TÄNKEBOK. ”Det känns så varmt och hjärtligt att få vistas i Staffan Westerbergs egen värld. Det här är en bok för alla!” Det skriver Bo Bjelvehammar, som läst författarens tänkebok.

Det går så länge det går (och sen går det inte längre). Tankar för dagen av Staffan Westerberg
Ordfront

Förra månaden fyllde Staffan Westerberg 91 år. Det verkar så osannolikt, eftersom hans formuleringskonst är lika rapp som tidigare och hans bilder lika uttrycksfulla som förr i tiden. Då, när han var tongivande som både regissör, manusförfattare och skådespelare.

På 70-talet blev han känd för hela det svenska folket genom de udda barnprogrammen ”Vilse i pannkakan”, ”Lillstrumpa och Syster Yster”.

I ett tiotal år har Staffan Westerbergs ”Tankar för dagen” sänts i Sveriges Radio. I denna bok är alla dessa texter samlade och det rör sig om ett fyrtiotal. Till varje text har Staffan Westerberg målat bilder.

Vi får inblick i en värld som är lätt absurd och rik på infall. Texterna andas både humor och allvar. Det är ofta tillbakablickar på det som kallas baktid. Framtiden är nämligen inte bara dunkel, den är även begränsad och kommer snart att försvinna. Tankarna rör livet i vardagen och möten med människor, liksom samtal och reflektioner över det som är nära i rummet. Och naturligtvis handlar det också om döden.

Omgivningen består emellertid inte av döda ting – alla objekt deltar i samtal och reflektioner så som varmvattenkannan, kopparskopan och grytlappen. Alla avger sina bekännelser och erkänner frankt sina tillkortakommanden – varmvattenkannan erkänner öppet att den varit en medelmåtta, och står för det.

”Även en medelmåtta kan höja sin röst och pysa ut sin längtan…”

Alla får komma till tals och ingen lämnas ensam med sina tankar. Dessutom kan Staffan Westerberg genom de regelbundna besöken från hemtjänsten, ta sig ut i världen, via berättelser, sånger och danser från främmande länder. Staffan Westerberg har älskat att resa och nu fortsätter resandet men på ett annat sätt.

Döden och dödens väntrum tar upp en stor del av tiden. Där finns en dörr, som alltid står på glänt. Och när man vänder sig om, finns det ingenting bakom, mer är än minnen. Och kvar finns ett fåtal möten, liksom avsked. Och få blickar framåt. Sedan lever man inte, även om det i detta dunkel finns kors som utropstecken och gravar som talkörer.

Det känns så varmt och hjärtligt att få vistas i Staffan Westerbergs egen värld. Det här är en bok för alla! Och det handlar om, just det, att vara delaktig, hela tiden.

The post Staffan Westerbergs tänkebok är läsning för alla first appeared on Opulens.

KRITIK. “Garrison Keillor tycks till slut ha ledsnat på att vara ständigt underhållande, åtminstone i etern. Radioprogrammet lades ner. I stället kåserar han i pressen. Han brukar vara vardagsklokt eftertänksam i sina omdömen, men någon gång slår det slint”, skriver Ivo Holmqvist.

Att vara humorist på heltid är nog inte alltid så lustigt. Lennart Nyblom som under märket Red Top var rolig i Dagens Nyheter dagligen i decennier ställde i samma stund han pensionerades undan sin skrivmaskin och rörde den aldrig mer, sägs det. En sentida kollega till honom är amerikanen Garrison Keillor, han som i många år gjort sig smålustig i radioprogrammet om människorna i den påhittade småstaden Lake Wobegon i mellanvästern, i skandinaviska utvandrartrakter. Varje program inledde han på enahanda vis: ”It has been a quiet week in Lake Wobegon”, och så drog han sina lättsamma skrönor om den gångna veckans små händelser och stormar i vattenglas, framför allt bland norskättlingar.

Men också Garrison Keillor tycks till slut ha ledsnat på att vara ständigt underhållande, åtminstone i etern. Radioprogrammet lades ner för några år sedan. I stället kåserar han i pressen. Han brukar vara vardagsklokt eftertänksam i sina omdömen, men någon gång slår det slint. Det gjorde det nog i onsdagens Washington Post när han sköt skarpt mot den senaste Nobelpristagaren i litteratur (”a writer of migraines”) och mot Svenska Akademien som utser pristagarna (”what the Nobel judges recognize is bleak, cramped, emotionally stunted, enigmatic, pretentious”). Inte heller vår inhemska litteratur är värd många ruttna lingon: ”Swedish literature is made up of small dark stories in which people are very silent and then it starts snowing and a dog barks and someone reaches for aquavit.” Jättekul.

Och kritikerna som gillade valet av Ishiguro är trista snobbar som sätter näsan i vädret: ”Praising the dull and deadly is a time-tested way to demonstrate intellectual superiority.” Särskilt sur är hans åsikt om svenska läsare: “Millions of people around the world understand the concept of reading books for pleasure but the Swedes think of it as a form of colonoscopy.” (De enda svenskar som hade humor var de som emigrerade till USA, lägger han för säkerhets skull till, med tanke på sin läsarbas). Att inleda en bok allvarsamt är förkastligt, och så demonstrerar han hur det i stället ska göras: låt hjälten sätta sig på en pruttkudde, då blir det kul. Sedan ser man var skon klämmer: han är arg för att Philip Roth inte fick priset, men den författaren är förstås för uppsluppen för perukstockarna i Akademien.

På fotot av honom i Washington Post blickar han fundersamt genom sina hornbågade brillor, med båda ögonlocken höjda. På det som finns i Dagens Nyheter där hans infall och utfall refereras är det högra hängigt, så att man nästan kan misstänka att han varit slagrörd. DN-reportern Kristofer Ahlström kontaktade snabbt Per Wästberg som lika fort svarade att dysterhetens som tillvitas den svenska litteraturen är en kliché som bygger på bristande omvärldsorientering och enögdhet: ”Dessa framför allt amerikanska bedömningar bygger på okunnighet och en ovilja att fatta att vi i Akademien och Nobelkommittén inte bara läser amerikansk kultur …” (fast han menade nog litteratur).

Böcker översatta från andra språk är en försvinnande bråkdel av dem som ges ut i USA, det hjälper inte upp närsyntheten och den kulturella enögdheten over there. Är det nu dags för den magsure Keillor att likt Red Top ställa undan skrivmaskinen och stänga av datorn för gott? En läsare i Dagens Nyheter har lagt till den här frågan efter intervjun med Per Wästberg: ”You do understand Keillor is a humorist and is joking, right?” Ja, kanske det. Men jag undrar om Keillor som bott i Danmark och varit gift med en danska och nu är skild från henne behärskar hennes språk tillräckligt väl för att förstå och leva efter Piet Heins livsvisa vers: ”Den som kun tar spøg for spøg og alvor kun alvorligt/ Han og hun har faktiskt fattet begge dele dårligt”.

Som ett post scriptum kan tilläggas att en av våra äldsta amerikanska vänner, vi har känt varandra i snart fyrtio år, under sin studietid under det sena sextiotalet på The University of Wisconsin (var det nog) delade rum i sitt dormitory med just Garrison Keillor vars radioprogram och tidningsskriverier ännu lågt långt in i framtiden. När vi fick veta det frågade vi honom ivrigt: ”Det måste ha varit en upplevelse, ni hade förstås festligt jämt?” – ”Han var nog den tråkigaste människa jag någonsin träffat, han var urtrist!”

The post Rönnbären är ovanligt sura i USA i år first appeared on Opulens.