HARDCOREPUNK. Det legendariska hardcorepunkbandet Refused har nu genomfört sin avskedsturné. Rikard Rehnbergh rapporterar om konserten i Stockholm.

Refused, feat. Youth Code
Fållan, Slakthusområdet, Stockholm
18 december 2025

Marx, ständigt denne Marx. Teater Tribunalen gav en kortversion av ”Das Kapital” (den kan komma tillbaka) som vänder sig mot prekariatet och gigekonomerna, låginkomsttagarna och sjukpensionärerna i fattig-Sverige av i dag. Medan Dramaten ger en dansant och tämligen flamsig version som näst intill uteslutande vänder sig mot den breda, den loja, den allt annat än revolutionära och radikala medelklassen. Och Umès stolthet Refused (kan läsas både som ”vägrade” och ”återantänt”) gör comeback – för vilken gång i ordningen ska vi låta vara osagt – och är ute på den ”sista turnén” – igen! – och spelar för utsålda (mindre) hus i Göteborg, Stockholm, Norrköping och naturligtvis Umeå.

Anledningen till inledningen med Marx är att sångaren Dennis Lyxzén (bara efternamnet!) mellansnackar om mervärde, produktionssätt, vinstmarginal, ”capital is organised crime” och har förmått mången tonåring att plocka upp den gråskäggige tyskens (ej tomten, nota bene) feta trilogi om fetischismen, kapitalet, konsumtionen, produktionen, profiten och varan, varan, varan.

Tänk att det gått 30 år sedan Refused, Abhinanda och Final Exit spelade på ungdomshuset Humlan och var och varannan tonåring var straight edge och skejtare, punk och/eller hardcore, Scanlastbilarna brann nattetid och minkarna släpptes ut ur burarna i gryningen och MacDouglas trashades och kördes nästan i tjära och fjädrar ut ur björkarnas stad, som då var Sveriges klart radikalaste, i mycket tack vare Humlan och den militanta vegan-, hardcore- och straight edge-rörelsen som uppstod kring och på den.

Och det är snart 30 år sedan Refused gjorde sin sista legendariska spelning i Harrisonburg, Virginia (avbruten mitt i ”Rather Be Dead” av den lokala polismyndigheten). En inte endast legendarisk utan även storstilad sorti mitt under bandets peak då de annonserade: ”Refused Are Fuckin’ Dead”.

Så det är med klart blandade känslor en ser fyra medelålders, behagligt bedagade gentlemän äntra scenen på Fållan i ”Slaktis”. Men ”rocka röven av högern” kan de än, och över PA-anläggningen hänger förstås Palestinaflaggan.

Lyxzén kör loss som vanligt (trots fjolårets hjärtinfarkt) med drop-, karate- och saxkickar, stagedive, moshpit och mikrofonakrobatik; Sandström, David, slår lika hårt och ursinnigt som fordom, men med en alltid bibehållen urskillning: en riktig speleman. Dessa två är de enda kvarvarande originalmedlemmarna.

På ”fuzzig, flummig” gitarr (en Stratocaster) återfinns numera Mattias Bärjed (Soundtrack of Our Lives och suverän skapare av just soundtrack till exempelvis Mikael Marcimains filmer och serier) som låter sin fäbless för 70-talsrock skina och skina igenom. På basen Magnus Flagge (Cobolt, Garden (13), Backengrillen) som headbangar och pumpar på bra vid Lyxzéns vänstra sida.

På tal om pump spelar bandet för första gången på 18 år punk- snarare än hardcoreklassikern ”Pump the Brakes” (från fullängdsdebuten ”This Just Might Be… the Truth” (1994)) och det är nu om inte förr som varenda medelålders, gråskäggig, medelklassig tomte blir tonåring på nytt och släpper loss som aldrig förr. Detsamma gäller ”New Noise” från det epokgörande albumet ”The Shape of Punk to Come” (1998; en så snygg referens till Ornette Colemans dito album ”The Shape of Jazz to Come” (1959)) med undertiteln A Chimerical Bombination in 12 Bursts; en låt som blivit något av Refuseds ”anthem”.

Det har ryktats om att Refused inte kunde låta bli det ack så lockande, flersiffriga gaget för att göra en ”sista turné”. Vad var det nu som stod som underrubrik på Dramatens uppsättning av ”Kapitalet?!” Ja, just det: ”Du tror du är fri”…

The post Refused tar farväl i stor stil first appeared on Opulens.

PUNK. ”Tack Nära Döden för att ni gör punken great again!” Det skriver Erik Bovin som lyssnat på bandets aktuella album ”Villkorslöst”.

Villkorslöst med Nära Döden
Skivbolag: Septembernatt

Det borde finnas fler artister som slår ur underläge så som samhället har utvecklat sig, kan man tycka. Inom popmusiken är ingenting verkligt indie längre, än värre, det har inte kommit något bra punkband på flera år – det är känslan.

I samband med att Kent återförenades för ett gäng konserter beklagade sig många över att deras musik visat sig gå hem även hos överklassen, i synnerhet hos stureplanskidsen eller ”grisch-grabbarna”, som de numera kallas. Men, herregud, Kent slutade vara indie 1997! U2-flirtarna på ”Den sista sången” som avslutade deras sista (?) album skvallrade om att det var som arenaband de ville gå i graven.

Den musikgenre som äger underdogperspektivet just nu är tveklöst gangsterrapen. Detta, däremot, finns det goda skäl till att beklaga sig över. När gangsterrapen är som sämst är den just inte mer än tonsatt drog- och våldsromantik.

Men det finns ljus i tunneln. Artisten Hurula har fått mig att inse det liksom uppkomlingarna Nära Döden som nu är aktuella med sitt andra album ”Villkorslöst” (2025). Hurula är även en tydlig influens. Faktum är att senaste gången jag blev lika drabbad av ett punkalbum var just 2019 med hans ”Klass”.

Med uppföljaren har Nära Döden lyckats behålla det råa sound som präglade den hyllade debuten ”Slänger ingenting” (2023). Det är explosivt och skört på samma gång. Tillsammans utgör de fyra medlemmarna en råstark enhet.

Likt alla betydande punkband lyckas de dessutom inge lyssnaren känslan av att varje spår satt på första tagningen. Lägg till ett högt tempo, en osviklig känsla för text och melodier och ni har vad som förefaller vara ett vinnande koncept.

Många med mig lär kora ”Helvete” till årets banger inom sin genre. Själv är jag svag för låten ”Hem igen” som avväpnar med härligt kaxiga textrader som ”ingen tror jag kan ändra på mig / men jag kan ändra dig”.

I stället för våldsromantik, tonsatt shotgun-poesi. Tack Nära Döden för att ni gör punken great again!

The post Nära Döden gör punken great again first appeared on Opulens.

SKIVNYTT. Kangas klanger hoppar på spårvagnen och rullar runt Göteborg för att spana in vad som händer. Punk som överlever döden, surfrock för den annalkande snön – och så Håkans gamle kompis med en stilla orkan.

The post Kangas klanger: Punk, surfrock och en stilla orkan first appeared on Opulens.

SKIVNYTT. Kangas klanger släpper den mogna musiken från föregående spalter och kastar sig ut i Londonpunkens värld. Lite moget är det dock ändå eftersom det rör sig om Sex Pistols-, PiL- och Damned-medlemmar som blivit äldre och en smula lugnare.

Gamla punkare rostar aldrig. Londonpionjärerna The Damned var enligt di gamles sägner det första brittiska punkbandet ut med en vinylsingel i oktober 1976, med den Nick Lowe-producerade ”New Rose” på legendomspunna etiketten Stiff. Nästan ett halvt sekel senare väsnas The Damned fortfarande, och två originalmedlemmar är kvar på nya plattan. Plus långvariga basisten Paul Gray, en man vi även kunnat höra i Eddie and the Hot Rods. Men de har en sprillans ny trummis i William Granville-Taylor, som gör ett bra jobb på ”Darkadelic” (earMUSIC/Edel, LP/CD/DL).

Skivans titel skyltar med bredden som detta band besitter. The Damned visade sig nämligen snabbt vara allt annat än blott ett 1-2-3-4-punkband. Ganska snabbt visade de sina influenser från 1960-talets beat, garagerock, psykedelia och även en smula prog. Gitarristen Captain Sensible hade till och med en svindlande poplistekarriär för 40 år sedan. Sångaren Dave Vanians direkt-från-kryptan-look närde goth-hordernas stilmedvetenhet (”Dark” i ”Darkadelic”), medan den unge Thåström var påfallande lik The Damneds originalgitarrist Brian James. Den senare medverkar ej här, men var med när den tidigare så tvistande originalsättningen gjorde några spelningar nyligen.

”Darkadelic” är ett förvånansvärt starkt album. Politikergisslande singeln ”Beware of the Clown” kunde vara en dramatisk minihit i en mottagligare värld. ”Western Promise” lovar vad den håller i melankolisk gitarrpop av fint märke. ”Wake the Dead” inleds med de där väderkvarnsgitarrerna som The Who ställde upp för alla presumtiva Don Quijotes att tampas med. Dramatiskt igen, och det märks att The Soundtrack Of Our Lives lärt sig en del av The Damneds upplägg. Här byggs också atmosfärer via Monty Oxymorons synth. En man som ser ut som en galen professor på scenen, och faktiskt arbetar deltid som psykskötare. I The Damned sköter han i stället om mycket av det psykedeliska i soundet. Faktum är att ett band han varit medlem av tidigare hette Punk Floyd…

Första delen av det bandnamnet kommer till liv i ”Motorcycle Man”, med det där Eddie Cochran-muterade gitarriffandet som The Damned visade prov på redan i början av karriären. “Leader of the Gang” handlar om Gary Glitters smutsiga brottsbana, medan “Follow Me” avhandlar influencers. Jodå, albumet ”Darkadelic” är nog det mest vitala jag hört från dessa lurifaxar på länge. Och, förresten, efter The Damneds platta väljer Spotify att spela The Queens Of The Stone Ages nya singel ”Emotion Sickness”, det säger nog något.

The Damneds generationskamrat Glen Matlock – som faktiskt spelade bas på några Damned-låtar från 1995 – har också ett nytt album ute. ”Consequences Coming” (Cooking Vinyl, LP/CD/DL) inleds med den politiskt arga ”Head on a Stick” som faktiskt låter lite som The Damneds skiva, fast med svagare sång. Såklart. För Glen Matlock är ingen stor sångare, precis. Det har han ju aldrig behövt vara heller, som låtskrivande originalbasist i Sex Pistols innan han blev Sid-steppad. Matlock behövde inte heller sjunga i nästa band, Rich Kids, där blivande Ultravox-sångaren Midge Ure ingick.

”Consequences Coming” är en sympatisk rockplatta, utan att vara något nyskapande, men ju längre jag kommer in i den känns den aningen jämntjock. Låtarna har fötts ur Brexit- och Trump-eländet och den glöden hjälper till att höja intensiteten. ”Tried to Tell You” låter ”Sista natten med gänget”. ”Face in a Crowd” heter ett annat spår och det skvallrar om hur det låter. Faces-fantasten Matlock – han spelade bas på deras återföreningsspelningar – tar hjälp av kompisar som Bowie-gitarristen Earl Slick och Blondie-trummisen Clem Burke för att knåda ihop ett bagardussin låtar. Matlock är för övrigt turnébasist för just Debbie Harrys gäng också. ”Call Me”, som en av Blondies låtar heter

John Lydon, som Johnny Rottens föräldrar döpte honom till, kommer till Sverige i höst för konserter med Public Image Limited. PiL släpper också ”End of World”, deras första nya album på åtta år, i augusti. När den konstellationen var som bäst – för över fyrtio år sedan – hette basisten Jah Wobble. Wobbles pass säger John Joseph Wardle och hans musikaliska kompass säger dubreggae och alla former av världsmusik. Han har samarbetat med medlemmar ur krautpionjärerna Can och postpunk-tungviktarna Killing Joke, med Brian Eno och Baaba Maal. Det är enkelt att konstatera att Jah Wobble är en musikalisk upptäcktsresande.

Då passar paradoxalt nog bra att han tar bussen hemmavid och spelar in. För det är just vad Jah Wobble gjort inför instrumentalskivan ”The Bus Routes of South London” (egen utgivning, CD/DL). Bekvämt placerad på främsta sätet på övre däck på bussarna, med iPadens inspelningsfunktion ständigt redo. Skisserna har sedan bearbetats hemma i studion, med Wobbles karaktäristiskt dubbiga bas och svävande ljud som förstärker känslan av att färdas genom södra London på kvällen eller natten. Ibland fastnar vi i en rondell och snurrar runt utan att komma någonvart men oftast är det ändå värt biljetten.

Tänk ändå vad stor skillnad det kan vara i uttrycket hos Matlock och Wobble. En trevlig traditionalist och en ständig sökare.

Mittemellan dessa två ytterligheter finner vi forna Clash-basisten Paul Simonon. I färska projektet Galen & Paul samarbetar han med Galen Ayers, dottern till den 2013 bortgångne Soft Machine-medlemmen tillika soloartisten Kevin Ayers. Färska debutalbumet heter “Can We Do Tomorrow Another Day?” (Sony Music, LP/CD/DL).

Simonons spagettiwestern- och Jamaica-influenser möter här latinamerikanska stämningar och sång på spanska – eller kanske snarare mallorqui, en för Mallorca lokal variant av det katalanska språket. Både Galen och Paul har spenderat mycket tid på Mallorca, och träffades via en gemensam bekant. Det hela slutade med att Galen blev inneboende hos Simonon i Paddington och i det tv-fria hemmet kom snart låtskrivandet i gång.

1960-talets franska pop, chansons, Brill Building, ståltrådsgitarrer – till och med sjömansvisor – gör sig påminda. Och se där, Damon Albarns melodica som tutar. Det finns tydliga drag av Simonons samarbeten med Blur-mannen Damon Albarn i Gorillaz och de båda herrarnas gemensamma projekt The Good, the Bad & the Queen, där även tidigare Verve-gitarristen Simon Tong och afrobeat-trumlegendaren Tony Allen ingick. Allen har gått ur tiden, men Tong hänger med till Galen & Pauls skiva. Andra som bidrar till gemytet är Sebastian Rochford (Polar Bear, David Byrne, Patti Smith) och Dan Donovan (som var med i Mick Jones post-Clash-band Big Audio Dynamite).

Minnesstarka lyssnare minns kanske Paul Simonons Pérez Prado-refererande band Havana 3AM som gjorde ett album för tre decennier sedan. Galen & Paul ekar stundtals av det också, men med Galen Ayers kvinnliga röst blir det mer av Lee & Nancy och yé-yé, lite mindre av motorcykelhäng. Med hjälp av producenten Tony Visconti (David Bowie, T-Rex, Sparks) har Galen & Paul åstadkommit en charmant liten skiva.

Vi besöker Magaluf, och reser till Paris för en pastis och en Croque Monsieur, innan ett besök på konstmuseum. ”Lonely Town” avslutas med ett ”cha-cha-cha” från Simonon. Gitarren härmar Big Bens klockor innan ”It’s Another Night” tar oss med på en lördagspromenad längs Edgware Road. Vi hoppar på en buss. Ingen Jah Wobble i sikte – han håller sig väl i Peckham, Putney och söderöver – men den här musiken är befolkad med andra impulser från Londons omfattande musikaliska busskarta.

Apropå Jah Wobble så kan den som vill höra mer av den flitige mannens produktion kan med fördel närma sig samlingsboxen ”Dark Lumonisity – The 21st Century Collection” (Cherry Red, CD,DL). Hela fem timmar av Wobbles bubblande skapelser från 2000-talet samlade i kronologisk ordning i en behändig förpackning om 4 diskar i digipack. Wobble har varit med och valt ut innehållet och skriver själv om låtarna i omslagstexten. 

Det är mycket att ta in på en och samma gång, men här finns många godbitar. Musiken inlemmar asiatiska, afrikanska, latinamerikanska och en busslast andra influenser. Samlingen snurrar på i bakgrunden och skapar stämningar som är rätt långt från The Damneds och Glen Matlocks vid en jämförelse tämligen rättframma rockmusik.

”Dark Lumonisity” heter alltså samlingen men den kunde lika gärna lagt beslag på The Damneds albumtitel, för den här musiken låter ofta i sanning ”Darkadelic”.

Om gamla punkare aldrig rostar vete fanken, men de serverar i all fall inte förfabricerat, näringsfattigt formbröd stöpt i en och samma form. Det är fortfarande mer fuck off än bake off.

The post Kangas klanger: I Londonpunkens värld first appeared on Opulens.

ROCK. Erik Bovin tycker att brittiska alt-rockarna Shame tar ut svängarna mer än någonsin på nya albumet Food for worms. En skiva som är minst lika bra som den bejublade debuten Songs of praise, enligt Bovin. 

Food of Worms med Shame
Dead Oceans

De djupaste känslorna saknar uttryck. Åtminstone om man får tro den nyss citerade, och alltid citatvänlige, Thorsten Flinck. Denna tes har jag burit med mig sedan jag stötte på den i en intervju med nämnda teaterman. Ja, så är det, har jag tänkt, fram tills nu. Jag ger fortfarande Flinck rätt – när det gäller skådespelarkonsten.

Kanske kan emellertid musiken, om inte uttrycka så åtminstone leta sig in i människans mörkaste skrymslen. Och visst behövs den – den musik som förmår vidröra just det inom en som man ogärna vill kännas vid; musik som hemsöker roten till fickans knutna näve. En kvalitet punken obestridligen besitter.

En symfoni av oljud – tänker jag när jag hör Londonkvintetten Shames tredje album Food for worms.

För att vara punk är låtarna ovanligt avancerade och oförutsägbara. Stundtals låter det som en korsning mellan punk och progressiv musik. Postpunkveteranerna The Fall torde vara en given influens, annars står Shame stadigt på egna ben.

I skrivande stund har jag just nåtts av nyheten om att Putin avser placera taktiska kärnvapen i Belarus. Världen har på många vis spårat ur. Kanske är det därför jag hör en symfoni av oljud, musik som speglar en kaosartad tidsanda. Och – vem vet – kanske hade den atonala musikens fader Arnold Schönberg varit punkare om han hade levt idag.

Shame tar ut svängarna mer än någonsin på Food for worms, ett album som är minst lika bra som den bejublade debuten Songs of praise (2018). Ett band som tillsammans med irländska Fontaines D.C. och en handfull andra band, på kort tid lyckats vitalisera – (tack och lov) utan att sofistikera – punken.

Den 31 mars spelar de på Debaser i Stockholm och dagen därefter på Vega i Köpenhamn. Jag tycker att du som har möjlighet ska passa på att se dem.

The post Avancerad och oförutsägbar alternativ rock first appeared on Opulens.

ROMANAKTUELL. Anna Fock är aktuell med nya romanen ”Lösningen är kaos”, som kommer ut i april. Jenny Wickberg fick ett samtal om att hitta hem i andra länder och om kärleken till den sovjetiska punken.

Du har tidigare har skrivit romanen ”Väderfenomen” som utspelas i Ryssland, med ryska huvudpersoner. I din nya roman skildrar du ester i Estland. Det är annorlunda val för en svensk författare?

– Under några år var jag så ofta i Estland att jag betraktade det som ett andra hem. I Tallinn hade jag en umgängeskrets och var i princip stammis på vissa kaféer och krogar. Ryssland var också någonting som jag verkligen gick in för under en period.

Hade du några tidigare kopplingar till kopplingar till Estland?

– Bara de band jag själv har skapat. Det började med att jag och min son åkte dit en påskvecka, år 2016 eller 2017. Vi hade börjat lyssna på sovjetisk punk och utöver den sibiriska är det då estnisk punk som gäller. När vi kom dit kände jag mig hemma där, och det blev fler besök efter det.

Vad var det du fastnade för?

– En skön blandning av det jag har älskat med Ryssland, lite av den galenskap man hittar i Ryssland men parat med en sorts bekant hemkänsla. Man är inte nödvändigtvis lika insatt i det man själv anses höra ihop med. Jag har till exempel italienskt påbrå och var mycket i Italien under min uppväxt, men jag hade aldrig kunnat skriva någonting initierat om nutida italienskt vardagsliv på samma sätt. Och jag känner svenskar med familjebakgrund i Estland som inte alls har så stark kontakt med det estniska.

Du skriver detaljrikt om livet i Estland under den sovjetiska tiden och det som hände efter sönderfallet. Var har du hittat den kunskapen?

– Jag har en förmåga att observera och minnas små detaljer som gör att det jag beskriver kan kännas levande och trovärdigt. Många estniska hem ser dessutom ungefär likadana ut, eftersom de som bor där inte har renoverat så mycket. Det går alltså se tapeter som sitter kvar och jag har hittat bilder av möbler och annat.

Din tidigare roman ”Väderfenomen” utspelas i den ryska delen av Sovjetunionen. Hur lärde du känna det ryska samhället?

– Jag halkade in i det på ett bananskal när jag tänkte bli översättare, och förutom engelska behövde ett annat språk att läsa på universitetet. Min franska var inte på en nivå som var bra nog för universitetsstudier så jag valde att ta ett språk där jag kunde börja på nybörjarnivå, och då blev det ryska. En del av studierna bestod i att lyssna på rysk musik och läsa rysk litteratur.

Och då åkte du dit?

– Ja, jag åkte med min son när han var fem år och hade en del udda intressen, där han fascinerats av kyrkklockor. Vi började titta på Youtube-klipp på ryska klockringare som använde klockorna som någon form av experimentell musik mer än som något religiöst, och reste dit för att uppleva det.

Vad fick du för intryck av landet?

– Det var som det blev senare med Tallinn, att det var något som kändes välbekant samtidigt som man i detaljerna märkte skillnaderna, där inget fungerade som vi var vana vid.

Punken har en stor roll i både ”Väderfenomen” och i din nya roman ”Lösningen är kaos”, där en av huvudpersonerna är Siims, som är sångare i ett punkband?

– Ja, under mina besök i Ryssland och Estland fick jag upp ögonen för den punkrörelse som uppstod i Sovjetunionen, och som var en framträdande del av frihetsrörelsen där. Jag började lyssna på musiken och har åkt på massor av festivaler efter det. Det är en fantastisk musik. Min fascination för länderna hänger nära ihop med mitt intresse för musiken.

Hur har den estniska punken förändrats efter upplösningen av Sovjetunionen?

– Det finns en del gamla band som fortfarande spelar, men det är mer som nostalgi nu. Det har också vuxit fram en ny rörelse, även om jag är lite frågande till om man kan kalla den punk. Det är fortfarande bra musik, men den är lite mer romantisk än den tidigare.

Vad tycker du musiken har förlorat?

– En stor del i kraften kom ur lusten att jävlas med ett system som de hade blivit påtvingade. Men det görs en del modern och rolig musik i Estland, där de nya generationerna är starkt influerade av landets folkmusik.

En annan huvudperson är Merike, som utbildar sig till journalist. Hon börjar sin bana i Sovjet där hon skriver det hon blev tillsagd att göra, men författar en annan typ av artiklar i smyg och säljer dem, och blir sedan en etablerad journalist i det fria Estland. Vilka är dina förlagor där?

– Medan jag skrev hade jag mycket samtal med en väns fru, som arbetade på Esti Ekspress under 90-talet. Hon berättade om hur det var, att de bara hade en dator de fick turas om med medan de andra satt och skrev för hand. Det var också så i verkligheten, något jag har med i min bok, att konstnärer och musiker kom till redaktionen. De hängde där och drack vodka. Ibland blev det artiklar av det, ibland inte. Allt var experimentellt, även inom politiken och journalistiken där man inte hade så noga koll utan fick känna sig fram i det nya.

Flera av personerna i romanen kämpar mot fattigdom, med dåliga bostäder och har bara en hopplös framtid i sikte. Dit kommer affärsmän från Sverige och Danmark som ses som mycket förmögna. Hur ser den klasskillnaden ut idag, har den utjämnats med tiden?

– Estland blir mer och mer likt Sverige, och många vill hävda att landet borde räknas som en del av Norden. Men det är fortsatt så att många som med estniska mått räknas som medelklass lever i hushåll som vi svenskar kan uppfatta som fattiga. Kommer man ut på landsbygden i delar av landet ser man mer av förfallna hus och gamlingar som säljer grönsaker längs vägarna. Det är i många fall fattigare än det ser ut på ytan – det är på många sätt ett välfungerande samhälle och man ser sällan någon direkt misär, men många familjer får fortfarande stödpaket med donerade kläder och liknande och det är inte särskilt ovanligt att en lägenhet saknar ett riktigt badrum.

Efter Sovjetunionens fall blir det stora spänningar mellan ester och de ryssar som bor kvar. Hur är stämningen idag?

– När jag började skriva på ”Lösningen är kaos” var det förhållandevis lugnt, men det har ändrats en del efter Rysslands anfall mot Ukraina. Jag uppfattar det som att den ryskspråkiga befolkningen är tyst, men att det under ytan finns spänningar där många nog sympatiserar med Ryssland och tycker att frågan inte är så svartvit. Men de rysktalande är inte en homogen grupp, och kom ursprungligen från olika delar av Sovjetrepubliken.

Övergången till ett fritt land går via en tid av kaos, där det är brist på allt. Det är en process du skriver detaljerat om. I glappet försöker personerna i din bok köpa saker som möjligen kan bli en värdefull handelsvara med tiden?

– Mycket detaljer kommer från ett samtal jag hade med en estnisk politiker som också var en gammal punkare. Han berättade massor om hur folk började köpa gamla kylskåp, lager med kondomer och annat, i hopp om att kunna göra affärer med dem. Det var till och med någon som försökte kränga en gammal atomubåt. Metallstölderna var många och det kunde vara lönsamt att stjäla en staty för att smälta ner den.

Du har också exempel på hur estländarna löste problem med fattigdom och varubrist. Kan du beskriva hur en Sovjetmedborgare kunde ordna med smink och en någorlunda modern klädsel?

– När det gällde mode och skönhet fanns det ju begränsningar både i utbud och ekonomi. Men man löste det. I Estland fanns till exempel tidningen Siluett, med modereportage och tillhörande sömnadsmönster, och någon rysk motsvarighet har också funnits. Det var mycket gör-det-själv och inte minst i Estland kunde vissa dessutom få tag i grejer från väst genom till exempel släktingar på besök. Man hade sitt gamla läppstift och puder som kanske luktade fan. Har man inget hårspray så funkar det med något ur städskrubben och det sista skrapet i kefirflaskan funkar som ansiktsmask.

Du kan ju ryska. Hur mycket följer du med i den inhemska rapporteringen om vad som händer med kriget?

– Inte mycket alls, och det är inte ofta jag använder språket idag. Det är ett bekymmer att jag har blivit något av en fröken Ryssland här. Det händer att jag tackar nej till förfrågningar om att skriva eller komma och tala på ställen, där de vill att jag kommenterar hur kriget utvecklas eller hur samhället har påverkats under Putins tid vid makten. Det jag vet något om är bara hur enskilda personer talar och verka tänka.

Har du något exempel på det?

– Det märks i subtila saker att propagandan i medier har påverkat människor, där folk har börjat säga märkliga saker. Ett exempel är när jag och min väninna var i Sankt Petersburg, och mötte en rysk barnhjärtkirurg i hotellbaren. Han var så obegripligt macho och nästan skrek åt oss att Sverige hade gått helt åt helvete, och att vi borde återgå till det gamla patriarkala systemet. Han trodde sig också veta att vi egentligen inte var svenskor, eftersom svenska kvinnor inte klär sig i svart.

I ”Väderfenomen” spelar radioaktivt avfall en roll. Idag diskuteras kärnkraften på nytt, medan frågan om avfall inte uppmärksammas mycket alls. Vad säger du om det?

– Det är ett exempel på hur frågorna om klimat och miljö inte kopplas samman. En olycka som den i Tjernobyl kanske inte kan hända igen, men där finns andra sätt det kan gå åt helvete på. Att då producera livsfarligt avfall som kommer att finnas kvar i en tid som är så avlägsen att det kanske inte ens finns människor där, är obegripligt.

Du är en prisad och översatt författare. Din första roman ”Absolut noll” fick både Borås tidnings debutantpris och Katapultpriset. Väderfenomen nominerades till Augustpriset och fick tidningen VI:s litteraturpris. Hur ser ditt författarliv ut idag?

– (Skrattar) Och här sitter jag i soffan, i min Volvouniform. Författarlivet har gått lite fram och tillbaka. och jag knegar alltså fortfarande. En tids stipendieregn gjorde att jag under en period kunde skriva på heltid, men märkte att jag blev uttråkad och inte var så inspirerad då.

Försäljningen av svenska romaner har gått ner. Hur har upplagorna för dina tidigare böcker sett ut?

– Det har varierat kraftigt där någon sålde i flera tusen exemplar och andra i ungefär tvåhundra.

The post Helgporträttet: ”Kraften kom ur lusten att jävlas med ett system” first appeared on Opulens.

KULT. Den här veckan vikarierar Opulens kulturredaktör som vaxskribent. Clemens Altgård plockar därför fram ett soundtrack till en kultfilm från 70-talet.

Det är inte så ofta jag tar mig tid att lyssna på skivorna jag har i min vinylsamling. Men när jag väl gör det så väcks minnen till liv. Som i det här fallet minnet av en av de märkligaste filmerna som producerades i Storbritannien under den senare hälften av 70-talet, nämligen Jubilee.

Filmen som regisserades av Derek Jarman gick upp på biograferna 1978, alltså året efter drottning Elizabeth II:s silverjubileum. Titeln är en anspelning på detta. Det här var ju också en tid då punken på ett spektakulärt vis skapade tidningsrubriker i både Storbritannien och Sverige. Sex Pistols hade till exempel väckt stor uppmärksamhet med låtar som “Anarchy in the U.K.” och “God Save the Queen”.

Derek Jarman var uppenbarligen fascinerad av den nya subkulturens framfart men också ambivalent, vilket framkommer i Tony Peakes Jarman-biografi. Framför allt var regissören kritisk mot punkkulturens inslag av fascistiska symboler och allmänt våldsamma framtoning. Jarmans film är ett slags dystopisk fantasi som utstpelas i en nära framtid i ett London som blivit ännu mer förfallet än det faktiskt var mot slutet av 70-talet. 

Filmen blev inte heller särskilt väl mottagen i punkkretsar. Många ansåg att Jarmans film karikerade punkkulturen.  Och det tycker jag nog att den faktiskt gjorde även om dess verkliga udd är politisk och djupt samhällskritisk.

Handlingen är dock påfallande rörig och inkluderar bland annat en tidsresa, där drottning Elisabet I, magikern John Dee och luftanden Ariel (från Shakespeares Stormen) färdas 400 år framåt i tiden till ett framtida England där kaos råder och drottning Elizabeth II blivit mördad (!) medan kriminella nihilister (i punkutstyrslar) härjar på gatorna.

Men nog om det. Den som är intresserad kan ju själv kolla upp filmen. Faktum är att jag hittade filmen på Youtube med spanska undertexter men i odubbat skick. Att länka till den går emellertid inte.

Trots att filmen närmast använder punkestetiken i ett satiriskt syfte så var det flera av den tidens prominenta punkare som ställde upp som skådespelare. Till exempel hittar man Adam Ant, Jordan, Wayne (numera känd som Jayne) County och Toyah Willcox i rollistan.

Det är med andra ord inte så konstigt att filmen fått en betydande kultstatus även om den knappast kan betraktas som något större mästerverk.

Men soundtracket då? Jo, det har faktiskst stått sig riktigt bra. Det släpptes av Polydor samma år som filmen hade premiär och innehåller låtar av bland annat Adam and the Ants, Wayne County och Chelsea, för att nämna några av de medverkande punkartisterna. Men också ett par lugna spår med Brian Eno (det är ju trots allt fråga om soundtracket till en spelfilm).

Två spår med den för det stora flertalet mindre kända operasångerskan Suzi Pinns sticker för övrigt ut som en brutal parodi på engelsk nationalism och imperialism: “Jerusalem” och “Rule Britannia”. Här en scen ur filmen där rollfiguren Amyl Nitrate uppträder och mimar till den sistnämnda sången. 

Amyl Nitrate spelades för övrigt av punkikonen Jordan (Pamela Rooke), som gick bort i våras.

Nu när såväl drottning Elizabeth II som Jordan är döda så drabbas jag, motvilligt ska sägas, av en viss nostalgisk känsla under genomlyssningen. Och det är förmodligen bland annat av nostalgiska skäl jag har låtit ett album som detta stanna kvar i skivsamlingen.

The post Veckans vax: Soundtracket till Jarmans “punkfilm” Jubilee first appeared on Opulens.

PUNKATTITYD. Maria Johansson har träffat Stockholmsbaserade Konsthall 323 som använder sig av okonventionella metoder. Till exempel att använda bilen som konsthall. Är det punk? Punkattityd säger de själva. På måndag deltar de i radiokonstfestivalen Radio art zone.

Konsthall 323 är en konstinstitution som drivs av konstnärerna Frida Krohn och Ylva Trapp, i en bil. Verksamheten grundades 2010 och är aktiv oftast i Stockholmsområdet, men vyerna skiftar. De dyker upp när och där de behövs, säger de själva. Jag lyckades träffa dem för en intervju.

Hur startade ert projekt?

– Vi träffades när vi utbildades på konsthögskolan i Umeå och startade detta projekt några år efteråt. Dels lockades vi av att skapa något gemensamt, dels var det ett sätt att få bestämma själva hur vi ville ta plats. Konsthall 323 är frigjord från etablissemanget och en plats för förutsättningslöst undersökande och vi kan byta vy när vi vill.

– Vi influerades av att det just då öppnat många nya konsthallar i Stockholm, t ex Bonniers och Sven-Harrys. Det kändes bra att ha en egen konsthall, det blev ett bra rum för oss att verka i. Vi betraktar oss som en institution och ser oss själva som konsthallschefer.

Vilka mål hade ni och vad har hänt på vägen?

– Vi har aldrig haft en målbild. Det har blivit allt tydligare med tiden att vi hela tiden väljer väg. Hade vi börjat idag med de erfarenheter vi gjort hade vi antagligen gått till väga på samma sätt.

– Vi gör ca 3-4 projekt per år med andra konstnärer, ibland kontaktar vi dem och ibland kontaktar de oss. Vi gör också egna projekt i Konsthall 323. Vi har till exempel under en period haft ett projekt med Saltsjöbaden som plats. Där har vi undersökt hur samtidskonsten syns i Saltsjöbaden, som i stort sett består av bara villatomter, genom att dyka upp på olika sätt i området. Vi har som exempel gjort en musikal på plats i Saltsjöbaden med text ur Saltsjöbaden-avtalet. Vi var nyfikna på om avtalet mellan fackförbund och arbetsgivare år 1938 kunde skönjas i eller på platsen idag.

– Ett annat av våra egna projekt kallade vi för ”Måste man vara 2 för att stå ut i världen?”. Det var en samtalsserie där vi bjöd in till samtal i bilen, runt den frågeställningen.

Det blir mer icke-auktoritärt i en bil, man behöver inte känna sig liten som man ibland kan göra inför en stor konstinstitution.

Vilken respons har ni fått från omvärlden på er verksamhet?

– Den vanligaste frågan vi får är ”varför har ni inte en större bil”. Att allt har begränsningar blir mycket tydligare i en bil. Men vi känner inte själva att det är för lite plats.

– Vi möter mycket glädje med projektet, folk tycker det är ett roligt projekt. Vi upplever att vi har ett tomrum att fylla. Poängen har aldrig varit att nå ut. Vi vill dyka upp där vi tycker det behövs och vi vill ha frihet att byta fokus ofta. Det lilla formatet väcker intressanta frågor om konstens relevans och mening. Vad är garantin för att något är intressant? Att en person ser det eller 1 000 personer? Vår konsthall blir snabbt full, kommer 5 personer blir det kö, då känns det som succé. Men det behöver inte komma någon för att det ska bli meningsfullt. Det är själva görandet som är meningsfullt.

– Vid tiden då vi startade pågick många långa, ofta inspelade, samtal om samtidskonst på olika samtidskonst-scener. Vi tog efter det med valde att bara ha en publik på 1 person. Vi valde medvetet att inte dokumentera detta då vi ofta upplevde inspelningarna av dessa samtal på etablerade konstscener som tråkiga att titta på.

Hur funkar bilen som konsthall?

– Vi betalar ingen hyra. Vi kan flytta när vi vill. Det blir mer icke-auktoritärt i en bil, man behöver inte känna sig liten som man ibland kan göra inför en stor konstinstitution. Det går att arbeta snabbt, vilket är ett av våra motton. Man slipper långa beslutsprocesser och kan prova sina idéer direkt. Å andra sidan har vi ingen toalett, och ibland är det kallt, och det uppstår snabbt kö.

Hur samhällskritiskt är ert projekt? Hur ser er relation till konstetablissemanget ut? Spontant tänker jag att ert projekt påminner om musikens punk?

– Det finns mycket samhällskritik i projektet. Vi tänker på det men vi pratar inte om det utan har vårt fokus på att ”göra”. Vid ett tillfälle stod vi utanför Liljevalchs. Det var konstnären som valde platsen men det går att läsa in kritik mot etablissemanget i det valet av plats.

– Vi har en medveten punkattityd men inte en punkestetik. Vi vill inte vänta på att någon ger en tillåtelse att vara verksam för man kanske aldrig blir vald. Det tar kraft att vänta på att bli inbjuden men ger kraft att ”göra”.

Hur funkar det i den konstnärsdrivna konstvärlden, uppstår inte samma hierarkier där som i den kommersiella, med tiden?

– Vi ser det som att vi tillhör den konstnärsdrivna konstvärlden men att det är slumpartat, det har blivit så.

Framtidsplaner?

– Den 20 juni deltar vi i radiokonstfestivalen Radio art zone, https://radioart.zone/monday-20-june i Esch, Luxemburg. Radiokonstfestivalen arrangeras i samband med det europeiska kulturhuvudstadsåret 2022.

– Vi kommer att göra en 22 timmar lång radiosändning som kommer att handla om stål, olja och resan till Esch.

The post Med bilen som konsthall first appeared on Opulens.

TIDSPERSPEKTIV. Jag vet inte hur punkens män ser på sig själva som förebilder för sina egna barn. Många sanningar har genomskådats. Inte minst genom att själv vara förälder, skriver Maria Johansson.

Jag hade egentligen velat göra en intervju med Joakim Thåström men han är känd för att inte svara på den sortens frågor som jag vill ställa. Och kanske behöver jag inte ställa dem. Svaren går att hitta i hans material. Jag har läst flertalet av intervjuer med honom och lagt märke till att när han får frågor om personliga relationer svarar han helst inte. Han förklarade vid något tillfälle att han upplevde det som fel gentemot sina syskon, att han i egenskap av kändis skulle få ensamrätt på att beskriva uppväxten. Hade jag fått frågan hade jag gärna berättat, och anser därmed inte att jag har ensamrätt men att min tolkning är lika relevant som någon annans. Men det är nobelt av honom att stå tillbaka, att inte nödvändigtvis vända ut och in på sig själv, att vilja vara privat, att inte låta sig ägas, att vägra bli allmängods.

Visst kan rutiner vara guld men om man aldrig lär känna varandra blir livet tomt.

Det jag läst mig till mellan raderna är en problematisk relation med pappan som var major och hade en pistol i garderoben som han visade upp när han blev berusad.

Den stora bristen i relationen tycks ha varit att den var obefintlig. Att de aldrig talade med varandra. Och var egentligen inte hela punken ett fadersuppror? Vilka signaler fick pojkar och unga män som växte upp på slutet av 70- och 80 talet om vad slags män de som vuxna förväntades att bli? Vad väntade dem och vilka mansroller lockande?

De flesta pappor på den tiden gick till jobbet innan barnen vaknat och när de kom hem var det middag och nyheterna på tv, sen började Forsytesagan, Svenska hjärtan eller Herrskap och tjänstefolk…. på helgen en deckare som Mannen från Uncle eller Helgonet (då satt föräldrarna snart bakåtlutade i soffan och sov sig igenom det mesta på teven). Även om de velat fanns inte mycket ork över att tala med varandra. Sedan var det dags att lägga sig. Proceduren upprepades nästa dag. ”Samma sak händer imorgon” som Thåström sjöng. Visst kan rutiner vara guld men om man aldrig lär känna varandra blir livet tomt.

De fäder som satsade på sina familjer stod säkert för nån utflykt på helgen, kanske till ett museum, eller en picknick. Semester skulle man åka på, med sin familj, gjorde man inte det började grannar och släktingar misstänka att allt inte stod rätt till. Så man åkte iväg, mamma, pappa och barn, till nån semesterort. Hyrde stuga eller campade. En familj som under året knappt samtalat skulle umgås dygnet runt. Då skulle allt tas igen. För en ordinärt dysfunktionell familj fanns risken att semestern frestade på. Enligt statistik lämnas flest skilsmässoansökningar in i september och januari, efter semestern.

Jag kan förstå om unga män då saknade manliga förebilder i vuxenvärlden. Ebba Grön låten ”Vad ska du bli” beskriver en desperation inför framtiden (“Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch-samma sak händer imorgon-jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo-det är inget liv-det är slaveri…”) eller ”Uppgång och fall (“Mitt liv är en skyddad verkstad – för meningslöshet – mitt liv är en välfärdsvals – jag har allt men – jag har ingenting alls”). Thåström närmast skrek ut dessa ord. Som om de bottnade i en enorm vrede och förtvivlan.

Jag stod i publiken på Tre Backar, Gula villan i Handen eller på Kapsylen och väntade på att Stefan Sundström skulle sjunga ”Näktergal”. Den handlar om en man, som när barnen blivit vuxna och livet hamnat på tomgång störs av en näktergal som sjunger utanför hans fönster på nätterna. När jag vid ett tillfälle frågade Stefan Sundström vad han tänkt på när han skrev texten svarade han att han haft sin pappa i tankarna (“Vi har ju levt för barnen, för den här villan har vi gnott – han vandrar runt i tomma tysta rum”) sjunger Sundström, på ett sätt där vart ord tycks omsorgsfullt skulpteras ut i rummet. Kanske blir det då som ung man svårt att förlika sig med vad som förväntas av en? Eller Grisen Skrikers ”Fy fan för att bli 65” ( “När du fyller 65 – har ditt liv kommit i kläm”) och Raketernas ”Lilla pappa” (“Nej lilla pappa – jag blir aldrig som du– jag blir aldrig som du”). Pappan har genomskådats, själva vill de bli något helt annat.

Kvinnorollen var inte karriärs- och lönemässigt fördelaktig, men våra hemmafru/deltidsarbetande-mammor verkade lite mer äga sin tid, än papporna som spenderade största delen av sina liv i ekorrhjulet. Den vuxne mannens framtid beskrevs med ord som gav lite utrymme för personliga val och drömmar eller nära relationer, till exempel med sina barn. Det sägs att två av tre självmord begås av män. För unga män med känslomässiga problem kan mansrollens paroll en god karl reder sig själv innebära att de väljer att inte söka psykisk vård även om de behöver. Män är inte så kommunikativa när det gäller mjuka frågor, sägs det.

På 80-talet hittade jag inte bara i punken, utan även i konsten, meningsfränder vad gällde ifrågasättande av en vuxenvärld av stereotyper i givna ramar.

Men kvinnorna i punken, gjorde de också ett fadersuppror? På ett sätt kanske kvinnor med hjälp av punken närmade sig fäderna. På det sättet att de hävdade sin rätt till manliga egenskaper som till exempel att vara arga, ta plats, låta högt och slå hårt på elgitarrer och trummor. Klä sig svart, raka håret och sticka säkerhetsnålar genom näsan var kanske ett sätt att visa att man inte längre prioriterade att vara tilldragande och servil. Jag vill här även nämna Karin Renbergs text ”Frihet åt en man” med bandet Vittra (men är jävig då jag var bandets trummis). Texten handlade om en gammal man som Karin Renberg mötte på T-banan varje morgon på väg till jobbet och började fantisera om (“Du är på väg till jobbet – med plikten som ett koppel runt din hals – din kropp är tung av motstånd – var du har gömt dina tårar – har du glömt för länge sen – deras plats har tagits av tomhet – frihet åt en man som bara vill sova”). Kanske berodde det på att hon var kvinna att hon kunde berätta om manlig sorg men inte heller hon tycktes uppfatta mansrollen som lockande, utan som full av krav och med tvånget trycka undan sina känslor. Självklart ville man göra uppror mot det.

På 80-talet hittade jag inte bara i punken, utan även i konsten, meningsfränder vad gällde ifrågasättande av en vuxenvärld av stereotyper i givna ramar. Det var i Cindy Sherman och Laurie Simmons konstnärskap som jag såg ett uppror mot en vuxenvärld som inkluderande en rätt orealistisk mansroll. Det var för mig både ett uppvaknande och ett igenkännande att möta deras konstnärskap, under den period jag själv utbildade mig till konstnär på Konsthögskolan och ofta slank in på Moderna museet för att ta del av deras utställningar och samlingar. Sherman och Simmons har fortsatt att i sin konst ifrågasätta den amerikanska förortsidyllen. De har i sin konst gläntat in till baksidorna med de medelklassiga monotona villaförorter som blev normen i USA. De har kritiserat just tomheten, satt fingret på varför det är farligt och vad som väntar när människan förlorar kontakten med sig själv.

Jag vet inte hur punkens män ser på sig själva som förebilder för sina egna barn. Många sanningar har genomskådats. Inte minst genom att själv vara förälder. Livet har slipat av kanterna på punkens desperation och lämnar plats för nästa generations kritik. När jag skriver texten dyker en text upp i Aftonbladet där skribenten Jack Hildén uppmärksammar att Henrik Franzen från Grisen Skriker fyllt 65, med just den låten – “Fy fan för att bli 65”. Lite märkligt att vi båda tar upp låten vid samma tillfälle, även om våra artiklar därefter går åt olika håll. Så visst har tiden gått.

The post Var punken ett fadersuppror? first appeared on Opulens.

STORBRITANNIEN. Inför det kommande nyvalet i Storbritannien gör Erik Cardelús en tillbakablick på året 1979 och jämför då och nu. Återigen står vi inför ett brittiskt nyval, ett val som kan bli lika betydelsefullt som det sena 70-talets ödesval, ett val fullt av imperiedrömska ekon, skenande samhällssplittring men kanske också hopp, skriver han.

Den 12 december går Storbritannien till nyval, ett val som luktar unkna imperiedrömmar och rämnande samhällskontrakt. Tanken kryper på mig när jag tittar på SVT-dokumentären England 1979. Det är en trespårig tidsresa. I det första spåret minns en idag vuxen författare sin svajiga och såriga tonårstid i det sena 70-talets engelska samhälle, en grå förortstillvaro fläckvis färglagd av drömmar om något annat, en verklighetsflykt som går via dagboksskrivande, kompisar och rockkonserter.

Bredvid detta ställs den dåtida punkens spruckna illvrål om ”no future”, illvrål som i filmen översätts till att framtiden skapar vi själva. Här och nu. Ställ dig upp och spela, ställ dig upp och skrik, ställ dig upp och gör det du vill.

Det andra spåret ägnas tillkomsten av London Calling av The Clash, en av rockhistoriens mest ikoniska album. Ett album som fyller fyrtio år den 14 december, blott två dagar efter det brittiska omvalet. I dokumentärfilmens sista spår skildras Margaret Thatchers väg till makten, en händelse som kom att rita om det politiska landskapet, omvandla sättet att tänka och agera politik, då som nu. För med Thatcher kom TINA, there is no alternative, tankefiguren som förkunnade att det bara fanns en färdväg – den nyliberala vägen, kantad av ekonomiska avregleringar, privatiseringar och sociala nedskärningar, en väg där allt mäts i pengar, där mänskliga värden trängs in i Excelark och välfärdsbehov blir handelsvaror.

Bredvid detta ställs den dåtida punkens spruckna illvrål om ”no future”, illvrål som i filmen översätts till att framtiden skapar vi själva. Här och nu. Ställ dig upp och spela, ställ dig upp och skrik, ställ dig upp och gör det du vill.

Men punkens ultraindividualistiska och anarkistiska illvrål övergår under denna tid i nyliberalismens välartikulerade tal om individens frihet, fri från omsorgen om andra, fri från verksamheter och gemenskaper som inte berikar eller belönar en själv, fri från samhället som järnladyn Thatcher förvandlade till en icke-kategori.

Mitt i allt detta ställs England denna Missnöjets vinter, eller The Winter of Discontent som den efter Shakespeare kallas, den iskalla vintern 1978-79, då stora delar av det engelska samhället stod stilla, lamslaget av strejker, missnöje och missförhållanden. I London tornade sopbergen upp sig; råttorna hade fest, sopåkarna strejkade. På bårhusen ruttnade lik då dödgrävarna krävde bättre villkor i en stagnerande ekonomi och massarbetslöshet. Ett framvällande missnöje i ett sjunkande imperium, kantat av växande främlingsfientlighet, ett missnöje som Margaret Thatcher utnyttjade med den listiga plakatfrasen Labour isn’t working, en fras placerad på teckningen av ringlande köer till landets arbetsförmedling.

Mest av allt faller det grågryniga ljuset på The Clash, dåtidens stora punkband som blivit ensamt kvar på tronen efter att Sex Pistols hade fallit sönder, i konflikter, kriminalitet och knark. Även The Clash hade ifrågasatts efter en halvfloppande uppföljningsskiva. Kritiken kom dels från skivbranschen som ville ha något mer säljande, dels från de mest inbitna fansen som ville ha mer av debutskivans ilskna och högoktaniga punkrock.

Men bandet ville något annat och resten är musikhistoria. I december 1979 släpptes London Calling, med den emblematiskt mullrande titelsången som talade om dåtidens rädsla för klimatförändringar – en kommande istid, Themsen som svämmar över – kollapsande kärnkraftsreaktorer och ett kollapsat samhällskontrakt, ”The ice age is coming, the sun is zooming in/ Meltdown expected, the wheat is growin’ thin/ Engines stop running, but I have no fear/ ‘Cause London is drowning, and I, I live by the river.” Videon spelades följdriktigt in på Themsen där bandet stod på däcket av en gammal rostig skorv och spelade låten i hårdexponerat mörker och regn.

The Clash bestod av ett livligt och lurvigt gäng cockneys, vars musikaliska fingertoppskänsla närmast överträffades av känslan för stil. De hade sammanförts på en sliten pub i Notting Hill, en av dåtidens mest beryktade stadsdelar med stor population av fattiga västindier, en stadsdel känd för sin karneval och sina gatuupplopp. Idag är det en stadsdel som – med populärkulturens kapitalstarka och PR-tunga hjälp – förvandlats till sin radikala motsats, till ett pittoreskt tillhåll för globala celebriteter, rika hipsters och välkammade fastighetsspekulanter. Inga livliga och lurviga musiker har längre råd att bo där, knappt några välfärdsarbetare eller medelklassakademiker heller. I fastighetsspekulationens London trängs samhällsbärarna ut i marginalen, allt medan snuskrika oligarker köper fastigheter där de sällan visats samtidigt som fastighetsvärden stiger och rikedomar travas på hög.

I filmen berättas om The Clash ikoniska status, om gruppens politiska engagemang, spontanitet och folklighet, ljusår bortom dagens PR-kontrollerade och marknadskontrollerade populärmusik. I en rörande – och för andra kanske lite gubbrocksnostalgisk – scen släpps ett gäng skotska punkglin in genom ett hotellfönster av bandet. Grabbarna tar sig glatt in rummet, ser sig upprymda om, varpå bandet går in på scenen och spelar. I en annan scen berättar författaren om en utomhusspelning i Victoria Park med The Clash till förmån för Rock against Racism. Vi ser livebilder från Victoria Park i det idag så überhippa East End, då ett tvivelaktigt område beläget i ett urbant skymningslandskap med nedgångna kvarter, krisande industrier och skräpiga ödetomter. Den unga författaren skyndar sig hemåt med andan i halsen, allt medan grådagern sänker sig över staden.

”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna blir slutligen tvungna att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.”

Orden kommer från Marx och flyter upp när jag tittar på SVT-dokumentären. Ord från den gråskäggige mannen från Trier som kom att få sin sista vila på Highgate Cemetery i norra London, precis som Sex Pistols legendariska manager Malcolm McLaren och artisten George Michael. Ord flyter upp och förenar sig med känslan av alla dessa år som gått, dess obevekliga förändringar och förvandlingar. Allt som har hänt medan vi tänkt på annat.

Och återigen står vi inför ett brittiskt nyval, ett val som kan bli lika betydelsefullt som det sena 70-talets ödesval, ett val fullt av imperiedrömska ekon, skenande samhällssplittring men kanske också hopp. Vem och vad som går vinnande ut ur striden vet såklart ingen. Lika lite vet vi om musiken som kommer att ljudsätta den här tiden fyrtio år längre fram.

The post Tillbakablickar inför det brittiska nyvalet first appeared on Opulens.

KULTBAND. Om ett riktigt kultband från 80-talet, som först på senare tid dokumenterats på vinyl, skriver idag Clemens Altgård. Han tecknar bakgrunden till ett aktuellt skivsläpp med Kabinett Död.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Spindel Baby med Kabinett Död
Rundgång Rekords

Hur många känner till Kabinett Död? Gissningsvis är det inte så många i landet som helhet. I Malmö/Lund är det kanske några fler. De som har minnen från slutet av 70- och 80-talen av den lokala rockscen som fanns på den tiden lär komma ihåg om de sett det här bandet spela live. Där och då var Kabinett Död, från Malmö, ett band som gjorde sig känt för totalt kompromisslös och avantgardistisk musik. Om vissa tyckte att det var det värsta det upplevt i musikväg, så fanns det likväl en fanbase i punkkretsar.

I början var alltså etiketten punk, men som ordinär punkrock lät det inte. Idag blir etiketten postpunk, men frågan är om Kabinett Död egentligen kan etiketteras. Dock kan postpunkbegreppet rymma ganska mycket så vi får nog hålla till godo med den “artbestämningen”.

Kabinett Död var ett band som hade som en princip att endast spela live och släppte aldrig någon skiva när det begav sig. Däremot finns det nio spår på samlingskassetten Eldbegängelse som gavs ut 1981 av fanzinet Dr Krall.

För två år sedan gav Peter Out Records ut en vinyl-lp, Kathiztan, med Kabinett Död. Nu har Rundgång Rekords släppt en vinyl-mp, Spindel Baby, med 6 spår med det kultförklarade men för den stora allmänheten okända bandet.

Det är Stry Terrarie/Kanarie som remastrat inspelningarna som ligger till grund för såväl det första som andra skivsläppet.

Medan Kathiztan-lp:n speglar hur bandet lät under åren 1979-81 så är det en annan sättning i bandet på Spindel Baby med spår som spelats in 1988. Här består bandet av Lars Magnar “Enok” Enoksen, sång och bas, Eva Sjuve, sång, gitarr, keyboard och Per Linde, trummor. Soundet är därmed något förändrat, tyngre och råare. Det är ännu mer av Stooges och Velvet Underground än tidigare och mindre inslag av dekadent tivolimusik. Det märks  inte minst på det suggestiva titelspåret “Spindel Baby” och den högenergiska “Tyska kyssar”.

Det har betydelse för soundet att “Enok” har skiftat från gitarr till bas, som var ett instrument som saknades i första versionen av Kabinett Död. (På spelningarna brukade en stol reserveras för basisten Gud som naturligtvis alltid var frånvarande). Men här spelar alltså “Enok” Gud eller så spelar han “som en gud”. Lyssnare får själva avgöra. I alla fall är det en mycket kraftfull ljudbild.

När Dennis Lood på Rundgång fick höra inspelningarna associerade han direkt till My Bloody Valentine och shoegaze-scenen kring Creation Records. Men vid tidpunkten när Kabinett Död fortfarande var aktiva så hade de inte hört den musiken. Så det rör sig om ett slags parallellfenomen. Vilket är nog så intressant.

Jag måste förstås redovisa min egen relation till Kabinett Död. Jag följde bandet i båda konstellationerna och var själv en del av den subkulturella scen där den här musiken stod i centrum. Samtidigt måste något sägas om vad det var som gjorde Malmö/Lund-scenen så speciell. Det var ett slags legering av psykedeliska inslag och punk, något som fick Stry Terrarie att mynta beteckningen “psynk” för att beskriva den musik som gjordes av t ex Garbo Chock, TT Reuter och ett band som Kabinett Död. Fanns det motsvarigheter på andra håll i Sverige så är nog Cosmic Overdose det band som jag först kommer att tänka på. Men inget av nämnda band lät som Kabinett Död.

Jag skulle rekommendera den som blir nyfiken på Kabinett Död att införskaffa båda plattorna. Sedan finns också Kabinett Död på såväl Spotify som Youtube. Men som bekant gör sig musik som denna allra bäst på vinyl. När den inte kan avnjutas live, förstås.

The post Kabinett Död lever first appeared on Opulens.

https://soundcloud.com/artmonstersofsweden/10-ett-ljust-morker

PODD. I detta avsnitt diskuterar Mia & Maria begrepp som “skräck” och “dark art”. ART MONSTERS OF SWEDEN är ju trots allt även en konstrevolution för mörka konstgenres. Vad döljer sig i en mörk konstnärs inre?

Vi får också höra Cynthia Wendahl diskutera kring frågan “vill ART MONSTERS-konstnärerna släppa ut MER mörker i en redan mörk värld?”

Om podcasten ART MONSTERS OF SWEDEN och tidigare avsnitt >>

The post Vad är mörk konst? first appeared on Opulens.