The post Underbara samtid first appeared on Opulens.

KOMMERSIALISM. “Som supernovor rör sig influencers i omloppsbanor skapta av vinstdrivande storföretag. De agerar på order av, och utgör en skyddande sköld åt, företag som helskinnade slipper undan både ansvar och kritik”, skriver Nellie Skute.

Våra blickar riktas mot strålande superstjärnor i en digital rymd. De offentliggör sina privatliv i sociala medier, framställer varumärken och produkter i positiv dager och tjänar på så vis sitt levebröd. Våra älskade och hatade influencers.

”Influencers har blivit vår tids nya reklampelare – och makthavare” kan jag läsa i Expressen. Och ja, i utbyte mot fart, fläkt och flärd agerar de reklambudbärare och har makt att påverka sina följare. Som förebild, inspiratör, motivatör, trendsättare och opinionsbildare (kärt barn har många namn) skapar och bryter influencern trender tillsammans med sina, ofta unga och till stor del kvinnliga, följare. Dessa börjar tidigt sukta efter livet i den digitala världen. Vill ha samma kläder, samma smink, samma lukt. Vill åka till samma strand, träna sig till samma rumpa, äta lika grönt. De trogna följarnas blickar hamnar på rabattkoder och exklusiva erbjudanden. Önskedröm kan bli sanndröm!

Skönhetsideal styr oss in i osäkerhet och konkurrens med budskapet att du alltid har något att förbättra, du duger inte som du är. Samtidigt pratas det allt mer om det motsatta: att vi ska hitta och vara oss själva, våga bryta normer och ”gå vår egen väg”. Lägligt nog har en ny trend etablerat sig på skönhetsmarknaden: Att se så “naturlig” ut som möjligt. Ska vi sluta sminka oss? Absolut inte! På Youtube florerar mängder tutorials som riktar sig till unga tjejer med tips och trix om hur du på bästa sätt sminkar dig osminkad. Och det gäller att överträffa sin omgivning. Har du de naturligaste produkterna och de second-handigaste solglasögonen kan du känna dig nöjd. För en liten stund. Så lyder konsumtionslogiken.

Desto starkare band följare och influencers emellan, desto bättre. Så länge influencers beter sig som influencers bör, så länge följare beter sig som konsumenter, så långt är allt gott och väl. För konsumtion är svaret på alla dina frågor, nyckeln till frihet, lycka och framgång. Vägen till perfektion.

Influencers får även möta mängder av kritik – kärleksbomber varvas med näthat. Instagramkontot Aningslösa influencers ifrågasätter exempelvis influencers flygvanor. Genom att räkna ut hur många ton koldioxidutsläpp olika personers resande orsakar klimatet och därefter hänga ut personerna som klimatbovar vill de få influencers att reflektera över sina flygvanor. Syftet med kontot är även att folkbilda om flygets klimatpåverkan och försöka sänka den höga status som flyget fortfarande har. Att kritisera och medvetandegöra problematiken kring vår tids ohållbara resvanor är jag helt på det klara med. Men kritiken är till stor del missriktad. Blickar faller på den som står i rampljusen – influencern. Men i skuggan av influencerindustrin döljer sig de verkliga skurkarna med storkosingen i tryggt förvar.

Som supernovor rör sig influencers i omloppsbanor skapta av vinstdrivande storföretag. De agerar på order av, och utgör en skyddande sköld åt, företag som helskinnade slipper undan både ansvar och kritik. Så upprätthålls skeva ideal och konsumtion. Aktivitet i omloppsbanan. Men detta glimmande stjärnskådespel måste få ett slut. Vi måste nå längre med blicken. Det är dag att spänna ögonen i företagen.

Och med vinstbegär som norm urholkas dagens unga

Jag vänder mig mot att företag använder influencers som medel för att nå sina egna mål: att gå med vinst. Jag vänder mig mot normalisering av materiella ting som statusmarkör. Jag vänder mig mot skeva ideal. Jag vänder mig mot att vi lär oss – med blicken i spegeln och oss själva i tanken – söka efter brister. Men främst fasar jag över att allt fler vill springa ärenden å företagens vägnar.

Med influencers som ideal rör och för vi oss mekaniskt i vår digitala sfär, styrda och automatiserade av ett blint vinstbegär. Och med vinstbegär som norm urholkas dagens unga. Så nu gäller det att vässa våra blickar och använda vår analytiska förmåga för att få gemene man att genomskåda det väloljade system av prestationsinriktade konkurrens- och konsumtionstänk som den växande influencerindustrin för vidare. Med tillräcklig styrka och kraft kan vi hoppa av i farten. Vi kan lämna omloppsbanan.

Och suktar du fortfarande efter glimmande superstjärnor, lyft blicken en stjärnklar natt.

The post Stjärnskådespel åt folket first appeared on Opulens.

SAMHÄLLET. “Vill vi verkligen ha ett samhälle som inte klarar att möta de mest grundläggande behov? Jag frågar, igen och igen: Vill vi verkligen det? Vi är inte så här korkade, vi är bättre, större, ödmjukare, vettigare”, skriver Crister Enander.

Moln på himlavalvet. Solen har, för en dag eller två, dragit sig undan. Allt verkar vara som svensk sommar. Varm luft strömmar in och regn avlöser dagar av sol. Ändå är ingenting sig likt.

Episoder, små detaljer, minipjäser i vardagens vimmelkantiga virrvarr. Livet blir mindre och ändå större. Samtidigt, parallella rörelser, svåra att omfatta med tanke och känsla. Det är svårt att ta bäring, svårt att sammanfatta. Synteserna uteblir. Där är enbart tomt, slutsatserna blir som svaga ekon.

Skeenden, parallella. Oväntade. Plötsliga. En hög röst, klaga månde Elektra. Eländet, pressen, nervernas dallring och bristerna, öppnar avgrunder. Ur lidande människors inre, deras hårda dagar av armod och obestånd, hunger och brist, stiger stämmor; somliga svaga, andra starka som skrik.

Allt blir då tydligt, i stunden, för ett ögonblick. Egenartade tider. Att förstå, att tolka, är plötsligt en ovanligt stor utmaning, nästan en sällsynt lyx.

Men intressant, oerhört intresseväckande. Bilder, ord, människor. Virrvarr och mönster. Generaliseringar är förvisso alltid vanskliga. Nu blir de genast provocerande. Likväl nödvändiga. Skallen blir kvickt trött, stampar som på tomgång. Firat fyraårsdag, Heylie – min granne – kunde äntligen firas några dagar försent. Det blev verkligen hennes dag, och hjärtat mitt är fullt av solsken, jag hör hennes skratt inombords och just nu hennes steg ovanpå mitt tak som är hennes golv.

Hegels och Marx trestegsjenka står aldrig på stela eller stumma ben.

Men åter till dagarna i solen, nätter av regn. Förryckta människor som lider av bristen på vardagar och där inga människor ger dem stöd.

Samtidigt, i samma rörelse, samma sekund, tränger sig vår nya samtid på. Jag vill förstå. Nere i djupet av hjärnan, i det sedvanliga mörkret inombords, rör sig nya tankar. Blänker till, förbiilande insikter som vägrar att låta sig fångas. Dock dröjer alla slutsatser. Tvekande, blyga.

Hypoteser surrar som galna bin. Luften full av surrande reflektioner, iakttagelser. Mosaiker, del fogas till nästa och kräver, ja skriker efter att få ingå i begripliga sammanhang. Helheten, syntesen, vaknar till liv och söker genast sin sprittande motsats; dialektiken dansar vals. Hegels och Marx trestegsjenka står aldrig på stela eller stumma ben.

Att förbli oberörd är lika omöjligt som orimligt. ”Det kostar på att leva i intressanta tider.” Sanna ord.

Talar med en hemlös man, hans namn är Mikael. Nypensionerad. Han har tvingats till valet att leva utomhus. Inga droger, ingen sprit. Inte ens en cigarrett, inte en tröstande snusprilla. Vettiga kläder. Bra liggunderlag, sovsäck som klarar hård kyla. En cykel som är byggd för långa turer. Proper karl.

Varför är numera vårt land ett främmande land för denne man? Varför har så mycket raserats? Svaret är ju enkelt. Men lösningarna?

En ödslighet breder ut sig bakom medelklassens ytliga fasader, döda och livlösa villor där de kvävs av ett välstånd som är lika falskt som Robertos vidriga sexliv. De har för mycket pengar. Egoism och tomt förnuft. Inte olikt Egyptens många hemsökelser, gräshoppssvärmar, galna grodor som skräpar ner var de än dyker upp, skadeinsekter i stora bilar som spyr ut avgaser som dödar oss andra.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Röster från gården hörs vagt. Öl och vin. Märkligt nog inga skratt. Mörk himmel. Regnstinna moln. Småfåglarna blir fler och fler här inne i den lilla staden på slätten. Kvällen blev snabbt kylig. Regnet kom efter att firandet var över. Mitt knä, fasiken och trist, vass värk, malande, krasande smärta. Samtidigt. Ändå är jag full av liv, och längtan – längtan är vacker, doftar som jasminer vilka blommar nu. Underbara dofter, naturen är just i denna månad ofattbart vacker. Det är så sinnena vacklar, jublar, snurrar runt i den kropp som är den enda jag äger.

Ny sats. Nya tankar. Att vila är svårt. Att dröja kvar kräver disciplin och eftertanke.

Ännu en dag så lever jag. Ännu en dag andas du. Solen går upp. Natten är kort. Tiden är ingenting, som även en bok av Hans Alfredson heter. Tacksamhet är på sin plats. Livet och döden. Det är inget schackspel. Ingmar Bergman hade fel. Det är skytte, geväret laddat med skarp ammunition, en kula per skalle – kulan ligger alltid i loppet. Enbart avståndet mellan bössa och måltavla skiftar.

Känn tacksamhet, och vrede! Mäktig vrede som får blicken att bli skarp och tanken glasklar och vass. Mitt i allt dessutom en gnutta ödmjukhet. En solidaritet som börjar hos dem vi ser och dem vi hedrar. Gryningsljuset, varje ny natt blir himlen ljus tidigt. Med ljuset följer en annan andning, en lugnare rytm; möjligheter att ses och umgås, skratt och allvar kan åter blandas.

Så andas, släpp in frisk klar luft, känn syret i blodet, i muskler och celler. Spritter till som klorofyll i ett boklöv. Plötsligt. Ger kraft. Föder liv. Möjligheter, ännu en dag. En ny vecka. Ingen, absolut ingen, vet när den svarta rullgardinen drösar ner rakt framför våra ögon, kanske i nacken, i huvudet. Då slocknar världen. ”Ingen”, säger jag igen och igen, ingen vet, ingen kan förutsäga vad som ska ske.

I press och på tv vet visst alla allt. Dårarna dansar på bordet. Svarta svanar flyter värdigt och hånfullt på den mörka tjärnen. Som sagt, tiden är ingenting.

Det skrev redan Augustinus, sista kapitlen i hans ”Bekännelser”, då när han inte ännu var Kyrkofader. Igår diskuterade vi Rilke. Tråden av tankar rörde sig över sekler, snirklande. Sprickan syntes tydligt, tunna revor. Möjligheter. I maktens murar finns alltid sprickor, små och svårupptäckta. Utvägar, där vi kan slinka igenom. Tillfälligheternas spel. ”Våga kunskap!” Kants stora uppmaning – och utmaning – i “Vad är upplysning?” ljungar genom år efter år av möjligheter och motstånd.

Syre. Havre. Gräs. Träd. Samhället kan knappt bära sina medborgare, än mindre tillhandahålla vad som krävs för överlevnad.

Mikael, vår uteliggare, ska ha en lägenhet, en säng och ett tak, gärna ett litet kök.

Vi måste, efteråt, när eländet drar bort, bygga ett vettigare och värdigare samhälle. Profiten måste minimeras, vinstintresset måste få hårt koppel, strama tyglar. Mikael, vår uteliggare, ska ha en lägenhet, en säng och ett tak, gärna ett litet kök. Gamla ska inte behöva lida, inte vara gömda i små rum där ingen ser dem – bortskuffade, såsom raderade. Hemtjänsten är inte ett alternativ i sin nuvarande form. Det som nu sker borde väcka alla. Insikter. Kunskaper.

Vill vi verkligen ha ett samhälle som inte klarar att möta de mest grundläggande behov? Jag frågar, igen och igen: Vill vi verkligen det? Vill vi detta?

Tiden är kommen för att höja blicken och använda tankeförmågan. Vi är inte så här korkade, vi är bättre, större, ödmjukare, vettigare. Vi är förmögna till omtanke, värme och medkänsla. Empati, för fan!

Villor och dyra insatslägenheter, egoism och uppblåsta uppfattningar om egen betydelse – bort! Tid att tänka nytt! Göra rätt!

Vindar drar fram. Solen lyser, skiner på rik och fattig, pigor och drängar, löskefolk och direktörer. Värk och livsglädje, tätt tätt intill varandra. Ur askan reser sig fågel Fenix. Människan bär en grandios storhet inom sig, fånga den, verka – ty det är din stund på jorden.

The post Tiden är kommen för att höja blicken first appeared on Opulens.

PROFIT. Kapitalisterna i företagsledningen på Zalando är så klart inte nostalgiska så som fackförbunden ofta själva tycks vara. Zalandos ägare tittar knappast analytiskt och operativt i någon historisk backspegel när de bedriver sin ständiga utveckling, exploatering och krig mot människovärdet i jakten på profit, tvärtom, skriver Tommy Gunnarsson.

Lagom till Black Friday, alla dess konsumtionshetsande avknoppningar och den mest hektiska perioden av julhandeln har minst sagt urusla arbetsförhållanden på Zalando gigantiska hypermoderna lager i Brunna avslöjats i en serie artiklar.

Zalando, med huvudkontor i Berlin och vars största ägare är svenska Kinnevik, tillhör en av världens mest framgångsrika modeföretag som säljer mode- och livsstilsprodukter på nätet. Arbetstagare har larmat om hot och allvarliga trakasserier från arbetsledare, dold och öppen filmning, minutövervakning och ett skyddsombud på arbetsplatsen har blivit sparkat på grund av sitt fackliga engagemang. Chockerande överträdelser av både lagar och god sed har begåtts, men när kapitalets fulaste ansikte på ett närmast karikatyrartat sätt visar sig år 2019 blir man knappast förvånad.

Transportarbetareförbundet har fått upp ögonen för missförhållandena och i en av de avslöjande artiklarna som publicerades i Aftonbladet liknar facket arbetssituationen vid något som hämtat från 30-talet då Sverige fortfarande var en industrination. Det aggressiva vinstmaskineriet Zalando har vare sig plats och tid för något annat än ett övervakat och alienerande löpandebandshelvete för de som arbetar på lagergolvet.

Jag hoppas så klart att facket kan visa sina juridiska och organiserande muskler, men deras hänvisning till 30-talet och ett gammalt industrisamhälle får mig att undra vilken sten de egentligen huserat under. Kinnevik och Zalando beskriver i glättiga ordalag sin organisations- och företagskultur som något toppmodernt och i yttersta framkant. Detta är inget de ljuger om eller plockat fram ur röven för att dölja pissiga arbetsförhållanden.

Toppmodernt och i yttersta framkant genom den nutida globala affärsmässiga spelplanen, produktions- och konsumtionsmönster, teknikutvecklingen och den samtida politikens goda minne opererar och exploaterar de helt enkelt under nutida rådande förhållanden. Det rör sig om globala, ekonomiska, politiska och tekniska förhållanden som i många fall var fullständigt otänkbara på 30-talet, och som enbart kan ringas in till vår egen tid.

Kapitalisterna i företagsledningen på Zalando är så klart inte nostalgiska så som fackförbunden ofta själva tycks vara. Zalandos ägare tittar knappast analytiskt och operativt i någon historisk backspegel när de bedriver sin ständiga utveckling, exploatering, alienering och krig mot människovärdet i sin jakt på profit, tvärtom.

När anställda på golvet får sin integritet kränkt genom att bland annat bli filmade med mobilkameror är det knappast något avlägset eko från 30-talet vi hör om, utan det vi ser är i allra högsta grad ett rådande nutida fenomen som möjliggjort hot och förminskning av människors integritet och människovärde.

Lagret i Brunna har av anställda fått det träffande smeknamnet ”fängelset”. Att tro att detta fängelse, tillika en av den moderna kapitalismens fulaste avarter, inte hör ihop med utvecklingen nu,  är att inte riktigt förstå vidden av problemet. Fler avslöjanden som det om de rådande ruttna arbetsförhållandena på Zalandos lager i Brunna lär följa.

The post Zalando är inte nostalgiska first appeared on Opulens.

VÄLFÄRDSVINST. Att privata aktörer får ett vinsttak innebär att folkvalda som anförtrotts allmänna medel rätt axlar detta ansvar, menar Maria Küchen.

”De här ägarna – som bara vill gå in och äga i fyra, fem, sex år och sedan sälja till största möjliga förtjänst och gå vidare till en ny bransch – de är för kortsiktiga och ska inte få tillstånd.” Vem sa så? Jan Björklund, ledare för dåvarande Folkpartiet, enligt en nyhetstext i tidskriften Dagens Samhälle 2013.

Dagens Samhälle riktar sig till politiker och chefer i det offentliga och till företag som driver skolor, sjukhus och omsorg i privat regi. Tidskriften säger sig ”stå oberoende från organisationer, partier, religioner och särintressen. Det vi publicerar ska vara sant, bekräftat och präglas av kvalitet och trovärdighet.” Jag utgår därmed från att Björklund – år 2013 var han som bekant utbildningsminister – är rätt citerad.

”Finansminister Anders Borg (M) har vid upprepade tillfällen varit skarpt kritisk till riskkapital i välfärden” enligt samma artikel. ”Bakgrunden till kritiken är en växande opinion mot brister i välfärden, där riskkapitalbolagens vinstintresse lyfts fram som bidragande orsak till problemen.”

Att kritisera vinstmaximering och spekulation i vård, omsorg och skola är alltså varken nytt eller vänster.

Förstår jag texten i Dagens Samhälle rätt kan dock kaos i välfärdssektorn uppstå om riskkapitalbolag drar sig ur eftersom de dominerar marknaden. Företag måste få fortsätta göra oreglerad vinst på vår och skola, inte för att oreglerad vinst skulle vara fint och bra utan för att vård och skola annars slutar fungera. Är det där vi står? Är det faktiskt så illa? Är det vad vinstmaximeringens försvarare idag menar?

Kanske, om man tolkar kritiken mot det nyss föreslagna vinsttaket i skol- och vårdsektorn välvilligt. I så fall skiner två saker fram. För det första: politikerna som släppte lös marknadskrafterna i offentliga sektorn gjorde ett fruktansvärt misstag när de inte tyglade dem. Ett vinsttak hade varit bra. För det andra: dominerande aktörer i vård- och utbildningssektorn tänker inte ta samhällsansvar.

I en sektor där sju procent vinstuttag är det maximala finns inga klipp att göra. Däremot är det fullt möjligt – ja, rekommendabelt – om man vill driva hållbar seriös näringsverksamhet att inte ta ut onödigt mycket vinst. Maximalt tio procent är en siffra som ibland nämns.

Att privata aktörer åläggs ett ansvarsfullt vinstuttag är således inte ”kommunism”, som en privat skolledare utbrast nyligen i stridens hetta. Det innebär att folkvalda som anförtrotts allmänna medel rätt axlar detta ansvar. Även Anders Borg och Jan Björklund, knappast kommunister, insåg det, men för sent.

Jag har rekommenderats att kontrollera vinstuttag innan jag väljer skola åt mina barn. ”Tar skolägarna ut alltför mycket vinst är de inte seriösa, välj en annan skola.” Bolagsgranskning är inget som föräldrar i gemen någon expertkompetens för. Kanske anser jag inte heller att det är vår uppgift, men rådet var bra. Jag följde det och det ledde till att jag valde kommunala skolor.

Upphandling i vårdsektorn är en annan femma än skolpengen, men mina skattepengar ska inte rinna iväg i övervinst till spekulativa vårdbolagsägare, alltså, för min del: kommunalt driven skola och landstingsägd vård.

Det handlar inte enbart om att just jag och mitt barn ska ha det bästa (där jag bor är de kommunala skolorna attraktiva). Det handlar om att värna allmännyttiga samhällsstrukturer. Är det kommunism? Vid närmare eftertanke är det kanske bara ansvarskänsla.

The post Vinsttak är inte kommunism first appeared on Opulens.

VÄLFÄRDSVINST. Att producera något som någon annan är beredd att betala för är fint. Det betyder nämligen att man bistår med något som en annan människa behöver och vill ha. Om man dessutom kan få en ekonomisk marginal efter att skatter, avgifter och administrativa kostnader är betalda innebär det att man kan spara eller investera.

Var och en borde inse att sparande och investeringar behövs för att klara förändringar och för att utveckla en verksamhet.

Därför är förslaget om vinsttak just för skolor och omsorg är så urbota dumt.
Utbildning av våra barn och omhändertagande av våra äldre brukar de flesta hävda är det vi uppskattar mest av allt. Det är också därför kommunerna lägger så många miljarder kronor på detta. Offentlig konsumtion av nyttiga tjänster helt enkelt.

Men nu väljer S, Mp och V att lägga krokben för alla privata skolor och omsorgsföretag. De rödgrönas förslag kommer i praktiken att innebära att välfärdsföretagen får stänga, eftersom de inte kommer ha en buffert för oförutsedda händelser såsom att barn flyttar, har särskilda behov eller annat som spräcker årsbudgeten. Särskilt mindre bolag kommer att få det svårt att överleva. Vad det betyder för de hundratusentals barn som går i skolorna verkar partierna inte bry sig om. Inte heller om alla de lärare som trivs och gör ett bra jobb där.

Fast frågan är om de rödgröna ens själva tror att deras plan kommer att gå igenom. En betryggande majoritet av riksdagen säger nämligen nej till vinsttak. Istället handlar det om signalspråk och en vilja att sätta dagordningen i valrörelsen. socialister av olika schatteringar önskar tala om ”vinstjakt i välfärden” istället för kvalitet och långsiktighet. Det är inte seriöst. Snarare är det att betrakta som populism.

För vem tror att offentlig verksamhet inte behöver göra ett visst överskott för att klara svängningar i konjunkturen och satsningar på vidareutbildning av personal, renovering av byggnader och så vidare? Överskottsmål i den egna verksamheten vet styrande Socialdemokrater innerst inne att de behöver. För handen på hjärtat, skulle de vilja ha överskottsförbud i kommunerna?

Och varför stanna vid att begränsa vinsten för skolor och omsorgsaktörer? Ska städföretag som håller lokalerna rena inte heller få ha en profit? De som lagar maten? Läroboksförlagen? Läkemedelsbolagen.

Var och en borde inse hur absurt förslaget om vinstförbud är.

Vinst är i själva verket ett mått på hur man använder resurser effektivt samtidigt som man tillhandahåller en tjänst eller produkt som efterfrågas. Skattebetalarnas främsta intresse är således att utvärdera välfärdstjänsternas kvalitet – och kräva vinst och överskott i alla skolor och omsorgsenheter. Då får vi mest valuta för pengarna.

Alla artiklar av Sofia Nerbrand

The post Vinst är något att vara stolt över first appeared on Opulens.