KLASSISKT. Gränslandet, festivalen för klassisk musik, flyttar in på den större kulturscenen Fållan i Stockholm för en spelning. Den 22 april framträder Sara Parkman tillsammans med den 80 musiker starka KMH Symfoniorkester som kommer att framföra ukrainskfödda Prokofjevs “Romeo och Julia”. På programmet står också Sofia Kupolov som tar sig an Brahms violinkonsert.

“Gränslandet en gång per år är ju lite för lite. Benjamin Ingrosso spelar snart på Fållan, kan han, så kan väl vi”, säger Gränslandets grundare Christian Karlsen och David Huang i ett pressmeddelande.

Fem år i rad har Gränslandet spridit klassisk musik på Trädgården i Stockholm.

TT Nyhetsbyrån

The post Klassisk festival gör spelning med Parkman first appeared on Opulens.

VINYL. Eftersom Jesper Nordström tar semester från Veckans vax skriver istället Clemens Altgård. Han har plockat fram en platta där David Bowie inte sjunger.

Bland de skivor jag ärvde efter min far fanns det faktiskt en med David Bowie. Lite förvånande kan tyckas eftersom David Bowie var min grej och inte min pappas. Men just i det här fallet var det kanske inte så förvånande ändå. Det rör sig om klassisk musik som mina föräldrar tyckte om. David Bowie Narrates Prokofiev’s Peter And The Wolf är titeln på albumet som gavs ut 1978 på RCA. Bowie sjunger inte, men står alltså för berättarrösten till Prokofjevs musikaliska saga, och på B-sidan finns Benjamin Brittens “Young Person’s Guide to the Orchestra, opus 34”.

För musiken svarar the Philadelphia Orchestra under ledning av Eugene Ormandy.

Bowie var dock inte nummer ett på RCA:s önskelista när det gällde berättarröst. Helst hade de velat ha Alec Guinness och om det inte var möjligt, Peter Ustinov. Men ingen av dessa herrar var intresserade av projektet. Alltså blev det något otippat David Bowie.

För vinylnördar kan det ju vara kul att veta att den amerikanska utgåvan pressades i grön vinyl. Men det är inte den jag har utan istället RCA:s “Deutsche Qualitäts Pressung” (ja, det står på omslaget) i svart vinyl.

Hur låter det då? Lyssna på ett smakprov här…

Bowies röst är här charmerande och lågmäld. Perfekt för en produktion med barn som främsta målgrupp. Det är Bowie från den mjukaste sidan. David Bowies son var sju år när albumet spelades in och från skivbolagets sida var man förstås inte dummare än att beskriva det som att rockstjärnan valt att delta i projektet för sonens skull.

Vad gäller Philadelphia Orchestras framförande av Prokofjevs och Brittens musik så är det av högsta klass.

The post Veckans vax: Bowies möte med Prokofjev first appeared on Opulens.

SYMBIOS. Hilary Hahns schvungfulla spel och tekniska överdådighet inbegriper hela hennes personlighet. Det känns som om hon ingått en symbios både med sitt instrument och med musiken hon framför, skriver Björn Gustavsson.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Verk av Prokofjev
Radiosymfonikerna
Berwaldhallen, Stockholm

Den israelfödde dirigenten Lahav Shani, bosatt i Berlin, lyfte nyligen Stockholms radiosymfoniker till nya höjder. Utan partitur (bara det en bedrift) och med lika exakt som eldigt svepande teckengivning dirigerade 30-årige stjärnskottet Lahav Shani tre växlingsrika, komplexa och alltigenom utmanande verk av den ryske kompositören Prokofjev.

Med drivne konsertmästaren Mats Zetterqvist i spetsen imponerade denna kväll hela orkesterkollektivet (där inte minst blåsare och slagverk för en gångs skull hade mycket att göra).

Inledningsvis Prokofjevs symfoni nr 1 från 1917. Här märks inte mycket av revolution: trossarna till den klassiska musikens form har ännu inte kapats. Radiosymfonikerna manade fram verkets både modernistisk kraft och andhämtningsstunderna av poesi. Symfoni nr 1 är överlag ett ljust, lite pastischartat verk, över vilket Haydns ande svävar.

Av helt annan karaktär är Prokofjevs symfoni nr 5 i B-dur, komponerad sommaren 1944 och med urpremiär i Moskva i början av 1945 — just vid den tidpunkt som de sovjetiska styrkorna inledde sin slutliga framstöt mot Berlin.

Faktiskt finns lite av sovjetiskt segertåg också i själva musiken, präglad av en monumental framåtanda: symfonin rullar fram likt en oövervinnerlig armé på väg mot nya segrar.

Prokofjevs femma pendlar mellan ljus och mörker, mellan mullrande fortissimon och pausartade gläntor av stor frid. Musiken kan här och var påminna om Allan Petterssons symfoniska dualism.

Radiosymfonikerna spelade med gnistrande skärpa och stor gestaltningsvilja — som om de lössläppta tonmassorna hjälpte till att släppa alla eventuella hämningar i musikerleden.

Kvällens höjdpunkt blev dock framförandet av Prokofjevs säregna violinkonsert i D-dur, tillkommen 1923. Längst fram på podiet stod en av världens främsta violinister: den exceptionellt begåvade Hilary Hahn.

Hilary Hahns schvungfulla spel och tekniska överdådighet inbegriper hela hennes personlighet. Det känns som om hon ingått en symbios både med sitt instrument och med musiken hon framför. Lika utlevelsefullt som inlevelsefullt färgar hon musiken inifrån.

Amerikanska Hilary Hahn: ett unikum — och hon tolkade solostämmans bångstyriga färd genom både stormar och lugn med en koncentration som oavlåtligt imponerade.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Hilary Hahn — ett musikaliskt unikum first appeared on Opulens.