevistade aldrig någon av Lundmans föreläsningar men fick ändå viss inblick. Föreläsningarna var välbesökta. Merparten av åhörarna torde ha varit strögäster. Lundman hade nämligen ett grundmurat rykte som kuf och tillmättes ett icke ringa underhållningsvärde.

Men så fanns där även en annan kategori av åhörare. Den bestod av dem som givit sig det glada studentlivet i våld: gasker och annat trevligt i nationernas hägn och i glada  vänners lag. För sent hade de varsnat faran. Det var nämligen så, att på den tiden krävdes 1 betyg ( 20 poäng ) per termin för att komma i åtnjutande av studiemedel. Nu hade dessa olyckliga insett, att det skulle de inte mäkta med. Hela deras existens vid lärosätet var alltså hotad.

Men det fanns en utväg: Fysisk antropologi! För erhållandet av 1 betyg i ämnet krävdes att man nöjaktigt kunde redogöra för innehållet i ett par av Lundmans böcker. Ett synnerligen modest krav till och med jämfört med de andra ”räddningsplankorna” konsthistoria och pedagogik.

Nu hände det sig ibland, att Lundman, som man säger idag, kunde uttrycka sig något sexistiskt vid sina framträdanden. Detta upprörde de kvinnliga åhörarna och inför en stundande föreställning kom de överens om, att som en kvinna resa sig upp och lämna salen, om något sådant skulle inträffa.

Föreställningen började och mycket riktigt dröjde det inte länge innan Lundman kom in på en folkgrupp i Östafrika, där männen kännetecknades av att de hade ovanligt stora könsorgan.

Den kvinnliga delen av auditoriet reste sig enligt överenskommelsen och tågade mot utgången. Men innan de hunnit ut genom dörren ropade Lundman:

– Flickor, flickor ! Stopp, stopp! Båten till Tanzania går inte förrän nästa vecka!

The post Fysisk antropologi first appeared on Opulens.

FINSKA SKALLAR. Karolinska Institutets uppmärksammade beslut att sluta hylla far och son Anders och Gustaf Retzius på campusområdet i Solna med byster, en permanent utställning och namn på vägar och salar har inte gått obemärkt förbi i den akademiska världen. Även i finska media pågår nu en diskussion men då gäller det skallarna som Gustaf Retzius och medhjälpare tog hem från finska ödekyrkogårdar.

Den 4 juli 1873 kommer tre svenska medicinare och forskare från Stockholm till Åbo med ångaren Constantin. Det är docenten Gustaf Retzius (1842 – 1919) och läkarna Christian Lovén och Erik Nordenson. Uppdraget är att i rasbiologisk anda mäta skallar på tavastlänningar, savolaxare och karelare. Gustaf var son till den kände rasteoretikern Anders Retzius (1796 – 1860) som hade konstruerat ett ”skallindex”. Båda far och son verkade på Karolinska institutet. Man kan förmoda att fader Retzius fungerade som någon form ”projektledare” för gruppen.

Skallmätning som vetenskaplig metod var på modet och ansågs evidensbaserad. Den levde kvar som metod långt in på 1900-talet och beskrivs bland annat i filmen ”Sameblod”.

De svenska forskarna kom att stanna i Finland i tre månader. Vid återkomsten till Stockholm hade de med sig ett antal människoskallar från olika orter i Finland som fortfarande ligger förvarade i papplådor på Karolinska Institutet.

De svenska forskarna sökte stöd för den hypotesen om att svenskar var högre stående och finnar kortskalliga, tröga, lågbegåvade och missmodiga. Detta skulle bekräftas via skallmätning. Svenskarna skulle påbörja sitt projekt på fängelset i Tavastehus. Fångarnas olika bakgrund var dock störande för det vetenskapliga projektet så färden gick vidare till Tammerfors. Även där var svårt att hitta renrasiga finnar så man sökte sig ut på landsbygden.

I Pälkäne sydost om Tammerfors hittar forskarna vad de söker. En förfallen kyrka där kyrkgolvet hade brutits upp och blottlagt gravar och kistor. Det vetenskapliga ”bytet” blir 55 kranier. Resan går nu vidare i optimistisk anda till Karelen. Gruppen gör skallmätningar på 91 levande människor under allmänna hälsogranskningar vid tingsdagar där bönderna samlas som under höstmarknaden i Viborg. I minutiösa kolumner antecknas skallmått, färg på hår och ögon, ända fram till listans femtiofemte mått som var bröstvårtornas afstånd från varandra. Det hade varit en stor hungersnöd i Finland 1866- 1868. I ett torp fick Retzius och hans expeditionsmedlemmar smaka på barkbröd som bestod av 1/3 råg och 2/3 bark. Även bastubad ingick i upplevelsen.

”Ett sjutumshuvud hade tavastlänningen i snitt, kortare på höjden än svenska och germanska skallar.”

Namn och siffror på alla mätta publiceras också på franska för världsutställningen i Paris 1878 som tydligen var en ”marknadsplats” även för vetenskapliga ”bedrifter”.

De finländska skallarna hade också förevisats vid det allnordiska studentmötet i Sverige 1975. Den finländska tidningen ”Suometar” skriver om ”den förträfflige doktor Retzius” och hans vetenskapliga bedrifter. Tidningen ansåg dock att det var en skam att Finland självt som ”ett bildat land” inte tog vara på samlingen.

Oberoende av skallmätning konstaterade Anders Retzius 1873: ”Tavastlänningen är ej vacker, bland tusende kvinnor kan inte en enda betecknas som skön.” Sonen Gustav skrev 1876 i den vetenskapliga rapporten 1876: ”Ett sjutumshuvud hade tavastlänningen i snitt, kortare på höjden än svenska och germanska skallar.”

Gustaf Retzius kom sedan att göra en lysande vetenskaplig karriär. Han var en av Sveriges mest kända och respekterade personer. Han levde i en tid då naturvetenskapen och medicinen gjorde stora framryckningar. Han hade fått en auktoritär och stenhård uppfostran hos fadern Anders. Fortsättning följde i skolan. I sina memoarer skriver Gustaf hur han som sjuåring omöjligen kunde lära sig rabbla 53 latinska verb med objektiv i dativ. Trots pedagogik i form av prygel kunde de infernaliska latinska verben inte fastna – fastna gjorde emellertid avskyn för utdöda språk. Latinet var en plåga för unge Gustav och tyska språket var en terror. Långt in i ålderdomen drömde Gustaf Retzius mardrömmar om en satanisk magister som med rotting i hand satte skräck i eleverna.

Gustaf Retzius var besatt av hjärnor och skallar. Skallmått togs från svenska rekryter, finnar och samer och egyptiska mumier. Det vetenskapliga värdet konstaterades i efterhand vara lika med noll. En viktig slutsats visa emellertid Gustaf Retzius arbete. Inga elitistiska eller rasistiska slutsatser var möjliga att dra.

Gustaf Retzius och hans hustru Anna Hierta, som var dotter till publicisten och Aftonbladets skapare Lars Johan Hierta, var ett dåtida ”Powerpar” med hög kändisfaktor.

Gustaf Retzius avled 1919 och donerade sin egen hjärna till forskningen. Den simmar runt i en spritburk på Hagströmerbiblioteket vid Karolinska institutet. Samma år som han avled köade människor utanför Konstakademin i Stockholm för att se Herman Lundborgs 700 porträttbilder av vanliga svenskar från norr till söder. Budskapet var att människor i Sverige behövde lära sig förstå betydelsen av rasskillnader. Utställningen turnerade sedan vidare och drog fulla hus även i Uppsala, Göteborg, Visby och Gävle . Det besökaren fick se var ansikten. 700 fotografier på det enligt Lundborg menade var olika ”rastyper” i Sverige: svenskar, finnar, samer, valloner, judar och zigenare, tattare – och så förstås de som var rasblandade.

Herman Lundborg lyckades trots många försök aldrig bli vän med Gustaf Retzius trots att man rörde sig inom samma rasbiologiska fält. Lundborg gjorde också ”skallmätningsexpeditioner” främst i Lappland.

De finska skallarna berör fortfarande. En grupp sverigefinländare kräver att de ska återlämnas. Dialog pågår med Karolinska Institutet.

The post En märklig expedition i österled first appeared on Opulens.

RASISM. ”Rasismbeskyllningar” är inte påförande av skuld utan undersökning av makt. Sluta prata om “omvänd rasism” och var oerhört sparsam med att kalla folk ”rasister”, uppmanar Nathan Hamelberg. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Sedan några årtionden dras svenskan med det ideologiskt fabricerade begreppet ”omvänd rasism”, och det dyker upp titt som tätt i diskussioner om rasism. Är själv hjärtligt trött på diskussioner om rasism — inte för att de inte behövs — men för att de sällan utgår från någon meningsfull definition. Det går inflation i vad som kallas rasism, från alla möjliga håll. Och med det sagt menar jag inte att rasism är något marginellt.

Häromveckan hamnade skådespelaren Liam Neeson, skådespelaren som kanske är mest känd för att ha spelat Oskar Schindler och jedimästaren Qui-Gon Jinn, i blåsväder för att han närmast bekände en impuls att vilja misshandla slumpmässigt utvalda svarta människor som hämnd för att en vän våldtagits av en svart man. Neesons bekännelse handlade om en händelse som skedde för fyrtio år sedan, och den förvisso klumpiga bekännelsen var kanske mest av allt en bekännelse av hur rasistiska tankar kunde genomsyra honom. Några dagar senare drev skådespelaren Idris Elba med idén, och ersatte ”black” med ”ginger”. Men det var något med driften som gjorde mig beklämd. Den var välfunnen, för alla tänkande personer ser det så klart som absurt att ge sig på slumpmässigt utvalda rödhåriga personer som hämnd för våldsdåd begångna av en rödhårig individ. Men driften lämnade mig med en bismak av dikesvatten från alla fruktlösa diskussioner om ”omvänd rasism”.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Rasism är system, ur vilket maktordning(ar) följer. ”Omvänd rasism” är en fördummande propagandaterm. Fördomar om och mellan grupper inom rasistiska system går åt alla möjliga håll, ”omvänd” försöker omformulera rasism som ett gäng spontant uppkomna gruppfördomar. Modern rasism var inte något aggregat av spanska och portugisiska matrosers, soldaters och befäls egna attityder till arawak- och tainufolken, inte heller var det brittiska eller franska nybyggares spontana känslor inför ursprungsfolk. Rasism var ideologin som motiverade en militärt införd ordning, den var teologiskt uppbackad av först av katolska kyrkan och senare pseudovetenskaplig rasbiologi som innebar att människor kategoriserades som blancos, cabaclos, mestizos, mulatos, negros, indios och creoles etcetera. Om de gruppernas formella rättigheter och privilegier blev omkastade i grunden så skulle man kunna tala om ”omvänd rasism”. Men när folk säger ”omvänd rasism” syftar de på hat mot vita (och i förlängningen av resonemanget, att det är lika illa som eller värre än annat hat, och att man inte får prata om det). Det är ju ett helt vrickat resonemang som antyder att något har svängt. Men rasism är ju inte hatet som flödar mellan grupper ur ett system, det är själva systemet.

Genom att flytta definitionen från system till känslor likställer man de som underordnas i systemet (och hatar det och de överordnade) med de som överordnas och ges privilegier i det. ”Indios” och “negros” hatade ju slavägare och inte sällan vita från dag ett av slavhandeln och kolonisationen, men det gjorde ju inte rasismen som system ”omvänd”.

Fördomar om människor ur andra grupper har alltid funnits, men rasistiska idéer är etablerade genom institutioners ideologiproduktion och medveten propaganda. Europeiskättade bönder, lant- och industriarbetare utvecklade inte spontant föreställningar om afrikanskättade slavars lättja, ursprungsfolkens ociviliserbarhet, utan de idéerna fyllde en politisk funktion för försäljningen av människor som egendom och senare organiseringen av superexploateringen av slavättlingars arbete, koloniseringen av den nya världen, utrotningen av ursprungsfolk och splittrandet av arbetares och egendomslösas motstånd mot intensifieringen av exploatering. Hat och fientlighet mellan i stort sett alla grupper flödade ur detta; ”omvänd” försöker få det till att det var hatet som etablerade systemet snarare än tvärtom.

I USA skiljer man på ”racism” (rasism) och ”racial prejudice” (rasfördomar) — en åtskillnad vi saknar i svenskan. Vilket leder till det idealistiska felslutet att maktordning, diskriminerande lagar och segregation flödat ur fördomar snarare än tvärtom. Med tiden har det så klart uppstått en växelverkan; när lagar som upprätthållit rasdiskrimering skrotats har så klart fördomar levt kvar.

Av allt det här finns det många slutsatser att dra. Några av de viktigare i mitt tycke:

1) Sluta prata om omvänd rasism.

2) Var oerhört sparsam med att kalla folk ”rasister”. Okunskap gör en inte till rasist. Okunskap gör en inte ens till fördomsfull, men sannolikheten att man sprider rasfördomar ökar om man inte har kunskap som föregår mötet med fördomar. Generaliseringar är inte fördomar; dock är generaliseringar om minoriteter i princip alltid långt mindre underbyggda än generaliseringar om majoriteter. I en samtid där den genomsnittliga svensken kanske på sin höjd känner till de arabiska orden för ”min kära” och ”skynda på” och en hälsningsfras som ordagrant betyder ”frid vare med dig” så tycker sig ändå en oroväckande andel av svenskar sig veta hur araber egentligen är.

3) Våga diskutera rasism oaffekterat ibland. ”Rasismbeskyllningar” är inte påförande av skuld utan undersökning av makt.

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

The post Uppochnervända värden first appeared on Opulens.