TÄNKARE. Mara Lee är en skarp tänkare och ofta skicklig poet. Hade hon ansat mer bland sina tankar och texter hade hon kommit mer till sin rätt, anser Anna Remmets som läst den aktuella boken Främlingsfigurer. 

Främlingsfigurer: En bok om kärlek och hat – känslor som formar bilden av den Andre
av Mara Lee
Albert Bonniers förlag

Mara Lee, född 1972, är författare, översättare och forskare. Hennes avhandling i litterär gestaltning, När Andra skriver, var i alla för mig en ny och omdanande läsning med sin blandning av akademiskt och skönlitterärt språk, poesi och essä.

I den nya boken Främlingsfigurer fortsätter hon att blanda essä, skönlitterär prosa och poesi. Hon fortsätter också att undersöka de teman som avhandlingen kretsade kring: rasism, kön och kolonialism. Texterna handlar till stor del om litteratur och andra berättelser som på olika sätt närmar sig (eller reproducerar avståndet till) ”den Andra”, det vill säga olika marginaliserade grupper. Här finns Frankenstein, som varit föremål för ett antal postkoloniala läsningar redan, men också den mer otippade gestalten Hel, en slags dödsgudinna i nordisk mytologi, samt det betydligt mer nutida verket The Mare av Mary Gaitskill. Men Lee har även sammanställt tidningsnotiser om rasistiska attacker i det offentliga rummet, framförallt i kollektivtrafiken, som får sin verkan och poetiska sprängkraft genom kontrasten mellan den torrt redovisande listan och det ohyggliga innehållet i denna lista. Vissa av texterna har publicerats tidigare, ibland i lite andra versioner, men samlingen håller ändå ihop som helhet och den spretighet som finns passar formen. Hybriden mellan olika genrer är njutbar och känns fräsch även om den blivit vanligare. Att det ändå känns som att Lee och förlaget borde ha sållat lite strängare har inte med formen att göra utan med kvaliteten.

Några av texterna är nämligen övertydliga på gränsen till banala, som novellen ”Buren”. Detta gäller dock som sagt inte uppräkningen av våld i kollektivtrafiken, där det övertydliga och osminkade snarare ger orden laddning. Överlag är Mara Lee som bäst i de lyriska styckena. Också texterna om hur kärlek formas av och reproducerar rasistiska och koloniala föreställningar är intressanta även om inte heller de är direkt omvälvande om man är något sånär bekant med postkolonial och feministisk teori. Särskilt spännande är passagen där Lee, med stöd av tänkaren Lauren Berlant, resonerar kring hur varufieringen av känslor ”fördunklar spåren av dess produktionsförhållanden, dess (ekonomiska och ideologiska) härkomst, dess upprinnelse och dess historia.” Detta samtidigt som känslor i vår kultur framställs som det mest autentiska och ”sanna” i oss. Det skulle vara intressant att med utgångspunkt i denna teori till exempel analysera den flodvåg av kändisar som i olika medieformat men vad det tycks utifrån ett och samma manus ”visar upp sin sårbarhet”, berättar ”sin sanning” och vittnar om sina ”resor” och sina ”kamper” mot psykisk ohälsa och trauman.

Som bekant är det en del som menar att det är just Lees typ av tänkande och skrivande (postkolonialt med drag av poststrukturalism) som har ”övertagit” såväl akademin som den kulturella offentligheten. Detta är en bok som diverse borgerliga skribenter skulle kasta sig över som ett saftigt köttben för att visa på allt som är fel med vårt samhälle idag. Men jag skulle nästan säga att pendeln har slagit över så mycket åt andra hållet att det snarare känns som att gå mot strömmen att år 2021 skriva som Mara Lee gör i Främlingsfigurer.

Just därför är det tråkigt att vissa texter känns urvattnade, att en del analyser tycks lite slentrianmässiga. Lee är en skarp tänkare och ofta skicklig poet. Hade hon ansat mer bland sina tankar och texter hade hon kommit mer till sin rätt.

The post Ojämnt om rasism, kön och kolonialism first appeared on Opulens.