GEOPOLITIK. Den 24 februari 2026 är det fyraårsdagen av Rysslands försök till invasion av Ukraina. Gunnar Lundin har formulerat en kortfattad kommentar.

Kremls talesperson, Dmitrij Peskov: från skuggorna har han stigit fram i ljuset. Länge var han bara en röst, bakåtlutad, Putins buktalare, lätt ironisk, långt ifrån chauvinismens vanliga megafon.

Så fick han ett ansikte, sedan en kropp, ledigt klädd som en engelsk filosofistudent. Men bakom varje kyrillisk bokstav han leende, eller ironiskt skarp, uttalar finns varje dag fyra, fem döda ynglingar från den fattiga landsbygden, lyckliga pojkar, jämfört med dem som fått ögonen eller käken eller ansiktet bortskjutet (i likhet med ukrainska soldater, DN 22/2) och måste leva vidare – fosterlandets hjältar.

Dmitrij Peskov. Allt för en imperiedröm om den ryska själens utvaldhet. (Stoltenberg 2022: ”Putin vet att Nato inte är ett hot.”) Putin, KGB-agenten som stigit till tsar, med patriarken av Moskva som biktfader.

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Peskov ‒ Lögnens nya nuna first appeared on Opulens.

HISTORIA. Dick Harrison tar sig an diktaturens historia i sin nya bok och följer auktoritära tendenser från antikens tyranner till dagens ledare som Putin och Trump.

Genom historiska paralleller och samtida exempel belyser han hur auktoritära krafter utmanar demokratin och varför vi måste värna våra institutioner, menar Bert Mårald.

Diktatorn. Från Caesar till Putin av Dick Harrison
Ordfront förlag

De auktoritära krafternas frammarsch med därav följande avdemokratisering har flitigt analyserats av forskningen. En föregångare var, sedan Donald Trump första gången valts till president, den tjeckiskfödda tidigare amerikanske utrikesministern Madeleine Albright med Fascism, en varning. Historikern Timothy Snyder följde upp med skriften Om tyranni, en jämförande beskrivning av vad som präglat 1900-talets totalitära rörelser.

I en senare bok Om frihet argumenterar Snyder för betydelsen av att värna bestående institutioner och rådande konstitution, mänskliga fri- och rättigheter och koncipiera en bild av en mer humanitär värld, långt ifrån den narcissism och antiintellektualism Trump förkroppsligar. När denne, trots sitt uppenbara statskuppsförsök, valts en andra gång lämnade Snyder sin lärostol vid anrika Yale för en motsvarande befattning vid Toronto University. Kanske ansåg han det lättare att bekämpa den akademiska frihetens dödgrävare från en position på andra sidan nationsgränsen.

Även den välkände statsvetaren och journalisten Anne Applebaum har skärskådat utvecklingen i böcker som Demokratins skymning och Autokratia AB. Här hemma har den förre professorn i nordamerikastudier Erik Åsard publicerat Hitlers väg till makten med parallell till utvecklingen i USA, där han befarar en lika snabb övergång från demokrati till diktatur. Förhoppningen står till att motkrafter hinner mobiliseras i tid.

Från antiken till modern tid

Knappast överraskande har även den hyperproduktive lundaprofessorn Dick Harrison gett sig i kast med vår tids auktoritära tendenser med boken Diktatorn. Från Caesar till Putin (Ordfront 2026).

Från sin författarlya i skånska Åkarp levererar han en aldrig sinande ström av publikationer med vid spridning i tid och rum.

I sin studie av diktaturen har han valt ett långt tidsperspektiv även om han begränsar sig till Västerlandet, en princip han inte konsekvent följer boken igenom. Denna är disponerad i tre huvudavsnitt. Antiken utgör inledning och 1900-talets totalitära ideologier bildar avslutning, följd av en epilog med konklusioner och personliga reflexioner. Däremellan har infogats en översikt kring kunga- och kejsarmakt, som till inte ringa del består av kompilat från Harrisons tidigare böcker.

För övrigt är ju de flesta regimer före den moderna demokratins genombrott mer eller mindre auktoritära, även om det förekommer oligarkier, handelsrepubliker och samhällen med svag centralmakt såsom Polen, där varje adelsman tillerkändes vetorätt, resulterande i så kallad polsk riksdag.

I de grekiska stadsstaterna uppstod tyrannstyret, infört för att stävja osämja, som kunde övergå i inbördeskrig. Här gällde tidsbegränsning som, om den inte respekterades, legitimerade tyrannmord. Av liknande skäl lanserade Romarriket under republikens tid ett sexmånadersstyre benämnt diktatur. I senare tid har ju begreppet semester återuppstått, med annan innebörd och för avsevärt kortare tid. I Harrisons antikframställning har Julius Caesar förunnats en dominerande plats, säkert för att han kan bygga på en egen biografi över honom. Det låter sig även motiveras av att ord som kejsare och tsar emanerar härifrån liksom att historiens kanske mest berömda tyrannmord ägde rum Idus Martiae 44 f Kr, förevigat i ett Shakespearedrama.

Mellanavsnittet följer utvecklingen från bräckliga kungadömen till absolut monarki, som på sina håll övergick i upplyst despoti. Även Napoleons militärdiktatur, med inslag av upplysningsidéer, ges plats.

Central i debatten var Thomas Hobbes Leviathan, med dess plädering för auktoritärt styre som botemedel mot kaos och anarki. Konkurrens rådde mellan världslig makt, baserad på kejsare och kungar av Guds nåde, och religiös, utgående från påven. För envälde fanns återhållande faktorer såsom föreställningar om goda och dåliga härskare och det berättigade i tyrannmord, vilket Gustaf III och möjligen även Karl XII fick erfara. Vid sidan härom existerade föreställningen att Guds makt var överordnad de jordiska härskarna, vad vi benämner teokrati.

Den moderna diktaturens konsekvenser

Det är först med framställningen av vår tids fascism, nazism och kommunism som Harrisons framställning övergår från ett narrativ, som består av allmänhistoria inte alltid så väl anknuten till diktatorsstyre, till en djupare analys. Av de totalitära lärorna är fascism den benämning som ständigt missbrukas men ändå råder ingen tvekan om att både Putin och Trump ryms inom kategorin, alla olikheter i övrigt till trots. Systemets mönster är igenkännligt, med bannlysning av oppositionella, censur och bokbål samt kontroll av media.

I epilogen tangerar Harrison imperietankens förförelse och förbannelse. I diktaturer går den egna nationens och härskarens ära och storhet ut över folkets välmåga och livsvillkor.

För förändring krävs ett ledarskap, som sätter sanning före förbittring och hämnd, respekterar konstitution och lag, gynnar tolerans och samarbete i motsats till personlig vinning. Därtill kommer en uppgörelse med det förflutnas demoner plus formering av en nationell identitet, som avfärdar militarism och aggression. Tyskland och Japan utgör exempel, då de efter militära nederlag visat att de ändrat attityd från krigslystnad till fredssträvan. För Rysslands del, som årligen hyllar segern i det stora fosterländska kriget, kan gälla detsamma. Ett nederlag i Ukraina kan bli upptakten till att landet gör upp med sitt förflutna. Imperiets yta må minska men folkets välmåga öka.

För Sveriges del har somliga menat att militära nederlag bäddat för gynnsam systemförändring. Nederlaget vid Poltava 1709 och freden i Fredrikshamn hundra år senare anses ha lett landet in på de fredliga inre erövringarnas bana.

I stället för att kasta lystna blickar på grannens territorium blev det möjligt att ”återerövra Finland inom Sveriges gränser åter”. Inom en mindre geografisk ram utvecklades såväl den alliansfria utrikespolitiken som folkhemsbygget. Avslutningsvis deklarerar Harrison att diktaturer är och förblir ett av de största politiska oskick mänskligheten frambringat, värt att bekämpa i alla dess former. Det är bara att instämma.

The post Diktaturens historia och återkomst first appeared on Opulens.

KRIS. Nationerna i EU måste tro på sig själva och bygga upp sin styrka. Det menar Lars Thulin som i veckans krönika skriver om kris, faror och möjligheter.

Det kinesiska ordet för kris består av två tecken. Det ena brukar utläsas som fara och det andra som möjlighet. Påpekandet av detta är numera en mycket sliten fras.

Att sådana formuleringar blir utslitna beror oftast på att de kan appliceras på så mycket. Det stämmer även i det här fallet: en fara kan ge nya möjligheter både för individen och samhället. En katastrof, eller hot om sådan, lär oss att undvika samma sak nästa gång fara uppstår. Eller i alla fall förutse vad som kan ske och då minska eventuella skadeverkningar.

Vår del av världen befinner sig på många sätt nu i en kris. I Sverige finns ett nyssnazistiskt parti som inte sitter i regeringen men ändå till stor del styr landet. Trots att 80 procent av svenskarna inte röstat på partiet i fråga. Kris!

Tre åldrade despoter

Utanför våra gränser är tre åldrande despoter sysselsatta med att riva ner den världsordning Europa tagit som så självklar att vi inte skulle behöva försvara den. Vi har blivit naiva och lata. Det kan kallas att vara fredsskadad – övertygelsen att motsatsen till fred aldrig kan drabba oss. Så är det inte! Den verkliga spelplanen ser ut så här:

I ett vitt hus sitter en maktgalen lögnare och krigshetsare med storhetsvansinne. Han saknar oftast logik och konsekvenstänk i sitt handlande. Han framstår ibland som rent ut sagt dum och visar tecken på tidig demens.

I ett hus vid ett rött torg sitter en annan maktgalen lögnare med storhetsvansinne. Men han agerar helt logiskt och förutsägbart och är allt annat än dum. Dess värre!

I närheten av en gul flod sitter en man som styr sitt land med järnhand och drömmer om världsherravälde. Han har gjort världen beroende av sitt land. Han är mycket smart, jobbar logiskt och oerhört långsiktigt.

Världsledarna pressar EU

Mitt emellan dessa världsledare kläms EU, som till sin befolkning är större än både landet med det vita huset och det med röda torget. EU:s ekonomi, värd cirka 18 biljoner euro, matchar mycket väl den kinesiska och den amerikanska. Den ryska spelarens ekonomi är i sammanhanget rent av att betrakta som en underutvecklad dvärg.

EU har sett det kinesiska och det ryska hotet. Men varit övertygat om att det vita laget är en evig vän. Nu har USA vänt sig mot EU. Strävar efter att slå sönder dess enighet. Nationerna i unionen står ensamma. Kris!

Var finns då möjligheterna i detta läge?

En politisk möjlighet

På hemmaplan finns det en möjlighet söndagen den 13 september. Valdagen. I början av innevarande mandatperiod levde de borgerliga i tron att ett samarbete med SD skulle förändra detta parti till en spelare som respekterar den parlamentariska ordning och värdegrund vi har. Det blev tvärtom. De borgerliga har förändrats i SD:s riktning, gått i dess ledband. Den tydliga parallellen till 1930-talets Tyskland är oroväckande, för att inte säga skrämmande.

Fördelen är att vi nu vet vad SD verkligen vill. Vad de tänker göra om de kan släppa fjärrkontrollen och i stället öppet stövla in i Rosenbad. Vi kan stoppa det. Om inte, kan ingen i efterhand säga att den inget visste.

För EU gäller att enighet ger styrka, ett annat slitet talesätt. Det viktigaste nu är att sluta tjafsa inbördes om saker som är oväsentliga i detta krisläge. Samt att utesluta länder som är ombud för det röda laget. Det finns ingen plats i unionen för dessa.

En kris som kan stärka EU

Läget är kärvt men inte hopplöst. Gör EU rätt saker kan unionen komma starkare ur krisen än den gick in i den. Men det kommer att innebära stora ekonomiska uppoffringar där medborgarna måste inse att omsorg om den egna plånboken inte gäller. Unionen måste bygga upp ett eget försvar och framför allt ta makt över den infrastruktur som man överlåtit åt det vita laget. Vad gäller det militära kan EU inte uppnå samma slagkraft som USA. Men det är en prioritet att nå den nivå där ett angrepp på unionen kostar mer än det smakar.

Polarisering i USA

En ljusglimt är att det vita laget inte är enigt. Kritiken mot mannen i det vita huset växer i takt med att han förvandlar landet, som födde den första moderna demokratin, till ett kejsardöme. Hoppet är att kraften i nationens demokratiska grundvalar ska stå pall mot envåldshärskaren.

Försvagat Ryssland

Det ryska hotet är svagt. Landet som skröt med sin enorma militärmakt visade sig till vissa delar vara en kuliss. Att det Ryssland måste ta hjälp av en av världens fattigaste nationer, Nordkorea, för att få ammunition och soldater, säger allt. Oavsett hur tragedin i Ukraina slutar kommer det att ta tid att bygga upp det röda laget. Kriget har förstört en ekonomi som var usel redan från början.

Kina, en vinnare?

Den största vinnaren blir måhända Kina. För den nationen präglas av pragmatism, smartness, styrka och uthållighet. Det gula laget kan se kampen mellan det röda laget, det vita laget och EU på avstånd. Smidigt följa utvecklingen och skickligt utnyttja de svagheter som uppstår i kampen. En uppenbar möjlighet/risk är att det röda laget hamnar i en sådan kris att det gula laget med sin kraft rycker in som räddare. Och i praktiken gör Ryssland till en lydstat. Då har EU det kinesiska imperiet vid sina gränser.

EU:s nationer måste bli starkare

I så fall finns en ny världskarta. Måhända är EU starkare i denna framtida värld än unionen är i dag. Och Kinas strategi tycks inte vara att splittra Europa, något som är en våt dröm för både USA och Ryssland. På den punkten är nämligen de två sistnämnda nationerna sams.

Slutsatsen är att nationerna i EU måste tro på sig själva och bygga upp sin styrka. Men också inse att detta blir dyrt för medlemmarna. Fast alternativet att lägga sig på rygg, bråka inbördes och gnälla. Det är något som kommer att bli så oändligt mycket dyrare.

The post Kris när världsordningen rivs ner av tre despoter first appeared on Opulens.

ESSÄ. Historikern fil dr Lars Gunnarsson urskiljer två vitt skilda narrativ när det gäller konflikten mellan Ryssland och Ukraina. Han anser att medierna svikit folket genom att låta det första värderingsbaserade västliga narrativet vara allenarådande.

Värderingar och verklighetsbilder i Ukrainakonflikten

Kanske går Ukrainakriget mot ett avgörande och det kan vara dags att sammanfatta debatten om kriget. När offentlig debatt om krig och säkerhet tidigare har analyserats inom historievetenskapen har det varit fruktbart att göra en distinktion mellan värdeomdömen och verklighetsomdömen. Önskvärt vore att politikers och debattörers verklighetsbilder styrde deras värderingar. Men det är oftast tvärtom. Man beskriver gärna verkligheten så att den passar med de egna värderingarna. Verklighetsbilden blir den beroende faktorn.

Även i debatten om Ukrainakriget har värderingar fått styra verklighetsbilderna. Två olika narrativ har uppstått. Det första har varit i det närmast allenarådande i medierna, det andra har trätt fram i vissa mindre debattforum, men har på senare tid även blossat upp i etablerade medier.

Ukraina – det första narrativet

Enligt det första narrativet begick Ryssland ett folkrättsbrott genom att invadera Ukraina. När humanitet och känsla för frihet och demokrati och respekt för folkrätten är de styrande värderingarna, framstår invasionen som ett övergrepp. Ryssland framstår som ondskefullt och all sympati hamnar på Ukrainas sida. Medierna väljer att berätta historien från invasionsåret 2022, utan bakgrund.

Ukraina är en suverän stat som bör välkomnas i den västeuropeiska gemenskapen och bli medlem i både EU och Nato. De territoriella erövringar som Ryssland har gjort måste återlämnas eftersom övergrepp av det här slaget inte kan accepteras. Rysslands invasion anses vara oprovocerad. I nyhetsförmedlingen används regelmässigt förstärkningsordet ”fullskalig” för att betona invasionens övergreppskaraktär. Även Krim annekterades i strid med internationell rätt 2014 och bör återgå till Ukraina.

EU och Nato bör skydda Ukraina finansiellt och med krigsmateriel. Även Västeuropa anses hotat av Ryssland. I nyhetsförmedlingen ges militärer rollen som experter och därmed framställs även Sverige som hotat. Sverige måste därför rusta, ansluta till Nato och förbereda sig på krig. Medierna analyserar den svenska försvarsförmågan i händelse av ett ryskt angrepp. Kvällstidningar fylls med artiklar av typen ”Så kan Putin attackera Sverige”. Ryssar uppfattas som opålitliga och hotande.

Detta narrativ står oemotsagt. Verklighetsbilden hamras in i det allmänna medvetandet. Narrativet betraktas som det sanna narrativet med självklar rätt.

Ukraina – det andra narrativet

Andra debattörer, vars skeptiska hållning till Nato och amerikansk dominans är den styrande värderingen, väljer att berätta historien från 1991, och då blir bilden en annan. Nato spelar en avgörande roll för konfliktens uppkomst. Detta andra narrativ är närmast osynligt i mainstream-medierna.

Narrativet ser ut så här: Efter murens fall och Sovjetunionens sammanbrott 1991 trodde Ryssland på avspänning mellan stormakterna. Unionens siste president Gorbatjov fick löfte om detta från USA.

Warszawapakten upplöstes och Ryssland monterade ned sin försvarskapacitet. Men Nato upplöstes inte. I stället utvidgades Nato i Östeuropa långt utanför sitt egentliga territorium. Någon avspänning skedde således inte, ett löftesbrott mot Ryssland.

Nato är en rest från kalla kriget, men har förvandlats till ett verktyg för amerikanska segrarfasoner gentemot Ryssland. Natos iver att expandera och i framtiden eventuellt ta upp Ukraina som nytt medlemsland, anses vara roten till konflikten i Ukraina.

Natostyrkor i Ukraina otänkbart för Ryssland

Rysslands invasion av Ukraina är alltså inte oprovocerad, utan framprovocerad av Nato. Precis som USA och andra västländer behöver även Ryssland säkerhetsgarantier. Natostyrkor på ukrainsk mark är därför otänkbart för Ryssland.

President Putin var 2022 i en likadan situation som president Kennedy under Kubakrisen 1962. Ingen av dem vill ha motståndarsidans vapen nära inpå sin gräns. Med typisk västerländsk dubbelmoral ses Kennedy som en hjälte, men Putin som en skurk. Skillnaden är att USA aldrig behövde gå till anfall 1962 eftersom Warszawapaktsidan backade tillbaka. I Ukraina har Natosidan däremot inte backat tillbaka.

Krim skänktes till Ukraina

Beträffande Krim innebar annekteringen 2014 ett återbördande av området till sitt ryska moderland. Krim har varit ryskt sedan 1600-talet, men skänktes bort till Ukraina av den sovjetiska ledaren, ukrainaren Chrusjtjov, på kommunistpartiets kongress i Moskva 1954 som en gåva. Detta var en gränsjustering inom Sovjetunionen. Krimhalvön med flottbasen i Sevastopol kan inte tillåtas bli en stödjepunkt för Nato, lika lite som Kuba kunde bli en stödjepunkt för Warszawapakten intill USA:s fastland 1962.

Den ukrainska nationen kan spåras tusen år tillbaka i tiden, men har historiskt, etniskt, kulturellt, politiskt och ekonomiskt varit sammanväxt med Ryssland. Ukrainas huvudstad Kiev är en hjärtpunkt i den ryska kulturen. Den ryska ortodoxa kyrkan har haft sitt säte i Kiev. Ukrainska städer som Odessa och Donetsk har grundats av ryssar och ingått i det ryska imperiet.

Ukrainas osäkra gränser

Ukrainas gränser är historiskt sett osäkra. Västra Ukraina utgjorde östra Polen fram till andra världskriget. Skolan läroböcker har fram till sent 1900-tal haft termen ”Södra Ryssland” över provinsen Ukraina. När detta Ukraina blev en självständig stat 1991, var det oväntat för många. Det nya landets gränser övertygade inte ledarna i Moskva. President Putin har betecknat det självständiga Ukraina som ”en påhittad nation”.

Allmänheten i väst sympatiserar med Ukrainas befolkning, på samma sätt som den sympatiserade med ungrarna 1956 och tjeckoslovakerna 1968. Ryssarnas försök till hegemoni över andra folk fördömdes allmänt i väst 1956 och 1968. Men när det gäller Ukraina ser det annorlunda ut. Här har ryssarna intagit områden som de med visst fog betraktar som ryska. Ukrainas befolkning var delad före kriget. En stor del av befolkningen ville se en europeisering, medan andra, särskilt i de östra provinserna, var orienterade mot Ryssland.

Vid Sovjetunionens fall bildade de tre sammanhörande nationerna Ryssland, Vitryssland och Ukraina 1992 Oberoende Staters Samvälde (OSS) i syfte att hålla samman den ryska intressesfären. Ukrainas beslut att lämna OSS 2018 ingår i upptakten till dagens konflikt.

Hotar verkligen Ryssland Väst?

Denna verklighetsbeskrivning säger också att föreställningen om att Ryssland hotar Väst är en inbillning. Ryssland har aldrig invaderat ett västland och har aldrig hotat ett Nato-land. Och Putin umgås inte heller med tanken på att anfalla Sverige.

Om man ser på världen från ryskt håll, är det i själva verket Västsidan som utgör säkerhetsproblemet. Ryssland har i alla tider befunnit sig i en försvarsställning gentemot Väst.

Efter Karl XII:s erövringsförsök följde Napoleons och därpå Nazitysklands. Och i dag vill Nato expandera inpå Rysslands gränser. Från rysk horisont är det väst som utgör problemet, ett synsätt som de flesta människor i väst har mycket svårt att se.

Stödet till Ukraina har försvårat konflikten

De västeuropeiska länderna har själva blandat sig i Ukrainakrisen och har genom sitt stöd till Ukraina både förlängt och försvårat konflikten. Om västländerna inte hade skridit till Ukrainas försvar, hade konflikten kunnat vara över på några veckor redan på våren 2022 och då fungerat som en gränsjustering mellan Ryssland och Ukraina och såsom en säkerhetsgaranti för Ryssland mot Ukrainas upptagande i Nato.

Ett ryskt narrativ?

Rysslands territoriella krav har således ett visst fog för sig och en ny gräns kan dras vid den nuvarande frontlinjen. Ryssland kommer ändå aldrig att backa från de erövrade områdena. För att uppnå fred måste erövringen accepteras, trots att invasionen var ett brott mot folkrätten, i annat fall riskerar kriget att fortsätta i ännu många år.

Detta narrativ betraktas i medierna som ”ett ryskt narrativ”, varmed underförstått menas ett falskt narrativ.

Vilken slutsats ska man dra?

Sanningen är relativ. Båda narrativen är i viss mån sanna, olika mycket för olika betraktare. Det finns inte rätt och fel, bara olika perspektiv. Medierna har svikit folket genom att låta det första narrativet vara allenarådande.

Alltför ofta debatterar människor varandras värderingar. Det är fruktlöst, eftersom det är verklighetsbilder som borde vara föremål för diskussion. Men eftersom verklighetsbilderna beror på olika värdering blir det indirekt värderingarna som diskuteras. Följden blir fastlåsta och hopplösa meningsutbyten. Detta blixtbelystes i somras, då något märkvärdigt inträffade i den svenska debatten.

Författaren och ledarskribenten i Svenska Dagbladet Lena Andersson tog till orda den 3 augusti och skrev så här: ”Om det alltså före kriget fanns minsta aning om att Ryssland uppfattade talet om att få Nato till granne i Ukraina som en provokation och aggression, borde klokskapen ha gjort allt för att undvika det.”

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski ryckte genast ut och anklagade Lena Andesson för att ”sprida det ryska narrativet”. Man kan inte påstå, att debattnivån är hög. Svenska Dagbladets chefredaktör Lisa Irenius tvingades att ta Wolodarski i örat. Och så för en tid sedan briserade ännu en bomb i tidningen då kolumnisten Torbjörn Nilsson inledde en krönika med denna retoriska fråga: ”Är ett neutralt Ukraina i fred att föredra framför ett land där ryska bomber fortsätter falla?”

Verkligheten och debattörerna

Verkligheten börjar komma i fatt debattörerna. Det går inte längre att diskvalificera det andra narrativet. Trump-administrationen har i sin roll som medlare visat förståelse för det andra narrativet och inser betydelsen av att Ukraina faktiskt avstår de regioner som har intagits av Ryssland.

Inget falskt narrativ

Den andra verklighetsbeskrivningen är alltså inte ett falskt narrativ. Internationellt företräds det av exempelvis den amerikanske ekonomiprofessorn Geoffreys Sachs och i Sverige av statsvetare som Frida Stranne och Peo Hansen, och Rysslandskännaren Stefan Lindgren. Även Pink Floyd-basisten Roger Waters har gjort sin röst hörd och sagt att Rysslands invasion inte var oprovocerad. Uttalandet har ansetts kontroversiellt. Dessa debattörer menar, att även om den militära aggressionen diskvalificeras som politisk metod, måste man förstå bakgrunden och se helheten, och bedöma det som har skett från båda håll, för att man ska kunna lösa konflikten.

Fredssamtal som medieshow

Förr fanns det en verklighet och medierna speglade den. Numera utspelar sig verkligheten i medierna. Det som händer sker i medierna. Dagens politiker är flitiga med att använda medier i sitt utövande av politik. Till och med fredssamtal försiggår i medierna.

Normalt ska parter i en fredsförhandling sitta bakom stängda dörrar och ge varandra bud som är hemliga för omvärlden. Parterna överväger varandras bud och fortsätter överläggningarna i slutna rum, ger nya motbud, går med på vissa saker, föreslår kompromisser, etcetera. Detta sker med fördel med hjälp av medlare, särskilt om parterna inte möts direkt vid förhandlingsbordet. Under fredsförhandlingarna kan vapenvila råda, eller motsatsen.

Krigföringen kan också trappas upp under fredsförhandlingar såsom en påtryckning. En viktig princip är att inga andra än de som förhandlar känner till innehållet i förhandlingsbuden – särskilt inte allmänheten. När man till slut har nått en överenskommelse i förhandlingarna tillkännager man fredsavtalet. Så går en fredsförhandling till.

Båda de krigförande parterna ställer oeftergivliga krav.

I Ukrainakonflikten har fredssamtalen degenererat till ett mediespel. Förhandlingsbud förmedlas via medierna i form av utspel. Så dominerande har medierna blivit, att varken medlaren eller parterna längre vet hur man gör när man fredsförhandlar. Resultatet av mediespelet blir inte det eftesträvade. Positionerna blir fastlåsta och samtalsprocessen utdragen.

Båda de krigförande parterna ställer oeftergivliga krav. Men den som ställer sådana krav inför en fredsförhandling behöver inte komma till förhandlingsbordet, eftersom förhandlingen syftar till att jämka och kompromissa.

Både Putin och Zelenskyj kommer med förslag om vapenvilor av olika längd och förutsättningar för fred och fredssamtal, båda med avsikt att framstå i ljus dager inför den internationella opinionen såsom den fredssträvande parten. I mainstreammedierna ställs standardfrågan ”Har det kommit någon reaktion?” när journalister intervjuar journalister om läget. En medlare måste vara neutral och president Trump försöker, men stundens ingivelser gör att han svingar mot både Putin och Zelenskyj i den medieshow som fredsförhandlingarna har utvecklats till.

Både Ukraina och Ryssland behöver säkerhetsgarantier

Ukraina behöver säkerhetsgarantier i en fredsuppgörelse och USA, EU och Nato kan bidra till det. Men även Ryssland behöver säkerhetsgarantier. Därför är det viktigt att sätta in kriget i det stora sammanhanget för att se, att försvarspakter starkt bidrar till att konflikter fortlever.

Den springande punkten är huruvida Rysslands invasion av Ukraina var provocerad eller inte. Vad hade ledarna i Moskva för anledning att ta till militära medel? Kanske hade de ett bra skäl, från sin sida sett? Kunde västsidan ha gjort någonting annorlunda före 2022 för att förhindra invasionen?

Den avgörande frågan är icke huruvida Ukraina, ett demokratiskt land, själv har rätt att bestämma om det vill vara med i Nato eller ej, såsom ledarna i väst säger. Geopolitisk säkerhetspolitik är någonting som ligger utanför den vanliga demokratiska politiken. Warszawapakten kunde inte tillåtas att installera baser på Kuba bara för att en majoritet av Kubas befolkning kanske önskade det.

Europa genomlider förnärvarande en 111 år gammal mardröm som inte verkar ha något slut. Varje konfliktperiod är en följd av den föregående konflikten och alltihop hänger ihop som en kedja från 1914 till 2025. Efter det andra världskriget följde det kalla kriget mellan de två stormaktsblocken och efter östblockets kollaps expanderade Natosidan ensidigt mot löfte att inte göra det, något som ledde fram till ett spänd läge mellan Ryssland och Ukraina, vilket till slut ledde fram till dagens krig.

En lösning på konflikten mellan Ryssland och Ukraina

Det finns bara en slutgiltig lösning: Både Ryssland och Ukraina går med i EU. Ryssland blir då åter ett kulturland i den europeiska gemenskapen, såsom det en gång var. Nato behövs då inte längre och kan läggas ned, eller omorganiseras som ett europeiskt försvarssamarbete. En 111 år lång europeisk mardröm vore äntligen över. Detta kommer förstås inte att ske, eftersom politiken är medial och kortsiktig, och där ryms inga stora visioner.

Det neutrala Sveriges öde

Till sist några ord om det neutrala Sveriges öde. De två världskrigen under 1900-talet visade att alla länder som tillhörde en militär allians blev krigsskådeplatser, medan neutrala länder kunde stå utanför.

Andra världskrigets utbredning till Danmark, Norge och Finland underströk nödvändigheten av svensk neutralitet. Ju närmare kriget kom, desto viktigare var neutraliteten.

I och med Ukrainakriget gällde plötsligt det motsatta. Argumentationen vändes 180 grader när militärer blev tongivande i nyhetsförmedlingen och därmed i den politiska debatten. Svenska militärer har alltid velat gå med i Nato och nu fick de ett gyllene tillfälle.

En avlägsen gränskonflikt i östra Ukraina ansågs nödvändiggöra ett svenskt Natomedlemskap, ty även Sverige var ju hotat. Nato ses som en säkerhetsgarant trots att organisationen enligt det andra narrativet ytterst sett har bidragit till konfliktens uppkomst, vilket gör det hela svindlande. Politiker och medier instämde utan diskussion och 200 års neutralitet, som hade tjänat Sverige väl, övergavs. Utan debatt, för även här blev en subjektiv verklighetsbeskrivning allenarådande.

The post Vad är sanningen om Ryssland och Ukraina? first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄRFILM. Ingela Brovik har sett dokumentärfilmen ”Mr Nobody against Putin” och konstaterar att det är en av årets viktigaste filmer.

Den bioaktuella dokumentärfilmen ”Mr Nobody against Putin” utspelas på den ryska landsbygden. Närmare bestämt i den lilla staden Karabash i Uralbergen. Där får vi möta läraren och fritidsledaren Pavel som arbetar med film i skolan. Han kallas för Pasha av såväl elever som kollegor, ett ord som kanske betyder boss. Men det är hur som helst raka motsatsen till hans roll i skolan, där han lyssnar till sina elever och kollegor med en respekt som är ömsesidig. Han tycks älska sitt jobb och sin hemstad

En dag efter att Ryssland invaderat Ukraina får så Pavel i uppdrag av skolans rektor att dokumentera /filma de nya aktiviteter som staten ålagt skolorna med anledning av kriget. I stället för undervisning måste eleverna, under en stor del av skoldagen, utföra olika övningar i syfte att stödja det fosterländska kriget. Det innebär att de ska marschera, gå i parader, läsa texter inför de andra i klassen, om det hjältemodiga ryska folket, med mera, varje dag i skolan. Detta i stället för att som vanligt ha lektioner och lära sig någonting nytt om språk, matematik, kemi och geografi.

Pavel Talankin filmar oavbrutet vad som sker i skolan med sin rörliga filmkamera, där tillvaron i skolan blir alltmer absurd. En skola där de yngsta eleverna ska skolas till små soldater och de större eleverna får träna sig i att kasta granater. De äldsta och före detta eleverna skickas till fronten.

Lärarna reagerar på olika vis, en del distanserar sig och vissa gör tvärtom. En lärare berättar till exempel om vilka av Stalin medarbetare han hade velat träffa. Eleverna vill fortfarande tala med Pavel/Pasha, men några börjar förstå att han nog är en outsider i det nya sammanhang som uppstått.

”Mr Nobody against Putin” blir till en intensivt levande berättelse där varje filmbild fördjupar perspektivet. Det utvecklas till en dokumentär skildring av hur en vanlig skola förvandlas till ett slags militärdiktatur, steg för steg. Pavel filmar allt, utan verbala kommentarer. Vi får se hur skolan går i takt med kriget. Med lärare och elever som lydiga medborgare vilka underkastar sig staten.

Filmkameran registrerar allt med största möjliga precision och smärtsam saklighet, ja, även med ett visst poetiskt uttryck, när det är möjligt. Eleverna sjunger nationalsånger, marscherar och skolan fylls av patriotism och militarisering medan filmkameran fortsätter registrera, in i det sista.

När Pavel lyckas lämna Ryssland 2024 har han inte bara med sig filmmaterialet utan även drömmen om en framtid utan krig. I samarbete med regissören David Borenstein har Pavel Talankin sedan skapat en av årets viktigaste filmer om krig och fred, propaganda och sanning. Det är en film där filmbilderna etsar sig fast.

The post Dokumentärfilm avslöjar vad som pågår i ryska skolor first appeared on Opulens.

RYSK HÖGTIDSDAG. Segerdagen i Ryssland den 9 maj har under de senaste decennierna utvecklats till en grundpelare i Putins regimbygge. Rolf Karlman reflekterar här bland annat över relationen mellan Finland och grannen i öster.

“En ryss är en ryss även om man steker honom i smör”

Underrubriken här ovan syftar på ett gammalt finskt ordspråk. Det ger också en bild av den komplicerade relationen mellan Finland och den stora grannen i öster.

Även president Niinistö har använt ett annat uttryck om grannen, i samband med Nato-anslutningen: ”kosacken tar det som inte sitter fast”.

Ytterligare ett annat uttryck. ”Tala om ryssen endast med sammanbitna tänder”.
När Finland efter kriget delvis styrdes av kontrollkommisionens sovjetiske generalen Zdanov ingick också i uppdraget att all russofobi i Finlands skulle rensas bort.

Även Nationalskalden Runebergs dikter ansågs vara var russofobiska och skulle tas bort från bibliotekens hyllor.
Den listige (rysktalande) president Paasikivi visade då upp ett stycke ur Fänrik Ståhls sägner där han i en dikt hyllar den ryske generalen Kulneff: ”Han som kysste och slog ihjäl med samma varma själ”.

Zdanov föll till föga och Runebergs böcker fick stå kvar på bibliotekens hyllor.

Ensos öde

En annan märklig historia avgjorde Ensos öde efter fortsättningskriget. Hur godtyckligt den nya gränsen kunde dras berättas i historien om ”Stalins finger”.

Enso och Imatra var och är tvillingstäder. Enso är som bekant ett känt företagsnamn. På 1940-talet var Enso en liten industristad som tillverkade papper.

En av de ryska officerarna ritade den nya frontlinjen med en penna på kartan. När han kom till Enso hade Stalin satt sitt finger i vägen. Officeren såg upp på Stalin som log. Den nya gränslinjen kom att gå runt Stalins finger. Därmed låg Enso i Ryssland. Invånarna evakuerades.

Staden heter numera Svetogorsk. I folkmun hos äldre finländare kallas staden fortfarande ”Stalins finger”. Innan Ukrainakriget bröt ut var det fredliga relationer mellan Imatra och Svetogorsk.

Det nya pappersbruket i Svetgorsk består av finska maskiner och installerades av finsk arbetskraft. Brandkåren i Imatra ryckte ut när detbrann i Svetgorsk. Bensinen var billigare i Ryssland än i Finland så dit åkte finländarna och tankade.

Komplikationer över gränsen

I hela Ryssland ända bort till Vladivostok är det väl känt att ryska kvinnor och barn förföljs i Finland. Så har ryska tv-program i mängd framställt situationen. En vårdnadstvist med diplomatiska komplikationer över gränsen mellan Finland och Ryssland trappades upp i och med en villkorlig fängelsedom för ett antal år sedan.

Pojken det handlade om var sex år. Pappan (vårdnadshavaren enligt finsk domstol), som är från Finland smugglade ut sitt barn från Ryssland i en finländsk diplomatbils bagageutrymme. Dessförinnan hade modern, som är rysk medborgare, rest med barnet från Finland till Ryssland utan att konsultera sin exman. Pappan hade alltså fått vårdnaden om barnet i finländsk domstol 2008.

Diplomatens agerande ledde till ryska protester. Diplomatbilar får enligt internationella överenskommelser inte genomsökas.

När Putin i egenskap av premiärminister besökte Finland hamnade finsk/ryska
vårdnadstvister på högsta nivå. Finländska domstolar och sociala myndigheter anklagades för
russofobi.

De ryska männen

En sak som förvånar många utländska betraktare är de ryska männen sätt att umgås. Under en båtresa från Tallinn kunde artikelförfattaren iakttaga det ryska brödraskapet på närmare håll. Fyra medelålders män höll ihop som ler och långhalm i och utanför baren. Ingenting kunde skilja dem åt.

Ryska män sägs vara obrottsligt solidariska mot varandra. Någon har påstått att de älskar varandra mer än sina kvinnor eftersom de under inga villkor kritiserar varandra. Ryska män försvarar varandra i vått och torrt. Även då de vet att deras kompis egentligen har fel. Vänskapen mellan män är någonting av det mest solida som finns i det ryska samhället. Har man en gång blivit vänner är man vänner för livet och hjälper varandra i nöd och lust. Det är en hederssak att ställa upp för sina kompisar. Att bedra sin fru är ingen stor synd, att svika sin vän är oförlåtligt.

Vänskapen mellan de ryska männen tar sådana uttryck som på andra håll skulle uppfattas som homosexuellt. Beröring mellan män är mycket naturligt. Det är fullt normalt att ryska karlar promenerar på gatan med armarna lindade om varandras axlar. Den manliga förtrogenheten kommer också fram i sättet att hälsa på varandra. Ryska män kramar och pussar varandra. Märkligt i detta homofoba land. Kvinnorna ägnar sig inte åt sådana ömhetsbetygelser.

Män som presenteras för varandra skakar hand. När de har blivit vänner skakar de antingen hand, pussar varandra på kinden eller omfamnar varandra. En rysk kvinna skakar sällan hand med någon överhuvudtaget. Blir hon presenterad för någon svara hon med en kort nick. Helt andra koder gäller. Kvinnorna skapar avstånd till varandra och främmande män. Relationen mellan ryska män är förtrolig från första början.

Ryska män är inte beroende av kvinnor – de är beroende av varandra. Det gäller i arbetslivet och karriären, vilket helt och hållet är männens arena. Titta på det nuvarande politiska ledarskapet. Kvinnorna är fortfarande i hög grad förvisade till hemmet

De ryska kvinnorna

Även om Ryssland är ett manssamhälle vinner kvinnorna i längden. Kvinnorna tar hand om det mesta samtidigt som de upprätthåller illusionen om att mannen är familjens överhuvud. En viktig orsak är sannolikt kvinnornas numerära överläge.

Eftersom männen dör tidigare ( i genomsnitt vid 59 års ålder) finns det betydligt fler kvinnor än män i Ryssland. Och bland de återstående männen är det inte lätt att hitta någon som inte är alkoholist, förvärvsarbetar och inte är gift. Ryssland har ett överskott på vackra, utbildade, dugliga kvinnor och ett underskott på nyktra förvärvsarbetande män.

Som en rysk kvinna uttryckte det ”Antingen är de alkoholiserade, arbetslösa eller gifta. Vi har inte tillräckligt med normala karlar i det här landet.”

När en kvinna lyckats hitta en ”normal man” gäller det att ständigt bevaka honom. En annan rysk kvinna konstaterade ”Män är som barn. Så fort de lämnas ensamma hittar de en annan kvinna.”

Män och kvinnors beteende skiljer sig också i det traditionella ryska sommarstugelivet. Datjan är de ryska männens värld. Här får de vara sig själva. Mannen pysslar och ordnar med sitt
skrotupplag och är mycket lycklig.

Han mekar med den gamla bilen och det halvfärdiga växthuset. Däremellan dricker han en kopp te eller en rjumotjka (ett litet kristallglas) vodka med de andra männen i området.

Kvinnan är ofta kvar i stan för att shoppa eller åker med väninnorna på en resa till södern. Många ryska män har inga sådana behov. Han sätter sig i sin gamla Volga och åker ut till Datjan och börja pyssla för sig själv – tyst, koncentrerad och lycklig. När han vill ha sällskap söker han upp några kompisar och börjar fiska i närmaste vattendrag. Det är inte själva fisket som är huvudsaken utan umgänget med kompisarna.

Men för att avslutningsvis återgå till den komplicerade relationen mellan Finland och Ryssland. Den långa gränsen är en realitet. Sankt Petersburg har lika många invånare som hela Finland. Många gränsstäder (Lappenranta, Imatra ) har varit beroende av den ryska turismen.

På något sätt är ländernas öden beroende av varandra vilket speglas i sorgekorset öster om Sordavala.

The post Ryssland och Finland ‒ en komplicerad relation first appeared on Opulens.

UKRAINAKRIGET. ”Detta blir en stresstest för old school-vänstern. Ska man nu plötsligt gilla USA för att det går ryska ärenden?” Det undrar Lars Thulin i veckans krönika.

Jag besökte ett seminarium där radiojournalisten och fotbollsälskaren Gunnar Bohlin deltog. Han sade att det var lättare att byta nationalitet än favoritlag i fotboll. Att bli medborgare i Tyskland eller annat europeiskt land trodde han sig kunna klara. Att byta AIK mot Djurgården – fullständigt otänkbart.

Den politiska världsbilden

Förhållandet gäller fler saker än fotbollslag. Det rör också våra politiska preferenser och därmed vår världsbild. Den vi har skapat efter våra tonår är tryggt cementerad. Att därefter gå från höger till vänster eller vice versa är relativt ovanligt. Sedan kan ställningstagande och preferenser inom det egna blocket ändras. Men knappast att man helt byter sida.

Reaktioner på Ukrainakriget

Det visade sig vid Rysslands invasion av Ukraina. Den vände upp och ned på världen. Våndan inom delar av vänstern var uppenbar redan innan kriget bröt ut och har puttrat på sedan dess.

Kända krönikörer, tyckare och politiker som levt i övertygelsen att väst i allmänhet, och USA i synnerhet, är roten till allt ont i världen fick det jobbigt när den andra sidan (sedan kalla krigets tid) gjorde något dåligt.

Det handlar ofta om äldre personer som fostrats i vänsterrörelser benämnda med märkliga bokstavskombinationer och som trodde sig ha enkla lösningar på världens problem. De som inte accepterade att 1968-eran tog slut. Inte tagit in att kriget i Vietnam hör till historien. Men helt glömt vad som hände i Tjeckoslovakien 1968 och Ungern 1956. De vill hålla fast vid sin trygga världsbild, oavsett hur världen förändras.

Gryningen den 24 februari 2022 måste varit en mardröm för dessa människor. Det var då ryska stridsvagnar och attackhelikoptrar dånade in i det självständiga Ukraina. Rysslands syfte var att utplåna nationen som ett eget land med en egen kultur och göra det till en del av Ryssland. Åtgärden var i grunden defensiv. Målet var att hindra den ryska befolkningen från att se på Ukraina som en förebild värd att följa. Att det fanns en annan och bättre väg än den som despoten, diktatorn och envåldshärskaren Vladimir Putin valt för sitt eget folk och land.

Old school-vänstern –  några exempel

Hur tolkade den gamla vänstern problemet? Låt oss ta några exempel.

Jan Guillous första kommentar till angreppet på Ukraina var det jobbiga med att Natovänner i Sverige nu skulle få vatten på sin kvarn. (Aktuell text under huvudartikeln). Inte att det största internationella krigsbrottet i Europa sedan andra världskriget genomfördes i full skala. Eller att den säkerhetspolitiska ordningen i Europa ställts på ända och vad detta innebar för Sverige.

DN:s Johan Croneman raljerade en månad före invasionen över dem som varnade för krig och ville rusta Sverige. I stället måste vi förstå att ett stackars Ryssland var hotat av stygga Nato. Kreml var minsann inte för expansion, kriget i Georgien och ockupationen av Krim tycktes gått tv-krönikören förbi. Men senare i artikeln kommer han så ihåg detta och går med på att detta ändå inte var helt okej av ryssarna. Sedan kom den klassiska whataboutismen: USA har minsann också gjort dumma saker, så det så. Underförstått att Rysslands agerande därför inte är så mycket att snacka om.

Schymans inspel om Ukrainakriget

Förra vänsterledaren Gudrun Schyman gav sig tidigt in i debatten. Hon talade sig varm för förhandlingar och ansåg att eftergifter från Ukraina var väsentliga. Men medgav storsint att även Ryssland måste kompromissa. Frågan om vad Ukraina skulle ge efter på besvarade hon inte. Med tanke på Schymans engagemang för kvinnor är det lätt att dra en parallell. Det är som om ett våldtäktsoffer under pågående övergrepp ska komma överens med förövaren om vilka delar av hennes kropp som det ändå är okej att förgripa sig på.

Greiders resonemang

Göran Greider – välbehövlig, om än något grötmyndig debattör på vänsterkanten – chockades nog i sitt hjärta av Rysslands övergrepp. Han största oro för det nya säkerhetsläget tycktes dock vara att svenska militären var överlycklig för att det nu äntligen kunde bli krig på riktigt. Fast krigsmakten vågade inte säga det högt. Kanske borde Greider ha frågat militären i Ukraina om de var överlyckliga av samma anledning.

Dessutom gjorde han den märkliga analysen att förstärkt försvar inte var nödvändigt eftersom Ukraina ännu inte besegrats. Därmed är Ryssland inte farligt och vi behöver inte vara oroliga. Att den ryska bristen på framgång kunde bero på just ett starkt militärt försvar var en koppling som poeten Greider inte gjorde. För en sådan hade kanske rubbat hans världsbild.

Ekis Ekman gick för långt 

Kajsa Ekis Ekman, med fötterna långt in i vänstern, gick längre. I en text i ETC malde hon det ryska narrativet om nazism i Ukraina. Hon dömde ut en tidning i Kiev som västlig propaganda eftersom den fått några bidrag från bland annat Kanada. På annat håll hävdade hon att ryska statliga tevekanalen Russia Today dock bedrev högkvalitativ journalistik. Då fick hon sparken från ETC.

Uppgörelse om Ukrainakriget kan gynna Kreml

Nu tyder mycket på en uppgörelse om Ukraina som kan bli rena julafton för Kreml. Detta eftersom ledaren för världens största militärmakt, Donald Trump, helt går i bästa kompisen Vladimir Putins ledband.

Detta blir en stresstest för en del av vänstern. Ska man nu plötsligt gilla USA för att det går ryska ärenden? För vid sidan av kriget i Ukraina anser det Trumpstyrda USA att Europa får klara sig själva. Då får Ryssland nya chanser till vad de kallar militära specialoperationer. Är detta möjligtvis 68-vänsterns önskedröm – att ha två supermakter på sin sida?

The post Ukrainakriget – ett stresstest för old school-vänstern first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika försöker Lars Thulin finna ett svar på frågan om varför USA:s president Trump uppenbarligen älskar den ryske diktatorn.

President Donald Trump visar objektiva tecken på åkomman megalomani, alltså storhetsvansinne. Skolgårdsmobbningen av president Zelenskyj, då Donald tog slagskämpen JD Vance till hjälp, är ett exempel. Talet till nationen i veckan där han använde nästan all tillgänglig tid till att hylla sig själv, ett annat.

Fast hur kan någon med så grandios självbild lägga sig på rygg med blottad strupe inför en rysk diktator utbildad i säkerhetstjänsten KGB? Hur kan han förutsättningslöst göra Kremls narrativ till sitt?  Så borde inte en envåldshärskare bete sig. En kejsare är inte ansvarig inför någon och tar inte order från någon. Men kejsar Donald gör det.

Har Putin hållhakar på Trump?

Ett svar kan vara att Putin har hållhakar på Trump, så allvarliga att de skulle krossa honom. Flera artiklar och böcker har skrivits i ämnet. Bland annat berättas att ryska säkerhetstjänsten i slutet av 70-talet var missnöjda med sina agenter utomlands. De levererade för dåligt. KGB:s strategi blev att rekrytera medborgare i exempelvis USA och Europa. Unga, kommande personer. Genom att tidigt knyta dem till sig kunde hållhakar och krav på gentjänster byggas upp. Allt skulle cashas in då personen nådde maktens boningar. Donald Trump kan ha varit ett enkelt byte. En förmögen och skrävlande fastighetsägare med vidlyftigt liv och ett ego omättligt på bekräftelse – drömmen för en underrättelsetjänst som kan allt om psykologi.

Det kan ha börjat med Donalds första hustru Ivana, född i Tjeckoslovakien. Hon var framgångsrik skidåkerska och hade genom lämpligt äktenskap med en österrikare kunnat lämna sitt hemland. Bröllopet med Trump stod 1977, tolv år innan murens fall. Hon hävdade för amerikansk press att hon deltagit i tjeckiska alpinska landslaget i olympiaden 1972. Fast landet hade inte skickat något sådant landslag dit. Tjänstemän i tjeckiska skidförbundet kunde inte hitta hennes namn i några relevanta dokument.

Hennes far Milos Zelinjcek anses ha ingått i landets underrättelsetjänst och hämtade information från dottern. FBI  inledde 1988 en två år lång undersökning rörande Ivanas förbindelse med sitt hemlands myndighet. Inget åtal väcktes.

Trump och Moskva

Trumps kontakter med Moskva är väl kända. Bland annat med 1987 års storslagna planer på ett Trump Tower på bästa plats i den ryska, då sovjetiska, huvudstaden. Trump beskriver i sin bok ”Art of the Deal”, hur han togs emot som en kung i Moskva under resan. Planerna gick sedan i stöpet, kanske på grund av östblockets fall 1989. Men medhjälpare till Trump, främst Rudy Giuliani erkände i förhör att planerna hölls vid liv fram till 2016, då Trump blev president.

Trump tröstade sig med att ta skönhetstävlingen Miss Universe, som han då ägde, till Moskva 2013. Med ryska eliten och i ett hav av lyx kunde han skärskåda 86 kvinnor som visade upp sig i både aftonklänningar och baddräkter. På en fråga om han mötte Putin de dagarna, svarade han: Jag mötte många intressanta människor. Vad som verkligen hände med Trump och all kvinnlig skönhet när strålkastarna släckts, vet få. Donald är dock känd för svårigheter att hålla sin gylf stängd.

Finns det praktiska exempel på att Moskva cashat in tjänster? Annat än en reservationslös kärlek från Trump och en vilja att föra Rysslands narrativ om kriget i Ukraina.

Åtminstone två. Det mest tydliga inträffade i juli 2018. Trump och Putin möttes då i Helsingfors. Vid den tidpunkten hade USA:s samlade säkerhetstjänst i form av både CIA och FBI, gjort klart att Ryssland försökt påverka amerikanska presidentvalet 2016 till Trumps fördel. Vid presskonferensen efter mötet kom frågan upp. Trump svarade att han frågat Putin om det var sant, men att denne förnekat det. Och då hade Trump ingen orsak att tvivla på sin vän Putin.

Trump bad Ryssland om hjälp

Ett annat exempel inträffade under valkampanjen 2016. Historien med Hillary Clintons mejl med post till utrikesdepartementet som hamnat på hennes privata server, var mumma för Donald J Trump. Inför rullande kameror uppmanade Donald Trump Ryssland att hacka Hillarys e-post för att finna dokumenten.

I andra, normala, länder hade detta betecknats som högförräderi: att officiellt misstro sin egen administration till förmån för den största geopolitiska motståndaren. Samt att uppmana denna motståndare att stjäla hemliga dokument från utrikesdepartementet. USA är inte normalt.

Toppen skyddas alltid

Undersökningar om Rysslandskopplingar har gjorts, främst Mueller-utredningen. Den leder upp till en viss nivå. En del personer har avslöjats och straffats för sina kopplingar. Men de slutar alla på hyfsat avstånd från Trump, trots att han är den enda som vunnit på oegentligheterna. Detta tyder på politikens och näringslivets vanliga regel – att skit får bara stänka upp till en viss nivå. Toppen skyddas alltid.

Så, är mannen som tagit på sig att läxa upp hela världen (minus Ryssland) och sätta sig själv främst, i praktiken ledd i strypkoppel av en av samtidens värsta diktatorer? De är lika i mycket. Avgörande skillnaden är att Vladimir Putin är slug och smart. Och att Putins kritiker ofta dör i märkliga olyckor eller försvinner spårlöst. Så är det inte i USA. Ännu.

The post Varför älskar Trump Putin? first appeared on Opulens.

TRUMP. Lars Thulin har skrivit en krönika som kommenterar Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet. Och söker svaret på frågan ”Hur beskt kommer drinken, som kanske borde heta Donald Sunset, att smaka?”

Här är krönikan jag önskar att jag aldrig skulle behöva skriva: att världen ska stå ut fyra år till med en amerikansk president med psykotiska och narcissistiska drag. Toppa det megalomani och mytomani. Den giftiga ocktailens namn är Donald Trump. Men verkligheten överträffar ofta dikten. Så här sitter jag med en uppgift jag hatar.

Varför är den är hemsk? Vem är jag att klaga? Jag är inte medborgare i USA och har aldrig varit det. Kan jag sätta mig till doms över ett folks vilja? Speciellt inte i ett rättvist val. För när Trump vann försvann givetvis genast allt tal om valfusk. Sanningen är att ett folk aldrig kan rösta fel, även om besvikna politiker ibland hävdar det i nederlagets stund.

Vad blir utfallet av Trumps seger?

Det allvarliga är att USA är världens mäktigaste och mest inflytelserika land. Vad som händer där påverkar klotet mer än vad som sker i andra nationer, i alla fall i västvärlden. Man kan hata att det är så. Men USA har den största ekonomin och den största militärmakten. Samt är genom sitt språk kulturellt oerhört tongivande. En smart tänkare sade att valet av USA:s president är så viktig att hela världen borde få rösta. Speciellt som presidentens makt i utrikespolitik är större än inom landets gränser.                                     

Hur beskt kommer drinken, som kanske borde heta Donald Sunset, att smaka? Vilken blir baksmällan 2029? Låt mig gissa på utfallet på olika nivåer.

Trump beundrar totalitära ledare

Donald Trump älskar diktatorer och beundrar dem. En av hans idoler tycks ha varit Adolf Hitler. Så Taiwans och Ukrainas öde nog beseglat. Ukraina kanske kan räddas om Europa orkar ställa upp mer än man gör i dag, men det är tveksamt. EU:s medlemmar är krigströtta. För Taiwan är det kört. Ingen kommer hjälpa dem mot en kinesisk invasion.

Trump saknar politisk skolning

Trump saknar politisk skolning och då är det lätt att falla för enkla lösningar, de som gör att man slipper ta hänsyn. Samtidigt älskar han att grovt förolämpa personer, framförallt politiker. Men om Rysslands ledare, diktatorn Putin som är USA:s största geopolitiska motståndare, har Trump aldrig yttrat ett kritiskt ord offentligt. Däremot berömt honom som ett politiskt geni, när det gällde de fejkade folkomröstningar på Krim, som föregick ryska invasionen.

Xi Jinping, ser han nog främst som en handelspolitisk motståndare. Vad Kina ställer till med på sin egen bakgård är förmodligen oväsentligt för Trump.

Oklarhet om Nato

Vad gäller Nato är det oklart. Under sin presidentperiod hotade Trump oavbrutet med att minska engagemanget i försvarsalliansen, till och med att lämna den. Ändå ökade USA:s satsningar i Nato under perioden. Att USA i nuläget helt skulle lämna Nato förefaller mindre troligt.

Trump ser EU som en motståndare

EU ser han däremot som en motståndare. Trump älskade Brexit som försvagade unionen, och uppmanade Storbritanniens dåvarande premiärminister Theresa May att stämma EU. För vad, och vem som skulle behandla denna stämning, var ytterst oklart. Som mycket som den tidigare såpaskådisen vräker ur sig. Klart är dock att han är beredd att starta handelskrig. Erfarenheter visar att det nästan alltid bara finns förlorare på sådana strider. För att inse detta måste man dock läsa sig till information. Historier inifrån Vita huset visar att Trump vägrar ta till sig mer information än den som ryms på ett A4-ark.

Så Trump är dåliga nyheter för Europas ekonomi. Vad gäller miljön är han en vandrande naturkatastrof. I princip förnekar han tankegången om klimatförändringar orsakade av människan. Tidigare hävdade han att hotet mot klimatet bara var ett påfund från Kina för att förstöra USA:s ekonomi.

Kommer Trump att avgå 2029?

Allt detta är stora bekymmer för omvärlden, som kan rättas till om Trump lämnar ifrån sig makten 2029. Men det är inte alls givet. Måhända har han då likt sina idoler Putin och Xi Jinping ändrat författningen så att han är kejsare och därför själv kan bestämma hur länge han vill sitta, samt vem som ska bli ny kejsare. Men det största problemet är att han för överskådlig tid ändrat den politiska debatten, tonläget och paradigmet i Västvärlden.

Normalisering av lagbrott

Det handlar nämligen om att begrepp som sanning kontra lögn har mist sin betydelse. Att bryta lagen, till och med grundlagen, är helt okej. Hot, hat och förolämpningar är de främsta metoderna för att bedriva politik. Diskussion om sakfrågor är underordnat. Anställda i allmänhetens tjänst kan komma att användas för presidentens hämndaktioner mot personer och organisationer.

Så metoderna som världens ledande nation nu tillämpar kommer betraktats som legitima och framgångsrika recept för mörka krafter världen över. Det som var otänkbart för bara något decennium sedan är nu tillvägagångssätt som ingen tycks kunna stoppa.

SD jublar över Trumps seger

Trumps trogna stödparti i vårt land, Sverigedemokraterna, har redan uttalat sin hänförelse över segern. För nu kan de fullt ut välja samma väg i Sverige. Så kommer de att acceptera en eventuell valförlust 2026? Eller hävda valfusk och låta sina anhängare vandra till Riksdagshuset för att genom en statskupp stoppa maktskiftet? Framtiden får ge svaret på den frågan.

Demokratin är hotad

Kort uttryckt: den parlamentariska och representativa demokratin i världen har aldrig varit så hotad sedan 1930-talet. Att vrida klockan tillbaka blir svårt och kan bli en ytterst blodig historia.

The post Beska drinken Trump varar mer än 4 år first appeared on Opulens.

FIENDEN. ”Glöm inte, när fruktan kommer på dig, att fienden är lika rädd som du.” Meningen finns att läsa i ”Soldaten i fält”, en grundläggande instruktionsbok för svenska försvaret, som utkom första gången 1951. Trösten är klen, närmast obefintlig. Hur vet vi ens vad fienden känner? En liknande tankemodell återfinns i samtidsdiskussionen. För en tid sedan tillfrågades en rad Rysslandskännare i Expressen om vad de tror är Vladimir Putins största rädslor. Det har talats om allt från tsarkomplex till psykiatriska och neurologiska sjukdomar. Nu är tongångarna delvis annorlunda. Journalisten Per Enerud kallar Putin ”en väldigt rädd liten man”. Enerud, som också är tidigare pressråd vid Sveriges ambassad i Moskva, känner nog sin Putin. Men hur säker kan han vara?

Jag minns skolgårdens mobbare som styrde och ställde och satte skräck i sin omgivning. Och vuxenvärldens välvilliga analys – då, på 1980-talet – att killarna (ja, ofta var det killarna) haft det tufft i livet. Kanske själva blivit slagna. Stukade, kuvade unga män med varsin blytung ryggsäck full av sorg och brustna förhoppningar. I själva verket var de små. Bräckliga, innerst inne. Och rädda. Jag medger att tanken kunde vara trösterik. Kompensatoriska mekanismer låter mindre skrämmande än ondska. Må sedan vara att verkan är densamma.

Samhällsvetaren Svante Beckman har beskrivit det så här: ”I en traditionell hierarki kompenseras van­makt uppåt med makt nedåt.” Troligt, men knappast tillfredsställande. För oavsett vad som tyngde killarna där på skolgården så måste det tydligen bearbetas med knutna nävar. Oturligt nog för oss andra. Lika mycket nu som då saknar jag ett perspektiv. Hur vet vi vad fienden känner, fjuniga pojkar som fullvuxna män? Tanken att somliga jagar för nöjes skull, eller bara som tidsfördriv, är kanske alltför skrämmande.

ANDREAS KITTEL

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Hur vet vi vad fienden känner? first appeared on Opulens.

PUTIN. Det har varit ”val” i Ryssland den gångna helgen. Putins försök att skapa enighet knakar dock i fogarna. Vi ser paramilitära styrkor som strider mot Ryssland, på Ukrainas sida. Den mycket påläste Joakim Von Braun påvisar hur de avlägsna regionerna i Sibirien och neråt länderna i Kaukasus inte direkt känner sympati med Moskva.

Volga har sitt utlopp här vid de forna sovjetiska delrepublikerna där det först började knaka. Etniska ryssar är just inte i majoritet här och det är självklart att lojaliteten mot Kreml är svag, då det är här kanonmaten hämtas. Ni tror väl inte att en solbränd frisk 19-åring från Sankt Petersburg kallas in i armén i första taget? Volga har framställts mystiskt som ”moder Ryssland” och varit den ryska motsvarighet till vårt Birka eller Strängnäs som Ryssland egentligen, trots sina enorma landmassor, saknar. Där av Putins besatthet av Kiev som via mytologi och halvsanningar framställs som alltings origo. Ett krampaktigt grepp om en historia som är mer splittrad än reducerande nationalism vill erkänna.

Det är denna slitning och komplexitet som Lena Jonsons bok ”Volga och det inre Ryssland” handlar om. Den är i samma genre som Claudio Magris texter. Det är essä, teori och ögonblicksskildringar i kombination. Det finns ett litet hopp i att läsa om hur mångsidigt Ryssland är och hur svårt det är för regimen att skapa en aggressiv nationalistisk vi-känsla.

JESPER NORDSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Putins bygge knakar i fogarna first appeared on Opulens.

TRUMP. ”Med alla nedrivande krafter, som skulle spädas på om Trump återkommer till presidentposten, ser onekligen nuläget dystert ut,” skriver Bert Mårald.

Världen håller på att militariseras. Samtidigt vill de flesta se ett slut på våldseskaleringen. Drömmen om en fredlig värld lever vidare, men hur ser vägen dit ut?

I en debattartikel i Dagens Nyheter nyligen ventilerade freds- och konfliktforskaren Erik Melander, utifrån den blodiga kraftmätningen i Ukraina, den intrikata frågan. Utgången är oviss men Melander ser ingen annan utväg än att Ryssland militärt besegras.

Hitler och Putin

I Wilhelm Agrells färska bok En tid för krig. Europas väg mot storkonflikt 1939 och 2022, med en dubbelexponering av Adolf Hitlers och Vladimir Putins krigsplanering, blir slutsatsen densamma. Redan på bokomslaget möts vi av de båda tyrannernas bitska blickar, inriktade på folkförtryck och naket våld.

Det rör sig om imperialistiskt tal om krig som oumbärliga stålbad, där människor ses som kanonmat. I Putins paranoida historieromantiska världsbild, inspirerad av fascistiska ideologer, är utgångspunkten 800-talet.

Finns det en ljusning för ryska folket?

Avlägsna är de program som Hugo Grotius, Immanuel Kant och Raphael Lemkin en gång skisserade för folkrätt, bestående fred och juridisk bestraffning av folkmord. Ryska folket längtar säkert, trots all intern propaganda, innerst inne efter ett bättre styre. Sedan nuvarande regim avvecklats borde det finnas en ljusning för ryska folket. Det nattståndna talet om den egna statens storhet utan hänsyn till medborgarnas välmåga är förlegad.

Historiska paralleller

Militära nederlag kan bana vägen till en anständig stat. Historiska paralleller kan åberopas. Det vilade en naiv aningslöshet över 30-talets appeasement och förnedrande Münchenavtal. Det var först sedan Hitlertyskland militärt besegrats som det blev möjligt att förvandla landet till en fredlig stat, som inte hotade sina grannar.

Även om det kan tyckas långsökt går det att dra en parallell till Sveriges utveckling. 1862 höll domprosten och nykterhetsfrämjaren Peter Wieselgren ett tal vid årsdagen av nederlaget vid Poltava 1709.

På tidens retoriska maner yttrade han att den svenska hjältedikten fick anses avslutad med kapitulationen, men också att den svenska åkerbruksången då tog sin början. Sverige hade letts in på de inre fredliga erövringarnas bana. Wieselgren var påverkad av historieskrivaren Anders Fryxells kritiska syn på Karl XII som regent. Det var åsikter som återkom under Strindbergsfejden.

I boken Tyrannens tid beskriver Magnus Västerbro folkets lidande under Karl XII:s långvariga krig, som sannolikt förkortade stormaktsepoken. Avgörandet för Sverige kom 1809, då Finland gick förlorat. Därefter anpassade sig det bernadotteska Lill-Sverige till att hålla sig inom givna territoriella ramar.

Allvarligt läge om Trump blir återvald

På samma sätt som mindre stater fick europeiska stormakter som Tyskland, Frankrike och Storbritannien gå samma väg. I det läget blir krigen förlegade och som rättesnöre kan FN-stadgans principer få återkomma. Efter det kalla krigets slut fanns en förhoppningsfull glipa, som snart gick förlorad. I Sverige tonades hotbilden ned, med försvagning av militärt och civilt försvar. De flesta blundade för Harvardprofessorn Samuel Huntingtons profetia om kommande kulturkrig.

Med alla nedrivande krafter, som skulle spädas på om Trump återkommer till presidentposten, ser onekligen nuläget dystert ut. Trots det har mänskligheten inget annat val än att på sikt vända militariseringen ryggen. Inte minst till klimatomställning behövs ökade resurser.

The post Dystert världsläge förvärras om Trump blir återvald first appeared on Opulens.