LYRIK. I Littestraden presenterar vi inför helgen fyra nyskrivna dikter av Erik Löfdahl Holm.

Erik Löfdahl Holm växte upp i Trångsund. Han flyttade till Kina och Peking vid tolv års ålder men kom tillbaka till Sverige sex år senare för att studera. Nu arbetar han som lärare i svenska för invandrare. Det som intresserar Löfdahl Holm mest med att skriva poesi är bilden som lyckas fånga en vändning i tanken.

Löfdahl Holm har varit publicerad här i Opulens en gång tidigare och nu är vi glada över att åter presentera ett antal nyskrivna dikter av hans penna.

CAROLINA THELIN

Fyra dikter av Erik Löfdahl Holm

Fiskaren

I djupet strök skeppets skugga

Och rörde vid sitt enda hem

På däck stred vi mot ytans kaos

I strävan efter havets kalorier

Ur intet kallade vinden på berg

Nätet låg vid våra fötter

Vi lyfte mot himlen och föll i en dal

Nätet kastades mot stormen

Vi var inte menade att vara här

I ett så argt och gränslöst rike

Vid gryningen tog vi farväl av land

Mörkrets ögon fångas i ett trassel

Vid skymningen ska vi få återse vår hamn

Stilla ögon stirrar ur en hög

Vissa stunder följer vi vår skugga

Annars lyser solen högt föröver

Källan

Trött föll jag ned vid källan

Efter långa svåra vandringar

Duggregn brände i nacken

Himlen var förmörkad

Bara en sista ljusstrimma

Lät mig se det heta vattnet

Jag drack mig törstig och yr

Långt ute i kroppens gränstrakt

Inget ska släcka min strupes brand

Själen

Din födelse i rök är svår

Fast virket hälsar dig

Och svarta flisor bugar

Du föds ur en antändlig natt

Ur ögonhålor skjuter gnistor

Och irisar slår ut i flammor

Ditt bränsle är dig främmande

Trots knastrande applåder

För intet skymtas i pupillen

Du vilar ej i vad du bränner

Men du bor ändå i branden

Du är förtärelse som lever

Önskan

Ur svavelmolnet kom han, djävulen,

Och erbjöd mig min önskan

Som han vikt och strukit själv.

Den osade av Gehennas eldar,

Men mina initialer var broderade

I silver uppå tygets heta flammor.

Vad annat än att bocka för hans gåva?

Vem vet ur vilken eld han hämtat den!

Jag svepte lågan kring axeln –

Den brände och svedde min hud.

Det var outhärdligt skönt.

Tre steg framåt brann jag

Innan asfaltsvägen rämnade.

En stjärna sken då jag föll ned

I en kokande kittel av järn.

Jag visste att det skulle smaka gott.

The post Littestraden: 4 dikter av Erik Löfdahl Holm first appeared on Opulens.