INTERNATIONELL POLITIK. Militarisering och krig dominerar världspolitiken, men motståndet växer. Internationella möten i Paris och London samlar fackföreningar och rörelser i kampen för fred, social rättvisa och solidaritet.

Världen befinner sig i ett historiskt skede präglat av ökande militära spänningar, återkommande krig och en snabb militarisering av både politik och ekonomi. I allt fler länder presenteras ökade försvarsbudgetar, nya militäravtal och närmare samarbete med stormaktsblock som nödvändiga svar på en osäker omvärld. Samtidigt pressas välfärdssystem tillbaka, levnadskostnader ökar och sociala klyftor fördjupas. Krig och upprustning framstår därmed inte som isolerade säkerhetsfrågor, utan som centrala uttryck för ett globalt system där imperialistiska intressen tillåts dominera över mänskliga behov.

Kriget i Iran, invasionerna av Libanon och Ukraina, folkmordet och blockaden av Gaza samt hot om nya militära upptrappningar i Mellanöstern är olika uttryck för samma grundläggande mönster: stormakter och militära allianser konkurrerar om makt, inflytande och strategiska positioner, medan civilbefolkningar betalar priset. I denna situation har motståndet vuxit. Miljoner människor har demonstrerat mot krig, vapenleveranser och nedskärningspolitik. Fackföreningar, sociala rörelser och solidaritetsinitiativ har sökt former för internationell samordning, i övertygelsen om att motståndet måste organiseras bortom nationsgränser.

Internationell samling i Paris mot krig och imperialism

Ett avgörande steg i denna riktning togs under hösten förra året, när en internationell samling mot krig och imperialism ägde rum i Paris den 4–5 oktober. Samlingen bestod av både en politisk konferens och ett stort öppet massmöte och samlade deltagare från ett tjugotal länder i Europa samt från Palestina och USA. Den representerade ett brett spektrum av fackföreningar, politiska organisationer, antikrigsnätverk och solidaritetsrörelser.

Massmötet i Paris blev samlingens mest synliga och kraftfulla uttryck. Över 4 000 människor fyllde Dôme de Paris, en arena som ofta förknippas med stora kulturella och politiska masshändelser. Det stora deltagarantalet vittnade om den uppdämda frustration som finns mot krigspolitiken, men också om en växande vilja till samordning. Samlingen var inte en spontan protest, utan resultatet av medvetet organiseringsarbete och internationella kontakter.

Det som särskilde mötet i Paris var dess politiska tyngd och sociala förankring. Många av de deltagande organisationerna står mitt i pågående kamp i sina hemländer: fackliga konfrontationer med regeringar kring krigsbudgetar, strejker mot nedskärningar, massdemonstrationer i solidaritet med Palestina och protester mot militärallianser. Detta gav diskussionerna en ovanlig konkretion. Samtalen handlade inte enbart om vad som borde göras, utan om vad som redan görs och hur detta kan stärkas och samordnas internationellt.

Krigets orsaker och den globala militariseringen

Under konferensdelen fördjupades analysen av krigets orsaker. En genomgående slutsats var att krig inte kan reduceras till konflikter mellan enskilda stater och ledare. Istället förstås de som ett resultat av ett globalt ekonomiskt och politiskt system där imperialism, vapenindustri och militärallianser är intimt sammankopplade. Upprustningen i Europa, Natos expansion och de ökande militärutgifterna beskrevs som delar av samma utveckling som samtidigt skapar tryck för social åtstramning och ökande repression inom länderna.

Solidariteten med Palestina var en central och sammanhållande fråga under hela samlingen. Blockaden av Gaza, bombningarna och den omfattande humanitära katastrofen diskuterades inte som en isolerad tragedi, utan som ett tydligt uttryck för imperialistiskt våld med brett internationellt stöd. Många talare betonade att folkmordet i Gaza är en global fråga som angår hela den internationella arbetarrörelsen. Samtidigt lyftes praktiska former av solidaritet fram: försök att bryta blockaden, internationella flottiljer, galor och fackliga blockader av vapenleveranser. Solidaritet definierades som handling snarare än symbol.

Trots olika nationella erfarenheter fanns en tydlig samsyn om att kriget drivs av stormaktsintressen där vanliga människor reduceras till brickor. Krav restes på omedelbart eldupphör, stopp för vapenleveranser och respekt för folkens rätt till självbestämmande utan imperialistisk inblandning från vare sig öst eller väst. Kriget beskrevs som ännu ett exempel på hur militarisering normaliseras på bekostnad av sociala rättigheter.

Kritik mot Nato och vägen framåt

Kritiken mot Nato och militära avtal löpte som en röd tråd genom diskussionerna. Flera delegater pekade på hur basavtal och integrering i militära strukturer ökar risken att dras in i krig, samtidigt som dessa åtaganden används för att rättfärdiga nedskärningar i välfärden. För Sveriges del nämndes särskilt risken med att långsiktigt binda landet till stormaktskonflikter utan folkligt inflytande.

Samtidigt präglades Paris-samlingen inte av hopplöshet. Tvärtom dominerade en känsla av ansvar och möjligheter. Det tydligaste uttrycket för detta var beslutet att inte låta mötet bli en engångshändelse. Redan under samlingen växte insikten fram att kraften som samlats måste tas vidare. Därför fattades beslut om att organisera en ny, ännu bredare internationell samling i London den 10–20 juni 2026.

Valet av London är politiskt laddat. Staden är ett centrum för europeisk och transatlantisk militär- och säkerhetspolitik, men också en plats med starka traditioner av folklig mobilisering och facklig kamp. Ambitionen är att Londonmötet ska samla fler deltagare än Paris, fördjupa samarbetet mellan fackföreningar och rörelser samt fungera som en gemensam plattform för fortsatt internationell organisering.

Nästa steg för internationell rörelse

Inför Londonmötet har mobiliseringen redan tagit fart. Särskilt betydelsefullt är det breda stödet från den brittiska fackföreningsrörelsen. Ett stort antal fackförbund i England har anslutit sig och deltar aktivt i förberedelserna. Detta ger mötet en djup förankring i arbetarklassen och stärker möjligheten att koppla samman kampen mot krig med kampen för social rättvisa och välfärd.

Paris och London framstår därmed som två sammanhängande steg i uppbyggnaden av en internationell rörelse mot krig och imperialism. Paris visade att tusentals människor redan är beredda att organisera sig tillsammans över nationsgränser. London kan bli nästa avgörande moment, där analys, erfarenheter och solidaritet omsätts i gemensam handling.

I en tid då krig och militär upprustning presenteras som oundvikliga påminner dessa samlingar om något annat: att historien inte är förutbestämd. Internationell solidaritet, folklig organisering och gemensam kamp har tidigare förändrat världen och kan göra det igen.

Alla fackföreningar, organisationer, rörelser och enskilda uppmanas därför att delta i det internationella mötet i London den 10–20 juni 2026. Det som påbörjades i Paris är inte avslutat. London är nästa steg.

The post Internationell rörelse mot krig växer first appeared on Opulens.

LITTERÄRA KLASSIKER. Vladan Lausevic uppmärksammar en serbisk litterär klassiker – Radoje Domanović. Dennes satir skildrar hur blind auktoritetstro leder till döden.

Med tanke på situationen i dagens Serbien får hans verk en specifik aktualitet.

I en tid när Serbien skakas av politiska skandaler, största protester sedan 1990-talet och en växande frustration över korruption och maktmissbruk blir det extra intressant att läsa relevanta författare. En av dom är satirikern Radoje Domanović som skrev om samhällsproblem och mentaliteten hos befolkningen. Trots att han dog för mer än hundra år sedan, 1908, är hans skarpa skildringar av makt och auktoritetstro lika träffsäkra idag som de var när de först publicerades.

Domanović var en av Serbiens främsta satiriska författare, och hans noveller utgjorde en svidande kritik mot det politiska systemet och människors tendens att blint följa ledare utan att ifrågasätta deras intentioner.

Han levde under en tid av politiska omvälvningar, då Serbien gick från att vara en osmansk provins till att bli en liten nation med stora ambitioner och stora problem. I detta nya Serbien såg Domanović hur samma gamla osmanska mönster av auktoritärt styre, klientelism och korruption fortsatte att dominera.

Radoje Domanović-projektet underhålls av Vladimir Živanović, med målet att digitalisera kompletta verk av den serbiska författaren och göra dessa tillgängliga på olika språk. Den kanske mest berömda av Domanovićs noveller, som har översatts till svenska och digitaliserats, Ledaren (Voda), är en satirisk allegori om en grupp människor som söker efter en ledare som kan visa dem vägen till ett bättre liv. De hittar en sådan person och börjar följa honom, utan att fråga vart han leder dem. Blinda av tro och hopp, marscherar de efter honom i dagar, genom okända landskap och skogar, trots att deras situation blir allt värre.

Till slut leder ledaren dem rakt ner i en avgrund – och de inser, för sent, att de aldrig ifrågasatte vart de var på väg. Denna berättelse känns smärtsamt aktuell i dagens Serbien, där många kritiker menar att president Aleksandar Vučićs styre bygger på just denna mekanism: en befolkning som uppmanas att följa en “stark ledare”, trots att det politiska systemet blir alltmer auktoritärt och rättsstaten urholkas.

Oppositionen och demonstranter har gång på gång påpekat hur medielandskapet är dominerat av regeringsvänliga budskap, hur kritiker tystas och hur den styrande eliten använder korruption för att hålla sig kvar vid makten.

Domanović var dock inte bara kritisk mot ledarna eftersom han också kritiserade folket och deras oförmåga att stå upp för sig själva. I berättelsen Dödssynden visar Domanović hur rädslan för att trotsa makten gör att människor tyst accepterar orättvisor, trots att de vet att det är fel. Många medborgare i dagens Serbien fortsätter att stödja systemet, i hopp om stabilitet, privilegier och jobb eller tvekar att agera av rädsla för att förlora det som anses värdefullt.

Radoje Domanović dog ung, bara 35 år gammal, men hans litterära arv lever vidare. Hans satiriska skildringar är en påminnelse om att korruption, auktoritärt styre och politisk manipulation inte är nya fenomen – och att det krävs mod och kritiskt tänkande för att bryta dessa destruktiva mönster. I dagens Serbien, där tusentals människor protesterar mot en regering de anser vara korrupt och odemokratisk, är Domanovićs ord åter aktuella.

The post Radoje Domanović – serbisk satiriker med specifik aktualitet first appeared on Opulens.