SEXHANDEL. ”Svaret på frågan om prostitution är tillåten i dagens Sverige är nämligen både ett nej och ett ja. Att tro att sexhandel på det sättet kan lagstiftas bort är naivt.” Det skriver Lars Thulin i veckans krönika.

Denna krönika är riskfylld att skriva. För den man som problematiserar sexköpslagen placeras omedelbart i facket för gubbslem som älskar att förnedra kvinnor samt vill behålla könsmaktsordningen. Tro mig, jag vet. En seriös diskussion blir därför ofta omöjlig. Men nu gör jag ändå ett försök med anledning av Thea Jönssons artikel i Magasinet Konkret som belyste frågan på ett bra sätt. Samt på grund av Kajsa Ekis Ekmans inlägg i Aftonbladet. När två kvinnor skriver om denna laddade fråga, vågar jag, trots allt, följa efter.

Kroppen, en handelsvara

Människans kropp har alltid varit en handelsvara. Kroppsarbetare och hantverkare säljer sin muskelkraft och fingerfärdighet. Utövare av intellektuella yrken säljer sina hjärnors kapacitet. Sexuella handlingar, som väl främst måste ses som kroppsarbete, har varit till salu genom hela vår historia. Bibeln är full av fallna kvinnor, skökor, och allt vad de kallats. I Nya Testamentet finner vi Jesus följeslagare och beundrare Maria Magdalena som ofta har förknippats med detta yrke. Formerna för köp, försäljning och betalning för sex har förändrats över tiden, men inte transaktionen i sig. Dessa kommer fortsätta i någon form så länge människor har sexdrift.

Därmed inte sagt att denna bransch inte kan leda till våld och andra vidrigheter och till utnyttjade av människor, främst kvinnor. Lagstiftare i olika länder, kulturer och tider har försökt styra och begränsa handeln. Ibland för att skydda den svaga parten i sammanhanget, vilket är sympatiskt.

Svenska lagen om sexhandel är märklig

Den svenska sexköpslagen är märklig ur ett juridiskt perspektiv. Det är okej att erbjuda och kräva betalning för sex samt utföra det. Men att betala för tjänsten kan ge fängelse. Det är som om det vore tillåtet att stjäla, men straffbart att ägna sig åt häleri. Eller lagligt att sälja bilar där köparna riskerar fängelse när de vrider om startnyckeln.

Jag har full förståelse för en lag som straffar både köpare och säljare. Och även en lag som slår fast att ingen av parterna gör något kriminellt. Ett mellanting är svårt att få in i mitt rättsmedvetande. Svaret på frågan om prostitution är tillåten i dagens Sverige är nämligen både ett nej och ett ja. Att tro att sexhandel på det sättet kan lagstiftas bort är naivt.

Hur definieras betalning?

Ett problem med att kriminalisera köp är att definiera betalning. Sedlar i ett gathörn, swish eller inbetalning på ett konto, är solklart. Men att ge presenter, bjuda på middagar och hjälpa någon med hyran i utbyte mot tid i sängen då och då – är det betalning? Det är ett växande fenomen som kallas sugardejtning. Nu funderar regeringen på att straffbelägga detta. Hur ska det lagrummet utformas? Förbjuda sex mellan två människor en viss tid innan eller efter att en present överlämnats? Lycka till med att skriva den lagen!

Med dagens definition på sexköp straffas den som betalat en handfull hundralappar för sex i ett garage. Mannen som får samma sak genom att dra kontokortet för en dam på krogar eller i klädbutiker hamnar aldrig i tinget.

Har sexhandeln minskat?

En annan fråga är om den svenska sexköpslagen påtagligt minskat prostitutionen? Aktuell forskning från bland annat Brå och Jämställdhetsmyndigheten, pekar på att det kanske inte självklart är så. Sexhandeln har bytt scen, från gatan till nätet. Den är därmed svår att övervaka och kvantifiera.

Har svenska sexarbetare det bättre?

Vidare, har de prostituerade det bättre i Sverige än i exempelvis Danmark, Holland och Tyskland där sexköp är tillåtet? Eller är sexarbetarna där bättre skyddade genom att allt sker öppet med lagligt skydd? Svaret på den frågan är inte givet.

Hur ska vi bedöma Onlyfans?

Så har vi då sajten Onlyfans, som både Jönsson och Ekman tar upp. Kanske har den inte revolutionerat sexhandeln, men den var likväl en jordbävning i branschen. Lyftet för dess affärsidé kom under pandemin, då tillfälliga kontakter för sex i princip blev omöjliga. Sex på nätet och utan fysiska möten blev ett alternativ som visade sig vara framgångsrikt. Både amatörer och professionella sexarbetare flyttade in på sajten.

Det lätt att kritisera Onlyfans för att vara en vidrig och förnedrande plattform. Men kritik måste alltid ställas i relation till något. Är det till ett utopiskt samhälle, helt utan sexhandel, eller ska kritiken relatera till hur det ser ut i verkligheten?

I första jämförelsen finns det inget positivt med Onlyfans. Frågan är dock om vi inom rimlig tid kommer att uppnå ett samhälle utan sexhandel. Om inte, måste vi jämföra sajten med det rådande läget.

Så vilka är mest de mest förnedrade?

Då har den, dessvärre för deras kritiker, otvetydiga fördelar för dem som bjuder ut sig. Den är virtuell, så faran för direkta fysiska övergrepp är minimerad, likaså för att bli lurad på betalningen. Inte heller finns det någon smittorisk. Vissa kritiker förfäras över att sajten tar 20 procent av intäkterna i provision. Fast det innebär ju att sexarbetarna får behålla 80. Är det rimligt att anta att de i ett traditionellt ”samarbete” med en hallick har bättre villkor? Jag tror inte det.

Slutligen, sajten anses förnedrande för dem som säljer. Men ingen tvingar, så vitt vi vet, någon att tejpa upp sin mobil på sängstolpen och sedan hetsa upp betalande åskådare för att de ska hjälpa sig själva. Så vilka är mest de mest förnedrade? De som erbjuder något och får betalt. Eller kunder, världen över som betalar och i sin ensamhet stirrar på en skärm för att stilla sin sexuella drift? Svaret på den frågan är inte given.

The post Kan sexhandel lagstiftas bort? first appeared on Opulens.

SEXARBETE. Charlotte Wiberg har sett ”The Stroll”, en  film som handlar om transkvinnor och sexarbete och gräver i transaktivismens historia. Wiberg konstaterar att det är en viktig film som förhoppningsvis kommer att nå ut till många.

The post ”The Stroll” ‒ viktig dokumentär om transkvinnor first appeared on Opulens.

FÖRENING. Tidningen Arbetarens Ottarpris 2023 tilldelas föreningen Inte din hora. Föreningen vill skapa trygga rum för personer med erfarenhet av kommersiell sexuell exploatering, samt informera och skapa opinion för ett samhälle fritt från sexuellt våld. 

Mer än fem år har gått sedan metoovågen sköljde över Sverige och upprop efter upprop har innehållit vittnesmål om sexuella trakasserier i olika samhällssektorer. Ett av uppropen som startades var #Intedinhora, med fokus på sexuell kommersiell exploatering eller prostitution. Sällan hörda röster i debatten fick därmed ett forum. En förening bildades och nu tilldelas Inte din hora Ottarpriset som tidningen Arbetaren årligen delar ut.

Föreningen lyckades bryta tystnaden och utmana stigmat kring kommersiell sexuell exploatering. Ottarpriset instiftades 2017 och uppmärksammar personer eller organisationer som arbetar för att främja kvinnors rättigheter, som rätten att bestämma över sina egna kroppar. Föreningen består av cirka 160 medlemmar som arbetar med stödjande, informerande och opinionsbildande verksamhet. Deras mål är att uppnå ett samhälle fritt från kommersiell sexuell exploatering genom att minska efterfrågan, utbilda unga om samtycke, integritet och maskulinitetsnormer samt att hjälpa och stödja personer som har utsatts för sexuell exploatering.

En Sifoundersökning från januari 2022 visar på att 22 000 barn och unga kan ha blivit utsatta för kommersiell sexuell exploatering. Fattigdom, missbruk, våld i hemmet, sexuella övergrepp i barndomen eller tvång är vanliga riskfaktorer. Den mest frekvent utsatta gruppen är papperslösa migranter som hamnat i Sverige och tvingats till prostitution via trafficking.

Läs intervjun HÄR.

The post 8 mars: Ottarpriset 2023 tilldelas Inte din hora first appeared on Opulens.

LAGSTIFTNING. “Är det rätt att åsidosätta grundläggande rättsprinciper för att skydda personer eller grupper av personer?” Lars Thulin är kritisk till att det är förbjudet att köpa sex men tillåtet att sälja.

Jag ska göra något som är som att svära i kyrkan. Ifrågasätta den svenska lagen om sexköp. Jag ska argumentera för att den är fel ur samhällelig och moralisk synvinkel. Den som påstår något sådant brännmärks blixtsnabbt som kvinnohatare och får direkt frågorna: Vill du tillåta prostitution? Vet du inte hur vidrigt det är och hur folk utnyttjas? Vill du att din egen dotter blir hora?

Frågan handlar inte om det. Utan om lagen om sexköp. Men av begripliga skäl är det svårt att skilja sakerna åt. Sanningen är att jag inte vet om jag tycker prostitution ska vara laglig, som den till exempel är i Holland och Tyskland. Eller helt förbjuden som i andra länder.

Det finns gott om skäl för förbud. Ett är att sex inte ska vara en handelsvara. En annat att människor utnyttjas vidrigt i denna handel. Ett tredje att hanteringen ofta är förknippad med annan brottslighet: knark, människosmuggling, hot, misshandel. Det är lätt att instämma och därför tala för ett förbud.

Det finns även skäl för att tillåta. Skippa moralen och göra detta till en hantverkstjänst som alla andra, som en annan typ av massage. Om handel med sex blev laglig skulle en del av brottsligheten försvinna och sexarbetarna skyddas på ett helt annat sätt än idag. Så tycker till exempel Amnesty. Det går att finna logik även i dessa resonemang och därmed att kvarter som Red Light District i Amsterdam eller Reeperbahn i Hamburg skulle tillåtas i svenska städer.

En viktig del i lagstiftning är likhet inför lagen

Sverige har sin vana trogen valt ja. Och nej. På samma gång. Mittemellan, mellanmjölkens land. För det är brottsligt att köpa sex. Men det är tillåtet att erbjuda sex för pengar, utföra handlingen och sedan behålla ersättningen. I inställningen finns kanske också en naiv tro att Sverige ska lagstifta bort sexhandel. En del länder har valt den svenska modellen. Andra har diskuterat frågan och sagt nej.

En viktig del i lagstiftning är likhet inför lagen. Det som anses olagligt i en del av samhällslivet ska vara det i tillämpliga delar även på annat håll. Därför är mord ett allvarligt brott, men också aktiv dödshjälp.

Så fungerar inte lagen om sexköp. Att beställa, betala för och få sex utfört är belagt med fängelse i straffskalan. Att utföra det är fritt från straff. Vi kan flytta över det till andra områden i juridiken. Om jag gillar grannens bil och vill ha den, kan jag betala någon för att stjäla fordonet och köra det till mig. Det kallas för anstiftan, eventuellt stämpling till brott och är olagligt. Den som betald av mig bryter sig in i bilen och kör den till mig fälls för stöld. Om jag är så trött på min granne att jag hyr en mördare för att röja honom ur vägen döms jag också. Precis som den person som trycker in pistolens avtryckare och får betalning av mig för det jobbet.

Överfört till sexbrottslagen skulle biltjuven och mördaren gå fria. Dessutom få behålla ersättningen. Börjar det skava någonstans nu? Låt oss flytta över resonemanget till det faktiska området: prostitution/sexköp. Följande scen är uppdiktad, men trolig och sanningsenlig.

Kvinnan: Hej snygging, vill du ha kul?

Mannen: Vad tänker du på?

Kvinnan: Du får ligga med mig för 2 000 kronor. Det vore väl trevligt?

Mannen: Visst, här är pengarna.

Efteråt.

Kvinnan: Ta på dig brallorna. Jag har låtit filma allt och ditt DNA finns på min kropp. Du kan aldrig neka. Jag gör en polisanmälan och du kan hamna i fängelse i ett år.

Mannen: Men du erbjöd dig och fick betalt av mig. Har du ingen skuld alls?

Kvinnan: Nej. Välkommen till Sverige.

Den svenska lagstiftningen kom till för att skydda den svaga, säljaren, som kan vara både man och kvinna. Frågan är om den gör det. Regeringens egen utredning visar att prostitutionen på gatan minskat markant sedan lagen infördes. Och att säljarna fått det bättre. Andra studier når andra slutsatser. Hur mycket som flyttat över till nätet och andra marknadsplatser är svårt att veta. Klart är att det finns svenskspråkiga sajter där det går att beställa hem en man eller kvinna. Med fastslagen prislista och betalning via kort.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Och sexhandeln som exploderade på nätet under pandemin, där kvinnor bjuder ut sina kroppar och hetsar män att tillfredsställa sig själva? Ska köparna straffas även där?

Kvarvarande frågeställningar är två. Förmodligen obesvarade än så länge.

Är det rätt att åsidosätta grundläggande rättsprinciper för att skydda personer eller grupper av personer? Kan inte detta göras på annat sätt? Med annan/eller befintlig lagstiftning?

Har lagen medfört att prostitutionen totalt sett minskat? Har de utsatta fått det bättre? Känner de sig skyddade av samhället? Hur många kvinnor som kommer hit genom trafficking, vandrar in på polisstationen när arbetspasset är slut och anmäler nattens torskar?

Min slutsats: jag har inga problem med att kriminalisera hela sexhandeln, både säljaren och köparen. Jag har inga problem med att handel med sex görs laglig och att utövarna därmed omfattas av lagarna i yrkeslivet.

Men Sverige måste välja. Inte göra som i EU-frågan och Nato-frågan i decennier. Ja och nej på samma gång. Ängsligt försöka tillfredsställa alla synpunkter.

The post Svenska sexköpslagen är omoralisk first appeared on Opulens.

SEXKÖP. “Bara Myndigheten för stöd till trossamfund finansierar oskuldskulturers växthus med över hundra miljoner kronor om året.” Det skriver Nätverket mot hedersrelaterat våld apropå SVT:s Uppdrag granskning i förra veckan om att imamer i Sverige för pengar viger kvinnor till “njutningsäktenskap”.

Svt:s Uppdrag granskning avslöjade nyligen att vissa imamer viger kvinnor som köps för tillfälliga sexuella tjänster i Sverige. De inblandade ser inte det som prostitution eftersom religiösa auktoriteter, mot betalning, välsignar affären. Det handlar om nikah al-mut´ah, översatt som njutningsäktenskap – ett underligt begrepp.

Tidigare skildrade BBC samma fenomen utbrett i Irak men för att ha lite EU-perspektiv på saken kan det nämnas att denna typ av sexhandel verkar mindre komplicerad i Tyskland där man helt enkelt förbigår imamer, uppger den berömda kvinnliga imamen Syran Ates som grundade Tysklands första jämställdhetsmoské. Hon, en rättighetskämpe försedd med polisskydd dygnet runt, intervjuade prostituerade kvinnor på en bordell i Berlin vid namn ”Artemis” (namnet på jakt- och kyskhetsgudinnan i den grekiska mytologin – strängeligen oskuld) där sexarbetarna uppger att troende muslimska kunder kräver att innan affären materialiseras skall både köparen och säljaren rabbla upp en religiös fras som förklarar dem gifta. Skilsmässan inträder automatiskt efter cirka trettio minuter och en kostnad på sextio euro, berättar Ates i den norsk-turkiska filmaren Nefise Özkal Lorentzens dokumentär Sex, Revolution and Islam (2021).

I ett EU-sammanhang är det intressant att de tyska skattebetalarna vinner på dessa affärer eftersom bordellverksamheten är laglig och skattepliktig medan det i Sverige är skattebetalarna som i praktiken bidrar till skådespelet då de inblandade imamerna uppbär statsbidrag.

Naturligtvis är detta pinsamt för migration- och integrationsminister Anders Ygeman som också uttalar sig i programmet. Det är ”religiöst hyckleri” säger han och samfunden som ägnar sig åt antidemokratiskt verksamhet skall förlora bidrag, försäkrar ministern. Och tillägger ”jag är upprörd”. Starka ord i integrationspolitikens skakiga labyrint. Dock, tittar man på ministerns kroppsspråk då syns det inte ett spår av ”upprördhet”. Snarare ser han uttråkad ut. Det är inte förvånande. I tjugo år måste han ha hört massor av liknade och allvarligare ”avslöjanden” kring en rad likartade företeelser insvepta i religiösa dimridåer.

Men när en demokrati finansierar samma fenomen bara för att det gäller vissa minoriteter blir det svårare att greppa.

Sedan 1999 då professor Susan Moller Okin skapade stormiga internationella debatter i följd av sin essä ”Is Multiculturalism Bad for Women?” vet alla med intresse för mångfaldsfrågor att mångkulturalismen som den praktiseras i västvärlden legitimerar diskriminering mot barn och kvinnor bland stora minoritetsgrupper. Att individens mänskliga rättigheter åsidosätts i diverse gudars namn är lätt att förstå när det handlar om diktaturer och teokratier. Men när en demokrati finansierar samma fenomen bara för att det gäller vissa minoriteter blir det svårare att greppa. ”Väst säljer ut sina egna värderingar” och böjer knän för kulturellt och religiöst förankrad diskriminering påpekade bland annat den troende liberala muslimska professorn Bassam Tibi. Också tidigare statschefer som David Cameron och Angela Merkel tillstod ”misslyckandet” offentligt.

I en svensk kontext var det först tidigare integrationsministern Mona Sahlin som vågade uttala att hederskulturer ”inte är accepterade i Sverige” (2001-12-17, SvD) och detta har upprepats under två decennier av många ansvariga statsråd. Senast lovade statsminister Magdalena Andersson att vända på alla stenar för att få bort hedersförtrycket.

Men trots ändlösa avslöjanden – som SVT:s Det svenska sveket 2007, Slaget om muslimerna 2009, Imamernas råd 2012 och nyligen Sexköp och skilsmässa i Allahs namn – och dessutom hyllmeter av böcker, vittnesmål, artiklar och forskningsrapporter om diskriminering samt våld i namn av kulturer och religioner, så fortsätter bidragen att flyta till hedersnormers producenter. Bara Myndigheten för stöd till trossamfund finansierar oskuldskulturers växthus med över hundra miljoner kronor om året. Samtidigt finns det flera riksdagsmotioner om att de skall läggas ned och självaste Anders Ygeman sa 2018 att ”SST, Myndigheten för stöd till trossamfund, ska läggas ner eftersom de inte klarat av att neka stöd till olämpliga trossamfund”.

Makthavarna fortsätter att reagera på religiöst hyckleri och hederskulturers olika extrema yttringar (från oskuldstvång till hedersmord och jihadism) med starka ord som ”oacceptabel”, ”chockerande” och ”upprörande” men efter tjugo år känns dessa ord som utslitna fraser. Det är mer än tjugo år sedan man först började försöka äta kakan och ha den kvar; å ena sidan bekämpas extrema yttringar av kulturellt och religiöst förankrad diskriminering och å anda sidan sponsras stora grupper av hedersetikens producenter.

Men vi som ibland påpekar politikens kontraproduktiva effekter och lägger fram åtgärdsförslag, som Fadime Sahindal redan år 2001 menade ”är självklarheter”, då nekas vi organisationsbidrag av Jämställdhetsmyndigheten med motivering att vi inte är ”en klart urskiljbar etnisk grupp”. Det låter kanske absurt, dock inte mer än själva integration- och jämställdhetspolitiken.

Uppdrag gransknings djupdykningar i den mångkulturella verkligheten är viktiga dock återstår kanske det tyngsta uppdraget. Att undersöka hur det kommer sig att ett statsråd som köper en Toblerone med fel kreditkort ställs till svars under stort rabalder medan statsråd efter statsråd ansvariga för ”den misslyckade integrationspolitiken” (som det heter sedan minister Leifs Blomberg ”Blommans” tid 1996) aldrig ens ställs inför misstroendevotum.

Någon ”misslyckad integrationspolitik” – i en kontext av mänskliga rättigheter – existerar inte ens. Det som finns är en ”lyckad” segregationspolitik med tragiska konsekvenser för alla parter.

Styrelsen för Nätverket mot hedersrelaterat våld

Seyran Duran, ordf. Kurdistans kvinnoförbund
Maria Rashidi, ordf. Kvinnors Rätt
Samiran Ishak, socialpedagog
Ida Lind, tandsköterska
Cecilia Palmgren, beteendevetare
Nicklas Kelemen, etnolog/fältarbetare

The post Religiöst men också politiskt hyckleri  first appeared on Opulens.

NYANSERAT. Prostitution eller relation? I sin debutbok “Bortom Amerika” utforskar Linnéa Sjödin gråzonen i relationen mellan en ung kvinna och en äldre rik man.

Hon är ung och pank. I ett tryckande hett New York börjar huvudpersonen i Linnéa Sjödins roman leka med tanken på att, precis som sin lägenhetskompis, börja dejta en äldre, rik man. Hon gör sig inga illusioner om kärlek, att det handlar om en monetär transaktion är en outtalad förutsättning för hennes beslut.

Sara Ullberg/TT

The post Debutant 2022: Sugardejting i stekhett New York first appeared on Opulens.

ONLYFANS. Coronaviruset har förändrat den traditionella sexindustrin och det inte nödvändigtvis till det sämre, menar Lars Thulin.

Nätet är intressant. Det definierar vår värld och leder utvecklingen. Det innebär att diktatorer får det jobbigt. De brukar svara med att stänga ned eller censurera nätet. Som under den arabiska våren. Eller Kinas förtvivlade försök att låsa ute den verkligheten som kommunistpartiet inte uppskattar.

Men det är inte bara ängsliga politiker som skakas av nätet. Moralister och fundamentalister får också problem. Faktiskt väldigt många som tillber något som slutar på -ism. Ett exempel kommer här och känsliga läsare varnas. För det handlar om sexhandel.

Porren har alltid varit teknikdriven. Höga Visan i Bibeln var så långt man kom för ett par hundra år sedan. Konstmuseer har länge fyllts med manliga konstnärers verk, besatta av kvinnokroppen. När fotokonsten blev var mans egendom kom de franska korten. Pinup-tidningar gav jobb i många tryckerier under början av förra seklet. När VHS kom exploderade tillgången på så kallade vuxenfilmer i videobutikernas hyllor.

I nätets ungdom var porren en stor del av utbudet. Och mycket av det som söktes på sajter som Altavista (någon som minns den?). Tillverkare av dockor i fullformat har fått åtskilliga beställningar från sexindustrin.

Sedan slog coronaviruset ner som en bomb. Det förändrade världen och vårt sätt att se på mänskliga kontakter. Den traditionella sexindustrin blev snabbt ett av offren. Aktörer i porrfilmer stod utan jobb. Oralsex med blått munskydd av papper? Nja. Klubbar som erbjöd striptease, posering och kanske något mer, stängdes. Tala om smittspridning.

Blickarna föll då snabbt på den brittiska sajten Onlyfans.

Blickarna föll då snabbt på den brittiska sajten Onlyfans, skapad 2016 av Timothy Stokely. Vid en första anblick förvillande lik Facebook och Instagram. Affärsidén var att ge flitiga aktörer en plats där vem som helst kunde få följare genom att lägga upp intressant material. Men Onlyfans hade två fördelar gentemot sina konkurrenter.

För det första. Det fanns en enkel möjlighet för de som levererade material, så kallade creators – alltså skapare – att ta betalt av sina följare. Antingen genom en prenumeration som löpte per månad eller på exklusivt material bakom en betalvägg. Upplägget juste för skaparen – 80 procent till denne, 20 procent till sajten. Där ges till och med instruktioner för hur skatt ska betalas.

För det andra. Allt var okej, utom det som bryter mot brittisk lag: våld, hot, förtal, pedofili med mera. Grönt ljus för hårdporr bara det inte blev koppleri, alltså ordnande av fysiska möten mot betalning.

Sajten blev mumma för en svältande sexindustri. Stjärnorna från den USA-baserade vuxenfilmen skapade snabbt konton. Men även glada amatörer tog sig in på marknaden med låga priser som argument. Det enda som behövdes var en smartphone med bra kamera och en hyfsad uppkoppling. Sedan kunde tjejerna, 90 procent av de skapare som erbjuder sex på Onlyfans är kvinnor, jobba hemifrån. Faktiskt från det egna sovrummet vilket Folkhälsomyndigheten torde älska.

Publiken älskade också idén. Nu har sajten över 150 miljoner fans och antalet skapare beräknas till 1,5 miljoner. Enligt tjänstens egna uppgifter har cirka fem miljarder dollar betalats till skapare. Allt är inte sex, långt därifrån. Matlagning, träningsprogram och allmän livsfilosofi finns det gott om. Men porren driver trafiken.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Vad består det utbudet av? Till viss av klipp från traditionella porrfilmer med flera aktörer. Men stor del är det som branschen kallar JOI, Jerk Off Instructions. Kan översättas med onani-instruktioner men mer brutalt – runktips. Kvinnor lockar och förför med sina kroppar och sitt tal. Män, framför en skärm någonstans i världen, följer råden. En form av gör-det-själv från båda håll.

Onlyfans kan vara en gamechanger i sexindustrin. Samt göra den traditionella uppdelningen av köpare som förövare och säljare som offer oklar. Onlyfans kan vara exempel på en mer jämställd sexindustri. Hur kan jag hävda detta? Det finns flera skäl.

Ett är avsaknad av mellanhänder som tar hand om pengarna för sexarbetarnas jobb. Inga vidriga hallickar, inga slemmiga filmproducenter. Inget är heller olagligt. Vidare är det lönsamt för sexarbetarna – bara 20 procent till administration. Säkerheten är hög, ingen som helst fysisk kontakt eliminerar risk för rån och misshandel. Och smitta.

Handel med kroppar i sexuellt syfte kommer vi alltid ha. Den har getts olika namn och förbjudits på olika sätt sedan tidernas begynnelse. Men kommer aldrig utrotas. Inte så länge sexualiteten är en av våra starkaste drifter. Samt nödvändigheten att tjäna ett uppehälle finns.

Är sexet på Onlyfans omoraliskt, förnedrande, en objektifiering, ännu ett exempel på patriarkalt förtryck? Det får var och en avgöra genom att kika in i sig själv. Och på sajten.

Vem är offer? Tjejen i lugn och ro i sin säng i sovrummet med pengar som trillar in? Eller män ute i världen som betalar rejäla avgifter till dessa kvinnor de aldrig träffar? För att i ensamhet få tillfredsställa sig själva. Frågan är inte enkel. Jag ger inget svar. Men nu har jag ställt den.

The post Pandemin har förändrat sexhandeln first appeared on Opulens.

RYSK KLASSIKER. Idag skriver Robert Myhreld om en rysk klassiker, Bröderna Karamazov (1880) av Fjodor Dostojevskij. “Guds vara eller icke vara är inte så intressant. Däremot det här med gott och ont, rätt och fel”, skriver Myhreld.

Att citera ”di stora” gör alltid lite ont. Inte för att jag känner mig dum (eller jo, men med tiden mindre och mindre, det gäller att förlika sig med sina begränsningar) men främst för att det känns som om man droppar namn hit och dit bara för att framstå som beläst och litet överlägsen. Å andra sidan förstår jag citatets funktion om man gör det med ett ärligt uppsåt; att man utan en dold agenda faktiskt vill bidra på något vis utan att alltför uppenbart stulit någons idé (även om vi är duktiga på det).

The post Myhrelds marginalanteckningar: Om gott och ont first appeared on Opulens.

FIKTION. När etnologen Eva Adamsson forskade om den ensamma människan kom hon över ett handskrivet och därtill diariefört brev som är författat av Håkan Andersson från Finspång. Brevet ifråga författades den 11 september 2006 och var adresserat till Sveriges dåvarande socialminister Justina Kvarn. Håkan erhöll aldrig något svar från ministern. År 2018 tog han livet av sig. Melker Garay tar sig an brevet ifråga.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Till socialminister Justina Kvarn

Mitt namn är Håkan Andersson och jag är till yrket jurist. Ni får inte emellertid inbilla Er att jag är en sådan man som håller försvarstal eller offentligt anklagar presumtiva brottslingar.

Oh nej! Min plats är bakom kulisserna. Ingen ser mig i min yrkesutövning. Och det är nog lika bra. Låt mig gå rakt på sak. Jag är en ful människa. Mitt ansikte är allt annat än vackert. Och jag är inte bara ful utan även anskrämlig. Som om det inte vore nog så lider jag av svår höftartros – jag haltar fram var jag än går. Ja, jag vill berätta för Er om min verklighet. Den verklighet som jag lever med dagligen. Den verklighet som förmodligen skiljer sig i många avseenden från den Ni lever i. Socialministern ska veta att jag är en olycklig människa; mycket som är självklart för vanliga människor är inte självklart för mig. I livet får alla sin beskärda del av fröjd och smärta. Jag önskar att jag också hade fått det.

Kanhända nu att Ni vill kasta detta brev i papperskorgen. I så fall står det Er fritt att göra det. Men om Ni väljer att läsa vidare så skulle jag vara tacksam. Jag vänder mig till Er för att Ni ska få inblick i hur livet kan te sig för en som inte har det lätt. För om jag förstår saken rätt så är Er uppgift att främja människors psykiska hälsa, och av den anledningen borde detta brev rimligtvis kunna vara intressant för Er.

Under många år har jag försökt att träffa en kvinna. Dock utan framgång. Mitt yttre har – för att säga som det är – skrämt iväg dem. Och jag förstår dem mycket väl för inte är jag vacker att se på. Om jag hade haft råd så skulle jag ha låtit operera bort hela mitt sorgligt skeva ansikte och ersatt det med ett fagert. Mina tänder skulle jag även ha bytt. Mycket skulle jag vilja byta ut.

Men nu är jag den jag är. Ful och åter ful och därjämte lytt. Men jag vill att Ni ska förstå en sak. Jag har lika stort behov av fysisk kontakt som vilken människa som helt. Emellertid är det ingen som vill vara med mig. Ingen. Tro nu inte att jag vill att Ni ska känna medlidande med mig. Ni förstår, jag är en människa som inte klagar. Tvärtom är jag en som gör något åt det som får mig att känna smärta. Bara för att man är ful som stryk betyder det inte att man saknar värdighet.

Jag har sökt kvinnor på barer och restauranger. Och på nätet för den delen. Men ingenstans har jag haft någon framgång. Jag är som sagt anskrämlig. Så jag har på sistone – och detta tar mig emot att bekänna – övervägt att söka mig till prostituerade. Och jag har faktiskt funnit en kvinna som mot betalning kan tänka sig att besöka mig en gång i veckan och ge mig det jag så mycket längtar efter, nämligen få känna en kvinnas kroppsvärme.

Ni ryggar möjligen tillbaka nu men jag vill då inflika att jag är en laglydig medborgare. Möjligen alltför laglydig. Aldrig har jag begått något brott. Aldrig. Det är just denna laglydighet som hindrat mig från att tacka ja till hennes tjänster. Kanhända menar Ni att min eventuella relation med kvinnan i fråga är min privatsak. Men är det verkligen enbart min privatsak, socialminister Justina Kvarn? I Sverige har man förbjudit köp av sexuella tjänster, sedan spelar det ingen roll hur ensam, ful och lytt man än är.

Jag vill att Ni ska veta att den kvinna som jag talar om är snäll mot mig. Hon brukar komma fram till mig och klappa mig på kinden när jag sitter allena och berusad i baren. Det är väl fint. Eller hur? Hur som helst vill jag att Ni ska veta att jag inte tänker köpa några sexuella tjänster så länge det är förbjudet i vårt land. Det gör jag bara inte. Beklämmande vore det om Ni tror något sådant om mig.

Det händer emellertid att jag emellanåt frågar mig varför länder som Tyskland tillåter prostitution. Där finns statligt kontrollerade bordeller för män och jag antar även för kvinnor. Men utifrån ett svenskt perspektiv är allt svart eller vitt. Antingen eller. En medelväg finns inte. Jag undrar som sagt, hur kan det komma sig att ett så aktat land som Tyskland tillåter det men inte Sverige? Naturligtvis finns det baksidor med prostitution men det är väl därför som den tyska staten hårt reglerar prostitutionen. Där har man valt att ge prostituerade rätt till sådant som socialförsäkring och pension. Och tillika rätt att få bestämma över sin egen kropp. Vi talar om vuxna individer som frivilligt erbjuder sexuella tjänster. Enbart dessa.

Så kan Ni minister Kvarn vänligen svara på varför Tyskland tillåter det men inte Sverige? Inte kan det väl ha att göra med att vi svenskar har en högre moral? Att vi så att säga är mer etiskt sinnade.

Och inte kan det väl vara så att vi anser oss präktigare än tyskarna? Vi är väl minst lika kåta – ursäkta mitt språkbruk – som de. Jo, så måste det nog vara. Jag hoppas emellertid att ni inte tar mig för en sådan där person som far till Tyskland för att besöka bordeller. Nej, sådant gör inte jag. Om svensk lag fastslår att det är olagligt att köpa sex av en prostituerad så är det ju förbjudet oavsett var man befinner sig i världen; annars vore det ju hyckleri.

För mig är det viktigt att följa svensk lag. Sedan spelar det ingen roll hur mycket jag gråter eller hur många gånger en godhjärtad människa smeker mig ömt på kinden.

Vänliga hälsningar

Håkan Andersson

Finspång, 11 september 2006

The post Kåtheten och den svenska präktigheten first appeared on Opulens.

KVARLEVA. Det kanske är svårt att idag tänka sig att det verkligen rådde könsapartheid i Sverige för ett århundrade sedan. Men det är värt att komma ihåg att människosynen som motiverade den behandlingen av kvinnor alltså lever kvar i en del vrår i dagens samhälle, skriver Nathan Hamelberg.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Medan debatten om vem som egentligen daltar med IS-terrorister dånade som värst kunde den lyhörde följa en annan historia där sådant som gränser, medborgarskap och sexslaveri är centrala inslag. Den 20 februari publicerade Dagens Nyheter en granskning av hur svensk gränspolis jagar prostituerade från utomeuropeiska länder. Istället för att fokusera på sexköparna — som begår en i Sverige kriminaliserad handling — så koncentrerar sig gränspolisen på att ”få bort varan”. Utöver att precis som torskarna och människohandlarna se traffickingoffer som varor så delar de människo- och kvinnosyn med religiösa moralpoliser som menar att det är kvinnor som förleder män i synd, medan männen inte kan hållas ansvariga för sina egna handlingar. Den här synen går stick i stäv med hur andra aktörer från civilsamhälle och stat bekämpar trafficking. Därtill är denna inställning som hämtad från hur prostitutionen ”reglerades” vid tiden före införandet av kvinnlig rösträtt.

I såväl boken Offentliga kvinnor: prostitution i Sverige 1812 – 1918 som antologin Kvinnor på gränsen till medborgarskap beskriver ekonomihistorikern Yvonne Svanström hur polisen med förevändning av att bekämpa syfilisepidemin slog ner på de prostituerade (men inte på sexköparna). På samma sätt som alla som på något vis haft vad polisen sett som ”osvenskt utseende” övervakats av ordningsmakten — inom ramen för den inre gränskontrollen och Reva-projektet — i dagens samhälle övervakade dåtidens polis alla kvinnor som rörde sig i det offentliga utan att ha uppenbara “legitima” ärenden. Det kanske är svårt att idag tänka sig att det verkligen rådde könsapartheid i Sverige för ett århundrade sedan. Men det är värt att komma ihåg att människosynen som motiverade den behandlingen av kvinnor alltså lever kvar i en del vrår i dagens samhälle.

Jag är ingen anhängare av indragna medborgarskap. Men det är svårt att inte fascineras av det faktum att indraget medborgarskap kommer upp som förslag när det gäller människor som vi kan se som de andra (IS-anhängare), som tvingat kvinnor till sexslaveri, och att förslagsgivarna inte tillämpar samma synsätt på de personer som möjliggör sexslaveri i Sverige. Om vi hade börjat laborera med indragna medborgarskap som redskap mot kriminalitet kan man undra om de sexköpare som reser utomlands för att utnyttja barn skulle ha medborgarskapet kvar.

Hur mycket tanken än lockar är indragna medborgarskap en livsfarlig väg att gå. När väl den anden är släppt ur flaskan kommer det inte finnas någon hejd på vad som kan tas upp som skäl för att ta ifrån människor rättigheter.

Men det finns något med gränser som vi behöver tänka på — vad möjliggör de och vad försvårar de? Gränser är inte vår vän i kampen mot sexslaveriet, eller rättare sagt: om vi ger dessa människor som fastnat här på grund av trafficking papper som ger dem rätt att vistas i vårt land, ja då kommer de att kunna ta sig ur sexslaveriet. I Sverige borde detta att ha utsatts för exploatering i traffickingindustri vara ett asylgrundande skäl.  Varför då? Jo, eftersom de kriminella nätverk som exploaterar så klart finns kvar i de länder gränspolisen kastar ut kvinnorna till. Om det är svenskar som exploaterat människor så är det Sverige som ska ge de exploaterade skydd.

Alla artiklar av Nathan Hamelberg

The post Sveriges moralpoliser first appeared on Opulens.

KVINNORÖRELSE. I Frankrike har polariseringen blivit stor kring #metoo. Anne Edelstam rapporterar från en laddad konferens i Paris. 

Som svensk journalist blev jag inbjuden att tala om Sveriges kvinnorörelse och framförallt om vår #metoo-rörelse under ett tvådagarsseminarium, ett samarbete mellan den franska sociologiska högskolan (EHESS) och det amerikanska universitet i Paris (AUP). Rubriken var ”Från sexuellt ofredande på arbetsplatsen till #BalanceTonPorc” (“häng ut svinet”).

Det visade sig bli en ganska laddad konferens, så mycket mer intressant för en utomstående. Det började med att vi i entrén blev tilldelade flyers där det stod att vissa personer som skulle tala anklagades för just sexuellt ofredande eller att ha försvarat förövare och det slutade med högljudda demonstrationer mot en viss professor. Däremellan var det dock lugnt och talarna kunde ostört säga vad de hade förberett.

Den franska journalisten Sandra Muller, bosatt i USA, startade hashtaggen  #BalanceTonPorc strax efter att Harvey Weinstein-affären briserat i medierna. Hon fortsatte med en tweet där hon anklagade en före detta chefredaktör för att ha antastat henne och uppmanade andra kvinnor att följa hennes exempel, anonymt eller ej. Bara en månad senare hade en halv miljon fransktalande anslutit sig till rörelsen, som började likna en massrörelse, men som snart därefter dog ut lika snabbt som den blossat upp.

En ”traditionell bevakning av ett nytt massfenomen” där det privata blivit offentligt – så summerade Anna Breteau, journalist på Le Point (kan jämföras med Fokus i Sverige eller Time i USA), den franska pressens bevakning av rörelsen. Hon anklagade också det juridiska systemet för att ha begått en orätt mot de kvinnor som blivit ofredade genom att tvinga dem att gå ut offentligt och lufta sina traumatiserade erfarenheter.

Men efter denna ”masshysteri” verkar luften ha gått ur de franska kvinnorna. Skådespelerskan Catherine Deneuve och en del andra fick mycket uppmärksamhet  när de undertecknade ett upprop mot #metoo-rörelsen. De försvarade vad de kallade den individuella rätten till kroppen och det franska libertinage, “liderlighet”. En tydlig polarisering har alltså skett i Frankrike, medan #metoo i Sverige snarare stärkt och enat kvinnorörelsen.

En fransk före detta prostituerad och författare beskyllde också i fransk television Sverige för att föra ”en moralisk pekpinnepolitik”. En hel kväll ägnades detta med en dokumentär om en före detta svensk prostituerad. Socialtjänsten hade tagit barnen ifrån henne för att ge vårdnaden till pappan, som senare mördade mamman! Poängen var att man inte behöver vara en dålig mamma trots att man är prostituerad. Detta togs upp av en av studenterna som frågade ut mig. Prostitutionens vara eller icke-vara är fortfarande en öm punkt i Frankrike, trots att man anammat den svenska lagstiftningen sedan några år tillbaka.

Jag kunde poängtera att den kända författarinnan Elisabeth Badinter försvarat vårt land och tyckt att vi skött #metoo-rörelsen förvånansvärt bra (i ett litterärt program, La Grande Librairie, liknande Babel i Sverige). Att peka ut och anklaga icke-dömda för ofredande ansåg hon förkastligt och föra tankarna till andra världskriget, då angiveri var en del av vardagen.

Den franska advokaten Léa Forestier, specialiserad på att försvara skådespelare, redogjorde sedan för den juridiska problematiken. I hennes typ av fall, där det inte är ovanligt med nattliga möten i hotellrum, är det ännu svårare att hålla isär begreppen. ”Ofta står ord mot ord och sällan finns det bevismaterial nog.” Hon trodde dock att det fanns ett ”före och ett efter #metoo-rörelsen” även i Frankrike, trots oenigheter. ”Vi är ju individualister i vårt land …”

Men hur mycket individualist kan man vara när det gäller så här allvarliga frågor?

En av det amerikanska universitetets studenter berättade med mycket inlevelse om hur #metoo-rörelsen egentligen började i USA för över tio år sedan med svarta kvinnor och deras uppror mot rasismen i landet. Detta fick dock inte alls någon medial uppmärksamhet. Det behövdes en vit medelklass för att rörelsen skulle spridas. Hon anklagade hela det patriarkala systemet: polisen, armén och politiken.

Marie Regan, också amerikanska, talade om den amerikanska filmindustrin och #metoo. Hon framhöll att det fanns kvinnliga och afroamerikanska regissörer i filmens barndom i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. När film utvecklades till en alltmer lukrativ industri på 1930-, 1940- och 1950-talen blev dessa färre och färre. Det osynliga våldet mot skådespelare i Hollywood har tystats ner. Lågbudgetfilmen Thelma och Louise, som gjorde sensation, var enligt Marie den första Hollywoodfilm som beskrev våldtäkt mot kvinnor.

Trots att hälften av dem som går ut filmskolor i USA numera är kvinnor, är de underrepresenterade både i roller och som regissörer. Men nu har de tröttnat på det systematiska kvinnoföraktet. De första stora demonstrationerna var kvinnomarscherna i samtliga större amerikanska städer efter att Trump vunnit presidentvalet. Senare kom Harvey Weinstein-affären,  #metoo-rörelsen med skådespelerskan Alyssa Milano i spetsen, #TimesUp den 1 januari 2018 och Golden Globe-galan, där alla skådespelerskor var klädda i svart. Rörelsen har även spridit sig till bland annat jordbruksarbetare och olika minoritetsgrupper. En fond har inrättats för detta ändamål.

Avslutningsvis kan jag nämna Misgav Har Peleds, som skriver en doktorsavhandling om ”svinets roll i den amerikanska feministrörelsen”. Han menar att svinet har spelat en stor roll för mannens försök att tygla sina begär ända sedan medeltiden. Inte förrän på 1900-talet med barnböcker och Walt Disney-filmer (De tre små grisarna) har dessa skära små varelser blivit mer accepterade. I Frankrike gör man tydligen fortfarande skillnad mellan det ”äckliga svinet” och den ”söta lilla grisen som visst kan vara lidelsefull utan att vara ett svin”.

De stora frågorna kvarstår dock. När kommer fransyskorna att befria sig från 1) den katolska inpräglingen av skuld och skam, 2) den mansdominerande och hierarkiska arbetsplatsen och 3) kvinnokonkurrensen?

Är den eleganta fransyskan en motsägelse till en nationell kvinnorörelse? Och vad har lust med samtycke att göra? Flera frågor kvarstår och det lär krävas många långa och sena middagssamtal i de franska hemmen innan de är besvarade. För som någon förklarade för mig: ”En fransk middagsbjudning är aldrig lyckad om det inte uppstår många meningsskiljaktigheter!” Ja, det är just det där med kulturskillnader.

The post Vad hände egentligen med #metoo i Frankrike? first appeared on Opulens.

METOO. Under hösten har de flesta yrkesgrupper i Sverige samlat vittnesmål från kvinnor som blivit sexuellt ofredade. Skådespelerskornas #tystandtagning, ingenjörernas #teknisktfel och juristernas #medvilkenrätt, bara för att nämna ett axplock. Privatpersoner har i sin tur delat erfarenheter om hur män kommit för nära i sina egna nätverk. Uppmärksamheten har varit enorm.

Medvetenheten om problemets omfattning och spridning har uppenbarligen fått stort genomslag. Allt det här vet ni. Men det jag saknar, trots det enorma fokuset, är en rimlig analys och förklaring till varför det är som det är. Med stigande förvåning ser jag hur i stort sett alla debattörer och röster missar den uppenbara orsaken till att vi år 2018 lever i ett samhälle där kvinnor inte kan göra karriär baserat på kompetens och övriga relevanta meriter.

Hela min analys är mycket kort, och kommer att låta obehagligt bekant när ni hör den: Alla män köper sex. Alla kvinnor säljer sex. Sådan är normen. Inte undra på att den handeln pågår även på teaterscener, i kontorslandskap och tingsrätter? Det är en helt logisk konsekvens av dagens samhälle. Nej men, vänta nu, kanske du som läsare tänker; jag är ingen hora, jag älskar min man. Han köper minsann inte mig! Men jag frågar dig, om du är kvinna, har du någonsin haft sex utan att fråga efter något mer? Om du är man, har du någonsin haft sex utan att erbjuda något annat än sex för sex? Naturligtvis inte. För så fungerar det inte. Det vet “alla”.

Jag har stämt av den här tesen bland vänner, kollegor och bekanta utan att få en enda allvarlig invändning. De håller med. Priset på ett ligg kan visserligen fluktuera lika snabbt som bitcoin mot staters valutor, allt från en drink upp till en sekelskiftsfemma i Vasastaden och löfte om evig trohet med en fin middag som en vanligt förekommande mellanväg. Det som förenar är alltid riktningen för transaktionen. Mannen betalar och kvinnor ger. Precis som i alla förhandlingar kan det ibland råda viss oenighet om priset, och min gissning är att det är precis här, i det glappet, vi finner de vittnesmål som rapporterats under #metoo. Mannen har velat ha mer än han har betalat för, eller kvinnan ifråga har ett högre pris än mannen erbjudit. Och i glappet uppstår också en känsla av övergrepp.

Det fina med handelsbeskrivningen av #metoo är att den inte längre friskriver kvinnor från ansvar för det samhälle vi lever i. De är inte längre oskyldiga offer för mäktiga män på det vis som ofta har framställts. Det finns inga “onda” (män) och “goda” (kvinnor). Det finns bara normer, som säkerligen spelat sin funktion under vår historia. Men vi måste fråga oss om det är den värld vi vill leva i idag?

Kvinnor som har ett lågt, eller inget pris på sex, föraktas tyvärr som det är nu. Slampor är den vanliga termen. Första gången jag kom i kontakt med det här resonemanget var i en kolumn av Dominika Peczynski. Hon beskriver termen slutshaming: “Slutshaming är ett begrepp som innebär att en kvinnas hela karaktär blir bedömd utefter hur sexuellt utlevande hon antas vara… Kvinnor byter sex mot beskydd och materiell trygghet för sig och sina barn… En kvinna som antas ge bort sex alltför billigt, utan krav på motprestation i form av en fast relation, dumpar på så sätt priset på sex och därmed rubbar konkurrensförhållandena och maktbalansen mellan könen. Det är slutshamingens ekonomi.”

Hon fortsätter med att beskriva hur studier har gjorts som visar hur kvinnor dömer andra kvinnor utifrån klädsel. Om en okänd kvinna stiger in i ett rum, kommer andra kvinnor att bedöma henne negativt om hon bär sexuella attribut som kort kjol, röd topp, utsläppt hår och smink i kontrast till skjorta, byxor, uppsatt hår och osminkat. I det senare fallet blir omdömet av kvinnokollektivet mildare. Min slutsats är att de flesta kvinnor egentligen är “horor”; i bemärkelsen att de tar betalt, på ett eller annat sätt, för sin sexualitet. I kontrast till de föraktade slamporna.

Jag tror inte att problemen med #metoo kommer att försvinna förrän den dag då flickor och kvinnor ligger av den enkla anledningen att de är kåta. Inte för att de vill ha finansiella fördelar, trygghet eller någonstans att bo. För att kunna få full respekt på arbetsmarknaden och bli bedömda enbart utifrån sin relevanta kompetens (vilket givetvis är rimligt) måste kvinnor lära sig att ta hand om sig själva även i sina privatliv. Vi måste bli både emotionellt stabila och finansiellt starka. Först då kan vi bilda familjer som jämlikar och göra karriär som män.

Det går. Det är jag helt övertygad om. Vi är redan halvvägs där.

The post All heterosex är prostitution first appeared on Opulens.