UTSTÄLLNING. Bo Bjelvehammar skriver om hur Mr Walker kommit till Eslöv. Närmare bestämt ställs Jan Håfströms grafik ut på Galleri M.

Jan Håfström
Mästargrafik i världsklass från Ateljé Larsen
Galleri M, Norregatan 10 i Eslöv
T o m 31 maj 2026

Jan Håfström är en av våra stora bildkonstnärer – målare, tecknare och skulptör. Han har även arbetat med kortfilm och skrivit konstkritik. Han har varit verksam i mer än sextio år.

Jan Håfström ses som en av de stora romantikerna i svensk samtidskonst – även i mer än mogen ålder arbetar han med nya formspråk och färger, som får nytt liv och ny energi i nytt ljus. Det finns inga stränga gränser eller förutbestämda rösade leder i hans skapande.

Nyfikenhet driver in honom i nya öppna gläntor, skapar nya synlinjer och landskap. Det finns hela tiden i bilderna riktningsförändringar, och rörelser, som tvingar dig att se på verken på skilda sätt. Det leder till ett synliggörande av nya platser och nya personer, gestalter.

Nu har den vandrande vålnaden hittat till Galleri M i Eslöv och det är lokalt en stor konstnärlig händelse.

Företeelsen jag främst talar om är Mr Walker, Fantomens alter ego, möjligen Jan Håfströms alter ego. En ständigt närvarande fadersfigur eller skapande människa. En vanlig man eller en stilig karl i fladdrande överrock, alltid på väg, ofta ensam, men någon gång tillsammans med en annan människa eller ett djur.

Barndomshjälten Mr Walker

Mr Walker är en av barndomens stora hjältar, som aldrig försvinner. På allvar dök figuren upp i Jan Håfströms konst i början av 2000–talet.

Mr Walker kan visa sig i de mest skilda sammanhang som i Järnvägsparken i Stockholm, ett stenkast från Stockholms Centralstation. Det verket, ”Vem är Mr Walker?”, har en tydlig funktion i det offentliga rummet – att leda oss till och synliggöra en plats, att uppmärksamma något åsidosatt.

Jan Håfström bygger en egen, personlig värld, ett inbjudande landskap, som både berör och utmanar.

Han är både lekfull, finurlig och ständigt nyfiken på att ge sina verk en ny infallsvinkel. Han håller sig till reflektioner och kommentarer kring de stora frågorna som rör livet och döden.

Om du vill veta mer om Jan Håfström har jag två tips. Just nu finns på SVT Play en dokumentär ”Jan Håfström – den långa resan hem”. Det är en dokumentär från 2025 av Staffan Julén.

Därtill finns en avhandling från 2005 av Martin Sundberg ”Tillvaratagna effekter”, en djupstudie av Jan Håfströms konstnärskap och konstnärsroll.

Men har du möjlighet att möta Mr Walker i Eslöv så passa på! Han stannar bara till och med den 31 maj.

The post Mr Walker och Jan Håfström på besök i Eslöv first appeared on Opulens.

DICK BENGTSSON. Den pågående Dick Bengtsson-utställningen i Stockholm har Anne Edelstam skrivit om här i Opulens. Här följer Maria Johanssons tankar kring konstnären och hans egensinniga och gåtfulla bildvärld.

I slutet på 80-talet gästade Dick Bengtsson Konsthögskolan som lärare och han gjorde då ett besök i min ateljé. Det kan i dag låta exotiskt men då tänkte man inte så. Även om vi som var elever på skolan inte kunnat undgå hans separatutställning på Moderna museet. Man kände till hans användning av hakkorsen. Man förstod att han på något sätt var betydelsefull.

Lång, gänglig och lite luggsliten stod han där med överkroppen lutad mot väggen och blickade ut över mina pågående arbeten. Tyst och fundersam. Dick Bengtssons hand trevade runt hans haka. Han var inte tyst på ett uppfordrande eller arrogant vis. Mer inväntande. Detta var just efter branden i hans ateljé i Hälsingland. Flertalet målningar brann upp, många odokumenterade. Det talades om alkoholproblem. Det talades om psykisk ohälsa.

Han gav ett skört intryck, men var inte besvärande skör. Han hade närvaro. Han berättade för övrigt att han strök sina målningar med strykjärn för att få fram rätt yta. Och att han slipade bort färg med slipmaskin när han tyckte färglagren blev för tjocka.

Dick Bengtsson var före sin tid

Nu visas hans konst på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm. Och det är möjligt att det inte finns så många fler målningar än de som här visas? I vilket fall som helst tycks hans verk ha ett begränsat antal ägare. Förutom stat, landsting och kommun ägs flertalet verk av Ståhls och Billgrens Collection.

Man skulle numera kunna kalla Dick Bengtsson för ett slags husgud för många i den svenska samtidskonsten.

Länge försörjde han sig genom att arbeta på posten i Stockholm. Senare flyttade han till en gård i Hälsingland och blev konstnär på heltid.

Jag minns en föreläsning där det framhölls att det var dumdristigt av Dick att sluta arbetet på posten och att han skulle ha mått bättre om han fortsatt med att arbeta och målat på ledig tid, eftersom han var för psykiskt skör för att klara av det fria konstnärslivet. Som jag minns det uppfattade jag föreläsarens analys som överlägsen och arrogant. Jag tror att det snarare var en klassfråga. Precis som för Mike Kelley och många konstnärer med arbetarklassbakgrund, som snarare har uttrycksbehovet än karriären som morot, blev relationen till konstetablissemanget och framgången problematisk.

Sven-Harrys konstmuseum har valt att kalla utställningen ”Det vi inte vill se”. Man refererar till samhällspolitiska skeenden, och ser Dick Bengtssons konst som en uppmaning att aldrig blunda för mindre angenäma tendenser. Men är det rätt att göra Dick Bengtssons konst till ett politiskt slagträ idag?

Under hans levnad hade konstetablissemanget svårt för att ”fatta” hans konst. Den passade inte in i 1970-talets politiskt agiterande konst och postmodernismen hade då ännu inte slagit igenom. Blickar man tillbaka kan man göra tolkningen att Dick Bengtsson föregick en svensk postmodernism. En postmodernism som föredrog hybriden snarare än det som var äkta. Som gav oss möjlighet att blanda mytologier, historia, begrepp och olika stilar utan krav på ideologi (se Daniel Bell ”The End of Ideology”).

Dick Bengtsson och symbolerna

Enligt samtida konstnärskollegor var Dick Bengtsson en person som reflekterade över konsten såväl som politik och samhälle. Han beskrevs som en politisk pessimist. Möjligen dystopisk. För Dick Bengtsson tycks individens relation till samhället, individens (brist på) möjligheter att påverka, ha stått mer i fokus än politisk teori och ideologi.

Det sägs att han såg naturen som något banalt. I Dick Bengtssons bildvärld blev naturen framställd som en företeelse vilken kunde ställas mot en annan företeelse, till exempel ett hakkors, en sko eller en spade. På så sätt gav han båda dessa företeelser en ny betydelse. Vad som egentligen är sant ställs på ända. När betraktaren ges möjlighet att skapa en helt ny relation till något, öppnas oanade möjligheter.

Ofta använde Dick Bengtsson hakkorset som ”den andra verkligheten”, han ställde en till synes vardaglig scen i relation till ett hakkors. Det sägs att han inte talade så mycket om varför. Men egentligen har han kommenterat det vid flera tillfällen. Han sa bland annat ”Jag spelar ut tecken mot en målad verklighet och då uppstår ett möte som i sig skapar en betydelse. Det är betraktaren själv som skapar den betydelsen.” Och ”Landskapet är ett tecken. Hakkorset är ett annat tecken. Mot varandra bildar de verkligheten.”

Vad mer behövs egentligen sägas?

Naturligtvis måste vår relation till hakkorset i dag vara en annan än då. Dick Bengtsson växte upp i efterkrigstiden. Det hakkorset då representerade var över när han var nio år. I dag kopplar vi inte hakkorset enbart till nazism, judehat och rastänkande. Utan även till fascism som utövar förtryck mot den enskilde individen. Och vi är medvetna om att det inte är över utan i högsta grad pågår i olika former, med olika ansikten och på olika platser i världen.

”Möbelrälsen”

1986 visade Dick Bengtsson ett konstverk som han arbetat med i 20 år och som kom att förändra min egen syn på konst för alltid. Verket ”Möbelrälsen” bestod av ett 40-tal Dick Bengtssonskt laserade möbler uppställda på en 10 meter lång järnvägsräls. Verket har beskrivits som en kritik mot flyttlasspolitiken. Genom statliga bidrag stimulerades en folkomflyttning från landsbygden och mindre tätorter till främst storstadsområdena. Detta pågick under 1960- och 70-talet. I verket gör Dick Bengtsson det privata politiskt, hans samhällskritik tycks så gott som alltid ha individen som utgångspunkt.

På den tiden lade jag inga politiska aspekter i verket. Det tycktes mig samtidigt obevekligt och fullt av möjligheter och fungerade som uppmaning om att förhålla sig öppen snarare än att definiera något bestämt. I dag kan jag se ett politiskt motstånd i verket. I kombination med det ljus i mörkret som Dick Bengtsson, trots sin dystopiska blick, magiskt nog ändå i slutänden lämnar mig med.

”Man blir aldrig klar med Dick Bengtsson”

Hans målningar av idylliska och alldagliga hus i kombination med tecken som spadar och hakkors lämnar mig fortfarande, efter alla år, med frågan: hur kan detta att måla ett rätt ointressant hus resultera i något som är så intressant? Det är lätt att instämma med Ann-Sofi Noring när hon i introduktionsfilmen till utställningen säger ”man blir aldrig klar med Dick Bengtsson”.

The post Den gåtfulle Dick Bengtsson fascinerar fortfarande first appeared on Opulens.

TEATER. Mycket i Göteborgs stadsteaters uppsättning av Lång dags färd mot natt för tankarna till dagens inflammerade debatt om ”alternativa fakta”, anser Torsten Rönnerstrand.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Lång dags färd mot natt av Eugene O’Neill
Regi: Emil Graffman
Medverkande: Claes Månsson, Fredrik Evers, Ann Bjelkerud, Eric Ericson och Josefin Ljungman
Göteborgs Stadsteater

”Fakta har ingenting att betyda”, säger den lungsjuke poeten Edmund hånfullt, när han i Eugene O’Neills drama Lång dags färd mot natt (1931) går till angrepp mot sin pappa James förljugna förhållande till verkligheten. Strax därpå tillägger han resignerat : ”Det är bara frågan om vad du vill tro, det är den enda sanningen.” Denna replik skulle kunna fungera som ett motto för den lysande uppsättning av O’Neills pjäs som i höst spelas på Göteborgs Stadsteater med komikern Claes Månsson i rollen som den förljugne pappan.

Meningen är uppenbarligen att vi ska associera till den självförhärligande storljugaren i Vita huset.

Det betyder att föreställningen trots dramats avsevärda ålder skär rätt in i vår egen ”postfaktiska” tid. Att ”fakta” inte längre betyder något är ju ett påstående som vi på senare tid haft många anledningar att erinra oss. Därför blir jag inte överraskad, när pappa James uppträder med en amerikansk flagga som inte alls finns omnämnd i O’Neills för övrigt mycket omfattande scenanvisningar. Meningen är uppenbarligen att vi ska associera till den självförhärligande storljugaren i Vita huset.

Mycket i Stadsteaterns uppsättning för alltså tankarna till dagens inflammerade debatt om ”alternativa fakta”, men O’Neills pjäs har naturligtvis djupare rötter. Lång dags färd mot natt utspelar sig 1912, vilket betyder att pjäsen säkert är inspirerad av det sena 1800-talets debatt om förhållandet mellan lögn och sanning. Särskilt tydligt är sambandet med en författare som flera gånger nämns i O’Neills pjäs. Vad jag tänker på är Henrik Ibsens Vildanden (1884). Där säger pjäsens resonör: ”Tar du livslögnen från en genomsnittsmänniska tar du omedelbart lyckan från henne!”

På den punkten visste O’Neill vad han talade om. Lång dags färd mot natt är självbiografisk i en utsträckning som visserligen varit vanlig inom lyriken och romankonsten men mycket ovanlig inom dramatiken. I det avseendet liknar han dock förebilden Strindberg – och efterföljaren Lars Norén, vars genombrottsdrama Natten är dagens mor inte hade kunnat tillkomma utan inspirationen från Lång dags färd mot natt.

Liksom Norén berättar O’Neill om en familj, där föräldrarna satt ljugandet i system. I det längsta försöker man dölja att pappa James är alkoholist, att mamma Mary är narkoman och att yngste sonen Edmund, författarens alter ego, har fått tuberkulos.

Pappan James alkoholmissbruk hänger samman med ett självförakt som orsakats av att han som ung skådespelare blivit fånge i sin egen framgång. Av girighet har han förslösat sin stora talang genom att år ut och år in spela samma schablonartade roll i en lättviktig underhållningspjäs som varit alltför framgångsrik för att kunna läggas ner.

Girigheten blev också orsak till mamman Marys narkomani. När hon vid yngste sonen Edmunds födelse plågades av förlossningsvärkar, var maken James alltför snål för att kosta på henne en tillräckligt kompetent läkare. För att spara pengar engagerade han i stället en oseriös kvackare som inte kunde hitta på något annat sätt att lindra hennes plågor än att ge henne morfin. Därmed blev hon fånge i ett drogmissbruk, som tvingat hela familjen till ett liv i lögn och förnekelse. I ett ögonblick av famlande självinsikt säger hon: ”Jag har blivit så förskräckligt lögnaktig. Förr ljög jag aldrig om någonting. Nu är jag tvungen att ljuga, särskilt för mig själv.” Denna replik har åtskilliga motsvarigheter i dagens svenska kulturliv.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Förhållandet mellan lögn och sanning står i centrum för några av den senaste tidens viktigaste kulturhändelser. Ett exempel på det är filosofen Åsa Wikforss lysande bok Alternativa fakta. Ett annat är den sjätte och avslutande delen av Millennium-serien, det vill säga David Lagercrantz gravt underskattade Hon som måste dö. Där säger en av de kvinnliga huvudpersonerna: ”Jag står inte ut med alla lögner som spottas ut”.

Liksom Stadsteaterns uppsättning av Lång dags färd mot natt kan dessa böcker läsas som vittnesbörd om en tilltagande förbittring mot det lättsinniga sätt att umgås med sanningen som för femtio år sedan började med postmodernismen och som nu löpt linan ut med dagens ”postfaktiska” politik.

The post En studie i ljugandets anatomi first appeared on Opulens.