PROGRESSIV ROCK. I Ola Åstrands nyligen publicerade text i Opulens om Träd, Gräs och Stenar omnämns en artikel Peter Mosskin skrev för tidningen Musikens Makt 1973. Här återpubliceras den nu med Mosskins tillåtelse.

Peter Mosskin är en svensk författare och musiker som är uppvuxen i Stockholm men har bott stora delar av sitt liv på landsbygden. Peter har skrivit 29 böcker och gett ut tre skivor med sin grupp Gläns över sjö & strand. Passa även på att läsa Jens Unossons inlägg om progressiv rock.

Träd, Gräs och Stenar – en epok

Alla har väl sina minnen från 1967… Jag strosade en ljummen sommarkväll förbi ett studenthus i Polen och hörde Beatles ”All you need is love” flyta ut över gräs och buskar, som en varm klapp på kinden, som nånting man i alla fall trodde lite på. Eller Köpenhamn med alla sina sneda prång och sina duvor som kippade efter andan i den milda haschröken som gled ut från stereogrammofoner, undergroundtidningar, Mao-citat och långhåriga ivrigt diskuterande ungar. Det var också den hösten som lilla Lunds skivaffärer låg ett halvt, till ett, år före sortimentet i Paris. 1967 var det stora hippieåret. Och den amerikanska västkust-popen med sitt psykedeliska budskap satte spår t o m på omslagen till Bonniers höstböcker.

För ganska många som befann sig i mitten eller utkanten av allt detta, flöt musik, politik, droger, fri kärlek, undergroundtidningar jämsides. Som en vittfamnande, bred flod. Som en kultur. Och utifrån, i massmedia, talades det om tonårskultur eller ungdomskultur. Inifrån om undergrounden, den alternativa kulturen. Till skillnad från ”det etablerade samhället”. Och ett mycket starkt drag av ungdomskult: ”Lita inte på nån över 30”. Det var fint… vackert på något sätt. Som en dröm. Och ändå ledde vissa spår definitivt framåt.

Ett eget sound

Stockholm fick sin första, och kanske enda, psykedeliska klubb, Filips. Där spelade bland andra Hansson & Karlsson, Mecki Mark Men och Pärson Sound. Och samtidigt som det kommersiella svenska pophertigdömet med vördade utrikes-inspirerade ungherrar som Tages, Hounds med flera började få problem med lönsamheten, grydde nya berömdheter i det fladdrande skenet inne på Filips (om man ska ta i…) Men det var inte bara att berömdheterna bytte namn, Hansson & Karlsson började göra egen musik. Och inte bara att det stod svenska namn på skivetiketterna. Soundet var eget. Musiken var gjord här, även om obundenheten, friheten i harmonier och kombinationer hade mycket gemensamt med västkustpopen.

Nyss, 1966, var det något nytt när Bob Dylan hade gett ut en enda låt som var över 11 minuter: ”Sad Eyed Lady of The Lowlands”. Nu drog låtarna längre och längre ut på tiden. Inte minst därför att de nya grupperna mindre och mindre blev dansband. Top 20 och Radio Luxemburg försvann också allt längre ut till höger. Mecki Mark Men hade kanske inte ett så eget sound som Hansson & Karlsson, men bandet var i god internationell klass och är en av de få svenska grupper som gjort turnéer i USA. I Sverige var de bland annat förband åt Hendrix som – för att det kanske är lite intressant ändå – ett par gånger hoppade in på bas i Mecki Mark Men,

I Persson Sound var Bo Anders Persson en viktig beståndsdel, och i Mecki Mark Men fanns en trummis som hette Thomas Gartz. I Stockholm fanns en lirare som gett ut två diktsamlingar, jobbat med konst, var lärare på fotoskolan och hade skrivit en enorm artikel om Bob Dylan i Bonniers Litterära Magasin, som spelade saxofon och som hette Thomas Tidholm. De bägge Thomasarna bildade tillsammans med Bo Anders Persson på elgitarr, Torbjörn Abelli på bas, Arne Ericsson, cello, och Urban Yman fiol, popgruppen International Harvester.

Framåt sensommaren och hösten 1968 dök det upp något mycket spännande i Stockholm som kallades ”Good Luck Show”. En affisch med något slags motiv av sommar, eller skog, med människor på… några människor, eller om det var en strandkant med vatten, en unge… Och på affischen stod det: INTERNATIONAL HARVESTER. (Tacksamt namn, på landet, när det kom på tal: bönderna tänkte på traktorer och log… jag hörde musik och grinade gott.)

Åren då allt hände snabbt

Tyvärr känns det länge sen, dom där åren kring 1966, 1967 och 1968. Allt hände så snabbt… På Pistolteatern i Stockholm var det ”Good Luck Show” på måndagskvällarna. Lokalen var liten, mörk naturligtvis. Harvester, som dom redan kortats ner till i folkmun, stod vid en mörk vägg på en liten scen. Mitt emot dem lyste en grön hemlighetsfull skog från väggen. Solljuset silade ner, sparsamt, mellan stammarna, lyste till som guld i tallbarken, framför världar av björnmossa och rävsvansar. Mitt emellan bandet och stillbilderna som verkligen var stilla – kunde stå stilla i halvtimmar tills de helt oförklarligt byttes – på väggen mittemot de få teaterbänkarna i lokalen, rullade en film: en våg, åsar, några människor, långt, långt borta, i ett land som hette Sverige och som vilade okänt utanför Stockholm. (Var det inte redan sommaren därpå som allt fler började lifta hemma i Sverige?).

Mitt på golvet stod en gul hink med saft. Var bara att gå fram och ta sig en mugg. Och skrattade vi inte åt den ovanliga situationen att se oss– dessa långhåriga – med visst rykte att leva farligt, utanför samhället, i det dragiga baksuget av motorvägskorsningarna neråt Europa, se oss stega fram i Bob Dylanstövlar, med haschbiten i innerfickan till farfars gamla väst, vi som nyligen varit mods och givit upphov till militär beredskap på regementena ute i Solna, komma framklivande till en menlös hink saft. Ojj!…

Många motsägelser

Men det fanns många motsägelser. I augusti 1968 står slaget om Chicago, då amerikanska radikala studenter och andra bokstavligen slås ner när de demonstrerar mot det demokratiska partikonventet. Bara några månader innan har Martin Luther King och Robert Kennedy mördats. Majrevolutionen har blommat och förblött i Frankrike. Äggkastning har introducerats mot dollarambassadörer, tennismatchen mellan Rhodesia och Sverige har stoppats i Båstad, kårhusockupationen har gett feta rubriker i pressen. Och över allt faller Vietnamkrigets skugga.

”Sov gott Rose-Marie”, sjunger Harvester. Anna-Clara Tjerneld läser en egen saga. Vem som helst får låna instrumenten i pausen och spela. Plötsligt är fler och fler i bandet tillbaka. Gränsen mellan publik och band är suddig. En lång låt som bygger på rytmen i Ho Chi Minh, så som rytmen är när man går på gatan och skanderar, växer fram. Gränserna är flytande. Det är som om allt får plats. Precis som på A-sidan till International Harvesters LP, ”Sov Gott Rose-Marie”. Läs själv: Dies Irae (trad), I villande skogen (trad), There is no other place (Tidholm, Abelli), The runcorn report on Western progress (Persson), Statsministern (International Harvester), Ho Chi Minh (trad), It’s Only Love (Mick Jagger), Klockan är mycket nu (Georg Borgström) (- miljöprofessorn -), Ut till vänster (Tidholm), Sommarlåten (Abelli, Persson), Sov Gott Rose-Marie (Tidholm).

“Sommarlåten” ringer ut. Klingar. I Pistolteaterns mörka lokal. Från Himlaspelsscenen i Leksand en oförglömlig sommarkväll 1969. ”Sommarlåtens” vackra slinga ljuder över allt fler platser i Sverige. Vart jag än kommer finns det några långhåriga ungar som gnolar den. Och i den låten finns redan från börian allt det som skulle bli typiskt för Harvesters, och senare Träd, Gräs och Stenars, musik. De långa tonerna, upprepandet, upprepandet som just genom sitt upprepande får något nytt att växa fram. Men här finns också en motsättning. På första skivan är ”Sommarlåten” bara 2.45 minuter; kanske en tiondel av vad, låten brukar vara live. Det är trångt. Eller som man i början upplevde dem: det är tätt. Tät är musiken, växer och växer, en enda liten melodislinga blir till en tät djungel av ljud, övertoner, av musik, Det är tätt mellan idéerna: lite politik, lite miljö, mycket landet, flera media, lite spela själv. Och det blir trångt.

Det är också tätt mellan människorna på baksidan av första skivan, Där står dom uppradade barfota, i sandaler, med halsband, bjällror, mustascher, skägg och långt hår, barn och ungdomar. I gruppen av människor i och kring International Harvester finns före detta elever från Musikaliska Akademin, före detta studenttidningskolumnister, finns tecknare, fotografer, poeter, radiomakare, musiker, rebeller, drömmare, upptäckare,

Det är som drömmen om Gemenskap, Ett utopiskt välfungerande kollektiv, “All you need is love”. Innan de olika bitarna delat på sig och börjat gå sina egna vägar.

Träd, Gräs och Stenar bildas

När Harvesters andra LP, ”Hemåt”, kommer ut är bandet på väg att spricka, Thomas Tidholm som betytt väldigt mycket för idébredden lämnar. Och Urban Yman som spelat med dom flesta band i Stockholm inskränker sig ett tag till Gunder Hägg. Eller som dom själva föredrar att säga Harvester upplöses och Träd, Gräs och Stenar bildas. Instrumentuppsättningen inskränks.

I International Harvester var både instrumentrikedomen och antalet musikanter flytande: flöjter, småtrummor, mungigor, batteri, elbas, elgitarr, fiol, cello, saxofon… Liksom att killarnas flickor ibland spelade med, nynnade till.

I Träd, Gräs och Stenar blir det fyra instrument som bildar klangbasen: elgitarr, elbas, trummor och elpiano. Akustiska instrument som fiol och mungigor används oftare separat. Kanske beror det på att man måste vara fler än fyra för att sammansmälta elektrisk musik och akustisk folkton. Kanske hänger det samman med att dom vill dra fram folkmusiken ännu mer.

De plockar upp det trallande som finns inspelat med gamla jämtgubbar och andra norrländska halvt bortglömda kallkällor. Stötvis, i gungande storskogs-rytm, kommer trallandet genom högtalarna, någon i gruppen kanske petar i en fiol i bakgrunden. Fotstampet hörs ut genom mikrotonen och blandar sig med handklappningarna som växer i lokalen.

Träd, Gräs och Stenar jagar spelmän

Träd, Gräs och Stenar söker upp Tegenborg, en knotig gubbe i norra Uppland, om jag minns rätt, och spelar senare in hans vals på sin första LP (eller tredje; hur man nu vill räkna). Liksom de under sina turnéer runt landet jagar andra undanskuffade spelmän. Därför att de mitt inne i sin storstads-elektrifierade rock ändå dras till den akustiska folkmusiken. Och till sin glädje kunde bandet konstatera att deras musik fungerade både i storstäderna och på landet.

Det var något särskilt med International larvester/ Träd Gräs och Stenars konserter. Det tror jag både de som tyckte om, och inte tyckte om musiken måste hålla med om. Konserterna var ett slags seanser. Det fanns inga tydliga avgränsningar emellan låtarna. Musiken kom och gick. men växte hela tiden. Just upprepandet av en eller ett par slingor, entonigheten, rytmen, skapade efter en halvtimme eller timme en lyhördhet hos publiken för små, ytterligt små nyansväxlingar. Förändringen av ett taktslag, en tons tillkomst eller upphörande, kunde vara som ett nytt instrument, som en ny dimension.

Melodierna kommer ur ljudet

Men konserterna krävde då att man lyssnade. Och den typen av lyssnande var lika ovant och främmande som när man första gången hörde indisk musik. Framför allt med Träd, Gräs och Stenar kunde dessa seanskonserter nå enorma höjder. Både i musiken och i publikens inlevelse och förståelse. Delvis berodde detta nog på att tiden mognade från 1963 till 1970. Men Träd, Gräs och Stenar tog fasta just på den här sidan av Harvester. Hela den sammansmältning, eller kalla det lika gärna kollision, mellan Österland och Västerland som International Harvester stod för; de hade ju försökt gripa om så mycket. Harvester var som en bred provkarta. Träd, Gräs och Stenar renodlade och fördjupade. Tills man mot slutet hamnade i vad som väl blev en återvändsgränd. Amerikanen Terry Rileys musik var en viktig utgångspunkt för bandet. (Lyssna till exempel till ”A Rainbow In Curved Air”.)

Bandets musik var inte som schlagermusiken: melodier med ackompanjemang. Nej, ”det var melodier som kom ur ljudet”, som Bo Anders Persson formulerar det när jag ringer upp honom. Som i rockmusiken när den lutar åt Jimi Hendrix håll. Som i den psykedeliska musiken. Som i den indiska. Melodierna kommer ur ljudet. Med det följde att musiken på ett sätt alltid var annorlunda. ”Varje gång var musiken ny för oss. Varje gång unik”, säger Bo Anders. Och det var också det som gjorde det så svårt för bandet att göra skivor. Harvester/Träd, Gräs och Stenar var en live-grupp. Musiken skapades i ovanligt hög grad i spelögonblicket. Och konsertens helhet avgjordes av stundens möjligheter, tillsammans med filmerna, fotografierna och bandets mellansnack.

Träd, Gräs och Stenar centrerades kring tre ting

Mot slutet av 1970 och under 1971, när bandet för övrigt fick sin femte medlem Jakob Sjöholm på elgitarr, centrerades Träd, Gräs och Stenar kring tre ting: en till hälften orientalisk, till hälften svensk, folkmusikrock som nummer ett, landsbygden som livs- och kulturform som nummer två och den biodynamiskt odlade maten, den makrobiotiska maten som nummer tre. Sen fanns det underordnade satsningar som skivspelningar, spela-själv-idéer om att få med publiken… Även om satsningarna inte var mindre än att bandet i hög grad bidrog till att första Gärdet-festen blev av. Och deras spelningar upplevdes som något av den första festens höjdpunkter.

Träd, Gräs och Stenars första plattor

1971 flyttade Träd, Gräs och Stenar för långa perioder till Värmland. Bosatte sig i norra Klarälvsdalen, nära en slags biologisk filosof och trädgårdsmästare, Anders Björnsson, och började odla grönsaker tillsammans med honom. ”Det var vårt första praktiska politiska ställningstagande”, menar Bo Anders, ”ett ifrågasättande av auktoriteterna. En slags antiimperialistisk praktik”. Här smalnar den återvändsgränd som jag förut antydde.

Första Gärdet-festen var en stor musikalisk händelse, framför allt för att den satte fart på ett musikintresse som bara väntade på att få explodera. Träd, Gräs och Stenar var något av gammelpappa. De, Gunder Hägg och Pugh Rogefeldt stod för var sin strömning. Som naturligtvis flöt i varandra också. Men det är inte en slump att den lokal som Gärdes-gruppen så småningom fick av Stockholms stad blev en makrobiotisk restaurang, Fröet.

Samtidigt var det som om uppmärksamheten flyttade sig till allt det nya som var på väg. Redan hösten 1970 bubblade det av nya svenska popplattor. Då kom också den ”gröna” LP:n, Träd, Gräs och Stenars första egna. Som ett slags sammanfattning av bandet till och med Gärdet.

Först vårvintern 1972 kommer den andra plattan (eller nr 4), ”Rock för kropp och själ”. Och dit har jag svårt att följa med. Därför att det mesta som är kvar från den ganska komplicerade och breda undergroundkultur som International Harvester började i är menlösheter som denna: ”I ljuset av din dag, gör som du vill. I mörkret av din natt, gör som du vill. Alla måste ha sin mat mat, kom vi gör den tillsammans. Du är universums barn, ja det är vi allesammans.”

”Stockholms-flummarnas band”

Träd, Gräs och Stenar utvecklade sig alltmer till att bli ”Stockholms-flummarnas band”, som de själva uttryckte det. ”Stockholms-flummarna var den publik som var kvar”, säger Bo Anders mot slutet av telefonsamtalet. ”Och det fanns det som var positivt med dom. Flumgrupperna har hållit på en kultur, dom har värnat om sin pryl, bland annat med hjälp av oss… Samtidigt är flumgrupperna ett slags grädde som flyter omkring och deltar i en seglats på materiella villkor som är andras.”

Våren 1972 kom en live-skiva, ”Djungelns lag”, på egen etikett, TALL, denna gång, till skillnad från de andra fyra som getts ut av Silence. Och fram på sommaren upplöstes bandet sakta. Ville man få till det på slutet kunde man väl sagt att de föll offer för djungelns lag, Men det är nästan dåligt. Men man kan nog säga att Träd, Gräs och Stenar var en epok.

The post Om epoken Träd, Gräs och Stenar – 1973 first appeared on Opulens.

PROGRESSIV ROCK. Konstnären Ola Åstrand skriver ur ett personligt perspektiv om Träd, Gräs och Stenar, ett progressivt rockband som med tiden har blivit internationellt känt.

Passa även på att läsa Jens Unossons inlägg om progressiv rock!

Musikgruppen Träd, Gräs och Stenar var aktiva mellan 1968 och 1973. På Silence Records har det släppts en nyutgåva av bandets första album och det har aviserats att även bandets andra platta ska ges ut på nytt. Originalutgåvorna är inte bara svåra att få tag på utan också väldigt dyra att köpa, så det är uppskattat av bandets alla fans att de skivorna nu åter blir tillgängliga.

Upptäckten av Träd, Gräs och Stenar

Det första numret av den proggiga musiktidningen Musikens Makt gavs ut 1973. Jag var 14 år och drogs till allt som luktade flum och hippies. Två år tidigare hade jag lyckats övertala min moster att köpa ett nummer av den svenska undergroundtidningen Puss som jag såg i fönstret på den lilla tidningskiosken i Liljeholmens T-banestation.

Jag fick verkligen tjata, min moster röstade varken vänster eller gick i demonstrationståg, men det var ingen fråga om jag fick för jag skulle bara ha den.

I Musikens Makt skrev Peter Mosskin om ett band som kallade sig Träd, Gräs och Stenar. Han berättade om bandets historia och skrev om det ungdomsuppror och den psykedeliska musikstil som bandet varit en del av.

Bara bandets namn räckte för att få hela min tonåriga uppmärksamhet. Träd, Gräs och Stenar kallade sig först för International Harvester och bytte sedan namn till endast Harvester och sedan till Träd, Gräs och Stenar. De gav totalt ut sex plattor under den tiden som de existerade. Deras sista platta kom ut samma år som Mosskins artikel publicerades i Musikens Makt.

Mosskin som var tjugosju år när han skrev artikeln skriver att det som hade hänt fem år tidigare redan kändes långt borta. 1973 hade mycket förändrats; i det mer politiserade kulturklimatet ansågs Träd, Gräs och Stenar tillhöra ett förlegat hippieideal. Nu gällde i stället texter med tydliga vänsterpolitiska budskap framförda till musik, som mer påminde om det som låg på topplistorna än hur det låtit förut.

Träd, Gräs och Stenars musik var mycket mer lik jazzen. Deras musik var en upplevelsemusik som tog lång tid på sig att utvecklas och där ”melodierna uppstod ur ljuden”, som gitarristen Bo Anders Persson säger i Mosskins text.

Peter Mosskins artikel blev en magisk dörr och en skattkarta för mig, och jag hittade snart bandets alla skivor billigt. Jag förstod inte hur jag kunnat missa allt det som han skrev om. Min egen generations musik blev i stället punken, men jag ville spela psykedelisk musik hellre än att skrika om att det inte fanns någon framtid. Till och med när jag spelade med punkaren Stry Terrarie i bandet Blödarna så gjorde jag den psykedeliska låten ”Diggar ditt hål” (singel på Heartwork Records 1979).

Den psykedeliska återkomsten

Men när min gitarr blev stulen en bit in i det nya årtiondet så utbildade jag mig till konstnär i stället. 80-talet kom för min del att innebära tio år på konstskola och det årtiondet hade absolut sin egen romantik i form av vilda tyska målare från Berlin och en betydelsefull resa till New York 1986 innan den staden gentrifierades. Ja, när jag besökte New York fanns det fortfarande en överväldigande laglös kraft överallt i staden.1994 befann jag mig i San Francisco och gick på konsert med det amerikanska bandet Grateful Dead, som på många sätt var Träd, Gräs och Stenars amerikanska motsvarighet.

Grateful Dead var det verkliga hippiebandet som aldrig hade lagt av utan fortsatt och deras konserter hade med åren blivit en slags ”frizon” i ett amerikanskt samhälle som präglats av 80-talets högerpolitik. Deras konserter var forfarande vildvuxna hippiefester med långa utdragna låtar där ”melodierna uppstod ur ljuden”.

90-talet var på många sätt likt 60-talet och långt hår och psykedelisk musik kom tillbaka, techno och ecstasy drog unga människor till ravepartyn.

Träd, Gräs och Stenar och 90-talet

Senare samma årtionde så gjorde vi en konstutställning, ”Hjärtat sitter till vänster”, med svensk konst från 60- och 70-talet och reste runt i Sverige för att besöka konstnärer. Att Träd, Gräs och Stenar skulle ha ett eget kapitel i katalogen var självklart, och i samtal med Bo Anders Persson så föreslog han att han kunde göra musik till utställningen.

Det blev en lyckad utställning och musiken av Bo Anders var suggestiv som ett slags psykedeliskt demonstrationståg. Strax innan utställningens slut så genomförde vi en gratis-festival på baksidan av Göteborgs Konstmuseum med bland andra Träd, Gräs och Stenar, Hansson & Karlsson, Älgarnas Trädgård och flera andra band som haft sin storhetstid på 60-talet. Människor tog med sig mat och vin och satt på filtar framför scenen, precis som det varit på folkfesterna under 70-talet.

De följande åren efter vår utställning blev också en nytändning för svensk 60-talskonst och -musik. Träd, Gräs och Stenar fortsatte att spela igen och gav ut plattor med ny musik. I dag kallar sig gruppen enbart för Träden.

Dialog med Peter Mosskin

När Silence Records nu initierat återutgivning av skivor med Träd, Gräs och Stenar så letar jag upp Peter Mosskins artikel och jag hittar den instoppad i boken ”The encyclopedia of Swedish progressive music 1967-1979”, där både Träd, Gräs och Stenar och Blödarna är omskrivna.

När jag läser Mosskins text efter alla dessa år så tycker jag fortfarande om allt som tilltalade mig när det begav sig. Mosskin formulerar vad den gruppen stod för, i vilket sammanhang de verkade, och hur deras musik lät och jag känner att jag vill dela med mig av den. (Mosskins text hittar du här. Reds anm).

Hur tidigt i livet vet man vad man gillar? Hur mycket förändras man? Jag ska snart fylla 67 år och jag ser att Peter Mosskin är 80. Jag tar kontakt med honom och jag frågar honom om han har koll på hur stora Träd, Gräs och Stenar är internationellt i dag, och hur mycket deras skivor säljer över hela världen? Peter svarar att han hade kontakt med bandets legendariska trummis Thomas Mera Gartz fram till hans död 2012, och sporadisk kontakt med musikern och poeten Thomas Tidholm. Men han har inte följt bandet direkt.

Jag ber Peter att kommentera den text han skrev som 27-åring, och han svarar; ”Att plattorna kommer ut igen får tala för sig själv. Jag trodde länge att mitt eget band Gläns över sjö & strands tid var över, men skrev till och från nya låtar, så jag samlade ihop ett gäng musiker och gjorde en ny lp 2020. Vi spelar med långa mellanrum. Har skrivit om några gamla verser för att sångerna ska fortsätta funka. Men ”Är du lönsam lille vän” lever sitt eget liv och har passerat 200 000 lyssningar på Spotify.”

Träd, Gräs och Stenar på senare år

Det gjordes mycket originell svensk musik i skarven 60/70-tal och många av dessa band och skivor har återupptäckts både i Sverige och utomlands. International Harvesters och Harvesters skivor ”Sov Gott Rose-Marie” och ”Hemåt” är två fullpoängare och det är också Träd, Gräs och Stenars första skiva (som kallas ”den gröna skivan”).

Jag älskar dem fortfarande, och de gånger jag sett bandet på senare år har alla varit fantastiska upplevelser. Det ska bli väldigt intressant att åter lyssna på ”Rock för kropp och själ” när den återutges, för jag minns den som lite trött. Men där finns grymma spår som ”I Ljuset Av Din Dag” så den håller säkert också!

The post Träd, Gräs och Stenar – ett personligt perspektiv first appeared on Opulens.

PROGGROCK. Björn Gustavsson har läst boken ”Träd, Gräs och Stenar, Pärson sound, International Harvester” som dokumenterar ett band som under olika beteckningar stack ut i den svenska proggmusikens 70-tal.

Först måste sägas: Vilken fantastisk bok! Den 365-sidiga, mångskiktade och förvånansvärt påkostade volymen ”Träd, Gräs och Stenar, Pärson sound, International Harvester”, med undertiteln ”En kollektiv berättelse”, dokumenterar ett av den svenska alternativrörelsens mest säregna band, format av det radikala klimat som rådde kring decennieskiftet 1970.

Men samtidigt blir boken (utgiven på Dokument Press) indirekt något än mer, nämligen ett äreminne över en tidsålder då tron på ett annorlunda samhälle inom den unga generationen var nästintill oändlig.

Det jag saknar är övergripande resonemang, sammanfattande text av vad detta rockband i sina olika konstellationer verkligen betytt, och att man på ett generellt plan försökt sätta in bandets placering i en större kontext. Nu kommer detta mera indirekt, så att säga på köpet.

Fantastiska helsidesfoton speglar svärmiskt grönavågenliv i Likenäs, övre Klarälvdalen, de första åren på 70-talet. Nyodlarromantik och väldiga bergshöjder, strimlade av kalhyggen. Gruppmedlemmarna bjuder hit sina vänner. Personerna ser ut som hippies eller som statister i en filmatisering av Raskens. Man lever 1800-talsliv på magnifika gamla gårdar. Spelar, diskuterar politik, formar utopier, odlar morötter, äter makrobiotiskt.

Bandmedlemmen Thomas Mera Gertz: ”Grönsaker och ris var vår basföda i flera år. Vi gick till Solidarisk handel, en affär i Stockholm som importerade vietnamesiskt ris och vi köpte direkt från biodynamiska odlare i Järna. Sonja Gransvik fyller i: ”Vi ville få med hela livet i det vi gjorde. Musik, matlagning, dans och gemenskap. Vi såg oss som små delar av en större helhet av livet självt.”

Över huvud taget fick folkmusiken vid denna tid ett starkt uppsving.

Bo Anders Persson, bandets frontfigur, minns tillbaka: ”I början var vi tjugo personer som bodde i en stor risig bondkåk från 1700-talet.” Hans dåvarande sambo, Sonja Gransvik, minns: ”De som hade deltagit i Gärdesfesten och som fanns runt Träd, Gräs och Stenar kom hit på sommaren och många bodde i vårt kollektiv. /—/ Så småningom bildades det flera kollektiv av inflyttade ungdomar.”

Klipp från dåtida tidningsartiklar och recensioner breddar bilden av den dåtida responsen. Roligt och tidstypiskt är vad Östersundspostens recensent skrev efter en konsert med Träd, gräs och stenar 1969: ”Ungdomen jublar, äldre stoppar bomull i öronen.”

Konserterna var ofta upplagda som happenings. Avståndet mellan musiker och publik skulle minimeras. Allt var alternativt. Sättet att tänka. Sättet att leva. Sättet att klä sig. Sättet att spela. Träd gräs stenar spelade progressiv, delvis psykedelisk rock. Genom åren framträdde man under olika namn – även som Pärson Sound och International Harvester.

1970 släpptes albumet ”Träd, gräs och stenar” som samtidigt kan ses som en tidig spegling av den snabbt växande gröna vågen vid denna tid. Underligt nog missar man dock att dra paralleller till den starkt besläktade gruppen Contact, som verkade samtidigt och som samtidigt lyfte in folkmusiken i sin rock (Skäggmanslaget). Över huvud taget fick folkmusiken vid denna tid ett starkt uppsving. Den ansågs oförstörd av kommersialism och imperialism: den kom direkt från folkdjupen.

Bandet upplöstes 1972 men har därefter, i perioder, återuppstått, låt vara att ledaren, Bo Anders Persson, sedan 2008 inte medverkar. Han tycks tidigt ha fascinerats av en lantlig tillvaro med egenodling. När bandet i början av 70-talet tillbringade mycket tid i norra Värmland var orsaken till detta till stor del att man lät sig inspireras av odlarlegenden Anders Björnson i Klarälvdalen, som ägnade sig åt vad som då kallades ”vänlig odling”. Björnson blev gruppens guru – ett slags parallell till hur dåtida rockband influerades av indiska gurus.

Boken berättar gruppens historia från bandmedlemmarnas och deras vänners perspektiv. ”I bandets anda har boken kommit till genom en gedigen kollektiv insats”, som det heter i förordet.

Torbjörn Abelli minns när Bo Anders Persson fick stycket ”Love is here to stay” framfört på en jazzklubb i Stockholm: ”Fylkingen var Darmstadtskolan, Stockhausen. Totalt humorbefriade och känslobefriade. En oerhört intellektuell laboratoriemusik, de vita rockarnas musik. Så när Bo Anders skrev ett stycke till en elevkonsert på Musikhögskolan upprörde han publiken.”

Urban Yman summerar: ”Vi ville föra in rock- och popmusikens primitiva enkelhet i den komponerade musiken och korsbefrukta dessa repetitiva mönster. /—/ Jazzens suggestiva upprepning föregick den psykedeliska musiken. /—/ Drogerna pekade åt samma håll som den sökande musiken; en intåvänd magisk självcentrering.”

Bo Anders Persson förklarade i en intervju 1967 att bandet ”började som ett experiment mellan jazz och Terry Riley” men att man därefter mest utgår från samtida pop – samtidigt som man inspireras av indisk och afrikansk musik. Mångsidigheten var redan från begynnelsen fundamental: ”Vi känner oss attraherade av svensk folkmusik, svensk folkkultur, svensk natur, vi undrar om man kan göra någonting av det.”

Torbjörn Abelli kompletterar: ”Den svenska folkmusiken var av stor betydelse för International Harvester – kulturarvet återupptäcktes och nytolkades. /—/ Det visade sig också att den gamla musikskatten ofta var betydligt mer mångfacetterad, råare, rockigare än den putsade fasaden – den ganska tillrättalagda, ”officiella folkmusiken.”

Ludvig Rasmusson betecknade 1968 International Harvester som ”ett av Sveriges bästa popband”. Samma år formulerade gruppen ett manifest, rubricerat ”Front mot överklasskulturen”, där man tidsenligt lyfter fram FOLKETS kultur. Bandmedlemmen Urban Yman gör en pregnant iakttagelse: ”Klassmässigt var det en förvirrad tid. Studenter och överklassfolk hade proletariatet som förebild – medan proletariatet hade borgarklassen som sin förebild.”

Den legendariska Gärdesfesten 1969, Sveriges motsvarighet till Woodstockfestivalen, blev på sätt och vis startskottet för den svenska progressiva musikrörelsen. Träd, gräs och stenar kom därefter att få uppleva några mycket spännande och framgångsrika år – och en rad turnéer i den hippieaktigt målade gamla volkswagenbussen.

Bo Anders Persson, som hoppade av en bana som kompositör inom klassisk musik, säger i en tillbakablick följande: ”Det känns som om den svenska rockmusiken dog med oss. Vi fick aldrig några riktiga efterföljare.”

The post Ett av alternativrörelsens mest säregna band first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄRFILM. Nationalteaterns musik anslöt nästan inte alls till den folkmusikvåg som under tidigt 70-tal alltmer kom att dominera den radikala svenska scenen, skriver Björn Gustavsson, som sett en tv-aktuell dokumentärfilm om gruppen.

Legendariska Nationalteatern utgjorde en viktig del av de fria teatergruppernas och proggrockens Sverige i början av 1970-talet och skildras nu i en film av Carl Pontus Hjorthén – född 1970, samma år som Nationalteatern officiellt bildades. Den två timmar långa dokumentären premiärvisades i vintras på Göteborgs filmfestival men finns nu att se på SVT Play.

Berättelsen om Nationalteatern – som i filmen även återförenas, femtio år efter start –erbjuder en rejäl dos nostalgi för alla som vill återuppliva det sena sextiotalets revolutionära stämningar, baserat på studentrevolter, vietnamkrigsprotester och hippierörelsens dropout-filosofi.

Embryot till Nationalteatern föddes i form av en utbrytargrupp från Lilla teatern i Lund, 1968. En stor del av skådespelarna fortsatte till Göteborg, där de 1970 fick kommunalt stöd för att bilda en barn- och ungdomsteater i Backa. Härmed var en av Sveriges första förortsteatrar född.

Med åren tog sig ensemblen dessutom för att turnera land och rike runt i egen buss. Man ville leva upp till sitt kaxiga namn, Nationalteatern, och visa att man var en angelägenhet för alla. Dramaten i Stockholm avfärdades som ”en kvartersteater för Östermalm”. Nationalteatern spelade på främst på ungdomsgårdar i Göteborg, men också på gator och torg.

De unga skådespelarna ville spegla de ungas situation och involverade dem därför i de projekt som växte fram. Drogproblem belystes, liksom utanförskap klassproblematik; det var främst en traditionell arbetarfolkning som befolkade dåtidens Backa.

Samtidigt fanns en ambition att medvetandegöra de unga; exempelvis om klyftan mellan kapital och arbete. Här fanns en didaktisk dimension, och som ofta åskådliggjordes i en teaterform som mer eller mindre byggde på Bertolt Brechts estetik. Det undervisande draget återkom; exempelvis ogillade ensemblen discovågen och modeklädsel – och i en föreställning kunde det därför låta så här: ”Tänk om vi kunde se på varann som människor och inte som skyltdockor!”  (Synsättet återkom senare i Ulf Dagebys fräna satir över Abba.)

Sociala problem skulle belysas – och lösningar mer eller mindre tydligt anvisas. Såtillvida var detta en teater som dels speglade den vardag dåtidens unga levde i, dels i tidstypisk världsförbättrarnit accentuerade en radikal livshållning och gärna baserades på schablonbilder av exempelvis ”kapitalister”.

Det fanns ingen chef, ingen regissör. Inga av skådespelarna var utbildade. Alla beslut togs i grupp. Alla fick lika mycket i lön.

För att vinna den unga publiken börja skådespelarna efter hand att lägga till musik, främst rockmusik. Huvudansvarig för musiken var Ulf Dageby. Här fanns influenser från exempelvis Bob Dylan och Lou Reed. Nationalteaterns musik anslöt nästan inte alls till den folkmusikvåg som under tidigt 70-tal alltmer kom att dominera den radikala svenska scenen. Mot slutet av samma decennium tog man starka intryck av punkvågen.

Visst var Nationalteaterns medlemmar ”barn av sin tid”. Och förvisso: en stor del, kanske en majoritet av den unga generation som växte upp i eftersvallet av 68-vågen influerades av rådande vänsterretorik och vitt spridda visioner om en rättvisare värld, präglad av ”peace and love” och solidaritet.

Ensemblen levde som man lärde – åtminstone i viss mening. Det fanns ingen chef, ingen regissör. Inga av skådespelarna var utbildade. Alla beslut togs i grupp. Alla fick lika mycket i lön.

När den svenska vänstervågen nått sin kulmen och brett flutit ut i det svenska samhället – jag skulle säga under sjuttiotalets andra hälft – fick Nationalteatern uppleva sin verkliga storhetstid; dels genom sin medverkan i det legendariska Tältprojektet 1977 (som skildrade svensk arbetarhistoria från 1870-tal till 1970-tal), dels genom allt tydligare satsning på en musik som vid denna tid låg helt rätt i tiden, där allt som var ”alternativt” faktiskt var mainstream.

Med skivor som “Livet är en fest” (1974) blev Nationalteatern ett flaggskepp för den progressiva musikrörelse som under tidigt sjuttiotal växte fram i spåren av den politiskt inriktade delen av alternativkulturen. Samtidigt blev ensemblens pjäser allt mer uttalat politiska.

Carl Pontus Hjorthéns dokumentär innehåller en mängd arkivinspelningar från Nationalteaterns föreställningar genom åren, men också dagsfärska samtal med medlemmarna, flertalet nu i 75-årsåldern.

Till det mest gripande hör scenerna från femtioårsjubileet: hur dessa åldrade skådespelare, musiker och sånger med ens lever upp när de igen står på scenen och återupplivar tidigare hits – och hur publiken stämmer in och sjunger med i texterna…

Det jag saknar är i filmen är främst två saker: ett bredare perspektiv, där Nationalteatern tydligare rangeras in i den flora av alternativteater som vid denna tid nästan överskuggade landets institutionsteatrar; därtill mer konfrontativa intervjuer där medlemmarna mera djupgående fick tillfälle att faktiskt värdera de drömmar och vänsterutopier som föresvävade denna ”nationalteater”.

The post Den progressiva musikrörelsens flaggskepp first appeared on Opulens.