POLITISK DIKT. Putuma är politisk, men aldrig plakatplatt. Aldrig försöker hon skriva nyttig poesi, språkets klarhet och textens känsla kommer aldrig i andra hand, skriver Camilla Carnmo.

Kollektiv minnesförlust av Koleka Putuma
Översättning: Kristina Hagström-Ståhl
Rámus förlag

”Men
är det inte lustigt?
Att när de frågar om svart barndom,
är vår smärta det enda de bryr sig om,
som om glädjestunderna bara varit tillfälligheter.”

Så skriver Koleka Putuma i dikten ”Svart glädje” som inleder Kollektiv minnesförlust. Boken handlar om många saker, förstås, men en sak som återkommer är det som skrivs fram i citatet. Att vara svart i en vit värld. Att ha sin värdighet, sitt arv, sin identitet i en vit värld, att det vita är alltings måttstock och norm.

Kollektiv minnesförlust är en sådan där bok som känns. Känns. Du vet? När orden går från papperet via din hand och dina ögon och hjärna rakt in i din egen kärna. Själ? Det är omöjligt att förbli opåverkad under läsningen av Koleka Putuma. Hennes poesi är rak, obeveklig, den berättar en historia, många historier, den är ett vittnesmål. Jag läser, känner, tar in andras erfarenheter, Koleka Putumas egna och de tysta(-de) som hon ger röst här. Kollektiv minnesförlust är en tragedi och en strategi. Men Putuma minns.

”Blasfemi är att linda in slaveriet i evangeliet och kalla det frihet.
Blasfemi är att tvingas se hur mitt folk sedan använder samma evangelium för att förslava varandra.” (Ur ”Vatten”.)

Kollektiv minnesförlust är en sådan där bok som en är tacksam över att ha hittat, över att få läsa, över att den finns, över att någon har skrivit den, någon annat gett ut den, en tredje översatt den och en fjärde gett ut den på svenska. Du vet? Du vet. Och så får du flina lite också.

”Jag vill ha någon som ser på mig
och älskar mig
så som vita människor ser på
och älskar
Mandela.”

Koleka Putuma är poet och dramatiker, född 1993 i Sydafrika. Kollektiv minnesförlust är hennes debutbok. Hon skriver om Sydafrikas rasism, om att växa upp efter apartheid, att systemet sitter rotat som berget. Hon skriver om svart solidaritet, hur den inte är men borde vara. Hon skriver om att vara queer kvinna i en familj där kristendomen är självklar. Hon skriver djupt sensuellt om sex (jag sa ju att hon skriver så det känns). Hon skriver om att vara dottern som gör en klassresa. Som flyger iväg till andra kontinenter, som rör sig ut och iväg och – bort? Moderns oro för att dottern flyger i väg, dotterns egen oro för att dö, och inget av detta uttalas.

Hon skriver om sorg. Det känns. Om vrede, glädje, frihet, lust, kamp för förändring och frihet, om att skriva sin egen historia, sin egen berättelse. Hon skriver om arv. Så mycket om arv. Arv som både ofrihet och trygghet, arv att både bottna stolt i och vara tvungen att slå sig fri från. Hon skriver om att feminismen och det queera måste rymmas inom den svarta antirasistiska aktivismen.

Hon är politisk, men aldrig plakatplatt, aldrig försöker hon skriva nyttig poesi, språkets klarhet och textens känsla kommer aldrig i andra hand. Ändå denna tydliga skarpa röst som fordrar, ja helt självklart förväntar sig att läsaren läser vaket, aktivt, hungrigt. Hon skriver sina dikter (en del av dem) som listor. En del även i punktform. Det påverkar läsningen på ett särskilt sätt, gör orden tydliga, obevekliga. Men också – så tillgängliga. Läs Kollektiv minnesförlust, läs Koleka Putuma, se dina vita privilegier, se dem i vitögat (pun not intended) och väj inte undan. Läs och uppskatta Kristina Hagström-Ståhls svenska tolkning. Missa inte hennes kommentarer kring översättningen sist i boken. Läs den här dikten.

Den gången,
på ditt kontor,
hänsynslöst utfläkta över dina deadlines,
älskade vi som jagade av vargar,
som om vargarna var på ditt skrivbord med oss,
som om vargarna var i våra händer,
cirklade runt våra klittor,
och dröp längs våra lår.
(Ur ”Att komma hem”.)

The post Rak och obeveklig poesi first appeared on Opulens.

ESSÄ. “De explicita sexscenerna är en väl integrerad del av såväl karaktärsutvecklingen som filmens händelseförlopp och de är aldrig ett självändamål.” Filip Hallbäck undersöker hur den queera porren påverkar mainstreamfilmerna.

​Om man upplevde att de omstridda sexscenerna i ​La Vie d’Adèle​ (​Blå är den varmaste färgen, Abdellatif Kechiche), som utkom för sju år sedan, var djärva, så når den brasilianske filmskaparen Daniel Nolascos sexuellt laddade debutfilm ​Vento Seco​ en ny nivå av erotisk framställning i den samtida filmen. I detta drama – som hade sin premiär på Filmfestivalen i Berlin tidigare i år och som nu går  att se på Draken Films streamingtjänst – återfinns två hämningslösa inslag av explicita, utförliga skildringar av oralsex mellan män. Scener som förmodligen är det som man kommer att minnas allra främst av filmen. Eller kanske rättare sagt, ens åsikter om den här filmen i stort beror i hög grad på vad man anser om just dessa sexscener.

Vento Seco​ (som heter ​Dry Wind​ på engelska) handlar om den medelålders Sandro (Leandro Faria Lelo), som jobbar på en gödningsmedelsfabrik och därutöver har ett monotont livsschema; jobbar, festar, tar några simpass, handlar, sover, dag ut och dag in. Utanför alla sociala sammanhang trånar Sandro efter att leva ut sina begär, något han utforskar på öde platser i en skog tillsammans med sin yngre arbetskamrat Ricardo (Allan Jacinto Santana). I närbilder slukar de i sig varandra, när kameran exponerar direkta återgivningar på rimming och analsex.

Saker och ting förändras när Maicon (Rafael Teóphilo), som ser ut som en Tom of Finland-illustration, dyker upp med sin motorcykel och som Sandro genast blir intresserad av. Svartsjukan hos Sandro växer fram, när Ricardo inleder en förbindelse med Maicon.

I denna film varken döljs eller ursäktas något i Nolascos kompromisslösa bildspråk, som visar mäns nakna kroppar och erigerade penisar. Nolasco använder skickligt kontrasterna mellan den torra vardagen av pliktskyldiga sysselsättningar som präglar Sandros vardag och den frigörande kraften som det homoerotiska erbjuder honom. Det finns även surrealistiska kryddor som understödjer tematiken kring just verkligheten kontra fantasin, vilket de båda oralsexscenerna påvisar. I den första oralsexscenen suger Ricardo av Sandro, undangömda på ett nöjesfält. Sandro får utlösning och Ricardo spottar ut det i Sandros mun, innan han lämnar Sandro därhän. Den andra oralsexscenen är en fantasi hos Sandro. Han går in i en avlägsen, förfallen lokal och hamnar på okänd mark i form av en scen där en undergiven främling suger av en man i cowboyhatt och läderbyxor till den tysta, stilla publikens fascination. Mannen sprutar på främlingens ansikte och sperman som rinner ner på främlingens ansikte slickas av Sandro, som suttit bredvid dem under hela akten.

Explicita oralsexscener på spelfilm är långt ifrån nytt, likaså den efterföljande debatten kring fenomenet. ​Ai no korīda​ (​Sinnenas rike,​ Nagisa Oshima, 1976) och ​The Brown Bunny​ (Vincent Gallo, 2003) är bara två exempel, men det finns betydligt fler – inte minst i subkulturella filmsammanhang. Den återkommande diskussionen handlar ofta om kvalitet och om gränsdragningar mellan erotik kontra pornografi. Vad är överhuvudtaget skillnaden mellan dessa kanske någon vän av ordning undrar? Spontant skulle jag kategorisera erotik som “finporr” men distinktionerna mellan dessa begrepp är dock inte helt kristallklara.

För att kunna formulera något svar överhuvudtaget på frågan om hur oralsexscenerna i ​Vento Seco​ förhåller sig till porrfilmernas konventioner, så är det väsentligt att veta vilken teoretisk ingång man har, till begreppet “pornografi”. De två traditionella definitioner inom den internationella porrforskningen har handlat om den feministiska synen respektive den subversiva synen. Den förstnämnda har formulerats av en röststark kvinnorörelse från USA på 1970-talet, som pekade ut porrindustrin som en patriarkal aktör vilken exploaterar kvinnokroppen till manliga konsumenters behag. Den senare kommer från queera kretsar och handlar om förståelsen av pornografi som något vilken i grunden utmanar samhällets synsätt och normer kring sexualitet.

Ordet “bög” var från början ett skällsord men som återtogs av gayrörelsen, som i sin tur omförhandlade ordet “bög” till en del av ens identitet.

Medan radikalfeminister som den amerikanska aktivisten Andrea Dworkin tog fasta på den etymologiska betydelsen av pornografi (som är forngrekiska och betyder “berättelsen om den prostituerade”), utgick den engelske litteraturvetaren Walther Kendrick från pornografi som en beskrivning av det onormala. Om man beskriver ett estetiskt verk som “pornografiskt” så behöver det enligt Kendrick inte vara i bemärkelsen “erotiskt” utan snarare “perverst”, “äckligt” och “oanständigt”. I denna förhållandevis enkla stämpel, som dikterats av ett cis- och heteronormativt majoritetssamhälle, menar han att den subversiva kraften anas. En minoritet förmår att “äga” dessa stämplar genom att vrida definitionen ur händerna på normbärare och omförhandla det till sitt eget och därigenom skapa en kultur kring den avvikelsen. Ordet “bög” var från början ett skällsord men som återtogs av gayrörelsen, som i sin tur omförhandlade ordet “bög” till en del av ens identitet. I Sverige finns för övrigt en tendens att förena feminism och queerteori, vilket det inte nödvändigtvis görs i exempelvis USA och England.

Jag anknyter till den subversiva synen på pornografi i denna text, främst på grund av att scenerna berör sexuellt umgänge mellan män. Men inte bara det. Filmspråket i ​Vento Seco​ har närmast övertydliga referenser till bögkulturens markörer, som inte sällan präglas av yttre, performativa handlingar och som uteslutande handlar om normbrytande sexuell praktik, liksom “förbjudna” fetischer. Inom den gängse bögkulturen tycks promiskuös relationsanarki utgöra ledstjärnan. Jag har i alla fall fått uppfattningen att de sociala och kulturella normerna inom denna sfär bygger mycket på att försöka distansera sig från de normer som reproduceras inom ramen för det heterosexuella kärnfamiljsidealet.

I ​Vento Seco​ finns emellertid en intressant aspekt: sexscenerna dominerar aldrig över karaktärerna. Tvärtom blir scenerna en väl integrerad del av såväl karaktärsutvecklingen som filmens händelseförlopp och aldrig ett självändamål. På samma sätt som jag uppskattar att duellscenerna i ​Crouching Tiger, Hidden Dragon​ (Ang Lee, 2000) aldrig kastar sin skugga över rollfigurerna, så sker även i ​Vento Seco​ – fast det då handlar om explicita oralsexscener. I en renodlad porrfilmsproduktion utgör explicita sexscener själva kärnan, med syftet att upphetsa åskådaren. I en spelfilm kan effekten bli desto mer chockerande, främst för att explicita sexscener går mot konventionella sexskildringar på film. När det gäller skildring av sexualitet på spelfilm är utgångspunkten att mycket bör vara så undanskymt och suggestivt som möjligt. Åskådaren bör ana sexuella akter, men ska nödvändigtvis inte se direkta kroppsliga detaljer.

Med detta i bakhuvudet kan man fråga sig huruvida oralsexscenerna i ​Vento Seco ​utmanar åskådaren och ens uppfattning av sex inom ramen för filmkonsumtion, i enlighet med den subversiva förståelsen av pornografi. I den kontexten bidrar scenerna till att utmana åskådaren på ett epistemologiskt plan. Det vill säga att ens tidigare kunskaper och referensramar skakas om, i samma stund som man bevittnar dessa scener. Trots att ​Vento Seco ​ändå förbereder åskådaren för des pornografiska framställningarna genom att sin konsekventa exponering av nakna kroppar och blinkningar till bögkulturen, så blev i alla fall jag förbluffad. Dessa scener fastnar på näthinnan. Mina ögon är helt enkelt ovana av så här rättframma skildringar, trots att jag ändå sett en hel del sexscener i populärfilm.

Den queera porren har nått innovativa ambitionsnivåer under 2010-talet i bland annat Barcelona och Berlin. Kulturskribenten Johan Palme beskriver i Kultwatch hur sexualiteten i queerporr framför allt kopplas till staden, och inkluderar dimensioner som rör politik, filosofi och utopier. Palme refererar till filosofen Paul B Preciado, som menar att sexualitet och dess verklighet egentligen är en sammansmältning av teknologi, kapitalism och den kroppsliga biologin. Den mänskliga kroppen är i vår samtid integrerad som producent, vilket innebär att ingen äkta sexualitet egentligen existerar. Mot denna bakgrund blir den queera porren, till skillnad från den heterosexuella mainstreamporren, en viktig källa för att experimentera, skapa nya uttryck och att utmana befintliga tabubelagda, naturaliserade system.

Kommer explicita sexscener att bli mer vanliga i konventionell spelfilm framöver?

Sexualitet blir på så vis både en källa för njutning, men också ett motiv tillika metodologisk ingång för att utmana den institutionaliserade makten, vilket framför allt varit vanligt i länder i Syd- och Mellanamerika som plågats av förtryckande regimer. Städer blir platser för att manifestera sexualitetens mångfald inom ramen för queerporren. Platser som har ett historiskt förflutet, som anonymiserar vardagsmänniskan och skapar symboliska sinnebilder i sexualitetens iscensättningar. ​Vento Seco ansluter sig till denna subkulturella tradition, men ger plats åt den i ett större format.

Kommer explicita sexscener att bli mer vanliga i konventionell spelfilm framöver? Kendrick talar om att när pornografi blir legaliserad, så lever samhället därefter per automatik i en postpornografisk era. Den revolutionerande kraften urholkas, när den legitimeras. Kommer den subversiva kraften i dessa scener i ​Vento Seco ​att urholkas, ju fler filmproduktioner som anammar visuella skildringar från den queera porren? Visserligen är det alldeles för tidigt att dra slutsatser om oralsexscenernas betydelse i en bredare kontext eller huruvida Nolasco för den delen kan betraktas som en auteur (med tanke på att ​Vento Seco​ är hans debutlångfilm).

Ändå är det en rad sammanvävda frågor kring film och sexualitet som väcks hos mig, efter att ha sett ​Vento Seco​. Är detta början på ett paradigmskifte? Kommer den traditionella spelfilmen och biografer, som idag möter hård konkurrens från streamingtjänster och sociala medier, att hämta sin inspiration från exempelvis den queera porren för att överleva? Explicita sexscener är långt ifrån nytt, som tidigare nämnts. Det “nya” handlar snarare om sexscenernas plats inom ramen för vår samtid.

The post Pornografiskt närmande? first appeared on Opulens.

NORMBRYTANDE. Carolina Thelin har läst en het roman med HBTQ-tematik — Homo Sapienne av grönländska Niviaq Korneliussen. Den handlar om kaxiga och samtidigt osäkra individer som det är lätt att ta till sitt hjärta.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Homo Sapienne av Niviaq Korneliussen
Översättning: Jonas Rasmussen
Leopard förlag 2018

I en intervju inför utgivningen av Homo Sapienne berättar Niviaq Korneliussen hur boktiteln kom till. ”Homo sapiens är ju människor, liksom homosexuella också är människor”. Homo Sapiens tyckte hon dock var ett ganska tråkigt namn på en bok och kallade den därför för Homo Sapienne för det lät franskt och feminint. Hon översatte själv boken till danska. Efter all uppmärksamhet den fått i internationella medier kan man konstatera att det verkligen var på tiden att den också blev översatt till svenska. Översättaren Jonas Rasmussen har gjort ett utmärkt jobb.

”Grönland är annat än natur, inlandsis och sälar och det vill jag gärna göra folk medvetna om” sa den grönländska dragqueenen Nuka för ett par år sedan i en artikel i den danska dagstidningen Berlingske. Hen blev känd för en global publik i den danska dokumentärfilmen Eskimo Diva av Lene Stæhr (2015) och i filmen får vi följa Nukas kamp för rätten att vara sig själv. Det finns likheter mellan Nuka och Korneliussen. Homo Sapienne var banbrytande när den kom ut 2014. Här, liksom hos Nuka, får naturskildringarna och machokulturen stå tillbaka för det urbana och normbrytande.

Grönland är världens största ö men också världens mest glest befolkade land och huvudstaden Nuuk har endast dryga 16 000 invånare. Men vad gör det i skildringen av hur unga människor slår sig fram i en stadsmiljö full av grå betong, drog- och spritindränkta fester och långa kylslagna köer till coola klubbar. Allt är sig likt såsom att homo sapiens här, precis som där, interagerar med homo sapiens över hela världen.

I boken får vi följa fem unga människor i Nuuk. Varje person ges var sitt kapitel där tankar och känslor formuleras i en tid i livet då djupa förändringar sker.

Fia är sambo med en snubbe som hon är evinnerligt trött på. Hon kvävs av hans omtänksamhet men är samtidigt rädd för att bryta upp från tryggheten han ger henne. Fia ser livet framför sig redan utstakat som gift med villa, ungar, bil och en snabb död därefter. När hon följer med sin kompis Arnaq ut på en fest träffar hon Sara och utan att riktigt fatta vad som händer blir Fia störtförälskad. ”Har fått avsmak för korv. Vill slipa min kropp ren i badet så att korvstanken försvinner spårlöst i vattenledningarna. Plan: No more sausage”.

Sara, å sin sida, har nyligen dumpat sin flickvän Ivinnguaq. Det beror på att Ivinnguaq, som alltid känt sig obekväm i sitt kön, får ångest när Sara rör vid hen. Efter den smärtsamma separationen kommer hen ut som Ivik, som bög. ”Jag föddes på nytt när jag var 23 år gammal. Jag föddes som Ivik”. Sara tar sig igenom en djup depression. När hennes syster ska föda är hon med på förlossningen. Barnet blir Saras egen förlösning, liksom kärleken till Fia.

En av de mest gripande passagerna är brevväxlingen mellan Fia och hennes bror Inuk. Här genomgår Inuk en fantastisk metamorfos från självförakt till självinsikt. Han hatar Grönland, hatar homosexuella. Känner sig lost. ”Jag blir galen på att jag kommer från Grönland. Jag blir galen på mitt grönländska utseende, mina ärr, Jag blir galen på att jag inte är dansk. Jag blir galen på att jag är grönländare. Vredens ö. Det arga gör mig arg… Jag dras till män. /Inuk. ”Kära Inuk. Jag vet det. Du är inte ensam. /Fia”.

Så stöts och blöts de med varandra, dessa kaxiga och samtidigt osäkra individer som det är lätt att ta till sitt hjärta.

Längre textstycken blandas med dikter och sångtexter på engelska, sms-konversationer, slang och populärkulturella referenser. Korneliussens språk är både banalt och originellt, både humoristiskt och allvarligt. Det hon skriver ligger i tiden kan man lugnt säga — jag har under senaste åren läst många böcker av unga författare som med en självbiografisk röst skriver om identitet och utanförskap, genreöverskridande korta romaner med korta kapitel. Det som gör Homo Sapienne egenartad är att dess upphovskvinna är från Grönland. Och där är fortfarande hennes roman någonting helt nytt.

Grönland saknar en författarskola. Det finns några grönländska förlag men inga grönländskspråkiga förläggare, enligt nätbaserade Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Men under de senaste åren har ett samarbete med den danska författarskolan gjorts för att sätta fokus på Grönland och 2013 utlystes en novelltävling för unga som ledde till en antologi (Ung i Grönland – ung i världen) där Korneliussen medverkade. Fakta som dessa gör det tydligt hur litet det litterära Grönland är och hur svårt det måste vara att verka självständigt. Landet är både beroende och påverkat av det koloniala Danmark och självstyret är fortfarande begränsat. Året efter att Homo Sapienne kom ut debuterade dock Sørine Steenholdt med den realistiska fiktionen Zombieland — som beskriver en våldsam verklighet med våldtäkt, självmord, droger och kriminalitet. Så det väcker förhoppningar om den moderna, unga grönländska litteraturen.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Het roman från Grönland first appeared on Opulens.

KULTURARVET. “Normkritik är en metod för kulturinstitutionerna att uppnå förändring, fördjupad kunskap och ökad kunskapsspridning”, skriver Susanne Liljedahl.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Statens kulturråd konstaterar att konst och kultur har unika möjligheter att beröra, medvetandegöra och bidra med nya infallsvinkar och frågeställlningar och därmed motverka fördomar och stereotyper. (Queer kultur 2016:3). Få konstinstitutioner och museer i Sverige arbetar aktivt med queer – det är hög tid att damma av, och låta queerperspektiven synliggöras och utmana begränsande normer, inte minst könsrollsnormer och maktnormer.

Men hur mycket normkritik klarar institutionerna? Skepticismen är utbredd bland skribenter och kulturprofiler. Det talas om en statlig dikterad normkritik, en politisk styrning som vill anpassa institutionera efter samtida trender. Skribenten och Kinakännaren Ola Wong menar sig se en politisering som går ut på att uppfostra besökaren till att stötta politiken. Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet, beskriver det som att alla institutioner underkastas ett och samma normkritiska tänkande – allt och alla nu ska silas genom ett identitetspoltiskt durkslag.

Kritikerna bortser från att normkritik är ett vertyg som har sin grund i forskning, framförallt genusforskning. Själv är jag knappast intresserad av konstsalonger som konserverar hopplöst förlegade synsätt med liten anknytning till den kunskap som utvecklats i vårt postmodernistiska samhälle. I salonger som dessa blir jag lätt ointreeserad och vill snabbt finna utgången och göra sorti. Vad tjänar vi på att vidmakthålla normer och föreställningar som inte längre är giltiga? Är det inte bättre att frigöra sig från det mentala bagage som vi alla bär på?

Vårt kulturarv är tyngande på många sätt. Jag tänker nu särskilt på konst som befäster maktstrukturer och stereotypa könsroller. Att exempelvis närma sig de mytomspunna nationalromantikerna Anders Zorn och Carl Larsson är inte helt oproblematiskt – de har ju närmast kultstatus och ingår i kanon – den auktoritativa norm som skapats och som styr hur konst ska betraktas. Det ska inte förnekas att jag ser eminenta målerier och akvareller, men tar jag på mig normkritiska glasögon bryts förtjusningen och allt det som jag fått lära mig sedan klassrummens dagar.

Zorn är inte minst känd som en briljant uttolkare av kvinnan och med en uppenbar känsla för naturen, men gestaltar hans många målningar av nakna dalkullor en fri kvinnokropp? Är vekligen målningarna en servil hyllning till kvinnan? Det mesta tyder i dagsläget på att kvinnan objektifieras och reduceras till ett kön helt i enlighet med dåtidens föreställningar om att kvinnan var ett lite farligt naturväsen som lockar och förför männen. Underförstått att hon inte kunde ha samma förmåga till intelligens och rationalitet som en man. Stereotyperna för mannen var styrka, potens och kontroll. Alla stereotyper är begränsande eftersom människan oftast är mer dynamisk och mångfacetterad.

I några av Carl Larssons akvareller (t ex Karin vid stranden 1908/ Efter balen 1908) blir kvinnan bara en dekoration i fullkomlig förening med interiör och inredning. En blomma bland blommor utan egen identitet. Och i praktiken stod Karin Larsson i skuggan av sin man. Både hon och andra kvinnliga konstnärer fick spela den roll som en manlig, misygon kultur gav dem.

I både Anders Zorns och Carl Larssons värld styrde en patriarkal norm och könsmaktsordning. Normen har varit en del av tänkandet ända från antiken fram till våra dagar.

Exemplen är en bråkdel av en nyare storytelling som knappast ska tystas ner och döljas. Med detta menar jag inte att äldre tiders konst nu ska förpassas till sophögen. Men de nya ingångarna är här: vilka historier har dåtidens konst genererat och vilka nya kan berättas med den kunskap vi har idag? Vårt kulturarv är inte statiskt, vilket kritikerna borde veta. Som Anders Högberg, professor i arkeologi, uttrycker det: att förstå ett kulturarv som något i rörelse är inte politiskt tyckande. Det är förståelse grundad i forskningsbaserad kunskap, och förvaltandet av kulturarvet har alltid ändrats med sin samtid. Det finns inget stöd för att normkritiska perspektiv dominerar svenska museer och normkritik är en metod för institutioner att uppnå förändring, fördjupad kunskap och ökad kunskapsspridning.

Patrik Steorn, intendent och musiechef på Thielska Galleriet, har länge arbetat med queera teman i samarbete med universitetsvärlden och andra aktörer. Bit för bit upptäcks ämnet alltmer i djupsinniga projekt. En utställning handlade om Män vid vatten och den visade en mångfaldig svensk konsthistoria liksom den nu aktuella Nakenakter med nya perspektiv bortom konventionella könskategorier och konsthistoriska konventioner.

Så låt queerperspektiven komma ut ännu mer på våra statliga och kommunala institutioner och helst även i salongerna och på gallerierna. I dessa perpektiv blir det också viktigt att lyfta fram hbtq. Den lesbiska konsten och konsthistorien framstår som ett flagrant exempel på vad som kommit i skymundan. Vilka rädslor är det som har väckts här? Skygglapparna måste av och så menar jag att vi kan få ett mer uppdaterat och inkluderande konst- och kulturliv. Samhällets mångfald kommer nämligen att belysas bättre. Annars finns det risk för att konsten och kulturen dör av syrebrist.

Själva konstbegreppet började kollapsa för längesedan. Jag anser att det går att återupptäcka i förnyelsens vindar med en tydlig existentiell och tvärvetenskaplig förankring. Ett nihilistiskt konstbegrepp är ingen betjänt av. Även konstens maktstukturer bör ifrågasättas och granskas. Hur ser makten ut? Vem väljer vad som ska visas? Vilken roll har besökaren? Vad betyder hens personliga erfarenheter och berättelser?

Ett är säkert, publiken förväntar sig att kulturinstutionerna är aktörer i samtiden med förankring i både historia och forskning.

The post Låt queerperspektiven komma ut i kulturen first appeared on Opulens.