TRANSUPPLEVELSE. Linnéa Feline Lindström spelar en av huvudkaraktärerna i ”Maktens diskreta charm”, som har premiär på Dramaten inom kort. Detta sker samtidigt som hon har kommit ut offentligt som transsexuell. Jenny Wickberg fick ett samtal med skådespelerskan som nyligen bytt namn och nu gör sin debut på nationalscenen.

Det är mycket som pågår i ditt liv just nu. Vad känns mest nervöst nu, det som händer på det privata planet eller på scen?

– Jag började komma ut för mig själv och min närmaste omgivning redan för ett år sedan, och har hunnit landa i det. Det på Dramaten är inte min första teaterroll, men det är min första där och det är nervöst på ett annat sätt.

Berätta om din roll?

– Jag spelar en ung och kreativ svensk författare som förälskar sig i en syrisk kvinna. Vi berättar för våra familjer att vi ska gifta oss och föreställningen handlar mycket om mötet mellan två familjer, som båda har fördomar mot varandra med rasism och trångsynthet. De har samtidigt likartade intressen i konflikten runt paret som vill gifta sig, vilket för dem samman.

Du ägnar dig åt fler saker än skådespeleri. Var det självklart för dig att tacka ja till rollen?

– Nej, jag var tveksam först när de frågade mig, men de vann mig över då det var ett intressant upplägg. Jag hade annars tänkt pausa det där med skådespeleri en tid, för att istället fokusera på musiken och mitt band.

Föreställningen framförs på tre språk, svenska, engelska och arabiska. Hur går det till?

– I den svenska familjen talar vi svenska med varandra och den syriska talar arabiska. Men när vi pratar med varandra så talar vi engelska. Jag har repliker på alla tre språken. Men allt som sägs textas på stora skärmar, så den som bara förstår ett av språken ska kunna förstå allt. Vad jag vet är det första gången en föreställningen på arabiska spelas på Dramaten.

Du växte upp som pojke och hette David. Hur har din övergång till att bli Linnéa gått till?

Det finns flera möjliga tidpunkter för när det startade, där den tidigaste var redan innan jag var född. På min pappas sida har alla män i tre generationer bakåt varit födda i lejonets tecken. När det stod klart jag skulle bli stenbock så var alla övertygade om att jag skulle bli en tjej, och mina föräldrar hade bestämt sig för att jag skulle få heta Linnéa. Så föddes jag som pojke, men som barn lekte jag alltid med flickor och såg mig som en av dem. Jag valde också alltid leksaker som var tänkta för flickor. På ett sätt kan man alltså säga att jag har blivit den jag alltid varit menad att vara.

Din uppväxt som pojke, hur upplevde du den?

– Mina föräldrar var öppna och inte trångsynta, men jag blev mobbad i skolan. De vuxna tyckte att det var bäst att jag klippte mitt långa hår, i hopp om att mobbningen skulle upphöra om jag såg mer ut som de andra killarna. Föräldrarna till några av mina bästa vänner, som var flickor, förbjöd sina barn att leka med mig så vi fick träffas i hemlighet. Jag försökte anpassa mig så hårt att jag under puberteten greps av transfobi och försökte undvika allt som kunde göra mig feminin.

Hur lång tid tog det för dig att komma fram till att du ville komma ut som den du kände att du egentligen var?

– Jag kom till en punkt där jag kände att om jag ska kunna trivas med mig själv så kan jag inte fortsätta förneka det här. Jag hade först sorts prövoår där jag jag först kom ut för de närmaste. 2022 var ett skitår i det stora perspektivet men blev det lyckligaste i mitt liv. Det var som om jag hade gått och hållit andan ända fram tills dess, och äntligen fick börja andas fritt.

Kan du peka på vad som har varit svårast i processen?

– När jag väl vågade öppna den här lådan fanns det ingen återvändo för min egen del. Men jag förstod att det kunde bli svårt för de som stod mig nära och som älskade mig, och var rädd för att jag skulle kännas främmande för dem. Nu blev det inte så, utan jag har mötts av mycket värme och förståelse. Jag är lyckligt lottad där, då det inte är något som alla transpersoner får uppleva.

Vad har hjälpt dig framåt?

– Jag har fått jättefint stöd från andra transpersoner som har skrivit för att peppa och berätta om sina erfarenheter. Jag provade mig fram medan vi övade inför Jesus Christ Superstar. Där var folk som inte kände mig sedan innan och det var en tolerant miljö.

Jag gissar att du också har fått en del negativa reaktioner?

– Ja, och det finns där två sorter. En är de som skriver hatiska och hotfulla saker. Till dem hör också en man som jag och min tjej mötte på Centralen i Stockholm på midsommarafton. Jag var sminkad och klädd i klänning och kände mig fin, när en man kom fram och spottade framför mig och skrek ”usch fy fan”. Men de negativa kommentarer jag tycker känns jobbigast kommer från en liten grupp som i feminismens namn anklagar mig för att vilja reducera kvinnor till rosa och smink.

På vilket sätt sårar det dig mest?

– Det gör ont att inte bli accepterad som den man är. Att jag är trans betyder inte att jag inte reflekterar kring vad skönhetsideal har för betydelse. Jag är feminist som jag alltid har varit och skiter inte i abortfrågan bara för att jag själv inte kan få barn.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

I ”Maktens diskreta charm” på Dramaten ska du, som vuxit upp som pojke och nu kommit ut med ditt kvinnliga jag, spela en mansroll. Det låter för mig som en förvirrande situation?

– Regissören frågade om hur jag såg på att spela man, och jag svarade att det var ju vad jag hade gjort hela mitt liv. Men jag förklarade också att jag inte var intresserad av att lägga mitt krut på att gestalta en snäv typ av manlighet, utan mer en där man får utforska vad genus betyder.

Din skådespelarkarriär inleddes på allvar när du i konkurrens med flera tusen andra sökande fick en av rollerna i den amerikanska tv-serien Vikings. Det måste ha känts som en rivstart?

– Jag var ute på en roadtrip med några vänner, när vi spontant besökte den öppna audition som hölls. Där sa de först att jag nog inte var den de sökte eftersom de inte sökte någon som såg ut som jag, men att jag hade något visst. Jag gick därför vidare till en sista audition, där jag till både min och andras förvåning fick rollen. Innan dess hade jag en roll i tv-serien ”Blå ögon” och den har personligen varit mer betydelsefull för mig.

Ni som antogs till Vikings skulle hålla det hemligt under en längre tid medan ni pendlade till Dublin för att spela in. Hur klarade du det?

– Jag berättade det för min familj och några nära, som i sin tur inte fick föra det vidare. Men någon berättade för någon, så spreds det vidare. Det uppstod rykten som jag försökte förneka. Jag var rätt nervös då, för fallhöjden var hög om jag skulle få sparken.

Du har ett band också, Day Felice?

– Ja, bandet betyder mycket för mig och är något jag verkligen vill satsa på. Där spelar vi glamrock inom en teatral och lyrisk barockstil. Men jag tjänar inga pengar på musiken. I de perioder musiken har varit mitt levebröd har jag försörjt mig som jazzpianist på restauranger.

Till det kommer att du pluggar psykologi?

– Jag vill gärna bidra med någon sorts expertis i vården och opinionsbildningen kring psykisk hälsa och transvård. Det finns en myt om att antidepp och hormoner skrivs ut till höger och vänster, men i verkligheten är det tvärtom. Det är rätt svårt att få antidepp och nästintill omöjligt att få hormoner. Problemen i transvården är resursbrister och en patologiserande “gatekeeping” som gör den så restriktiv att den stänger ute nästan alla som behöver den.

Det finns dessutom stora kunskapsluckor inom det allmänna medvetandet, som behöver täppas till. Som trans lever man i dag i ett klimat som är mycket hårdare än det var för tio år sedan, där de transhatande sekterna behöver få mera fakta.

Du är bara 28 år och har redan kommit långt i karriären och hunnit göra flera olika saker. Vad har du för planer och förhoppningar framåt?

– Jag vill så mycket. Jag skriver på olika saker som skönlitteratur, dramatik och musik. Jag vill fortsätta med bandet och med skådespeleri, helst då med musikteater. Jag spelade med i ”Jesus Christ Superstar” i somras, och blev helt förälskad i världen med musikteater. Men jag vill också avsluta mina psykologistudier, så jag kan använde det i mitt skapande.

Vilka är dina framtida drömroller?

– Det finns ingen specifik. Jag drömmer mer om att få jobba med olika produktionssätt. Men jag gillar absurd plakatteater. Jag hade gärna gjort Gregor Samsa i Kafkas ”Förvandlingen” i en version för scen. Men slagkraftiga kvinnoroller med en glimt i ögat hade också varit kul, fast där gör röstläget det svårt för mig att komma in på musikteatern.

Vad hade du velat säga om du idag mötte dig själv som du var, pojken David, när han var runt åtta år?

– Du har ADHD men dina symtom tolkas utifrån att alla tror att du är pojke, och när du flänger, springer och hamnar i bråk så ses det bara som typiskt pojkbeteende. Det gör att du inte får din diagnos förrän du är 26 år. Men det blir bra, även om det inte känns så nu. Även om livet objektivt sätt blir svårare, är det bättre än någonsin när du väl blir sams med dig själv.

The post Helgporträttet: ”Jag har blivit den jag alltid varit menad att vara” first appeared on Opulens.

REAKTIONER. Brittiska The Guardian ger Abbashowen i London full pott. Svenska medier är mer kritiska.

Sofia Sundström/TT

The post Abba-showen hyllas – men inte i Sverige first appeared on Opulens.

TV-RECENSION. Kim Walls försvinnande och det som hände därefter har blivit till “true crime”-dokumentär. Det känns mest spekulativt och långdraget även om bilden av vad som drev den svenska journalisten blir tydlig.

Ja, det var väl bara en tidsfråga innan mordet på svenska journalisten Kim Wall skulle bli föremål för ännu en av dessa true crime-dokumentärer som formligen öses över tv-publiken, vecka efter vecka. Det känns mest som ett spektakulärt sätt att gotta sig i verkliga tragedier.

Gunnar Rehlin/TT

The post Onödig dokumentär om Kim Wall first appeared on Opulens.

MUSIKAL. Skogen och alla dess djur och väsen flyttar i vår in på Orionteatern i Stockholm. Föreställningen “De vilda” är ett trolskt drömspel om en människa som förirrar sig i skogen och möter en musikalisk jättesnigel.

En människa gör slut med staden och allt vad civilisationen heter och drar till skogs. Men snart blir hon varse att skogen inte bara är träd och svampar och trastens glada sång. Den visar sig vara mörk och djup och full av glömda hemligheter och väsen.

“Det vilda” är ett drömspel om den besjälade naturen, den som våra förfäder en gång fyllde med tomtar och troll, vättar och skogsrån. Men inte bara mystiska skogsväsen tar plats i skogen, utan också en nattfjäril, en skalbagge och en musikalisk snigel.

Snigeln spelas av artisten Iiris Viljanen, som tillsammans med kompositören Stefan Johansson och ljuddesignern Raimo Nyman har gett skogen en stämma och sånger.

– Det är knappt att man känner igen mig i dräkten, och den är ganska svår att spela i, men kostymerna har verkligen varit jätteinspirerande, säger Iiris Viljanen.

Kostymerna är signerade Jonna Bergelin och Mats Sahlström är den som har förvandlat Orionteaterns generösa scenrum till en mörk och trolsk urskog.

Skogen runt knuten

Djur och natur är ett stort tema i Iiris Viljanens prisade värv som låtskrivare. Den här gången har hon låtit sig inspireras av folktrons rika uppställning av mytiska väsen.

– Jag gillar skogsrån och hustomtar, sådana där som bor på gårdar. Näcken däremot är lite mer nyckfull. Inte så att han är otäck, men han är så där oberäknelig, säger hon.

Iiris Viljanen kan liksom föreställningens huvudperson längta till skogs ibland. Hon bor sedan länge i Stockholm men växte upp i en by i Finland med storskogen runt knuten.

– När jag var barn var skogen min lekplats, varje dag var jag där och lekte. Jag har fortfarande ett behov av att komma ut i naturen ibland, och jag har nog känt att det har varit större nu under pandemin, då jag har levt ett lite lugnare liv än vanligt.

Återförtrolla naturen

“Det vilda” var först tänk att bli en barnföreställning, berättar regissören Sally Palmquist Procopé. Men natur- och vildmarksboomen i samband med coronapandemin fick henne att ändra riktning och sikta in sig på en äldre publik.

– Dessutom har barn redan en syn på naturen som besjälad. Jag har själv småbarn och de har hjälpt mig att stanna upp och titta på en snigel, inte bara gå förbi den. Jag tror att vi behöver deras perspektiv om vi ska kunna återförtrolla naturen, säger hon.
I föreställningen söker huvudpersonen ett sannare liv genom sin skogsflykt. Men vad är egentligen “ett sannare liv”? Är det att leva närmare naturen? Sally Palmquist Procopé tror dels att det handlar om att se att man är del av någonting större.

Skogen är en del av oss, och vi är en del av den. Det är något man måste förstå om den ska finnas kvar. Det finns saker i världen som är större än vad vi kan begripa. Det man måste göra är att överlämna sig åt skogens och naturens mysterium.

Viktor Andersson/TT

The post Iiris Viljanen förvandlas till musikalisk snigel first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄR. SVT-reportern Sindra Grahn är skaparen bakom den nya dokumentären om poeten och dramatikern Bodil Malmsten, Ett jävla liv – en film om Bodil Malmsten. Dokumentären skildrar både den ständiga längtan bort såväl som hennes förmåga att aldrig ge upp.

Varför kändes det viktigt att gestalta Bodil Malmsten och hennes liv?

– Det är omöjligt att inte bli berörd av både Bodil Malmstens dikter och person. Hennes förmåga att med några få ord skapa tankar som stannar kvar. Tankar som växer med tiden. Hennes intensitet i de intervjuer jag sett genom åren har gjort mig nyfiken. Jag har velat veta var ilskan och hennes skarpa blick för samhället och samtiden kommer från.

Berätta lite om handlingen!

– Filmen skildrar några av de stora händelserna i Bodil Malmstens liv. Uppbrottet från familjen i Jämtland när hon skickades till fosterhem i Vällingby, Bodils olyckliga ungdom som kulminerade i ett självmordsförsök och hennes kamp mot ett kulturetablissemang som hon aldrig kände sig insläppt i. Och flytten till Frankrike såklart. Arkivmaterial blandas med Bodils dikter som hon själv läser och hennes familj och vänner berättar om vem hon var för dem. Musikern Plura Jonsson, som delade sommarställe med Bodil, sammanfattar henne med orden “hon var rödhårig och längtade bort”.

Att berätta om ett helt liv på en timme låter som ett stort ansvar, hur har du valt ut vilka delar av hennes liv du vill gestalta?

– Ja, det är verkligen ett stort ansvar. Jag försöker påminna mig själv om att det här är min bild och tolkning av Bodil Malmsten. Självklart var Bodil mycket mer och mycket annat än det jag berättar, men jag har fastnat vid och försöker skildra Bodil Malmstens jävlaranamma. Hur hon alltid hoppat upp på hästen igen hur illa hon än slog sig. Hon gav aldrig upp. Eller som hon själv sa i en intervju från 80-talet ”man måste leva ett jävla liv kanske, men man måste leva det till fullo, för det är det enda vi har. Det här enda nuet”.

– I mitten av livet, när andra börjar trappa ner och avveckla, gör Bodil tvärt om. Hon säljer sin lägenhet, tar körkort, emigrerar till Frankrike och lär sig franska. Hon tvingar sig själv att hela tiden ta tillvara på livet. Sitt enda nu.

Malmsten var en folkkär poet och författare, vad var det som gjorde henne så omtyckt, tror du?

– Att vara folkkär och poet är egentligen en självmotsägelse, men när Bodil satte sig i den där bilen vid 55 års ålder, brände iväg och lämnade allt för Frankrike, blev hon just detta. En folkkär poet. Hon gjorde det som många drömmer om. Lämnade allt och började om. Hon vägrade att låta livets självklara dramaturgi styra. Istället skrev hon om slutet på sin egen biografi.

Ändå hade hon svårt för att ta till sig uppskattningen från sina läsare, har du hittat några svar på hur det kom sig? Varifrån kom mörkret hon bar på?

– Att Bodil Malmsten blev bortlämnad till fosterhem som barn tror jag hade stor inverkan på hennes fortsatta liv och författarskap. Sen tror jag att Bodil Malmstens uppväxt i vitt skilda miljöer såsom Jämtländska landsbygden, arbetarhemmet i Vällingby och att hennes farfar, Carl Malmsten, var överklass och känd möbelformgivare både gav Bodil fördelen att kunna röra sig i vitt skilda miljöer men kanske också en känsla av hemlöshet.

Bodil verkar ha älskat sitt Finistère, i Frankrike, vad tror du det var som fick henne att resa iväg?

– Bodil beskriver det som en livsnödvändig flytt. Att hon hade gått under om hon inte flyttade. Hon ville hitta sin plats på jorden. Långt bort från den svenska kulturvärlden där hon ofta kände sig utanför och illa behandlad.

Finns det några av Bodils verk som sticker ut eller har betytt mer för dig?

– Den tonsatta dikten Ett Bloss för moster Lillie har vi spelat på begravningar i min familj och när hennes sista dikt Det här är hjärtat kom lyssnade jag om och om igen på Bodils inläsning av den. Det är en åldrad Bodil som med stor känslighet beskriver förlusten av en kärlek. En berättelse om åldrande och död.

Hur har ditt researcharbete sett ut?

– Jag har läst Bodils verk, plöjt intervjuer med henne i radio, TV och tidningar, läst alla recensioner hon fått, gått igenom Bodil Malmstens arkiv på Kungliga Biblioteket. Detta i skarven mellan mitt vanliga jobb på Kulturnyheterna och alla göromål i vardagen. Alltså på helger och nätter.

Ja, du är redaktör och reporter på SVT Kulturnyheterna, blir det här din första dokumentär?

– Ja, det är min första entimmesdokumentär, men tidigare har jag gjort flera halvtimmesdokumentärer. Bland annat om Anna Odell och hennes verk Okänd, kvinna i serien Skandal! Även om textilkonstnären Hanna Ryggens konstnärsskap i serien Konsthistorier samt gjort en film om skådespelaruppropet #tystnadtagning som var startskottet för den svenska #metoo-rörelsen, med mera.

Vad vill du lyfta fram eller förmedla med den här dokumentären?

– Bodil Malmstens författarskap och svårigheten i att vara människa.

Och till sist, vilka är dina känslor inför premiären?

– Jag är glad att det är över och att Bodil får flyga vidare, in i andras tankar och sinnen. Det är hon värd.

The post Helgporträttet: “Hon gjorde det många drömmer om” first appeared on Opulens.

TV-RECENSION. Josephine Bornebusch och Jonas Karlsson spelar bedagade stjärnor i tv-serien ”Harmonica”. Men bakom rockklyschorna gömmer sig en gripande historia om förlust och försoning.

Man får vara glad att man inte är rockstjärna – åtminstone om man ska tro på fiktionen. På film och tv skildras rocklivet ofta som en jojotillvaro, där euforin på scenen snabbt byts mot knark och bråk och tomhet så snart strålkastarna har släckts. Som en förvuxen och skrikigt klädd tonåring vallas rockstjärnan genom livet, eller dumpas på någon sunkig bar där hen kan övertalas att dra rövarhistorier om storhetstiden i utbyte mot en flaska Jack Daniels.

Den svenska tv-serien ”Harmonica” verkar först lufsa fram i dessa upptrampade spår, i berättelsen om det gifta paret och forna publikmagneterna Harry och Monica (Jonas Karlsson och Josephine Bornebusch) som ger sig ut på nostalgiturné för att rädda äktenskapet.

Serien hoppar fram och tillbaka i tiden, från glansdagarnas glammiga musikvideor till nutidens dystra besök hos parterapeuten, och ofta grävs det djupt i utklädningslådan efter pudelperuker, ormskinnskavajer och rockabillykrinoliner. Men ju längre vi får följa Harry och Monica och deras bandkamrater, desto mer på riktigt blir det.

Deras kris hänger ihop med ett obearbetat trauma i det förflutna, som vi i publiken långsamt blir medvetna om, men som Harry och Monica tampas med varje dag – på helt olika sätt. Lägg till Harrys såriga relation med sin pappa Mats (Dag Malmberg) och Monicas bror Tomas (Eric Ericson) som har ljugit sig in i ett hörn, och du har något som mer liknar ”Scener ur ett äktenskap” än ”Spinal tap”.

Det betyder inte att serien saknar humor. Den finns bland annat i turnélivets absurditeter (som att de får spela inför en övertänd publik på en tysk erotikmässa) och i bandets andra strulande par (Jörgen Thorsson och Nina Zanjani) som mer uppenbart hatar varandra – eller gör de verkligen det?

”Harmonica” är ett hjärteprojekt för Bornebusch och Karlsson, som även har skrivit manuset ihop – samt bandets alla låtar. Inspirationskällan har varit First Aid Kit, men resultatet är en ganska pompös blandning av 70-talsanstruken americana, viskade ballader, trallvänlig proggrock och blues á la Nick Cave. Jag väljer att tolka den – snällt – som ännu ett humorinslag i en varm och gripande berättelse om kärlek.

Karin Svensson/TT

The post Gripande och absurd “Harmonica” first appeared on Opulens.

TV-PREMIÄR. Pengar, status och mer pengar. Historien om bedragaren Anna Delvey och hennes spektakulära fall är deppigt på många nivåer. Men samtidigt åh-så-underhållande.

Historien bygger på en artikel av Jessica Pressler i The Cut, en del av New York Magazine. När historien om Anna Delvey, eller Anna Sorokin som hon egentligen heter, blev viral var Netflix snabbt framme och köpte rättigheterna.

Det är lätt att förstå varför, här finns så mycket smask.

Vid rodret står Netflix stjärnproducent Shonda Rhimes (“Greys anatomy”, “Scandal”). Och man får ge kapten Shonda att detta är en välseglad skuta som med en förförisk, komisk ton tar publiken från start till mål med perfekt tempererad vind i seglen.

Anna Delvey spelas av Julia Garner (“The Americans”) med en mycket oklar tysk brytning och underhållande otrevlig stil. Delvey, som säger sig vara en arvtagerska i väntan på sitt arv, rör sig i crème de la crème-skiktet i New York och har högtflygande planer på att skapa en exklusiv medlemsklubb.

Man får följa hur hon lyckas entusiasmera tunga investerare, lever flott på lyxhotell och ständigt reser på exklusiva semestrar. Men varifrån kommer egentligen hennes pengar? Finns det ens några?

Hennes privatjet-tunga livsstil korsklipps med berättelsens nu, då den gravida och hårt prövade journalisten Vivien Kent (Anna Chlumsky) kämpar med att få till en vettig intervju med Anna – som har ett förhållningssätt inte helt olikt Hannibal Lecters. Vid det här laget sitter hon i häktet på det ökända Rikers Island-fängelset, anklagad för bedrägeri och stöld.

Serien betraktar Anna mest utifrån, hon förblir lite av en gåta. Den egentliga protagonisten är journalisten Vivien, som det är enklare att identifiera sig med.

Eller? Samma drömmar om rikedom, att tillhöra det vackra folket med en ständig tillgång till världens alla vip-rum syns tydligt även i den aktuella Netflix-dokumentären “Tindersvindlaren”.

Det är också talande att Anna Delvey under en tid bor hos Billy MacFarland, grundaren av den numera ökänt misslyckade Fyre-festivalen, som sålde in drömmen om en glassig 1-procentstillvaro för vanlisar.

Man kan tycka att det här är deppiga ideal. Men i en tid när alla tycks vilja lapa årgångschampagne i en infinity-pool är Anna Delveys öde en mycket sedelärande historia.

För finns det någonting mer nutida än en känd person som efter ett spektakulärt fall kan räkna med en sockrad bok-/film-/tv-deal, bli skuldfri och sedan fortsätta ungefär som vanligt?

Miranda Sigander/TT

The post Slukarvänligt om NY-bedragerska first appeared on Opulens.

TV-SERIE. En dramaserie om Estonias förlisning är på väg till C More.

Satsningen heter kort och gott “Estonia” och ska enligt seriens skapare skildra hur “utredarna försökte hitta en heltäckande förklaring till olyckan och varför en sådan förklaring inte kunde hittas”.

“Vi har verkligen ett spännande och fängslande manus om utredningen av, och orsakerna bakom, olyckan. Jag ser fram emot ett nära samarbete med det finska, estniska och svenska teamet om en tragedi som fortfarande påverkar våra länder djupt”, säger regissören Måns Månsson i ett pressmeddelande.

Inspelningen drar igång i april och premiären väntas äga rum i höst.

TT Nyhetsbyrån

The post Ny dramaserie om Estonia på gång first appeared on Opulens.

TV-SERIE. Kan du redan hela storyn om Pamela Anderson och Tommy Lees turbulenta kärleksrelation? Då bjuder tv-serien “Pam & Tommy”, inte på överraskningar, men väl på en nyanserad och oväntat rolig bild av kändisparet.

Pamela Anderson hade en av huvudrollerna i den (obegripligt) populära tv-serien ”Baywatch”. 1995 mötte hon Tommy Lee, trummis i hårdrockbandet Mötley Crüe, och efter bara tre dagar gifte de sig och flyttade in i hans stora hus i Los Angeles.

Gunnar Rehlin/TT

The post Pam och Tommy ges mänsklig form first appeared on Opulens.

KOSTYMDRAMA. Nya pengar ställs mot gamla anor i Julian Fellowes nya, urtjusiga serie som utspelas i New York i slutet av 1800-talet. För alla “Downton Abbey”-fans finns mycket att hämta – och att känna igen.

“Du tillhör det gamla New York, my dear. Glöm aldrig det”. Agnes Van Rhijn (Christine Baranski på gott humör) kommer snabbt till saken när hennes unga, panka, brorsdotter Marian har kommit till stan. Klev man inte av The Mayflower med de andra engelska puritanerna kan man glömma att man någonsin blir betraktad som annat än skräp.

Men vad gör den gamla eliten när den nya – de där vräkiga Rockefellers, Vanderbilts och JP Morgans – börjar tjäna så mycket pengar att de kan köpa sig in i alla sammanhang eller helt enkelt skapa sig nya?

Mitt emot Agnes, och hennes inte lika slipade syster Ada (Cynthia Nixon), har det nyrika paret Russell precis flyttat in på en så pass attraktiv adress att societeten inte kan låta bli att notera dem. Men acceptera dem? Jo, det ska maktspelaren Mrs Russell (en underbart vass Carrie Coon) minsann se till.

Titeln “The gilded age” (den förgyllda tiden) syftar på samhällsandan kring 1870, som präglades av snabba förändringar. Krocken mellan det nya och det gamla på flera nivåer är grundbulten i Julian Fellowes New York-skildring. Även om det tar ett par avsnitt innan dramatiken på allvar utvecklas bortom den inledande premissen så är det en hyfsat njutbar startsträcka.

Det strösslas friskt med fantastiska klänningar, cylinderhattar, järnvägsutbyggnadsintriger, underhållande uppgångar – och tillhörande fall samt klassisk “upstairs-downstairs”-dramatik (precis som i Fellowes långkörare “Downton Abbey”).

Ett problem i början av “The gilded age” är att det är så pass många rollfigurer som ska introduceras. Men det är egentligen bara Christine Baranskis svårimponerade Agnes (med tydlig Maggie Smith-aura och underbart skarpa repliker som får en att fnissa högt) och Carrie Coon som superstrebern Mrs Russell som känns riktigt intressanta – lite för länge.

Men “The gilded age” tar sig och efter de fem avsnitt som lämnats ut för recension börjar även det övriga persongalleriet få lite mer tydliga konturer. Som kostymdrama är serien svårslagen just nu, scenografin och kostymerna är så härligt påkostade att man nästan fruktar en överdos av korsetter när Mrs Russell äntligen slår till och ordnar den debutantbal som hennes dotter (och vi i publiken) så hett längtar efter.

Miranda Sigander/TT

The post Nya pengar i det gamla New York first appeared on Opulens.

FIMPREMIÄR. I komedin “Ur spår” tränar två omaka syskon för att åka Vasaloppet. Fredrik Hallgren fick mersmak efter rollen som den stenhårt satsande brorsan som flyr problem på hemmaplan med tajts och rullskidor.

– Planen är att jag ska åka Vasaloppet i år.

“Ur spår”-gänget är på glatt humör när de träffas (“det känns som en återträff”) i ett konferensrum hos filmbolaget SF Studios för att prata om sin nya skidåkarkomedi. Regissören Mårten Klingberg lyser upp lite extra när Fredrik Hallgren pratar Vasaloppsplaner och börjar peppa:

– Ja, kör, kör, kör.

Fredrik Hallgren nickar.

– Ja, jag blir besviken på mig själv annars.

Hans medspelare Katia Winter, som sitter mitt emot, säger gravallvarligt:

– Vi blir besvikna på dig annars.

Filmen får premiär ett pandemiår efter vad som ursprungligen var tänkt.

– Då fanns det ju inga alternativ. Och det skjuts upp filmer nu också men jag tror det är bra att vi kör, om jag får killgissa. Jag tänker på Johan Olsson i Val di Fiemme 2013, han bara körde när ingen trodde det, säger Mårten Klingberg.

Syskonpar i spåret

“Ur spår” handlar om syskonparet Daniel och Lisa. Han är en uppstyrd vd, som bor med sin fru Klara (Rakel Wärmländer) i en villa i Stockholm. De försöker få barn samtidigt som han tränar stenhårt för Vasaloppet. Lisa är arbetslös, deprimerad och har delad vårdnad om sin dotter. En orosanmälan till soc senare tvingas hon ta tag i sig själv och börjar träna med sin bror.

Mårten Klingberg fick frågan om att “göra en film om Vasaloppet” för flera år sedan.

– Då gick tankarna till min egen träning. Jag höll på med långdistanslöpning och triatlon på en relativt ambitiöst nivå och jag var krönikör för Runners World. När jag körde på som hårdast så låg min mamma för döden, jag filmade för SVT, höll på att klippa “Cockpit” och hade en turbulent period privat. Då brände jag av två SM i triatlon. Det var väl bra att jag tränade och höll mig i form. Men att jag körde på så jävla hårt?

Efter ett tag kom han ut ur bubblan och började reflektera över träningen.

– Det var ju inte så mycket glädje. Det var ju tills man spydde och sådär. Det blev min ingång i arbetet med filmen. Fredrik spelar ju mig.

Träning som terapi

Fredrik Hallgrens (“Bonusfamiljen”) rollfigur Daniel är på många sätt en typisk medelålders man, som biter ihop när han mår dåligt och använder träningen för att fly vardagen och sina känslor.

– För honom är det så. Och kanske generellt för män också. Men träning kan också vara en form av terapi – och ett sätt för män att umgås, säger Fredrik Hallgren, som tränade varje dag i sju veckor och höll en strikt diet för att komma i form till inspelningen.

Som motvikt finns syrran Lisa, som har svårt att få ordning på livet. Katia Winter, som tills nyligen bodde och jobbade mest i Hollywood, funderade inledningsvis på om det skulle bli svårt för publiken att ta till sig hennes Lisa, som krökar och hamnar i fyllecell.

– Jag var lite orolig och funderade på om det gick att sympatisera med henne. Men, herregud, livet kan vara svårt ibland, det finns inget facit. När jag såg filmen kände jag att balansen var fin, jag blev själv berörd. Och det var kul att få spela en kvinna som var så urspårad och ohämmad och inte bad om ursäkt för det.

Receptet för framgång

Precis som i Mårten Klingbergs filmer “Offside”, “Cockpit” och till viss del “Min pappa Marianne” samsas komedi med drama och roliga situationer blandas med fullaste allvar.

TT: Hur ser receptet för lyckad feelgood ut?

– Man kan kalla det feelgood eller dramakomedi, och det är väl rätt. Men sedan är jag så storvulen att jag tycker att jag är min egen genre, säger Mårten Klingberg och fortsätter:

– Formen är ett realistiskt skådespeleri där skådespelarna försvarar sina karaktärer, precis som när man spelar drama, fast i tillspetsade situationer. Jag kan studsa ibland när folk säger “det är kommersiell anpassning”. Så är det inte för mig. Det här är exakt så som jag vill göra film. Och det är en grundhållning till livet, det låter högtravande kanske men humor har alltid varit en livlina för mig

Tränar varje dag

Mårten Klingberg åkte själv Vasaloppet i fjol (“Ska man göra den här filmen måste man ju åka själv”). Nu för tiden tränar han inte med den där stirriga blicken han hade förr och kan hoppa de allra tyngsta passen om han känner för det.

– Men jag tränar fortfarande på ett sätt som många skulle tycka var extremt, jag tränar varje dag. Jag körde ett intervallpass i morse.

Katia Winter skrattar till.

– Varje gång man träffar dig så har du tränat ett intervallpass.

Fredrik Hallgren fyller i:

– …och så får man ångest.

Miranda Sigander/TT

The post Syskon spårar ur i Vasalopps-komedi first appeared on Opulens.

PREMIÄRER. Fantasyälskarna har flera påkostade tv-serier framför sig – och verklighetsinspirerade filmatiseringar fortsätter starkt framåt.

Här är tv-serieåret 2022.

“House of the dragon” – HBO Max.

2019 nådde “Game of thrones” sitt slut – men nu kommer George RR Martins fantasyvärld tillbaka i rutan. Prequel-serien “House of the dragon” utspelas 200 år före “Game of thrones”, och berättar om Targaryen-släkten.

Serien är skapad av George RR Martin och Ryan J Condal, och är baserad på författarens roman “Fire & blood” från 2018. Premiär senare i år.

“The lord of the rings” – Amazon Prime

Ett annat fantasyuniversum som kommer tillbaka i år är Amazon Primes nya “Sagan om ringen”-serie, och precis som filmerna från tidigt 00-tal är den första säsongen inspelad på Nya Zeeland.

Handlingen utspelas några tusen år före “Bilbo – en hobbits äventyr”, och produktionen har beskrivits som världens dyraste. Den första säsongen kostade runt 3,9 miljarder kronor att spela in. Två av avsnitten regisseras av svenska Charlotte Brändström. Premiär den 2 september.

“The Witcher: Blood origin” – Netflix

Netflix fortsätter att filmatisera Andrzej Sapkowskis “The Witcher”-böcker. Den nya miniserien är en prolog till de tidigare “The Witcher”-säsongerna och utspelas 1 200 år före tittarnas senaste möte med rollfigurerna. Bland annat skildras skapelsen av den första häxkarlen. Premiär senare i år.

“We own this city” – HBO Max

“The Wire”-skaparen David Simon och producenten George Pelecanos ligger bakom den här nya tv-serien med Jon Bernthal, Josh Charles och Jamie Hector i huvudrollerna.

Berättelsen är baserad på Baltimore Sun-reportern Justin Fentons bok “We own this city: A true story of crime, cops and corruption”, om korrumperade poliser som skapar stora problem i Baltimore. Premiär senare i år.

“Pam & Tommy” – Disney+

Pamela Anderson och Mötley Crüe-trummisen Tommy Lees äktenskap hamnar under lupp på Disney+. Särskilt fokus ligger på dramatiken efter att parets egeninspelade sexvideo stals från deras hem, och såldes på internet.

I rollerna syns bland andra Lily James, Sebastian Stan och Seth Rogen. Premiär den 2 februari.

“Inventing Anna” – Netflix.

En journalist undersöker fallet Anna Delvey, en kvinna som påstår sig vara en tysk arvtagerska för att sedan stjäla New York-elitens hjärtan – och pengar. “Inventing Anna” är inspirerad av en verklig händelse och i rollerna syns bland andra Anna Chlumsky, Julia Garner och Arian Moayed. Premiär den 11 februari.

“Händelser vid vatten” – SVT.

Rolf Lassgård och Pernilla August spelar huvudrollerna i filmatiseringen av Kerstin Ekmans ikoniska deckare “Händelser vid vatten”.

Handlingen inleds en midsommarnatt i början av 1970-talet, när det begås ett brutalt dubbelmord i i närheten av byn Svartvattnet. Regisserar gör Mikael Marcimain. Premiär senare i år.

“The playlist” – Netflix

Edvin Endre spelar rollen som Spotify-grundaren Daniel Ek i en skildring av hur den svenska strömningsjätten har förändrat musikindustrin från grunden. I rollerna syns även Gizem Erdogan, Christian Hillborg och Ulf Stenberg. Premiär våren 2022.

“Clark” – Netflix

Bill Skarsgård spelar brottslingen Clark Olofsson i Netflix nya serie. Olofsson var bland annat inblandad i Norrmalmstorgsdramat, som ledde till att begreppet Stockholmssyndromet myntades.

Serien är regisserad av Jonas Åkerlund och i rollerna syns även Adam Lundgren, Sandra Ilar, Malin Levanon och Vilhelm Blomgren. Premiär senare i år.

“Spelskandalen” – SVT

SVT:s kommande dramaserie är baserad på verkliga händelser från 90-talets Piteå. Björn Elgerd spelar Bosse, en spel- och sportfantast som tillsammans med sina vänner ger sig in i en jakt på de stora pengarna i sportvärlden.

I rollerna syns även Edvin Bredefeldt, Ulf Stenberg och Eva Melander. Premiär hösten 2022.

“Tunna blå linjen”, säsong 2 – SVT

SVT:s succéserie är tillbaka med en andra säsong – och fyra nya poliser. I rollen som kändispolisen Khalid syns skådespelaren Mustafa al-Mashhadani medan de andra nya poliserna spelas av Robert Bengtsson, Malou Marnfeldt och Johannes Lindkvist. Premiär hösten 2022.

Sofia Sundström/TT

The post Elva guldkorn på strömningstjänsterna i år first appeared on Opulens.