MUSIK. Denna långfredag berättar Lars Thulin i veckans krönika om sina fem främsta depplåtar. Låtar som ger kraft och hopp.

Hela mitt vuxna liv har innehållit påtagligt melankoliska perioder. Den kliniska diagnosen är depressiva stråk. Först i mycket mogen ålder har jag till fullo förstått deras närvaro, lärt mig känna igen dem och därmed hyfsat hantera dem. Då också insett att det är dessa variationer i humöret som delvis format och definierat mig. På gott och ont.

Låtar som kan gå på repeat

Jag har i Opulens flera gånger berättat om vad populärmusiken betytt för mig och då gjort listor med olika teman. Även de mörka perioderna har viktiga låtar. För mig kan de bli ett färdmedel in i mörker och dysterhet. Men också ett sätt att mjuklanda där och stanna en stund. För låtarna ger mig även kraft att ta mig tillbaka upp. Både krockkuddar och trampoliner, ingen dålig kombination.

Vad kännetecknar en depplåt? För mig är det en som kan gå på repeat i ett par dagar.  Mitt liv, och intresse för andras liv, har lärt mig att jag sällan är unik. Om ni orkar och vågar kan ni säkert hitta fem egna depplåtar. Här är mina.

Mauro Scoccos låt om ensamhet

Till dom ensamma/ Mauro Scocco 1991/Mauro Scocco

Jag tror att Scocco och jag delvis har ungefär samma humör. Många av hans texter präglas av melankoli och utanförskap. En del tycker att de är patetiska och pastischer. I så fall är livet patetiskt och en pastisch. Den här handlar om ensamhet och känsla att inte höra till. Något som kan drabba en, även om man har det bra med sin familj. Måhända är det vetskapen och insikten om att livet ändå är en ensam vandring eftersom man är den enda som har fullt ansvar för sitt liv, sina handlingar och dess konsekvenser.

En annan av Scoccos låtar ”Himlen runt hörnet” har liknande tema. Även om han där skönjer ett ljus och en gemenskap. Där, runt hörnet.

Livssmärta med Gary Moore

Still Got the Blues/ Gary Moore 1990/ Gary Moore

Tänk att så oerhört mycket vacker livssmärta kan rymmas i en nordirländsk röst och framför allt i en 1959 års Gibson Les Paul-gitarr. Texten är det vanliga bluestemat: en snubbe som blivit av med sin flickvän men inte fattar varför. Gitarrsolot får lyssnaren att lyckligt sucka: bättre än så här kan det inte bli.

Gary Moores eget liv blev dock inte så bra. Han spelade i en lång rad band under sin karriär, bland annat Skid Row och Thin Lizzy. Och utsågs till en av de allra bästa bluesgitarristerna. Men han brände sitt ljus i båda ändar och dog 2011 av en hjärtattack under en semester i Spanien, blott 58 år gammal. Obduktionen visade att alkoholhalten i hans blod var några få procent under gränsen för dödlig dos.

Som om det inte fanns någon morgondag

Händerna mot himlen/Petra Marklund 2012/ Jocke Berg

En makalös låt signerad bandet Kents frontman Jocke Berg. Jag älskar den. Den signalerar en annan del av melankoli och deppighet – att man tycker sig kunna skita i allt. Göra vad man vill, vad har det för betydelse? Agera som det inte finns någon morgondag. En kittlande tanke att flörta med, även om inget faktiskt görs utanför lagens råmärken.  ”Pannan mot baren, nu spränger vi taket Vi ska… bli fulla, livet är meningslöst, vem bryr sig?”, sjunger Petra.  Vem har inte känt så en kväll, när man vill gå ut och roa sig, men ändå inte riktigt är på humör? Eftersom mörkret inte kan hängas av i krogens garderob.

Mästerlig depp med Beatles

She´s leaving home/ Beatles 1967/ John Lennon

Unik låt från Beatles kanske bästa album, Sgt Pepper. Ovanligt tema för en poplåt. Om den ibland olösliga konflikten i en familj. Att som förälder ge upp allt för sin avkomma, men uppleva att man möts av oförstående och otacksamhet. Att allt man gjort tydligen var fel. Medan barnet i sin tur känner att det måste spränga bojorna, få bli sig själv, kunna andas.

Melodin är underbart lågmäld och följsam med sina stråkar. Det bevisar att den femte beatlen, geniale och klassiskt skolade producenten George Martin, hade mer än ett finger med i spelet. Förmodligen båda händerna. Ordet mästerverk är nästan för svagt. Mörk depp, men ändå en ljusglimt för visst hoppas vi att dottern ska få mannen från bilverkstaden. Och att föräldrarna ska acceptera livets gång. Adelsmärket för en depplåt – att det finns en ljusglimt.

En låt som kryper under skinnet

Woman in love/Three Degrees/ 1978 Dominic Bugatti, Frank Musker

Låten handlar om att underkastelse och att ge upp något kan behövas för att få och även behålla den stora kärleken. Det kan bli påtagligt när tvivel och sårbarhet härjar i en förälskelse. Låten var populär under en sådan tid i mitt liv och den kryper därför under skinnet.

Vid sidan av Motown från Detroit fanns på 60-och 70-talet en annan stad som ville upp på musikscenen: Philadelphia med soundet kallat Philly. Bra musik skapades där, men nådde inte Detroits höjder.

Phillys svar på Motowns Supremes hette Three Degrees.

Här medverkar deras mest berömda frontfigur, Sheila Ferguson. Även känd för att hon en tid pekades ut som prins Charles hjärtedam.

Hur långt romansen gick är höljt i dunkel. För brittiska hovet var det nog tur att det inte blev något långvarigt. En mogen, vacker, sensuell kvinna från USA med egen karriär, dessutom afroamerikan – det hade blivit alldeles för mycket för en kungafamilj som inte ens fixade att göra den äktbrittiska överklassflickan Diana till en familjemedlem.

Glad påsk!

The post Dystra låtar som ger hopp ‒ Topp 5 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll har Lars Thulin presenterat en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Detta är seriens sista del. Tidigare delar hittas HÄR. 

28. Last Dance/Queen of Disco – Donna Summer 1977

En ung Donna, kanske då hon hette Sommer och inte Summer. Bredvid en av hennes bästsäljare.

Låten jags som dj spelat flest gånger av alla. Som sista låt. Varför? Ingen kunde tjata om en till. Sista dansen har spelats, eller hur?

Donna Summer föddes som LaDonna Adrian Gaines i Boston, 1948. Under ett äktenskap med österrikaren Herbert Sommer spelade hon in första skivan. Efternamnet blev felstavat på etiketten. Donna Summer var född. Genombrottet kom 1975 med Love to love you baby.

Hon kallas Queen of Disco. Då hon var åtta år gjorde hon debut som solosångerska i lokala kyrkan. Hennes röst var fyllig, och mörk men ändå distinkt och välartikulerad, perfekt för discorytmer. Hon samarbetade med Giorgio Moroder, en låtskrivare som under åtta år fick tre Oscar för filmmusik. Filmerna är Midnight Express, Flashdance och Top Gun.

Donna var trebarnsmor, troende kristen och renlevnadsmänniska. Men dog 2012 i lungcancer, 63 år ung. Hon var nära tvillingtornen i New York 11 september 2001 och hävdade att det var röken därifrån som gjort henne sjuk. Totalt sålde hon över 100 miljoner skivor och valdes 2013 in i Rock and Roll Hall of Fame.

Här kan du lyssna på Last Dance/Queen of Disco! (Maffig final – från Obamas Nobelfest i Oslo i december 2009) 

Mac Arthur Park Suite

För die-hard-disco-fans: det ultimata avslutet. Låten är av typen som en dj älskade en gång per kväll. Skivan som tillät kisspaus, en kopp kaffe och några ord med vackra damer. Här är 17 minuter och 47 sekunder (men introt är 1:49) högoktanigt discopumpande signerat kvartetten Donna Summer, Giorgio Moroder, Jimmy Webb och Pete Bellotte.

Här kan du lyssna på Mac Arthur Park Suite!

The post Radio 208: “Last Dance/Queen of Disco” – Donna Summer 1977 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

45. Summer in the City/ The Lovin’ Spoonful 1967

Lovin’ Spoonful, bandet som stannade kvar i staden på sommaren.

Det har alltid funnits sommarlåtar som ska kanalisera kärleken till denna årstid med plats för sol, värme, lata dagar och ung kärlek. Här en av de mest kända, New York-bandet The Lovin’ Spoonful med rötter i folkrocken. 1967 svepte de över världen med denna låt, förstaplats på Billboard Hot 100 i augusti. Hoppas ni, mina läsare, nu kan se tillbaka på en sådan sommar!

Låten innehåller ljudet av en scooter, biltutor och tryckluftsborr, allt för att ge bilden av en storstad. Sådana illustrationer var ovanliga på den tiden.

Ledare och låtskrivare var John Sebastian, son till en utövare av klassisk musik som hette – John Sebastian. Andra låtar från bandet var Do You Believe in Magic och Daydream.

USA:s musikindustri var i slutet av 60-talet oroade av The British Invasion, all engelsk pop. Därför gjordes en tv-serie om ett amerikanskt popband. Den skulle handla om Lovin’ Spoonful. Krångel med rättigheter satte stopp. Istället engagerades fyra ungdomar som fick jobbet mer för utseende än musikalitet. Gruppen döptes till The Monkees. (Imorgon: Dags för sista dansen)

Här kan du lyssna till Summer in the City!

The post Radio 208: “Summer in the City”/ The Lovin’ Spoonful, 1967 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

54. TSOP/MFSB (featuring Three Degrees) 1974

Three Degrees bildades 1963 och är fortfarande aktiva, dock med nya medlemmar. Tänker ni på Supremes när ni ser bilden? Det är ingen slump.

Konstigt med förkortningar, men nödvändigt här. Låtens titel är The Sound Of Philadelphia. Gruppen heter Mothers, Fathers, Sisters and Brothers.

Detta stycke, i princip instrumentalt, räknas som den första discolåten. MFSB var en pool med ett 30-tal studiomusiker. De gjorde TSOP som ny signatur till Soul Train, som var ett populärt musikprogram på amerikansk teve. Det sändes i 35 år, från 1971 till 2006.

När låten skulle släppas på singel ville skivbolaget att den skulle heta Soul Train. Tevebolagets producent vägrade, han ville inte låna ut namnet på sitt program. Låten stod för Philadelphia-soundet så namnet blev då givet. TSOP blev en jättesuccé och den första tevesignatur som toppat Billboard Hot 100. Producenten ångrade sig, men det var förstås för sent.

Låten är mjuk med tydlig melodislinga. Men den innehåller den pumpande rytm som blev discons kännetecken och livsnerv. Svårt att sitta still då den spelas. (Imorgon: Stannade i stan på semestern)

Här kan nu lyssna på The Sound Of Philadelphia!  (Vilken orkester, inte en dator så långt ögat når!)

The post Radio 208: “TSOP/MFSB (featuring Three Degrees)” 1974 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

53. A Whiter Shade of Pale/Procol Harum 1967

Här omslaget till den ikoniska singeln

Brittiska gruppen Procol Harums A Whiter Shade of Pale blev en megahit och ”förföljde” gruppen under hela deras fortsatta existens. Den bevisade också att popmusik kunde växa utanför sin egen genre. För hela melodislingan är väldigt inspirerad av Bach. Och kanske var det första gången som påtagligt klassisk musik tog sig in i popvärlden.

Texten är underbart surrealistisk och det lär finnas seminarier där nördar träffas årligen för att tolka den. För mig är det verklig poesi – att ord sammanfogas på ett sätt så att allt låter underbart, men där frågetecknen köar upp sig som lågtrycken under en svensk semestermånad. ”Ljusare skugga av blekhet”, visst är det vackert.

38 år efter att singeln släpptes, stämde bandmedlemmen Matthew Fisher sina kompisar Gary Brooker och Keith Reid som stod som låtens kompositörer. Fisher hävdade att han skapat den klassiska melodislingan. Ärendet gick genom en rad domstolar. Till sist gav överhuset Fisher rätt och därmed royalties, vilka var avsevärda. (Imorgon: Låten som startade en våg)

Lyssna här på A Whiter Shade of Pale!

The post Radio 208: “A Whiter Shade of Pale”/Procol Harum, 1967 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

52. Love Hurts/Nazareth 1975

Hårdrockarna Nazareth blev för evigt förknippade med en ballad som är banal, sliskig och utdragen. Men i rätt sammanhang är den omöjlig att inte älska. Även om kärlek smärtar.

När jag som dj snurrade igång den här, då blev det tätt, varmt och omslingrat på golvet. Därför sparades den till sista timmen. Låten blev skiva redan 1960 med Everly Brothers. Den har sedan spelats in, eller framförts på konserter, av minst 20 artister. Det startfältet spänner från Stina Nordenstam till The Who. Men enda verkliga hiten var när Nazareth gjorde hårdrocksballad av det hela. Som bäst åtta på Billboard Hot 100.

Bäst minns jag den från Lukas Moodyssons underbara film Tillsammans från 2000. Arbetartjejen Elisabeth hamnar i det flummiga kollektivet. En av dess utåtagerande damer, Lena, tar sig an nykomlingen och kan tänka sig en klart nära relation. De bestämmer att spela sina älsklingslåtar för varandra. Kollektivdamen lägger på något proggigt, kanske var det Jösses flickor, jag är inte säker. Elisabeth kör Love Hurts för den låten är den vackraste hon vet. Lena fattar noll. Kulturkrock? Bara förnamnet. (Imorgon: Stal från mästaren)

Här kan du lyssna på Love Hurts!

The post Radio 208: “Love Hurts”/Nazareth 1975 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

51. If you leave me now/Chicago 1976

Chicago – det betydde många på scenen. Men det lät också mycket och väldigt bra, åtminstone första åren.

Amerikanska bandet Chicago med Peter Cetera som ledare gjorde en märklig resa. Började som något superspännande – en blandning av jazz och rock. För i en tid då gitarrer och keyboard dominerade popen kom Chicago dragande med tromboner och trumpeter. Och elgitarrer. Det blev så bra.

Jag såg dem på Konserthuset i Stockholm, tror det var 1974. Kanonkonsert. 25 or 6 to 4, Saturday in the Park, med flera. Oj, oj… Sedan bytte de stil och blev något slags bilradiorockband med ganska sliskiga låtar. Jag förstod aldrig vad som hände.

Nåväl. Om man kör gamla klassiker på ett disco och stämningen är bra, då sjunger de dansande med. Högt. För deras röster hörs ju knappast i dånet. Golvet blir ett slags karaoke. Eller duschkabin, för där får man också sjunga hur falskt som helst. Är det känslosamma tryckare kan de kända stroferna viskas i partnerns öra.

Om stängningsdags närmar sig och texten i tryckarens refräng är If you leave me now, you take away the biggest part of me, ja vad kan man säga? Att kvällen nog inte är slut riktigt än? Kanske blir det så. (Imorgon: Visst kan kärlek smärta)

Här kan du lyssna på If you leave me now!

PS Här några rader om sången från en lyssnare på YouTube. Musik berör.

“My dad used to love this song, it was the song of his wedding and when I born, he always sing me this song so I can sleep, he lift me in his arms and make me fly everytime my mom put this song, in my wedding we put this song so I can dance with him the last time, he died 3 years ago, and we put this song on the funeral, I hope he is happy wherever he is now, listening this masterpiece.”

The post Radio 208: “If you leave me now”/Chicago, 1976 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

50. I’m a man/Spencer Davis Group 1967

Visst är de män, om än unga sådana, brittiska Spencer Davis Group. Underbarnet Winwood längst ned.

Om Itchycoo Park var en tjejlåt, så var denna killarnas låt på discot. Kanske var det så enkelt att titeln lockade dem, kanske drog de tunga rytmerna.

En del av kraften ligger i keyboarden, här en hammondorgel. Vid den stod Steve Winwood. Han betraktades som ett underbarn och spelade professionellt vid 14 års ålder i Spencer Davis Group. Bandets första hit var Keep on Running. Inkomsterna från denna gav Winwood möjlighet att köpa en egen orgel. Det är också Winwood, då 18 år, som sjunger här. Han har en speciell röst, lite tunn och nervig men mycket närvarande. Inte nog med orgelspel och sång – han har också, tillsammans med Jimmy Miller skrivit låten.

Två år senare tog jazz-rock-gruppen Chicago upp I´m a man i sitt debutalbum Chicago Transit Authority. De sög på karamellen. Deras version är sju minuter, dubbelt så lång som originalet.

Steve Winwood fortsatte i de kända och tunga rockbanden Traffic och Blind Faith. 1977 satsade han på en solokarriär. Två av de bästa låtarna från tiden på egen hand är Higher Love och Valerie. Tekniken hade utvecklats så då kunde Winwood spela alla instrument själv. (Imorgon: Blev ofta en av kvällens sista)

Här kan du lyssna på I’m a man!

The post Radio 208: “I’m a man”/Spencer Davis Group 1967 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

49. Annie’s Song/John Denver 1974

John med sin Annie. De skilde sig dock 1982. Kanske hade John slarvat med att betala liftkortet.

John Denver är countrylegenden som hann skriva nästan 200 låtar, trots att han 1997 dog i en flygolycka 53 år ung, en där han själv satt vid spakarna. Det här hans mest kända och han kom på den i en skidlift i Colorado efter ett gräl med sin fru Annie Martell. Han ångrade sig och satte text och musik till sin kärleksförklaring. En annan väg för sådant är delar är väl den amerikanska rap-musiken. Där skulle nog motsvarande ömhetsbetygelse ges med varianter av temat:  I´ll fuck you in the ass, cause you´re my bitch.

Jag tycker att Denvers modell är bättre. Och visst måste hustru Annie glömt grälet då hon hörde Johns förlåt-mig-sång. Så musikvärlden behöver uppenbarligen fler män som ångrar sig. Och fler skidliftar.

John Denver tog efternamnet efter huvudstaden i sin favoritstat Colorado. Nog klokt byte, han föddes som John Deutschendorf. Ett så långt namn fick knappast plats på etiketten på en singel. Denver var miljöaktivist i mitten på 70-talet, långt innan begreppet var uppfunnet. Han var lite av popens ”good guy”. (Imorgon: Väldigt maskulint)

Här kan du lyssna på Annie’s Song! 

The post Radio 208: “Annie’s Song”/John Denver, 1974 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

48. Venus/Shocking Blue 1969

Tulpaner, ost, träskor – det är Hollands exportvaror. Shocking Blue satte upp musik på listan över internationella succéer från denna lilla nation. Ändå såg de alltså inte glada ut.

Tung pop från Holland som toppar internationella listor, är en högoddsare. Ett exempel är gruppen Shocking Blue, bildade 1967, från Haag. De hade ett par hyfsade hit, men ingen kom i närheten av Venus, som med ett märkligt gungande komp förde låten ända upp till Billboards första plats.

Och den stannade i folks medvetande. För tio år senare var den ett säkert kort på diskoteket. Fick upp folk, helt enkelt. Alla kände igen den.

Shocking Blue sålde sammanlagt 14 miljoner skivor och jag är säker på att 13 miljoner av dem var Venus. Låten fick en pånyttfödelse 1988 då discopop-gruppen Bananarama gjorde en cover. Mycket sämre än originalet.

Shocking Blue upplöstes redan 1974. 19 år senare drog sångerskan Mariska Veres igång bandet, dock utan några av de ursprungliga medlemmarna, men hon fick rätt att använda namnet. Ett par år senare diskuterades att återförena gruppen i originaluppsättning. Fast projektet drog ut på tiden och planerna avbröts definitivt då Mariska 2006 dog i cancer, 59 år ung. (Imorgon: Förlåt älskling – och lyssna på den här)

Här kan du lyssna på Venus!

The post Radio 208: “Venus”/Shocking Blue 1969 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

47. Fire/ The Crazy World of Arthur Brown 1968

Het låt som satte eld på publiken – Fire.

1968 bjöd på många låtar som skrev in sig i historieböckerna. Här en av de märkligare. Skälet är dubbelt. Ilskan och attacken i sången. Den lindrigt sagt utåtagerande Arthur Brown.

Hans scenshower var tidigt spektakulära. En brinnande hjälm blev hans signum. Upprinnelsen var att han en gång framträdde med ett durkslag på huvudet. Utan Browns vetskap var durkslaget indränkt i sprit. Det tog plötsligt eld. Browns skalle räddades när två gäster på etablissemanget dränkte honom i öl.

Låten blev en stor framgång på båda sidor Atlanten och Brown nämndes ett tag ofta i samma andetag som Jimi Hendrix, Doors och Who. De senare trodde på honom. Browns första album producerades av Whos producent Kit Lambert och bandets frontfigur Pete Townsend var i högsta grad också inblandad i tillkomsten.

Ett andra album spelades in ett år senare. Men skivbolaget fick kalla fötter, det ansågs för avancerat. Det dröjde 19 år innan det kom till skivbutikerna. The Crazy World of Arthur Brown fortsatte dock att dra publik. Browns sminkning banade väg för artister som Alice Coopers och bandet Kiss scenshower. (Imorgon: Tungt gung från tulpanernas land)

Lyssna på Fire här!

The post Radio 208: “Fire”/The Crazy World of Arthur Brown, 1968 first appeared on Opulens.

SOMMARSERIE. Varje dag under Opulens sommaruppehåll presenterar Lars Thulin en hitlåt från 60- eller 70-talet. En utgångspunkt finns i fenomenet Radio Luxembourg som sände på frekvensen 208 meter. Tidigare delar hittas HÄR. 

46. Itchycoo park/Small Faces 1967

Små ansikten med stor låt. Dock lite udda, men påtaglig favorit bland kvinnor. Varför? Kanske ett uppslag för genusteoretisk forskning.

Det här var gruppen Small Faces största hit. På diskoteket var den en av de största ”Åh-den-här-låtarna”. Och låten, som inte är särskilt dansant, fick ändå många att gå upp och röra på sig. Bäst verkade den gå hem hos tjejer. Som skrålade med i It´s all too beautiful…

Några kanske tror att damernas stora kärlek till låten beror på Rod Stewart, som ju hade en alldeles speciell utstrålning som attraherade motsatta könet. Men sanningen är att han kom in i bandet först två år senare. Och då hade gruppen splittrats och ombildats, nu under namnet Faces. Istället var det Small Faces förgrundsfigur Steve Marriott som stod vid sångmikrofonen i Itchycoo Park.

Itchycoo park både finns och inte finns. Egentligen handlar sången om Valentines Park i stadsdelen i Ilford i London. Dit brukade Steve Marriott och kompisen Ronnie Lane, som också var med i gruppen från start, gå när de skolkade från skolan. ”Itch” är det engelska ordet för klia och i parken fanns en blomma som gav kliande utslag om man rörde den. Därför kallades parken Itchycoo. (Imorgon: Brinnande vansinne)

Här kan du lyssna på Itchycoo park!

The post Radio 208: “Itchycoo park”/Small Faces 1967 first appeared on Opulens.