SYMBIOS. Hilary Hahns schvungfulla spel och tekniska överdådighet inbegriper hela hennes personlighet. Det känns som om hon ingått en symbios både med sitt instrument och med musiken hon framför, skriver Björn Gustavsson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Verk av Prokofjev
Radiosymfonikerna
Berwaldhallen, Stockholm

Den israelfödde dirigenten Lahav Shani, bosatt i Berlin, lyfte nyligen Stockholms radiosymfoniker till nya höjder. Utan partitur (bara det en bedrift) och med lika exakt som eldigt svepande teckengivning dirigerade 30-årige stjärnskottet Lahav Shani tre växlingsrika, komplexa och alltigenom utmanande verk av den ryske kompositören Prokofjev.

Med drivne konsertmästaren Mats Zetterqvist i spetsen imponerade denna kväll hela orkesterkollektivet (där inte minst blåsare och slagverk för en gångs skull hade mycket att göra).

Inledningsvis Prokofjevs symfoni nr 1 från 1917. Här märks inte mycket av revolution: trossarna till den klassiska musikens form har ännu inte kapats. Radiosymfonikerna manade fram verkets både modernistisk kraft och andhämtningsstunderna av poesi. Symfoni nr 1 är överlag ett ljust, lite pastischartat verk, över vilket Haydns ande svävar.

Av helt annan karaktär är Prokofjevs symfoni nr 5 i B-dur, komponerad sommaren 1944 och med urpremiär i Moskva i början av 1945 — just vid den tidpunkt som de sovjetiska styrkorna inledde sin slutliga framstöt mot Berlin.

Faktiskt finns lite av sovjetiskt segertåg också i själva musiken, präglad av en monumental framåtanda: symfonin rullar fram likt en oövervinnerlig armé på väg mot nya segrar.

Prokofjevs femma pendlar mellan ljus och mörker, mellan mullrande fortissimon och pausartade gläntor av stor frid. Musiken kan här och var påminna om Allan Petterssons symfoniska dualism.

Radiosymfonikerna spelade med gnistrande skärpa och stor gestaltningsvilja — som om de lössläppta tonmassorna hjälpte till att släppa alla eventuella hämningar i musikerleden.

Kvällens höjdpunkt blev dock framförandet av Prokofjevs säregna violinkonsert i D-dur, tillkommen 1923. Längst fram på podiet stod en av världens främsta violinister: den exceptionellt begåvade Hilary Hahn.

Hilary Hahns schvungfulla spel och tekniska överdådighet inbegriper hela hennes personlighet. Det känns som om hon ingått en symbios både med sitt instrument och med musiken hon framför. Lika utlevelsefullt som inlevelsefullt färgar hon musiken inifrån.

Amerikanska Hilary Hahn: ett unikum — och hon tolkade solostämmans bångstyriga färd genom både stormar och lugn med en koncentration som oavlåtligt imponerade.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Hilary Hahn — ett musikaliskt unikum first appeared on Opulens.

BAROCKMUSIK. Händel skrev oratoriet Tidens och sanningens triumf redan 1707 som 22-åring. Björn Gustavsson hyllar uppsättningen i Berwaldhallen.

År 2001 föll jag platt för en sällsamt fascinerande dubbel-cd. Det var Händeloratoriet Tidens och sanningens triumf, fyllt av underbara arior och solig melodik i italiensk barockstil. Tillsammans med solister som Sara Mingardo och Gemma Bertagnoli lyckades Concerto Italiano få verkets inåtvända poesi att fullkomligt skimra.

I januari framfördes det sällan spelade oratoriet i Berwaldhallen, nu med titeln Tidens och insiktens triumf, vilket går att lyssna på även nu efteråt. Händel skrev oratoriet 1707, när han som 22-åring kommit till ett Italien som fullständigt överväldigade honom.

I centrum för detta allegoriska oratorium står Skönheten, som slits mellan å ena sidan Njutningen och å andra sidan Insikten och Tiden. Det är en berättelse helt i linje med medeltidens moraliteter om den breda kontra den smala vägen, där vägen till bestående lycka endast beskärs den som riktar sig mot evigheten och Gud.

Tillsammans med extramusiker och kända solister blev helheten denna vinterkväll i Stockholm smått magisk, med alltigenom lysande insatser (låt vara att primarien med sitt rusigt-bländande spel överglänste alla småstråkar).

Inte nog med att Radiosymfonikernas stråkmusiker denna kväll bytt till sensträngar och flera även spelade med barockstråkar och att blåsarna var i toppform; därtill var orkestern förstärkt med cembalisten Philippe Grisvard, lutspelare och solistiska blockflöjtister. Därtill några av Europas främsta sångsolister inom barockfacket – och som dirigent och cembalospelare den helt enastående barockspecialisten Emmanuelle Haim, som gjort sig känd inte minst för sina inspelningar med den egna barockensemblen Le Concert d’Astrée, som hon bildade redan år 2000.

I höstas såg jag henne dirigera i Los Angeles. Sällan ser man en så kroppsligt uttrycksfull passion vid dirigentpulten. Både i gestik och kroppsspråk visar hon hur djupt förbunden hon är med detta slags musik. Den gången ledde hon en ensemble med musiker ur Los Angeles symfoniorkester, som dock inte föreföll helt initierade i just barockgenren. Nu, i Stockholm, hade Emmanuelle Haim i betydligt högre grad fått med sig musikerna i den livfulla, böljande, omväxlande och sprittigt ornamenterade Händelmusiken. Det blev en helhet fylld av lyster.

I det aktuella oratoriet finns en lång rad vackra arior – bland annat ”Lascia la spina”, som Händel senare återanvände och som kommit att bli en av hans mest älskade: ”Lascio ch’io pianga”.

”Njutningen” sjöngs av lettiska Inga Kalna med glödhet innerlighet. Också den amerikanske tenoren Michael Spyres (Tiden) gjorde en storartad insats: hans röst har en härlig kombination av fast bärighet och mjuk plasticitet. Kontraalten Romina Basso (Insikten) från Italien har en ljuv, kanske något dämpad men ändå lysande röst.

Men – det kan inte hjälpas: bäst var Sandrine Piau. Denna fransyska, född 1965, är en av världens absolut främsta sopraner. Hennes röst präglas av klarhet, renhet, nervig närvaro och utsökta modulationer. Förmågan att expandera (fylla en melodislinga som vore den en ballong!), men också att långsamt gå ner till pianissimo, är frapperande. Och hennes koloraturer (med prickskytte även skyhögt upp i tonskalan!) torde göra de flesta kollegor gröna av avund. Därtill en förmåga till sublim dramatisering. Sammantaget: det bästa på länge i Berwaldhallen.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post I Händelsernas centrum first appeared on Opulens.