BIOGRAFI. En aktuell biografi av Håkan Thörn över gitarristen Kenny Håkansson är utgångspunkten för en personlig betraktelse av konstnären Ola Åstrand. 

Här berättar Åstrand om sin relation till Håkanssons psykedeliska gitarrspel och hyllar samtidigt Håkan Thörns bok ”Resa mot okänt mål”.

Resa mot okänt mål – Kenny Håkansson och den progressiva musikens framväxt i Sverige
av Håkan Thörn
Fotograf: Katarina Despotovic
Förord: M A Numminen
Dokument Press

Rockmusik och uppror

Jag kommer ihåg en gång när jag var liten och fick se hur en ung kille med långt hår släpade ut sin stora gitarrförstärkare bland höghusen där vi bodde och ställde sig och spelade. Det var en handling som helt möblerade om i huvudet på mig. Det var som om tiden stannade och jag kan fortfarande inte sätta ord på vad jag kände, för det var något så helt utöver det vanliga.

Ett annat minne är från en bilkö sommaren 1966. Jag är på väg någonstans med min moster och morbror. Det är varmt och Volvon kryper fram. I bilradion berättar nyhetsuppläsaren att kvinnor i publiken hade dragit byxorna av en rocksångare under konserten. Jag var sju år och kände ett slags skamlig upphetsning.

Rockmusik har dominerat mitt liv sedan dess. Det är nog lite svårt för många att förstå i dag men när pop och rock först dök upp på 60-talet så var det något vilt och annorlunda. Långhåriga ungdomar med märklig klädsel framstod som en ny sorts varelser, som bara genom vad de gillade och hur de såg ut framstod som farliga.

Musiken som jag lyssnade på under min uppväxt var kopplad till ett ständigt pågående uppror mot det som varit förut. På bara tio år utvecklades musiken från pop och soul till psykedelisk rock och sedan till hårdrock, glam och punk, disco och hiphop. Musikkritikerna konstaterade lite torrt att varje ny trend alltid kom med tioårs mellanrum. Fast när rocken började utvecklas på allvar verkade det faktiskt dyka upp någon ny musikstil mest hela tiden.

I dag har jag ingen vidare bra koll på nyare musik och det beror huvudsakligen på att det fortfarande finns så oändligt mycket att upptäcka bland allt som skapades när jag var ung. Den genre som jag helst återkommer till är den psykedeliska musiken.

Psykedelisk musik är kosmisk musik, den liknar jazzen, men är mer drone-baserad. Man kan också säga att psykedelisk musik är äventyrlig musik. Detta eftersom man aldrig vet vart den musikaliska resan leder. Det är ett faktum att Kenny Håkansson alltid har spelat psykedelisk musik.

Kenny Håkansson och Kebnekajse

Första gången jag hörde Kenny Håkanssons gitarrspel var när jag lånade en skiva med Kebnekajse på bibblan. Precis som den nya boken om honom så hette den ”Resa mot okänt mål”, och det var en riktigt skruvad platta med smurfsång och låtar som ”Tänk på livet”, ”Jag älskar sommaren” och ”Orient Express”. Den allra tyngsta låten var titelspåret som fick mig att helt ”glömma bort” att lämna tillbaka skivan när lånetiden gått ut.

Sedan såg jag Kebnekajse spela live ganska många gånger i början av 70-talet. Och allra bäst var det när de spelade på någon av de många utomhusfestivaler som alltid var gratis.

Kebnekajse brukade smyga i gång sina långa låtar med intron som var längre än själva låtarna, och Kenny Håkanssons gitarrspel var det som drog in en i musiken.

Samtliga i bandet såg ut som de klivit rätt ut ur ”Sagan om ringen” och det hände inte sällan att hippies framför scenen dansade nakna. Röken låg som en dimma över alla i publiken och allt kändes som ett stort psykedeliskt dunkande hjärta.

Jag var inte ensam om att uppleva allt det där som ett slags löfte om att saker bara skulle bli bättre. Kebnekajse ingick i det som kallades för musikrörelsen, eller proggrörelsen, en subkultur som handlade om mycket mer än bara musik. Det var en hel livsstil med helt andra värderingar och andra sätt att vara på än de förhärskande i samhället. Hur naivt verkar väl inte det i dag, när kapitalismen har segrat, detta att tänka sig att saker hade kunnat vara annorlunda?

När jag själv började spela gitarr så var Kenny Håkansson den gitarrist som jag allra helst ville efterlikna och låta som. Det var jag inte ensam om, nästan alla gitarrister jag kände på den tiden hade honom som idol. Även flera år senare, i punkkretsarna, så var han mångas förebild.

Håkan Thörns bok om Kenny Håkansson

I boken ”Resa mot okänt mål – Kenny Håkansson och den progressiva musikens framväxt i Sverige” så skriver Håkan Thörn om Kenny Håkanssons 60 år långa gärning som musiker. Thörn går igenom hela Håkanssons karriär, och här finns mängder av intressanta historier och mycket information, även för oss som redan känner till mycket om den musikscen det rör sig om.

Det är smått fantastiskt och väldigt otippat att det nu kommer en så här stor och genomgripande bok om Kenny Håkanssons musik, och alla de band och musiker som gjort honom sällskap under hans långa karriär. För det här är fortfarande ett slags undergroundmusik, som inte alla har koll på.

Dokument Press har tidigare gett ut en bok om Träd, Gräs och Stenar, men den blev jag så besviken på att jag snabbt sålde den vidare på Tradera. Jag tyckte den var ytlig och rörig och mest liknade ett ”hemma hos-reportage”. Håkan Thörns bok om Kenny Håkansson har däremot allt det som jag saknade i boken om ”Träden”.

Thörn sätter aktörerna och musiken i ett musikaliskt, historiskt, politiskt och socialt sammanhang. Det framgår att Håkan Thörn är en ivrig anhängare av musiken som han skriver om. Dessutom är han noggrann och han smiter inte från obekväma ämnen som till exempel att Kebnekajse stämplades som haschare och att de beskylldes för att inte ta tydlig ställning i politiskt avseende.

Musikrörelsen splittrades

Några år in på 70-talet så stelnade det som hade varit en levande kultur, och musikrörelsen splittrades. Den nya och dominerande attityden i det som kallades proggrörelsen blev att musiken främst skulle vara en metod för att föra ut ett politiskt budskap. Musiken blev därmed underordnad orden.

Thörn skriver att den gruppering som Kenny Håkanson ingick i ville förändra genom att ”vara radikalt okonventionell och gränsöverskridande” och att på det viset ”kunde musikerna bidra till att destabilisera en förtryckande samhällsordning och utmana dess officiella representanter och självutnämnda väktare”. Kenny Håkansson säger i boken att proggrörelsens skilda grupperingar egentligen hade samma mål, men olika vägar dit.

I boken går Thörn igenom Kenny Håkanssons alla band i tur och ordning. Jag kommer ihåg hur det kändes första gången jag såg Dag Vag live och hörde Kennys svävande gitarr till deras svängiga gung. Det var en slags bekräftelse på att det man alltid hade gillat fortfarande gällde.

För då på 70-talet var det faktiskt inte vanligt förekommande att tycka om flera musikstilar samtidigt. Så är det ju verkligen inte längre, och Kenny Håkansson är ett levande exempel på en musiker som spelar all slags musik, fast alltid på sitt eget psykedeliska sätt.

Ett musikminne från Grekland, 1979

En sommarkväll 1979 skulle jag skulle ta en båt från Pireus ut till den grekiska övärlden. Jag hade bara en sovsäck och skulle sova på däck bland de andra båtluffarna. Precis när båten lade ut så hörde jag Dag Vags låt ”Mot solen” från någons bergsprängare, och Kenny Håkanssons så välbekanta gitarrslingor steg mot kvällshimlen.” ”Vi kommer från solen och går mot evigheten.”

Natten föll och ovanför mig sträckte hela stjärnhimlen ut sig.

The post En smått fantastisk biografi över Kenny Håkansson first appeared on Opulens.

VETENSKAP. I ”Då är jag själv världen” gör hjärnforskaren Christof Koch upp med vår tids mest seglivade förväxling: den mellan tänkande och upplevelse. Nette Wermeld Enström har läst hans bok med stor behållning.

Intelligens är inte medvetande

Då är jag själv världen – neurovetenskap och psykedelika
Av Christof Koch
Översättare: Tom Sköld
Förlag: Fri Tanke

Det finns en märklig dubbelhet i den värld som nu formas med hastigheter som övergår vårt förstånd.

På ena sidan står människan, en varelse byggd av en mjuk, evolutionärt improviserad arkitektur som i varje ögonblick bär sin egen inre värld av känslor, betydelser och qualia (ett begrepp för den subjektiva fenomenvärlden med betoning på hur någonting känns för subjektet. Reds anm).

På den andra sidan reser sig artificiella intelligenser, matematiska konstruktioner och maskiner som talar, analyserar och drar slutsatser snabbare än någon mänsklig hjärna någonsin gjort.

Vi står inför ett vägskäl där det inte längre räcker med att fråga vad AI kan göra. Vi måste fråga vad AI kan vara.

Och det är här som kognitionsforskaren Christof Kochs idéer blir riktigt intressanta.

Christof Koch tar sig an en svår uppgift

I den nyutkomna, av Tom Sköld utmärkt översatta, boken Då är jag själv världen tar sig Koch an den kanske mest grundläggande och svårfångade av alla frågor: vad är ett medvetande?

Boken är både en populärvetenskaplig introduktion till medvetandestudier och ett seriöst försök att sammanfoga neurobiologi, filosofi och personliga reflektioner till en bred förståelse av vår subjektiva upplevelse av att existera.

Det är ingen lätt uppgift.

Men Koch lutar sig, i sitt ambitiösa försök, mot den integrerade informationsteorin (IIT) och en modern form av panpsykism, där medvetande ses som en grundläggande egenskap i universum.

Med den ansatsen är medvetandet inte en biprodukt av intelligens eller komplex beräkning, utan en fysisk egenskap hos vissa typer av system som har hög grad av intern kausal integration och där helheten är mer än summan av delarna.

Med andra ord ser Christof Koch medvetandet som kausalitet från insidan och inte bara något som betraktar världen på avstånd. Det är ett fenomen som aktivt formar och påverkar sig självt.

Den teoretiska grunden löper som en röd tråd genom boken medan Koch generöst tar ut svängarna mellan laboratorieexperiment, filosofiska problem och existentiella frågor som mänskligheten brottats med sedan antiken.

Vi navigerar mellan hjärnforskningens konkreta metoder och stoikernas självhjälpsknep och mot större och i dag mer laddade ämnen. Som när ett foster börjar bli medvetet. Hur nära-döden-upplevelser och psykedelika kan förstås. Och om det finns principiella gränser mellan artificiell intelligens och verkliga upplevelser.

På så sätt blir medvetandet mer än en abstraktion och högst relevant för hur vi kan förstå liv, moral och fri vilja.

Christof Koch vidgar perspektivet

En särskilt förtjänstfull aspekt av boken är hur Koch även vidgar perspektivet bortom människan och maskinen.

Medvetandet, argumenterar han med stöd i forskningen, är inte ett mänskligt privilegium utan något som i varierande grader delas med andra djur. Djur som kanske saknar vår språkliga och specifika intelligens men som ändå äger förmågan till rika inre världar med upplevelser av sorg, glädje och närvaro.

Det perspektivet fungerar som en tveeggad tyst kritik mot vår teknikorienterade kultur där intelligens värderas högre än upplevelse, där livets värde mäts i kognitiv kapacitet snarare än i förmågan att erfara världen. Det vill säga de perspektiv som hittills mest resulterat i människans världsherravälde över andra arter, men som nu ironiskt riskerar undergräva vår egen autonomi.

Dagens AI-system är omedvetna

I kontrast till både människor och andra djur menar Koch vidare att dagens AI-system (ännu) är fundamentalt omedvetna.

Det finns ingen inre värld bakom orden och ingen central upplevelse som färgar världen med meningar eller värde. AI:s intelligens är enligt Koch, i alla fall i dagsläget, ekande tom, en spegel utan inre betraktare.

Visst kan AI förvisso analysera, resonera och imitera mänskligt språk med häpnadsväckande skicklighet. Men systemen erfar ingenting enligt Koch som samtidigt tillägger att det är just det, den omedvetna tomheten och inte tvärtom, som riskerar göra AI till en riktigt skräckinjagande maskin.

Om AI närmar sig medvetna stadier eller inte tvistar de lärde, men Kochs huvudsakliga poäng är svår att avfärda. Intelligens och medvetande, varur det senare äkta empati kan uppstå, behöver inte sammanfalla.

Vi kan mycket väl skapa artificiell intelligens utan att skapa ett subjekt.

Här ligger också en djupare kulturell kritik men som inte alltid formuleras explicit. Nämligen den tilltagande biofobin inom techindustrin som med näst intill fritt spelrum håller på att transformera världen till oigenkännlighet.

Många av de techmiljardärer som driver på utvecklingen av artificiella superintelligenser tycks bära på en misstro, eller till och med ett förakt, mot det biologiska.

Våra mänskliga kroppar ses som begränsningar, andra djur och ekosystem som ineffektiva reliker och medvetandet är ett problem som ska digitaliseras eller ”lösas” genom tillräckligt kraftfull kod.

I Silicon Valleys intellektuellt fattiga klimat framstår Kochs försvar av det levande, det kännande och det organiskt sammanvävda som närmast radikalt.

De filosofiska avsnitten kring IIT kan stundtals vara krävande, särskilt för läsare utan förkunskaper inom neurovetenskap eller medvetandefilosofi.

Men även där boken är teoretiskt tung är den aldrig ointressant eftersom Koch skriver med passion och en autentisk inlevelse som skänker texten mänsklig värme. Mot slutet öppnar han också upp diskussionen om en framtid lika fascinerande som oroande.

Den verkliga dystopin

Koch påpekar noga att han inte utesluter möjligheten att ett artificiellt medvetande en dag kan skapas, samtidigt som han står fast vid att det då i stället för dagens digitala algoritmer behövs nya fysiska strukturer med tät kausal integration och något som liknar ett artificiellt cortex.

Men att skapa en medveten maskin vore något annat än att bygga ett verktyg, ett instrument. Det vore att skapa ett kännande subjekt med förmåga att lida, älska och erfara mening, vilket skulle ge oss ett moraliskt ansvar i jämförelse med att skapa liv.

Koch menar här, vilket han inte kan understryka tillräckligt, att den verkliga dystopin då inte vore om en artificiell superintelligens en dag vaknar upp som en medveten varelse, utan med en total avsaknad av ett medvetande.

En omedveten superintelligens, fri från smärta, rädsla och empati blir ett oändligt effektivt vapen, fullständigt likgiltigt inför livets värde enligt Koch.

Det blir en kraft som lätt rationaliserar bort ekosystem, arter och till slut hela biosfären, och det inte ens av egen vilja eller av ondska utan på grund av ren omedvetenhet.

Den skulle inte hata livet. Den skulle inte ens märka det.

Vikten av att förstå vad medvetande är

”Då är jag själv världen” är sammanfattningsvis mer än en studie i medvetandets mysterier och Koch röst är ett intressant komplement till andra varnade röster, ofta från AI-forskare, som höjts mot den oreglerade utvecklingen av superintelligenta maskiner.

Fortfarande är jorden en plats för det levande. Men imorgon kan den ha transformerats till ett konstgjort spektakel av skrot, skapat av en tom intelligens, och där ingen levande själ finns kvar för att uppleva den.

Att vi förstår vad ett medvetande är eller inte är tycks därför viktigt för vår framtid, om vi vill överleva eller arkiveras som reliker.

The post Hjärnforskaren Christof Koch reder ut begreppen first appeared on Opulens.

FILM. Charlotte Wiberg skriver om vårt behov av verklighetsflykt i en tid präglad av både pandemi och krig i Europa. Här ger Wiberg en introduktion till den speciella genre som kallas stonerkomedi.

Om det känns för mycket med att flera år av pandemi direkt avlöses av ett stort krig i Europa så är det tillåtet att fly verkligheten några timmar då och då. Och varför inte välja ett riktigt härligt fånigt sätt att göra det på? Stonerkomedin är en genre som aldrig haft något särskilt högt anseende, även om den innefattar några filmer som är allmänt älskade (The Big Lebowski av bröderna Coen från 1998 är det främsta exemplet), men den äger verkligen sin speciella njutning. Framför allt skulle jag vilja säga att stonerkomedins antihjältar är väldigt sköna motstycken till både anfallande arméer och destruktiva karriärstrebrar, kanske över huvud taget till det vi kallar toxisk manlighet. För män är de oftast – dock inte längre alltid.

Visst har de sina problematiska inslag. Mest uppenbart bilden av psykedeliska droger som något alla tål och visserligen blir dumma av, men bara på ett roligt sätt. I realiteten finns det både människor som blivit sjuka av psykedeliska droger och sådana som jag, som bara precis inte tål dem på grund av ångest. För mig som aldrig kan röka på är stonerkomedierna kanske något av en ersättning – en måste bara komma ihåg att de inte har mycket med verkligheten att göra. Och trots den alternativa maskuliniteten kan de innehålla gott om grabbig sexism. På något sätt får snubbar som Harold i Harold and Kumar go to White Castle (2004) också alltid tjejen och lyckas utmana alfahannarna trots att han är kontorets hackkyckling.

En del av de filmer som räknas in i genren visar aldrig något knark. Det kan räcka med att huvudpersonerna som i Dude, Where’s My Car? (2000) bara precis har den rätta hjärndöda stilen och det infantila sinne för humor som gör att omgivningen ser dem som potheads. Men det finns vissa löst genredefinierande element utöver rökandet. Oftast är filmerna berättelser om vänskap, och oftast finns det en slags quest, alltså något slags uppdrag eller utmaning som vännerna ska klara av. Och det kan vara något så till synes enkelt som att klara av att ta sig till hamburgerkedjan White Castle, eller försöka återskapa vad som hänt kvällen innan för att återfinna en huvudpersons bil, eller något faktiskt livsfarligt som att försöka undvika bli dödad av de mördare vars brott huvudpersonerna har bevittnat. Det sistnämnda är vad Pineapple Express (2008) handlar om, en underbart fånig actionkomedi med världens mest stenade och sämst utrustade actionhjältar i centrum, spelade av James Franco och Josh Rogan.

Franco är langare och Rogan har ett bekvämt jobb i att dela ut stämningar (You’ve been served!). Den perfekta stonerkomedi(anti)hjälten har inga specifika aspirationer i livet, i alla fall inga som funkar som de ska och inga som ger dem en hög ställning i samhället. På grund av de fortfarande rätt annorlunda roller som kvinnor och män har på film är det lättare för män att göra sådana roller. Kvinnor ska fortfarande gärna vara ”starka” och lite peppiga.

Ett underbart undantag är Anna Faris i Gregg Arakis Smiley Face (2007), som är en tvättäkta pothead med stora problem att klara vardagen och väldigt långt ifrån att göra karriär som skådespelerska, vilken är hennes halvhjärtade aspiration. Hennes quest är att efter att av misstag satt i sig ett stort antal muffins med knark i försöka både gå på en provspelning och få ihop stålar till sin langare så att hon inte blir av med alla sina möbler. Medan det vanliga är att huvudpersonerna lyckas med sina uppdrag eftersom universum är på deras sida är detta snarare mer av en komisk moralitet där saker inte går så bra. Vänskapstemat finns inte heller med – det finns ingen kvinnlig motsvarighet till bromance. Men för åskådaren är det genomgående väldigt roligt.

En annan film med tjejer där det finns ett vänskapstema är Booksmart, men i den har vi en variation av temat där huvudpersonerna är väldigt lyckade plugghästar vars quest är att klara av en kväll av festande före examensdagen på high school.

Andra filmer som jag sett som räknas in i genren är Someone Great (2019) där en grupp väninnor visserligen konsumerar en massa droger men filmen ändå lyckas vara en rätt klämkäck historia om i grunden lyckade personer som lär sig mängder med life lessons under den dag då filmen utspelar sig. Dude (2008) där huvudpersonerna är ett väninnegäng på väg ut ur high school har lite roligare nonsenshumor och det fina inslaget ”djur som blir högt på gräs” (i Harold & Kumar är det en gepard) men också lite av samma problematik. Det är inga drop outs här utan snarare väldigt socialt lyckade och attraktiva personer. Och detta har väl delvis att göra med att hela marijuanakulturen blir alltmer accepterad, i vissa fall legal, har rört sig in i samhällets mittfåra. Kanske inte så mycket att beklaga sig över. Men nog är det lite trist när allt smetas ihop till en enda mainstreamkultur.

The post Vårt behov av stonerkomedins anti-hjältar first appeared on Opulens.

POP/ROCK. Hanna Chawki tipsar den här veckan om hård, svärtad rock, en rappande poet och elektronisk psykedelia. 

BBC radio släpper allteftersom namnen på de skivor som Iggy Pop anser vara årets höjdare. En av dem är “Welfare Jazz” med svenska Viagra Boys! Glädjande. En superb skiva. Sångaren Sebastian Murphy är rätt underbar. Hits som “Ain’t nice” har man dansat fram till med ett stort skratt åtskilliga gånger 2021.

Från Iggy till Tranås, och den intensiva duon Lady Banana som kör så det ryker. Rock’n’roll som går i 180 och inte förnekar sig. De började lira i Tranås men bor numer i Göteborg. Ett lysande, tajt liveband som är mkt underhållande att se på.

Två personligheter. Ingen annan har Westmans drillade benföring och Nilsson är en helt outstanding trummis som lirar trumset stående. Deras senaste EP “The sun goes up and then down” inspelad hos Torstensson i Studio Katakomb är fyra låtar lång och rätt otäck.

Humor och självdistans på tidigare plattor har blivit ett skoningslöst uppvaknande till ett helvete. “Wake up Billy” är stenhård och och kort. Ordet telephone uttalas charmigt distinkt. De gör en cover på låten “Colombian Necktie” från skivan Songs about fucking med bandet Big Black.

Jag föredrar Lady Bananas variant även om den låter mer som en halshuggning än ett fuck.

Men jag blir lite nedstämd av hårdheten och svärtan i låtarna och lyssnar hellre på deras gamla tvåminutersrökare “I’m not you”. Som ess i rockärmen har de ett snyggt omslag där Westman och Nilsson ligger nakna bredvid varann, en parafras på John & Yoko och en av deras sista gemensamma fotosessioner.

En poet och rappare som kallar sig Gatuduvan har gett ut en singel i samarbete med Hökarängen Soundsystem. ”Lingvägen” heter låten. Den handlar om en uteliggare med ”en joint i ena handen och en begravning i den andra.” Gatuduvans rappande röst låter genuint pundig, samtidigt som han med en poets öga skådar skelettet Stockholm.

Hökarängens Soundsystem gör ett livfullt, spännande komp. Alltför ofta är hiphopkomp urtrista men här får musiken ta lite plats och är fantasifull. Lingvägen är försmaken på en fullängdare som dyker upp framigenom. Ska ha koll på den.

Höga Nord Rekords ger ut två singlar med Fontän. Iriz/Mast & Svett/Bekçi. Fontän är elektronisk psykedelia av den suveräne musikern Jesper Jarold och för mig okände Johan Melin. Jarold har genom åren tagit ton i en rad fräcka band som Svensson och Uran Gbg.

I Fontän är det en mer slick och finkänslig sida som framträder.

De två singlarna som släpps nu är helt instrumentala. Det är rytmiskt, sfäriskt och böljande. Att sväva runt i olika tillstånd, bli på lyran utan substanser.

Iriz har ett mystiskt sug. Det åker in och ut. Riktningen är oklar, ett virrvarr att bara flyta med i, som livet självt.

The post Nya ljud: Lady Banana, Gatuduvan och Fontän first appeared on Opulens.

SAMTIDSRELEVANT. Psykedeliska substanser kan öppna våra sinnen men de löser inga mellanmänskliga problem, konstaterar Nette Wermeld Enström som läst Aldous Huxleys klassiker En port till andra världen i nyutgåva.

En port till andra världen av Aldous Huxley
Nyutgåva 2020.
Originalets titel 1954: Doors of Perception
Översättning: Nils Kjellström
Förlag: Natur & Kultur 

Den framgångsrika advokaten och författaren Ayelet Waldman hade nästan gett upp hoppet om behandling för sin psykiska ohälsa när hon fann sin bot i syra, LSD. Det var inte fråga om någon quick fix eller experimentella trippar, tvärtom. Hon doserade varsamt med vägledning av forskningens senaste rön och råd från kontakter med kunskap inom fältet. I boken A Really Good Day (2017) beskriver hon hur hennes liv förbättrades och stabiliserades med regelbundna mikrodoser.

The post Psykedelisk klassiker i nyutgåva first appeared on Opulens.

SPÄNNVIDD. “Det finns täta, lyriska texter och rena slagdängor. Texternas innehåll löper från svåra existentiella frågor om kärlek till skildringar av förluster,” skriver Bo Bjelvehammar.   Och han gör tummen upp för albumet I huvet på varann
med Mikael Ramel/Klas Qvist. 

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I huvet på varann
Mikael Ramel/Klas Qvist
Paraply Records/Border

Mikael Ramel har en stor musikproduktion bakom sig, han har gjort minst åtta album. Inte sällan förknippas han med psykedeliska låtar med svenska texter och periodvis har han arbetat med musikterapi.

Det jag minns speciellt är hans turné 2010 med sin syster Lotta Ramel och Backa Hans Eriksson.

Det finns en sak att tillägga i sammanhanget, ordet psykedelisk är ett ord präglat av en av pionjärerna inom narkotikaforskningen, Henry Osmond. Ordet står för olika substansers och metoders förmåga att samtidigt berika sinnet och förstora seendet. Det har med det grekiska adjektivet delos att göra, som står för uppenbar, tydlig och kla

Klas Qvist är en nomad, han har rört sig från Svenljunga till Jakobsberg, men som så ofta stannat länge i Borås. Han har spelat sedan tidigt 70–tal och ursprungsinstrumentet var piano, han har spelat med olika lokala band sedan tidigt 80–tal. Ofta har han sökt sig bort från olika konstellationer, han är något av en musikalisk eremit som söker sin egen lya.

Det finns undantag, länge har han samarbetat med Gudmundur Bragason, de båda håller nu på med en ny skiva. Klas Qvist var, tycktes det, ett mindre gångbart artistnamn, därför blev det Citizen K efter Orson Welles film Citizen Kane och så börjar ju Klas på K.

Mikael Ramel fick av en tillfällighet höra Klas Qvists dubbelalbum Second Thoughts. Mikael Ramel kände genast samhörighet och gemenskap och har nu översatt texterna från engelska till svenska.

Det rör sig om elva spår med en drömsk atmosfär. Det finns en klädsam variation, där synnerligen kompetenta musiker bidrar med broderade harmonier såväl som en gränslös leklust.

Det förekommer ett antal effekter genom albumet och experimentella utflykter. Det är med andra ord lätt att känna igen influenser både från 60- och 70-talet, med en psykedelisk väv.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Genren är inte bestämd eller huggen i sten. Det finns en öppenhet och en ödmjukhet i det melodiska språket. Likaså finns det låtar från popjazz till stråk med renodlat ösig rock. Det finns täta, lyriska texter och rena slagdängor. Texternas innehåll löper från svåra existentiella frågor om kärlek till skildringar av förluster.  Men det kan också handla om impressioner. Själv fastnar jag särskilt för det sista spåret:

”Regndroppar smattrar ned mot mitt fönsterbleck
som en scen ur en film, jag såg för längesen.”

The post Psykedelisk hemkomst first appeared on Opulens.

Häromdagen kom nyheten att skivbolaget Mute nått en överenskommelse med det legendariska industribandet Throbbing Gristle. Det innebär bland annat att bandets samtliga album ska bli tillgängliga såväl i streamat som fysiskt format under loppet av tre år. Redan nu finns till exempel flera album tillgängliga på Spotify.

Cosey Fanni Tutti & Genesis P-Orridge återupplivade i februari i år COUM Transmissions och genomförde en liveperformance i Hull. Coum Transmissions startade så tidigt som 1969 och 1975 bildade Genesis P-Orridge och Cosey Fanni Tutti gruppen Throbbing Gristle tillsammans med Peter “Sleazy” Christopherson och Chris Carter. I och med det fördes idéer från konstvärlden in i den så kallade populärmusikens sfär. Men medlemmarna i Throbbing Gristle var inte ute efter att göra pop eller rock, snarast var de från begynnelsen inriktade på anti-musik. Lou Reed hade 1975 släppt albumet Metal Machine Music. “Maskinmusiken” utgjordes av rundgång från gitarrer, i olika hastigheter, men helt utan rytm eller struktur och därmed förstås med total avsaknad av melodier.

Då var rockvärlden chockad och många som köpt skivan blev så besvikna och förbannade att de sände sina plattor i retur till skivbolaget RCA Records. Jag kom över mitt exemplar för fem kronor på en skivrea i Lund. Numera räknas albumet som stilbildande för den genre som går under beteckningen noise men etiketteras ofta också som industrial. Genrebestämningar är ofta föremål för bråk och hårklyverier i olika diskussionsforum. Nu råkade Metal Machine Music utkomma samma år som Throbbing Gristle bildades. Var har industrial-musiken sin startpunkt? Det är som bäddat för nörderier och inte sällan blir det bisarrt när personer som är experter på avantgardemusik bråkar om detaljer. Ofta tänker jag att de missar själva kärnan i de konstnärliga uttryck de så hängivet diskuterar.

Om Lou Reed gav upphov till en helt ny genre, noise (det kan vi vara överens om) så, var han snart nog tillbaka på det förväntade rockspåret igen. Efterföljare skulle komma, men det dröjde. Tiden var inte riktigt mogen för så extrem noisemusik. Men Throbbing Gristles industrimusik hade tillräckligt med struktur för att få en publik och rätt omgående efterföljare i en tid då också de första punkbanden började göra sig gällande.

I februari såg jag Genesis Breyer P-Orridge (som är det fullständiga namnet numera) uppträda med Aaron Dilloway på Inkonst i Malmö. Det var noise, industri, psykedelia och poesi i skön förening. Men musikaliskt sett huvudsakligen noise, som med tiden funnit sin publik. När jag nu plockar fram Reeds Metal Machine Music så är avsaknaden av struktur inte längre så anslående som för fyrtio år sedan. Tiden gör något med musiken eller hur? Detsamma tycks gälla antimusiken. Och dess utövare, vill jag tillägga.

Genesis Breyer P-Orridge har blivit pandrogyn och har därmed tagit gränsöverskridandet ett steg längre, från konsten till den egna kroppen. En kropp som för övrigt ofta utsattes för våldsamma prövningar och späkningar i Wieneraktionisternas anda under COUM Transmissions storhetstid. Om Genesis P-Orridge under Throbbing Gristles mest kontroversiella period såg ut som en fascistoid survivalist i kamouflagekläder och också lekte med totalitära uttryck, så är den nuvarande personan avsevärt trevligare. Intrycket jag fick vid den senaste konserten påminde lite om mötet med en poetpredikant i en futuristisk psykedelisk kyrka där videoprojektionerna hela tiden växlade i svindlande mönster. Och när Genesis Breyer P-Orridge kommer till Sverige nästa gång, i Stockholm, i maj, är det i sällskap med Psychic TV och då lär det bli mindre noise och mer psykedeliskt influerad musik.

Hur stagnerad ter sig väl inte den gamle punkaren John Lydon (fd Rotten) vid en jämförelse? John Lydons senaste uttalanden där han stöder Brexit, försvarar Trump och hyllar den engelska drottningen bekräftade en misstanke jag hyst länge. Jag anade oråd redan när jag såg Julian Temples Sex Pistols-film “There will always be an England” som dokumenterar bandets Brixtonspelningar 2007. Konsertupptagningen inleds med just den gamla nationalistiska sången i titeln – i form av allsång från en publik som verkar så patriotisk att det inte kan vara parodi, och detta ska alltså föreställa Pistolsfansen efter millennieskiftet? Pistols-sångerna har blivit ren nostalgi och musiken verkar i kontexten inte längre subversiv, den framstår som ett socialt kitt, snarast, något lika brittiskt som te och scones och kidney pie. Dagens Lydon tycks ju älska kungahuset! Och beskriver Nigel Farage som “fantastic”. Det är komiskt, faktiskt men också tragiskt.

Industrimusiken står sig, men punken, som vi en gång kände den? Den har till stora delar slukats eller oskadliggjorts av musikindustrin.

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post Punken är död, leve industrimusiken! first appeared on Opulens.