SKIVNYTT. Kangas klanger släpper den mogna musiken från föregående spalter och kastar sig ut i Londonpunkens värld. Lite moget är det dock ändå eftersom det rör sig om Sex Pistols-, PiL- och Damned-medlemmar som blivit äldre och en smula lugnare.

Gamla punkare rostar aldrig. Londonpionjärerna The Damned var enligt di gamles sägner det första brittiska punkbandet ut med en vinylsingel i oktober 1976, med den Nick Lowe-producerade ”New Rose” på legendomspunna etiketten Stiff. Nästan ett halvt sekel senare väsnas The Damned fortfarande, och två originalmedlemmar är kvar på nya plattan. Plus långvariga basisten Paul Gray, en man vi även kunnat höra i Eddie and the Hot Rods. Men de har en sprillans ny trummis i William Granville-Taylor, som gör ett bra jobb på ”Darkadelic” (earMUSIC/Edel, LP/CD/DL).

Skivans titel skyltar med bredden som detta band besitter. The Damned visade sig nämligen snabbt vara allt annat än blott ett 1-2-3-4-punkband. Ganska snabbt visade de sina influenser från 1960-talets beat, garagerock, psykedelia och även en smula prog. Gitarristen Captain Sensible hade till och med en svindlande poplistekarriär för 40 år sedan. Sångaren Dave Vanians direkt-från-kryptan-look närde goth-hordernas stilmedvetenhet (”Dark” i ”Darkadelic”), medan den unge Thåström var påfallande lik The Damneds originalgitarrist Brian James. Den senare medverkar ej här, men var med när den tidigare så tvistande originalsättningen gjorde några spelningar nyligen.

”Darkadelic” är ett förvånansvärt starkt album. Politikergisslande singeln ”Beware of the Clown” kunde vara en dramatisk minihit i en mottagligare värld. ”Western Promise” lovar vad den håller i melankolisk gitarrpop av fint märke. ”Wake the Dead” inleds med de där väderkvarnsgitarrerna som The Who ställde upp för alla presumtiva Don Quijotes att tampas med. Dramatiskt igen, och det märks att The Soundtrack Of Our Lives lärt sig en del av The Damneds upplägg. Här byggs också atmosfärer via Monty Oxymorons synth. En man som ser ut som en galen professor på scenen, och faktiskt arbetar deltid som psykskötare. I The Damned sköter han i stället om mycket av det psykedeliska i soundet. Faktum är att ett band han varit medlem av tidigare hette Punk Floyd…

Första delen av det bandnamnet kommer till liv i ”Motorcycle Man”, med det där Eddie Cochran-muterade gitarriffandet som The Damned visade prov på redan i början av karriären. “Leader of the Gang” handlar om Gary Glitters smutsiga brottsbana, medan “Follow Me” avhandlar influencers. Jodå, albumet ”Darkadelic” är nog det mest vitala jag hört från dessa lurifaxar på länge. Och, förresten, efter The Damneds platta väljer Spotify att spela The Queens Of The Stone Ages nya singel ”Emotion Sickness”, det säger nog något.

The Damneds generationskamrat Glen Matlock – som faktiskt spelade bas på några Damned-låtar från 1995 – har också ett nytt album ute. ”Consequences Coming” (Cooking Vinyl, LP/CD/DL) inleds med den politiskt arga ”Head on a Stick” som faktiskt låter lite som The Damneds skiva, fast med svagare sång. Såklart. För Glen Matlock är ingen stor sångare, precis. Det har han ju aldrig behövt vara heller, som låtskrivande originalbasist i Sex Pistols innan han blev Sid-steppad. Matlock behövde inte heller sjunga i nästa band, Rich Kids, där blivande Ultravox-sångaren Midge Ure ingick.

”Consequences Coming” är en sympatisk rockplatta, utan att vara något nyskapande, men ju längre jag kommer in i den känns den aningen jämntjock. Låtarna har fötts ur Brexit- och Trump-eländet och den glöden hjälper till att höja intensiteten. ”Tried to Tell You” låter ”Sista natten med gänget”. ”Face in a Crowd” heter ett annat spår och det skvallrar om hur det låter. Faces-fantasten Matlock – han spelade bas på deras återföreningsspelningar – tar hjälp av kompisar som Bowie-gitarristen Earl Slick och Blondie-trummisen Clem Burke för att knåda ihop ett bagardussin låtar. Matlock är för övrigt turnébasist för just Debbie Harrys gäng också. ”Call Me”, som en av Blondies låtar heter

John Lydon, som Johnny Rottens föräldrar döpte honom till, kommer till Sverige i höst för konserter med Public Image Limited. PiL släpper också ”End of World”, deras första nya album på åtta år, i augusti. När den konstellationen var som bäst – för över fyrtio år sedan – hette basisten Jah Wobble. Wobbles pass säger John Joseph Wardle och hans musikaliska kompass säger dubreggae och alla former av världsmusik. Han har samarbetat med medlemmar ur krautpionjärerna Can och postpunk-tungviktarna Killing Joke, med Brian Eno och Baaba Maal. Det är enkelt att konstatera att Jah Wobble är en musikalisk upptäcktsresande.

Då passar paradoxalt nog bra att han tar bussen hemmavid och spelar in. För det är just vad Jah Wobble gjort inför instrumentalskivan ”The Bus Routes of South London” (egen utgivning, CD/DL). Bekvämt placerad på främsta sätet på övre däck på bussarna, med iPadens inspelningsfunktion ständigt redo. Skisserna har sedan bearbetats hemma i studion, med Wobbles karaktäristiskt dubbiga bas och svävande ljud som förstärker känslan av att färdas genom södra London på kvällen eller natten. Ibland fastnar vi i en rondell och snurrar runt utan att komma någonvart men oftast är det ändå värt biljetten.

Tänk ändå vad stor skillnad det kan vara i uttrycket hos Matlock och Wobble. En trevlig traditionalist och en ständig sökare.

Mittemellan dessa två ytterligheter finner vi forna Clash-basisten Paul Simonon. I färska projektet Galen & Paul samarbetar han med Galen Ayers, dottern till den 2013 bortgångne Soft Machine-medlemmen tillika soloartisten Kevin Ayers. Färska debutalbumet heter “Can We Do Tomorrow Another Day?” (Sony Music, LP/CD/DL).

Simonons spagettiwestern- och Jamaica-influenser möter här latinamerikanska stämningar och sång på spanska – eller kanske snarare mallorqui, en för Mallorca lokal variant av det katalanska språket. Både Galen och Paul har spenderat mycket tid på Mallorca, och träffades via en gemensam bekant. Det hela slutade med att Galen blev inneboende hos Simonon i Paddington och i det tv-fria hemmet kom snart låtskrivandet i gång.

1960-talets franska pop, chansons, Brill Building, ståltrådsgitarrer – till och med sjömansvisor – gör sig påminda. Och se där, Damon Albarns melodica som tutar. Det finns tydliga drag av Simonons samarbeten med Blur-mannen Damon Albarn i Gorillaz och de båda herrarnas gemensamma projekt The Good, the Bad & the Queen, där även tidigare Verve-gitarristen Simon Tong och afrobeat-trumlegendaren Tony Allen ingick. Allen har gått ur tiden, men Tong hänger med till Galen & Pauls skiva. Andra som bidrar till gemytet är Sebastian Rochford (Polar Bear, David Byrne, Patti Smith) och Dan Donovan (som var med i Mick Jones post-Clash-band Big Audio Dynamite).

Minnesstarka lyssnare minns kanske Paul Simonons Pérez Prado-refererande band Havana 3AM som gjorde ett album för tre decennier sedan. Galen & Paul ekar stundtals av det också, men med Galen Ayers kvinnliga röst blir det mer av Lee & Nancy och yé-yé, lite mindre av motorcykelhäng. Med hjälp av producenten Tony Visconti (David Bowie, T-Rex, Sparks) har Galen & Paul åstadkommit en charmant liten skiva.

Vi besöker Magaluf, och reser till Paris för en pastis och en Croque Monsieur, innan ett besök på konstmuseum. ”Lonely Town” avslutas med ett ”cha-cha-cha” från Simonon. Gitarren härmar Big Bens klockor innan ”It’s Another Night” tar oss med på en lördagspromenad längs Edgware Road. Vi hoppar på en buss. Ingen Jah Wobble i sikte – han håller sig väl i Peckham, Putney och söderöver – men den här musiken är befolkad med andra impulser från Londons omfattande musikaliska busskarta.

Apropå Jah Wobble så kan den som vill höra mer av den flitige mannens produktion kan med fördel närma sig samlingsboxen ”Dark Lumonisity – The 21st Century Collection” (Cherry Red, CD,DL). Hela fem timmar av Wobbles bubblande skapelser från 2000-talet samlade i kronologisk ordning i en behändig förpackning om 4 diskar i digipack. Wobble har varit med och valt ut innehållet och skriver själv om låtarna i omslagstexten. 

Det är mycket att ta in på en och samma gång, men här finns många godbitar. Musiken inlemmar asiatiska, afrikanska, latinamerikanska och en busslast andra influenser. Samlingen snurrar på i bakgrunden och skapar stämningar som är rätt långt från The Damneds och Glen Matlocks vid en jämförelse tämligen rättframma rockmusik.

”Dark Lumonisity” heter alltså samlingen men den kunde lika gärna lagt beslag på The Damneds albumtitel, för den här musiken låter ofta i sanning ”Darkadelic”.

Om gamla punkare aldrig rostar vete fanken, men de serverar i all fall inte förfabricerat, näringsfattigt formbröd stöpt i en och samma form. Det är fortfarande mer fuck off än bake off.

The post Kangas klanger: I Londonpunkens värld first appeared on Opulens.

ROCK. Erik Bovin tycker att brittiska alt-rockarna Shame tar ut svängarna mer än någonsin på nya albumet Food for worms. En skiva som är minst lika bra som den bejublade debuten Songs of praise, enligt Bovin. 

Food of Worms med Shame
Dead Oceans

De djupaste känslorna saknar uttryck. Åtminstone om man får tro den nyss citerade, och alltid citatvänlige, Thorsten Flinck. Denna tes har jag burit med mig sedan jag stötte på den i en intervju med nämnda teaterman. Ja, så är det, har jag tänkt, fram tills nu. Jag ger fortfarande Flinck rätt – när det gäller skådespelarkonsten.

Kanske kan emellertid musiken, om inte uttrycka så åtminstone leta sig in i människans mörkaste skrymslen. Och visst behövs den – den musik som förmår vidröra just det inom en som man ogärna vill kännas vid; musik som hemsöker roten till fickans knutna näve. En kvalitet punken obestridligen besitter.

En symfoni av oljud – tänker jag när jag hör Londonkvintetten Shames tredje album Food for worms.

För att vara punk är låtarna ovanligt avancerade och oförutsägbara. Stundtals låter det som en korsning mellan punk och progressiv musik. Postpunkveteranerna The Fall torde vara en given influens, annars står Shame stadigt på egna ben.

I skrivande stund har jag just nåtts av nyheten om att Putin avser placera taktiska kärnvapen i Belarus. Världen har på många vis spårat ur. Kanske är det därför jag hör en symfoni av oljud, musik som speglar en kaosartad tidsanda. Och – vem vet – kanske hade den atonala musikens fader Arnold Schönberg varit punkare om han hade levt idag.

Shame tar ut svängarna mer än någonsin på Food for worms, ett album som är minst lika bra som den bejublade debuten Songs of praise (2018). Ett band som tillsammans med irländska Fontaines D.C. och en handfull andra band, på kort tid lyckats vitalisera – (tack och lov) utan att sofistikera – punken.

Den 31 mars spelar de på Debaser i Stockholm och dagen därefter på Vega i Köpenhamn. Jag tycker att du som har möjlighet ska passa på att se dem.

The post Avancerad och oförutsägbar alternativ rock first appeared on Opulens.

VINYL. Jesper Nordström har letat fram en samlingsplatta där merparten av de medverkande torde vara okända för det stora flertalet.  Den speglar det tidiga 80-tal när postpunk och synt möttes. Vi får också veta något om omslagsbilden.

Den här veckan ska det handla om en vinylraritet, nämligen samlingsalbumet “Dansa Med Fig.13.”, som utkom på Castor Records, 1983. Upplagan var på 1 000 exemplar men 800 skivor makulerades av distributören Stranded/Polar eftersom den sålde för dåligt.

Bland de mera kända namnen på plattan återfinns Freddie Wadlings dåvarande band Cortex samt Kitchen & the Plastic Spoons. Men flera av de medverkande är artister av närmast obskyr undergroundkaraktär. Skivan är således eftersökt bland samlare av lite smalare musik i genrer som synt, industrial och post-punk.

Men först en kulturhistorisk utvikning. På omslaget till ”Dansa med Fig.13.” beskådar vi Viking Cronholm, Sveriges första manliga sjukgymnast. Ja, det heter förstås fysioterapeut nu. Viking Cronholm var son till vice häradshövdingen Axel Cronholm. 1891 flyttade familjen till Stockholm. För att få styr på sonen tog fadern sonen ur skolan och lät honom gå till sjöss, vilket gav honom smak på vad som finns att upptäcka och lära ute i världen. Så kom det sig att han att introducerade jujutsu, som självförsvar, i Sverige. Han är på bilden i färd med att avvärja ett angrepp. En kraftkarl och gränsgångare.

Och gränsgångare innehåller detta samlingsalbum sannerligen för var det något jag lärde mig som svartklädd syntnörd i slutet av högstadiet och gymnasiet så var det att synt och punk var genrer/subkulturer som stod varandra nära och ibland överlappade varandra.

Våra cirklar möttes i fuktiga skrälliga källarlokaler med insmugglad ljummet öl och amatörband som inte såg någon motsättning i förprogrammerade rytmer, gitarrskrän och mer eller mindre samhällskritiska texter. Eller ibland bara totalt trams.

Low-fi-synten har alltid i attityd legat mer åt KSMB och Ebba Grön-hållet än den opolitiska hårdrock som mest handlar om brudar och Jack Daniels. 

Bland namnen på ”Dansa Med Fig.13.” hittar vi dessutom Opulens egen iodine Jupiter i sin ungdoms dagar, men det främsta namnet bland de medverkande är i min bok Salaligan som diktar om “Samen” som kommit till Stockholm för att ”äta edra barn, årstider åtta skall jag gå och verka här, när jag är färdig skall ni veta vem jag är”.

Som klassresenär från en skogsbondefamilj ända in i Lunds mest punschiga ädelträsalonger är det inte utan att han har en speciell plats i mitt hjärta.

The post Veckans vax: En gränsöverskridande raritet från 80-talet first appeared on Opulens.

LYRIK. Håkan Sandell är här på intet sätt en färdig poet. Han är som alla andra i den åldern, en sökare, som arbetar med olika redskap, finner goda korn, att odla vidare och frön, som kanske aldrig blir sådda eller får växtkraft. I ett sparsamt efterord talar han själv om att pröva olika nycklar, skriver Bo Bjelvehammar om Himlen tippar över, ett urval av tidiga Sandell-dikter.

Himlen tippar över av Håkan Sandell
postpunkpoesi
1981 – 1987
Fri Press

Håkan Sandell har gett ut ett tjugotal diktsamlingar och han hör till de ledande poeterna i sin generation. Han var en av medlemmarna i Malmöligan, som fanns mellan 1986 och 1993. Ligan odlade en motkraft mot Stockholm och hade goda kontakter över sundet med såväl poeter, särskilt Michael Strunge, som bokhandlare.

Håkan Sandell och andra poeter och konstnärer grundlade på 90-talet retrogardismen, en rörelse som hävdade att traditionen är nödvändig för den radikala, konstnärliga kraften.

Författaren har under lång tid levt utanför Sverige, först i Köpenhamn och sedan i Oslo, där han nu bor och verkar.

Detta är ett urval av Håkan Sandells tidiga dikter, tillkomna under 1980-talet, ett uttryck för en avantgardistisk alternativkultur, som efteråt kommit att kallas postpunk. Dikterna är i huvudsak hämtade från tidskrifter, fanzines, antologier och opublicerade manuskript. Boken har ett initierat förord av Thomas C Ericsson, en gammal undergroundförläggare.

Samlingen är försedd med rikliga, dokumentära noter.

Dikterna fångar nuet i flykten, bredvid kroppar i betong, värmealstrande asfalt och slitna husfasader; människor söker sig till källare, till lokaler med dunkelt ljus, sunkig inredning och lufthav med märkliga dofter. I dessa omgivningar, i ögonblick med drogreferenser, föds en dikt, med livskraft och den vävs i musikens språk med både charm och rytmik.

Tonen kan variera från febrig och suggestiv till ett sökande med oro och ängslan, men det finns hela tiden en fri uppstudsighet och en respektlöshet. Och ett ställningstagande för de små och glömda människorna, för de marginaliserade och de människor som lever i samhällets utmarker.

Håkan Sandell är här på intet sätt en färdig poet. Han är som alla andra i den åldern, en sökare, som arbetar med olika redskap, finner goda korn, att odla vidare och frön, som kanske aldrig blir sådda eller får växtkraft. I ett sparsamt efterord talar han själv om att pröva olika nycklar. Det är väl just i detta prövande, som utvecklingen sker. Det är här poesin får form och mognar och innehållet får en stabilitet och en renhet. Men och det är viktigt att säga, i dessa dikter finns en grogrund för något större. Håkan Sandell har ett utpräglat seende, en instinktiv förmåga, att uppmärksamma det som han har runt omkring sig. Och inte bara fånga det, utan även gestalta det på ett eget sätt.

Allt detta har han nu arbetat vidare på och det går mot sin fullbordan. Därför är han idag en stor poet, men tyvärr underskattad.

Jag avslutar med början på den andra dikten i samlingen;

”Himlen tippar över

Och regnet slår snett in mot husen

Jag trycker mig in mot porten

Och smalnar upp mot väggen

Tills inget längre syns”

The post Tidig postpunkpoesi av en sökare med växtkraft first appeared on Opulens.

KULTBAND. Om ett riktigt kultband från 80-talet, som först på senare tid dokumenterats på vinyl, skriver idag Clemens Altgård. Han tecknar bakgrunden till ett aktuellt skivsläpp med Kabinett Död.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Spindel Baby med Kabinett Död
Rundgång Rekords

Hur många känner till Kabinett Död? Gissningsvis är det inte så många i landet som helhet. I Malmö/Lund är det kanske några fler. De som har minnen från slutet av 70- och 80-talen av den lokala rockscen som fanns på den tiden lär komma ihåg om de sett det här bandet spela live. Där och då var Kabinett Död, från Malmö, ett band som gjorde sig känt för totalt kompromisslös och avantgardistisk musik. Om vissa tyckte att det var det värsta det upplevt i musikväg, så fanns det likväl en fanbase i punkkretsar.

I början var alltså etiketten punk, men som ordinär punkrock lät det inte. Idag blir etiketten postpunk, men frågan är om Kabinett Död egentligen kan etiketteras. Dock kan postpunkbegreppet rymma ganska mycket så vi får nog hålla till godo med den “artbestämningen”.

Kabinett Död var ett band som hade som en princip att endast spela live och släppte aldrig någon skiva när det begav sig. Däremot finns det nio spår på samlingskassetten Eldbegängelse som gavs ut 1981 av fanzinet Dr Krall.

För två år sedan gav Peter Out Records ut en vinyl-lp, Kathiztan, med Kabinett Död. Nu har Rundgång Rekords släppt en vinyl-mp, Spindel Baby, med 6 spår med det kultförklarade men för den stora allmänheten okända bandet.

Det är Stry Terrarie/Kanarie som remastrat inspelningarna som ligger till grund för såväl det första som andra skivsläppet.

Medan Kathiztan-lp:n speglar hur bandet lät under åren 1979-81 så är det en annan sättning i bandet på Spindel Baby med spår som spelats in 1988. Här består bandet av Lars Magnar “Enok” Enoksen, sång och bas, Eva Sjuve, sång, gitarr, keyboard och Per Linde, trummor. Soundet är därmed något förändrat, tyngre och råare. Det är ännu mer av Stooges och Velvet Underground än tidigare och mindre inslag av dekadent tivolimusik. Det märks  inte minst på det suggestiva titelspåret “Spindel Baby” och den högenergiska “Tyska kyssar”.

Det har betydelse för soundet att “Enok” har skiftat från gitarr till bas, som var ett instrument som saknades i första versionen av Kabinett Död. (På spelningarna brukade en stol reserveras för basisten Gud som naturligtvis alltid var frånvarande). Men här spelar alltså “Enok” Gud eller så spelar han “som en gud”. Lyssnare får själva avgöra. I alla fall är det en mycket kraftfull ljudbild.

När Dennis Lood på Rundgång fick höra inspelningarna associerade han direkt till My Bloody Valentine och shoegaze-scenen kring Creation Records. Men vid tidpunkten när Kabinett Död fortfarande var aktiva så hade de inte hört den musiken. Så det rör sig om ett slags parallellfenomen. Vilket är nog så intressant.

Jag måste förstås redovisa min egen relation till Kabinett Död. Jag följde bandet i båda konstellationerna och var själv en del av den subkulturella scen där den här musiken stod i centrum. Samtidigt måste något sägas om vad det var som gjorde Malmö/Lund-scenen så speciell. Det var ett slags legering av psykedeliska inslag och punk, något som fick Stry Terrarie att mynta beteckningen “psynk” för att beskriva den musik som gjordes av t ex Garbo Chock, TT Reuter och ett band som Kabinett Död. Fanns det motsvarigheter på andra håll i Sverige så är nog Cosmic Overdose det band som jag först kommer att tänka på. Men inget av nämnda band lät som Kabinett Död.

Jag skulle rekommendera den som blir nyfiken på Kabinett Död att införskaffa båda plattorna. Sedan finns också Kabinett Död på såväl Spotify som Youtube. Men som bekant gör sig musik som denna allra bäst på vinyl. När den inte kan avnjutas live, förstås.

The post Kabinett Död lever first appeared on Opulens.