DIKTATUR. “Vad som känns mest hoppfullt i Stig Fredriksons bok är de många som protesterar och ändå ger sig ut på gatorna”, skriver Lena S  Karlsson som läst Sista Ordet.

Sista ordet av Stig Fredrikson
Carlsson Bokförlag

I dessa dagar då Putin och Ryssland förefaller skakat av det motstånd de möter i Ukraina – även om Ryssland fortfarande dominerar vitala delar och spyr ut förödelse över städer och byar — kan man skönja lite hopp. Men vem vågar motstå makten i Ryssland, som trots sin radikala författning mest av allt liknar en diktatur, där en återuppstigen sovjetisk korruption blir allt tydligare. Allt sedan Vladimir Putin grep makten 2000 har greppet om de intellektuella och det folkliga motståndet ökat, liksom kontrollen över näringslivet, folken och massmedierna.

Slavisten och Rysslandskännaren Stig Fredrikson har i boken Sista ordet publicerat en hel rad av “posledneje slovo”, det vill säga slutanföranden i rättegångar som drabbat de åtalade som protesterat mot makten och övergreppen mot oskyldiga, genom att sätta dem i ett sammanhang där maktmissbruket kläs av. Här har de åtalade kunnat protestera mot förtryck och en accelerande ofrihet.

Det är knappast någon nyhet längre, men Vladimir Putin använder rättsväsendet på samma sätt mot dissidenterna som makthavarna gjorde under Sovjettiden, De som sitter på de anklagades bänk spärras in i läger och hårda fängelser, där inte så få hungerstrejkar för att få sina basala behov tillfredsställda. Flera har utsatts för psykiatrisk tvångsvård.

Dessa rättegångar påminner i hög grad om hur 70-talets dissidenter och författarrättegångar som, till exempel de mot Sacharov och Brodskij, gick till. Brutalt  bedrevs jakten på människor som krävde sina medborgerliga rättigheter. Ryssland har en av världens mest progressiva författningar, som sätts ur spel av Putin, liksom tidigare skedde i Sovjet.  I författningen finns bland annat demonstrationsrätten inskriven, idag är alla demonstrationer olagliga och omöjliga att genomföra på grund av massivt polisvåld och massarresteringar.

Stig Fredrikson beskriver hur åtskilliga av de åtalade är unga och kontroversiella, som medlemmarna i Pussy Riot vilka dömdes till två års fängelse för huliganism efter ett framträdande i Kristi Frälsares katedral, där Nadezjda Tolokonnikova, Maria Aljochina och Jekaterina Samutsevitj  framförde en blasfemisk punkbön för att påvisa sambandet mellan Putin och den ryskortodoxa kyrkan.

[prenumeration]

Putins mest namnkunnige och oräddaste kritiker är Aleksej Navalnyj som 2020 förgiftades av nervgiftet Novitjok, hans kalsonger kontaminerades av giftet och det var bara tack vare rådiga ingripanden av andra motståndsmän som hans liv var möjligt att rädda på ett sjukhus i Berlin. Under rättegången drev han högljutt och totalt orädd med Putin som “kalsongförgiftaren”. Han avtjänar nu ett straff om tre och ett halvt års fängelse.

Vad som känns mest hoppfullt i Stig Fredriksons bok är de många som protesterar och ändå ger sig ut på gatorna. De flesta är födda under Putins regim men förklarar att de trots allt de vet och har sett inte alls är rädda.

Många “posledneje slovo” har översatts och publicerats på nätet så de är kända utanför Rysslands gränser. Fler har anslutit sig till en växande opposition med anknytning till Aleksandr Solzjenitsyn, vars olika manus Stig Fredrikson för övrigt smugglade ut till västvärlden på 70-talet.

Sista ordet är en vitamininjektion i vintermörkret, en hyllning till de modiga och stridbara människor som vägrar att vika ner sig för en av världshistoriens mest obehagliga diktatorer.

The post Visst hopp trots allt first appeared on Opulens.

KONST. Visst går det att vara konstnär i Ryssland i dag – om man målar katter, blommor och porträtt av president Vladimir Putin. Det konstaterar Pussy Riot-medlemmarna vars regimkritiska konst tvingade dem att fly landet.

–Att vara opolitisk är kanske det enda sättet att verka där nu, säger Lusine Djanyan.

Sophie Tanha/TT

The post Pussy Riot: Politisk konst omöjligt nu first appeared on Opulens.

ÖGONBLICKSKONST. Varför är inte politisk konst så kul längre? David Zimmerman besöker en situationistisk utställning på Mjellby konstmuseum och funderar på den politiska konsten då och nu.

Känner även du att något saknas? Livets basala behov är uppfyllda – och ändå? Kanske beror det på att vår kreativitet är ekonomiskt förutbestämd. Att den storskaliga profitjakten gör dig, dina medmänniskor och dina ägodelar utbytbara i en cirkulation av varor, att bytesvärdet övertrumfar bruksvärdet! Ungefär så lyder åtminstone diagnosen enligt Guy Debords citatmaskin Skådespelssamhället från 1967: ”Första fasen i ekonomins herravälde över samhällslivet medförde ett uppenbart förfall från vara till hava i varje bestämning av mänskligt skapande. Den nuvarande fasen, där samhällslivet är fullständigt ockuperat av ekonomins samlade resultat, leder till en allmän förskjutning från hava till synas vara […].”

Det är 50 år sedan Debord och 68-vänstern protesterade mot konsumismens frammarsch, vilket känns rätt avlägset och naivt. Det tänker jag i alla fall då jag – i vår cyniska spekulationsvärld som tagit farsartade riktningar sedan dess – en dag står ensam vid en motorväg. Hård vind och loja fåglar över Hallands ödsliga fält, det tar ett tag innan jag hittar till Mjellby konstmuseum som dagens första besökare. Här, av alla ställen, har nämligen gjorts plats för Debords spöke. Utställningen Oenighet ger styrka – Bauhaus Situationiste 1960–1975 har visats i Kristianstad – eftersom det var i en stuga utanför Örkelljunga som allt hände – och nu hamnat här, utanför Halmstad.

Det är svårt att undvika tanken: Vad lära av Situationistiska internationalen idag? Debord bildade sin Marx-inspirerade grupp i Italien 1957. Man menade att den avancerade kapitalismen hade gjort konst, filosofi och politik ofarligt, till förutsägbara bytesrelationer mellan människor. Konsekvensen: det sociala livets tilltagande tomhet. I stället fordrades antikonstnärliga, antipolitiska och antifilosofiska terrorhandlingar. Civil olydnad och plötsliga situationer skulle rycka människorna ur deras depressiva sömn. Det första jag gör i utställningshallen är just att höra Guy Debords röst mässa i ett par hörlurar om ”ögonblickets fulla komplexitet” och ”betydelsen av en värld utan betydelse”.

Men sedan får den franske gurun ge plats åt Asger Jorn och Jørgen Nash, konstnärsbröderna som – får jag lära mig – bröt sig ut och placerade sig i Örkeljunga. De ansåg att de andra situationisterna gjorde konsten alltför instrumentell och osjälvständig. Härifrån utgick sedan omtalade ”attentat” som halshuggningen av av den lilla sjöjungfrun på Langelinie 1964; en visselpipskonsert som störde Danmarks folketing 1972; ett improviserat karnevaltåg som ockuperade gatorna i Köpenhamn eller Mette Aares performance där hon kamouflerade sig till ko. Lokalen är proppfull av videor, expressionistiska målningar, planscher, lekfulla skulpturer. Det mesta oförutsägbart, och, får jag tillstå, förvånande vitalt.

Så pass att jag undrar: Varför är inte politisk konst så kul längre? Det som utmärker en del omtalade politiska verk av i dag, säg Vilks teckningar eller vissa Ohlson Wallin-fotografier, är knappast bristen på situationer, utan snarare bristen på det oförutsägbaras intensitet. Plötsligt känns flera samtida politiska verk som färdigskrivna replikskiften. För de dansk-skånska situationisterna handlade konsten om att öppna ögonblickets komplexitet bortom rotade sociala relationer snarare än att förädla dessa till konst.

Visst, i lokalen på det halländska fältet har situationerna ändå glasats in till kuriösa objekt utan större politisk verkan. Men en riktningslös glöd lämnas kvar i mig när jag går därifrån. En påminnelse om att 68-rörelsens jubileumsår ger anledning att åter ställa Jorns och Nashs frågor om konstens roll och autonomi, något som många redan gör. Sverigeaktuella Pussy Riot har kallats nysituationistiska. Elis Burraus nya roman Karismasamhället har paradoxala situationistiska ansatser från en ny position och tid. En tid som inte ser en återvändo till 68-rörelsernas entusiasm, men som hungrar efter det där något: ett brott som väcker oss ur det förutbestämda.

Alla artiklar av David Zimmerman

The post Konstnärlig terror i Halland first appeared on Opulens.

MARKNADSKRAFTER. “Innehållet måste existera i gömda lager om det ska kunna finnas där överhuvudtaget. Men hur biter vi i kapitalismen, när så pass stor del av konstscenen är just marknaden? Hur gör vi uppror mot det kapitalistiska system som så totalt genomsyrar vårt samhälle?” undrar Ida Thunström. 

Medvetenhet är viktigt. Satir och ironi har förmågan att öka den, inom ett samhälle, och att se hur strukturer ser ut är ju i regel steg ett mot förändring. När man nått denna medvetenhet är det dock dags att ifrågasätta. Fast det kan vara lite klurigt att på allvar ifrågasätta ett system som är så synligt och accepterat. Svårt att kritisera en struktur som utgör grundpelarna på vilket samhället är uppbyggt, och som genomsyrar hela vardagen. Gränsen mellan kritik och ironisering blir lätt otydlig, och genom att driva med ett system följer man samtidigt med i det, man rör sig inom utstakade ramar som är svåra att spränga.

Den amerikanske konstnären Jeff Koons är ett bra exempel på just denna ironi. Han säljer sina reproduktioner av banala objekt, som de kallas, för riktigt stora summor pengar. Ett verk som Rabbit, 1986, en stor uppblåst kanin i polerat rostfritt stål, är ju banalt så det förslår. Och dyrt. Koons har själv uttalat att det inte finns några gömda värderingar i hans verk, något som i sig blir konceptuellt intressant. Det blir ett uttryck för bristen på den insiktsfullhet som är så viktig om en sunkig samhällsstruktur ska vara riktigt framgångsrik. Ironisering inifrån, det kan luckra upp, men når knappast hela vägen fram. Det blir lite Andy Warhol över det hela, men i Koons fall resulterar det i att hans skulptur Balloon Dog (Orange) blev det dyraste verket någonsin som sålts på aktion under konstnärens livstid. Medvetet eller inte, det blir så ironiskt att det närmast slår knut på sig själv. Dubbel-trippelironi, faktiskt riktigt briljant, men sen då?

Personligen önskar jag att vi istället kunde sparka till ibland, skapa lite kaos. Som ryska Pussy Riot, den provokativa punkgruppen som talar tydligt om hur det ser ut med mänskliga rättigheter i Ryssland. Med guerillaliknande performances i det offentliga rummet synliggör de frågor om HBTQ, feminism, och Putins totalitära regim i största allmänhet. Men Pussy Riot känns mer som en aktivistgrupp än en musikgrupp, i första hand där för att uppröra. Inom totalitära strukturer är det såklart rimligt att det är lättare att göra konst som gör motstånd. Subtiliteter och nyanser blir levande, allt kan få ett dubbeltydigt budskap. Innehållet måste existera i gömda lager om det ska kunna finnas där överhuvudtaget. Men hur biter vi i kapitalismen, när så pass stor del av konstscenen är just marknaden? Hur gör vi uppror mot det kapitalistiska system som så totalt genomsyrar vårt samhälle?

Den Moskvabaserade konstnären Oleg Kulik, som gjort sig känd genom sina performances där han som en hund attackerar alla som kommer i närheten. Ett konceptuellt och mångbottnat verk som väcker starka känslor på ett individuellt plan, men det kan samtidigt kan tolkas som en kommentar på det ryska samhällsklimatet. På frustrationen som kan uppstå av att sitta fast i en restriktiv struktur.

I Sverige sitter vi fortfarande i den värdefulla sitsen där vi får säga ungefär vad vi vill, så därför tror vi nog också att vi gör det. Det kan bli lite dålig stämning ibland, visst, men få konstnärer hamnar i fängelse för det. Visst är vi lyckligt lottade, men det gör det ju också svårt att göra konst som biter så pass hårt att det kan leda till en förändring.

Alla artiklar av Ida Thunström

The post Konst som motstånd first appeared on Opulens.