FLYT. Trots mindervärdeskomplex skriver Schulman med en lätt penna och språket flyter fram. Det är både sorgligt och vackert och han kan konsten att förmedla känslor utan att det blir det minsta kletigt, skriver Carolina Thelin om Alex Schulmans senaste bok.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Bränn alla mina brev av Alex Schulman
Bookmark förlag (2018)

Läsningen av författaren, skribenten, programledaren och poddaren Alex Schulmans självbiografiska roman Bränn alla mina brev var en positiv överraskning. Min bild av Schulman som en arrogant “idiot” gjorde mig tidigare likgiltig inför hans författarskap. Men inte nu längre. Bränn alla mina brev är liksom hans tre tidigare romaner (Skynda att älska, om pappa Allan, Att vara med henne är att springa uppför en sommaräng, om frun Amanda och Glöm mig, om mamma Lisette), en berättelse om den allra närmaste släkten. Här skildras den förödelse morfar Sven Stolpe åsamkade sin maka Karin och som sedan sipprade ner likt ett gift i barn och barnbarn. Den handlar om nedärvd vrede. Men den är också ett ömt porträtt av mormor Karin.

Schulman inleder med sig själv i nutid. Hur han ser rädslan i sina barns ögon och att det är honom de är rädda för. Hur blev det så? Han går till en terapeut för att få svar och hon låter honom rita upp ett släktträd. När han uppmanas att dra linjer mellan släktingar på både moderns och faderns sida — raka där inga konflikter förekommer, sicksacklinjer där de finns — öppnas Schulmans ögon. På pappans sida går strecken rakt men från Sven Stolpe och nedåt löper ett ilsket sicksackmönster.

Insikten gör att Schulman bestämmer sig för att ta reda på mer om sin stränge morfar, den berömde författaren. Han som sedan unga år, efter att ha smittats av tuberkulos, levt i dödens väntrum. Den djupt religiösa och konservative litteraturkritikern som bråkade med allt och alla, speciellt med dem åt vänster. Varför hatade han så?

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Schulman läser Stolpes böcker, han gräver i arkiven på Kungliga biblioteket och börjar nysta upp det som för honom varit dolt. Berättelsen hoppar mellan nutid, 1988 när Schulman som pojke besöker sina morföräldrar och sommaren 1932 på Sigtunastiftelsen där Sven och Karin tillbringar sin tid med att skriva och översätta. Dit kommer också den unga blivande författaren Olof Lagercrantz.

“Sommaren 1932 blev jag utsatt för ett sexuellt attentat” skriver Stolpe. Genom David Lagercrantz får Schulman tillgång till Olofs dagbok och en stor bunt med brev som Karin och Olof växlade med varandra efter den där sommaren. Och nu förstår Schulman. En lidelsefull romans rullas upp framför honom — och en svartsjuka som aldrig vill ta slut. Bok efter bok av Stolpe handlar om otrogna hustrur och han chikanerar Olof Lagercrantz när han kommer åt. Lagercrantz är inte sämre han: hatet mellan dem båda är en känd story.

Jag ser likheter mellan Alex Schulman och David Lagercrantz. Två stackars pojkar med dåligt självförtroende, förminskade av sina högdragna morfäder/fäder och med ett tungt ädelt arv. Trots mindervärdeskomplex skriver Schulman med en lätt penna och språket flyter fram. Det är både sorgligt och vackert och Schulman kan konsten att förmedla känslor utan att det blir det minsta kletigt. Men det är nog viljan till uppriktighet som är hans främsta styrka. Han väjer inte för för att visa sig svag och det är en ganska sällsynt egenskap hos en vit, heterosexuell kulturman från övre medelklass. Berättelsen känns äkta, han lägger upp sina bevis och fängslar sina läsare. Samtidigt är han vågad när han ger sin morfar skulden för sina egna handlingar. För om någon annan sanning kommer fram — vem är Schulman då?

Bränn alla mina brev kunde lika gärna ha kunnat placeras i bibliotekshyllan för biografier. Det är egentligen bara kapitlen om den ödesdigra sommaren 1932 som kan kallas fiktion. Här har ju också Schulman fantiserat ihop hur det kunde ha varit. I den förtätade stämningen mellan Karin och de rivaliserande männen finns det som krävs för en roman om kärlek men samtidigt en distans som stundvis stör. Beskrivningen han gör av sig själv som pojke, hos mormor och morfar, är nog den finaste skildringen. Kanske för att det finns ett avstånd mellan då och nu men ändå minnen att skapa litteratur av. Det är hjärtskärande läsning att få ta del av hur Karin säger till Alex att hon ibland längtar till landet som icke är: “Jag längtar efter det som inte hände”.

Alla artiklar av Carolina Thelin

The post Uppriktigt om nedärvd vrede first appeared on Opulens.

MELANKOLI. “Även om dialogen stundtals är väldigt kärv så finns det också utrymme för ett stilla vemod. Därtill finns scenanvisningarna och i dessa kommer en lyrisk melankoli till uttryck”, skriver Clemens Altgård om Mattias Jeschko-Edbergs Som att ligga i ett tomt badkar.

Som att ligga i ett tomt badkar av Mattias Jeschko-Edberg
Sapeur förlag (2017)

I början av året skrev jag här i Opulens om en ovanlig och skarpt samhällskritisk bok, utgiven på Sapeur förlag. Redan titeln var udda och sticker ut – Och en konung trädde in i mörkret: Artiklar och kommentarer. Författaren Mattias Jeschko-Edberg skriver där om allt från Irakkriget till Wittgenstein, men också om sitt vardagliga liv.

Jag uppfattade den kommersiellt omöjliga boken som ett slags existentiell motståndshandling. Nu återkommer författaren med ytterligare en normbrytande prosabok — Som att ligga i ett tomt badkar (Sapeur förlag).

Om den förra boken med sin genreblandning hade drag av scrapbook så är Som att ligga i ett tomt badkar något helt annat. Genremässigt så rör det sig om en roman, men texten överskrider på olika vis genrerna. Boken inleds med en prolog i form av ett prosastycke om kriget i Irak, där texten fokuserar på en enskild amerikansk soldat, Thersites från Colorado.

Därefter följer något som närmast liknar en scenanvisning om en skrivande kvinna. På ett elegant vis sker det i slutet av boken en återkoppling till denna inledning och då framstår även texten om soldaten i ett tydligt ljus.

I det första kapitlet befinner sig kvinnan som skriver på semester. På Teneriffa närmare bestämt. Hon heter Camilla och av en slump råkar hon träffa en kompis från förr, Alzbeta. Det framgår att de varit studiekamrater på 90-talet. Nu är kvinnorna i 40-årsåldern och båda är ensamma resenärer. I Camillas fall handlar det om att få en paus från familjelivet med man och barn. För Alzbeta handlar semestern om att långt borta från arbetskamraterna kunna ägna sig åt alkoholen och släppa tankarna på en mamma som håller på att dö.

De två kvinnornas levnadsöden berättas av dem själva i form av en kontinuerlig dialog, endast avbruten av scenanvisningar. På det viset framstår romanen mer som ett pjäsmanus eller rent av ett filmmanus. Jag skulle gärna vilja se den filmen eller pjäsen. Det är nämligen en stark text som absolut skulle hålla för en dramatisering även om det inte förekommer någon spännande handling. Den verkar däremot på djupet i psykologiskt avseende. Den som läst Mattias Jeschko-Edbergs tidigare böcker kommer också att känna igen vissa politiska motiv.

Samhällskritiken framförs här omväxlande av de två kvinnorna. Skoningslöst blottläggs förfallet i det svenska samhället. De allt mer vidriga förhållandena på arbetsmarknaden, med ödsliga öppna kontorslandskap, urholkningen av samhällsidealen och de krassa ekonomiska villkoren. Det är beska sanningar som framkommer i en dialog som flyter oerhört otvunget och naturligt.

Även om dialogen stundtals är väldigt kärv så finns det också utrymme för ett stilla vemod. Därtill finns scenanvisningarna och i dessa kommer en lyrisk melankoli till uttryck.

De två kvinnorna gestaltas genom dialogen på ett sådant vis att läsaren kommer dem nära. De framstår som äkta och trovärdiga. Ja, på det hela taget är Som att ligga i ett tomt badkar en stor läsupplevelse.

Det är emellertid en osannolik tanke att vi kommer att få se Mattias Jeschko-Edberg i en tv-studio, hos Skavlan, TV4:s Nyhetsmorgon eller i Babel. I dessa dagar skrivs många av de viktigaste böckerna av författare i den massmediala periferin. Det är inte ens säkert att du hittar Som att ligga i ett tomt badkar på ditt lokala bibliotek. Numera speglar nämligen de svenska biblioteken ”marknadens dynamik” som det så vackert heter.

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post Två kvinnoöden i stark dialog first appeared on Opulens.