RAPPORT. Stiftelsen Expos årsrapport 2022 tyder på att aktiviteterna i den rasideologiska miljön har ökat. De högerextrema grupperna använder dessutom nya strategier.  

En rapport från den svenska stiftelsen Expo har avslöjat att antalet aktiviteter utförda av högerextrema grupper i Sverige ökade med cirka 20 procent under 2022, med totalt 1 791 aktiviteter registrerade. Rapporten konstaterar att medan den högerextrema gruppen Nordiska Motståndsrörelsen (NRM) tidigare dominerat i den svenska högerextrema miljön, har den tappat medlemmar de senaste åren och har ersatts av mindre och mer hemlighetsfulla grupper inriktade på kampsport och träning.

Rapporten noterar en förändring i den svenska högerextrema relationen till Sverigedemokraterna som tenderar att bli mer öppna för vissa högerextrema idéer. Rapporten förutspår att högerextrema grupper kommer att fortsätta att sprida rysk desinformation och ge uttryck för transfobi under 2023.

The post Nya strategier och ökad aktivitet i högerextrema kretsar first appeared on Opulens.

IDENTIFIERING. EU-kommissionens mål är att skala upp deportationerna. Beslutet görs utifrån från en årlig rapport där länder utanför EU som inte är samarbetsvilliga riskerar sanktioner. 13 länder har angett sociala medier som potentiell identifiering av medborgare om andra dokument saknas.

Varje år utvärderar EU-kommissionen hur länder utanför unionen agerar för att ta tillbaka de medborgare som kommit till EU eller skickats dit på asyl, men sedan fått avslag, skriver Statewatch. Rapporten är en del av beslutsprocessen för att genomföra sanktioner som syftar till att straffa “icke samarbetsvilliga” länder genom att begränsa tillgången till Schengenvisum för kortare vistelser för deras medborgare. Strategin är  att utnyttja sanktionerna för att öka utvisningarna, vilket kan innebära att skapa byråkratiska hinder såsom längre behandlingstid för visum och avgifter.

Gambia var det första landet som mötte sådana sanktioner 2021 och sanktionerna utökades i slutet av 2022. Kommissionen har föreslagit sanktioner mot Bangladesh, Irak och Senegal, men de har ännu inte implementerats.

Rapporten noterar att flera länder ibland accepterar profiler på sociala medier, telefonkontakter och pengaöverföringar som bevis på identitet utöver biometriska data, information från visumsystemet eller andra identitetshandlingar. Bland annat Algeriet, Kamerun, Ghana och Indien nämns som länder som ibland accepterar sådana bevis.

Slutligen konstaterar rapporten att flera länder ofta efterfrågar konfidentiell information enligt EU:s eller nationella rättsliga ramar, såsom information om asylprocesser, medicinsk information eller kriminalregister i samband med utvisningar. Vitryssland, Turkiet och Vietnam är bland de länder som ofta begär sådan information. 

The post Sociala medier ett hjälpmedel för EU:s deporteringar first appeared on Opulens.

SLUTSATS. Ingen tystnadskultur på Malmö Opera, det är slutsatsen efter att arbetsmiljön granskats på arbetsplatsen.

Efter att anställda vid Malmö Opera vittnat anonymt om tystnadskultur och missförhållanden på arbetsplatsen tillsatte styrelsen en intern utredning för att undersöka förekomsten av den påstådda kulturen.

Nu är rapporten klar, och slutsatsen är att det inte förekommer någon tystnadskultur på operan, skriver Kvällsposten.

I rapporten berättas det att den återkoppling som man har fått under arbetet med utredningen främst har handlat om “en tydlig irritation över att Malmö Opera figurerat negativt i media och att en bild de inte känner igen sig i fått sprida sig”.

I utredningen dras även slutsatsen att det som i media uttryckts som tystnadskultur “kan omformuleras som en känsla av att inte bli hörd”.

“Men det betyder inte att medarbetare tystas ner eller inte får säga sin åsikt utan snarare att kommunikationsleden inte alltid fungerar som de bör”, står det i rapporten enligt Kvällsposten.

Samtidigt framkommer det att det ändå “kan finnas en negativ intern kultur i en del av verksamheten”, något man ska ha arbetat med en längre tid. Vad den negativa interna kulturen består i framgår inte av rapporten.

TT Nyhetsbyrån

The post Rapport: Ingen tystnadskultur på Malmö Opera first appeared on Opulens.

RAPPORT. Barn i bokslukaråldern – 9–12 år – lyssnar mest på ljudböcker, klart mer än vuxna. Det framgår av en ny rapport från Svenska Förläggareföreningen.

Det betyder att barns ljudbokslyssnande följer samma mönster som för bokläsning generellt, konstaterar litteratursociologerna Ann Steiner och Karl Berglund vid Uppsala universitet som har skrivit rapporten “Barnlitterära strömningar. Om ljudböcker för barn”, på uppdrag av Förläggareföreningen.

TT Nyhetsbyrån

The post Bokslukande barn stora ljudbokskonsumenter first appeared on Opulens.

NY RAPPORT. “Det betyder inte att porren helt plötsligt är oskadlig för unga men att den alarmistiska stämningen som råder i debatten idag kanske inte är helt befogad”, skriver Amra Bajric som menar att vi bör fokusera på de verkligt utsatta, kvinnorna och barnen i porrbranschen.

Rat Park (råttparken) var en serie av studier som utfördes på labbråttor. Studierna slog hål på många myter kring drogberoende. Mellan 1978 och 1981 visade den kanadensiske psykologen Bruce K Alexander och hans team att droger visserligen var beroendeframkallande men att ens omgivning mer än drogen själv avgjorde hur svårt ens beroende blev.

Framför allt drogs paralleller till mänskligt narkotikaberoende och vem som var mer benägen att fastna i det. Tidigare studier gick ut på att råttan fick välja mellan två behållare, en med näring och en med morfin. Råttan som satt ensam i en bur blev beroende av morfinet till den grad att den slutade dricka ur behållaren med näring och till slut dog. Han byggde en hel park för råttan som var 200 gånger så stor som en vanlig råttbur. I parken fanns flera andra råttor av båda könen, plats att para sig på, leka och äta. Råttan fick ett helt litet minisamhälle med sällskap och olika sorters stimulering. Alexanders hypotes var enkel. Resultaten visade råttan visserligen drack från morfinbehållaren då och då men drogen tog inte på något vis över råttans liv.

Slutsatsen som gjordes var att en person är mer benägen att utveckla ett drogberoende och fastna i det om hens socioekonomiska förhållanden är svåra. Isolering, psykisk sjukdom, fattigdom och brist på utbildning tillsammans med tillgänglighet av narkotika är riskfaktorer. Liknande faktorer verkar nu visat sig gälla porrkonsumtion.

Ibland är vissa sanningar så pass vedertagna att vi glömmer bort att alla sanningar mår bra av att ifrågasättas och testas då och då. Debatten om porrens påverkan på barn och unga innehåller en rad sanningar som nu ifrågasätts. Tyvärr är det så att varken unga med osund syn på sex och samlevnad eller kvinnor och barn som råkar illa ut i porrindustrin får stå i fokus för debatten. Länge har det varit självklart att porrkonsumtion i tidig ålder kan leda till porrberoende, imitation av skadliga sexuella praktiker i ung ålder. Vida känt har det varit att mycket porrtittande leder till svårigheter att tända på ”vanligt sex” och problem att utveckla och behålla djupare känslomässiga relationer med en partner.

Barnombudsmannen har nyligen publicerat en kartläggning av kunskap om pornografins inverkan på barn och unga. Kartläggningen visar bland annat att antalet unga som tittar på porr idag är färre än för 17 år sedan men allt fler tittar ofta. Unga tycker över lag att porr förmedlar könsstereotypa bilder av relationer och sex men samtidigt växer den mindre grupp som tittar mycket på porr. Den gruppen består främst av killar som lider av psykisk ohälsa. Rapporten slår även fast att det inte finns något samband mellan porrkonsumtion och risken att begå sexuella övergrepp. Övertygelsen om att unga imiterar våldsporr och därmed begår övergrepp verkar nu utmanas. Isolering, psykisk ohälsa, svår hemmiljö tillsammans med porrens enorma tillgänglighet leder till att en grupp kommer utveckla ett ohälsosamt beteende kring det.

Slutsatsen är dock inte att porr i sig är ofarligt eller bör ursäktas. Det är oavsett en hemskt exploaterande och nedbrytande bransch att befinna sig i som kvinna. Däremot så finns det något hoppingivande i BO:s rapport och det är att porrens inverkan inte verkar ha förödande negativ inverkan på unga så som vi hittills antagit. Rapporten visar att unga porrkonsumenter kan skilja mellan det som skildras i porren och verkliga sexuella relationer och praktiker. En stor anledning till det tros vara att unga idag är uppvuxna med internet och därmed har en inbyggd skepsis och vana kring dess användning.

Det betyder inte att porren helt plötsligt är oskadlig för unga, men att den alarmistiska stämningen som råder i debatten idag kanske inte är helt befogad. Nu kan vi kanske äntligen fokusera på de verkligt utsatta: barnen och kvinnorna som befinner sig i branschen, som våldtas, skadas, säljs och utnyttjas för andras högst tillfälliga njutning.

The post Porrens verkliga offer glöms bort first appeared on Opulens.

RAPPORT. Är kulturpolitiken som förs på nationell, regional och kommunal nivå förenlig med det uttalade idealet om konstnärlig frihet? En ny rapport från Myndigheten för kulturanalys visar att det finns risk för att politisk styrning i flera avseenden kan påverka den konstnärliga friheten negativt.

The post Tydligare gräns krävs för konstnärlig frihet first appeared on Opulens.

KLASS. “I ett myller av detaljinformation framträder de med egna ord i intervjuer gjorda av dokumentärförfattaren Annica Carlsson Bergdahl. I fantastiska närbilder och helbilder, tagna av fotografen Elisabeth Ohlson, porträtteras kroppsarbetarna som trötta och stolta, glada och sorgsna. “Carsten Palmer Schale har läst reportageboken Vi som arbetar med våra kroppar.

Vi som arbetar med våra kroppar
Av Annica Carlsson Bergdahl (skribent) och Elisabeth Ohlson (fotograf)
Efterord av Sven-Eric Liedman
Carlsson Bokförlag

Arbetarklassen är ofta osynliggjord, och man kan med fog fråga sig varför. Den består ändå av omkring två miljoner människor, som tillsammans möjliggör att våra liv över huvud taget fungerar. De är bagare, undersköterskor, industriarbetare, busschaufförer, hamnarbetare, elektriker, smörjare och tvättbiträden. De arbetar hårt och länge i ur och skur och producerar varor, står för omsorger, erbjuder oss skydd, lagar vår mat, och ser till att vi kan transportera oss. Utan bilen kanske inte Sverige omedelbart stannar, men utan kroppsarbetarna stannar tveklöst Sverige redan idag.

Det är därför en händelse av dignitet, att det just i dagarna kommit ut en helt underbar bok, som udda nog tagit sig för att presentera 33 människor som faktiskt kroppsarbetar, och inte sysslar med stillasittande pappersarbete, politik, underhållning, bloggportaler eller konstkritik.

I ett myller av detaljinformation framträder de med egna ord i intervjuer gjorda av dokumentärförfattaren Annica Carlsson Bergdahl. I fantastiska närbilder och helbilder, tagna av fotografen Elisabeth Ohlson, porträtteras kroppsarbetarna som trötta och stolta, glada och sorgsna. Därtill bibringas vi arbetsmiljöbilder och bilder av enstaka föremål med anknytning till envars arbete, samt ett pregnant förord av Carlsson Bergdahl och ett reflekterande efterord av idéhistorikern Sven-Eric Liedman.

Men vad är det då som sägs och visas? Det är kroppsarbetets rätsidor likväl som avigsidor. Det är värken hos den som stått på ett stengolv en hel dag eller mer, det är känslan av maktlöshet inom verksamheten, det är förnedringen, det är osäkerheten i ett samhälle fyllt av gig-jobb och en hotad LAS. Det är stoltheten av att tvätta vitt och rent, glädjen över att kunna trösta, det är arbetskamraternas värme och vänskap.

Inte minst är det stressen, som kommer av vinstbegäret och nedskärningarna. Det är livet i en sorts gråzon mellan Stig Sjödins av optimism och gemenskap präglade folkhem under arbetarrörelsens framgångsdecennier, och den av Jenny Wrangborg gestaltade pessimismen, som följer av ökade klassklyftor och en oförmåga att organisera sig kollektivt i ett kallare, mer individualiserat och egoistiskt samhälle.

Alla dessa aspekter på kroppsarbetarnas livsvillkor finns där. Men ändå och oftast tycks det mänskliga hålla stånd mot det omänskliga. Trots vibrationerna och hoten. I den aktuella boken skildras detta på ett mästerligt och mycket komplext vis. Inte minst på grund av bokens form och färg. Layouten, redigeringen, kontrasteringen. Jag har inte i min hand hållit i ett liknande multikonstnärligt bokverk sedan jag läste Nils-Aslak Valkeapääs formidabla Vidderna inom mig. Rösterna som bildar en samstämd kör av enskildheter. De svarta sidorna med vit text. De intervjuades aforistiskt täta formuleringar som strömmar emot oss från de svarta tavlorna. Den spännande pagineringen. De utsökta fotografierna.

Boken måste därför läsas, betraktas, ätas och smältas på en och samma gång. Allt bildar ett helt och polyfont storverk i en egen genre.

The post Rapport om kroppsarbetarna i dagens Sverige first appeared on Opulens.

PANDEMIRAPPORT. Resursbrist, otrygga anställningar och hög arbetsbelastning – så ser verkligheten på Sveriges museer ut, enligt en ny rapport. Nio av tio museer har också tvingats att hålla stängt i perioder under pandemin.

The post Rapport: Nio av tio museer tvingades stänga first appeared on Opulens.

DEMOKRAGTIFRÅGA. De senaste årens insatser för att främja ett ökat läsande och förbättrad läsförståelse bland barn och unga har gett vissa resultat, visar internationella mätningar. Men ännu återstår mycket arbete.

– Det finns fortfarande stora utmaningar att ta tag i. Till exempel syns en tydlig minskning bland dem som läser på sin fritid varje vecka i åldersgruppen 16–25 år, säger kultur- och demokratiminister Amanda Lind under en pressträff tillsammans med utbildningsminister Anna Ekström.

The post Läsråd ska få fart på barns och ungas läsande first appeared on Opulens.

KRIGSRAPPORT. Jag skrev nyligen i Opulens om Fredrik Reinfeldts bok om USA där han försvarar den Pax Americana som enligt min åsikt innebär krig som också orsakar flyktingströmmar. Nu har Watson Institute vid Brown University i USA, undersökt saken vetenskapligt. I en rapport från den 8 september kommer man fram till att mellan 37 och 59 miljoner människor drivits på flykt inom eller utom sina hemländer i de våldsammaste åtta krig som USA har fört sedan den 11 september 2001. I rapporten finns en genomgång av krigen med källhänvisningar.

Här en länk till den som vill sätta sig in i hela det omfattande projektet vid Watson Institute. Till och med New York Times, som på ledarplats har försvarat krigen, skrev om rapporten och intervjuade en av rapportförfattarna.

Lars Borghem

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Rapporttips first appeared on Opulens.

CORONATANKAR. Jag har hotats av militär för att jag sitter ensam på en parkbänk och dricker apelsinjuice. Moskéerna är stängda och böneutropen fem gånger per dag har tystnat. Allt det där som aldrig händer har hänt. Verkligheten överträffar alltid dikten, skriver Cecilia Persson i en personlig betraktelse från ett fattigt hörn i en värld lamslagen av coronapanik.

Det är morgon i spökstaden Tanger och igår hotades jag av Marockansk militär för att jag satt ensam på en parkbänk och drack färskpressad apelsinjuice. Allt det där som aldrig händer har hänt. Corona, ett virus som hittills dödat kanske en femtedels promille av jordens miljarder har satt världens länder i fängelse i sina egna länder.

I land efter land kommer rapporter om något som liknar statskupper. Ett virus legitimerar militär att spärra in 47 miljoner medborgare i Spanien, 38,5 miljoner i Marocko. Liknande scenarion finns i Slovenien, Israel, Kuwait, Norge, Portugal, Saudiarabien och Danmark. Ett virus har låst in mänskligheten i ett fängelse.

Hon var 88 år, den ungerska Förintelseöverlevaren och idag israelen Arien Even när hon dog den 21 mars 2020. Hon hade varit på ett bröllop i Frankrike och i den judiska kulturen krossas glas när brudparet kysser varandra som symbolen för kommande prövningar. Detta nygifta pars första prövning var Ariens död som föranledde Israel att stänga gränser, skolor, universitet, museer, i något som brukar kallas en av de farligaste regionerna i universum.

Om Messias återvänder och bultar på porten en dag vet ingen, men det finns stora skäl att hoppas och tro på det en dyster morgon i spökstaden Tanger där jag som svensk medborgare sitter inlåst i ett litet hotellrum. I Kasbah dör gatubarn, narkomaner, horor, hemlösa och psykiskt sjuka. De vandrar som vålnader, jagade av polis och militär. Det ofattbara, när verkligheten överträffar dikten. Vi ser inga hjältar komma och rädda oss med mat och vatten denna morgon heller, i författarnas och konstens stad. Vi hör bara regnet falla och vi vet att utegångsförbud råder och att affärerna är igenbommade. Här säger vi att det inte är corona som dödar oss utan svält och andra sjukdomar.

Det kommer desperata nödrop från Teneriffa, turister sitter inspärrade utan mat och dryck och från Barcelona där du får 1 500 i böter om du smyger ut efter vatten till dina barn. Allt det där vi aldrig tror ska hända har hänt. Som i ett datorspel eller som ett svart drama av Samuel Beckett, Bertolt Brecht, August Strindberg eller William Shakespeare. Men detta är ingen teater, det är verkligheten som skriker. Nöden. Lidandet. Utsattheten.

Ett virus försatte oss i karantän. De snuskigt rika västerlänningarnas dödsångest för snuva kan sättas i jämförelse med tredje världens fattigdom. Jag ställer mig frågan varje sekund om detta är science fiction eller socialrealism, och inser varje sekund att det är socialrealism i ett Marocko vars ekonomi är helt beroende av turism. Och nu förlorar både staten och den enskilda människan sin inkomst. Allt det där som aldrig händer har hänt.

Wall Street inför handelsstopp när börsen sjunker med 8,1 och vad händer om detta fortsätter?

Marockos kung Muhammad VI lär ha skänkt biljoner för att bistå sitt folk, men dessa pengar har ingen sett röken av i det korrumperade landet, som efter kolonialismen blev självständigt 1956. Den franska kolonin i Nordafrika fick sin frihet. Men nu är vi som befinner oss i landet, inspärrade som slavar av ett virus som i skrivande stund orsakat 2 dödsfall i Marocko och i Tanger, ser vi ingen ens med snuva men däremot med depressionens ledsna grå ansikten och stress och hunger i magarna.

Jag tänker på jordbävningen i Agadir 1960 som poeterna Maria Wine och Artur Lundkvist bevittnade och som gav dem livslång skräck för naturkrafterna som dödar tusentals. Allt det där som aldrig händer är det som händer. Wall Street inför handelsstopp när börsen sjunker med 8,1 och vad händer om detta fortsätter? Världsekonomierna krossade likt de judiska bröllopens symboler för kommande prövningar. Jag darrar och fryser när blotta misstanken infinner sig att det är apokalypsen som är här med ett tredje världskrig i antågande.

Jag är en svensk medborgare inspärrad på andra sidan jordklotet med oroliga barn hemma i Lund, vänner som varje timma undrar hur jag mår. Informationen kommer flera gånger per dag från svenska ambassaden som varken ger oss pengar eller hjälp med boenden. Vi är hänvisade till oss själva och hotellen stänger och privatpersoner hyr inte ut några rum. Ingen vet ens riktigt hur många svenskar som befinner sig i karantän, cirka tusen sägs det men ingen vet säkert.

Det gick blixtsnabbt när Marocko beslöt att under en månads tid låsa in oss och ingen vet om detta fortsätter efter den 14 april. Vad ska ske? På taken vädjar folket efter Allahs nåd och uttrycker den sociala protesten gentemot en regering som försatt oss i en skräck.

Allt det som vanligen plågar människor fortgår, även när corona skapar masspsykos och vanvett hos beslutande regeringar. Malaria dödar 1 barn i minuten och 216 miljoner är smittade. Läkare utan gränser säger att flyktingar som redan lever i grotesk misär i Grekland, Syrien, Libanon, eller i Turkietl är i högriskzonen för att drabbas av virussmittan. Allt det där som aldrig händer är det som har hänt. Det framstår som banalt att betona att jag rasat i vikt, springer runt i panik för att skänka vänner pengar, köpa febernedsättande medicin till fattiga och bara försöka vara en hygglig medmänniska. Pengarna sinar och snart är jag luspank. Taxi har tredubblat kostnaden och polisen ser till att det bara är en passagerare som sätter sig i baksätet på de skruttiga bilarna.

Vi kan inte ens fly med taxi om Tanger skulle drabbas av pandemin. Sjukdomen som för närvarande är helt frånvarande i spökstaden. Allt det där som aldrig händer har hänt. Jag ställer mig frågan vad som skulle ske om ytterligare en jordbävning skulle drabba Marocko. Ja, vad skulle ske om allt det där vanliga som orsakar lidande drabbar oss med full kraft? Det skrämmer att när som helst kan nånting annat ske, något som kan orsaka massiva dödsfall i ett land som inte ens har syrgas på sjukhusen och där läkarbristen är alarmerande.

Allt det där som aldrig händer är det som har hänt. Vi borde tala mer om konsekvenser och dominoeffekter av det kompletta vansinnet att låsa in jordens befolkningar när vi står inför något som kanske inte är farligare än snuva för flertalet. Risken för att dö av vätskebrist är ett mer realistiskt scenario här.

Allt det där som aldrig händer är det som har hänt. Hur länge ska jag sitta inspärrad här? Månader, år, dagar, eller veckor? Det kan ingen svara på och på flygplatserna ekar tystnaden. Det finns ingen personal. Flyg och båtar är inställda. Militären förbjuder oss att gå ut och sitta på parkbänkar. När klockan slår 18 är du en brottsling om du inte hinner låsa in dig i tid. Det är politiskt vanvett. Ebola. Vem minns ebola? Vem minns aids? Vem minns galna kosjukan? Vem minns pesten? Historien är inte med oss längre. Det kortsiktiga, inte långsiktiga dominerar. Nuets känslostormar härjar utan förnuft.

Allt det där som aldrig händer är det som har hänt. I Syrien pågår något som liknar folkmord på kurder.  Kriget i Syrien har orsakat miljoner människors flykt och sönderbombade städer. Sverigedemokraterna är Sveriges näst största parti och högerextremismen på frammarsch i hela Fort Europa. Alla jordens konflikter och annat lidande som hamnar i radioskugga när tabloiderna sprider dödsångest. Jag tänker möjligen konspiratoriskt att det är ett hajpat virus, att det finns maktintressenter som tjänar på paniken?

Mitt kaffe är slut. Jag har huvudvärk. Jag vet inte när jag återigen får ett näringsrikt mål mat och min huvudsakliga föda är nu frukt och vatten eftersom att det saknas kök där jag bor och affärerna har slagit igen. Jag bor som ensam kvinna på ett sunkigt hotell, efter att ha blivit brutalt och hänsynslöst utkastad av en förmögen familj som isolerade sig omgående efter direktiven i Marockos television, press och radio.

Jag har hotats av militär för att jag sitter ensam på en parkbänk och dricker apelsinjuice. Vad händer om skörbjugg och D-vitaminbrist orsakar urholkade skelett? Moskéerna är stängda och böneutropen fem gånger per dag har tystnat. Det är ofattbart i ett muslimskt land och likaså är det svårt att förstå att alla religiösa sammankomster är helt förbjudna.

Det gick att på tre hysteriska dygn spärra in oss. Och i sociala medier ljuder nödropen: “hjälp oss, hjälp oss”

Allt det där som aldrig händer har hänt. Verkligheten överträffar alltid dikten. Vad kommer ske om några timmar? Vilket blir det nya beslutet av världens regeringar? Det vet ingen och allting går med blixtens hastighet. Det gick att på tre hysteriska dygn spärra in oss. Och i sociala medier ljuder nödropen: “hjälp oss, hjälp oss”, och det är bara första skräckveckan av fyra. Det återstår tre hela veckor innan detta vanvett omprövas.

Vad hinner ske innan dess. Ingen vet och tänk om, ja tänk om corona verkligen drabbar med full kraft. Vem hjälper oss?  Vem hjälper mig om jag blir sjuk i ett land där inte ens syrgas finns och apoteken är stängda? Vem kommer att rädda mitt liv? Jag vet inte. Det vet ingen, men att detta vanvett redan orsakat ett lidande, vet vi. Allt det där som aldrig händer har hänt. Det regnar. Är det gud som gråter? Regnet är det enda som hörs. Jag är ensam på ett sunkigt hotell i Tanger. Jag kan inte bistå mina egna skärrade barn om de insjuknar. Jag är hjälplös. Jag är ensam. Jag är rädd. Jag gråter, innan beslutet kommer att jag måste genomlida ännu en dag i coronas fängelse i Nordafrikas Tanger. Jag skulle vara lycklig under mina tre månader här, men nu är jag olyckligare än någonsin förr. Jag är helt ensam i Tanger och när jag kan flyga hem är oklart. Jag kanske blir fånge här i månader.

Allt det där som aldrig händer har hänt. “Gud visa nåd” skriker folket från taken. Regeringar återfå vett och sans! Vem hjälper oss om terrordåden kommer, vanlig influensa eller om corona verkligen visar sig vara den fara för våra liv som orsakat masspsykos? Vem hjälper mig? Vem hjälper hotellägaren? Vem hjälper gatubarnen? Vem hjälper de hemlösa? Vem hjälper de rika? Vem hjälper oss? Jag har rasat i vikt. Det finns inget kök för att laga mat där jag bor och restauranger och caféer är stängda. Jag har hotats av militär när jag sitter ensam, på en parkbänk och dricker apelsinjuice. Vem hjälper mig om något händer?

Allt det där som aldrig händer har hänt.

The post Rapport från coronafängelset Tanger first appeared on Opulens.

MEDIEETIK. “Men otäckt nog visar Unescos rapport att makthavarnas kritik av medierna, hur genomskinlig den än må vara för vissa av oss, har fått konsekvenser”, skriver Lisa Bjurwald.

Unesco har precis lanserat sin medierapport World Trends in Freedom of Expression and Media Development 2017/18. Rapporten har tillkommit med stöd av Sverige, där kulturminister Alice Bah Kuhnke är välkänt engagerad i frågor om pressfrihet och näthat, och släpps i sin helhet i december. Den täcker tidsperioden 2012–2017 och är bekymrande läsning på flera fronter. Detta är trots allt år då problemen med fake news kommit till allmän kännedom, liksom en period då makthavare börjat missbruka begreppet för egna syften genom att hävda att kritiska granskningar skulle vara “fejkade” nyheter.

För oss cyniska journalister som förutsätter att politiker av typen Donald Trump och minst halva SD-ledningen regelbundet far med osanning, är det lätt att genomskåda sådana försök att komma undan obekväm rapportering. Men otäckt nog visar Unescos rapport att makthavarnas kritik av medierna, hur genomskinlig den än må vara för vissa av oss, har fått konsekvenser. Kritiken har nämligen underminerat mediernas trovärdighet hos allmänheten och ökar dessutom benägenheten hos journalistkåren att idka självcensur.

Utvecklingen kunde inte komma mer olägligt; en annan trend är att förtroendet för medierna fortsätter att minska världen över. En stark och levande pressetik som också regelbundet förklaras för mediekonsumenterna (“varför vi publicerar detta namn och inte namnet på hans medåtalade”) är inte det enda botemedlet men, tror jag, en av nycklarna till att återfå förtroendet.

Den stora utmaningen för etablerade medier med ansvariga (både formellt och bildligt talat) utgivare är att inte lockas med i de snabba vändningar som sker hos de icke-journalistiska publiceringsjättarna som Facebook. Något jag nyligen skrivit om i Journalisten i samband med den på sina håll ursprårade #metoo-kampanjen och även diskuterat i samma branschtidnings specialpodd på temat pressetik. Det är därför mycket goda nyheter att ett gemensamt medieetiskt system äntligen verkar vara på väg att bli verklighet i Sverige.

Sist men inte minst: Kvinnor fortsätter enligt Unescos rapport att vara underrepresenterade i medierna. Globalt sett utgör vi endast en av fyra beslutsfattare i branschen, bara en av tre reportrar, och blott en av fem intervjuade experter. Sverige må gå i bräschen för kvinnliga mediebeslutsfattare med många kvinnor på tunga positioner som chefredaktör och nyhetschef, men vi är fortfarande pinsamt dåliga på att lyfta fram kunniga kvinnor i vår rapportering.

Om förekomsten av fler manliga (inte sällan samma) än kvinnliga experter år ut och år in beror på slentrian (“ring Ranstorp om terror, Funcke om yttrandefrihet…”), tidspress (“vi får hitta ett nytt namn nästa gång, den här artikeln behöver ett pratminus NU”) eller undermedvetna kopplingar mellan kompetens och manligt kön varierar förstås från redaktion till redaktion, för att inte säga reporter till reporter. Men en bransch som internt sett har så många kvinnliga arbetsledare borde kunna prestera bättre utåt – inte för sin egen utan för sina läsare, lyssnare och tittares skull.

Alla artiklar av Lisa Bjurwald

The post Fejknyheter förvärrar förtroendekrisen first appeared on Opulens.