KLASSISKT. Björn Gustavsson har lyssnat på en rad nya album med klassisk musik. Däribland ett som fokuserar på Rachmaninovs sakrala musik och ett med uppsluppna Vivalditolkningar som har en rockig energi.

The post Albumaktuellt: Från Delius till Nino Rota first appeared on Opulens.

LÅNEGODS. Vem skrev “Life On Mars?” och “Stairway to Heaven” egentligen? Några av popmusikens mästerverk är lånegods men det kanske inte gör så mycket, skriver Anders Pihl.

Det kan ha varit 1970-talets allra lyckligaste stund. Åtminstone för David Bowie. Han satt en sommardag 1972 på en buss på väg genom London för att köpa ett par nya skor i stadsdelen Lewisham, men kunde inte bli av med den oemotståndliga melodin som fastnat i hans huvud.

Snart insåg han vad han hade på gång och hoppade av bussen två stationer innan. Han måste bara ta sig någonstans där det fanns ett piano.

”This song was so easy. Being young was easy.” Bowie har senare beskrivit hur enkelt ”Life On Mars?” kom till honom på bussen denna soliga dag i London. Hur han skyndade tillbaka till huset han hyrde i Southend och hur han blev färdig med både text och musik senare samma eftermiddag.

Frågan är bara om Bowies beskrivning av låtens tillkomst är helt igenom sann. Eftersom den värdigt skridande versmelodin i ”Life On Mars?” är kusligt lik huvudtemat i andra satsen av Rachmaninovs 2:a pianokonsert.

Hur kan man förklara detta? Spelade BBC Rachmaninovs stycke på radio samma morgon och kan Bowie råkat höra den och sedan upplevt den som sin egen? Jo, självklart. Det förefaller troligare än att det vore ett slumpmässigt sammanträffande.

En tredje möjlighet vore förstås att Bowie helt enkelt medvetet lånade temat till en ny kontext. Ända sedan 1967, då Procul Harum (felaktigt) påstods ha använt sig av ett Bach-stycke till sin stora hit “A Whiter Shade of Pale” har lån från klassisk musik ansetts som kreativa och mer eller mindre tillåtna i rockmusiken.

Juridiskt sett kan man inte äga en ackordföljd. Däremot en ackordföljd med en melodi.

Musikhistorien är full av allehanda lånegods. Gränsen mellan stöld och inspiration är ständigt flytande och de omedvetna lånen troligtvis de vanligaste. Ett berömt exempel är “My Sweet Lord” av George Harrison. Utgiven i november 1970 gav låten Harrison som förste Beatles-medlem efter splittringen en Billboard-etta. Det konstaterades snart att låten var väldigt lik en annan USA-etta, ”He’s so fine” med vokalgruppen The Chiffons från 1963. Rättegångsprocessen uppmärksammades stort i media.

Harrison förnekade inte de uppenbara likheterna mellan låtarna. I en kommentar frågade han sig själv: ”varför märkte jag det inte? Det hade ju varit enkelt för mig att ändra en ton här och där”. Att stölden varit omedveten blev också domstolens utslag.

En annat känt musikaliskt lån är ”Stairway to Heaven” av Led Zeppelin. De stillsamma inledande ackorden hör till vår planets mest spelade toner. Många har påpekat att Led Zeppelins gitarrist Jimmy Page hade norpat introt från låten ”Taurus” av gruppen Spirit, skriven tre år innan. Att Page haft tillfälle att höra ”Taurus” vore svårt att förneka, eftersom Led Zeppelin och Spirit turnerat tillsammans. Att det bortsett från introt rör sig om helt olika låtar tog det en amerikansk domstol två år av segslitna förhandlingar att bestämma.

Det var inte första gången Led Zeppelin anklagats för låtstöld. Deras största singelframgång “Whole Lotta Love” bygger musikaliskt och textmässigt på blueslåten “You Need Love” av legenden Willie Dixon. Först 1985 fördes Dixons namn in som bidragande låtskrivare på Led Zeppelins skivkonvolut sedan gruppen erkänt stölden och gått med på förlikning.

Vad är en låtstöld? Juridiskt sett kan man inte äga en ackordföljd. Däremot en ackordföljd med en melodi. Vilket gör det knepigt när såväl harmonier som melodier i popmusiken standardiseras och tenderar att likna varandra. Mycket små avvikelser kan göra den ena låten till en hit och den andra till ett plagiat.

Den australiensiska humorgruppen The Axis of Awesome illustrerade detta med ”The 4 chords song”. Låten består av samma fyra ackord som upprepas. Det verkar först vara en enda låt men publiken skrattar gott eftersom gruppen sjunger rader från 38 kända hitlåtar som använder denna ackordföljd.

Lägg därtill att det var betydligt enklare att identifiera låtstölder innan samplern uppfanns. Om du tar ett beat från James Brown och drar upp eller ner det i hastighet och lägger på ett antal effekter, exakt var övergår stölden till nyskapande?

Alldeles oavsett fortsätter musik stjälas rakt av som aldrig förr. Att bara ta redan gjord musik förblir ett bekvämt sätt att få till något som säljer. Pojkbandet One Direction tycks exempelvis skötas av ett team med ett avslappnat förhållande till copyright. Flera av deras låtar skiner som nystulna cyklar på Blocket. Exempelvis är ”Best Song Ever” en snabb copy and paste av The Whos ”Baba O ’Riley”.

Sannolikheten för att bli stämd för en låtstöld följer en enkel logik. Den som sätter ny text till en cover åt sitt garageband behöver inte oroa sig. Den som når framgång med samma ”inspirerade” låt bör ha råd med bra advokater. Som Led Zeppelins sångare Robert Plant kommenterade förhandlingarna kring “Whole Lotta Love”:

”Well, you only get caught when you’re successful. That’s the game.”

Ett speciellt fall i låtstöldernas historia är år 2013:s stora hit “Blurred Lines” av Robin Thicke, rapparen T.I. och sångstjärnan Pharell. Låten bötfälldes med hela 7,3 miljoner dollar (då ca 64 miljoner kronor) för att ha kopierat “Got to Give It Up” av Marvin Gaye från 1976.

Detta fastställdes trots att domstolen hörde att “Blurred Lines” bygger på ett annorlunda harmoniskt förlopp och definitivt har en egen karaktär i sin hook. Sällsynt nog ansåg man istället att det var beatet och rytmen i basgången från “Got to Give It Up” som stulits.

Utfallet känns tveksamt ur musikalisk synvinkel. De allra flesta som skapar musik idag stjäl ett beat eller två före frukost. Möjligen var det mer en moralisk dom. “Blurred Lines” är ju en ganska osympatisk låt som tycks handla om det onödiga med sexuellt samtycke. Om det varit juridiskt enklare hade “Blurred Lines” kanske kunnat bötfällas några miljoner dollar för sitt sexistiska budskap. Nu fälldes den för en stulen basgång istället.

Kan man njuta av bra musikstölder? Är den stulna musiken mindre genuin? Borde den ens få finnas? Det man kan säga är att den del av vår hjärna som njuter av musik inte är inläst på upphovsrättslagar. Det är andra hjärnlober som bekymrar sig över om låtskrivarna vunnit rättegångarna och fått betalt.

Vi dansar utan att veta vart idéerna till musiken stulits ifrån. Det som räknas är hur det är gjort och vad som uppstått av dådet. Om den notoriske musiktjuven Håkan Hellström är den svenska popmusikens Arséne Lupin eller svenska popmusikens Jönsson-ligan handlar ju givetvis om tycke och smak.

Idag säger vi att ingen lät som Bowie.

Sanningen är att det mesta är halvstulet numera. Särskilt på topplistorna. Det som förr kallades låtstöld är idag en hörnsten i själva skapandet. Sluta sno våra låtstölder, klagar unga hiphop-kollektivet Rappare i samverkan och det är väl där vi befinner oss numera generellt sett.

Musikaliska likheter blir i en värld av slitna refränger och överanvända stilgrepp något odramatiskt. Imitation har alltid varit vägen framåt. Nästan all musik har en förlaga och har velat påminna om något annat. Bowie ville ofta låta som Jaques Brel. Just i “Life On Mars?” uttalat som Frank Sinatra. Idag säger vi att ingen lät som Bowie.

Det är också lätt att glömma att låtstölder rätt ofta är förbättringar i någon form. Det gäller till och med något så tråkigt som Roxette’s ”Listen to your heart”. Man måste medge att det rör sig om en förtydligad och framför allt bättre sjungen version av ”What about love” med gruppen Heart (sic), den låt som Per Gessle så solklart plankade.

Ibland växer den lånade musiken till något mycket större än bara förbättringar. De blir konstverk i helt egen rätt. För vad har ”Life on Mars?” egentligen att göra med Rachmaninovs senromantiska stil? Bowies briljanta sång och sångtext, den lysande refrängen och myllret av detaljer i hantverket gör låten till något fristående och unikt, även i Bowies mångskiftande katalog.

Så låt advokaterna sköta juridiken. De har betalt. Höj ett glas för musikhistoriens alla framgångsrika räder och plundringståg, de lyckade samplingarna, de fräcka kupperna och de lustfyllda snatterierna. Allt det som gör att man kan tala om lust och sann inspiration, inte beräknad vinstmaximering. Samla in svängningarna i rummet, dessa luftmolekyler som skavt mot varandra sedan dinosaurernas tid, och tanka ut dem i din fantasi. Det är ju där musiken blir till.

The post Stulen musik får oss att dansa first appeared on Opulens.

VINYL. Jesper Nordström fortsätter att inventera sin skivsamling. “Av alla skivor jag har i backen är detta den som är mest objekt och minst lyssningsbar musik,” säger han om veckans vax. En Rachmaninov-LP från Sovjetunionen.

Om du är gammal nog för att kunna svara på frågan så säg mig, vad är ditt starkaste minne från kalla kriget? Kan du nämna något som hör till de starkaste minnena kopplade till denna tid av oro och anspänning? Själv skulle jag vilja nämna knaster och störningar. På nätterna låg jag och vred och trixade på en mellanvågsradio och då och då tonade en rysk balett eller polsk nyhetskanal in. Det kändes lite kallt, kusligt och obegripligt. Om det var riktigt skräckromantiskt inträffade det en stjärnklar vinternatt med väl synliga stjärnbilder.

Det knastrar och svajar också betänkligt från denna gråmurriga vinyl av Rachmaninovs pianokonsert, med röda stjärnan och CCCP (Sojuz Sovetskich Sotsialistitjeskich Respublik )på etiketten, utgiven 1956.

Det kan i sammanhanget nämnas att just efter Stalins död skedde en våg av nyugåvor av rysk musik som en blandning av hyllning till, och hävdandet av, den ryska storheten.

Omslaget består av en innerpåse som är individuellt handkolorerad, det vill säga någon har suttit och dragit penselstråk av akvarell över ett standardiserat grafiskt tryck baserat på en tuschteckning. Här kan vi verkligen snacka om vänsterpräglad gör-det-själv och medvetet råa punkiga omslag.

En annan tanke uppstår och det är hur olämplig vinyl är för att återge den klassiska musiken. Här vill man verkligen ha en ren och närmast klinisk ljudbild utan störningar, en fundering som leder mig ut på nätet och här lär jag mig att längden musik som går in på en cd exakt motsvarar Herbert Von Karajans tolkning av Beethovens nionde symfoni.

Det finns något hos en fysisk skiva som leder en vidare till kunskapssökande på ett vis som en Spotifylista inte kan åstadkomma.

Av alla LP-skivor som jag har i backen är detta den som är mest objekt och minst lyssningsbar musik. Därför har den också lett till många vidaresökningar om skivbolag, vem var det som gjorde omslaget? Den har fått mig att dagdrömma om epoken när skivan producerades och svunna tider. Den står längst bak, som en skör skatt som inte ska behöva hanteras alltför ofta.

The post Veckans vax: Sovjetisk LP-design first appeared on Opulens.

KLASSISKT. Björn Gustavsson reflekterar över hur olika musikformat ökar respektive minskar i popularitet över tid. Men han uppmärksammar också några aktuella utgåvor på cd med klassisk musik.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Utgivningen av konstmusik på cd har bromsat in i takt med att Spotify och liknande kanaler tagit allt större marknadsandelar (Spotify har 80 miljoner prenumeranter och omsatte häromåret 45 miljarder kronor).

The post Cd-formatet står sig när det gäller klassisk musik first appeared on Opulens.