ESSÄBOK. Nette Wermeld Enström har läst essäboken ”Krossa framsteget” av Slavoj Žižek. Hon konstaterar att uppgörelsen med framstegsmyten framstår som en politisk nödvändighet.

Krossa framsteget – essäer i oligarkins tidevarv av Slavoj Žižek
Översättning: Henrik Gundenäs
Fri tanke

Žižek slår hål på framstegsmyterna

Vi vill gärna tro att historien rör sig framåt. Att varje generation bygger på den förra och gör världen lite bättre. Kulturkritikern och psykoanalytikern Slavoj Žižek är en mästare på att slakta sådana föreställningar.

I Krossa framsteget serveras tretton råa essäer, obekväma och stimulerande, där idéer om framsteget, framtiden och teknologin dissekeras på djupet.

För Žižek är framsteget ingen linjär utvecklingskurva utan ren ideologi och de framtidsvisioner som dominerar vår samtid, oavsett om de är marknadsliberala, teknokratiska, populistiska eller accelerationistiska, döljer alla olika maktordningar.

Žižeks centrala budskap

Historien rör sig inte framåt utan i språng, omvägar och återvändsgränder, menar Žižek, och det som framställs som utveckling är ofta försök att legitimera orättfärdiga hierarkier och status quo.

Här finns Žižeks centrala budskap. Han vill visa hur diverse idéer om framsteg och utveckling fungerar som retoriskt skydd för mekanismer som i själva verket förstärker ojämlikhet, social fragmentering och oligarkisk makt.

På så sätt levereras till exempel ”grön teknik” utan strukturell förändring, AI-utveckling utan demokrati och identitetspolitik utan klassanalys, för att bara ta några exempel på ”framsteg” som förvaltar rådande maktstrukturer.

Žižek och Adorno

Žižeks kritik ligger nära Theodor Adornos uppgörelse med upplysningen. Precis som Adorno utforskar han rationalitetens distans till sitt ursprungliga syfte, att befria människan, och hur den i stället med teknikens kraft och maktens logik banar väg för ännu mer exploatering och förtryck.

I likhet med Adorno vill Žižek lösa upp metafysiken som följer framstegstanken och i stället för att se historien som en rörelse mot något helare betonar han motsägelsen. Men där Adorno resignerade pessimistiskt erbjuder Žižek något mer, ambivalent. Han är polemisk och prövande, öppen för en omstart snarare än kapitulation.

Adornos modernitetskritik har inspirerat i princip alla efterföljande kulturkritiker, även de mer radikala som till exempel anarkoprimitivisten John Zerzan.

Žižek och anarkoprimitivisten Zerzan

Zerzans teori är att civilisationens själva grund, med språk, jordbruk och teknologi, är roten till såväl alienation som dominans och ibland skymtar dessa perspektiv även hos Žižek trots att han inte går så långt.

För till skillnad från Zerzans civilisationskritik vill Žižek inte helt avskaffa moderniteten med sin. Och där Zerzan vill återvända till rötterna vill Žižek bara tänka om. Zerzan visar alternativ medan Žižek ställer diagnos.

Kulturkritik möter existentiell psykonanalys

En annan karakteristika för Žižek är hans stil. Han är känd för att röra sig mellan Hollywood, Lacan, marxism och memes, men utan att förlora teoretisk tyngd. Det får läsaren, som man kan uttrycka det, betala med sin koncentration.

Den som inte är hemma med de filosofiska begreppen får kämpa. Samtidigt är det just denna rörighet och rörlighet som gör att Žižeks texter inte känns akademiskt trötta eller torra. Han är samtidigt estetisk, politisk och psykologisk och spännvidden över fälten ger en kraftfull synergisk laddning. Det är mötet mellan kulturkritik och existentiell psykoanalys när det är som bäst.

Fokus på aktuella konflikter

Hans fokus är på aktuella konflikter snarare än system och hypotetiska scenarier. Essäernas apokalyptiska fond utgörs därför av dagens krig, klimat- och naturkatastrofer, sociala polarisering, AI-hotet och det demokratiska sönderfallet. Det är en vardag där uppgörelsen med framsteget blir en politisk nödvändighet.

Žižek påvisar hur det aldrig neutrala framstegsbegreppet är aktivt i alla samtida katastrofer. Han finner det bakom folkmordet i Palestina, i krigets Ukraina, på växande soptippar i Ghana och Indien och på alla andra platser där människor underkastas fasor av bibliska mått.

Gemensam förvaltning eller totalt kaos

På senare år har Žižek blivit en intressant och högaktuell tänkare i debatten om den digitala kapitalismens acceleration.

Han menar att de nya tech-oligarkerna i all sin girighet håller på att avveckla sig själva och att valet vi snart kommer stå inför är antingen ett okontrollerat kaos, ett rent helvete, eller att vi börjar förvalta resurserna gemensamt för att förhindra en post-mänsklig framtid där vi antingen blir överflödiga eller utplånas.

Mot bakgrund av den accelererande AI-kapprustningen känns Žižek mer aktuell än någonsin.

Nyligen meddelade Sam Altman, OpenAI:s VD, att han siktar på att bli den första att byta ut sig själv mot en AI och kanske är det ett tecken så klart som något på att tiden är inne. Att det nu är dags för alla oss andra att gemensamt fatta det där beslutet och välja mellan de alternativ som vi enligt Žižek står inför.

The post Žižek: Idén om framsteg maskerar katastrofen first appeared on Opulens.

MINNESORD. Sociologen och skribenten Göran Dahl, som medverkat i såväl Opulens som Konkret, avled natten till påskaftonen i sitt hem i Lund. Han blev 71 år. Carl-Göran Heidegren minns sin vän och kollega som en mycket engagerad forskare med mänsklig värme.

Göran Dahl växte upp i nordöstra Skåne, i Göingebygden. Han berättade gärna historier från sin uppväxt där, om märkliga saker som hade tilldragit sig och om vid första (och kanske även andra) ögonkastet ganska besynnerliga människor. Göran hade över huvud taget en viss förkärlek för människor som inte passade in i någon mall. Förmodligen därför att han själv var en människa som inte var formad efter en mall.

Göran och jag lärde känna varandra närmare hösten 1977 när vi båda påbörjade en forskarutbildning i sociologi vid Lunds universitet. Vi var båda unga och förväntansfulla. I likhet med många vid den tiden, hade Göran ett starkt intresse för marxistisk teoribildning, men även för Freud och den psykoanalytiska idétraditionen.

Om detta intresse vittnar två böcker: hans doktorsavhandling Begär och kritik (1986) och essäsamlingen Psykoanalys och kulturkritik (1992). Göran tillhörde under åren runt 1980 kretsen kring tidskriften Tekla (som stod för Teori och klasskamp). Senare var Göran under många år medlem i redaktionen för Res Publica, en tidskrift som var en fristående arvtagare till Tekla och under lång tid en viktig intellektuell knutpunkt i södra Sverige.

Från 1990-talet och framåt gällde Görans huvudsakliga forskningsintresse olika teoritraditioner och strömningar på den radikala högerkanten. En bakgrund till det intresset var att tänkare och idéer från mellankrigstiden tycktes vakna till nytt liv mot slutet av millenniet.

Ett första uttryck för detta intresse var ett nummer av Res Publica (1993) som Göran och jag redigerade kring temat ”Konservativ revolution”. Det fanns då en del som tyckte att detta var en gryta som man inte borde röra om i, medan andra tyckte att det handlade om ett stycke europeisk historia som det fanns skäl att veta lite mer om.

En viktig artikel som Göran Dahl skrev var ”Will ’The Other God’ Fail Again? On the Possible Return of the Conservative Revolution”, och som publicerades i tidskriften Theory, Culture & Society (1996).

Under de sista åren innan millennieskiftet genomförde Göran och jag, tillsammans med två kollegor från Göteborgs universitet, ett forskningsprojekt kring temat ”Radikalkonservatismen i Sverige och Europa under 1900-talet”.

För Göran Dahls del resulterade detta i ett flertal artiklar och två böcker: Radical Conservatism and the Future of Politics (1999) och Radikalare än Hitler? (2006). Den senare boken bär undertiteln De esoteriska och gröna nazisterna. Inspirationskällor. Pionjärer. Förvaltare. Ättlingar. Mitt intryck är att den funnit många läsare. Den utkom också i en något bearbetad och rikt illustrerad nyutgåva 2024.

En fortsättning på denna intresseinriktning utgjorde för Görans del boken Folk och identitet. Identitarismen och dess källor (2018). Denna vände sig mer åt samtiden och byggde bland annat på intervjuer som genomförts med tongivande personer i det högerradikala spektrumet. En delvis omarbetad och utvidgad version av nämnda bok utkom senare på engelska: The Nature of Identitarianism (2023).

Under sin akademiska bana var Göran verksam vid universiteten i Umeå och Lund, den längsta tiden vid det senare lärosätet. Han var handledare för ett stort antal doktorander med skiftande forskningsintressen.

Göran genomförde själv flera forskningsvistelser i Nordamerika, där han hade ett brett kontaktnät. En minnesvärd sådan gick till Lawrence, Kansas, då hela familjen – Pia, Hanna och Joel – var med.

I Lawrence lärde Göran bland annat känna den legendariske beatförfattaren William S Burroughs, en person som han gärna berättade om. Och vid ett besök i New York tog han kontakt med och träffade en annan legendar: Tuli Kupferberg, författare och medlem i gruppen The Fugs. Över huvud taget var Göran mycket intresserad av och kunnig om amerikansk litteratur och musik från 1950- och 60-talen. Till favoriterna hörde The Byrds, Grateful Dead och Allman Brothers Band.

Hans livsväg var inte spikrak. Det fanns goda tider och sämre tider. Så är det säkert för nästan alla, men i Görans fall var kanske svängningarna lite större än hos många andra. När pilarna pekade uppåt var han alltid fylld av uppslag, idéer och planer, saker som han ville göra, titta närmare på, läsa och skriva om. Under senare år besvärades han av en del hälsoproblem, som stundtals satte ner humör och skaparkraft.

Göran hade oerhört mycket humor inom sig och ett lekfullt sinne, något som tog sig uttryck i att han tyckte om att ”busa” med sina vänner. Han var samtidigt en mycket engagerad forskare med mänsklig värme. Det är så jag vill minnas honom och det är så jag kommer att minnas honom.

The post Minnesord över Göran Dahl first appeared on Opulens.

HÄLSA. ”Vi förlorar något när vi försöker att slutgiltigt definiera existentiell hälsa. Vi får helt enkelt leva med kännetecken för hälsa, att något är mer eller mindre hälsosamt, snarare än absoluta avgränsningar.” Det skriver Johan Eddebo och Anderas Önver Cetrez.

Johan Eddebo är docent i religionsfilosofi vid Uppsala universitet. Andreas Önver Cetrez är professor i religionspsykologi vid Uppsala universitet.

Den senaste tiden har man i den svenska debatten grävt upp psykologins gamla ouppklarade familjfejd. Konflikten har en lång och intressant historia som åtminstone kan spåras tillbaka till striden mellan poesi och filosofi i antikens Grekland. Den återkommer också i den moderna uppdelningen mellan humaniora och naturvetenskap, och har blivit särskilt aktuell med tanke på den närliggande debatten omkring politiseringen av begreppet ”existentiell hälsa”.

Motsättningar inom psykologin

I dag handlar dragkampen inom psykologin om vilken gren som bäst kan göra anspråk på ”vetenskaplighet”, inte minst eftersom etiketten hänger ihop med status, pengar och institutionellt inflytande. I västvärlden är därför behaviourismen och relaterade teorier finare eftersom de har ett materialistiskt perspektiv på människan. Psykoanalysen har däremot fått en flumstämpel genom att den fokuserar på det mänskliga medvetandet, som vi på grund av Descartes fortfarande tänker oss som något nästan övernaturligt och avskilt från den mätbara fysiska verkligheten.

Inbördes motsättningar mellan skolbildningar, teorier och forskningsprogram är vanliga, och kan i bästa fall leda till ett ömsesidigt berikande utbyte och uppbygglig konkurrens, där debatterna mellan Niels Bohr och Albert Einstein på 1920-talet är ett välkänt exempel. De är en viktig del av vad som för forskningen framåt och kan öppna dörrar till nya frågeställningar och ny kunskap.

Men när yttre krafter blandar sig i processen med ideologiska pekpinnar eller auktoritära anspråk riskerar den att stanna av – och det är just en sådan dogmatisk inramning kopplad till scientism och ett slags naiv materialism som psykologins inre konflikt nu får i den svenska debatten. Det har inte direkt varit svårt att uppfatta vilken sida man helst vill att allmänheten ska ställa sig på.

Kritiken mot allt utanför mittfåran

Vi har i flera medier nyligen mött skräckexemplet ”terapisekten” som varnar oss för precis allt som går utanför psykiatrins mittfåra. I en av artiklarna som berör ämnet uttrycker renläriga psykoterapeuter till och med att alternativa terapiformer rent generellt riskerar att driva folk till självmord. På samma tema får vi också en exposé av den kontroversielle psykoanalytikern Per Magnus Johansson som inramas med en likgiltighet för mänskligt lidande. Kritik behövs och är berättigad, men vad vi får här är en ganska osaklig karikatyr av den stereotypiske freudianen som ligger på sin divan och svänger sig med gåtfulla och meningslösa formuleringar, och sektbegreppet används flitigt även här.

Mot allt detta ställer man sedan de rättrogna företrädarna för ”riktig vetenskap”, som får raljera över löjeväckande återgivningar av psykoanalytisk teori, och menar att perspektivet bitit sig fast trots att det saknar evidens eftersom psykoanalysen med sina lättköpta och ”roliga” inre resor kan möta människors efterfrågan på enkla och attraktiva universallösningar. Det här hör självfallet inte hemma inom den seriösa psykiatrin, menar man.

Och ändå är etablerade psykoanalytiska metoder som psykodynamisk terapi bland de behandlingsformer som har ett tydligt empiriskt stöd.

Växande osäkerhet

Men kan det vara så att den nyväckta konflikten inom psykologin går att härleda till en växande osäkerhet angående hela forskningsfältets vetenskapliga legitimitet? Förutom den replikationskris som drabbat psykologins grundforskning är det inte direkt som att det allmänna bevisläget för terapiformerna inom psykiatrin är glasklart. Psykoterapi verkar fungera, men utfallet av nästan hundra års forskning visar att det inte verkar spela så väldigt stor roll vilken av alla teorier eller nästan 150 etablerade metoder som används. Det är alltså svårt att säga exakt vad det är som fungerar eller varför, och därför blir det besvärligt att dra någon skarp vetenskaplig gräns mellan etablerad psykoterapi och andra behandlingsformer – eller till och med gentemot andlig vägledning inom ett religiöst ramverk.

Och det är nog här någonstans som skon klämmer när udden riktas mot det freudianska svarta fåret. Freud och inte minst Jung ägnade sig åt hypoteser som inte går ihop med den reduktiva fysikalism som blivit den dominerande natursynen i den moderna västvärlden. Det här går också tydligt att läsa mellan raderna när journalister ställer psykoanalysens företrädare mot väggen med frågan om inte medvetandets okända processer ändå ”pågår i hjärnan”. Frågan uttrycker ett ställningstagande för den moderna materialism som inte kan förklara medvetandet och allra helst sopar det under mattan.

Men ”flummigt” eller inte så upplever människor mening och är beroende av en sammanhängande livsberättelse.

Konflikten mellan psykoanalysen och psykologins reduktiva förklaringsmodeller är alltså åtminstone delvis livsåskådningsmässig. Den handlar om en motsättning i fråga om den grundläggande människosynen, och om de moderna scientistiska myter som bär upp vår verklighetsuppfattning.

Men ”flummigt” eller inte så upplever människor mening och är beroende av en sammanhängande livsberättelse. Även om vi utgår från den radikala (och sedan länge falsifierade) hypotesen att människan utan återstod kan reduceras till sina materiella beståndsdelar, så följer det att vi måste beakta de här behoven när vi försöker att förstå och komma tillrätta med människans upplevelse av sitt inre liv. Och att ta på allvar och aktivt bearbeta just den här subjektiva självförståelsen på det sätt som psykoanalysen gör kan också ur ett materialistiskt perspektiv betraktas som ett ibland mer exakt verktyg för att hanskas med människans mentala processer.

Kanske finns det dock en poäng bakom journalisternas implicita försvar av reduktionismen och scientismen som självklar grund för psykiatrin. Lärdomar från antropologin samt forskningsfältet indigenous psychology tydliggör värdet av kulturspecifik samtalsterapi och existentiell vägledning som respekterar ramarna för den världsåskådning som är dominerande i det samhälle som format individen. Och för vår del spelar just materialism och en naiv vetenskapstro den rollen.

Med den utgångspunkten finns det ett tydligt skäl för psykiatrin att vara försiktig med psykoanalysens teorier. Inte för att de saknar empiriskt stöd eller i sig skulle ha sämre terapeutisk potential, utan just för att de undergräver den meningsskapande verklighetsuppfattning, eller med Torbjörn Tännsjös uttryck, den ”äppelkindade barnatro”, som ett sekulärt samhälle inympar i sina medborgare. Man kan säga att vår ”existentiella hälsa” i viss mån är uppbyggd kring de här specifika myterna.

Utmaningen för de inriktningar inom psykologin som använder vaga begrepp eller som fokuserar på människans subjektiva erfarenhet är just att rama in det hela på ett vetenskapligt stringent sätt. Tännsjö har i linje med det här en viktig poäng med sin kritik av en politisering av det svårdefinierade ”existentiell hälsa”, som inte kan reduceras till någonting vi enkelt kan mäta vetenskapligt.

Begreppet existentiell hälsa

Men ändå fattar människor ungefär vad existentiell hälsa betyder – att ha en positiv helhetsupplevelse av sin tillvaro. Filosofin, teologin, konsten och litteraturen har försökt fånga detaljerna i det här, men deras uttryck uppfattas som alltför inåtvända och har inte en seriös klang i modern kognitiv psykologi. De går inte att objektivt mäta. Men när vi försöker att översätta denna intuitiva upplevelse till något materiellt som faktiska behov, resurser, verktyg, eller objekt tappar den å andra sidan sin kraft och innebörd.

Och mitt i den här olösliga konflikten som går ända tillbaka till antikens Grekland har FHM fått den omöjliga uppgiften att presentera en avgränsad definition av existentiell hälsa.

Och trots materialismens anspråk får vi på samma sätt leva med att olika vetenskapliga discipliner har olika metoder och teorier som ibland inte går att reducera till någon minsta gemensam nämnare.

Några kollegor inom religionspsykologin menar dock att man inte ens ska försöka slå fast en slutgiltig definition av någonting som är så pass komplext, föränderligt och subjektivt. De föreslår i stället fyra kännetecken som oftast hänger ihop med existentiell hälsa: en balanserad upplevelse av självet, en koppling till ett orienteringssystem eller världsbild i livet, erfarenheten av ett meningsfullt liv eller känsla av sammanhang, samt förmågan att uttrycka och kommunicera den här samlade erfarenheten – och sådana uttryck är någonting som faktiskt går att mäta och studera vetenskapligt med både kvalitativa och kvantitativa metoder.

Med andra ord, vi förlorar något när vi försöker att slutgiltigt definiera existentiell hälsa. Vi får helt enkelt leva med kännetecken för hälsa, att något är mer eller mindre hälsosamt, snarare än absoluta avgränsningar. Och trots materialismens anspråk får vi på samma sätt leva med att olika vetenskapliga discipliner har olika metoder och teorier som ibland inte går att reducera till någon minsta gemensam nämnare.

The post Vad är existentiell hälsa? first appeared on Opulens.

MAGISKA SVAMPAR. Om den psilocybin-assisterade terapin håller vad den lovar kommer analysandernas tröstlösa divanmonologer år ut och år in att kunna brytas, menar Patrik Stigsson.

Psykoanalys och psykoterapeutisk behandling har under ett par veckor varit på tapeten i Sveriges största dagstidningar. Det hela började med att Roland Paulsen (sociolog, debattör och författare) i Dagens Nyheter berättade om att hans psykoanalytiker under en session somnade. Leif Zern, Johan Eriksson och Clarence Crafoord och Dan Wolgers skred i samma tidning ut till Freuds försvar.

I Göteborgsposten skrev stadens psykodynamiska gudfader Per Magnus Johansson i en offerdoftande drapa att psykoanalysen alltid har smutskastats. Mikaela Blomqvist fyllde i samma tidning på med konstaterandet att psykoanalysen inte är en vetenskap. Vilket alla som har varit någorlunda intresserade av ämnet hört mer än en gång.

Elefanten i rummet

Elefanten i det debatt-rum som Roland Paulsen öppnat dörren till heter psilocybinassisterad psykoterapi. Att debattera dagens psykoterapilandskap utan att nämna denna så här långt sensationellt framgångsrika behandlingsmetod är i sig en bedrift. 

Psilocybin ‒ ”magiska svampar”

De som deltagit i debatten går samfällt gåsmarsch med ryggen före in i framtiden. Psilocybin (”magiska svampar”) har vid kliniska studier, bland annat vid The Johns Hopkins Center for Psychedelic and Consciousness Research, visat sig mycket framgångsrika vid behandling av alkoholism, depression, posttraumatisk stress, tvångssyndrom och ångest vid livets slutskede.

En klinisk studie pågår just ni vid Karolinska Institutet. På hemsidan skriver man: ”Intag av psilocybin har visat sig kunna påverka perception, känslotillstånd och tankeverksamhet under några timmar efter dosering. Preliminära resultat visar även att en enda dos intagen under kontrollerade former skulle kunna ha en över flera veckor lång effekt mot
depression.”

Den psykedeliska erfarenheten

Läkningsprocessen tycks hänga samman med subjektiva upplevelser av andlig signifikans, ibland gränsande till mystika medvetandetillstånd. Många beskriver den psykedeliska erfarenheten som den mest meningsfulla de någonsin haft.

Ett illustrativt exempel på behandlingsmetodens potential finns i Netflix-serien How to change your mind, som bygger på Michael Pollans bok ”Psykedelisk renässans – den nya vetenskapen om medvetandet, döden, beroende, depression och transcendens” (Fri tanke). I del två av serien möter vi Ben, som hela sitt liv kämpat med förlamande tvångskänslor. Som vuxen lider Ben av ständig oro över minsta risk för att han gjort något fel, som att glömma att stänga av spisen. När han blir pappa översvämmas han av panikattacker som kretsar kring sonens säkerhet.

Ben anmäler sig till en klinisk prövning med psilocybin-assisterad terapi. Under påverkan av substansen återupplever Ben en traumatisk barndomsupplevelse där hans vän dör. Därefter upplever han att han själv dör. Han bryts ner och blir till jord och ur denna jord växer han upp som ett träd. Medan han lever som ett träd ser han sitt mänskliga jag leka med sitt barn. Slutligen återupplever han hela sitt liv och ser hur det skulle kunna vara annorlunda utan det tvång som kontrollerar honom dagligen. Vid ett tillfälle under upplevelsen (som filmas) mumlar Ben ”Det här ger mig hela livet tillbaka!”

Efter behandlingen berättar Ben att varje dag sedan studien varit den bästa i hans liv. Efter flera månader är han fortfarande symptomfri. Han kan inte föreställa sig en mer radikal transformation än den han tack vare behandlingen fått vara med om. ”Det är en vacker värld där ute”, säger han. ”Jag vet inte om du har märkt det, men den är fantastisk!”

Det är svårt att tänka sig att psykoanalys, kognitiv beteendeterapi eller behandling med traditionell psykofarmaka skulle framkalla känslor av vördnad, salighet och tacksamhet, vilka tycks vara centrala beståndsdelar i läkningsprocessen med hjälp av psykedeliska substanser.

Potentiell befrielse

Om den psilocybin-assisterade terapin håller vad den lovar kommer analysandernas tröstlösa och ofta fruktlösa divanmonologer år ut och år in att kunna bytas ut mot en eller ett par genomgripande, livsförändrande psykedeliska erfarenheter. De 100 000-tals patienter världen över som enligt Per Magnus Johansson i Göteborgsposten för närvarande analyseras kan lämna behandlingsrummen och kliva ut i livet som sant
befriade människor.

Oavsett om de sover eller är vakna kan vi nog förutsätta att tiden för de psykoanalytiska terapeuterna, och andra traditionella behandlingsformer, en gång för alla är över.

The post Psilocybinterapi lär innebära slutet för psykoanalysen first appeared on Opulens.

IDÉKRITIK. Sexualiteten borde bejakas för annars kan man bli sjuk. Men sexualiteten kunde även vara ett samhällshot och onani skadligt. Det var knappast sådana budskap som väckte Karin Boyes intresse för psykoanalys eller fick Harry Martinson att uppskatta Freud. Och det är knappast Freuds faktiska syn på sexualiteten som väcker entusiasm hos dagens kulturarbetare. Det menar Billy Larsson, psykolog och författare aktuell med boken Arton myter om Freud och vägen framåt.

Frågan om Freuds uppfattning om sexualiteten har relevans för att förstå Freuds popularitet. Om man bara förknippar Freud med vissa teman – såsom att vara sexuellt bejakande, intressera sig för sidor hos människan som vi inte alltid är bekväma med, och att uppväxtvillkoren kan ha påverkan på den vuxne – då är det lätt att förstå att Freud blev populär bland kulturpersonligheter när han började översättas till svenska på 1920-talet, för samma teman är ofta viktiga inom skönlitteraturen.

Nu gjorde ju Freud anspråk på att vara vetenskapsman, och en sådan kan inte bara intressera sig för teman utan måste formulera precisa teorier, för att sanningsvärdet ska kunna avgöras. Granskar man därför Freuds specifika hypoteser gällande sex, kan man se att han är långt ifrån någon entusiast, utan förknippade sexualiteten med många faror.

Freud ville visserligen ”avskamma” sexualiteten som det heter på nysvenska, och det var bra. Samtidigt hade Freud en teori om något han kallade för libido. Libido gick åt bland annat vid samlag, omvårdnad av barn, vänskapsrelationer och i arbetet, men fanns bara i begränsad mängd. Därför var Freud rädd för att människor skulle vara alltför sexuellt aktiva, för då kunde så mycket libido gå åt att det inte räckte till arbetslivet. Därför ansåg Freud att det var nödvändigt att samhället begränsade sexualiteten. Samtidigt som dess hämning bidrog till att ”Vi vantrivs i kulturen” som ett av Freuds mest kända verk heter.

Nu finns det ju ingen libido, så Freud oroade sig i onödan. Men Freuds teori om libido var långt ifrån hans enda teoretiska misslyckande. Tvärtom, alla Freuds mer specifika uppfattningar om sexualiteten, verkar vara fel.

Freud tänkte sig att människan var en medfött incestuös varelse, vilket Freud kallade för barnets oidipuskomplex. Det visade sig så tidigt som i åldern tre till fem år, då pojken ville ha något som påminde om samlag med sin mamma, och flickan ville ha barn med sin pappa, för att få kompensation för sin avsaknad av penis. I synnerhet blev hon glad över en pojkbäbis enligt Freud, för då hade hon indirekt fått en penis till slut.

Inget talar för att det finns något oidipuskomplex, men bland de som vill försvara Freud är det vanligt att påstå att oidipuskomplexet inte ska uppfattas så här konkret. Problemet är att den uppfattningen saknar stöd i Freuds texter. Läser man dem är det uppenbart att Freud tänker så konkret som jag har beskrivit det här.

Freud gick även ett steg länge när det gäller oidipuskomplexet: det var bakgrunden till nästan alla psykiska problem.

Freud gick även ett steg länge när det gäller oidipuskomplexet: det var bakgrunden till nästan alla psykiska problem. En till felaktig uppfattning om sexualiteten alltså.

Freud hade ytterligare en förklaring till psykiska problem. Vanligen berodde de på barnets incestuösa läggning, men några tillstånd var resultatet av hur vuxna hanterade sin sexualitet.

Det tillstånd som kallades för neurasteni – som påminner om dagens diagnos utmattningssyndrom – menade Freud var ett resultat av att den sexuella funktionen var överansträngd, främst genom alltför omfattande onani. Det andra tillståndet som Freud menade hade samband med den vuxna sexualiteten kallades för ångestneuros. Den kännetecknades främst av en allmän oro – och påminner därför om det som numer kallas för generaliserat ångestsyndrom, GAD. Denna ångestproblematik berodde på ofullständig sexuell tillfredsställelse, på grund av sådant som långvarig användning av kondom, eller avbrutet samlag som preventivmetod.

Freud framhöll att om någon med en av dessa diagnoser reste till en kurort och blev bättre, berodde inte det på att man fick lugn och ro där. Nej, för den neurasteniske mannens del berodde förbättringen på färre möjligheter att onanera, och för den ångestneurotiska kvinnan att hon under vistelsen inte hade samlag med sin man, som tillämpade en ohälsosam preventivmetod. Därför kunde hon tillfälligtvis må bättre.

Dessa tankar formulerade Freud i mitten av 1890-talet. Men Freud övergav aldrig dessa idéer, utan var livet ut övertygad om att kondomanvändning var riskabelt för den psykiska hälsan.

Freud var även skeptisk till onani. Onani under de första levnadsåren kunde bidra till psykiska problem som vuxen. Och som nämnts, onani längre fram i livet kunde också vara skadligt, genom att leda till neurasteni.

För pojken fanns ytterligare en fara: att se en kvinna naken. Det blev en skräckupplevelse, eftersom han uppfattade kvinnans könsorgan som ”ett sår”, som var resultatet av att kvinnan tidigare haft en penis, men fått den bortskuren.

För en del pojkar var upplevelsen av den nakna kvinnokroppen så skrämmande att de riktade sin sexualitet mot det egna könet, så de slapp ha sex med en penislös varelse – det var en av Freuds förklaringar till manlig homosexualitet. Och en alltför nära bindning till modern var förklaringen till psykiskt betingad impotens.

Freud hade också en felaktig uppfattning om vad som var medfött hos människan. En pojke som av en kvinna hotades med att bli kastrerad, blev rädd för att bli kastrerad av sin far, för så såg den nedärvda fantasin ut. Att se föräldrarna ha samlag bakifrån – det Freud kallade urscenen – var en annan medfödd fantasi. Flickans medfödda längtan att ha en sexuell relation med sin far gjorde att om en tonårsflicka uppgav att hon utsattes för upprepade sexuella övergrepp av sin far hade hon inte varit med om det, utan beskrev en önskefantasi.

Intressant nog hävdade också Freud att det var tråkigt att ha sex med en kvinna som saknade sexuell erfarenhet. Oskulder var frigida och gjorde mannen besviken, menade Freud. Detta var sannolikt en långgående generalisering av Freuds besvikelse på det sexuella samlivet med frun Martha.

Ska man ha en komplett bild av Freud syn på sexualiteten, bör man känna till att Freud inte hade invändningar mot att en man var otrogen om han inte var nöjd med det sexuella samlivet. En anledning till det var Freuds uppfattning att det inte bara var tråkigt att leva med ett alltför begränsat sexualliv, det var ju även potentiellt hälsofarligt.

Freud gjorde även praktik av sin inställning till otrohet genom att utveckla ett sexuellt förhållande till Marthas syster Minna.

Freud gjorde även praktik av sin inställning till otrohet genom att utveckla ett sexuellt förhållande till Marthas syster Minna. Att Freud hade en sådan relation har psykoanalytiker varit skeptiska till, för det strider mot uppfattningen om Freud som moraliskt föredöme. Men framsteg i forskningen om Freud har lagt fram så starka indicier, att otroheten får ses som påvisad. Det finns förstås inga bildbevis på vad som hände när Sigmund och Minna bodde i samma hotellrum på resor de företog tillsammans, men Minna själv berättade för Jung att hon hade en sådan relation och inte mådde bra av den. Dessutom har Freud gjort en kommentar till en av sina drömmar, som är svår att tolka på annat vis än att han inte bara hade en sexuell relation med Minna, hon blev även gravid, och Freud fick betala för aborten.

Poängen med att lyfta fram hur Freud själv hanterade sin sexualitet, är inte att misskreditera honom. Livet är komplicerat och det uppstår svåra situationer för alla att hantera. Det är däremot värt att påminna om att Freud på många sätt var en vanlig människa. Och det riktigt ovanliga med Freud var att han trodde att sexualiteten var nyckeln till att förstå nästan allt här i världen.

Sexualiteten borde alltså bejakas, för annars kunde man bli sjuk. Men sexualiteten var även ett samhällshot, och onani kunde vara skadligt. När psykoanalysen kom till Sverige var det knappast sådana budskap som väckte Karin Boyes intresse för att gå i psykoanalys, eller fick Harry Martinson att uppskatta Freud. Och det är knappast Freuds faktiska syn på sexualiteten som väcker entusiasm hos dagens kulturarbetare.

I den psykoanalytiska traditionen var det inte Freud utan Wilhelm Reich som var den stora vurmaren för sexualiteten. Men där Freud skapade en orimlig teori om libido, skapade Reich en orimlig teori om orgasmens roll för den psykiska hälsan. Och sexualiteten är inte bara en källa till glädje utan kan även leda till stort lidande. Men det beror varken på att libido bara finns i en viss kvantitet modell Freud, eller på att människor får alltför begränsade orgasmer modell Reich. Problemet kan bättre formuleras med evolutionspsykologins terminologi: människan har en tendens till parbildning, samtidigt som vi inte är en entydigt monogam art. Den konflikten får varje människa som kan känna sexuell lust hantera, på ett eller annat sätt.

Slutsatsen blir att Freud lyfte på skammen för det sexuella temat, och det kan vi vara tacksamma för. Men i övrigt har inte Freud något användbart att förmedla om vad sexualiteten för med sig i våra liv.

The post Helgessän: Vad ansåg Freud egentligen om sex? first appeared on Opulens.

PROSA. Wera von Essen har skrivit en kontroversiell roman som bland annat handlar om  sex, våld och religion. Vi har låtit två kritiker recensera boken. “Jag hade önskat att Våld och Nära relationer kunde uppvisa mer av ett sammanfogande perspektiv”, skriver Jonatan Jakobsson Wik. Här hittar du Anna Remmets recension.

Våld och nära samtal av Wera von Essen
Natur & Kultur

För två år sedan dundrade Wera von Essen in i Litteratursverige, retade både upp och tjusade kritikerkåren, erhöll Borås Tidnings debutantpris. Då med den autofiktiva dagboksromanen En debutants dagbok där vi fick följa bokens Wera mellan åren 2014 och 2017, genom fattigdom, refuseringar, relationella dramer i en kamp för mognad och för att hitta fram till den form som var hennes egen. Inte särskilt lätt då man är omgiven av starka personligheter. Men även kring författarens privata ställningstagande har det skrivits: hennes klassbakgrund, religiösa övertygelser, graden av utlämnande i hennes verk – von Essen har varit en författare som väckt starka affekter.

Nu är hon tillbaka med Våld och Nära relationer, en ambitiös bok med intellektuella anspråk, som i viss utsträckning ger känslan av att ta vid där En debutants dagbok slutade. Vi är tillbaka i lägenheten vid Tessinparken, vid hotellarbetet och med von Essen som berättarjag. Huruvida berättarjagen faktiskt sammanfaller går inte att avgöra, tonen och stilen är förskjuten, men trådar som BDSM och psykoanalys plockas upp ur debuten, tvinnas in i det nya narrativet.

Förtvivlad över kontaktlösheten, ensamheten eller den senkapitalistiska blicken där människor är varor och utbytbara mot varandra, tar berättarjaget bussen (eller cykeln) genom staden, uppsöker olika former av kontakt där den förenande tendensen tycks vara underkastelsen. Hennes ”lovers” våldsamma lekar, grannens drömmar, psykoanalytikerns interventioner, arbetets slit – det är som att berättarjaget inte förmår göra skillnad på underkastelsens nyanser, eller med andra ord: vad det är hon underkastar sig. Verklighetens nödvändigheter, som exempelvis att behöva försörja sig ter sig likvärdig med BDSM-mötenas underordning, eller att inordna sig i en psykoanalytisk struktur. Som om att ingå och att upplösa vore ett och detsamma.

Associationen till vad Gombrowicz en gång skrev i Dagboken I-III apropå kollegan Bruno Schulzs personlighet, känns närmast överdeterminerad: ”...så kommer man fram till en makaber paradox: för att nå frälsningen tänker syndaren ut allt hemskare plågor åt sig själv, men ju större smärtan blir, desto större blir också fröjden, desto ljuvare synden!”.

Så väver von Essen på ett liknande vis ihop det heliga med perversionen – synden, underkastelsen, smärtan och så nåden, förlåtelsen. Att synda för att få förlåtelse, för att få närma sig det gudomliga i den andre. Hon beskriver en drivkraft, en längtan efter att uppgå i något större än det egna jaget. Redan på bokens första sida, där det påannonseras att citaten kommer från Simone Weils Tyngden och nåden, förbereds en sådan association.

Men Weils text (och Gombrowiczs också, för den delen) är skriven i en annan tid, då kollektivets krafter formade och deformerade jaget/individen på ett annat sätt än i samtiden, vilket gör mig fundersam över hur man ska förstå referensen, över vilken sorts intellektuell som gestaltas i berättarjaget. Intrycket är att berättarjaget har en föreställning om att hon ska frigöra sig från, lösa sig ur, det egna jaget, kunna rikta sig mot någon annan med den efterlängtade kärleken, redan innan det egna och självständiga jaget upprättats – som om det gick att frigöra sig från något som inte finns.

Är det då denna längtan efter att ingå, att kunna möta den andre, parat med en ung intellektuells förvirring över vad en sådant möte innebär, som gestaltas? Kanske. Men även om samtidsmänniskans oförmåga att binda sig vid något bestående är en pockande tematik och förvirringen i frågan trovärdig, växer berättarjaget aldrig fram som en person som är möjlig att föreställa sig eller förstå. Som läsare blir istället förvirringen och splittringen det mest bestående intrycket.

Wera von Essens stilistiska uttryck är rappt, associativt och närmast utan interpunktion. Varje avsnitt är kort och tids- eller personangivelser är ibland tvetydiga, som om de pekade i olika riktningar samtidigt. Resultatet blir en skissartad råhet i texten, en rytmik som skapar ett imponerande tryck hos läsaren, ett tvång att fortsätta, att inte stanna upp. Men trycket är till sin natur horisontellt, försvårar fördjupning och ger intrycket av ett flödande tal som måste hållas tomt på innehåll.

Som gestaltning av det man skulle kunna kalla en postmodern tillvaro är Våld och nära samtal på många vis välgjord. Den har både till karaktärer och stil en glansig yta. Fragmenteringen, den imaginära upptagenheten av önskefantasier, samt utbytbarheten mellan tingen återsspeglar starka tendenser i vår samtid. Eller som en av berättarjagets ”lovers” uttrycker det: Bild, annars hände det inte. Men som läsare blir bristen på fördjupning bitvis svår. Hur ska jag ta till mig detta något? Där är helt enkelt för lite att ta i.

Nu finns visserligen avsnitt där läsaren skymtar en djupare och mer autentisk smärta, bitar som vore litterärt intressanta att utveckla: upplevelsen av akuten, kontrasten mellan läkaren och vårdaren, kopplingen mellan våldet och depressiviteten, innebörden av de bildade herrarna. Men de blir aldrig mer än sidoblickar. Att texten är beströdd med lustiga dubbeltydigheter, som till exempel: ”…i Ukraina dricker man tio liter på en kväll, sa hon, hon var katolik, när jag sa Me too, kändes det bara fel, som att jag förflyttat något, skapat en identitet av något…” underhåller, men flyktigt.

Jag hade önskat att Våld och Nära relationer kunde uppvisa mer av ett sammanfogande perspektiv, hjälpt läsaren i större utsträckning, att författaren utarbetat formen tydligare.

Möjligheten att kombinera en postmodern estetik med ett sammanfogande perspektiv har stora namn som Stig Larsson eller Michel Houellebecq visat på – genom att placera perspektivet i ett sammanhang där det hela tiden är som om upplösningen vore förestående, skapas det en spänning, ett spel hos läsaren. Men hos von Essen är upplösningen redan ett fullbordat faktum och det ger tyvärr inte samma effekt.

The post Saknar sammanfogande perspektiv first appeared on Opulens.

GRÄNSÖVERSKRIDANDE. Jägerfeld och Strandberg har skapat en underhållande och intressant bok i gränslandet mellan litteratur och populärvetenskap, skriver Mathias Jansson som läst Monster i terapi.

Monster i terapi av Jenny Jägerfeld och Mats Strandberg

Norstedts förlag

Tänk om några av litteraturens mest kända monster vore vanliga människor med obehandlade psykiska diagnoser? Vad skulle hända om Dr Jekyll/Mr Hyde, Carmilla, Frankensteins monster och Dorian Gray reste till framtiden för att besöka en psykolog? Det är utgångspunkten för Jenny Jägerfelds och Mats Strandbergs spännande boksamarbete Monster i terapi.

The post Terapisessioner som väcker mersmak first appeared on Opulens.

DRÖMBOK. Den norske författaren Terje Dragseth lyckas på ett beundransvärt vis att göra sina privata drömmar till något allmängiltigt, skriver Clemens Altgård.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Drømmeboka — En okkult dagbok av Terje Dragseth
Cappelen Damm

Terje Dragseth är en norsk författare som debuterade med Offerfesten, 1980. Huvudsakligen har han verkat som poet, men även varit verksam som musiker. Jag kom i kontakt med honom i kretsen kring Michael Strunge i Köpenhamn på 80-talet.

Sedan har många år passerat och vi har verkat i olika offentligheter. Men så fick jag i slutet av förra året syn på en ny bok han skrivit — Drømmeboka — En okkult dagbok. Det var en titel som genast väckte mitt intresse. Dels för att jag själv ägnat mig åtskilligt åt att nedteckna drömmar, dels för att “ockult dagbok” med sina associationer till August Strindberg (Ockulta dagboken) väckte min nyfikenhet. Jag kom också att tänka på Färdas i drömmen och föreställningen, den prosalyriska bok som Artur Lundkvist utkom med 1984 och som skildrar inre upplevelser under ett par månader i komatillstånd.

Det rör sig i Dragseths fall om ett års drömanteckningar som blivit litterärt bearbetade. Genom att använda du-formen istället för ett berättarjag så skapar Terje Dragseth en distans till sitt eget stoff och kan samtidigt dra in läsaren i de märkliga scener som beskrivs.

Inte helt förvånande har mottot till boken hämtats från Michael Strunge: “Vi folder drømmens faner ud” vilket var titeln på den danske poetens kanske mest surrealistiska diktsamling. Men det är inte det enda citatet i boken. De citerade författarna ger en fingervisning om vad som inspirerat Dragseth under skrivprocessen. Några svenska namn förekommer, förutom Strindberg, Gunnar Ekelöf, Emmanuel Swedenborg, Ann Jäderlund och Tomas Tranströmer.

I Dragseths bok rör det sig om prosastycken, huvudsakligen på en till två sidor, som kortnoveller till formatet. Men det förekommer också fragment bestående av bara någon rad.

Ibland åberopas “Store O” som ett slags högre instans vilken drömmaren vänder sig till. Det är ett begrepp som går att härleda till den franske psykoanalytikern Lacan och dennes teoribygge. Hos Lacan är “den store andre” en beteckning för ett slags domare över rätt och fel, en abstrakt gestalt som uppstår i barnets föreställningsvärld när det inträder i det som kallas “det symboliska stadiet”. Det hör till saken att Dragseth, enligt egen uppgift, gick i Lacansk psykoanalys när han bodde i Köpenhamn.

Numera bor författaren i Kristiansand, en stad där många av drömmarna utspelar sig, men drömmaren besöker till exempel Island, Portugal, Peru och vid ett tillfälle sitter textens drömmande ”du” på nattåget mot Vladivostok.

Mycket av det som beskrivs är sådant som kan kännas igen av den som intresserar sig för de egna drömmarna. Det är problem av olika slags som måste lösas under närmast absurda förutsättningar. De för drömverkligheten så typiska snabba förvandlingarna och övergångarna samt avsaknaden av logik kan jag som läsare också le igenkännande åt.

Några försök till analys av drömmarna finns inte i boken. Det är inte så att författaren försöker komma åt vad de betyder. Istället blir helheten till en gåtfull färd genom drömda städer och landskap.

Det kan ofta vara ganska tråkigt att läsa andras nedskrivna drömmar, i synnerhet om de nedtecknats rakt av. Men Terje Dragseth lyckas på ett beundransvärt vis att göra sina privata drömmar till något allmängiltigt. Kort sagt gör han stor litteratur av det stoff han samlat på sig under ett års tid. Det här är definitivt en bok som borde översättas till svenska.

The post En norsk drömmares dagbok first appeared on Opulens.

NYUTGÅVA. “Faktum är att Djävulsdrogen ännu mer än den mer berömda Sandmannen fungerar som en provkarta över litterär romantik och skräckromantik. Där finns en skrämmande dubbelgångare och det ännu mer skrämmande hotet om identitetsupplösning som mötet med denna innebär”, skriver Anna Remmets.

Djävulsdrogen av E.T.A. Hoffmann
Vertigo (2017)
Översättning: Knut Stubbendorff
Bearbetning: Carl-Michael Edenborg och Jesper Ims Johansson

Den tyska författaren E.T.A. Hoffmann (1776-1822) måste räknas till den tyskspråkiga romantikens portalgestalter. Mest känd är han för Sandmannen, som handlar om en mans erotiska besatthet av en tillsynes fulländad kvinna som visar sig vara en avancerad docka. Skräcken, som framkallas av dockans ”likhet” med en människa snarare än hennes olikhet, har gett upphov till ekon i många moderna skildringar av artificiell intelligens och dess inneboende hotfullhet.

Den är också en effektiv illustration av Freuds teori att det som framkallar mest skräck hos oss är när det välbekanta framträder i en något förändrad form, såsom Hoffmanns docka eller science fiction-filmens artificiella intelligenser som bara skiljer sig från människor på små men avgörande områden. Men i enlighet med romantikens syn på konst och konstnären uppehåller sig Hoffmann också vid kraften och skönheten hos det av människan skapade, i detta fall dockan, och den potentiellt farliga besatthet och i värsta fall avgudadyrkan denna skönhet kan leda till.

Detta är ett tema som går igen i den dramatiska och snåriga romanen Djävulsdrogen från 1815 som nu ges ut på nytt i bearbetad översättning på förlaget Vertigo. Den handlar om en pojke som tidigt bestäms bli munk efter att hans far begått en ospecificerad ”svår synd”. Det visar sig dock att även sonen, vilken som munk tar sig namnet Medardus, i minst lika hög grad som fadern plågas av djävulens frestelser. Också här handlar det om en erotisk besatthet som får honom att begå det ena makabra brottet efter det andra på de irrfärder som tar honom till olika platser i nuvarande Tyskland, till Rom och genom olika samhällsskikt. Den klarröda nyutgåvan är illustrerad med märkliga bilder som blandar det groteska, skrämmande och infantila på ett sätt som passar denna de stora gesternas skräckromantiska litteratur bra.

Faktum är att Djävulsdrogen ännu mer än den mer berömda Sandmannen fungerar som en provkarta över litterär romantik och skräckromantik. Där finns en skrämmande dubbelgångare och det ännu mer skrämmande hotet om identitetsupplösning som mötet med denna innebär. Och liksom i många andra skräckromantiska berättelser är inställningen till ondska ambivalent. Å ena sidan finns här ganska grovhuggna karaktärsskildringar och dikotomier, föga överraskande framförallt i kvinnoskildringarna som består av ganska entydiga motsatspar av hora- och madonna-troper.

Men å andra sidan är det tydligt att både godhet och ondska ryms inom samma människa och att det är med det egna jaget kampen måste föras, något som kan ses som en slags prototyp för modern psykologisk förståelse av människan. Medardus dubbelgångare framstår när allt kommer omkring snarare som en skrämmande möjlig utveckling än som ett yttre hot. Djävulsdrogen har också gott om skräckinslag av det tidigromantiska slaget som känns igen hos Hoffmanns engelskspråkiga kollegor Ann Radcliffe och Horace Walpole: demoniska munkar, lönndörrar, italienska slott (romantikerna vurmade för det italienska som de såg som både lockande exotiskt och degenererat) och hämnande vålnader.

Och slutligen är alltså konstens och konstnärens (potentiellt farliga) kraft ett centralt motiv. Det var en konstnär som gått i Da Vincis lära som startade den destruktiva spiralen i Medardus släkt genom att, liksom huvudpersonen i Sandmannen, skapa ett konstverk som var alltför likt en verklig kvinna, vilket innebar att han precis som Mary Shelleys Frankenstein satte sig upp mot den Gud som tillskrivs den exklusiva rätten att skapa liv. Konstens betydelse för människan, gränsen mellan människa och icke-människa eller kanske till och med mellan människa och monster är motiv som åldrats väl och att Sandmannen blivit den klassiker den är beror antagligen på att Hoffmann där renodlar dessa.

Trots att den bara är något år äldre dras Djävulsdrogen, med sina lönndörrar, munkar och allmänt melodramatiska tonläge, med mycket rekvisita från den tidiga skräckromantiken som för den till genren välvilligt inställda läsaren ter sig charmig men för den mindre välvilligt inställda ganska löjeväckande. Men för den förstnämnda kategorin, för de som uppskattar skräckromantiken i dess yvigaste form, är detta en mycket välkommen nyutgåva!

Alla artiklar av Anna Remmets

The post En provkarta över skräckromantiken first appeared on Opulens.