SVAR. Verkligheten är inte alltid som man tror, skriver Fredrik Ekelund i sitt svar på Järv Strandbergs debattinlägg i Opulens där Ekelund kritiseras för främlingsfientlighet.  I sitt svar, undertecknat med Marisol M, hävdar författaren att det visst finns kulturella skillnader och hoppas att Strandberg läser den aktuella romanen Q.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Sedan jag outade mig den 22 augusti i år har jag erfarit en fantastisk våg av sympati och värme, även från oväntat håll, som, till exempel, två gamla hamnarbetarkompisar som var kommunister på sjuttiotalet men nu är övertygade SD:are. Där var det tummen upp direkt. Verkligheten är inte alltid som man tror.

Strandbergs yviga text är det första riktiga hugget jag fått. Jag hade förväntat mig sådana, men kanske inte från hbtq-hållet. Texten får mig att minnas de första gångerna jag vågade mig ut som transa i Köpenhamnsmörkret, darrande, nervös, fruktansvärt osäker. Men så när jag väl vågade mig in på gaybarerna förväntade jag mig kramar och tummen upp från andra transor. Så var det inte. Det blev en kamp även det, att ta sig in i gemenskapen. Det är därför ensamheten är ett av temana i min roman Q, ensamheten i kampen i lägenheten men också, förvånansvärt nog, den på barer och dansställen.

Att vara transvestit är en evig skola i ensamhet. Järvs text påminner mig om det.

Det om det personliga. Så till det principiella. Kokar man ner Strandbergs påståenden blir det till ett slags: ”Det finns inga större skillnader mellan olika kulturer”. Jag tror tvärtom, att det finns stora skillnader mellan kulturer, inte minst vad gäller könsroller och maskulinitetsideal. Det är inte bara egen erfarenhet jag bygger det på utan också på läsning av olika böcker eller studier av sådant som World Values Survey. Men också på transvänners erfarenheter. En av mina viktigaste vänner i transvärlden går under namnet ”Soledad” i min roman och vår brevväxling, som löper som en röd tråd genom boken, är i stort sett ordagrant återgiven. Hen är bolivianska med indiansk bakgrund och blev min mästare, eller snarare: mästarinna, den som räddade mig intellektuellt när allt såg mörkt och omöjligt ut. Hens brev fick mig upp ur mitt självförakt, gav mig mod men också djup kunskap om transvärlden. Soledad är matematiker och har arbetat vid olika europeiska universitet i mer än tjugo år, framför allt i Wien, men också i Holland.

Hen har aldrig gått ut som transvestit i sitt eget hemland, Bolivia. Har aldrig vågat, vare sig i La Paz eller i Cochabamba. Machokulturen är för stark, hånen för överhängande. Men, och detta är viktigt, i Europa, framförallt i städer som Wien, Zürich, Leiden, Amsterdam och Berlin har hens liv kunnat blomma. Där har hen kunnat gå på gatorna som vilken medborgare som helst. Hens latinamerikanska erfarenhet påminner mig om min tid inom vänstern på åttiotalet. Jag jobbade som tolk på Invandrarförvaltningen, framför allt med chilenska flyktingar, de flesta kommunister eller socialister. Många av mina vänner på den tiden var också chilenare och inspirerade mig i mitt skrivande.

Det som händer nu, när jag outat mig, får mig att minnas den tiden. Från det hållet är tystnaden nämligen helt kompakt. Inga tummen upp, ingenting, nada. Och det får mig att minnas ett antal interna dispyter chilenarna emellan där det värsta invektivet alltid var: Maricón! (bög). Ordval jag aldrig hörde inom dåtida svensk vänster.

Och vad islam anbelangar är det så att min svåger är muslim, en from fordonsmekaniker som jag tycker mycket om, att tre av de bästa spelarna i mitt korplag är ensamkommande afghaner (hazarer och shia) och att jag är mycket stolt över att ha dem som lagkamrater men att jag i den kamp inom islam som pågår står helt och fullt bakom den modiga, kanadensiska, lesbiska muslimen Irshad Manji (läs boken Det muslimska problemet) i hennes kamp mot det hon kallar ”ökenislam” (den av saudierna sponsrade salafismen). Och här tycker jag att Strandberg borde fundera lite över varför det är så sparsamt med pridefestivaler i Kabul, Teheran, Bagdad eller Kairo samtidigt som den typen av festivaler är vardagsmat hos oss, veritabla kärleksmanifestationer med tiotusentals deltagare i städer som Köpenhamn och Stockholm, till exempel.

Ifall Strandberg läser Q, vilket jag hoppas, träffar jag gärna henom på nån pub i Malmö för vidare diskussion. Bara vi två.

Varma hälsningar, Marisol M.

The post “Stora kulturella skillnader finns” first appeared on Opulens.

SOUNDTRACK. “Äntligen på väg hem igen, drar upp min iPod och en av plupparna på hörsnäckorna flyger i väg och försvinner någonstans med bussens aggressiva krängningar. Jag tror minsann att jag säger rakt ut vad jag tänker”, skriver Linda Bönström.

Blusen jag ska ha på mig fastnar i något och en reva, en stor sådan vill jag poängtera, uppstår fem minuter innan jag måste springa iväg. Det är tidig morgon, jag har redan sett snön som väcker inte bara en typ av vemod utan en ren och skär ilska inom mig som om det vore en av världens konspirationer emot just precis mig.

Klädbyte i panik leder till för dåligt om fötterna och frusna fötter sätter så som alltid tonen för dagen. På bussen inser jag matt och samtidigt stingsligt att jag åkt ifrån både mobiltelefon och snus. När jag sedan stiger ut på perrongen så flyger min klocka i marken och lyckas att studsa två gånger mot stenklossarna under alla stressade och uttråkade fötter.

Monoton und Minimal
Meine Welt ist ganz neutral
Und die Lösung einfach klar
Monoton und Minimal

(Welle: Erdball)

Dagen blir varken bättre eller kortare men på något vis så blir det dags att ta sig hem. Eller snarare så att det blir ett projekt att ordna en ny klocka, att vara lärare utan en sådan är att be om problem konstaterar jag buttert för mig själv. Lönen som inte täcker allt det som vore fördelaktigt att kunna kryssa av på listan av räkningar har precis kommit in.

Några dagar tidigare sätter det igång: detta tillstånd jag tycks dela med många. ”Den där nya skivan…”, ”nu behöver jag något nytt att lyssna på” (trots att man äger en samling sådana plattor för nödfallslyssning), eller min personliga favorit, ”man måste väl få leva också!”. Och får man ett dumt förslag som att ”man kan väl lyssna på den på Spotify” inser man att personen i fråga inte begriper det viktiga i livet.

And I leave behind this hurricane of fucking lies
And I walked this line a million and one fucking times
But not this time

(Green Day)

Nu råkar det vara så att tillsammans med min favoritrecensent driver jag i mitt eget tycke Sveriges bästa musiksajt, MONO, men ibland vill man ha en pappersupplaga, något att bläddra i, att göra hundöron på sidorna med nya plattor eller välskrivna artiklar. Och för mig finns enbart en enda sådan tidning, nämligen brittiska Q. Och det här förstår sig de flesta affärer inte på. Kanske man får syn på en eller två avarter som intresserar mig lika mycket som att samla på papperspåsar. Jodå, man kan lätt komma över tjugo magasin om heminredning och det dubbla om så kallad skönhet, för att inte tala om yoga och mindfulness… Men jag har ett ess i min snöblöta rockärm, Hanssons Tobak på Järnvägsgatan! Dit kan man till och med ringa och få en tidning undanlagd för avhämtning.

Men så var det ju själva fan till dag: framsidan pryds av Noel Gallagher. Igen. Och inte nog med det utan den nya serien i egen upplaga, Legends, handlar om… Oasis. Kom igen, Q! Vi har passerat den tiden – hur många gånger ni än trycker något om vare sig Noel Gallagher’s ’High Flying Birds’ (vars tredje album Who Built the Moon? som släpptes i dagarna också hamnar i kategorin papperspåse) eller Liam Gallaghers solodebut As You Were som landade förra månaden (som förvisso har sålt jäkligt bra, men vad betyder det en skitdag som denna?). Likväl så tar jag tidningen, slänger in en Mojo dessutom eftersom jag känner mig bedrövligt orättvist behandlad av dagen. Och för att den lovar ”Exclusive Dylan Track – Unreleased Slow Train from Bootleg 13” – som jag redan där i lilla Hanssons tobaksaffär vet om att vara strunt. Men hur skulle jag kunna motstå, jag är bara människa!

Yes you are, you’re gonna have to serve somebody
Well it may be the Devil
Or it may be the Lord
But you’re gonna have to serve somebody

(Bob Dylan)

Äntligen på väg hem igen, drar upp min iPod – jo, exakt så gammalmodig är jag – och en av plupparna på hörsnäckorna flyger i väg och försvinner någonstans med bussens aggressiva krängningar. Jag tror minsann att jag säger rakt ut vad jag tänker. Sedan trycker jag in även den nu enbart lilla metallbiten utan filtrering i örat. Någon måtta får det faktiskt vara!

Monday – humiliation
Tuesday – suffocation
Wendesday – condescension
Thursday – is pathetic
by Friday – life has killed me
by Friday – life has killed me

(Morrissey)

Alla artiklar av Linda Bönström

The post Life has killed me! first appeared on Opulens.

KONSTUPPLEVELSER. Frågan om vad konst egentligen är har för länge sedan blivit till bara luft. Lite mer intressant kan det kanske vara att fråga sig hur är konst, varför, eller rentav när den är?

Författaren och semiotikern Roland Barthes myntade begreppet punctum. Man skulle kunna kalla det för en obeskrivbar liten del av ett verk (en bild för att vara exakt, teorin rör egentligen fotografi) och ”…skjuter pilar genom den annars släta bildytan”. Icke-rationellt. Personligt. Och ett ypperligt tillfälle för en reflekterande betraktare att möta sig själv. I en viss tid, på en viss plats, kommunicera på djupet med ett konstverk.

För en halv livstid sedan då jag bodde ett tag i New York, gick jag ofta till Metropolitan Museum of Art. Tidigt fann jag mina favoritplatser, mina favoritverk. Först fångades jag av något som ”sköt pilar” i stunden, men ju oftare jag återkom desto mer blev verken till fasta punkter i en snurrig värld. Den lilla utstickande detaljen blev en plats i mig som förändrades, och då jag återkom kunde jag uppleva mina inre förändringar, föra ett samtal med verket i vilket vi båda förändrades och utvidgades.

Konstmuseerna i Sverige har stora samlingar. Verken i utställningshallarna byts ofta ut. På så sätt får publiken en liten ström av nya bilder att titta på och nya upplevelser, vid sidan av de mer lockande tillfälliga utställningarna. Över längre tid kan man därför inte veta vad man får när man går genom samlingarna. Utelämnad till flyktigheten, som på så många andra ställen i samhället.

Ännu värre är det dock på Malmö Moderna, där det enda konstanta är de gula förvaringsskåpen och kanske planscherna som är till salu i museishopen. I fredags besökte jag en utställning i utställningsrummet Q i Köpenhamn (knutet till Kungliga Konstskolan i Danmark). Vernissage för utställningen Kompis och Makt, av en svensk konstnärsgrupp, och det var många verk att se på en kväll. Q ligger nära turistklassikern Nyhavn, och är tämligen lättåtkomligt. Utställningen varade dock endast under helgen, redan på söndagen skulle verken tas ned. Det är ett ganska vanligt koncept.

För många av dagens aktiva konstnärer handlar verksamheten till stor del om tidsbestämda projekt och residenser. Eller mer projektliknande utställningar på konstnärsdrivna gallerier, ofta med korta utställningstider och begränsade öppettider. Det fungerar ibland, men långt ifrån alltid. Utställningen på Q blev närmast som en happening, något som i det här fallet inte riktigt passade de genomarbetade verken. De lågmälda och sköra skulpturerna av Anna Hillbom till exempel kräver ett större personligt engagemang av betraktaren än det var möjligt att ge. För att kunna uppnå den komplexa kommunikationen mellan betraktare och verk som verken inbjuder till krävs helt enkelt mer tid.

I en korridor på Moderna Museet i Stockholm står en av Carsten Höllers stora svampar, Giant Triple Mushroom (från 2012). Den har stått där ett tag, och börjat växa, för mig alltså, eftersom jag har fått tid att förändras och släppts in i diskussionen.

Flyktighet präglar så mycket annat i samhället, allt går så fort och om inte konstens uppgift är att visa oss för oss själva och hjälpa oss att växa, vad är det då? Det krävs tid om man ska kunna reflektera över sig själv. Det finns ett självporträtt av en känd surrealist som hängde på Metropolitan Museum då för länge sedan. Då han målade verket var han bara strax över 20 år gammal, och mitt inne i en process som senare skulle göra honom till en av våra mest kända konstnärer. Precis som tusentals konstälskare förmodligen gjort genom tiderna, har jag levt och vuxit med det porträttet.

Hänger det fortfarande kvar där på sin plats? På samma kortvägg, precis till vänster när man kommer in i salen? Hur mycket skulle vi i så fall inte ha att säga varandra idag!
Jag anar dock att det är flyttat på eller undanstuvat, och fast jag inte kan gå dit regelbundet känns det som en personlig förlust. Det där konstanta i allt föränderligt som hjälper oss att se oss själva tydligare. Idag säger jag alltså att konst är när man på riktigt, på ett högst personligt plan, kan känna att man saknar att vara nära ett alldeles specifikt verk.

Alla artiklar av Ida Thunstrom

The post Behovet av det konstanta när allt annat är föränderligt first appeared on Opulens.