DIKTATUR. I diktaturer, oavsett var och när, försvinner människor. Torteras, skräms, mördas, hittas aldrig igen, skriver Robert Myhreld.

Förordet till Félix Bruzzones roman Mullvadarna (Prosak Förlag) skrivet av Sofia Iaffa är en föredömlig sak. Det bidrar med en välgörande kontext som ger läsaren förutsättningar att förstå boken bättre. Förordet visar vilken tradition författaren Félix Bruzzone skriver uppå och i vilken riktning han skriver.

Många yngre argentinska författare kan och vill antagligen inte distansera sig från militärdiktaturen som med USA:s goda minne styrde landet 1976-1983. Jag slog upp i lexikonet vad ”Diktatur” innebar, och citerar för er ur mitt dåliga verklighetsförvanskande minne: ”En diktatur är något typiskt dåligt. Den bör störtas omgående varefter man inför fyra timmars arbetsdag och en rimligare resursfördelning. Vill ni veta mera? Läs Marx.”

Jag tänker på Den okända dimensionen av Nona Fernández som för några år sedan gavs ut på Palabra förlag. Chile genomgick en resa som lämnade tusentals döda efter sig. I diktaturer, oavsett var och när, försvinner människor. Torteras, skräms, mördas, hittas aldrig igen. Många är de som blir kvar och får fråga sig vad som hänt de anhöriga. Bruzzones föräldrar försvann också.

En mullvad är ett nästan blint djur med smak för det goda i livet (kryp och maskar). Rätt söt tills den öppnar sin mun. Då blir den lika gullig som en ansiktskramare från Alien. En mullvad kan också vara en infiltratör. En infiltratör behöver inte vara gullig, men bra munhygien rekommenderar jag envar. Infiltrerande mullvadar tar sig in i exempelvis en organisation och läcker ut information till tredje part. Som ni kommer se i boken finns det fantasifulla lösningar på det.

Mullvadarna är en säregen berättelse. Den är omöjlig att genomskåda och slutet är lika öppet som det är oförutsägbart. Vi får följa en ung mans något intensiva resa och som så ofta är det tillfälligheter som styr. Sökandet går både inåt och utåt. Hans blick är grumlig i brist på vetskap, vilket också är den springande punkten i hela berättelsen – de tids- och rumsliga avstånden. Rykten är och förblir rykten. Det kanske inte är för vågat att mena att han genomgår en förändring som innefattar allt det som är han. Läs första sidan och sedan den sista.

På ett inte alltför stort antal sidor ryms antydningar, antaganden, konventionella mellanmänskliga relationer, mindre konventionella sådana, inre och yttre personlighetsförändringar. Vissa val och förvandlingar som karaktärerna gör framstår för mig som nära nog extrema, men i kontexten inte alls orimliga. Boken är en resa i tid och rum och blottlägger en förkärlek vi är många som har: Att dra slutsatser utifrån en grund av i princip ingenting. Slutsatser som blir handlingar som blir konsekvenser.

Jag har emellertid starka invändningar och nu får vi återigen idissla den eviga frågan: Vad är mest värdefullt mellan att vara trogen författaren fullt ut i översättningen, eller att i översättningen göra rimligare ordval? Genomgående betecknas kortväxta personer med något förlegat och kränkande. Antingen ville författaren ha det så, eller så är det översättaren som gjort valet. Om nu Bruzzone ville det ser jag ingen som helst anledning att ha kvar benämningen. Det skulle inte förändra någonting och hade gjort boken bekvämare att läsa.

Men! Vad är det jag hör? Är det kanske en hord fradgatuggande värnare av yttrandefriheten som kommer?!

The post Myhrelds marginalanteckningar: Mullvadarna first appeared on Opulens.