PANDEMI. “Vad har de köpt för dessa blodspengar som kanske hade kunnat spara livet på gamla och svaga? Hus i Skärgården? Bilar, båtar, lyxresor?”, skriver Crister Enander.

Döden går tätt intill oss alla sedan Den Stora Skuggan lägrade sig över klotet.  Den fjärde juni uppgav myndigheterna att det fanns 4 639 personer som dött av viruset. Beräkningar visar att sjuttiofem procent av dessa våra döda var så kallade åldringar.

Det är en hög andel, och frågorna blir många. Tog Döden dem i förtid? Nedrustningen av svensk sjukvård går numera i denna grymma tid att mäta, svart på vitt. Lik för lik.

Privatiseringen av vården, den cyniska och ohämmade jakten på vinst i vården, kan mätas. Ålderdomshem och de många bostäder som Hemtjänst och sköterskor besöker saknar skyddsutrustning, eftersom pengarna som borde gått till undersköterskornas skyddskläder i stället har delats ut som ren vinst.

De mångas död rasslar muntert och glatt på fåtalet rikas bankkonton. Självfallet på banker utomlands, onåbara för beskattning. Ingen, inte ens Ebba Busch, Ulf Kristersson eller den obehaglige Jimmie Åkesson, kan hävda att de inte visste. Ännu mindre att de inte vet det idag. Det är självfallet plågsamt att mäta Döden i kalla siffror. Smärtan och sorgen är överväldigande.

Ändå måste vi. De Döda kräver det.

Lyssna till deras plågade rosslingar ur hårt angripna lungor, titta på blodet som rinner över deras torra och spruckna läppar!

Titta! sa jag. Lyssna!
Lyssna på ljudet när lungor slutar uppta syre!

De dog på grund av andra människors girighet och grymhet. De plågades svårt sina sista veckor i livet på grund av högerpolitik och ett förblindat gullande med och en frånstötande underdånighet inför den mest hänsynslösa avarten av kapitalism som någonsin funnits.

Det är – till en början – Fredrik Reinfeldt och Anders Borg som ska ställas till svars. På åtta år raserade de svensk sjuk- och åldringsvård. De är skyldiga. Deras är ansvaret.

Nästan alla så kallade beredskapslager, resurslager, stod tomma vid utbrottet.

I en annan tid hade de dragits ut på Stortorget i Stockholm och historieböckerna hade måhända noterat händelsen som ”Stockholms andra blodbad”. Det sa åtminstone en i vanliga fall snudd på timid vän till mig häromdagen. Hon är för övrigt historiker.

Nästan alla så kallade beredskapslager, resurslager, stod tomma vid utbrottet.Vad har de köpt för dessa blodspengar som kanske hade kunnat spara livet på gamla och svaga? Hus i Skärgården? Bilar, båtar, lyxresor? Ägarna hade inte nöjt sig enbart med att inte köpa ny skyddsutrustning. De hade sålt ut vad som en gång fanns. Mer vinst. Profit!

Vad har de köpt för dessa blodspengar som kanske hade kunnat spara livet på gamla och svaga? Hus i Skärgården? Bilar, båtar, lyxresor?

Min vrede känner tamejfan inga gränser. Redan i slutet av april rapporterade bland annat Kommunalarbetaren och Aftonbladet: ”Larm efter larm har kommit om att personal i äldrevården och hemtjänsten saknar rätt skyddsutrustning.” Många undersköterskor, och även deras barn och familjer, har insjuknat på grund av snikenhet och girighet.

Politiken skär rakt igenom Den Stora Skuggan. Klassfrågan skriker oss alla rakt i ansiktet. De fattiga, de underbetalda, de svaga och gamla drabbas hårdast. Rikt folk flyr ut till flotta sommarhus och lever lyxigt karantänliv och klagat upprört och skakat över att leveranserna av oxfilé och sparris inte fungerar på ett tillfredsställande och adekvat sätt.

Vreden… som sagt. Venerna i min kropp sjuder. Det isar i tänderna av ilska, en rättmätig vrede. ”I hälso- och sjukvårdslagens 3e kapitel, paragraf 3, slås fast att vården ska ges på lika villkor och att den som har största behovet ska prioriteras. I Sverige har lagen i princip satts ur spel av marknadiseringen, vilket bland annat framgår av att patienter med privata vårdförsäkringar går före i vårdkön”, skriver docent Lars Taxén.

Men även om vi fortfarande hade levt i demokratiskt land, där alla medborgare hade samma värde och var lika inför lagen och jämställda i vårdkön, skulle det inte finnas adekvat vård då vi väntat klart på vår tur. Vården har slumpats bort, billigt och ibland gratis, till bolagshajar utan skrupler och utan skattskrivningsort.

Vård finns inte längre att få. Därför blir lyxiga privatkliniker vanligare och vanligare. Ruinlandskap, köer med döende och svårt sjuka. Och nu växer likhögarna som ett väntat resultat av privatiseringen.

Alla som ville veta visste att det var exakt här vi skulle hamna. Klasskillnader. Fattiga blir fattigare, de dör i vårdköerna, hostar sönder lungorna, spyr blod, kvävs. De rika blir rikare. Vi har fått en urgröpt demokrati där floskelmakare och plundrare styr landet. Vi har fått en nedrustad sjukvård och omsorg och en skövlad åldringsvård. Därtill skall läggas ett brandskattat socialförsäkringssystem som läcker miljarder över till andra verksamheter.

Nu måste vi lära av misstagen. Detta kan vi inte – och det borde ingen – kunna acceptera. Jag gör det inte.

The post “De mångas död rasslar muntert” first appeared on Opulens.

VREDE. Beskedet att en privat cancerklinik ska etableras i Lund får Crister Enander att känna en växande vrede. Han hävdar alla människors lika värde och ställer detta mot idén att den bästa vården endast ska kunna erhållas av den som har råd.  Han vänder sig mot “geschäftet som ger vinst på vård”.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Pengar är aldrig rätt!

I vrede — den sortens vrede som smakar aska och exploderande eldklot från de vredgade och nödvändiga Profeterna i Gamla Testamentet — formulerar jag dessa ord.

De sammanfattar på ett tydligt sätt en för mig grundläggande hållning. Vi äger alla samma värde som människor. Och detta människovärde har inte  — ja, det får inte! — ha med pengar att skaffa. Den direkta bakgrunden är att Antonia Ax:son Johnson och något av hennes många företag och skumma aktiebolag beslutat att här i Lund — där jag bor och dagligdags skriver ihop till bröd och salt på bordet — inom kort ska öppna en privat cancerklinik.

Affärsverksamheten och grundtankarna bakom — dess provocerande exklusivitet är snudd på omöjlig att hantera och lika svårt är det att inte drabbas av en ilska som en kort stund kan grumla den skarpaste blick.

Ordet privat, det frånstötande geschäftet som ger vinst på vård och dränerar skattemedlen och förvandlar våra gemensamma pengar till stora vinster ute på världens börser, ska här uppfattas i dubbel mening.

I en vidrig tvetydighet.

Nu gäller det nämligen inte längre uteslutande att stora och oftast anonyma bolag ska tjäna pengar på våra sjukdomar och parasitera på mänsklig olycka, den skröplighet och bristande hälsa som förr eller senare drabbar oss alla, även om många framhärdar i förnekelse fram till dess ambulansen kör upp dem till akuten eller en läkare förmedlar det besked ingen vill ha.

Nej. Kapitalet, dess ägare och villiga tjänare, ska nu och tydligen på bred front även rent medicinskt — på särskilda kliniker — ta hand om framför allt de sina. De egna redan rika. På till exempel denna nya cancerklinik duger inte — inte tillräckligt — de skatter staten har vikt och avsatt särskilt i Socialförsäkringssystemet för varje enskilds sjukvård.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Nej, denna nya form av vård, säkerligen i de elegantaste och modernaste miljöer, är helt och hållet skapad för de förmögna och de verkliga höginkomsttagarna. Vad en människa har på bankkontona, och hur välskötta och välfyllda deras aktieportföljer är, bestämmer om de har råd att få den förnämsta specialistvården eller inte.

De fattiga däremot ska, enligt denna skeva världsbild och cyniska människosyn, där såväl rättvisa som hälsa stavas just pengar, inte längre ha tillgång till vård av bästa kvalitet. Kräftsvulsterna som vänder kroppens celler emot människors egna kroppar ska hejdas och behandlas enkom hos de bättre bemedlade, och få fortsätta att tugga i sig de fattigas utslitna och angripna kroppar.

Smärta, lidanden och död ska förvandlas till en fråga som avgörs av förmögenheternas storlek.

Det är grundtanken. Vårdinrättningens namn är Perituskliniken. Den ligger på Scheelegatan här i Lund, närmare bestämt på nummer 8. Framöver kommer jag att förnimma en avskalad avsky och en mäktig upprördhet som får det att isa i tänderna på mig varenda gång jag passerar det huset.

Men jag kommer också varje gång att tänka: Hur och vad gör vi som bor här i den lilla staden på slätten för att stoppa denna skändliga orättvisa? Och, tänker jag nu automatiskt, vilka politiska medel kommer — i det allmänna medvetandet — att vara tillåtna då de rikaste och mäktigaste inte längre har kvar några spärrar? Dessa de redan privilegierade skyr nämligen inga medel för att skaffa sig fördelar när det nu även handlar om livets slut, om dödliga sjukdomar och möjligheter att förlänga livet och mildra outhärdligt lidande.

De är rikare. Så är det.

Men vi är många, så mäktigt många fler, och detta borde skrämma dem på samma sätt som det måste och utan tvivel kan ge oss mod och styrka.

Antonia Ax:son Johnson drivs av att oavbrutet få sin förmögenhet att växa. Nu är det däremot inte alls på det sättet att hon är bättre eller duktigare än andra. Hon har ärvt pengarna och hon har således  inte gjort några som helst exceptionella insatser. Genom att blott bli född av “rätt” föräldrar har hon fått möjligheten att via arv få förmögenheterna att förmera sig.

Hon är inte på något sätt bättre lämpad för överlevnad, som någon i en kommentar påstod och då säkerligen tänkte på Charles Darwin.

Tvärtom, tror jag.

Hur länge hade hon och hennes likar klarat sig i dagens hårda samhälle utan sina privilegier? Utan pengar, utan de rätta skolorna, utan de rätta kontakterna?

Inte länge. Förmodligen inte alls, misstänker jag.

De som hyllar djungelns lag tycks visst alltid vara just de personer som skulle stryka med allra först därute i asfaltsdjungeln där rättvisa stavas styrka. Och, paradoxalt nog, är det just de människor som de nu behandlar på ett vidrigt sätt som skulle vara de första — och säkert också de sista —att hjälpa dem under dessa betingelser.

Diskussionen om Antonia Ax:son Johnsons initiativ — oavsett vad försäljarsvadan än kommer att ljuga om klinikens arbete — kommer inte att blåsa över fort. Genom att starta en cancerklinik där förmögenhet och stora inkomster avgör vem som erbjuds möjlighet till just denna — som det står i deras egen presentation — “spetskompetens” inom modern cancerbehandling, har en sedan ett halvsekel tillbaka stängd dörr öppnats. Här beträder de rikaste i vårt samhälle mark som länge betraktats som höjd över alla former av svinaktigt agerande där det nu även inför döden görs skillnad på fattig och rik.

Den här formen av förnedrande och föråldrat förtryck, inför döden, där förmögenhet och pengar låter människovärdet devalveras i ett av jordens rikaste länder, är omöjlig att acceptera och tolerera.

Känslan för rättvisa och verklig demokrati har under en följd av årtionden och olika regeringar, den ena mer högervriden och cyniskt egoistisk än den andra, gröpts ur på ett nästan otänkbart sätt. Men här, invid porten bakom vilken cancersvulsterna, smärta och döden härskar, måste det komma en vändning. Det är jag övertygad om.

Vreden kommer att sprida sig. Inte ens de politiska partierna kommer att kunna smussla undan denna djupt förnedrande orättvisa.

Alla artiklar av Crister Enander

The post En kräftsvulst på samhällskroppen first appeared on Opulens.