INGRESS.  Ivo Holmqvist berättar om en konversation som började på grund av hans klädsel och resulterade i vänskap.

På SAS-planet från Kastrup till Logan Airport i Boston siste april såg jag till att få platsen 49 D, längst bak. Bredvid mig satt ett amerikanskt par i övre medelåldern, på väg tillbaka efter en utflykt till Rom och Florens. De var inte alldeles nöjda med att ha tvingats vänta i Köpenhamn flera timmar på den sista transatlantiska delen av flygningen, men annars hade allt varit lyckat. Det fick jag veta sedan han öppnat konversationen på ett lite lustigt vis: ”You must be a professor?” Jo, det ägde ju sin riktighet. Hur kunde han gissa det? Kanske för att jag lät bli att kolla filmerna på skärmen framför mig – nästa gång ska jag ha med mina egna hörlurar – och för att jag hade framme en betryggande tjock bok. Men nog mest för att jag var klädd i min bruna manchesterkavaj från Bergdorff Goodman, varuhuset i New York där en incident i ett provrum för några år sedan nu är föremål för en rättslig prövning. Eller kanske bara för att jag var lite luggsliten och lätt disträ…

Det var en hursomhelst en utmärkt öppningsgambit, följd av en annan, lokalanknuten. Familjen bor, fick jag snabbt veta, i New Hampshire i närheten av Ivy League-universitetet Dartmouth där jag en gång läste och där han är skilsmässoadvokat. Och så höll vi igång konversationen nästan alla åtta timmarna, bara någon gång avbrutna av en snabbt passerad turbulens. Vi pratade om gångna tider, om amerikanska presidenter (Trump avfärdade han med några få föraktfulla ord), och om Vietnam-kriget som kom att dominera den reformivrige Lyndon Johnson eftermäle. Som elva år yngre än jag behövde han inte riskera att dras in i det genom lottning – och vi samtalade om det märkliga att radikala politiker alltid haft svårt att samla en majoritet av röster i USA (det var på håret att författaren Upton Sinclair blivit guvernör i Kalifornien men inte heller han lyckades). Och Bernie Sanders i New England talar sig hes, men förgäves…

Nu vet jag alltså hur en amerikansk professor förväntas klä sig, fast det visste jag nog redan.

Han var lika upprörd som jag över Hillary Clintons felbedömning i den tv-sända debatten med Donald Trump: hon skulle förstås ha beordrat honom att gå till sin ringhörna när hon hade ordet i stället för att lufsa efter henne som en björn. Den fege debattledaren vågade inte göra det. Om hon gjort det hade hon vunnit valet, hävdade advokaten. Kanske önsketänkande, men om så skett hade vi sluppit strömkantringen i amerikansk inrikespolitik, och den osmakliga utvecklingen att rena lögner inte kallas så, utan det absurda alternativa fakta. Jag fick veta att hans farfar hade varit juvelerare i Italien och fenomenal på att karva kaméer. Onekligen ett trevligare sätt att hålla familjen vid liv än Trumps farfars bordeller längs vägen till Klondyke…

Inför landningen bytte vi adresser, och de tyckte att jag borde besöka dem. Ja, kanske… Det fick mig att minnas något liknande när jag var inte ens hälften så gammal som nu: jag hade fått nordiska forskarpengar att flyga till Nya Zeeland och Australien för att intervjua skandinaviska utflyttare – banden från samtalen finns i Växjö, och i kopia i Ålborg. I en paus i Sydney vandrade jag ner till Circular Quay nära operahuset och tog på måfå en båt till en okänd förstad. Genast kom jag i snack med en jämnårig som slutat jobbet för dagen och var på väg från kontoret. Efter bara några minuter bjöd han hem mig på middag, samman med kompisar. Och när han fick veta att jag skulle norrut till Queensland i samma ärende tyckte han att jag borde bo hos hans föräldrar där uppe – det gjorde jag. Människors möte…

Nu vet jag alltså hur en amerikansk professor förväntas klä sig, fast det visste jag nog redan. Men jag har också fått veta att professorer vid danska läroanstalter gärna klär sig enhetligt, strikt och snyggt: svart kavaj, svarta byxor, svarta skor, svart polotröja. Fast så var det inte med den genomkunnige och oftast blide Mogens Brøndsted som var Odense Universitets förste rektor och som jag hade förmånen att vara kollega med under tio års tid på Nordisk Institut där: han bar ingen slips, men han knäppte översta skjortknappen – en okänd sed både hemmavid och i det stora landet i väster. Och nu lyser solen, och det är första maj. Men i USA demonstrerar man inte under flammande röda fanor.

The post Amerikanska anteckningar: Om yrkesuniformer first appeared on Opulens.

KOREOGRAFI. Kenneth Kvarnström och fyra dansare åker på Sverigeturné med verket “Pianotopografier”. Men dansen lämnar koreografen åt dansarna i vad som kanske är hans sista verk. Själv sitter han mest på en pall.

Kenneth Kvarnström har aldrig tyckt om att stå på scen och avslutade sin karriär som dansare så fort det bara gick. I stället har finlandssvensken kommit att göra sig ett namn som en av Nordens mest framstående koreografer de senaste 30 åren.

Emellanåt tvingar han dock sig själv att ta plats på scen och i det nya verket “Pianotopografier” är det alltså dags igen. Men dansen lämnar han till de fyra unga dansarna. Själv sitter han mest på en pall och stirrar in i fonden.

– Jag fungerar lite som en vaktmästare, även om jag samverkar med koreografin. Jag städar upp på scenen, förbereder saker, håller upp en kuliss och målar lite. Jag har alltid varit mer intresserad av iscensättande än av att själv stå på scen, säger han.

– Dessutom har jag en del förslitningsskador. Det finns saker som jag inte kan göra längre, som jag får förklara stället för att visa. En dansares liv är kort. Den äldste dansaren i det här gänget är 35 år och det är mycket som gör ont på honom.

Ser fram emot publiksnack

I “Pianotopografier” möts dans, bildkonst och musik i ett allkonstverk. Musiken är hämtad från den tyske kompositören Nils Frahms molltunga album “Solo remains” (2016). Inte så konstigt då att Svenska Dagbladets kritiker i en recension efter en pressvisning i Stockholm tog fasta på att verket rymmer en stor dos melankoli.

– Ljudbilden är förstås väldigt viktig, eftersom örat är starkare än ögat. Om jag hade valt hårdrock i stället för Frahms stillsamma pianomusik hade intrycket blivit ett annat.

“Pianotopografier” är ett samarbete mellan Rum för Dans i Halland och Riksteatern. Urpremiären sker i Falkenberg den 27 januari och därefter blir det Sverigeturné. Men till Falkenberg är det svårt att locka Stockholmstidningarna, därav pressvisningen.

– Det är första gången ett av mina verk pressvisas. Det känns lite märkligt, har vi redan haft premiär? Nu är jag mer stressad över turnén än över den riktiga premiären. Förra veckan var en av dansarna sjuka och vi håller på fram till mars.

“Pianotopografier” är ett verk som har växt fram under pandemin och det har gått åt en hel hög med covidtester under repetitionerna. Turnén genomförs enligt rådande publikrestriktioner och varje föreställning följs av ett samtal med publiken.

– Det var något som jag krävde. Jag tycker att publiksnack är jätteintressant. Jag och dansarna blir blinda för vårt arbeta. Det är bra att få se det från ett annat håll.

Kanske sista verket

Kenneth Kvarnström fyller 60 år nästa år och har en lång karriär bakom sig. (I hans vindsförråd står två lådor som ska raka vägen till Dansmuseet när han lämnar in.) Han är öppen med att “Pianotopografier” kanske blir hans sista verk, inte för att han har tröttnat och vill lägga av, utan för att han inte längre orkar med den krångliga kulturpolitiken som, menar han, signalerar att dans är något som ingen vill se.

– Flera upparbetade system håller på att kollapsa. Det går inte så bra för dansen i Sverige just nu. Jag ska egentligen inte klaga, men känner inte att jag behöver hålla mig kvar med tänder och klor. Jag har börjat nosa lite på det här med måleri och skulptur i det här verket. Det är kanske något som jag kommer att fortsätta med.

Men innan han byter bana ska den uppskjutna föreställningen “12 songs” nästa år ha premiär i Göteborg. Föreställningen är ett nära samarbeta mellan Kenneth Kvarnström och den norska musikern Ane Brun och bygger på hennes låtskatt, som med hjälp av Ane Brun själv, en orkester och gästande musiker ska gestaltas på Göteborgsoperan med hjälp av operans eget danskompani och Kenneth Kvarnströms koreografi.

– Det har varit väldigt spännande att visualisera hennes värld. Hade jag varit yngre hade jag nog varit fullständigt skräckslagen. Nu är jag bara lite skräckslagen.

Viktor Andersson/TT

The post Kenneth Kvarnström: En dansares liv är kort first appeared on Opulens.