BALANS. De mest brännande värderingsfrågorna under ett valår bör förstås göra avtryck också på tidningarnas kultursidor, men bör inte kulturella uttryck och kulturpolitiken lyftas i högre utsträckning? Det frågar sig Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.

I måndags drog vi igång magasinet efter sommaruppehållet under vilket vi endast publicerat ett par artikelserier. Dels den dagliga Radio 208 om 60- och 70-talens hitlåtar och så på lördagar novellvinnarna från vår tävling i våras. Nu är alltså ordinarie utgivning igång igen och årets första Opulensvecka har ju sammanfallit med valrörelsens slutspurt. Ett sammanträffande som osökt reser ett par frågor kring dagens kulturdebatt.

I skrivande stund toppas Aftonbladet Kultur, på nätet, av en artikel om Sverigedemokraternas ruttna valfläsk att riva en bro mellan Rinkeby och Ursvik i Stockholm. Och högst upp på Expressen Kulturs sida återfinns kritik mot att klimatpolitiken är en så nedprioriterad fråga i årets valrörelse. Missförstå mig inte. Bägge ämnena hör hemma inom kulturjournalistiken och de mest brännande värderingsfrågorna under ett valår bör självklart göra avtryck också på tidningarnas kultursidor.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Men varför inleds kultursidesdebatter idag allt oftare med politiska utspel, eller att någon sagt något på Twitter eller skrivit nåt på en ledarsida och så vidare än kring konstnärliga uttryck? Om inte vi som sysslar med kulturjournalistik lyfter litteraturen och konsten till debatt, vem ska då göra det? Under ett valår blir det också tydligt att det finns ett område med beslutsfattare på såväl kommunal, regional som riksdagsnivå – kulturpolitiken – som lyser med sin frånvaro.

Som jag påpekat tidigare i Opulens är den traditionella kultursidan också dagstidningens andra opinionsbildande sida, men har större fokus på idékritik och samhällsanalys medan ledarsidornas tyngdpunkt ligger på att kommentera dagspolitiken. Gränsdragningen dem emellan kan inte vara glasklar men under klickonomin verkar den nästan ha suddats ut.

I Opulens samsas dagskritiken med opinionstexter. Det är vad som skiljer ett brett kulturmagasin från låt säga en litteraturtidskrift eller recensionssajt. Dock handlar det om balans. Att tycka till om en uppmärksammad tweet ger onekligen i de allra flesta fall fler klick än en bokrecension men kulturjournalistiken kan inte alltid belysa de mest publikfriande ämnena.

The post Kulturen är frånvarande i valrörelsen first appeared on Opulens.

KLICKJAKTEN. ”Utan att lova något, vi måste ju också vilja publicera, så hör gärna av er till mig.” Opulens chefredaktör känner sig förvirrad och ber läsarna om hjälp.

Vilka artiklar önskar läsarna? Vilka artiklar vill vi publicera? Det är två grundläggande frågor för varje publicist, men Opulens har ärligt talat alltid haft ett betydligt större fokus på den andra frågan.

I en intervju när vi startade för fem år sedan fick jag frågan om vilken målgrupp magasinet riktar sig mot. Jag svarade att vår målgrupp så här i början är alla svensktalande i världen. Våra tio tusen unika besök i veckan är visserligen inte pjåkigt för ett kulturmagasin men det är ju ganska långt från målsättningen jag, måhända lite ironiskt, satte.

Ambitionen att inte låta klickjakten bli en allt för stor frestelse har också funnits med från början och finns till och med inskriven i Opulens publicistiska idéförklaring. Samtidigt vill jag som alla andra publicister att våra artiklar blir lästa. Helst av så många som möjligt. Uthängningar och sexskandaler etcetera är förstås inga alternativ för oss men kulturjournalistikens opininionsbildande roll ger vissa möjligheter. Vassa och gärna namnkunniga krönikörer har varit och är därför viktiga för att dra till oss läsare.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

En tjusning med att göra tidning är de oväntade reaktionerna. I början på året publicerade vi Gunnlaúgur Magnussons helgessä Tiden och vattnet. En personlig och mycket välskriven text. Fast lång och ämnet – hur hav, sjöar och vattendrag är en väsentlig erfarenhet i de flesta människors liv men att förhållandet till vatten skiljer sig åt beroende på var man bor – är knappast vad man förknippar med ordet ”klickbete”. Att den skulle få, med våra mått mätt, så många positiva reaktioner var en glad överraskning.

När jag nu tittar på den senaste månadens mest lästa artiklar så stämmer de heller inte helt med det, i alla fall för mig, förväntade. Den mest lästa är en nyhetsartikel om att en stödkonsert för Ukraina, med folkmusikgruppen Södra Bergens Balalaikor, fått ställas in i Uppsala efter en hatkampanj. Den näst mest lästa är visserligen just en opinionskrönika, Myra Åhbeck Öhrmans om hur hon lärt sig älska vindkraft, men på tredje plats finner jag åter igen något oväntat – Elin Stadenbergs helgporträtt av romandebuterande Sebasthian Wilnerzon Thörn.

Så ursäkta min förvirring, vilka artiklar önskar egentligen ni läsare? Utan att lova något, vi måste ju också vilja publicera, så hör gärna av er till mig på red@opulens.se. Om sånt ni vill se mer av eller mindre. Eller om texter ni tycker saknas i Opulens.

The post Vad vill ni läsa då? first appeared on Opulens.

FEGHET. “Inget är eller kan sträva efter att vara komplext och mångsidigt i en kampanjtidning.” Carolina Sundell är starkt kritisk till Dagens ETC:s nya publicistiska linje efter att de sparkat Kajsa Ekis Ekman som ledarskribent.

Dragplåstret för Dagens ETC har sedan lång tid tillbaka varit den vassa journalisten Kajsa Ekis Ekman och hennes intellektuellt provocerande skriverier. Förra veckan fick hon sparken av tidningens chefredaktör Andreas Gustavsson. I ett självcentrerat brev till läsarna deklarerade han, med den i egots tidsålder trendriktiga jag-formen att Kajsa Ekis Ekman överträtt en sorts osynlig ”linje” och blivit uppsagd från tidningen. Modernt uttryckt hade hon blivit ”canceled”.

Genom att på detta lättvindiga vis göra sig av med en av de mer rutinerade journalisterna visar redaktör Gustavsson att han inte begriper vad en journalists uppdrag är, ej heller förstår han sitt eget viktiga uppdrag. Istället överger tidningsherren av pragmatiska skäl tanken om att flera perspektiv ska mötas under ett paraply. Vad Andreas Gustavsson de facto gör är att dra bort paraplyet, pappret blir då dyngsurt och där står läsarna med en ensidig massa.

Därmed finns ingen riktig tidning kvar och en transformation äger rum. Tidningen förvandlas till en simpel kampanjblaska med en bestämd agenda där åtföljande åsikter tvingas följa denna strikta agenda. En omvälvning som för övrigt flera andra dagstidningar redan genomgått. Inget är eller kan sträva efter att vara komplext och mångsidigt i en kampanjtidning. I en sådan avfärdas en utnämnd motståndare alltför enkelt, exempelvis mediahus och nyhetsbyråer som inte lider av samma enögdhet. Ingen debatt eller undersökning föranleder att en publicist egenmäktigt ska avfärda Rysslands motsvarighet till public service och klassa den för en propagandakanal. På grund av det linjära tankesättet förminskas världen, utan nyanser ses den i svartvitt.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Men varför då detta abrupta avsked för en journalist som knegat för tidningen i otaliga år och producerat inte mindre än femhundra artiklar? Enligt redaktören var det en av den fristående kolumnistens publiceringar i ett av hennes privata sociala mediekonton som väckt anstöt. Underbyggnaden i Andreas Gustavssons argumentation för ett mycket tafatt farväl, av en av tidningens prisade journalister som alltid lyckats väcka passion för diskussion och debatt kring de mest omstridda ämnen, saknas helt. Istället åberopar redaktören en diffus ”linje” som tidningen har, eller än mer troligt, han själv anammat i en tid hårt präglad av att medborgaren väntas välja en sida. Av tidningsmannens brev kan utrönas ett förhållningssätt som är kopplat till en flyktig och föränderlig tidsanda, där det tyvärr blivit lika dammigt att diskutera och analysera ideologi som att ägna sig åt historieundervisning och arkeologiska utgrävningar.

Andreas Gustavsson vill med sin nyfunna kärlek till kampanjtidningens form glömma bort vad journalistiken alltid borde vara; mångfacetterad och öppen för läsaren att bilda sig en egen uppfattning. Troligen är han inspirerad av förebilden Dagens Nyheter som även den önskar vara en uppfostrande tidning och inte längre hymlar med att hejvilt överskugga nyhetstexterna med tillrättalagda åsikter.

Någon måste ändå våga ta bladet från munnen och proklamera att det inte har med idealism att göra, när man påpekar att journalistiken borde vara frånkopplad en snäv ensidig linje. Tidningar kan bara göra anspråk på att försvara sitt oberoende om journalistiken innefattar en mångfald av vinklar och perspektiv. Information i en tidning handlar inte om att sätta etiketter på saker och ting, i alla fall om journalistiken ämnar att hålla under längre än ett decennium och inte ha ett bäst-före-datum. Risken är stor efter detta barnsliga utspel att ETC imorgon hamnar på återvinningscentralen, utan en enda sökträff i Kungliga Bibliotekets databas.

När pragmatismen eller känslorna helt lyckas greppa och fälla en redaktör, blir hans egna försvarstal tanklöst. Detta självcentrerade brev är talande för både tidsanda och journalistikens nya och konformistiska roll. Det blir redaktören i rollen som ensam publicist som får det svårt att försvara en journalist som inte rättar in sig i ledet och kliver in i PK-tunneln. Onekligen verkar fegheten råda bland de som kallar sig publicister. Fegheten kan bara vinna mark när åsiktskorridoren formas till en snäv tunnel, där krönikörer och journalister måste hantera en orimlig balansgång på den slakaste av linor.

Det är de ekonomiska intressena och även ägarintresset som ställer till det.

Vad som tillåts är nämligen utmejslat av tveksamma tidningsmän som önskar bestämma över såväl nyhetsinnehåll som vilka perspektiv i opinionsbildningen som läsarna ska få tillägna sig.

Vems ärenden springer då tidningsmännen? Låt oss hur som helst säga att det är de ekonomiska intressena och även ägarintresset som ställer till det. Dessa spelar stor roll och kan ha en avsevärd inverkan på journalistiken och pressfriheten.

Allt detta sker i en stund när ett föråldrat presstöd dör sotdöden, samtidigt som demokratiseringen av journalistiken avstannat i tron på att tjänstemän tillsammans med policyprofessionella ska styra upp en mediautredning som är inpluggad i ett politiserat och till stor del korrumperat statligt utredningsorgan. Det är en mörk och dyster tid för journalistiken när en pragmatisk syn på press- och tryckfriheten dominerar bland de osäkra tidningsherrarna, om de nu längre förtjänar detta epitet.

The post Den fula pragmatismen stryper journalistiken first appeared on Opulens.

JUBILEUM. Opulens fyller fem år. Chefredaktör Stefan Bergmark skriver kort om magasinets tillkomst och målsättning.

Den 6 februari 2017 sjösatte jag och entreprenören samt författaren Melker Garay kultur- och samhällsmagasinet Opulens. Tidningen fyller alltså nu fem. På grund av pandemin blir det i år ingen fest liknande den vi hade då vid releasen på Moriska Paviljongen i Malmö, från vilken vi publicerade en bildkavalkad.

Lanseringen för fem år sedan hade under vintern föregåtts av diskussioner om det högljudda debattklimat som skapats i svallvågorna av sociala mediernas framväxt, samtidigt som vi upplevde att kulturjournalistiken fått minskad betydelse. Många dagstidningar har inte längre någon kultursida och de som fortfarande har lägger allt oftare artiklar bakom betalvägg. Så föddes idén om att göra ett brett samhällstillvänt kulturmagasin med såväl opinionstexter som reflekterande artiklar om alla konstarter.

Mycket har hänt under de här åren vilket gör att tiden för mig både känns kort och lång. Under den första våren utgjorde jag själv en enmansredaktion men hade stöd av en handfull skribenter runt om i landet. Under åren som gått har i nämnd ordning kulturredaktör, redaktionssekreterare, webbtekniker och nyhetsredaktör tillkommit och frilansstallet mångdubblats. Även innehållsmässigt har magasinet successivt ökat i volym och vi publicerar nu 9-10 artiklar sex dagar i veckan.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Listan över förändringar som gjorts under dessa fem år är lång och många av dem, framförallt de av teknisk natur, har nog inte något större allmänintresse som det ibland brukar heta i journalistiska sammanhang. Men den största skedde för ganska precis ett år sedan då vi startade en avdelning med kulturnyheter. Dessvärre fick vi i vintras avslag på vår bidragsansökan hos mediestödsnämnden vilket innebar ett bakslag i tidningens utveckling.

Men vi ger oss inte! Kan bland annat teknikmagasin och morgonshower i radio räknas som ”allmänna nyhetsmedier” bör förstås också ett magasin med kulturnyheter kunna beviljas stöd.

Det har varit fem år av hårt slit. Tack till alla som läst och alla som bidragit till magasinet! Resurserna har varit knappa men steg för steg tar vi oss framåt mot vårt mål – att vårt dagliga magasin ska vara en självklarhet för alla kulturintresserade i landet, oavsett om hen är bokälskare eller författare, cineast eller filmregissör.

The post Opulens fem år first appeared on Opulens.

JUBILAR. ”Den fantastiska blandningen av sociala reportage och stringenta politiska analyser med djuplodande kulturjournalistik och humor tilltalade mig omedelbart.” Opulens chefredaktör Stefan Bergmark hyllar Arbetaren som fyller 100 år och berättar också hur den tidningen förändrade hans liv.

Jag antar att det i allas liv finns händelser som verkar obetydliga i stunden men som det i backspegeln tydligt syns haft en avgörande betydelse. För mig är en sådan när jag för trettio år sedan en period jobbade som städare och på jobbet hittade tidningen Arbetaren.

Allmänna vänstersympatier och elevrådsengagemang. Det var min politiska bakgrund och erfarenhet, efter avslutad skolgång och lumpen, då jag fick jobb som städare på Sundsvalls högskola, idag Mittuniversitetet. Mitt städområde blev journalistlinjens lokaler. En lycklig slump då journalistik redan intresserade mig och jag under tonåren helgjobbat på lokaltidningen Dagbladets sportredaktion och gjort rollspelsfanzines tillsammans med kompisen Ulf. Den senare är idag för övrigt Opulens webbtekniker.

Alltså botaniserade jag förstås bland journalistlinjens tidningshyllor och där fann jag så den för mig okända Arbetaren vilken på den tiden var en veckotidning. Den fantastiska blandningen av sociala reportage och stringenta politiska analyser med djuplodande kulturjournalistik och humor tilltalade mig omedelbart. Någon liknande blaska hade jag aldrig hållit i mina händer. I arkivskåpen hittade jag flera årgångar vilka smugglades ned i sopsäckarna, vidare hem via min Salomon-ryggsäck, för att senare skötsamt återbördas.

Arbetarens hundra år är en kavalkad av den seriösa journalistikens adelsmärke, den konsekventa maktkritiken. Från de tidiga åren granskas och kritiseras såväl det fascistiska Italien som statssocialistiska Sovjet. Under 30- och 40-talen blir Arbetaren landets kanske främsta antinazistiska pressröst och tidningen beslagtas av myndigheterna upprepade gånger och ansvariga utgivare fängslas.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

På 50-talet är tidningen drivande i att avslöja en rad rättsskandaler som Kejne- och Haijbyaffärerna. Och under andra halvan av 1900-talet fram till våra dagar fortsätter tidningen oförtrutet att rikta sökarljuset mot samhälleliga missförhållanden och blir en viktig röst för såväl kärnkraftsmotståndet, jämställdheten (bland annat som landets första könsbalanserade tidning), den antikapitalistiska globaliseringsrörelsen som klimataktivismen. Allt med publicistisk ärlighet till skillnad från många av dagens så kallade alternativmedier med sina illa sminkade propagandistiska fejknyheter.

Lika slående som den publicistiska meritlistan är Arbetarens medarbetarparad med namn som Ottar, Moa och Harry Martinson, Ivar Lo, Artur Lundkvist, Eyvind Johnson, Stig Dagerman, Vilhelm Moberg, Birgitta Stenberg, Hasse & Tage, Eva X Moberg… Hela den här spalten skulle kunna fyllas av namn på vassa och med tiden kända skribenter som bidragit till tidningen genom åren.

Som det anstår en publicistiskt anständig tidning har Arbetaren aldrig gått i någons ledband och fackföreningsägaren SAC har sällan utgjort förstasidesstoff. Efter att ha läst några årgångar då för trettio år sedan uppmärksammade jag däremot en liten annons från Arbetarens närstående förlag Federativs. Snart damp det ned två böcker i brevlådan – Michail Bakunins Centralism eller självförvaltning och Sven Lagerströms Syndikalismen, en grundbok. Den berömda poletten trillade ned och jag kunde plötsligt klä de politiska funderingar jag haft sedan unga år, i skuggan av kalla krigets två usla alternativ, med tydliggörande begrepp. Det skulle dock dröja ytterligare ett år och en flytt för studier i Uppsala innan jag träffade några likasinnade.

Nå, jag ska inte fastna i mina nostalgiska minnen men konstaterar att utan Arbetaren hade mitt liv tveklöst tagit andra vägar. Och för det frihetliga magasinet Opulens räkning vill jag framföra ett stort grattis till hundra stolta år!

The post Hundraåringen som vägrade tiga och fortsätter med det first appeared on Opulens.

PUBLICISTIK. Att nå ut ”runt om i landet” har varit en ambition med Opulens alltsedan vi startade för fyra år sedan menar chefredaktör Stefan Bergmark, apropå att magasinet nu drar igång årets stora novelltävling.

Nu drar vi igång Sveriges största novelltävling med 50 000 kr i prispotten. Förhoppningsvis blir det liksom ifjol en succé med ett stort intresse bland skrivande människor runt om i landet.

För just det där med att nå ut ”runt om i landet” har varit en ambition med Opulens alltsedan vi startade för fyra år sedan. För att lyckas är vi övertygade om att vi behöver göra ett brett kulturmagasin med mindre fokus på de debatter som upptar den del av tyckonomin som utgörs av opinionsbildande kulturskribenter i de tre storstäderna, men desto större på själva konstverken. Det vill säga på böcker, filmer, pjäser, musik etcetera.

Men jag skulle ljuga om jag påstod att föresatserna helt lyckats. Det är lätt att dras mot mitten, att låta vår publicistik färgas av Twitterdebatter och annat som trots allt mest en smalare kulturintresserad publik är delaktiga i. Men ambitionen har hela tiden funnits med oss liksom åtgärder för att hålla en något så när rak kurs i vår publicistik.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Dagskritiken har så sedan starten 2017 haft en framskjuten position i Opulens. För det är som sagt själva konstverket, inte alltid dess skapare och hens personlighet, som vi sätter i första rummet. Våra krönikörer – för kulturjournalistiken har förstås också en opinionsbildande roll – kan i många fall skriva skarpt och snärtigt men alltid mer grundat än att bara ”tycka” om nåt som seglat upp i de sociala medierna under det senaste dygnet. Vi har medvetet också undvikit rekryteringar av storstadsskribenter som skriver i tidningar som ligger vårt magasin allt för nära och därmed dessutom behöva fightas om samma prenumeranter som ofta hoppar mellan dessa publikationer.

I våras växlade Opulens upp, började komma ut sex dagar i veckan och vi startade en nyhetsavdelning för de snabba nyheterna om kulturbranschen. Även här låter vi sökarljuset svepa runt om i landet och inte bara fastna vid storstadsmediernas mest omtalade händelser. Exempelvis skrev vår nyhetsredaktör Elin Stadenberg i måndags om konstdygnet i Örebro och i onsdags om konstveckan i Jämtland.

Vi har gjort ett par läsarundersökningar men ingen som frågat om bostadsort. Kanske vi kan göra det nästa gång, eller i alla fall en fråga om län för att inte bli allt för närgångna. Men i kontakt med läsarna har jag fått intrycket av att många av er inte bor i storstad och förhoppningsvis kommer även årets novelltävling att dra stort intresse runt om i landet.

The post Vi vill nå ut landet runt first appeared on Opulens.

PUBLICISTIK. “Jag har blivit övertygad om att det går att göra oberoende, kvalificerad kulturjournalistik utanför de stora mediehusen och utan en privat förmögenhet”, skriver Opulens chefredaktör Stefan Bergmark.

Opulens startades i början av 2017 med egentligen bara en enda utgångspunkt: Vi ville stärka den kvalificerade kulturjournalistiken vilken i decennier varit på tillbakagång. Vi hade inte någon marknadsföringsavdelning, ingen affärsplan och det skulle ta oss ett par år innan vi fick vårt första och blygsamma bidrag, från Statens kulturråd.

Naivt måhända men vi gav oss fan på att det skulle gå och idag gör vi ett dagligt nätmagasin med i snitt tio artiklar per publiceringsdag. Men hur har vi då lyckats komma i alla fall så här långt?

För det första har vi låtit det ta tid. Även om utgångspunkten som sagt inte var någon direkt lukrativ idé, snarare det rakt motsatta, så har många av oss i Opulens mångåriga erfarenheter från andra tidskrifter och medieprojekt. Vi var på det klara med att de första åren skulle bli tuffa. Men en fördel med att göra en nättidning är att det ofta går att ta ett steg framåt för att sedan backa tillbaka om det behövs. En hel del projekt har vi också under åren fått lägga ned eller på is, men det utan att göra avkall på kärnverksamheten.

Ett avgörande steg var när vi i början på förra året, på mitt initiativ, köptes upp av Ekström & Garay förlag. Det innebar inga förändringar av publicistiken men har som förväntat givit viktiga synergieffekter i form av gemensam IT, administration och annonsförsäljning. Genom externa samarbeten har vi kunnat knyta, vad vi tycker, attraktiva bonusar till vår prenumerationsförsäljning och vad gäller annonsförsäljningen har vi nu hittat möjligheter även för kulturjournalistiken.

För det senare finns pengarna för en journalistik produkt som Opulens idag inte främst att hämta i traditionella annonser (banners för nätpublikationer) utan i så kallad native advertising, det vill säga sponsrade artiklar. Något som ännu inte är vanligt inom kulturjournalistiken men en inte allt för avancerad gissning är att många kommer följa oss här.

Till skillnad från bloggare, influencers och andra i journalistikens gränsland är det dock helt avgörande för oss att skilja redaktionell text och ”natives” åt och de senare artiklarna ligger på gula, tydligt annonsmärkta plattor. Eftersom Opulens fortfarande som ny aktör i medielandskapet har ögonen på sig har vi också i det redaktionella arbetet en hårdare policy än de stora drakarna. Vi låter inte bara externa kritiker recensera medarbetares böcker etcetera, vilket är ett vanligt förfarande på de flesta kultursidor, utan också de böcker från vår koncerns förlag som vi väljer att skriva om. Detta till skillnad från andra, mer etablerade koncerner, som säg Bonniersfären där Dagens Nyheter kan låta egna kritiker recensera till exempel en titel från Albert Bonniers förlag.

Opulens 2021 är fortfarande inte någon lukrativ business och det kommer det sannolikt heller aldrig bli. Men vi har överlevt så här långt och de erfarenheter och steg vi tagit under vägen gör mig övertygad om att det går att göra oberoende, kvalificerad kulturjournalistik utanför de stora mediehusen och utan en privat förmögenhet.

The post Kan kulturjournalistik vara ekonomiskt bärkraftigt? first appeared on Opulens.

KICK OFF. Opulens första vecka efter sommaruppehållet är snart till ända. Chefredaktör Stefan Bergmark berättar kort om höstens satsningar.

I måndags drog vi igång magasinet efter sommaruppehållet under vilket vi endast publicerat några artikelserier. Men nu är alltså ordinarie utgivning igång igen och som ni läsare kanske märkt har vi till höststarten gjort en del ändringar för att utseendet ska motsvara den dagliga tidning vi numera producerar.

I våras kompletterade vi den ofta längre och tyngre läsningen med snabba nyheter och de har nu lyfts fram tydligare. Istället för endast rubriker finns nu även puffar, ingresserna, på förstasidan. Förutom i menyn förstås så hittas de senaste nyheterna nu i högerspalten på dator och i mobilen i två block i flödet. Den stora förändringen kommer dock sjösättas nästa vecka.

På måndag tillsätter vi nämligen för första gången en nyhetsredaktör för Opulens. Hon heter Elin Stadenberg och har under vintern och våren på frilansbasis skrivit våra uppskattade helgporträtt. Något hon kommer att fortsätta med men nu får hon följaktligen också ansvar för nyhetsavdelningen. Därmed börjar vi även producera egna nyheter och inte bara, som under de första månaderna i våras, publicera kulturnyheter från nyhetsbyrån TT.

Ett helt nytt ansikte i redaktionen är Anna Herdy. Hon har tidigare varit chefredaktör för Flamman och börjar första veckan i september som opinionskrönikör på Opulens. Som jag skrev i min sista spalt före sommaruppehållet handlar våra nya satsningar inte om en omfördelning av resurser utan att Opulens har vuxit och nu har möjlighet att bygga ut. Så annat kommer att kännas igen i magasinet. I höst återkommer vi exempelvis med Sveriges största novelltävling. Så vässa pennorna alla ni skönlitterärt skrivande läsare!

Har ni synpunkter på tidningens innehåll så får ni gärna kontakta mig på red@opulens.se och på vår redaktionssida hittar ni mailadresserna till våra andra medarbetare samt till avdelningarna.

Nu kör vi!

The post Opulenshösten är här first appeared on Opulens.

GÖDKALVAR. “Kan dagens medieaktörer rimligen påstå att de inte känt till Robertos grabbiga attityd och Skugges elaka sågningar tidigare? Samma beteenden som gjorde dem så raffiga och riviga tidigare”. Erik Cardelús synar det publicistiska hyckleriet.

Under de senaste veckorna har två kända mediepersonligheter hamnat i skottgluggen: Linda Skugge och Paulo Roberto. Inbördes mycket olika, men båda attackerade på bred front inom samma mediekanaler som så länge lät dem spinna.

Bakgrunden är Skugges infama sågning av Kristina Sandbergs bok om sin cancer och Robertos mediala comeback som poddpratare. Roberto beskylls för att ha kört överslätande grabbsnack och förbigått den skuld och skada som han orsakat med bordellbesöket förra året. Skugges recension sägs vara full av elakheter och smaklösheter.

Bortom drevet friläggs en annan brännande fråga för dagens medieaktörer att ta itu med. Är drevet konsekvent, utifrån hur de två behandlats tidigare? Det enkla svaret är att det luktar klickokratiskt hyckleri här.

Lite bakgrund. Roberto gick från slagskämpe till skådespelare på sent 80-tal. Sedan blev han en megamedialiserad kampsportare, följt av storspinn baserat på grabbighet och gastronomi. Ovanpå detta byggde han ett matimperium, toppat med expertis på italiensk kultur. Många tv-soffor blev det, ofta med attacker på feminismen där det gavs ”en annan version” och ”en breddning av debatten” som medier så ofta kallar det när figurer skapar spinn och klick. Cirkusen gynnade såklart Roberto och hans business, medan medierna sparade tid vid rekrytering av ”experter” och soffpratare. Det enda ”lilla” offret blev de många mediekonsumenterna som fick ekande rundgång, bristande variation och usel kvalitet.

Så kom maj i fjol. Ett bordellbesök avslöjades och Robertos var ute i kylan. Till och med Robertos matprodukter skulle väck från butikerna, pronto pronto. Som om bordellbesöket förgiftat maten, ett magiskt tänkande i vårt annars så genomrationella samhälle.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Nu till Skugge. På 90-talet byggde hon ett varumärke med krönikor där hon gick hårt åt folk. Sedan skaffade hon familj och sa sig ha vänt kroglivet och fulskrivandet ryggen. Nu var det ordning och reda, ansvar och allvar. Häromåret blev det skilsmässa och hon växlade upp med att outa sin dejting och sexliv. Sedan kom sågningen av Sandbergs bok.

Nu en frågestund: Kan dagens medieaktörer rimligen påstå att de inte känt till Robertos grabbiga attityd och Skugges elaka sågningar tidigare? Samma beteenden som gjorde dem så raffiga och riviga tidigare, blir nu en black om foten.

Idag talas mycket om den grasserande cancelkulturen, antingen som ett oförsonligt mobbarbeteende eller en hård men naturlig konsekvens av ett medialt maktmissbruk. Oavsett åsikt om cancelkulturen, kan konstateras att det tog enormt lång tid innan många medieaktörer upptäckte tendenserna som Roberto och Skugge nu kölhalas för. Eller för att skenheligt citera Löfven om gängkriminaliteten och segregationen: ”Vi såg det inte komma.”

Nu till poängen. Hyckleriet. Bristen på publicistiskt civilkurage och integritet. Ena dagen är de två mediala guldkalvarna välkomna överallt, hur grabbiga och elaka de än må vara. Nästa dag är de publicistisk paria och drevdrägg.

Sent ska syndaren vakna, säger ordspråket. Men var är uppvaknadet? Vem vaknar egentligen upp ur denna destruktiva mediala symbios? Vem kommer till insikt i denna krassa klickokratiska kannibalism? Här framträder en eländig kollektiv charad, där den mediala gödkalven får vara med så länge det passar. Ett flottigt flöde som bryts då siffrorna börjar blinka rött, vinden vänder och flocken ändrar riktning.

The post Den klickokratiska charaden first appeared on Opulens.

KÄLLKRITIK. Snarare än att vara slött skeptiska bör journalister ha en kritisk inställning som leder till att ta fram fakta i ett mål, menar Nathan Hamelberg.

I förra veckan skrev författaren Lena Andersson en av sina återkommande krönikor på Svenska Dagbladets ledarsida, under rubriken ”Journalistiken sviker sitt uppdrag i klimatfrågan”. I just det här fallet påminde kritiken av journalistiken om politiker och partier som agerar som om de vore opposition när de faktiskt regerar. Det Andersson talade om som journalistikens uppdrag var ”skepsis”.

The post Nathan Hamelberg tar tempen på skeptikerna first appeared on Opulens.

BLOGG 2.0. Högerskribenten Ivar Arpi startar nu en egen publikation. Lisa Bjurwald skriver om den trendande journalistiska nyhetsbrevgenren och ser både fördelar och nackdelar.

Många mediearbetare lockas av att vara sin egen chef som frilans eller egenföretagare, men hur är det att vara sin egen publicist? Tidigare ledarskribenten på Svenska Dagbladet Ivar Arpi var en av centralgestalterna i den absurdistiska liveshowen “Bulletin” och har nu, kanske bränd av sina erfarenheter av usla överordnade , startat vad han själv beskriver som en “blogg 2.0”. I Arpis nyhetsbrev Rak höger utlovas texter och poddar om samtidens heta frågor, “utan filter eller skygglappar”.

Internationellt sett finns många spännande exempel på profilerade journalister, debattörer och författare som gått samma väg. Feministen Mona Eltahawy, ursprungligen från Egypten och numera verksam i New York driver till exempel det härligt frispråkiga nyhetsbrevet Feminist Giant, med tagline Global feminist resistance to patriarchal fuckery, sedan i höstas och gör där nedslag och analyser från kvinnokampen världen över. Liksom med Ivar Arpis skygglappsfria innehållsdeklaration är det tydligt att det egna redaktörskapet har en befriande effekt på ordet.

Idag finns en uppsjö av oberoende tidskrifter utan tunga medieägare som Bonnier och Schibsted – du läser just nu en av dem – och intressanta initiativ som Byline Times vill till och med konkurrera med de stora dagstidningarna. Risken att en sådan sajt blir uppköpt och urvattnad till ännu en slätstruken medieprodukt är dock alltid överhängande, liksom att de kraschar ekonomiskt efter 2-3 år, eller tvingas tumma på integriteten och inleda tveksamma reklamsamarbeten för att hålla sig flytande. Publikationer som enbart har sin enda skribent vid rodret har lättare att klara ekonomin, men ändå måste pengar in. Så vad krävs för att de ska fungera?

Det verkar nästan vara ett måste att skribenten redan är ett namn, även om det finns utrymme att bygga en ännu större “fanbase”. Avsändaren behöver inte vara känd för allmänheten, utan kan ha skapat sig en följarskara inom ett specialiserat område som till exempel försvarspolitik. För att få in regelbundna intäkter måste nyhetsbrevet ge mervärde i form av exklusivt material bakom betalväggar, poddar och liknande. Ungefär som dagens prenumerationstjänster hos kvällstidningarna, men med en mer personlig touch och möjligheten att påverka innehållet och interagera med andra följare, helst också med stjärnskribenten själv. För producenten finns här liksom med crowdfunding en utmaning i att inte bli för påverkad av de som finansierar hans eller hennes arbete.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det ligger också en långsiktig utmaning i att få folk att fortsätta betala för en röst, när den initiala nyfikenheten och viljan att stödja satsningen har lagt sig. Ivar Arpi erbjuder till exempel prenumerationer för 50 kr per månad, samma prisklass som The Local (transparens: undertecknad är regelbunden skribent), där man för 59 kronor i månaden får artiklar om en rad olika bevakningsområden. Även DN:s erbjudande “Digital bas” ligger på 59 kronor i månaden.

Skribenten måste alltså argumentera för sina följare att de får ett mervärde som är så starkt att det kan tävla med “riktiga” dagstidningar med jätteredaktioner. Det är ju inte säkert att följarna har råd eller vilja att betala för flera olika produkter varje månad. Ett torrt och opersonligt nyhetsbrev om exempelvis USA skulle inte ha en chans; konsumenten kan lika gärna läsa CNN och liknande nyhetssajter helt gratis. Personligen skulle jag däremot betala för Olle Wästbergs nyhetsbrev. Wästberg är en pionjär inom den journalistiska nyhetsbrevgenren i Sverige och hans erfarenhet som tidigare generalkonsul i New York med mera ger unika insikter i stort som smått over there.

Från ett större perspektiv blir dilemmat med skribenten som chefredaktör för “Anna Anderssons Nyheter” att trogna följare nog kan lockas att ansluta sig – men når man utanför hejarklackscirkeln? Blir det inte bara en rundgång av tyckande, ett predikande för de redan frälsta? Bristande mångfald i allt från åsikter och politisk inriktning till ålder och etnicitet är ett problem för hela mediebranschen, och på sätt och vis borde de tunga mediehusen gå i bräschen för förändring, snarare än enskilda skribenter som försöker hålla sig flytande.

The post Journalisten som utgivare first appeared on Opulens.

REDAKTIONSSTRID. ”Att såväl den tidigare chefredaktören Paulina Neuding som den nuvarande Ivar Arpi, liksom de andra i redaktionsledningen, bjuder ägarna motstånd är i ett större perspektiv ett sundhetstecken.” Opulens chefredaktör Stefan Bergmark skriver apropå de senaste turerna i striderna på Bulletin.

Stormen på nättidningen Bulletin har inte bedarrat, snarare tvärtom. De infekterade interna stridigheterna inleddes med att vd:n Pontus Tholin självsvåldigt publicerat en opinionstext vilket fick den dåvarande chefredaktören Paulina Neuding att avgå. Detta följdes av en skandal då det uppdagades att en rad artiklar på sajten plagierats. Därefter har redaktionsledningen och ägarna kritiserat varandra i hårda ordalag och det inför öppen ridå. I torsdags lämnade så en av grundarna, Thomas Gür, det sjunkande skeppet och igår framkom det att den gentemot ägarna lojala IT-chefen utan chefredaktörens vetskap försökt värva skandaljournalisten Joakim Lamotte.

Ett magasin som Opulens, frihetligt med sociala orättvisor som en självklar publicistisk utgångspunkt, står givetvis långt ifrån en konservativ högertidning som Bulletin. Men för ett levande offentligt samtal i en demokrati krävs en nyansrik flora av medier. Politiska preferenser är inte detsamma som publicistiska ambitioner så låt oss hålla saker och ting isär.

I sin krönika i Sydsvenskan i söndags kallade Per T Ohlsson, själv till höger, Bulletins medarbetare för ”foliehattarnas politiska vänner” och en ”skock högerhaverister”. Att sätta ihop en redaktion med kanske allt för många starka egon är kanske inte klokaste teambuilding-strategin. Men det betyder inte att de är haverister, liksom att den som i ens egna ögon har förkastliga åsikter inte nödvändigtvis är en tossig foliehatt.

Bulletin enrollerade många högprofilerade skribenter men de är, som jag uppfattar det utan undantag, också erfarna och skickliga i sitt hantverk. Flera av dem lämnade fasta tjänster på seriösa tidningar för ett projekt de verkligen trodde på. De plagierade artiklarna visade förstås på allt annat än skicklighet men vilken tidning ser dagens ljus utan födslovåndor? Ja, det kan jag som startade min första, ett rollspelsfanzine, på 80-talet och sedan under årens lopp en rad andra blaskor svara på: Ingen.

Nej, den mer graverande amatörmässighet som präglat Bulletins första tid ska i första hand skyllas på ägarna. Ett gäng entreprenörer som till skillnad från redaktionsledningen inte har erfarenheter av att göra tidning. Som istället för den utåt proklamerade publicistiskt oberoende tidningen, där det skulle ”skiljas på news och views”, uppenbarligen såg framför sig en sajt som dansade efter ägarnas pipa. Som om vi inte hade tillräckligt många högersinnade låtsastidningar, så kallade ”alternativa medier”, i det här landet.

Att såväl den tidigare chefredaktören Paulina Neuding som den nuvarande Ivar Arpi, liksom de andra i redaktionsledningen, bjuder ägarna motstånd är i ett större perspektiv ett sundhetstecken. Vi andra i journalistkåren borde åtminstone kunna stödja denna sida av Bulletin-striderna.

I grunden är det ju en kamp för att bevara vår långa tradition av god publicistisk sed i det här landet.

The post Inte medarbetarnas fel att Bulletin sjunker first appeared on Opulens.