ESSÄ. Gunnar Lundin prövar en universalistisk poetik som innehåller en rörelse, ett oavslutat uttryck för en människas väg.

Böcker

Av en studiekamrats flickvän (förresten mer än det, de har en son tillsammans) fick jag höra att han ”äter böcker”. Jag saknar en sådan ordsmältningsapparat. Missade även tonåringens bokslukarålder. Vid den tiden var jag inriktad på att bli proffs i Italien.

Tidigt älskade jag språket och kärleken var omedelbart besvarad. I småskolan var det jag som fick hoppa över svensklektionerna för att istället sitta i ett annat rum och läsa med någon elev som kommit på efterkälken.
Ändå tog det många år innan jag upptäckte litteraturen. En nattsvart dag i puberteten kände jag att det fanns något i tillvaron som gick mig förbi. Något jag borde fatta.

Sedan dess – alltifrån ”Gäst verkligheten” – har en bok varit ett sätt att komma sanningen och skönheten på spåret.
Koppla av med deckare har sällan gått. När jag idag öppnar en bok är det fortfarande i en – smått högtidlig – förväntan att finna nya synsätt, nya sanningar.

De gustibus

Den estetisk-etiska känslan – ”smak” – måste för var och en vara vägledande. Det går inte att operera in en apparat i hjärnan som får individen att tycka om god konst? Vi måste utgå från en relativism, och att liv och erfarenhet förändrar oss och vår smak.

Proust tillspetsar: den första miljön spelar liten roll jämfört med den intellektuella miljön; ”Alla män (hommes) som omfattar samma idé blir lika varann.” Men Proust motsäger sig på annat håll, som en god författare ska göra..
Olav Hauge: ”det kan ikkje vera moral heller som gjer at ein likar ein forfattar eller ikkje” Vad är det då? Smak? Omfattandet av samma idé? Hur som helst, så snart man skapat en relation till en författare kommer det att påverka ens beteende.

Finlandssvenskar-svenskar

Rabbe Enckell såg en skillnad mellan finlandssvenska författare och svenska. För de förra gällde uppriktighet, personlighet, medan de senare framträdde i grupper eller var mer intellektuella. Hos Björling förenades det personliga med universalism, som mot slutet dominerade, då han strök första pronominet singularis, medan Enckell och Saarikoski (finskspråkig med den finlandssvenska släkten Snellman på mödernet) som är mer dialogisla fortsatte skriva jag.

För Enckell var Björling den intelligentaste person han lärt känna. Det finns intelligenta med en smal blick. Så finns det andra, som Björling, med stor blick. Poetens blick för med sig ett särskilt språk, han är en forskare/vetenskapare med ordet och bilden som medium.

Jag minns den oändligt långa kön till van Goghutställningen på Skeppsholmen. Själen svälter. Därför ringlade kön lång.

Till den den ”svåre” författaren står inte folk i kö. Han är före sin tid. Men tiden ska hinna ifatt. Någon gång har han funnit tröst i att ha läsare bland den politiska eliten (Tage Erlander, Palme, Kekkonen var sådana läsare) och att så även med små upplagor ha haft ett samhälleligt inflytande.

En väg

Universalism är samtida – födelse, åldrande, sömn, vaka, liv, död.

Jag prövar en universalistisk poetik som innehåller en rörelse, ett oavslutat uttryck för en människas väg.

En dikt kan få oss att se med poetens blick vid något tillfälle. Men det ska också finnas utrymme att vrida och vända på frågor och samtida problem.

En dialektik som väcker. Inte Hegels dialektik paff-piff-poff utan en dialektik paff – piff – ?, en som öppnar mot tingen och frågorna.

Glöm poetiken. Glöm om världen är god eller ond.

“Tre stenar på stranden och dikten är färdig.”

The post Närvaro och vetenskap – om dikt first appeared on Opulens.

MODERNISMEN. Lis Lovén gör en djupt personlig reflektion kring vad det modernistiska inflytandet från Finland kan ha haft för betydelse för svensk kultur. Hennes text är också ett slags bekännelse till det moderna projektets möjligheter.

Det finns något ofärdigt med modernismen som jag försöker lämna bakom mig. Jag söker en urgammal form, ett språk som har tydlig bärkraft. Jag har sökt mina antika rötter, men föll på målsnöret när jag kände mig pressad att göra upp med den svenska myten om Sverige… Nu känner jag åter denna obändiga lust att försonas med den del av mig som är rebell (en misslyckad sådan?) och modernist.

Jag har en gång pluggat på en finlandssvensk folkhögskola (Axevalla, Västergötland) och det är den mest personliga av alla skolor jag studerat på. Demokratisk och öppen. Jag studerade Europakunskap.

När det gäller mitt förhållande till krig och demokrati är det detta som får mig att känna att som svensk, europé och västerlänning är min identitet en härva av paradoxer. Det måste ha varit Sveriges avsikt under medeltiden att ena Sverige genom erövringen av Finland. Detta arv har satt många spår inom vår kulturkrets. Och numera är dessa spår okända för många av oss. Trodde vi att vi räddade Finland?

Men den upprorslust som många i Finland rimligtvis måste ha känt gentemot erövrarmakten och mot det bestående fick längre fram sitt uttryck inom modernismen. Sveriges modernism? Om Sverige bara hade fortsatt vägen fram med det traditionellt bestående hade vi kanske inte sett den kursomläggning som trots det skedde på 1900-talet. Det “ofärdiga” i modernismen gav oss luckor och håligheter och fragment. Men modernisterna påbörjade bygget genom att ge nya modeller åt “bokstävleriet” och lingvistiken. Finlands närhet till Ryssland spelar nog också in på ett djupare plan.

Jag tror att vi européer ännu känner av uppdelningen av gammalt och nytt. Och jag har någon gång påstått att Finland””räddat oss”. För hade vår göticism sett annorlunda ut om vi inte haft Finland att luta oss mot? Hade Sverige varit mera ”svenskt” och oåterkalleligt ”ursvenskt?” Det är som om Finland är vår buffertzon mot öst och mot Ryssland. Som om det har haft en strategisk betydelse för oss och det litterära och kulturella livet i Finland kommit att bli en stor och viktig del av vår historia.

Jag leker med tanken på att göticismen och det ”storsvenska” hade lett till en annan utveckling om vi inte ännu haft kvar en kulturell/andlig förbindelse med Finland. Och här spelar vår modernism in. Här känner jag in det experimentella och normbrytande i Edith Södergrans dikter. Eller till exempel i dikter av poeter som Rabbe Enckell, Elmer Diktonius och Gunnar Björling.

Sveriges moderna kultur hade haft andra uttryck om vi inte haft denna finlandssvenska “bokstävlarfragmentism”, en lutning mot öst. En lutning mot lingvistik som bryter upp språket i fragment. Och här ståtar det ännu ofärdiga i den moderna människan som ännu söker sin väg…

Kanske är det dags att än en gång känna in det moderna projektet, för att ge liv åt allt ofärdigt inom oss. Var det Finland som räddade detta arv åt oss – och inledde vår senaste epok? Intressant tankegång, och ännu en ofärdig tankegång – men dock modernistisk!

The post Landet som icke är first appeared on Opulens.