PROSA. ”Kan kärleken trolla bort all psykisk misär? Jag tvivlar på det,” skriver Lis Lovén, som har läst den turkiska författaren Tezer Özlus autofiktiva skildring av ett sjukdomstillstånd i romanen ”Barndomens kalla nätter”.

Barndomens kalla nätter av Tezer Özlü
Översättning: Burcu Sahin
Förord: Balsam Karam
Weyler

Den turkiska författaren, och i förtid döda, Tezer Özlus internationellt mest kända roman (från 1980) ”Barndomens kalla nätter”, finns nu på svenska, i översättning av Burcu Sahin och med ett förord av Balsam Karam.

Det är som om tingen utstrålar kyla i ”Barndomens kalla nätter” och människorna därtill beskrivs på distans. I början av romanen kan jag således uppleva att Tezer Özlu gestaltar sin autofiktiva text med ett slags mekanisk formalism. Händelser och miljöteckningar känns opersonliga

Beskrivningarna av staden och hemmet känns tömda på kraft. Handlingen flyter långsamt och staden ter sig som en tom kuliss. Men mot slutet av berättelsen lossnar det. Då kan jag förstå berättarjaget på ett djupare plan.

Hon har hamnat på sjukhus på grund av sin depression. Av beskrivningen att döma verkar det som om romanens huvudperson har en bipolär sjukdom. Därtill har hon försökt ta livet av sig. En läkare våldför sig på henne. En läkare!? Någon som borde visa empati visar sig vara kriminell. Och elchockerna hon får är ytterligare ett skrämmande inslag.

Den språkliga glädje som jag erfor under läsningen av Tove Ditlevsens ”Ansiktena” uteblir här. Det är som om dessa olika beskrivningar av sjukdomstillstånd är skriande olika. Allt är bara tungt och svårt hos Tezer Özlü. Språket verkar spegla hennes innersta tillstånd. Det är skickligt utfört. Özlü testar gränser hela tiden, kanske i ren desperation.

Men hur uppstår egentligen psykisk sjukdom? Ju äldre jag blir desto mer benägen är jag att tro att vi alla, ingen undantagen, socialiseras och rent av normaliseras in i samhällets och kulturens strukturer. Även om strukturerna är hierarkiska och förtryckande. Kanske är det då bara somliga som känner av förtrycket på djupet som ett problem och påverkas mer än andra. De friska? Tja, de är normaliserade för att liksom gilla läget. Många flyter bara ovanpå.

Och strukturerna? Allt runt omkring oss blir del av vår inre värld – och hur många kan fly från sitt sociala arv? Friska, så kallat friska personer, har ju sällan orsak och anledning att genomskåda de strukturer vi lever med. Det är få förunnat att skapa sig ett eget liv på egna villkor.  

Özlüs språk känns avskalat på känslor. Och kulturen omkring henne framstår som bärare av något som strävar efter modernisering men kvar finns något urgammalt, likt historiska mönster som dröjer sig kvar.

Inklämd i mitten mellan det gamla och nya har individen svårt att hitta sin förlösning.  

Slutet i romanen känns dock tillrättalagt. Som om Özlu följt konventionen att en bok helst ska ha ett lyckligt slut. Men denna lycka är så skör tänker jag. Det är den urgamla drömmen om kärlek, den som ska sopa bort alla fel. Kan kärleken trolla bort all psykisk misär? Jag tvivlar på det.

The post Tezer Özlü ‒ psykisk misär skildrad inifrån first appeared on Opulens.

TRÖST. ”Jag tycker det är storslaget att orden hjälper oss att förstå vad själen och hjärtat brottas med. Det kan aldrig sorteras i fint och fult skrivande eller läsande,” skriver Cecilia Persson i en text om vårt behov av tröst. 

När min älskade moster dog när jag var tjugo år tröstade Anna Rydstedts diktsamling ”Genom nålsögat” mig genom en lång och plågsam sorg.

”Mörker ännu över byn.
Gråt ej, lilla vilja
du skall bli stark och stor.”

Anna blev en vän som jag kunde vända mig till. Hon följde med mig på en lång och öde väg i saknad som lämnade ett stort tomrum. Kanske är det just därför som hon blev en av mina älskade poeter. Dikterna blev på riktigt och när jag läste Jan Olov Ulléns biografi om henne ”Kära, kära verklighet” några år senare förstod jag även att hon led av svår ångest som jag förmodligen kände i hennes dikter förblindad av min ångest och smärta. Dikterna blev själens ledstjärna bortom nuet och ännu i dag är efter att ha läst mängder av diktsamlingar är ”Genom nålsögat” den som kallar på mig.

Jag kan ha fel, men jag har en känsla av att läsa och skriva som tröst och terapi har blivit lite undanskuffat. Det är inte riktigt ”fint” att läsa dikter, någon rad i en tidning, höra något klokt på tv, en prästs predikan som gör vardagen lättare.

Identifikationen med orden som bär oss genom mörker och ljus. Igenkännandet. Jag ser dig och vi möts i jag och du. Att berätta för en vän vad det stod i tidningen som blev angeläget att dela och prata om. Ett gränslöst behov av att bli sedd.

Språket kan bekräfta i en värld där människor känner sig obekräftade. Poesins betydelse framgår tydligt när det gäller begravningsannonser och hur omsorgsfullt dikterna väljs för att berätta något viktigt om den avlidnas personlighet och liv. Det är mycket vackert att orden kan få den betydelsen för oss. Som minne. Som tröst. Som terapi.

Det syns också tydligt på sociala medier hur flitigt orden används för att förmedla något väsentligt om vad man känner och var man befinner sig.

Rumi kan vara en andlig vägledare. Karin Boyes ”visst gör det ont” och Nils Ferlins ”barfotabarn i världen”, kan spegla hur man själv känner sig. Något som är vanligt är att dela citat med starka bakgrunder som ger budskapet en förstärkning i viljan att nå ut och dela samtalet om livets olika skepnader tillsammans med andra.

Stig Dagermans ”Vårt behov av tröst” gavs ut postumt av Olof Lagercrantz 1955. Den ursprungliga novellen ”Vårt behov av tröst är omättligt” som publicerades 1952, tycker jag har en starkare betoning just i ”omättlig”. Dagerman tog sitt liv 4 november 1954 och det vittnar om hans eget omättliga behov av tröst.

Vi behöver alla tröstas ibland, men för en del av oss är sökandet efter tröst livsnödvändigt. Det skaver plågsamt i själen. Vi förstår inte alltid varför det uppstår en känsla av att vara ensam och utsatt i existensen. Orden synliggör det och kan skapa en delad gemenskap över det som gör ont. Vi känner oss mindre ensamma. Vi kan klara saker tillsammans. En roman kan peppa att kämpa mot orättvisor. En psalm kan förstärka tron. En dikt kan göra oss lyckliga. En schlager får oss dansa och sjunga. Det spelar mindre roll var orden kommer ifrån ‒ huvudsaken är att de når oss.

Det sägs ganska ofta i recensioner på kultursidorna att den samtida litteraturen domineras av självbespeglande och narcissistiska jagberättelser.

Jag höll för några år sedan en skrivkurs i terapeutiskt skrivande och gemensamt för alla deltagarna var ett skriande behov av att berätta om vad de upplevt som vållat djupa sår och som behövde språkets hjälp för att bearbetas. Livsberättelserna som talar om att jag och mitt liv finns. Ämnena kunde vara våldtäkt, depression, en död mamma, bli övergiven i kärlek, gå in i väggen på jobbet, ett knarkande barn, vännen som svek…

Skrivande som terapi således och frågan är om inte den aspekten finns närvarande i allt skrivande? Det är mer eller mindre tydligt i böcker och karaktärerna kan vara självbiografiska eller fiktiva men energin framstår ofta som personlig. Eyvind Johnsons ”Här har du ditt liv” där Olof är Eyvind själv, är ett exempel.

Det sägs ganska ofta i recensioner på kultursidorna att den samtida litteraturen domineras av självbespeglande och narcissistiska jagberättelser. Nästan som ett slags ”jagets pornografi”. Men, egentligen är väl det naturligt att det blir så i den hårda individualismens tid, där kanske ingen riktigt trivs och mår bra?

En bok som rönt stor framgång och uppmärksamhet är Andreas Lundbergs ”Storm i den pelare som bär” som är en mycket drabbande berättelse om svår depression och vistelse på en psykiatrisk avdelning.

Det lite märkliga är att böcker om tröst och terapi får olika status och jag tror inte bara det beror på den skrivandes begåvning. Kanske är det så att böcker om psykisk ohälsa är mer gångbara än skildringar av till exempel diabetes? Sjukdomar sorteras in i skilda ”lidandekategorier” och psykisk ohälsa har ett mytologiskt skimmer kring sig, men diabetes inte. Behovet av att bearbeta och lära sig att leva med sjukdom är emellertid det samma.

Jag kanske har fel, men är Ann Jäderlunds dikter är ett mer förnämt sätt att bearbeta? Freud och psykoanalysen och ” begäret” ger måhända dikterna en ram av ett mer förädlande lidande? Är det de kloka böckerna som ska upplysa läsarna om sådant de själva inte förstår? Gå på en skrivkurs med likartade behov av svar är liksom inte samma sak som prisbelönta rader? Det omättliga behovet av tröst är allmänmänskligt och inte exklusivt.

Vårt behov av tröst är omättligt och känslor som skrivs ner på papper ibland rent av skillnaden mellan liv och död.

Jag känner när jag sitter här och skriver att mitt ärende nog inte är bedöma något skrivande men likväl illustrera något som möjligen hindrar oss från att mötas likvärdigt i livets villervalla. Att vara människa i den komplicerade och dubbelbottnade verkligheten delar vi alla, men rösten som talar kan vara skör och stark.

Vårt behov av tröst är omättligt och känslor som skrivs ner på papper ibland rent av skillnaden mellan liv och död. Det kanske låter högtravande och möjligen är det en efterhandskonstruktion, men frågan är om inte Anna Rydstedt i min ungdoms sorg också delvis fick mig att förstå att jag själv är en skrivande varelse.

Det terapeutiska skrivandet har varit grundläggande. Jag tycker det är storslaget att orden hjälper oss att förstå vad själen och hjärtat brottas med. Det kan aldrig sorteras i fint och fult skrivande eller läsande. Det kan aldrig sorteras i värdefullt och värdelöst. Någon kan finna sig själv i Dolly Parton och en annan i Platon. Vårt behov av tröst och mening är omättligt. Det är jag helt säker på.

Tag och skriv! Så lyder Gunnar Ekelöfs uppmaning. Tag och skriv!

The post Vårt omättliga behov av tröst first appeared on Opulens.

LYRIK. Idag presenterar vi en dikt av en ung poet, Angelina Lundström. Hon hoppas med sin dikt kunna väcka frågor om mental ohälsa hos föräldrar och hur det påverkar ett barn. 

Angelina Lundström är 19 år, kommer från Umeå och studerar litteraturvetenskap på universitetet. Dikter och prosatexter har alltid varit viktiga för henne som ett sätt att ge utlopp för känslorna. Inspiration hittar hon ofta hos Edgar Allan Poe, Pär Lagerkvist och Lewis Carroll.

Lundströms dikt “Kurragömma” handlar om ett barns tankar som väcks när hen ser att mamman inte mår bra. Lundström hoppas på att väcka frågor kring mental ohälsa hos föräldrar och hur det påverkar ett barn som inte förstår varför de vuxna är ledsna.

CAROLINA THELIN

Kurragömma

Kära mor, du varm och rar, vart har du tagit vägen?
Har dricksglas, fars extas gjort dig allt förlägen?

Kära mor, kan du mig säga, vad som känns så fel?
Är hårda ord, ostädat bord, möjligen en del?

Kära mor, vad var det du ville, innan du mig fick?
Är det jag, i stora drag, som ledsnat ner din blick?

Kära mor, varför är det så, att du om kvällen snyftar?
Kan det vara, det drickbara, som alltet kanske syftar?

Kära mor, vad händer nu, du dråsar och du skäller.
Är det så, att det gör dig blå, med jobbet som jämt gnäller?

Kära mor, hur är det fatt, jag ser ju hur du gråter.
Har pengabrist och de du mist, fått sorgen komma åter?

Kära mor, jag hör dig tänka högt för mig ibland.
Om hur det är, jag som tär, sprickor i vårt band.

Kära mor, är det så att det är mig du faktiskt klandrar?
För din lön, och gräsets grön, och vart du faktiskt vandrar.

Kära mor, du varm och glad, vart har du tagit vägen?
Hur ska jag, som är så svag, inte bli förlägen.

The post Littestraden: Dikt av Angelina Lundström first appeared on Opulens.

FACKLITTERATUR. Boken “Ekvilibrium” ger läsaren en intressant inblick i sambandet mellan kreativitet och galenskap. Frågor väcks också om dagens samhälles kluvna syn på den kopplingen, skriver Mathias Jansson.

Ekvilibrium – Om sambandet mellan kreativitet och galenskap av Simon Kyaga och Jonas Mattsson, Natur & Kultur

Myten om det galna geniet har nu äntligen vetenskapligt blivit bevisat som en sann föreställning. Eller för att nyansera det något, sambandet mellan kreativitet och vissa psykiska diagnoser som bipolär- och schizofreni-diagnos har nu äntligen bevisats. Redan Aristoteles påpekade att den som kommer till diktarkonstens portar med bara sin hantverksskicklighet, men utan musernas vansinne, kommer aldrig att bli en invigd.

Genom historien har det funnits en föreställning om att genialitet och inspiration går hand i hand med galenskap och psykisk sjukdom.

Det har redan skrivits en hel del böcker och gjorts vetenskapliga undersökningar i ämnet, men det har hittills inte funnits ett tillräckligt stort statistiskt urval för att empiriskt kunna fastslå om detta stämmer eller inte.

Tillsammans med kollegor på Karolinska institutet har psykiatrikern Simon Kyaga löst frågan en gång för alla. Till sin hjälp har de haft Sveriges unika databaser med information om vad människor arbetar med och deras kontakter med vården.

Genom samkörning och anonymisering av materialet har man lyckats finna ett tydligt samband mellan kreativitet och galenskap. Tillsammans med vetenskapsjournalisten Jonas Mattson presenterar Kyaga på ett intressant och tankeväckande sätt forskningsresultaten i boken ”Ekvilibrium – Om sambandet mellan kreativitet och galenskap”.

Ekvilibrium, betyder jämvikt eller balans. För alla vet att diagnoser som bipolär och schizofreni också innebär mycket lidande för de drabbade och de anhöriga, och sjukdomen gör det ofta svårt att under delar av livet att fungera normalt i samhället. Utan det är i stället vid de tillfällen då sjukdomen och kreativiteten befinner sig i balans, i ett ekvilibrium, som nya spännande idéer och konstverk kan produceras. Därför är det kanske inte konstigt att man har hittat en stor andel kreativa yrken hos anhöriga till personer med bipolär- eller schizofreni-diagnos. De bär på anlagen men har inte utvecklat sjukdomen, vilket gör att de oftare kan utnyttja sin kreativitet på ett mer fördelaktigt och jämnt sätt i sina yrkesliv.

Men vad är då egentligen kreativitet? Det är inte bara konstnärliga yrken som är kreativa, utan det gäller också inom det naturvetenskapliga fältet. Finns det olika diagnoser som utmärker sig inom olika kreativeter? I boken ” Ekvilibrium ” tar Kyaga och Mattsson med sig läsare på en resa från antiken till den moderna psykologins framväxt och hur synen på kreativitet och olika diagnoser har förändrats.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

De varvar den historiska bakgrunden, med olika fallstudier och intervjuer, och med hjälp av de nya forskningresultaten får läsaren en intressant inblick i sambandet mellan kreativitet och galenskap. Frågor väcks också om dagens samhälles kluvna syn på kreativitet och galenskap.

Samtidigt som kreativitet efterfrågas i allt högre utsträckning i olika yrken, finns allt mindre plats för avvikande människor. Förskrivningen av psykofarmaka ökar och kommer det i längden att bidra till mindre kreativitet och minde geniala idéer? Uppenbarligen har kreativitet utgjort en stor evolutionär fördel i mänsklighetens utveckling och behovet av nya geniala idéer och människor som vågar tänka utanför boxen har aldrig varit större än idag, med tanke på de utmaningar som världen och mänskligheten står inför. Hur ska vi möta den utmaningen och skapa ett samhälle där vi kan uppnå ett ekvilibrium mellan kreativitet och galenskap?

The post Tankeväckande om kreativitet och psykisk sjukdom first appeared on Opulens.

SAMARBETE. FC Rosengård samarbetar med Tim Bergling Foundation under 2022, i ett initiativ för att öka kunskapen om psykisk ohälsa bland unga.

Efter Tim Berglings, även känd som Avicii, bortgång 2018 startade hans föräldrar Anki Lidén och Klas Bergling Tim Bergling Foundation, som stöttar vetenskapliga organisationer vilka jobbar med förebyggande insatser i gällande psykisk ohälsa och självmord, särskilt bland unga personer. Samarbetet med FC Rosengård är ett initiativ för att motverka den psykiska ohälsa som ökat kraftigt, och vill verka för en positiv förändring genom fysisk aktivitet och socialt sammanhang.

– Vi är imponerade av FC Rosengårds starka sociala engagemang som kommer från hjärtat. Vi hoppas med detta samarbete nå ut till nya målgrupper och att vi tillsammans kan öppna upp för dialog och samtal om allvarliga ämnen, säger Klas Bergling i ett pressmeddelande.

– Förhoppningsvis leder detta till att barn, unga, föräldrar och tränare vågar prata om sådant som tynger dem.

– Vi är en förening som tar ett väldigt stort samhällsansvar och lägger lika mycket resurser på våra sociala verksamheter som på våra sportsliga. Samtliga av våra sociala verksamheter är sprungna ur att vi har identifierat ett behov eller en utmaning som vi vill arbeta med att förbättra. Samarbetet med Tim Bergling Foundation gör att vi tillsammans kan arbeta förebyggande kring psykisk ohälsa och få fler unga att våga berätta hur de mår, berättar Jenny Damgaard, klubbchef FC Rosengård.

Tim Bergling (1989-2018) slog igenom 2011 med låten “Levels”, och var under artistnamnet Avicii en av Sveriges mest  internationellt hyllade artister och producenter.

Anna Brynhildsen

The post Tim Bergling Foundation samarbetar med FC Rosengård first appeared on Opulens.

BIOGRAFI. Med “Tim – biografin om Avicii” vill journalisten och författaren Måns Mosesson nyansera bilden av världsstjärnans sista år i livet.

– Jag tror att det finns mycket som man kan känna igen sig i, utan att vara på Tims nivå av kändisskap och enorma arbetsbörda, säger han.

Det var årets första riktigt varma dag i Tim Berglings hemstad Stockholm, den 20 april 2018. Den uppsluppna stämningen bröts med nyhetsflasharna: Tim “Avicii” Bergling var död, 28 år gammal.

Sofia Sundström/TT

The post Mosesson: Tim hade ångest innan han blev Avicii first appeared on Opulens.

STIPENDIAT. Författaren Linnea Lundborg tilldelas Lilly och Tage Fridhs stipendium på 50 000 kronor. Hon har nyligen debuterat med två böcker för barn och unga, och jämför det lättlästa språket med att skriva poesi. 

I år delar Stiftelsen Kummelnäs ut Lilly och Tage Fridhs stipendium för unga författare till Linnea Lundborg, som nyligen dubbeldebuterade med barnboken Skjortorna och ungdomsboken Fakta om HBTQ. Stipendiet ser hon som ett tecken på uppskattning.

– Jag blev väldigt glad. Det är verkligen ett erkännande och det är så välbehövligt när man sitter och skriver ensam, långt bort från det offentliga, säger Linnea Lundborg.

Lundborg har vuxit upp med skapande föräldrar och att uttrycka sig kreativt har alltid varit en självklarhet. Men det var när en lärarstudent gav klassen i uppgift att skriva en dikt som hon fick upp ögonen för att uttrycka sig i skrift. Båda hennes hittills utgivna böcker riktar sig till en yngre publik och är därför lättlästa, en utmaning som Lundborg liknar med att skriva just poesi.

– Jag tycker om att väga varje ord, som blir så viktigt, det är jätteroligt att få jobba på den detaljnivån, berättar hon.

Fakta om HBTQ är en lättläst bok om hur det är att komma ut som HBTQ-person, om hen som pronomen, prideflaggan och ockupationen av Socialstyrelsen 1979, en protest mot att homosexualitet klassificerats som en sjukdom, som ett exempel på hur aktivism har kunnat se ut genom historien.

– Det behövdes verkligen en bok som väldigt konkret och lättillgängligt kunde ge fakta om HBTQ, tycker jag, eftersom det är någonting man möter hela tiden nu för tiden.

Stipendiet möjliggör för Lundborg att kunna fokusera på sina nya bokprojekt. Nästa år kommer hon och serietecknaren Ylva Oknelid ut med kapitelboken Anno och Isse på Alfabeta förlag. Boken har inslag av illustrationer och tecknade serier och riktar sig främst till 9-12 åringar.

Vid sidan av det skriver hon på en personlig, intervjubaserad berättelse som ännu inte har ett kontrakt. Boken är ett stort projekt för Lundborg, och handlar om hennes pappa som tog livet av sig innan hon föddes. För att få en bättre bild av vem han var har Lundborg intervjuat människor som stod honom nära på olika sätt, hans bästa vänner, gamla lärare, personer han gick på folkhögskola med och som spelade i hans band.

– Min uppväxt har präglats av frågor och funderingar kring hur det kunde hända, och det är tydligt hur det har präglat alla som blev kvar. Man måste prata mer om självmord och psykisk ohälsa, och om sorg inte minst, säger hon.

Hennes bok Skjortorna som kom ut i augusti är baserad på en intervju med en av hennes pappas vänner, som berättade att han brukade ha färgglada och iögonfallande skjortor på sig. Utifrån det växte en bok om kläder som uttryck och identitet fram, det lekfulla i att klä på sig men också hur svårt det kan vara att bestämma vad man ska välja ur garderoben.

– På ett uppslag är faktiskt en av min pappas skjortor inritade och den hade jag på mig på releasefesten, det kändes superfint att få knyta ihop det så.

Tidigare har Lundborg varit redaktör på det normkritiska barnboksförlaget Olika och jobbat som projektledare på MiniBladet. Idag studerar hon till bibliotekarie, men tack vare stipendiepengarna kommer främsta fokus den närmaste tiden att ligga på skrivandet.

The post Dubbeldebuterande Linnea Lundborg får stipendium first appeared on Opulens.

PSYKISK OHÄLSA. Journalisten, författaren och mediepersonligheten Frida Boisens debutroman “Berätta aldrig det här” prisas av den ideella organisationen Suicide Zero.

Boken får ett hederspris för att den bland annat “ger en hoppfull uppmaning till oss alla att vi behöver prata om självmord och psykisk ohälsa”, som en del av motiveringen lyder.

“Berätta aldrig det här” gavs ut i fjol och skildrar Boisens skavande relation till sin mamma, en relation som slutar i en tragedi.

The post Frida Boisens bok prisas av Suicide Zero first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. “En tredjedel av tonårsflickorna sa att de var missnöjda med sina kroppar och att Instagram fick dem att må sämre. Vi pratar här om psykiska problem som störd självbild, låg självkänsla, ångest, depression, ätstörningar som anorexi och bulimi, och självskadebeteende.” Lisa Bjurwald skriver om veckans chockerande avslöjande av interna dokument som läckt från sociala medier-jätten vilka hela tiden utåt förnekat problemet. 

I tisdags gick Wall Street Journal (WSJ) ut med en stor och skakande story: interna dokument visar att Facebook, som numera äger Instagram, inte bara är medvetna om att bildmediet skadar flickor och unga kvinnor. De har också länge följt och undersökt fenomenet med hjälp av sina egna forskare, som författat rapporter som presenterats för högsta ledningen – inklusive chefen Mark Zuckerberg.

Ordet som återkommer i dessa interna utredningar är: toxic. Instagram är helt enkelt giftigt för miljoner flickor och unga kvinnor runt om i världen och deras mentala hälsa.

Den bildbaserade appen med sitt fokus på glättiga, retuscherade bilder av ”livets goda”, inte minst konsumtion, mode och skönhet, har omkring en miljard (!) aktiva månatliga användare. 7,5 procent är omyndiga, 13-17 år. Bara i USA loggar 22 miljoner tonåringar in på appen varje dag, enligt WSJ.

Våren 2020 noterade Facebooks forskare att en tredjedel av tonårsflickorna (32 procent) sa att de var missnöjda med sina kroppar – och att Instagram fick dem att må sämre. Vi pratar här om psykiska problem som störd självbild, låg självkänsla, ångest, depression, ätstörningar som anorexi och bulimi, och självskadebeteende. När forskarna året innan, 2019, sammanfattade riskerna med Instagram för flickor och unga kvinnor slog de fast: ”Vi förvärrar kroppsuppfattningen hos var tredje tonårsflicka.” Låt det sjunka in ett slag.

I sin utåtriktade kommunikation har IT-jätten hela tiden förnekat sin djupgående kunskap om skadorna på unga användare. Och det är här vi journalister och vårt eget problematiska – men alltför sällan diskuterade – beroende av sociala medier kommer in. För det första är vi bara människor och inte immuna mot de beroendeframkallande mekanismer som Silicon Valley på senare år erkänt finns inbyggda i sociala medier.

För det andra behöver en majoritet av journalistkåren använda Twitter, Instagram, Facebook och så vidare i sin yrkesutövning, om så bara i bevakningssyfte utan aktivt eget delande av material. Det sistnämnda stärker naturligtvis beroendet, eftersom vi ofta inte kan logga ut och blandar samman det privata och det professionella utövandet. Efter att ha blivit utslängd (nå, åtminstone utestängd) från Twitter i våras är jag nu tillbaka och kan med egna ögon jämföra hur mycket man missar i form av tips, uppslag, idéer, vidare läsning, inbjudningar, kontaktskapande.

Men nu har vi alltså svart på vitt att våra arbetsverktyg, de som genererar minst ett dussin gratisrubbar (”Läckberg i Insta-bråk”) åt tabloiderna varje dag, skadar våra unga. Sociala mediers avigsidor, som vi länge varit medvetna om, är inte bara elefanten i journalisternas digitala fikarum – de är en hel stampande hjord. Vi har redan lämnat över yttrandefriheten och västvärldens centrala plattformar för debatt och diskussion i oetiska miljardföretags händer. Genom att upprätthålla Instagrams position och göda kretsloppet av klick-uppmärksamhet-nya följare-nya bilder-skriverier i mainstreammedia-klick, bidrar vi också aktivt till att skada unga människor.

Är vi i mediebranschen verkligen okej med detta? Om inte, så bör vi kanske prata om det.

The post Det mänskliga priset för gratisrubbarna first appeared on Opulens.

SJÄLVMORDSPROBLEMATIK. Undersökningar visar att många självmord är impulshandlingar. Att låta ungdomars idoler mala på om självmord, en tanke man kan flörta med, skapar impulser.

”Vi måste tala om psykisk ohälsa bland unga. Den ökar våldsamt”. Det är slagord som ständigt vevas i media av debattörer och redaktörer. Det känns som om inträdesbiljetten till en tevesoffa är att vittna om psykisk ohälsa – sin egen eller någon närståendes. Och programledarna ska då nicka inkännande, lägga huvudet på sned och försäkra att det är såååå viktigt att tala mer om psykisk ohälsa

Jag sticker ut huvudet och hävdar motsatsen – vi måste nog prata MINDRE om psykisk ohälsa bland unga. Om inte annat måste vi byta namn på tillståndet. För idag används begreppet på ett urvattnat, devalverat, slarvigt och därmed farligt vis. Det gagnar ingen.

Verklig psykisk sjukdom finns i tre huvudsakliga former: psykoser som schizofreni, förlamande ångest samt djupa kliniska depressioner där livslust och initiativförmåga utraderats. Inget tyder på att dessa diagnoser ökat våldsamt de senaste åren.

Sedan finns en glidande skala med psykiska besvär av varierande svårighetsgrad. Vanliga är lättare ångest, utbrändhet, nedstämdhet. Men är allt som kallas psykisk ohälsa något som kräver insatser av en överansträngd psykvård? Är det ens ohälsa? Eller tecken på att vi i minskande grad accepterar att livet ofta är ansträngande, orättvist, kränkande? Men då och då också underbart. Min mormor var fylld av visdomsord. Hon sade att livet handlade om att få ärr. Den som inte hade ärr hade inte levt fullt ut.

Problemet är nog att många unga till följd av en bild av livet förmedlad i media, anser sig ha rätt till en tillvaro som för de flesta är ouppnåelig. Alla kan inte bli lyckade influencers eller artister. Alla kan inte leta upp sin livspartner i ett lekprogram i teve och få evig kärlek. Eller bli miljonär på aktier.

Jag har vänner som arbetar i psykvården. De vittnar om besök, ibland på akutmottagningar, av unga som brutit med sin hjärtevän, som tvingats avliva sin hund, som avskyr sina föräldrar, som inte pallar med skolan. Därför mår de dåligt. De tror då att de drabbats av psykisk ohälsa. Den som alla pratar om, men alla måste tala ännu mer om. Nu har den unga personen i fråga enligt självdiagnos drabbats av psykisk ohälsa. Och har därför har rätt att kräva hjälp. Därför sitter de i väntrummet.

Måhända har de istället drabbats av psykisk hälsa. De har i ett första skede reagerat sunt på det jobbiga i livet. Följden av en omvälvande händelse som träffar själen är ofta förvirring, nedstämdhet och tappad tilltro till sig själv. Det repareras ofta bäst av tiden och av samtal med erfarna – ett äldre syskon, en förälder, en lärare, en klok mormor, en präst om man är lagd åt det hållet. Men mindre ofta av en läkare inriktad på psykoser, maniska tillstånd och förlamande depressioner. En läkare som akut inte har tid till samtal utan bara hinner använda receptblocket.

Vägen tillbaka ut i ljuset går sällan via djupdykningar på nätet där drabbade tillsammans likasinnade blandar en mustig cocktail bestående av förtvivlan, pseudokunskaper om psykiska sjukdomar samt självömkan.

En farlig konsekvens av att kändisar ”måste tala om psykisk ohälsa” är att de ofta säger att de ”tänkte ta sitt liv”. Om det sägs lyfter programledare eller rubriksättare genast upp det. Att någon övervägt självmord är ett så kallat klickmonster.

Menar jag nu att vi ska ignorera unga som mår dåligt?

Statistiken säger att cirka 1 500 personer per år tar sina liv. Det är fem gånger fler än som dör i trafiken. 1 500 per år är fyra om dagen. Ett självmord var sjätte timme. Antalet mer eller mindre seriösa försök är mångdubbelt fler. Skrämmande siffror.

Undersökningar visar att många självmord är impulshandlingar – att hoppa från perrongen eller bron är ett beslut som kan tas och genomföras blixtsnabbt men aldrig ångras. Att låta ungdomars idoler mala på om självmord, en tanke man kan flörta med, skapar impulser. De som cyniskt sprider detta för att ta plats i rampljuset tar på sig stort ansvar. Det gäller både redaktörer och kändisar.

Menar jag nu att vi ska ignorera unga som mår dåligt? Att det bara är att ta sig i kragen? Nej, absolut inte. För det första, den som är psykiskt sjuk på riktigt har ingen krage att ta sig i. Det är förmodligen en av definitionerna på psykisk sjukdom. För det andra, jag har dessvärre personliga erfarenheter av en djup depression som krävde lång behandling. Därför vet jag att psykvården måste ägna sig åt psykiskt sjuka. De som drabbats av det som kallas livet bör få hjälp på enklare, bättre och närmare håll.

Och hur ser då en sådan hjälp ut? Jag tror att vi alla, främst vi vuxna som fått en del ärr under vår levnadsbana, måste våga tala mer, öppnare och längre med ungdomar som är förtvivlade och förvirrade för att livet brutalt knackat på hos dem. Men vi ska akta oss väldigt noga för att kalla allt för psykisk ohälsa och hänvisa till experter på detta tillstånd. Låt oss spara det till de tillfällen då det är relevant.

Vidare bör vi inse att verktygen för att hänga med i livets berg- och dalbana inte alltid kan hämtas ur pillerburken. Fast måhända håller inte läkemedelsindustrin och dess aktieägare med om den uppfattningen.

The post Vi måste tala mindre om psykisk ohälsa first appeared on Opulens.

NOVELL. “Jag kunde inte förklara det, jag sa att jag inte visste något, att jag glömt, att det enda jag kom ihåg var en fågel som dog i min hand, och nu sitter jag här. “

Allt började en kväll för några månader sen. Jag var ute och promenerade och lät solens strålar färga mig varm och nästan vacker.

Träd, ja, och en och annan buske kantade vägen. Små blå, mörkröda och purpurfärgade blommor vajade stillsamt i den ljumma vinden, och jag hörde svaga ljud från ett litet djur. En fågel misstänkte jag.

Så ynkligt det lät!

Jag var ute och promenerade men det där lilla pipet fick mig att stanna.

Så jag vände om och gick in i snåren. Långa missfärgade grässtrån klibbade fast på byxbenen, och ljudet blev starkare.

Strax var jag framme vid lätets källa, och mycket riktigt var det en fågel. En oansenlig gråspräcklig sak, med alldeles svarta och blanka ögon. Den såg inte frisk ut, jag tog upp den i handen.

När en vild fågel är alldeles foglig och liksom tam, då vet man att den är mycket sjuk.

Jag förde den nära mitt ansikte, och jag pratade med den en stund. Inte så många ord, och orden blandade jag med tystnad.

Den pep då och då, men allt svagare. Den blundade, och efter en stund slutade den andas helt och hållet. Den dog i min hand.

Ja, så gick det till, och jag la försiktigt ned den på marken där jag hittat den. Jag tänkte att den skulle åter till sin moderjord, att cirkeln skulle slutas, att den kanske en dag skulle få vara en del av annat levande och spirande.

Jag täckte den med några fjolårslöv, liksom bäddade ned den, som om den skulle sova nu, sova gott och tryggt. Långt från lidandets land.

Jag stod där och tittade upp mot trädkronorna, solen var på väg mot mörkret, den lilla fågeln var död. Jag blinkade några gånger och strök bort en tår från kinden med min sträva handflata.

Ja, det var så det började, och jag visste inte att något börjat utan fortsatte min promenad.

Ofta är det så, man vet inte att något just börjat, livet är så otydligt, saker sker hela tiden parallellt, det går inte att hålla reda på alla trådar, och hur ska man veta vad av allt som är viktigt?

Och hur ska man veta om något började, eller om något just fick ett slut?

Jag bryggde lite kaffe när jag kom hem till huset, sen satte jag mig på verandan och lyssnade på det svaga surret av flygande insekter.

Tänk att hela världen är så fylld av liv. Det finns liv precis överallt. Jag höll upp handen framför mig, handen som nyss hållit en döende fågel.

En död fågel.

Det finns liv överallt, och jag sörplade i mig kaffet.

När jag reste mig för att gå in i huset tyckte jag mig höra ett underligt ljud. Med underligt menar jag oförklarligt, för det lät som en människoröst, och det fanns inga andra människor där än jag.

Det lät som om rösten viskade mitt namn, ja, det var så det lät.

Jag gick in i huset, ställde koppen på diskbänken och fortsatte in i sovrummet. Tog av mig kläderna och bäddade ned mig så att jag skulle kunna sova gott, sova gott och tryggt. Långt från lidandets land.

När jag vaknade på morgonen, hårt invirad i lakanet, gjorde jag en förskräcklig upptäckt. Jag insåg med en stigande känsla av fasa att jag inte visste vem jag var!

Mitt tidigaste minne kom från gårdagskvällens promenad, då jag hörde den lilla fågeln.

Mitt namn hade viskats till mig av en röst, det kom jag också ihåg. Ett namn och en kväll, det var jag.

Ett namn och en kväll.

Jag steg upp och försökte ta reda på mer om mig själv. Plånboken borde ju innehålla identifikationshandlingar med mera, men nån plånbok fanns inte. Jag slet ut lådor för att hitta anteckningsböcker, men tydligen skrev jag aldrig ned nånting. Bokhyllor skvallrar om personligheten sägs det, men den enda bokhyllan jag hittade var tom, sånär som på en gammal bibel.

Jag bläddrade i den i jakt på nedklottrade ord i marginalen, men utan framgång.

Ett papper föll ur den under bläddrandet, men det var bara en notis från en gammal dagstidning, en notis om en serie bestialiska mord. Förmodligen hade jag köpt bibeln i ett antikvariat – inklusive notis, väl dold bland alla sidorna.

Jag dukade fram en enkel frukost, och åt utan egentlig aptit. Tankarna flög runt i köket som små gråspräckliga fåglar, och mitt hjärta jämrade sig i bröstet.

Sen befann jag mig ute på tomten, jag satt på knäna framför en rosenbuske och rensade ogräs. Ogräset slängde jag i en flätad korg, som redan var halvfull. Jag tittade åt sidorna och insåg att jag måste ha hållit på en bra stund, för jorden var bearbetad och mörk längs en lång sträcka som följde baksidan av huset.

Jag fortsatte rensa ogräs en stund, och sen tömde jag avfallet i komposten, som jag blandade och luftade med hjälp av en grep. Det minns jag.

Vindrutorna var nedvevade, och jag for fram i en hiskelig fart på vägen. Det dånade av den infarande luften, och det slog mig att jag körde utan körkort. Om inte körkortet låg nånstans i bilen, vilket jag betvivlade. Vem förvarar sitt körkort i bilen? Jag undrade vart jag var på väg, och varför jag hade så bråttom.

På natten väcktes jag av en väldig duns följd av upphetsade skrik.

Därefter satt jag på verandan och åt kvällsmat, lyssnade till det stilla surret av insekter, och såg luften forma mitt namn med sina spruckna läppar.

På natten väcktes jag av en väldig duns följd av upphetsade skrik. Jag satte mig upp i sängen och gnuggade ögonen.

Poliser störtade upp för trapporna, de intog min fästning.

De slet tag i mig och satte på handbojor. En av dem slog mig hårt med batongen över revbenen, jag tumlade bakåt. Anklagelser spyddes över mig, men jag kunde inte riktigt tolka alla betydelser. Jag försökte berätta för dem att jag var oskyldig till alla lagbrott som existerade.

Ska jag bo hos er nu, frågade jag, men jag fick inget svar. Jag blev nedtryckt i ett baksäte, och så for vi iväg.

Några dagar därefter fick jag höra att de hade hittat resterna av en man i bakluckan på min bil, och sju människoskelett vid utgrävningar av min tomt. Jag kunde inte förklara det, jag sa att jag inte visste något, att jag glömt, att det enda jag kom ihåg var en fågel som dog i min hand, och nu sitter jag här.

Det är en sluten avdelning, jag känner mig inte fri, jag träffar en psykiater en gång i månaden, skötarna hånar mig, jag tvingas upp klockan sex på morgonen, äter en oaptitlig frukost, sitter i ett kalt rum och väntar på ingenting, serveras lunch som smakar storkök, går tillbaka till rummet, väntar på mitt liv, tvingar i mig en gråaktig middag, och skeppas sen i säng.

Sprutor, ja, tabletter, ja, och så tittar jag ibland i min hand, och då ser jag en fågel ligga där och skälva, liksom alldeles tam, med svarta blänkande ögon.

The post Tankespeglar: Fågelmannen first appeared on Opulens.

SOLIDARITET. “Var och en har naturligtvis sitt eget ansvar för sitt liv men att använda det egna ansvaret för att slippa bry sig kan inte vara rätt.” Elin Dahlsten jobbar på ett LSS-boende och undrar vart samhället är på väg när människor med missbruksproblematik eller som lider av psykisk ohälsa allt oftare får höra att det är deras eget problem.

Det är inte ditt ansvar! Hen är vuxen! Det är två meningar jag ofta hör. De sägs som en slags sanningar från alla möjliga håll och kanter, från bekantskapskretsen och i olika professionella sammanhang. När det kommer till alkoholberoende eller psykisk ohälsa undrar jag om dessa två meningar verkligen kan appliceras på människor per automatik dock.

Den som lider av djup depression eller andra psykiska åkommor har ju just svårt för att bete sig adekvat och ansvarsfullt i alla lägen. Det samma gäller den som sitter fast i beroendesjukdom.  Att begära att en människa som är sjuk samtidigt ska bete sig “vuxet” är en felaktighet menar jag. Det är just ansvaret den sjuka eller beroende personen inte mäktar med. Hur kan vi då samtidigt göra det lätt för oss som omgivning genom att inte åtminstone försöka ge personen det stöd vi som friska, starka personer kanske skulle kunna dela med oss av? Är det inte lite väl lättvindigt att vi istället för att ge någon det stöd vi kan, genast bemöter varandra med tanken att ingen kan hjälpa någon annan utan att man alltid ska hjälpa sig själv?

Ensam är stark har blivit tidens ledord fast utan att sägas högt. Istället lindas det in i de meningar jag började texten med. I skolvärlden är verkligheten en annan. Där ska eleven få stöd och anpassning. Det kan i sin tur komma att gå ut över de andra elevernas tid då klasserna ofta är stora och läraren själv med olika behov som ska bemötas och tillmötesgås. När eleven sedan kommer ut i samhället utan skyddande skolsystem möter den alltså denna motsatta tanken om totalt eget ansvar.

Vem bär ansvaret för vårt liv? Jag, du, gud, samhället? Var och en har naturligtvis sitt eget ansvar för sitt liv men att använda det egna ansvaret för att slippa bry sig om andra eller slippa göra det vi kan för en annan människa kan inte vara rätt. Så när vi ringer en vän som vi vet mår dåligt och hen inte svarar vad gör vi då? Ringer igen, går dit och ringer på dörren eller tänker att var och en får ta sitt ansvar? Det beror på vilket samhälle vi vill leva i.

Ett samhälle där mina näras mående aldrig är mitt ansvar och där vuxenheten hos den som är svag upprepas som ett mantra, det samhället tror jag inte på.

The post Ensam är inte alltid stark first appeared on Opulens.