PRESIDENTVAL. Joe Biden har hoppat av och Demokraternas presidentkandidat blir av allt att döma istället Kamala Harris. I kampen om Vita huset framstår en oberoende kandidat som ett möjligt alternativ: Robert F Kennedy Jr. Det menar historikern och författaren Lars Gunnarsson.

I det senaste årets många opinionsmätningar har Robert F Kennedy Jr (RFK Jr) haft ett relativt starkt stöd. Han har varit den främste kandidaten bland väljare under 45 år, han är starkt bland invandrargrupperna och han är givetvis den främste kandidaten bland de väljare som är oberoende, och som alltså inte har registrerat sig som varken demokrater eller republikaner. Allt detta talar för att han blir en “runner-up” i valet i november.

Medierna och opinionsinstituten har utgått från att Joe Biden och Donald Trump skulle bli de två huvudkandidaterna, med ignorerande av Robert F Kennedy Jr. Men varken demagogen Trump eller den knarrige gamle Biden attraherade en väsentlig del av väljarkåren. I stället har den unge och vitale Robert F Kennedy Jr framstått som ett gångbart alternativ.

Vicepresident Kamala Harris inträde på arenan ändrar förutsättningarna något till Robert F Kennedy Jr:s nackdel. Han kommer att tappa färgade väljare till henne, röster som Biden inte skulle ha fått. Harris ser ut att få ett gott stöd som ersättare för Biden, då många av de delegater till partikonventet i augusti hade bundit sig för Biden, har förklarat sig villiga att istället stödja Harris. Det demokratiska partiet kan göra en sådan tolkning av spelreglerna eftersom inga andra demokratiska kandidater lyckades i primärvalen. Då faller sig valet av Harris naturligt.

Om partiet kröner Harris i en förhandsnominering, förlorar partikonventet något av sin mening. Syftet med ett konvent är, historiskt sett, att delegater från hela landet möts och nominerar sin partikandidat genom omröstningar mellan olika kandidater. Men primärvalen är numera så många att en kandidat kan säkra en nominering innan konventet, vilket har reducerat dessa till kröningsfester.

Det finns också argument som talar emot Harris kandidatur. Delegaterna till konventet är valda för att stödja Biden och är därmed inte automatiskt bundna till Harris, eftersom väljarna i primärvalen aldrig röstade direkt på henne. Dessutom kan vicepresidentkandidater med fördel utses på konventen. Det hade alltså varit fullt möjligt för Biden att i augusti byta ut sin parhäst och välja en annan än Harris. Harris har inte blivit vald av väljare vare sig till vicepresident eller till presidentkandidat, bara utsedd. Om hon ändå blir det demokratiska partiets kandidat, blir valet i november den första gången som väljarna får ta ställning till henne. Då har hon glidit in lite väl enkelt.

Kamala Harris blev för fyra år sedan utvald som Bidens parhäst, därför att hon skulle locka väljare bland kvinnor och färgade, inte därför att han var ett presidentämne. Valet av parhäst handlar alltid om att bredda huvudkandidatens väljarbas. Robert F Kennedy Jr har gjort likadant, valt en kvinna med asiatiskt påbrå, Nicole Shanahan, för att locka väljare bland kvinnor och asiater. Därmed breddar han sin väljarbas.

Opinionsmätningar

Eftersom opinionsinstituten oftast bara mäter ställningen mellan två huvudkandidater, är det svårt att sia om Robert F Kennedy Jr:s reella chans. Innan Bidens avhopp såg det ut så här vid jämförelser två mot två: Trump skulle slå Biden, Robert F Kennedy Jr skulle göra det med större marginal, och Trump skulle slå RFK Jr knappt. Det senare tedde sig ologiskt, men väljarna hade olika preferenser beroende av vilka två de hade att välja emellan. När alla tre mättes – som om det var ett verkligt val – hade Trump vunnit knappt och Biden hade kommit tvåa knappt före Robert F Kennedy Jr. RFK Jr hade tagit väljare både från Trump och Biden, men mest från Biden. Robert F Kennedy Jr låg runt 20 procent av väljarkåren när alla tre jämfördes.

Om vi nu antar att Harris övertar Bidens väljare och därtill får en skjuts i sin kampanj, blir ställningen mellan Trump och Harris jämnare än vad den var mellan Trump och Biden. Mätningarna är många, komplicerade och lätt förvirrande. När Biden började att vackla gjorde Zogby Strategies en mätning som visade att Robert F Kennedy Jr skulle slå Trump klart om det var val bara mellan dessa två. Efter Harris inträde är det svårt att kortsiktigt skaffa sig en säker bild av utgången i ett val mellan tre. Med Biden kvar i racet hade Robert F Kennedy Jr haft ett ypperlig möjlighet att åtminstone bli tvåa i presidentvalet, men nu är det mer osäkert.

En sak är klar: Räkna inte bort Robert F Kennedy Jr.

Kennedy spekulerade

Vi tar det från början. Redan för mer än ett år sedan spekulerade Robert F Kennedy Jr i den situation som sedan uppkom, att Biden skulle ifrågasätts på grund av sin ålder. När RFK Jr då anmälde sig som kandidat för det demokratiska partiet, fick han genast runt 15 procent av väljarstödet.

Robert F Kennedy Jr såg alltså en chans att kandidera för partiet i förhoppning om att Biden skulle inse det hopplösa i situationen och göra som president Lyndon Johnson gjorde 1968, när RFK Jr:s far Robert F Kennedy utmanade honom. Johnson kastade omedelbart in handduken – och kanske skulle Biden göra likadant. Om inte, räknade Robert F Kennedy Jr med att göra som sin farbror Edward ”Ted” Kennedy gjorde 1980: utmana den sittande presidenten från det egna partiet – i det fallet Jimmy Carter – och ta sin kampanj hela vägen till partikonventet. Farbror Edward fick där sträcka vapen och det är troligt att RFK Jr också hade fått göra det på årets demokratiska partikonvent, om han hade löpt denna lina.

Det är sällan lyckosamt att utmana en sittande president från sitt eget parti, så demokraterna gjorde omedelbart klart för Robert F Kennedy Jr att de inte ville ha honom som en utmanare till Biden. Och nu har vi hamnat i den situation som RFK Jr först spekulerade i – partiet har tvingats att kasta in en annan kandidat än Biden i ett sent skede. Tyvärr hamnade Robert F Kennedy Jr tidigt utanför spelet och han tvingades i höstas att anmäla sig som oberoende kandidat. Han vände partiet ryggen och kallar tvåpartisystemet ”korrupt”. Han har eldat på i sin kampanj med outsinlig energi och han har befäst sin ställning bland väljarna. Stödet har ökat till över 20 procent.

Om Biden hade fortsatt och förlorat stort mot Trump, hade Robert F Kennedy Jr kunnat säga till det demokratiska partiet: ”Vad var det jag sade? Hade det inte vari bättre med mig än med Biden?” Nu får han inte det nöjet eftersom partiet har kastat in en ersättare.

Oberoende kandidater har deltagit förr i amerikanska presidentval och mest varit störande inslag för någon av huvudkandidaterna. I valet 1992 tog högermannen Ross Perot många väljare från republikanen George Bush den äldre och banade därmed väg för demokraternas Bill Clinton. Perot fick runt 20 procent av väljarstödet och det omöjliggjorde för Bush. Det är ovanligt med en så pass framgångsrik oberoende kandidat, men Robert F Kennedy Jr blir något liknande.

Nyhetsmedierna

Nyhetsmedierna i USA har hittills inte sett ljust på Kennedys kandidatur. Medierna räknas till etablissemanget och förmedlingen av politiska nyheter har tydliga värderande inslag. Denna tendens i nyhetsmedierna kan definieras så här: Medierna rapporterar inte om verkligheten såsom den är, utan som man vill att den ska vara. En etablerad nyhetskanal som det självuppblåsta CNN kan bestämma sig för att ignorera Robert F Kennedy Jr, på samma sätt som den väljer att överrapportera om det som kanalen anser vara Trumps alla fel och brister. Säga vad man vill, men det är inte neutralt. CNN har valt att ignorera JFK Jr. Han anser sig vara “censurerad” av kanalen och att de etablerade medierna är lika korrupta som tvåpartisystemet i sig, liksom den av lobbyister infekterade huvudstaden Washington DC. Robert F Kennedy Jr skräder inte orden.

När Robert F Kennedy Jr har porträtteras i svenska medier, har skribenterna tagit efter den bild som de amerikanska medierna har förmedlat. Man tar upp ovidkommande saker som att han en gång i tiden testade heroin. Sådant brukar numera passera tämligen obemärkt i väljarleden. Det sägs också att RFK Jr är kritisk mot covid-vaccinering. Det är inte sant. Han är inte ”anti-vaccin”, däremot är han för valfrihet, ”pro-choise”. Vaccinering får inte påtvingas offentliganställda, menar han. Under pandemin var han emot en total nedstängning. Han drev med andra ord en tämligen ”svensk” linje. Dessutom har han satt fingret på en känslig sak, nämligen de stora ekonomiska intressen som fanns bakom de världsomfattande vaccineringsprogrammen. Det har givit honom epitet ”konspirationsteoretiker”, vilket förstås är överdrivet. Men i medierna görs detta till huvudsak i bedömningen av hans presidentkandidatur.

Det är fel att underskatta Robert F Kennedy Jr:s chanser. I alla tider har de politiska, militära, ekonomiska, mediala och ideologiska etablissemangen ignorerat individer med nya politiska idéer – och alltför sent insett sina misstag. I valet för åtta år sedan gav CNN och andra nyhetsmedier full uppmärksamhet åt alla de politiskt etablerade kandidaterna – och så var den där fastighetskillen Trump också, som ingen tog på allvar. Vi vet hur det gick.

RFK Jr går sin egen väg

Robert F Kennedy Jr är näst äldste son till Robert F Kennedy, justitieministern och senatorn som mördades under sin presidentvalskampanj 1968, och brorson till president John F Kennedy, som mördades 1963. Han har trots denna familjehistoria länge nekats livvaktsskydd av Secret Service, och har först nu efter attentatet mot Trump beviljats sådant skydd på inrådan av Biden, som tänkte om på den punkten.

Robert F Kennedy Jr är advokat med miljörätt som specialitet. Han är den lille mannens representant, liksom sin far en tribun för underklassen. RFK Jr har dock inte ett obetingat stöd av familj och släkt. Hans syskon har haft andra värderingar i en rad frågor, särskilt i det som rörde pandemin. Robert F Kennedy Jr har alltid gått sin egen väg. När hans syskon för några år sedan starkt ifrågasatte benådningen av deras fars mördare Sirhan Sirhan framhöll de att en benådning förutsätter en mördares uttalade ånger, och något sådant hade de inte uppfattat. RFK Jr tänkte tvärtom. En dag ringde han hem till mördarens bror Munir för att diskutera saken. Munir kände genast igen den raspiga rösten i telefonen. Robert F Kennedy Jr berättade att han stödde en benådning.

Kennedyideologin

Robert F Kennedy Jr företräder i huvudsak en traditionell kennedysk ideologi, där ekonomisk och social rättvisa alltid har varit ledmotivet, och där medel- och arbetarklass står i fokus. Dessa klasser är dock inte nödvändigtvis detsamma som liberal vänster, utan är till stor del det motsatta: konservativ höger. Dessa väljare kan röra sig fritt mellan den republikanske Trump och den oberoende Robert F Kennedy Jr. (Samma mönster ser vi i Sverige, där arbetarröster lika gärna kan gå till SD som till S.) Både Trump och RFK Jr gör sig till talesmän för “den lille mannen”, båda vill ge röst åt den som ingen röst har, mot etablissemanget, mot storfinansen, mot lobbyisterna i Washington och mot ”det miltärindustriella komplexet”.

Både Trump och Robert F Kennedy Jr angriper etablissemanget utifrån. Det är inget nytt i amerikansk politik, snarare ett vanligt kampanjknep. Man kommer att tänka på jordnötsodlaren Jimmy Carter och Hollywoodskådespelaren Ronald Reagan.

Trump tjänade länge på att hålla sig utanför de tv-sända debattkäbblen. Det har även RFK Jr gjort, även om det i hans fall inte har varit en självvald strategi. Han var i förstone besviken på mediernas kyliga hållning, men tar nu tillfället i akt att förklara sig oberoende av dessa, för han räknar med att nå väljarna ändå.

Tvåpartisystemet

Familjen Kennedy förknippas med det demokratiska partiets liberala och progressiva vänsterflygel, men så enkelt är det inte längre. RFK Jr står delvis för samma värderingar som Trump. Liksom Trump luckrar han upp partisystemet, men från andra hållet. Politik i USA är mer pragmatisk än ideologisk, höger och vänster finns inte på samma sätt som i Europa. Partierna är valmaskinerier som uppstår med jämna mellanrum när det är val.

Tvåpartisystemet har alltid varit rörligt. Vid tiden för inbördeskriget var republikanerna det progressiva partiet. Sedan svängde det och rollerna blev ombytta, republikanerna blev det konservativa partiet (med undantag av sydstatsdemokraterna, som länge var de allra mest konservativa, en rest från inbördeskrigets dagar). Det demokratiska partiet har i modern tid varit ett parti för arbetar- och medelklass, och för det liberala etablissemanget, medan det republikanske partiet har varit ett konservativt parti för de välbesuttna. Nu svänger det igen. Donald Trump har omvandlat republikanerna till ett parti för medel- och arbetarklass. Det betyder att han och den partiobereonde Robert F Kennedy Jr konkurrerar om samma väljare.

Utrikespolitik

Liksom Trump vill RFK Jr minska på USA:s militära engagemang i utlandet. Robert F Kennedy Jr motsätter sig att USA uppträder som världspolis inblandad i det ena kostsamma kriget efter det andra, ty ett lands styrka ligger inte i dess militärmakt, utan i dess moraliska styrka. Här låter Kennedy som Jimmy Carter gjorde en gång i tiden och detta slags utrikespolitik gick inte alls hem då. Men för RFK Jr är det absurt att USA har 800 militärbaser runt om i världen, en rest från kalla kriget.

Robert F Kennedy Jr vill inte heller att USA fortsätter att uppträda med segrarfasoner efter det kalla kriget, eftersom det är provocerande för andra stormakter, däribland Ryssland. Och här kommer vi osökt in på Ukraina. RFK Jr:s lösning på den pågående konflikten påminner om hans fars och president John F Kennedy politik gentemot Sovjet under Kubakrisen 1962. Alltså, USA ska inte provocera Ryssland med militär närvaro inpå detta lands gränser i utbyte mot att Ryssland drar sig tillbaka från Ukraina och låter FN:s fredsbevarande styrkor kontrollera den ryskspråkiga östra delen av Ukraina tills vidare. I det sammanhanget vill han dra ned på USA:s militära stöd till Ukraina. Beträffande Mellanöstern kommer RFK Jr inte att göra om sin fars ödesdigra misstag och framstå som enbart en Israelvän.

Minskade militärutgifter till förmån för satsningar på infrastruktur, hälsovård och barnomsorg, det vill säga på förutsättningarna för en god nationell ekonomi, är Kennedys andra käpphäst. Medan Trumps slogan är ”make America great again” är Kennedys ”make America strong again”.

Ekonomi och andra frågor

När det gäller ekonomin ondgör sig Robert F Kennedy Jr över storbolagens och lobbyisternas stora inflytande i Washington, som enligt honom sänker levnadsstandarden för vanligt folk. Han vill stärka fackföreningarna gentemot bolagen och han vill säkra gränserna och stoppa den illegala arbetskraft som väller in i landet och sänker lönenivån. I likhet med Trump vill han se krafttag mot den illegala invandringen och mot de brottskarteller som har smuggling av människor över landgränsen som affärsidé. Dessa invandrare hamnar utanför socialförsäkringssystemen, hälsovården, skolan och den kontrollerade arbetsmarknaden. En slapp gränskontroll gynnar ingen i långa loppet. En och halv miljoner migranter sitter fast i asylprocessen och det finns tusentals föräldralösa barn vid gränsen mot Mexiko.

Han vill ha en skärpt gränskontroll av ”humanitära skäl”, som han säger, för situationen är ohållbar. Nyckeln till en bättre framtid för dessa individer ligger enligt honom i att USA samarbetar med sina latinamerikanska grannländer och utvecklar dem ekonomiskt.

Robert F Kennedy Jr vill även ta krafttag mot miljöförstöring. Han vill begränsa oljeutvinning och gruvdrift. Han har som advokat företrätt medborgares rätt mot stora bolag som har begått miljöbrott. Han är orädd för storfinansen. Han vill att amerikanarna ska bli bättre på återvinning och han vill restaurera regnskogar och havsmiljöer. Han är en miljökämpe.

Han vill upprusta nedgångna stadskvarter med offentliga bidrag som uppmuntrar invånarna att göra egna insatser. På den punkten repriserar han en av sin fars hjärtefrågor. När det gäller hälsopolitiken vill Robert F Kennedy Jr, också i likhet med Trump, vidta åtgärder mot överförskrivningen av läkemedel, ett allvarligt problem i USA.

Valåret 2024 i USA är redan händelserikt. Om Robert F Kennedy Jr inte lyckas i valet, kommer han ändå att ha etablerat sig så mycket i väljarnas medvetande att vägen till Vita Huset ligger öppen för honom 2028 och då möjligen tagen till nåder av det demokratiska partiet.

Det är osannolikt att Robert F Kennedy Jr släpps in i värmen igen, men en kovändning från både partiet och RFK Jr är i princip möjlig. Relationen är nämligen mycket frostig.

Om Robert F Kennedy Jr lyckas bra redan i år skulle mycket ställas på ända. Det skulle till och med kunna vara den första spiken i tvåpartisystemets kista.

The post Kan en Kennedy bli USA:s nästa president? first appeared on Opulens.

USA. Så steg alltså Biden av sin kandidatur. Det är alltför signifikativt i svaghetsföraktets tidevarv. Så en man över 80 får alltså inte ha en dålig dag och snubbla lite på orden? Det är ”No country for old men” som bok- och filmtiteln säger. I det väldigt personfixerade politiska klimatet i USA måste kandidaten närmast ha en inre strålglans som en nyfrälst. I reptilhjärnornas land finns inte förlåtelse för det långsamt mumlande svaga. Trumps oneliner-spottande tilltalar en bred allmänhet. Detta i en nation van vid oräkneliga tv-kanaler som alla liknar varandra i banalitet.

Så gör jag ett hopp i tanken! Minns ni Dorothy i komediserien ”Pantertanter”? Hennes vassa sarkasmer och irriterade sågningar av folk har tyvärr signifikativt nog blivit ett fenomen på nätet. Hennes oneliners publiceras, ryckta ur sitt sammanhang. Det tilltalar publiken i ett tidevarv präglat av uppskruvad stress.

USA har uppenbarligen denna kollektiva mentalitet. Nationen står nu vid stupet. Landet har en statsskuld som motsvarar 120 procent av BNP. Om USA vore en person hade denna kvalificerat sig för ”Lyxfällan”. I en sådan nation vill man inte veta av torr och knarrig långsamhet. Man vill ha mer fett, salt och socker. Dorothy hade för övrigt en annan sida; den medlande, visa och ömsinta. När de andra i serien gick all in som dramaqueens stod hon fast och knarrade ”Oh come on, let’s be serious now…”

JESPER NORDSTRÖM

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: ”No country for old men” first appeared on Opulens.

PRESIDENTVAL. ”I  världens mäktigaste nation är det horkarlen, den onde, lögnaren och fifflaren som är på väg att bli hjälte,” skriver Lars Thulin om Donald Trump.

Om det blir porrskådisen Stormy Daniels, som egentligen heter Stephanie Clifford, som får Donald Trump på fall, har poetisk rättvisa skapats. Presidentkandidatens förakt för kvinnor har präglat hans liv. Men han kan falla helt på eget grepp och det på grund av två framträdande egenskaper i hans personlighet.

Han älskar att öppna sin gylf men hatar att öppna sin plånbok.

Om affären med Stormy Daniels fäller honom är han i gott sällskap. Raden av berömda män som fått sina karriärer krossade av relationer med kvinnor är lång. Ordspråket ”det är kvinnan bakom allt”, blir sällan mer sann än så. En annan sanning är att män ofta tänker med ett annat huvud än det som sitter ovanför halsen.

Men ändå har han hittills trasslat sig ur det mesta, fastighetsägarens son, Donald J Trump. Som innan inhoppet i politiken var känd som partysnubbe, lindrigt framgångsrik kasinoägare samt ”stjärna” i en dokusåpa. Och som helst hämtade sina fruar från forna Östeuropa.

Mest känt är uttalandet från 2016 där han sade att han är så känd att ha kan få ta vilken kvinna som helst mellan benen. Den inspelningen, som pumpades ut under hans valkampanj, lär enligt bedömare nära Trump varit på vippen att få honom att avbryta kampanjen. Men han höll ut och fann då att hans kärnväljare stod ut med precis vad som helst från sin stora idol.

2019 dömdes han till ett skadestånd på fem miljoner dollar i en civilrättslig domstol för att övergrepp på en kvinnlig journalist, E Jean Carrolls, många år tidigare. Det skedde i omklädningsrummet på ett varuhus och bedömdes som en till hälften genomförd våldtäkt. Trumps svar var att han aldrig träffat kvinnan och att allt var ett påhitt från demokraterna.

Ett exempel med svensk anknytning är att den svenska Playboy-modellen Victoria Silvstedt hade dragit på sig kasinoägarens lystna blickar. Men hans framstötar bemötte kallsinnigt av Bollnäs-tjejen. På ett party visade Trump sitt missnöje med detta genom att putta ner henne i en pool då hon var fullt påklädd.

Med Stormy Daniels, framgångsrik aktris och regissör i den värld som kallas vuxenfilm, fick han gå hela vägen i en akt som Daniels bedömde som ytterst medelmåttig och snabbt avklarad. Men kanske kände Donald han behövde det, för hans fru Melanie var nyförlöst. Därför tog han sig väl rätt att söka på nya jaktmarker. Han visste ju sedan tidigare var han hade rätt att ta alla kvinnor. Här valde han en smart yrkeskvinna. Kanske inte så smart av honom själv.

Följden av detta är känt. Trump insåg att denna affär ovanpå talet om att få ta kvinnor var han ville, skulle bli för mycket. Han beslöt att betala Daniels för hennes tystnad. Hon blev förbannad, tog pengarna och berättade ändå. Allt hamnade i domstol. Men det var inte Trump eller Daniels som dragit det dit. Daniels var bara ett vittne.

Målet i tingsrätten i New York handlade inte om att Donald varit otrogen, det är inget brott. Absolut inte om våldtäkt eller ens övergrepp. Samförstånd gällde. Inte heller om att han gett henne pengar för att hålla tyst, det är heller inte olagligt.

Nej Donald, som ständigt skryter med sin enorma rikedom, hade inte råd att ta dessa knappt två miljoner dollar ur sin egen plånbok. Utan tog allt ur sin kampanjkassa. Dit folk skickat in sina surt förvärvade pengar för att bidra till den stormrike mannens kampanj. Att använda bidragen så är olagligt. Ännu mer olagligt är det att försöka dölja det genom kreativ bokföring. Något som Trump har visat stor skicklighet på vid andra tillfällen. För ett av dessa har han fällts i en civilrättslig dom.

Trump och hans armé av advokater var nog säkra på att vinna. För det hade räckt med att en av de tolv jurymedlemmarna trodde på honom och inte på åklagaren, för att åtalet skulle ogillas. Men så blev det inte. Och dessutom fälldes han på alla 34 punkter.

Hans reaktion var den givna. Allt var som vanligt demokraternas fel och domarens fel. Som vanligt hade Donald svårt med logiken: utslaget kom inte från domaren utan från de tolv medlemmarna i juryn, som valts ut för att representera vanliga New York-bor utan förutfattade meningar i målet. Och dessa tolv hade godkänts på sedvanligt sätt.

Fortsättning följer med förhalanden, överklagande och djupdykningar i juridiska spetsfundigheter istället för skuldfrågan. Detta är alltid Donald Trumps främsta försvarslinje. Att söka någon sanning är mycket sällan aktuellt.

I en gammal långfilm med enkla personbeskrivningar och hyfsat hög moralisk standard hade Trump fått spela rollen som horkarl, ond man, storlögnare och storfifflare. Den typ som blir utskrattad av biopubliken och alltid får sitt rättmätiga straff. Medan hjälten får sin kvinna och vandrar in i solnedgången

Men i världens mäktigaste nation är det horkarlen, den onde, lögnaren och fifflaren som är på väg att bli hjälte. Om han har någon dam att vandra in i solnedgången med är oklart. Rätt uppenbart är dock att han är på väg att ta sin nation i handen och leda den i fördärvet.

The post Det är kvinnan bakom allt i Trumps fall first appeared on Opulens.

PRESIDENTVAL. “Håll ut kära vänner, snart peakar det. Snart kulminerar det tragikomiska spektaklet på andra sidan Atlanten”, tröstar Erik Cardelús.

Mycket kuk blev det när Amazon öppnade sin svenska e-handelssajt häromdagen. Kunderna möttes av en genital kommers utöver det vanliga, med alltifrån ”kuk-borstar” till ”kuk-tavlor” Däremellan salufördes ”stjärtar som höll blombukett” och ”örhängen med pärlor för europeiska prostituerade”, plus en hel del andra pikanterier, enligt SVT-nyheter.

Allt för publiken, alltså. För nog är publicitet alltid publicitet, även om den algoritmiska översättningen skevar. And the show goes on, även här i världens mest amerikaniserade land, Sweden, där de senaste månadernas nyhetsrapportering dominerats av presidentvalet på andra sidan Atlanten. Ett val där två svamlande seniorer mäter organ med varandra.

Showen har snurrat på i världens maktfullaste land, landet med de bästa universiteten, de vassaste basketbollspelarna och de godaste burgarna. Landet med shoppingmallar, coola artister och crazy cats med gimmicks, weapons and gadgets. Landet som vi lärt oss att älska med modersmilkshaken och som nu är mer polariserat än någonsin, med två falanger som har svårt att tala med varandra, i en infekterad och illaluktande splittring som skär genom befolkningar, arbetsplatser och familjer.

Valet där åsnan och elefanten mäter sina organ i en ändlös kavalkad av dynastiska dickpics. I stoj och stök. För ingen blonderad överkamning har någonsin fladdrat och flappat så mycket som nu. Ingen skrävlig gubbe har någonsin dragit så många lögner som sänts i prajmtajm och som kommenterats, dissekerats och analyserats, på längden och tvären, upside down and inside out. Det har varit freakshow och svart politisk satir, fyra år som dränkt oss i kladdig sörja från Washington till Vadstena.

Så håll ut kära vänner, snart peakar det. Snart kulminerar det tragikomiska spektaklet på andra sidan Atlanten, det slaskiga och snaskiga svamlet och fulspelet som inte har lämnat oss en endaste stund i fred, varken dag eller natt, i slott eller koja. Så ge inte upp. Håll ut. Snart är det över och vi får all tänkbar tid att shoppa kuk-tavlor och kuk-borstar igen.

The post Mycket kukmätning blir det first appeared on Opulens.

VALPÅVERKAN. Sociala medier kan demokratisera det offentliga samtalet, men de senaste åren har också visat oss att de kan vara ett potent politiskt vapen.

Politiska partier lägger enligt undersökningsföretaget eMarketer miljarder på kampanjer inför det amerikanska presidentvalet, och det gäller bara de påverkansoperationer som sker i ljuset.

Både efter presidentvalet 2016 och EU-parlamentsvalet 2019 larmade experter om försök till valpåverkan från antidemokratiska krafter från Ryssland och extremhögern. Det har ökat kraven på de stora plattformarna som Facebook och Twitter att hitta sätt att reglera spridningen av desinformation.

Vi är, vad det verkar, en bra bit ifrån att hitta sådana lösningar.

I dagarna har en artikel från New York Post belyst hur komplicerad frågan om valpåverkan faktiskt är. Storyn bygger på påståendet från republikaner kopplade till Trump-kampanjen om att presidentkandidaten Joe Biden haft möten med en högre tjänsteman från ett ukrainskt naturgasbolag. Samma bolag som Bidens son, Hunter, varit styrelsemedlem för.

Strax efter att artikeln publicerades sa Facebook att de valde att begränsa spridningen av den för att kunna faktakolla påståendet. Twitter blockerade den helt, då den innehöll personlig information som bröt mot deras policy mot hacking och sekretessregler. De blockerade dessutom det officiella kampanjkontot @TeamTrump från plattformen, då det delade nyheten.

Det här fick mycket uppmärksamhet i konservativa kretsar, då det spelar in i ett större narrativ som påstår att högern oproportionerligt censureras i de stora sociala medierna.

“Silicon Valley leftists are now openly bragging about interfering with the election to help Joe Biden and undermine President Trump by purposefully censoring journalism in a clear effort to rig the election,” skrev en talesman för Trump-kampanjen till supportrar i ett mejl.

Det här tystade så klart inte ner påståendet från New York Post över huvud taget, utan säkerställde snarare att det skulle få uppmärksamhet i konservativa kretsar enligt streisand-effekten. Frågan är hur plattformarna ska arbeta för att säkerställa en balanserad politisk debatt, eller om det ens är möjligt att göra.

Sedan 2016 har de stora techjättarna, som förutom de tidigare nämnda också inkluderar till exempel Google, Microsoft, LinkedIn, Reddit, Pinterest och Wikimedia Foundation, fört samtal med varandra och myndigheter för att undersöka hur de kan garantera säkerhet runt politiska val och minimera yttre påverkan.

I takt med att deras maktkapital växer ökar risken för utfallet att sagda myndigheter kräver att få reglera techbolagens verksamhet om de inte själva löser problemen. Det är sannolikt det sista de vill. Idag skyddas de av sektion 230 i den amerikanska Communications Decency Act. Enligt den kan plattformar på nätet inte hållas juridiskt ansvariga för vad användare postar, och de tillåts dessutom moderera bort innehåll som bryter mot vad de ser som passande utan att det ses som ett angrepp på yttrandefriheten.

Bägge presidentkandidaterna har uttryckt att de vill se över avsnitt 230 i Communications Decency Act. Medan Justitiedepartementet vill omformulera, har Trump personligen uttryckt att han vill göra sig av med den helt. Får han som han vill skulle det sätta nätjättarna i en ohållbar sits. Därför ligger det i deras intresse att snabbt lösa vad som känns som en otacksam kompromiss.

En inte så vågad gissning är att vi kommer att se någon sorts branschspecifikt råd för riktlinjer i stil med våra svenska pressetiska. Hur de kommer att se ut och fungera är svårt att säga, men den utvecklingen är något alla som regelbundet använder sig av sociala medier bör hålla ett öga på.

The post Kan sociala medier skydda demokratin? first appeared on Opulens.

PRESIDENTVAL. ”Att federala militärer arresterat demonstranter på Portlands gator i strid med stadens borgmästare och Oregons guvernör under sommaren visar hur Trump är beredd att använda presidentmakten mot såväl medborgare som delstater”, skriver Sofia Nerbrand.

Att kritisera Donald Trump är tacksamt och enkelt. Särskilt i Sverige där republikaner alltid har varit föraktade. Ändå är det viktigt att fortsätta att skriva om den sittande amerikanske presidentens förehavanden. För han är farlig. Han skadar demokratin, sanningen och tilliten mellan människor på ett sällan skådat vis.

The post Fortsätt kritisera Trump first appeared on Opulens.

DEBATTKLIMAT. “Småskalighet, naturmystik och kritik mot globalisering kan i sig tas som lovvärt, men kommer mer och mer i paket med en antiliberalism och ekofascism.” Jesper Nordström om hur nätets urspårade konspirationsteoretiker vinner mark.

Det finns en uppsjö av enhetstörstare i vår tid. Det törstas efter rasens och nationens enhet. Det längtas återigen efter enhetliga enkla svar som ringar in hela världen. Vi vill lägga till vid de tvärsäkra svarens ö, där inga fotspår i sanden visar att folk flydde ut i tvivlet och ifrågasättandets hav. Så är vi då trötta på postkolonialism och postmodernism och ett tänkandets arkipelag som präglas av blindskär och mystiska mörka berg. Vi längtar ljuset där barn vi varit.

Paradoxen är att arenan delas. De stora enkla svaren och sammanhangen i form av konspirationsteorier och totalt fragmenterat nonsens kanaliseras båda på internet. Detta på grund av cyberrymdens totala hyperkonnektivitet där all dårskap kan länkas ihop till en stor flimrande gegga. Fragmentet förhåller sig till helheten dialektiskt.

Trump blir här den förnämsta paradoxen. Han står på grunden av detta träsk och växer ur det som en syntetiskt klistrig lotusblomma och lovar styrka och kraft och just enhet. Gödningen hämtas ur webbens splittrade kaos.

Tomtarna som omhuldar konspirationsteorin Qanon sitter hemma med sina laptops och är övertygade om att Hilary Clinton administrerar en satanistisk pedofilring och att det styrs från en städskrubb på en pizzeria i Washington.

Trump är såklart Jesus. Ja du läste rätt. Det är nästan så man vill sätta på sig monokeln och slå upp en cognac i rökrummet och skrocka lite euro-arrogant om att “sånt händer bara i Amerika”. Men det har spritt sig. Det finns i Sverige en “ljusarbetare” och häxa som säger sig levt i England på 1400-talet och nu strider mot den “mörka kabalen”.

För oss som inte har haft klippkort på psykiatriska avdelningen är mörka kabalen en snabbt hoprörd soppa av Illuminati, frimurare och i princip alla framgångsrika familjer på Manhattans Upper East Side. Lägg därtill en rejäl dos av antisemitism och noja över att allt “styrs bakom kulisserna”. En bekväm snuttefilt för stukade outsiders och haverister som inte kan styra sina egna liv.

Trump blir här efter drygt 30 års ideologisk vilsenhet och splittring den nya antiintellektualistiska Messias. 1989 föll kommunismen och duon Thatcher-Reagan steg av den nyliberala tronen. Västvärlden befann sig nästan i samma ideologiska och existentiella vakuum som efter första världskriget 1918 där kompassen och hoppet saknades.

Så kom då något kallat World Wide Web via en svajigt skrällig modemlinje och det romantisk-sublima i att nå all världens kunskap via en skärm. Tanken om en slags gräsrotsupplysning via ett ocensuerat nät lockade de marginaliserade svartklädda syntharna och andra technonördar.

Tankefiguren att vår tid liknar mellankrigstiden blir allt mer tydlig.

Nu sitter vi på andra sidan av myntet: en lågutbildad arbetarklass som koketterar med att de aldrig ser på SVT eller läser DN eller ens kan tänka tanken på att låna en bok på biblioteket.

Tankefiguren att vår tid liknar mellankrigstiden blir allt mer tydlig. Vi har samma idéhistoriska klimat där ett slags new-age-konspirations-pseudovetenskaps-paradigm för tankarna till Guido Von List eller Jörg Lantz von Liebenfels. Det står ett löjets skimmer över dessa tidiga 1900-tals-gubbar med traktat i stil med “Teozoologi eller läran om sodoms ättlingar och gudaelektronen”, men de står inte långt efter de som numera betraktar sig som “möjliggörare av det stora kvantmekaniska vibrationskiftet”. Vad som numera dock lyser i ögonen är att alt-högern och vänstern möts under begreppet, neologismen Conspirituality.

Småskalighet, naturmystik och kritik mot globalisering kan i sig tas som lovvärt, men kommer mer och mer i paket med en antiliberalism och ekofascism och ett budskap riktat vagt mot en elit, det vill säga alla som verkar bo i storstäder och gått på universitet.

I Qanons värld verkar det inte finnas någon skillnad på Barack Obama, Woody Allen och Madonna. Speciellt inte eftersom de alla är medskyldiga till att smuggla in adrenochrome från Asien. En drog som vi ju alla “vet” är en slags oxidering av adrenalin som kan skördas från barns slavarbete i Iphonefabriker. Och ja, just det, frekvenserna från 5G skapade coronaviruset och Bill Gates vaccin innehåller små mikrotransponders så att han sedan kan övervaka oss alla. Det är ju så uppenbart om man är vaken, inte sant?

De som seglat så här långt från vettet och sansens fastland är inte mottagliga för argument. Det är inte ens som en debatt mellan vänstern och moderaterna utan snarare som att försöka prata om Big Bang med ett besökande par från Jehovas Vittnen.

Valet i USA står inte längre mellan konservatism och socialism, mellan höger och vänster. Det står mellan å ena sidan ett debattklimat med en demokratisk hederlighet, som har ett uns av rimlighet, och å andra sidan ett helt postsanningsnihilistiskt kaos där presidenten och hans svans utgör en mental förutsättning för att 5G-master sprängs då de anses skapa covid-19 genom “ogudaktiga frekvenser”.

Ett kaos där beväpnade män skjuter vilt runt sig på en snabbmatssylta för att den anses vara en länk i en pedofilring som använder barnkroppars hjärnor för att utvinna droger av oxiderat adrenalin. Smaka på detta statement! Det finns folk som tror på detta! Där vilken hashtag som helst tas för sanning (som vore den huggen i sten) och all form av kritisk vetenskaplig granskning avfärdas med att man inte är “woke”.

Är jag för svartsynt när jag påtalar att Heinrich Himmler var djupt inläst på Rudolf Steiner?

I USA i november står hela vårt västerländska vetenskapliga humanistiska arv på spel. Fyra år till med en labil psykopatisk clown riskerar ge nådastöten.

Viruset Trump och viruset corona leder oss in i den postapokalyptiska vinteröknen där arvet från Aten tackar för sig, lämnar arenan och ger plats åt pseudovetenskaplig våldsmotiverande gyttja.

The post De tvärsäkra svarens ö first appeared on Opulens.

POPULISM. “I Sverige kan vi i stora medier som Dagens Nyheter och SVT följa Europas guldgosse, som Aktuellt kallade honom i veckan. En sådan enastående glansig bild skulle väcka skratt hos många franska väljare. ” Julien Hach menar att Emmanuel Macron blivit president på samma premisser som Donald Trump men tvärtemot den senare undkommit kritik. 

För precis sex månader sedan blev Emmanuel Macron Frankrikes nye president. Mittenkandidatens valseger sågs som en både sällsam och enligt de flesta bedömare mycket välkommen valutgång. Att den unge nykomlingen, som ställde upp i valet som avgående minister i den mest impopulära regeringen den femte republiken någonsin haft, till slut lyckades kamma hem presidentvalet var en händelse utan motstycke i fransk politik. Och en glad överraskning för alla liberaler. Här i Sverige hyllades det franska valresultatet. Man tolkade det som att de franska väljarna hade lagt sina röster på “det öppna samhällets” kandidat i stället för på högerpopulisten Marine Le Pen. Fransmännen hade visat tilltro till moderniteten och avfärdat den härjande högerpopulismen, sa man.

Men bortom mediedramatiken om kampen mellan “det slutna Frankrike” och “det öppna Frankrike” gömmer sig en dunklare verklighet. Presidentvalkampanjen 2017 kan beskrivas som en trollfabrik där mediernas ensidighet samt skumma politiska manövrer systematiskt påverkade valutvecklingen till Macrons fördel. Aldrig tidigare i fransk politik har mediekomplotter och manipulationer avgjort en valprocess på ett så märkbart sätt. Detta har påpekats av många franska intellektuella profiler. Macrons valseger bör alltså inte betraktas som ett genuint demokratiskt genombrott utan som en välplanerad operation iscensatt av oligarkin för att behålla sin makt. Filosofen Michel Onfray påpekar klokt att många väljare upplever att de egentligen har fråntagits valet. Sex månader senare ser vi nu de stora skadorna denna skandalösa kapning av valet resulterade i: misstron mot presidenten har redan slagit rekord och den traditionella politiska ordningen har blivit farligt instabil.

Som argument för sin kandidatur hade Macron framhållit att han var en “outsider” som skulle rädda Frankrike från de två etablerade partierna som hade turats om vid makten i flera decennier och som enligt honom bar skulden till Frankrikes “misslyckande”. President Hollandes gullegris och minister kunde räkna med de franska mediernas slapphet för sin storytelling genom vilken han framstod som ny och annorlunda. Den före detta högt uppsatta statstjänstemannen och investmentbankiren som under hela sin karriär hållit sig i maktens kulisser beskrevs till och med av vissa kommentatorer som “antietablissemang”. Han representerade en form av subversiv folklighet.

Man missade helt att rapportera om en viktig aspekt i Macrons kandidatur: att “mittenkandidatens” valretorik inte saknade likhet med Donald Trumps eller Andrej Babiss; utomstående förmögna personer som riktade pekfingret mot “eliten”. Till skillnad från de sistnämnda ansågs Macrons populistiska drag som ofarlig och till och med nyttig. Han var ju ingen svinaktig narr som snackade om att bygga murar utan en tjusig frisk fläkt, en reformator som sade sig vilja “befria” Frankrike från höger- och- vänster-skalans paralyserande dogmatism och samla alla pragmatiska framtidsoptimister för att tillsammans blicka “framåt” (“En marche”). Ja, han lockade med sin energi, sin charm och sin framtidstro – en framtid som i själva verket tedde sig ganska lik det som tidigare åstadkommits i Frankrikes grannländer i och med den så kallade “tredje vägen” representerad av Blair, Schroeder och Zapatero.

Med mediernas välsignelse fick Macron obehindrat propagera sin luriga marknadsföringssaga i åtskilliga artiklar i pressen och i TV- reportage: en alldeles lagom tunn soppa kryddad med identitetspolitik och billig antifascism kombinerad med en förtjusande berättelse om ideologiska motsättningarnas irrelevans. Detta passade utmärkt för alla väletablerade kolumnister och nyhetspampar som, precis som under kampanjen inför folkomröstningen  2005, uppenbarligen hade kommit överens om vilken utgång valet skulle få. En utgång som
gick under beteckningar som “förändring” och “revolution”, men som i själva verket innebar Frankrikes fortsatta underkastelse gentemot den nyliberala härskande ideologin. En “förändring” som inte skulle förändra någonting.

Macron är maktelitens hemgjorda populist och hans framgång ter sig snarlik en statskupp där pansarvagnarnas eldkraft ersattes med mediernas propagandamaskineri. Det är medierna som banade vägen för denna elitbyråkrat som saknade förankring i det franska partisystemet och som tre år före valet fortfarande var helt okänd för de franska väljarna. Det är medierna som skapade en valintrig som bestod av en binär konfrontation mellan det så kallade “slutna Frankrike” (Le Pen) och det “öppna Frankrike”. I denna folkomröstning om “öppenhet” är det också medierna som främjade Macron på samma sätt som en stor livsmedelskedja gör reklam för sin “närodlade” produkt. Det är medierna som har ägnat sig åt att sabotera favoriten François Fillons kampanj samtidigt som de skonade Le Pen som i den massmediala valspektaklen hade tilldelats skurkrollen och som i finalen faktiskt verkade till Macrons fördel. Operationen har inte bara skadat fransk demokrati. Den har också lämnat det franska politiska landskapet i spillror.

I Sverige kan vi i stora medier som Dagens Nyheter och SVT följa Europas guldgosse, som Aktuellt kallade honom i veckan. Han beundras för sin charm, sin energi, sina storstilade planer för EU och jämförs med Obama och Napoléon. En sådan enastående glansig bild skulle väcka skratt hos många franska väljare och få dem att undra vilka intressen som ligger bakom här eller om det bara handlar om ren dumhet.

The post Macron är maktelitens hemgjorda populist first appeared on Opulens.

PRESIDENTVAL. “Men alla dagar, vare sig det regnar eller är varmt, dyker fru Bachelet upp på någon plats i Chile. Hon är ingen anhängare av eufemismer och stora brandtal, och kommer att dömas mer för sina handlingar än för sina ord” skriver Omar Pérez Santiago, här översatt av Anna-Karin Gauding.

Michelle Bachelet utpekas av tidskriften Forbes som en av världens fyra mest inflytelserika kvinnliga politiker. Leder gör Tysklands förbundskansler Angela Merkel, därefter kommer Englands premiärminister Theresa May och på tredje plats kommer Taiwans president, Tsai Ing-Wen.  Ledande tjänstemän inom UNESCO framhäver idag speciellt president Michelle Bachelets utbildningsreform. De hoppas på liknande reformer i utbildningssystemet i andra länder i Latinamerika.

Vad som mest förvånar mig när det gäller president Bachelet är hennes energi. Vare sig man är anhängare eller ej av hennes idéer och projekt måste man medge att hon drivs av en stark vilja, livsglöd och törst på livet.

Den 29 september fyllde president Bachelet 66 år. Jag vet av personliga skäl att det i takt med att vi åldras inte alltid blir lättare att tro på sig själv. Att det inte heller alltid är så lätt att stiga upp tidigt varje morgon. Ibland avskyr man tanken att lämna sängen och var och en har sina randiga skäl.

Men alla dagar, vare sig det regnar eller är varmt, dyker fru Bachelet upp på någon plats i Chile. Hon är ingen anhängare av eufemismer och stora brandtal och kommer att dömas mer för sina handlingar än för sina ord. Långt från all form av retorik visar Bachelet istället en glöd som vore hon helt omedveten om sin ålder.

Alla har inte upplevt en så svår ungdom som hon. Pappan, flyggeneral Alberto Bachelet, dog i fängelse efter militärkuppen 1973. Bachelet själv torterades tillsammans med sin mamma av personer som varit hennes vänner och anhöriga. Efter det väntade en lång landsflykt. Allt detta kunde i Bachelet ha fött en törst efter hämnd, något som kan rota sig djupt hos oss människor.

Michelle Bachelet är säkerligen en produkt av de hårda prov hon utsattes för i sin ungdom, under sömnlösa nätter och med mardrömmar under en fruktansvärd tidsepok. Men hon har inte ärvt hatet från sina torterare, eller av de prövningar hon utsattes för. Michelle Bachelet har inte uppträtt som offer.

Under hennes andra regeringsperiod har det gjorts misstag och en viss grad av missnöje har brett ut sig. Utan tvivel. Hennes popularitet har sviktat de senaste åren och hon själv kunde ha tappat fotfästet. Till det har det funnits anledningar. Men med idoghet har hon tagit sig upp och återfått chilenarnas uppskattning.

Trots alla svårigheter har Bachelet inte förfallit till populism eller demagogi. “Detta är inte en tid då man ska ge sig in på populismens lätta men destruktiva väg”, har Bachelet sagt. Hon har inte blivit desperat. Ett land som styrs av desperation eller vrede återhämtar sig nästan aldrig.

Sylvia Colombo i New York Times har nyligen betecknat Bachelet som en “progressiv statskvinna som inte förfallit till populismens överdrifter”. Hon hävdar också att Bachelets reformprogram “lär vara det mest framgångsrika bland kvinnliga vänsterledare” i Latinamerika.

Chile anses vara ett av Latinamerikas mest stabila länder. Enligt Global Peace Index 2017 utnämndes Chile till det lugnaste landet i Latinamerika. Detta i en studie som mäter stabiliteten i 163 länder runt om i världen. Chile intar plats 24 och leder rankinglistan i Latinamerika. När det gäller social stabilitet verkar Chile ligga bäst till i Latinamerika.

Chile går till presidentval den 19 november och valkampanjen påverkar just nu temperaturen i landet. De som vill störa ordningen går dessutom många gånger framåt i inflytande genom att manipulera de sociala nätverken. Det som skulle kunna vara ett verktyg för att stärka demokratin blir ibland i händerna på omogna människor istället verktyg för aggression, fördomar och verbalt våld, vilket verkar förnedrande på toleransen och eftertanken.

När Michelle Bachelet lämnar sin post som Chiles president i mars nästa år borde Chile också erkänna henne för att ha drivit fram reformer och kanske framförallt för att hon har gett landets kvinnor tilltro.

The post Världen lovordar Chiles president, Michelle Bachelet first appeared on Opulens.

MEDIA. Vad hände egentligen den tjugonde januari 2017 med den amerikanska pressfriheten? Linda Bönström har talat med olika representanter för yttrandefrihetsorganisationer.

Redan under de första timmarna efter att Donald J. Trump svurits in som USA:s fyrtiofemte president ställdes pressfriheten på prov. Jack Keller, producent för webbdokumentärserien Story of America, Evan Engel från webbtidningen Vocativ, Alex Rubinstein från Russia Today America och live-streamaren Matt Hopard hamnade i häktet med misstanke om att ha deltagit eller anstiftat till upplopp – ett brott som i Washington kan leda till tio år i fängelse eller tjugofemtusen dollar i böter. Medan de fyra friades från misstankar kvarstår åtalen för fotojournalisten Shay Horse och Aaron Cantü, känd frilansjournalist och aktivist, som arresterats medan de rapporterat från samma demonstration.

The Guardian rapporterar att National Lawyers Guild anklagar polisen i Washington för att urskillningslöst ha gripit människor enbart på grund av att de befunnit sig på platsen och att de ska ha använt tårgas och andra vapen på ett otillåtet sätt. Åtalen har också fått kritik då flera tycks ha formulerats på ett identiskt sätt och att de vill göra gällande att brott begåtts i närvaro av polis.

”Det är inte första gången som journalister häktas i det här landet, se bara på situationen med Dakota Access Pipeline”, säger Carlos Lauría från Committee to Protect Journalists (CPJ). Frivilligorganisationen ser just nu över flera fall och kommer snart att släppa en detaljerad sammanställning över anklagelserna. Att flera personer som häktas är frilansjournalister skapar en komplicerad situation då alla inte har presslegitimation. ”I det här fallet hamnade de tillsammans med aktivister trots att de uppgett att de är journalister”, säger Carlos Lauría och menar att det innebär svåra utmaningar. ”Det är viktigt att pressen kan rapportera även om allmänheten.”

CPJ tror inte att upploppen specifikt i Washington vid dagen för installationen var relaterade till retoriken hos president Trump eller hans administration då konfrontationen skedde mellan aktivister och polis. Samtidigt uttrycker man en djup oro för just denna retorik som användes både under Trumps kampanj och efter valet: ”Redan under installationstalet piskade han upp stämningen mot journalister och det har han fortsatt att göra”, menar Carlos Lauría. Trump och hans administrations sätt att anklaga journalister för att vara oärliga och partiska stigmatiserar journalisters roll i samhället. ”Det som sker är att man försöker att göra journalister till de stora bovarna”, säger Lauría.

Margaux Ewen, opinionsbildare och kommunikationsdirektör för Reportrar utan gränser i Nordamerika (RWB), ser även händelser omkring North Dakota Access Pipeline som oroande. ”Under 2016 arresterades journalisten Amy Goodman från Democracy Now! med samma anklagelse som journalisterna i DC, åtalet lades ner men den förste februari åtalades ännu en journalist, Jenni Monet, för olaga intrång och deltagande i upplopp”, berättar Ewen.

”Jag vill inte kommentera specifika fall, däremot är rollproblematik ett potentiellt stort problem för nyhetsrapportering”, säger Jonathan Lundqvist, ordförande för svenska Reportrar utan gränser (RUG). Han menar att det som sker just nu är att journalistrollen ibland ligger nära den egna aktivismen. Lundqvist berättar att numera har man mer och mer gått ifrån idén om journalisten som icke investerad och neutral till news providers. ”Idag är det exempelvis skomakaren i Syrien som filmat en händelse med en mobiltelefon som blir nyheter, eller som Reuters fotojournalist Molhem Barakat som täckte början av kriget i Syrien”. Barakat dödades då han fotograferade striderna vid sjukhuset al-Kindi i Aleppo, efter hans död uppstod frågan om Barakat egentligen var sjutton år och minderårig.

”Den tekniska utvecklingen breddar journalistiken och det kräver att redaktionerna tillämpar ett kritiskt förhållningssätt, folk vet mer om var deras ekologiska bananer odlas än varifrån de får sina nyheter, det finns en kunskapslucka i hur vi konsumerar nyheter”, konstaterar Lundqvist.

Reportrar utan gränser i Nordamerika (RWB) vidhåller att ingen journalist ska bli arresterad för att utföra sitt arbete med att rapportera nyheter och att presidentinstallationen inte var ett undantag. Organisationen har haft kontakt med åklagarmyndigheten och hoppas att kunna förse dem med bevis för att journalisterna bara gjorde sitt jobb. RWB råder journalister att alltid bära presslegitimation och att informera polis om detta för att försöka att undvika sådana här händelser. ”Vi står även redo att hjälpa journalister med att publicera deras fall då vi sett att opinionen har varit en effektiv faktor i de här situationerna”, säger Margaux Ewen.

”I en bredare analys om pressfriheten i USA finns det många tecken från Trump-administrationen att pressen ses som fienden och den som rapporterar vad som anses ogynnsamt för Vita huset blir snabbt märkt som ’oärlig’ eller att sprida ’falska nyheter’”, säger Margaux Ewen. Hon menar att retoriken är extremt oroande eftersom det är ett försök till att underminera pressrollen: ”När World Press Index 2017 publiceras senare i år väntar vi oss ytterligare ett fall på grund av hur Trump behandlade pressen under valkampanjen och dagar fram till hans installation som president. Samtidigt menar hon att RWB också är mycket kritiska till hur den tidigare administrationen hanterade visselblåsare och journalisters källor: ”Obama-administrationen åtalade fler visselblåsare än någon tidigare administration sammanlagt.”

Jonathan Lundqvist säger att det gäller att hålla huvudet kallt: ”Politiker har alltid ljugit och kommer alltid att ljuga, vi inom skrået får inte ducka.” Dessutom menar han att det också är svårt att definiera var gränsen för en lögn går – ljög exempelvis tidigare president Obama medvetet om att stänga Guantánamobasen under sin ämbetstid? ”Amerikanska verkligheten är annorlunda från den svenska, jämför CNN och Fox News så handlar det om helt olika världsbilder, det finns ett större problem med polariserad media i USA och det innebär också praktiska konsekvenser som vi börjat se även i Sverige.”

Evan Engel från Vocative ska ha fått sin mobilkamera omhändertagen av polis vilket väcker stora frågor om källskydd. ”Vi är mycket oroade över sådana här situationer när polis och rättsväsendet konfiskerar utrustning och vi kommer att bevaka detta noggrant”, säger Carlos Lauría från CPJ.

Varje år presenterar Reporters Without Borders en undersökning om pressfriheten i hundraåttio länder. ”Vi observerade ett stort fall på World Press Freedom Index i och med införandet av FRA-lagen 2009. Att övervakas av staten innebar att journalister inte längre kunde garantera ett hundraprocentigt källskydd”, säger Jonathan Lundquist. Dock är indexet en relativ skala: ”När Sverige stigit betyder det inte att vi blivit bättre utan att andra länder har blivit sämre. ”Förutom FRA-lagen finns i Sverige också bekymmer kring den centrerade ägarkoncentrationen av medier och trakasserier på Internet. ”Vi plockade upp den här utvecklingen tidigt och började föra en diskussion just om hat och hot mot journalister”, säger Lundqvist. Också detta har påverkat Sveriges position på WPF, fler och fler började anmäla trakasserier vilket skapade ett fall på listan. Även Committee to Protect Journalists vill uppmärksamma detta genom en rapportserie om nättrakasserier och ”Internettroll”.

”Journalister här är fortfarande tydligt angelägna om att göra sina jobb och rapportera nyheter i USA och tänker inte hindras från att göra det”, säger Margaux Ewen. ”President Trump och hans administrations retorik och attityd till pressen är definitivt oroande och ger auktoritära ledare runtom jorden ett mycket farligt exempel på hur man kan hantera journalister”, fortsätter hon.

Hon hävdar att det tycks finnas ett tema hos just auktoritära regimer att peka ut media som opålitliga. Turkiets president Erdogan prisade Trumps behandling av CNN-reportern Jim Acosta under en presskonferens där han vägrade att svara på frågor från Costa och kallade CNN för fruktansvärda och myntade uttrycket falska nyheter. Trump har också gjort klart att han beundrar Rysslands president Vladimir Putin. ”Putin är ledare för ett land där journalister har mördats helt ostraffat, oberoende media beläggs rutinmässigt med munkavle av regeringen, och det finns ett ständigt informationskrig mellan den oberoende rapporteringen och den statliga propagandan”, säger Ewen.

”Det som sker nu sänder ett isande budskap”, säger Carlos Lauría. ”Det är ledsamt att situationen i USA sätter ett fruktansvärt prejudikat för andra länder där man försöker att kontrollera media genom att till exempel hänvisa till arresteringar som nödvändiga för den nationella säkerhetens skull”.

The post Ett isande budskap first appeared on Opulens.