POLITIK. ”Jag föreslår att Sveriges regering ska tillsätta en haverikommission för att fastslå varför barn blir betalda mördare. Barn som utför mord är ett symptom på att Sverige havererat på flera sätt.” Det skriver Lars Thulin i veckans krönika.

Det var söndagskväll i augusti förra året på min favoritpub Tre Vänner hemma i Midsommarkransen i södra Stockholm. Vid elvatiden reser sig en 25-årig man för att lämna lokalen. Då han går ut genom dörren möts han av flera skott från en person utanför. Kulor viner in i lokalen. En man i baren får glaset han har i handen krossat av en kula. Skytten och hans kumpan försvinner på elsparkcykel. Den skjutne förs till sjukhus men dödförklaras där.

Samma månad i Skurup i södra Skåne. En 56-årig man är ensam i sin villa. På kvällen hör han glaset i altandörren krossas. Han skyndar dit. En person står i rummet med ett automatvapen. Ett tiotal skott avlossas. Mannen dör förmodligen omedelbart av skottskadorna. Skytten försvinner till en taxi som väntar en bit bort i samhället.

I området Skalleberget i Västerås i november 2023 får en man i 35-årsåldern besök. Fyra personer ringer på hans dörr. När han öppnar smäller det från en pistol. Mannen träffas av sex skott i huvud och överkropp och dör på golvet i sin hall.

Betalda mördarna var barn

Är detta bara vardag i den kriminalitet vi vant oss vid? Nja, de hänger ihop på två vis. Det första är att mördarna var barn. Alltså medborgare under 15 år. I Skurup och Västerås var de som tryckte av 14 år. I Midsommarkransen 13 år.

Det andra är att morden var beställda och att barnen tagit på sig uppdragen mot betalning. Kontraktsmord där mördarna går fria från straff. Eftersom de är barn.

13 år. När man går i sjätte klass har man vanligtvis fyllt eller ska snart fylla 13. Hur många av oss hämtade i den åldern ut skarpladdade pistoler för att med dessa avsluta livet för en person vi aldrig sett? Själv drömde jag om en växelcykel och ville se en barnförbjuden film.

Ett havererat samhälle

Trenden är skrämmande. 2024 var 136 barn misstänkta för inblandning i mord eller mordplaner. Året dessförinnan var antalet 36. För mig är utvecklingen nästan omöjlig att ta in. I ett av världens mest utvecklade, rika och trygga länder tar allt fler barn på sig morduppdrag mot betalning och utför ofta gärningarna utan hänsyn till om utomstående skadas.

Jag må låta melodramatisk, men för mig är detta ett tecken på ett samhälle som havererat, som totalt misslyckats med en av sina grundläggande uppgifter – att ta hand om och skydda sina barn.

Vilken vuxenvärld har kunnat tillåta att detta händer? När och varför spårade allt ur? Vad kommer detta att leda till för samhälle på sikt? Frågorna är så oerhört viktiga att alla borde stanna upp. Gemensamt göra detta till ett av de viktigaste ämnena på dagordningen. Att laga ett trasigt samhälle.

Patetiskt politiskt självmål

Vad görs? Visst diskuteras utvecklingen. Men som med många frågor hamnar den i det som kallas blame-game: ”skyll inte på oss”.

– Allt är förra regeringens fel. Vi såg det minsann komma, men…

Reflexen präglar regeringar samt debattörer av alla kulörer. Taktiken fungerar uselt då den möter verkligheten. De senaste 49 åren har våra regeringsalternativ nästan helt jämnt delat på makten. Att då påstå att andra sidan gjort allt fel på sina 25 år, men att man själv under motsvarande tidsperiod inte kunnat ställa något tillrätta, är ett patetiskt självmål.

Hur förhindras att fler barn blir mördare?

Dagens regering, tre partier i Rosenbad som styrs med fjärrkontroll av ett fjärde med rötter i nazismen, försöker göra något. En del är bra. Polisen har dessutom blivit mycket bättre på att utreda och lagföra. Fast polis och regering är reaktiva, reagerar på det som hänt. Men väldigt lite proaktiva – se till att det inte händer. Att inte fler barn mördar för pengar.

För regeringen, samt partiet med fjärrkontrollen, tycks förebyggande arbete vara mesigt och töntigt. Hårda tag är det som gäller. Det ger rubriker och chans att vinna tiondels procentenheter i nästa opinionsundersökning.  Samtidigt tillåter samma regering att skolan förfaller med storkapitalet som ivrig och girig rivningsarbetare. Och att arbetslösheten rusar till tidigare otänkbara nivåer. Faktorer som ökar risk för utslagning och utanförskap.

Åtgärder mot detta kräver vad dessa politiker är paniskt rädda för – något som ska betalas med skatter. Mord, med de resurser som det kräver av det allmänna, plus mänskligt lidande, är oerhört kostsamma. Den summan hade kunnat bekosta många resurser i skola och socialomsorg. Men den satsningen ger inga politiska poäng och övertrumfar inte de tre mantran som styr, och alltid styrt, det största regeringspartiet. Dessa är: lägre skatter för höginkomsttagare, ännu lägre skatter för höginkomsttagare samt slutligen jobbskatteavdrag nummer typ 314. Inget i hela världen tycks viktigare.

Då finns inte plats för det som förbättrar på sikt. Bortom nästa val?  Vem bryr sig?

Det krävs en haverikommission

Vad föreslår jag?

Jag föreslår att Sveriges regering ska tillsätta en haverikommission för att fastslå varför barn blir betalda mördare. Barn som utför mord är ett symptom på att Sverige havererat på flera sätt. En kommission av sakkunniga som jobbar förutsättningslöst och går till botten med orsakerna. Och sedan föreslår åtgärder. Det kommer bli mödosamt, kosta pengar och ta tid. Men vad är alternativet?

Expertgruppen bör vara kliniskt ren från politiker, lobbyister och tyckare.

I en haverikommission är nämligen det sista som behövs personer som skyller ifrån sig.

The post Varför blir barn betalda mördare? first appeared on Opulens.

POLITIK. ”Elakt och drastiskt kan sägas att högern älskar skattepengar man kan sno åt sig och stoppa i egna plånböcker, men hatar skatter som går tillbaka till medborgarna i form av service.” Det skriver Lars Thulin i veckans krönika.

I högerns värld är skattesänkningar självändamål. Precis som privatiseringar. Om effekterna av åtgärderna är bra eller dåliga är ovidkommande.

Så vår regering, styrd av SD, dånar på med skattesänkningar i ett läge med krisande kommuner och regioner, en skola i fritt fall kvalitetsmässigt, en infrastruktur där järnvägar och VA-system bokstavligt faller i bitar samt ett försvar som måste väckas till liv när krigiska grannen i öst mullrar. Ett försvar som tidigare högerregeringar ansåg vara ett onödigt särintresse.

Sänkta skatter för högerns favoriter

Skattesänkningarna går främst till dem som högern gullar med – de som tjänar mest. Samt till dem som det nyssnazistiska partiet gullar med – snusare, älskare av plastpåsar och personer som gärna kör långt i bränsleslukande bilar.

För högern är skatt alltid lika med stöld från medborgarna. Skatt är sedlar som körs genom en dokumentförstörare. Att skattepengar kan göra nytta för samhället eller att det blir problem om skatten inte räcker till, är tankar som inte fått plats i högerns DNA-kod.

Högern föredrar alltid sänkt skatt

Fast det väsentliga är väl inte om skattesatsen är säg 41 procent eller 35.  Utan vad vi medborgare får för pengarna. Personligen betalar jag hellre den högre satsen om pengarna går tillbaka till mig och övriga medborgare i form av bra service, främst i vård, skola och omsorg. Men i högerns värld är 35 procent alltid bättre även om gemensamma åtaganden sätts på svältkur. Bra är också om en del av skattepengarna går rakt ner i riskkapitalisters fickor i form av vinster som de tar ut för att driva vård, skola och omsorg. Detta via bolag som ofta ägs, eller drivs, av högerns bästa lekkamrater.

Elakt och drastiskt kan sägas att högern älskar skattepengar man kan sno åt sig och stoppa i egna plånböcker, men hatar skatter som går tillbaka till medborgarna i form av service.

Ekonomi är sällan så svårt. Alla som hyfsat kan sköta sitt hushåll fattar samma saker som en finansminister. Nämligen att i princip ingenting är gratis och att det ofta är en fråga om från vilket konto en kostnad ska dras, samt till vilket konto som räkningen ska betalas. Betala måste man i alla fall.

Den amerikanska synen på skatter

I USA är skatterna lägre. Men den normala familjen som vill ha en bra sjukvård och där barnen ska kunna utbilda sig på högskolan, betalar betydligt mer för sin samhälleliga service än vad man gör i övriga västvärlden. Det amerikanska systemet föder dessutom en undervegetation av verksamheter – mängder av försäkringsbolag för sjukvården samt en armé av advokater som ständigt ska stämma allt och alla. En väsentlig del av kostnaden för sjukhus i USA går till försäkringar och lagkunniga för att skydda mot stämningar för sådant som kan betraktas som felaktiga behandlingar. Jurister jobbar inte gratis.

I USA kämpar alltså inte högern mot skattefinansierade verksamheter av ekonomiska skäl, eftersom skillnaden på notorna jämfört med privata alternativ inte är högre utan lägre. Nej, motståndet är helt ideologiskt, precis som den svenska högerns hat mot skatter i allmänhet, precis som dess reservationslösa kärlek till skattesänkningar. Ledande politiker i USA dömer ut ett system med skattefinansierad vård som kommunism. Något ologiskt för i så fall är nästan hela västvärlden kommunistisk, även USA:s granne i norr, Kanada. Men i kampen mellan ideologi och logik vinner oftast ideologin på knockout.

Mer pengar till de rikaste

Det bärande i den klassiska högerns sätt att se på skattefinansierade verksamheter är att i den modellen kan en del av de pengar man betalar in vid några tillfällen gå till att hjälpa andra. Med det underförstådda löftet att jag då själv kan få pengar när jag behöver det. För många är denna tankegång ett exempel på solidaritet. För högern är det kommunism. Därför så avskyvärd att den riskerar att resultera i ett blodtryck så högt att en stroke lurar runt hörnet. I det läget är den bästa medicinen att ha en finansminister som Elisabeth Svantesson.

Hennes och övriga högertänkares försvar för mer pengar till de rikaste är smul-modellen. Att när de välbeställda får mer pengar så sipprar en del smulor från deras kalas ner i folkdjupet, vilket sätter fart på ekonomin. De rikas konsumtion ger jobb, som kan ge mer konsumtion, som kan ge…. På ekonomispråk kallas det multiplikatoreffekter.

Problemet med modellen är att extra pengar till de rikaste ofta i liten utsträckning går till utlägg som gynnar landet i stort. Utan främst till sparande och ren lyxkonsumtion, ofta med vinnare långt utanför våra gränser. Extra pengar till normalt avlönade kan gå till mer och bättre mat från Willys, kläder från svenska butiker samt behövlig renovering av det egna huset. Det ger multiplikatoreffekter. Fler andelar i högriskfonder baserade i Gibraltar eller Lichtenstein, dyr konst samt jorden-runt-resor ger inte dessa effekter.

Givetvis är allt en glidande skala. Skattesänkningar ska inte vara självändamål. Fast inte heller höga skatter. Det vi betalar för via skattsedeln måste skötas effektivt. Men våra skattepengar ska inte stoppas i bankomater där näringslivet och högerns kompisar kan tanka ut stora belopp till egna plånböcker. Så sker idag med Tidölagets mycket goda minne.

The post För högern är skatt lika med stöld first appeared on Opulens.

SÄGA IFRÅN. Fattigdom är ingen skam. Det är fråga om ett politiskt misslyckande. I diskussionen om, och protesterna mot, liksom de absurda hyllningarna av de inskränkta och bigotta lokalpolitiker som den senaste tiden förbjudit tiggeri glömdes denna självklara sanning alltid bort, skriver Crister Enander.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Tysta köer ringlar sig framåt. Sakta rör de sig fram mot bordet där matkärlen står framställda. Nedslagna blickar. Försagda miner. Och skammens böjda nackar.

Ingen vill vara där. Ingen talar frivilligt. Sneglande ögonkast i smyg.

Det sitter djupt i oss alla. Att ta emot allmosor ses — perverst nog — som en form av förnedring. Som ett moraliskt misslyckande. Det är en fördom som tycks svår, ja, rentav omöjlig att utrota.

Fattigdom är ingen skam. Det är fråga om ett politiskt misslyckande, ett tecken på ett samhälleligt fiasko. Inget annat. I diskussionen om ,och protesterna mot, liksom de absurda hyllningarna av de inskränkta och bigotta lokalpolitiker som den senaste tiden förbjudit tiggeri glömdes denna självklara sanning alltid bort.

Enskilda människor har inte kommit till korta. Samhället har inte klarat av sitt uppdrag. Det rör sig om ett politiskt och administrativt systemfel.

Ingen — och jag menar verkligen ingen — vill frivilligt sträcka ut näven för att kanske, eller oftast inte, få ta del av andras givmildhet och godhet. Allmosan bränner som saltsyra i handen, skär sår i själen.

Nyligen skrev jag en krönika där jag tog upp den nya tidens oroväckande ängslighet och den politiska paralysi den ofta för med sig.

En ny sorts rädsla slår allt oftare följe med allt fler in i det mörka skymningsland som ersatt välfärdssamhället. Tigandet inför missförhållanden och orättvisor blir hos många till en andra natur, och detta medför även en närmast krampaktig ovilja — eller oförmåga — att se vad som verkligen händer och sker i dagens Sverige.

Håller vi sakta på att trubbas av? Skalas själva vår mänsklighet av oss som kunde vi plötsligt ömsa skinn, bli av med empati och inlevelseförmåga och få en noshörnings hårda hud i stället?

Bryr vi oss inte längre? Blundar vi numera helst för orättvisor och uppenbara missförhållanden? Vill vi verkligen inte veta? Orkar vi inte längre ens att hålla liv i vår vrede? Hur mycket elände — och förnedrande dynga från övermakten — tål vi?

Nedskärningar. Hysteriska och vettlösa besparingar där utan tvekan mer insatser och pengar inte bara behövs utan krävs omedelbart för att människor inte ska lida och lida svårt och även riskerar att avlida.

En vård där vinst går före allt i alla lägen och sammanhang. Patienter och personal, unga och gamla, som varje dag far illa, hemma, på arbetet, på sjukhus och vårdinrättningar. Sjuka som systematiskt vägras den ekonomiska hjälp de har rätt till — det är våra pengar, ingen annans. Våra!

Den huvudlösa — för att inte säga hysteriska och ideologiskt förblindade — privatiseringen har bland annat lett till att landets löjligt många privatägda apotek inte längre har viktiga och livsnödvändiga mediciner. Svårt sjuka människor, ja till och med döende kan inte längre få köpa de medikamenter som bokstavligen håller dem vid liv. Lagren är tomma. Ingen har överblick. Ingen tar ansvar. Larmrapporterna rasar in i allt högre tempo. Ingen bryr sig. Ty det ökar inte vinsten i deras aktiebolag.

Vill vi verkligen ha det så här? Eller uttryckt från en annan synvinkel: Finns det fortfarande någon som är beredd att försvara detta vansinne och denna misshushållning med gemensamma skattemedel? Hur många måste drabbas?

Det är numera långa köer till de få soppköken som frivilliga krafter organiserar  — inte minst  enskilda människor inom Diakonin och Frälsningsarmén. ”Vi möter människor som har jobbat hela sitt liv, men inte kan leva på sin pension. Det finns äldre hemlösa som sover på bussar, på stationen och i värmestugor när de är öppna. Det är helt förfärligt”, säger Mathilda Järgerdén i en intervju i tidningen Samhällsnytt. Hon arbetar som platschef på Stadsmissionen i Malmö.

Ja. Så är det. Soppkök i Sverige.

Året är 2019 och vårt land har en socialdemokratisk statsminister. Låt herr Stefan Löfven och fru Annika Strandhäll dela vardag med våra fattigpensionärer och hemlösa bara en enda ynka vecka. Sedan, efter dessa ynka sju dygn, skulle jag vilja höra vad de tycker om det välfärdssamhälle de nu hjälpsamt och nog så flinkt och falskt och tjänstvilligt krossar och river, sten för sten med en nit och ett engagemang som skrämmer mig och samtidigt fyller mig med en osedvanligt stor och mäktig vämjelse. Sveket är gigantiskt.

Att högerpartierna agerar som högerpartier alltid har gjort, ja inte förvånar det mig. De vill öka klyftorna, de strävar och har alltid strävat efter att ge till de redan riktigt rika och ta från de som trälar längst ner i samhällspyramiden.

Jag vägrar låta vredens lågor slockna. Jag vägrar förslöas.

Förtryck är förtryck. Armod är armod. Fattigdom är och förblir fattigdom. En människa är en människa och hennes värdighet får inte kränkas. Hennes mage får inte vara tom. Hon ska ha tak över huvudet och ett skäligt liv.

”Vi är inte skit!” – för att citera poeten Göran Sonnevi. Ja, jag vänjer mig inte! Jag kommer aldrig att vänja mig. Vi måste säga ifrån. Så ännu en gång, Göran Sonnevi skriver:

Men det finns bara dom här

människorna som

finns här,

slitna, förbrukade

Och det måste gå

För det går ju

inte utan människor

Även om de flesta inte fungerar så bra

är dom inte skit

Vi är inte skit!

The post Vi är inte skit! first appeared on Opulens.

EGENNYTTAN. “Den osynliga handen” är ett begrepp som myntades av Adam Smith. Han ansåg att det är bagarens egennytta vi har att tacka för att vi har bröd på bordet, inte hans människokärlek. Där finns utgångspunkten för denna satiriska betraktelse av Christian Wåhlander.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det var en gång en hand som var alldeles osynlig. Den höll moder jord i ett ömt grepp, ett fast grepp, ett krampaktigt grepp, den kramade moder jord sönder och samman, och den tillbads naturligtvis av det djur som kallas människa. Människan tyckte att det var en underbar hand, ty handen var sprungen ur människan själv. Det mest underbara med denna fantastiska osynliga hand var att den inte ställde några krav på människan över huvud taget, förutom att den ville bli lämnad i fred.

Rör mig inte, sa den osynliga handen. Låt mig vara, så blir allt bra. Jag har makten, men jag missbrukar den inte, ty jag är skapad ur er egoism, er girighet, er inbilskhet och er själviskhet, jag är skapad av djuret inom er, det vilda, det onda, det hänsynslösa djuret, så lita på mig bara så blir allting så bra så bra.

Liberalismens älskade fader Adam Smith var den som upptäckte den osynliga handen, och han sa att den skapades när människor bakade ett bröd och sålde detta bröd till sin granne. De bakar inte bröd för att de bryr sig om att andra ska få mat, sånt bryr de sig givetvis inte om, utan de bakar brödet för att tjäna pengar, sade han insiktsfullt. Och vem kan ge honom fel på denna punkt? Hur många skulle gå till jobbet om lönen reducerades till noll kronor per timma? Adam Smith insåg att denna magiska mekanism fungerade bäst om den fick jobba automatiskt, mekanismen var i själva verket en naturlag, och naturlagar står över människors klåfingrighet, det är inget vi kan rå på, naturlagen är i princip av Gud given! Oavsett vad detta individuella egenintresse faktiskt leder till i praktiken i en värld av kaotiska mänskliga instinkter, tankar, känslor och fantasier, så ska vi låta den osynliga handen som ju som sagt egentligen är en naturlag hållas, ty detta är gott, och ingen Gud är större än mammon!

Men allt var minsann inte frid och fröjd. Det fanns en massa elaka människor som tyckte att den sociala utslagning som följde i den osynliga handens svarta skugga och det förakt för dom svaga som tecknades av handens kloförsedda fingrar var något dåligt. Dom trodde inte att konkurrens och desperation och armod och djungelns hårda lag och blint vinstintresse var lösningen på alla problem. De var helt enkelt rädda för den knutna hårda handen, de sa att den förstörde moder jord och allt som fanns på den. De pekade på miljöförstöringen, på krigen, på självmorden, på utrotandet av mänskliga kulturer och på utrotandet av djurarter, på allt detta dödande, de pekade på en kontinent av plast som nu flyter runt på världshaven, de pekade på termometern som visade att exploateringen av den olja som varit lagrad i moder jords inre gjorde att allting hettades upp, ja, dessa elaka människor pekade på alla dessa saker och hade mage att säga att den osynliga handen som var skapad av människans sämsta sidor mot alla odds inte förde oss mot paradiset, utan snarare mot paradisets motsats, eller för att tala klarspråk: rakt åt helvete.

Naturligtvis måste något så heligt som en osynlig hand försvaras av soldater, och soldaterna sa att allt det där är ju bara ett missförstånd, ni tänker helt bakvänt, aldrig har vi haft det så bra som idag, och detta tack vare den osynliga handen! Visst växer fascismen igen i Europa, i USA, ja nästan överallt, och ja, det finns en liten plastkontinent större än Frankrike i världshaven kanske, men vad gör det, och jo, varmare har det blivit, men det är väl bara skönt, och vad ska man med is till i Arktis och Antarktis? Några djurarter hit eller dit, spela roll, det finns väl många kvar också, eller hur va? Tänk på allt fint vi har istället! Reklam-tv, sociala medier, och Indien och Kina och hela Afrika som lyfter sig ur fattigdomen med hjälp av en osynlig hand, och till på köpet fortsätter att bedriva en sällan skådad rovdrift på vår kära moder jord så att hon gråter sig till sömns varje natt. Några få fotbollsplaner regnskog skövlas per dag i Latinamerika och så planteras vinstdrivande grödor där och över hela världen som än mer utarmar djur- och växtliv, för det är ju så man tjänar pengar, och girigheten är den osynliga handens sanna själ, och allt detta är gott och jorden har ju inte riktigt tagit slut ännu. Och ja, tio personer av sju miljarder äger halva planeten och skattar så lite dom bara kan på Caymanöarna, men så vill ju den osynliga handen ha det så vill ni vara vänliga att hålla käften och tillbe den osynliga handen som alla vi andra kloka och intelligenta människor gör?

Liberalismens älskade fader Adam Smith som på 1700-talet såg vad ingen annan såg, nämligen en hand som var alldeles osynlig, och som drevs av människans egenintresse, ja, denne Adam Smith som sa att han sällan sett något gott komma ur goda människor, han ligger nu i en mörk fuktig grav nånstans i Skottland och har återförts till den multnande jord han kom ifrån en gång, och inte långt därifrån ligger hans käre vän David Hume, också han nationalekonom och filosof förstås, David Hume som var klarsynt nog att inse att ojämlikhet är bra, den sätter sprutt på ekonomin, har man det tillräckligt ruttet blir man väldigt kreativ plötsligt och hittar på en massa olika saker för att tjäna pengar, och så blir man rik och nån annan hamnar i skiten istället, ja, det var kloka gossar det där, det var liberalismens fäder helt enkelt, och deras idéer lever vidare eftersom det är så mysigt och trösterikt att få höra att allt egentligen är kalasfint redan nu genom att vi systematiskt låter våra primitiva instinkter styra, och deras idéer lever vidare för att det fortfarande finns jättemånga skolor kvar att privatisera och mängder av oskyldiga små barn och deras osäkra föräldrar att profitera på.

Alla artiklar av Christian Wåhlander

The post Sagan om den osynliga handen first appeared on Opulens.