FILOSOFI/POLITIK. Žižek påvisar att vi lever i ett system som vi varken kontrollerar eller fullt ut förstår, men ger ingen lösning, menar Nette Wermeld Enström som läst boken ”Nollpunkt – Om kriget i Gaza och det nya barbariet”.

Nollpunkt – Om kriget i Gaza och det nya barbariet
av Slavoj Žižek
Översättning: Henrik Gundenäs
Fri tanke

Det finns skeenden som inte låter sig beskrivas och där vi helt måste tänka om för att komma vidare. Slavoj Žižek kallar dem nollpunkter, med anspelning på Lenins idé om att förkasta det gamla för att kunna bygga något nytt.

När Žižek applicerar idén på samtiden blir kontrasten skarp till historiska nollpunkter. För i dag, med extremhögerns globala framfart och inte minst med folkmordet i Gaza, har politiska och moraliska skiljelinjer ersatts av något mer fragmenterat.

Medierna synliggör våldet och lidandet överallt, men det är desto svårare att orientera sig. Varje intagen position riskerar framstå som komprometterad och varje ställningstagande infogas i ett flöde som neutraliserar dess konsekvenser.

Žižek beskriver flerdimensionell kollaps

Detta skapar en form av paralyserad empati, resonerar Žižek. Vi reagerar men våra reaktioner saknar riktning, kraft och fäste i verkligheten.

Solidariteten finns kvar men i en annan och mer verkningslös form, som impuls snarare än strategi, som uttryck snarare än handling.

Samtidigt så är vår samtida nollpunkt för Žižek inte bara en kris utan också ett förlopp där hela regelsystemet krackelerar. Han beskriver en flerdimensionell kollaps genom samhällets alla dimensioner och ner till dess yttersta fundament, dess ekologiska grund.

Konkret nollpunkt i Gaza

I Gaza blir nollpunkten som mest konkret och i framväxten av artificiell intelligens som mest svårbegriplig.

Gaza är platsen där makten visar sitt filterlösa ansikte och där hela idén om mänskliga rättigheter och internationell rätt faller samman inför ett våld som inte ens längre behöver rättfärdigas och som därtill knappt kan beskrivas.

Det som uppstår är dessvärre inte ett undantag, utan en ny regel och ordning där vissa liv räknas och andra måste dö.

Med detta växer nya teknologiska krafter fram som både hävstång och spegel av denna ordning, vilken konkret befästs genom både bomber och kod, territoriell kontroll och (des)informationsflöden.

Där Gaza visar våldets råa materialitet visar AI dess abstrakta former genom system där beslut fattas utan tydligt ansvar och där makt verkar genom strukturer snarare än människor.

Hos Žižek binds fenomenen samman. AI är ingen teknisk detalj utan del av samma historiska rörelse som leder till folkmord.

Det är en värld där kontrollen centraliseras samtidigt som ansvaret upplöses. Resultatet är en paradox med total(itär) kontroll utan subjekt och kanske är det här som Žižeks position blir både tydligare och mer motsägelsefull.

Žižek rör sig i ett mellanrum

Om Žižek ibland låter som en postmodern kommunist så är det för att han skriver från en plats där kommunismen förlorat sin form och postmodernismen sin trovärdighet, men där båda fortsätter spöka i språket.

Han rör sig i ett mellanrum och försöker ihärdigt formulera något universellt, men det i en tid som misstror alla universella anspråk.

Det är också därför svaren uteblir.

Žižek visar möjligen hur krigen och teknologin blottlägger samma grundproblem, att vi lever i ett system som vi varken kontrollerar eller fullt ut förstår, men ger ingen lösning.

Idéer som förblir svävande

Han krossar illusionen om att problemet kan lösas inom ramen för det bestående men när frågan om handling uppstår drar han sig tillbaka.

I stället får vi antydningar om behovet av ett radikalt uppbrott, av nya former av global organisering, av något som ibland liknar en återuppfunnen kommunism.

Men dessa idéer förblir svävande. De pekar bortom det varande men landar aldrig i något och det är ingen tillfällighet, för Žižek misstror också svar som levereras för snabbt. Kanske misstror han alla lösningar och svar som gör anspråk på verkligheten?

För Žižek är falsk handling lika farligt som passivitet och han varnar för all handling som riskerar reproducera systemet genom att ge sken av förändring.

Att vägra enkla lösningar är en form av intellektuell disciplin. Men inför krig och pågående folkmord blir denna disciplin svår att försvara.

I Gaza är förintelsen inte en filosofisk möjlighet utan en konkret verklighet, och i en värld där AI omformar hur beslut fattas, hur information sprids och hur makt utövas, blir frågan om handling ännu mer akut.

Att bara analysera är otillräckligt

Att bara analysera och försöka förstå systemet räcker inte. Det måste motarbetas och framför allt krävs det att vi organiserar oss.

Men det är en lösning som bryter med Žižek.

Där han ser nollpunkten som ett slut på våra begrepp kan man också se den som en början på nya praktiker.

Vi skulle kunna prata om självorganisering, teknologiskt övertagande underifrån och solidaritetsnätverk som inte väntar på de institutioner som redan har misslyckats.

Folkmord och krig ska inte bara analyseras, de måste upphöra. Teknologin behöver inte bara förstås, den måste demokratiseras. Gaza är inte bara en symbol, det är en plats med människor som förtvivlat ropar på vår hjälp, handling och solidaritet.

I skenet av pågående katastrofer blir ”Nollpunkt” därför en bok som klargör men inte vägleder. Den visar hur världen faller samman, hur våldet och teknologin sammanflätas i nya former av makt och hur våra gamla språk inte längre räcker till. Men sen är det stopp, vi lämnas i labyrinten utan den riktning som vi behöver för att ta oss ur den.

Kanske är det också där dess värde ligger, att Žižek inte erbjuder någon kompass. Att han på sin höjd räcker fram en stormsliten karta, full av sprickor och revor.

Frågan är vad vi gör med den, i denna nya auktoritära och högteknologiska världsordning som växer fram och där vänstern hopplöst tycks ha tappat fotfästet.

The post Žižek klargör men vägleder inte first appeared on Opulens.

ROMAN. Lis Lovén låter sig inte imponeras av Sinziana Ravinis roman ”Diagonalt begär” utan finner boken vara alltför ytfixerad och utstuderad.

Diagonalt begär av Sinziana Ravini
Modernista

Sinziana Ravini är synnerligen mångsidig. Ravini har en magisterexamen i konstvetenskap från Göteborgs universitet, en doktorsexamen i litteraturvetenskap från Heidelbergs universitet. Därtill är hon konstkritiker och skriver i bland annat Dagens Nyheter, Göteborgs Posten, Frog, SITE och Artforum.com. Hon undervisar även på curatorskolan ICART i Paris.

Det är som om hennes meriter påverkar och faktiskt även tynger hennes stil i den debutbok som nu utkommit i en svensk version. Hennes ”La diagonale du désir” utkom i Frankrike 2018. Den svenska titeln är ”Diagonalt begär”. Titelns diagonal kan sägas spegla en lust att kliva över från gräns till gräns och sedan hoppas att det ska uppstå ett möte i någon form av skärningspunkt.

Berättarjaget beger sig till en psykoanalytiker och berättar att hon vill att hennes romangestalt –Madame X – ska gå i analys. Hon förklarar det med att hon vill ta sin Madame till en högre instans. Sedan försöker hon leta reda på olika kvinnliga muser. Det är som om begäret ska förstås genom konsten och litteraturen.

Ett utstuderat projekt

Det ligger onekligen något akademiskt och utstuderat litterärt över hela projektet. Det är något knepigt med detta begär, som om det ligger utanför författaren själv. Ja, hon håller distansen till berättelsen och det begär som undersöks.

Jag tror att den som längtar tillbaka till tiden när postmodernism var högsta litterära mode kan engageras av texten. Själv känner jag mig närmast alienerad inför den. Författarens sökande efter litterära effekter är lite för uppenbart.

Intrigen är snårig och göms i själva sökandet efter det mest effektfulla i språkligt avseende.

Det här med att Madame X behöver nå en högre instans tror jag förklarar något grundläggande beträffande texten. Kanske är denna avsaknad av ett högre värde, just själva bokens budskap, men helt övertygad om den saken är jag inte.

Berättaren bor ihop med en trist och träig forskare, ja en parodi på en forskare, en man utan riktig substans. Begäret är konst, litteratur och effekter och det får mig att ana en spricka där en lust bortom poetiken tar form. För det här med effekter och begär fungerar liksom inte i den här kontexten. Det som borde vara rått och fult blir i stället ett slags högreståndskultur. Alla har fina jobb, är moderiktiga och kan och vet något som gör dem till synes spektakulära.

Sinziana Ravini är effektsökande

Ravini har en egensinnig stil, ja helt klart. Men det är något som framstår som besvärande ytligt i det fashionabla mötet mellan överklasskultur och erotik.

Och när berättaren söker sig till frimurarna och ägnar sig åt andlighet så känns sökandet som något påklistrat som adderas på grund av det litterära projektet. Jag kommer att tänka på Oscar Wilde och l´art pour l´art – detta att konsten i sig är sitt eget värde. Men hos Oscar Wilde finner man ”ytlighet” som är både sann och äkta. Och jo, det där erotiska sökandet i Ravinis text framstår som om det inte har någon reell förankring.

Det är som om erotiken i sig saknar kropp och kött och svidande synd. Synd i sig kan ju i sig bli oroväckande intressant i sitt gränsöverskridande. Omvälvande just på grund av det förbjudna. Men nu lever vi ju inte på 1800-talet så ”synd” i vår tid kan bli just så som Ravini beskriver den. Det blir effekter för effekternas egen skull.

Kanske är det ändå så att en konstnär eller författare behöver åtminstone ett uns av osäkerhet för att sökandet i sig ska bära frukt. Men i Ravinis roman saknas den osäkerheten helt och allt framstår som överdrivet medvetet och beräknande. Kort sagt: det konstnärliga överdådet ställer läsaren utanför texten.

The post Sinziana Ravini skriver alltför utstuderat first appeared on Opulens.

LYRIK. ”Om det här också ska ses som representativt för tiden vi lever i är det som om själva meningslösheten inte ens har något fast och rejält att ta spjärn mot.” Lis Lovén har läst Lina Rydén Reynols nya diktsamling med blandade känslor.

Jag hjälper dig inte av Lina Rydén Reynols
Ellerströms

Jag tänker mig att det nu för tiden hos många yngre poeter finns en ångest inför det poetiska uttrycket, ett fenomen så främmande för min egen generation. Det är som om 1900-talets poetiska ismer har sagt allt som var värt att säga. Eller kanske har sagt det som var möjligt att tänka då, rent lyriskt och då i en modern anda. Sedan gick luften ur lyriken och 00-talet innebar en kursändring. Ja det jag vill kalla det postmoderna vände ut och in på sig självt, i något slags desperat sökande efter ord i språkmaterialistisk anda.

Vad har gått förlorat?

Om dagens unga poeter verkligen vill lära sig ett gott hantverk borde de till att börja med lära sig av modernismens landvinningar. Inne i de moderna ismernas otaliga världar finns ett djup som till stor del tycks ha gått förlorat i postmodernismens efterdyningar.

Nåväl, nu är det 2025 och det har utkommit en ny diktsamling av Lina Rydén Reynols med titeln ”Jag hjälper dig inte”.

Lina Rydén Reynols

Lina Rydén Reynols är född 1983. Hon är en Stockholmsbaserad poet och hör till de mest uppburna i den yngre poetgenerationen. Debutboken 2019 ”Läs mina läppar” nominerades till Borås Tidnings debutantpris. Två år senare utkom hon med ”Se mig som om jag vore död” och 2022 kom så den hyllade boken ”Använd dem som du vill”. Hon arbetar för övrigt även som förläggare på Albert Bonniers förlag.  

Iskall och anemisk struktur

Rydén Reynols dikt verkar eka av ytans speglingar och strukturen ter sig iskall och anemisk. Men Rydén Reynols gestaltar förstås tidsandan på ett väsentligt vis. Det går att utläsa tidens själsliga gikt, leder som ömmar, fogar i diktens kropp som inte visar upp något mänskligt sammanhang. Hennes text speglar vår tids anonymitet och en desperation som inte tycks möjliggöra förståelse av något bortom den egna eran.

Modernismen innebar ett universellt sökande, men numera tycks fokus ligga på privat vånda. Och bokens titel tycks uppenbarligen anspela på vår tids avsaknad av solidaritet.  

Följande rader ser jag som representativa för boken:

Jag ville tala om den gräns som dras

men den finns inte

Det är TYST och STILLA

och jag säger ju att

TRÄDEN INTE FINNS

Det är inte

JAG som FINNS

Det är inget det är allt det vi önskade inget

Tryck ansiktet mot jorden för att hitta ett mörker

där det går att se

en önskan

som inte finns

Om det här också ska ses som representativt för tiden vi lever i är det som om själva meningslösheten inte ens har något fast och rejält att ta spjärn mot. 1900-talets poeter hade något hårt och fast att utvecklas utifrån. Men nu: Allting tycks flyta runt i samma vatten, samma porösa element med tusen hål som aldrig tycks täppas igen.

”Ur led är tiden.” Ve att det var du, poet, som föddes att vrida den rätt igen, för att travestera Shakespeare.

The post Lina Rydén Reynols gestaltar tidsandan med iskyla first appeared on Opulens.

LYRIK. Lis Lovén har läst Emily Berrys ”Outtömd tid” och konstaterar att det är en svårgreppad diktsamling. Men också att vissa rader får det att lysa om poeten.

Outtömd tid av Emily Berry
Översättning: Jenny Tunedal
Rámus

Emily Berry föddes 1981 i London där hon också lever och verkar. Hon debuterade som poet 2013 och introducerades på svenska i översättning av Jenny Tunedal.

”Outtömd tid” är hennes tredje diktsamling och andra i svensk språkdräkt. Även denna gång är dikterna översatta av Jenny Tunedal.

Tiden, den gör något med oss. Samtiden som motiv kan vara svår att greppa, flytande. Det är svårt att få fäste i en fragmentiserad omvärld. Så tänker jag när jag läser Emily Berrys tredje diktsamling.

Eftersom jag i början på boken letar efter hennes födelseort, London, försöker jag knyta an tid med rum och plats. Det är nämligen svårt att komma in i texten. Min läsning av Berry måste med nödvändighet förbli ostrukturerad eftersom den tvingas in i sådana banor.

Hennes språk tycks liksom lossna i fogarna och det har med hennes postmoderna stilgrepp att göra. Språket pekar mot andra läsningar, svåra att greppa. Men ibland glimmar det till av tankestoff. Stoff som får poeten att lysa.

Boken ”Outtömd tid” måste stöpas om i läsaren, som medskapare, för att få den kraft dikten behöver.

I en passage vill jag läsa in analogin mellan staden som plats och det inre jaget:

Hål

Mitt i ett ständigt pågående program av rivning

och rekonstruktion noterade vi en sommar att vår

stad, via sin infrastruktur, hade börjat kopiera

begränsningarna hos medvetandet. Vägarbeten

täppte till nästan alla stora genomfartsleder.

Bussar fick regelbundet stanna innan de nått

sin ändhållplats eller bjöd sina passagerare,

halvvägs genom resan, det tröttande och

olycksbådande automatiserade budskapet:

”Denna buss har en tillfällig körväg.” (- – -)

Denna analogi tycks visa på Berrys sätt att förhålla sig till postmoderniteten. Hennes psykiska sår förenas med diktens inre krav. Kanske ett prestationskrav… ”Begränsningarna hos medvetandet” – det står nu så.

Och platsens ande då? Det var ju i en mångmiljonstad, London, hon föddes och där hon bor. Det är rimligt att läsa hennes diktbok som en tidsspegel. Men också som en spegling av den plats som i början av diktverket är så svår att få grepp om.

Samtidigt andas hennes dikter en ensamhet som är svår att komma förbi. Som om hon inte riktigt vågar hoppas på att läsaren ska kunna ta sig in i hennes poetiska sfär. Det kan ses som ett utslag av tidsandan. När traditionerna släppt taget så uppstår en oro som manifesterar sig i diktens form. Dikt som är ett litet steg på vägen mot något större.

The post Emily Berry diktar fram en tidsspegel first appeared on Opulens.

ROMAN. ”För den som letar efter verkligt utmanande och krävande läsning väntar här en omtumlande upplevelse.” Lis Lovén har läst Rachel Cusks aktuella roman ”Parad”.

Parad av Rachel Cusk
Översättning: Niclas Hval
Albert Bonniers Förlag

Livet i Västvärlden framstår just nu som på många sätt ovisst och obestämbart. Och där finns för mig ingången till Rachel Cusks aktuella bok– ”Parad” i översättning av Niclas Hval. Det är en text som präglas av en minst sagt egenartad stil.

Cusk har bott både i Kanada och Storbritannien och har satt viktiga avtryck hos både recensenter och läsare. Hon går sannerligen inte spårlöst förbi. Och för min del så vill jag skriva in henne i en postmodern, postkolonial kontext. Det postkoloniala avtrycket berör ju, troligtvis i många vitt skilda läger. Frågan är om man genom litteraturen kan hitta en ingång eller utväg ur det postkoloniala tillståndet… Frågan står öppen!

Cusks påtagligt osammanhängande och ändå djupt övertygande text reser sig som en katedral över den ackumulerade kunskapen om livet i Väst i postkolonialismens tidevarv.

Cusk och den kritiska blicken

Den är konstnärligt målmedveten, den fogar bild på bild till en klagosång över maktordningen mellan män och kvinnor. Denna brittiska anda som bestämmer hur objektet ständigt är utsatt för en kritisk blick. Rachel Cusk lägger sig själv, som författare, till med den kritiska, nedgörande blicken. Och hämningslöst radar hon upp scen på scen där litteraturens klassiska mönster har ersatts av något radikalt annorlunda.

Texten ekar av den tomhetskänsla som måste dränkas i ord, ord, ord. Ord som en motståndshandling, motstånd mot allt det som naglar fast könet vid gud-vet-vad! Och ja, en motståndshandling mot modern som auktoritet, den makt som sammanblandas med strukturer som ursprungligen formats av brittisk kolonialism.

Det är så jag vill läsa ut författarens upplevelse av en given maktstruktur. Jag tror att man som läsare måste ha upplevt Storbritannien in på huden för att fullt ut förstå Cusks senaste roman.

Sedan är det detta med hur språket på olika sätt blir till en labyrint där vi söker målet för läsandet. Här märker man att Cusk har en avsevärd bildbegåvning. Det betyder att hon till slut överanvänder bilderna och att läsaren rumsterar omkring i en textmodell som tycks ha skapats i syfte att överlista en manlig överordning.

Det framstår återigen som mycket brittiskt och postkolonialt. Jag kan som läsare inte heller få bukt med författarens geni. Jag tror att det är just så här män kan känna det när de ställs inför en anmärkningsvärd kvinnlig begåvning.

Cusk visar upp tidsandan

Samtidigt kan jag förstå Cusks genomslagskraft. Hon ligger helt rätt i tiden. Cusk visar upp tidsandan, men inte i form av en klassiskt stor berättelse i gediget utförande. Nej, inget känns rätt i hennes berättelser om man utgår från klassiska och traditionella måttstockar. Kanske lär man sig av hennes bok att längta bort, att längta hem till något annat.

Kvar efter den första genomläsningen blir en matt känsla av att ha blivit bedövad av alla intryck. För det är nu så att Cusk liksom projicerar sin begåvning på läsaren. Jag har fastnat i hennes ord och vill för egen del skriva mig ut ur detta som jag kallar ett postmodernt tillstånd.

Det känns som om endast en klassiskt skolad poet kan hjälpa mig att återerövra världen igen. Eller en klassisk modernist. Nej, jag vet faktiskt inte riktigt vad eller vem som ska hjälpa mig hitta tillbaka igen.

Omläsning av Cusks ”Parad”

Sedan vid en andra läsning börjar jag om på nytt. Kanske är det själva de strukturer som Cusk använder sig av en produkt av hennes konstnärliga blick. Blicken som gör allt till konst, allt blir till objekt, även ett intagande leende.

Ja, kanske liknar Cusks blick den man finner hos en manlig konstnär. Hos henne blir det så genomtänkt och metodiskt att det kan skrämma. Här har vi en kvinna som törs på allvar objektifiera allt hon ser. Att hon inte skäms! Så jo, hon är skicklig, hon serverar konst som språk och språk som konst.

Jag antar att den maktordning Cusk själv genomlevt och tampats med förmått henne att erövra maktens redskap för att sedan kunna skriva en kylig roman som denna. Därför är den strukturerad som en polyfoni och gestaltar ett kollektiv.

Jag får ett intryck av att Cusk har använt sig själv för att skriva fram en struktur som speglar ett postmodernt tillstånd. Hon är sitt eget material, sin egen blick. Så vill jag se det. Det faktum att en genial kvinna använder maktens redskap som berättarteknisk utgångspunkt skänker en läsupplevelse man kan ha svårt att bli färdig med. Så för den som letar efter verkligt utmanande och krävande läsning väntar här en omtumlande upplevelse.

The post Rachel Cusk speglar samtiden i språklig labyrint first appeared on Opulens.

POLITIK/FILOSOFI. I dag installeras Donald Trump som USA:s 47:e president. ”För närvarande återstår bara förfallets spektakel, det groteska skådespelet. Donald Trump är bara narren. Tragedin är vår egen,” skriver Jesper Nordström.

Västerlandets pågående kollaps är sannerligen ingen överraskning. Den är den logiska följden av en kultur som under århundraden har firat sin egen upplösning. I essäer av Theodor Adorno, Julius Evola och Ernst Jünger finner vi inte romantikerns klagan utan den kalla precisionen hos en diagnostiker. De insåg, var och en på sitt sätt, att det vi i Västerlandet kallar ”framsteg” är en långsam förintelse av mening, struktur och hierarki.

Västerlandets sjukdom är självförvållad, förstärkt av intellektuell dekadens och andlig tomhet. Den franska poststrukturalismen – nihilism förklädd till befrielse – påskyndade förfallet, och framväxten av figurer som Donald Trump är den oundvikliga grotesk som detta slutgiltiga sönderfall har producerat.

Analysen blir den samma oavsett om den kommer från vänster eller höger, då den gemensamma faktorn är atomiseringen och sönderfallet, bortfallet från de gemensamma försanthållna värdena.

Adornos klarsyn

Theodor Adorno såg det tydligt: det moderna samhället, med sin obevekliga kommersialisering, har blivit en motor för kulturellt och intellektuellt barbari. ”Kulturindustrin”, som han och Horkheimer kallade fenomenet. Vad som destillerades fram ur framför allt Hollywood under 1940-talet var inte upplysning. Det var bedövning.

Konst och filosofi har berövats sin kritiska funktion, ersatta av underhållning som passiviserar och distraherar. Adorno skrev i Minima Moralia: ”Helheten är det falska.” Den kollektiva villfarelsen i västerländsk civilisation ligger i tron att frihet kan hittas i ett system utformat för att undertrycka den.

”Helheten är det falska” är ett påstående som visar att den massiva totaliteten ofta slår tillbaka till ett flimmer. Algoritmen är det helhetsskapande och genererar samma färdigtuggade nonsens överallt i stället för att ge möjlighet till det verkligt särpräglade och djupt meningsfulla.

Den skadliga dekonstruktionen

Det systematiska undertryckandet av en stor berättelse och sanning är särskilt uppenbar i omfamningen av poststrukturalismen. Franska tänkare som Jacques Derrida och Michel Foucault nedmonterade sanning, objektivitet och hierarki – inte i visdomens namn utan i maktens.

Deras dekonstruktion av stora berättelser befriade inte. Den atomiserade. Det vakuum som lämnades fylldes av konsumtion, identitetspolitik och moralisk relativism. Adorno skulle känna igen detta som den sena kapitalismens höjdpunkt – ett samhälle så fragmenterat att det inte ens kan föreställa sig sin egen upplösning. Den mest diaboliska paradoxen: när varje människa står på sin lilla banala skärva och inte ens kan tänka tanken att det finns någon annan där ute som kan tänka annorlunda.

Evola och Jünger

Julius Evola och Ernst Jünger är framstående tänkare som tyvärr citeras frekvent av sorgliga och högerextrema näthatare. Men såväl Evolas som Jüngers verk, präglade av mellankrigstidens kaos, erbjuder en möjlig väg ut ur den moderna världens andliga tomhet.

Deras krävande filosofiska tänkande är snarast att betrakta som ett slags introspektiv resa mot en skrämmande nollpunkt där vi finner det oförhandlingsbart mänskliga parat med en heroisk attityd som vänder sig mot tanken om att livet skall vara lätt.

I likhet med den judisk-katolska tänkaren Simone Weil är livet hos dessa kärva filosofer ett svårt och farligt spel bortom den varats olidliga lätthet som apparnas flimmer gett oss. På Evolas och Jüngers grund går det lika gärna att bygga kibbutzer som en fristad i stil med Christiania där det småskaliga ansvarstagandet är den gemensamma nämnaren.

Det är en kall och aggressiv form av nihilism som får världen att kännas än mer tom och avsakraliserad.

Weimarrepubliken var ett extremt exempel på vad Max Weber kallade Entzauberung der Welt (”världens avförtrollning”). Samhället föll samman i ett kaos av ideologier, självförhärliganden och ytliga nöjen som täckte över en djup existentiell tomhet. Europa som humanitetens bastion var en tanke som dog i första världskrigets skyttegravar.

I dag kan vi se likheter med sociala medier: en splittrad egofixerad kultur där allt handlar om yta och omedelbar bekräftelse. Det är en kall och aggressiv form av nihilism som får världen att kännas än mer tom och avsakraliserad.

Evola och Jünger kritiserade moderniteten hårt, men deras respektive svar handlar inte om att längta tillbaka till det förgångna eller skapa stängda samhällen. Den kalla nihilismen, både i Weimarrepubliken och på sociala medier, kan mötas med något djupare: värmen från en mystisk och mänsklig humanism.

Evolas tankar om tradition och Jüngers idéer om inre frihet pekar på en annan väg, där vi kan hitta mening och sammanhang igen. Det handlar om att återupptäcka det heliga i världen och i oss själva, inte genom att fly, utan genom att skapa en ny och djupare grund.

Upplysningens sken är alltför kallt och skingrar de varma dimmor som gav oss en långsammare djupandning. Insjunkna i våra egna algoritmer – analysens cyniska bastard – ser vi inte tanten som behöver hjälp i tunnelbanan. Teknologin förslavar oss genom att ge oss just all den frihet vi önskar men tar bort friktionen och livets tyngd där vi tvingas stiga ur vårt subjekt och möta den andre.

Tillspetsat och paradoxalt berövas vi livet genom att ges allt vi vill ha av livet.

Västerlandets kollaps

För Julius Evola är Västerlandets kollaps rotad i dess övergivande av traditionen. Evolas begrepp kaliyuga, mörkrets tidsålder, beskriver en värld där andliga värden överskuggas av materialism och teknologi. I Rivolta contro il mondo moderno, ”Revolt Against the Modern World”, konstaterar han: ”Den moderna världen är motsatsen till Traditionen.” Traditionen, för Evola, är inte en nostalgi för det förflutna utan en evig ordning – en metafysisk hierarki som förankrar samhället. Det är närmast skrämmande att se hur en filosof som enkelt uttryckt var Mussolinis ideologiproducent kommer till samma slutsats som en  judisk vänsterintellektuell vars böcker sågs i tälten på Woodstock.

Poststrukturalismen, med sin betoning på all menings rörlighet och auktoritetens illegitimitet, är det ultimata upproret mot känslan av gemenskap och ordning som djuppsykologiskt präglade både det högerreaktionärt kultiska och den vänsterpräglade kollektivismen. Den förnekar det heliga, reducerar människan till hennes lägsta begär och förhärligar det flyktiga. Resultatet är ett samhälle utan förankring, styrt inte av principer utan av begär. Gilles Deleuze talar om begärsmaskinen och hans författarsamarbete med Felix Guattari tecknar människans väsen som en slags äta-och-kopulera-maskin. Inget är heligt. Som Bob Dylan formulerade det: ”flesh-colored Christs that glow in the dark”. Kristusdildon kan ses som en bild för hur allt som återstår är en nihilistisk sockerchock.

Ernst Jünger förstod att kollapsen är både oundviklig och nödvändig.

Evolas aristokratiska förakt för demokrati och masskultur finner sin bekräftelse i Västerlandets nedgång till medelmåttighet. Han skulle sannolikt inte se USA:s president Trump som en ledargestalt utan som ett symptom: den ultimata demagogen som appellerar inte till det ädla utan till det vulgära.

Ernst Jünger förstod att kollapsen är både oundviklig och nödvändig. I ”Der Waldgang” skrev han om behovet av att individen blir en “skogsrebell,” som drar sig undan modernitetens korrupta system.

Ernst Jünger romantiserade inte kollapsen; han såg den som en renande kraft, en våldsam omdaning av en sjuk värld. Tyvärr har skogsrebellen i vår tid blivit förverkligad i survivalister som inte bryr sig överhuvudtaget om samhället, varken om det byggs på utopisk vänsterteori eller exempelvis småborgerlig kristen småskalighet, i nordamerikansk kontext det som förr kallades ”applepie and motherhood”.

Trump är inte ett undantag utan ett förebud – en figur som frodas i kaos eftersom kaos är det naturliga tillståndet i en döende civilisation. Hans vulgaritet, hans lögner, hans nihilistiska omfamning av spektakel – detta är inte brister utan anpassningar. Han är destillatet av ett samhälle som har förlorat sin förmåga till allvar.

Inget är stabilt

De franska poststrukturalisterna – Derrida, Foucault, Deleuze – är inte kollapsens arkitekter utan dess acceleratorer. Deras nedmontering av mening och sanning har lämnat Västerlandet förlamat, oförmöget att försvara sig mot sina fiender eller ens artikulera sina egna värderingar. Derridas begrepp différance, Foucaults maktanalyser och Deleuzes rhizomatiska tänkande – alla har bidragit till en världsbild där inget är stabilt, inget är heligt.

Deleuzes bild av det mänskliga tänkandet som ett mörkt och trassligt rotsystem, som trädgårdsmästare kan ha problem med, må ha varit ett inomfilosofiskt friskt grepp mot den ortodoxa marxism som rådde inom den akademiska diskursen på 1900-talet men har också eliminerat all möjlighet till gemensamma värden som inte går att reducera till de lägsta nivåerna på Maslows behovstrappa. Såklart är det ingen slump att besatthet av hälsa träder fram i detta övrigt nihilistiska kaos. En fast och fin avföring är snart sagt det nya religiösa credo vi klamrar oss fast vid i en värld där allt bara är narrativ och perspektiv.

Detta intellektuella gift har genomsyrat varje institution: akademin, medierna, politiken. Det har skapat en kultur där alla hierarkier ifrågasätts och alla gränser suddas ut. Resultatet är ett samhälle som firar sin egen upplösning och misstar det för ett framsteg. Poststrukturalismen har inte befriat; den har förslavat, och ersatt traditionens trygga klippa med relativismens kaos.

Trumps vulgaritet 

Donald Trump är inte en orsak utan en konsekvens. Han är den groteska spegel i vilken Västerlandet ser sin sanna reflektion. Hans ökade popularitet är ingen slump utan kulmen på årtionden av kulturellt och intellektuellt förfall. Han frodas i en värld där sanningen är irrelevant, där spektakel går före substans och där gränsen mellan verklighet och fiktion har upplösts.

Donald Trumps vulgaritet är inte ett angrepp på Västerlandets värderingar. Hans vulgaritet är dessa värderingars logiska slutsats. I ett samhälle som har övergett allt som tidigare hölls för heligt erbjuder han det profana. Han är den eviga sockerchocken och det är alltför signifikativt att han under sin förra mandatperiod tog in snabbmaten som en ny standard för Vita husets representation och hushåll.

I en kultur som har ersatt mening med konsumtion erbjuder han sig själv som den ultimata varan. Många som stukats av kapitalismen och nihilismen projicerar alla sina banala drömmar på denna sunkiga gubbe. En vulgär figur som inte håller inne med att han ”grabs pussy”. I en värld som har förlorat sin förmåga till allvar är han den perfekta clownen.

Trump är bara narren 

Som Ernst Jünger skrev: ”Man måste leva som om stormen redan har kommit.”

Ur modernitetens och postmodernitetens ruiner kanske, med tiden, en ny ordning kan uppstå – en ordning grundad inte i framstegens illusioner utan i de eviga sanningar som Västerlandet så nonchalant har övergett.

För närvarande återstår bara förfallets spektakel, det groteska skådespelet.

Donald Trump är bara narren. Tragedin är vår egen.

The post Trump är bara narren i det groteska skådespelet first appeared on Opulens.

FLANÖR. Susanne Liljedahl, från Malmö, blåser liv i flanörstraditionen genom att besöka huvudstaden och som flanerande och reflekterande observatör spana efter modernismen. Vart tog den vägen? Försvann den med folkhemmet?

Inte en dag förflöt under min vistelse i Stockholm utan att jag tänkte på konst och historia. Gamla bilder och berättelser väcktes till liv, kom närmare och landade i nutiden. Som rotfästen, som resonans.

Modernismen berör mig på djupet – den existentiella känsligheten med trotsiga visioner och glödgat socialt patos. Pionjärandan med queera förtecken i meningen att normer och maktstrukturer ifrågasätts. Men modernismen famnar så mycket, olika stilar och inriktningar, liksom starka spänningar mellan utvecklingsoptimism och pessimism.

Alldeles underbart och alldeles förfärligt. Att grubbla kring alla inriktningar skulle emellertid vara förmätet för en flanör som jag, även om mitt sinne inte är särskilt lättsinnigt eller sorglöst. Allt som sker är färder i det inre och yttre. Historien och konsten talar om vem vi är och vad vi blir.

Vera Nilsson och Siri Derkert

Jag spanar i Stockholms tunnelbana, med ”världens längsta konstutställning.” Den sträcker sig från 50-talets modernistiska pionjärer till samtidskonsten.

Jag stannar upp trots stadens hårt uppdrivna tempo, bullernivåer och påträngande reklam. På T-centralen, navet, står karismatiska och expressiva verk av konstnärerna Vera Nilsson och Siri Derkert. Nilsson med mosaikpelaren ”Det Klara som trots allt inte försvinner” med anrop till rivningshysterin, och Derkert med ”Linje”, kvinnopelaren med porträtt av Fogelstadskvinnorna och Thomas Thorild, Carl Jonas Love Almqvist och August Strindberg varvat med bilder av lekande barn, roddarmadamer och tegelbärerskor. Thomas Thorild? Var han inte filosofen och skalden från 1700-talet som gav snilleföreställningarna i Sverige en helt ny mening och kopplade samman kvinnlighet och geni? Sveriges första feminist? 

Påverkade politikerna

Det berättas i varje fall att det var Nilsson och Derkert som bildade opinion och påverkade politikerna om konstens betydelse i tunnelbanan. Vera Nilsson leddes av en vision om tunnelbanan som en underjordisk katedral och fanfarer av form och rytm. Jag får för mig att påslagen av stress i den underjordiska katedralen skulle vara betydligt större utan konsten. Men det gälla ljudet från strömskenor, hjul och metall fortplantar sig i kroppen. Och människor har bråttom i denna miljö som om man skyndar bort från sig själv. Blickarna är ofta på displayen.

I folkhemmets gryningar blir kvinnorna mer synliga, och gör revolter mot maktordningar och patriarkala föreställningar. Både Vera Nilsson och Siri Derkert kämpade för rättvisa, medmänsklighet och solidaritet.

Upproriska budskap

Längs perrongen på tunnelbanestationen Östermalmstorg ristade Derkert i betong. Upproriska och revolutionära budskap och hyllningar av historiska kvinnor som kämpat för fred och rättvisa. Men något gick sönder i den postmoderna eran. Det blåser numera bistra vindar av antihumanism samtidigt med övertro på marknadskrafterna. Många talar hellre om humankapital, börsvärde och konkurrenskraft än om människovärde. Vad gör det med oss?

Larseric Vänerlöf

När jag tar tunnelbanan till Gärdet stiger jag av vid station Karlaplan och ser Larseric Vänerlöfs postmoderna fotomontage om Stockholms strukturomvandlingar – ”Den dagen och den sorgen.”

Inte utan att jag får surrealistiska och apokalyptiska vibbar av en del scenarier, och i verket ingår offentliga personer som kung Carl XVI Gustaf, politiker och kulturpersonligheter. Här finns en udd av samhällskritik som uppmanar till socialt och politiskt engagemang. Nästan som en förlängning av Vera Nilssons och Siri Derkerts budskap om än med dystopiska drag. Jag vandrar upp ur tunnelbanan i tankar om att Sverige behöver hitta vikänslan.

Karlaplan

På vägen till Gärdet där jag bor hos en vän i dessa dagar passerar jag Fältöversten som fyllde 50 år i september förra året. Knappast storslagen i sin skönhet, men byggnaden poserar djärvt bland de sirliga sekelskifteshusen på Karlaplan.

Jag korsar Valhallavägen när bilarna och bussen svept förbi och kommer till Tessinparken. Ett skimmer av röda rosor och perenner. Majestätiska träd omger promenadstråket med den sprudlande fontänen i mitten, pendangen till fontänen på Karlaplan. En vila för ögat.

Det uppstår en skön känsla även när jag inser att parkens eleganta nyklassicistiska drag möter modernismens funkis i dess drivna avskalade och sparsmakade estetik. Utmed parken ligger nämligen bostadshusen som byggdes efter 1930-talets folkhemstankar med kvarter som Röda rosen, Internationalen och Demonstrationen. Många olika arkitekter var inblandade, Arvid Stille ritade parken och stadsplanen.

Funktionalism in absurdum

Men på sina håll i Stockholm och i Sverige drevs funktionalismen in absurdum och en övertro på industrialiseringen med oförfärad teknikoptimism infann sig. Det var i samband med Stockholmsutställningen på Djurgården 1930 som den slog igenom med inspirationer från bland annat den franske arkitektpseudonymen Le Corbusier (C E Jeanneret) och tyskt bostadsbyggande.

Kritiken mot funktionalismens utveckling i bostadsbyggandet genom åren fram till miljonprogrammen och dagens lådbyggande talar med viss rätt om monotoni, artificiellt tänkande, avsaknad av känsla och fantasi till förmån för kall precision. Måste det klassiska och modernistiska alltid vara diametrala motsatser?

Accelererande konsumtion

En av folkhemmets mest fundamentala grundidéer, den om inkludering, socialt ansvarstagande och social interaktion mellan olika grupper för en tynande tillvaro idag. I stället ser jag den postmoderna erans accelererande konsumtion och cyniska marknadstänkande vinna terräng. Alltings varufiering ända in i våra psyken och relationer. Ilningar av främlingskap uppkommer ibland inom mig i denna AI-revolutionens begynnelse. Melankolin vill inte riktigt släppa taget.  

I varje tid har människor lidit, kämpat, älskat. Anar skönheten och livsgnistan liksom debacle, barbari och sorger större än hav.

Vera Nilsson tillhörde dem som förutsåg och var kritisk mot den annalkande robotiseringen och mekaniseringen i västerlandet och hon fasade för att världen skulle bli en onaturlig plats för alla varelser.

Hennes starka sociala medvetenhet i skisser och teckningar läste jag om i utställningskatalogen ”I förvillelsens tid” för Moderna Museets utställning 2001. Den sociala medvetenheten ledde henne också till monumentalmålningen ”Penning contra liv” med radikala antifascistiska budskap.

Flanören fortsätter till Tessinparken

I lägenheten på De Geersgatan blir diskussionerna om samhället, konsten och kulturen påfallande dynamiska. Det vita vinet gör oss mer expressiva än vanligt. Vi är rappa i käften med vitt skilda perspektiv.

Sedan flanerar jag igen i Tessinparken där människor finner rekreation och lek. Bland berghällarna i norra delen finns modernisten Egon Möller-Nielsens lekskulptur ”Ägget” som stämmer fint med konstnärens filosofi om konstens uppgift: att bringa oss tillbaka till livet, att levandegöra tinget, att återfinna barnets primitiva känslokontakt med tillvaron. Kanske ett botemedel mot vår tids konsumtionshets, varufiering och objektifiering.

Flanören besöker Moderna Museet

En av dagarna rör vi oss till utställningen ”Rosa segel” som visas på Moderna Museet och som belyser de stora samhällsförändringarna i Sverige under de fyra första decennierna på 1900-talet. Vi promenerar länge, passerar de fashionabla gatorna på Östermalm, Norrmalm och Skeppsholmen tills vi når Exercisplan 4 och Moderna. Tankarna seglar inte bara i rosa utan i regnbågens hela spektrum och mer.

Modernismens spännvidd

Spännvidden i modernismen blir här uppenbar, och berättelsen om hur Sverige gick från jordbrukssamhälle till industrination speglas med verk av Siri Derkert, Vera Nilssson, Nils Dardel, Bror Hjorth, GAN (Gösta Adrian Nilsson) Anna Casparsson, Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald, Sven X-et Erixson. Ragnar Sandberg och fler. Milda bilder och dova, molande, bilder, men också glödgade, sprakande, explosiva. Som om de söker dialog med nutiden och förvandlingar som sker nu. 

Modernismens queera sida

Den queera delen av modernismen får ett speciellt uttryck i postimpressonistiska ”Den Döende Dandyn” av Nils Dardel. Målningen har tolkats som ett farväl till det utsvävande dandylivet i Paris under 1910- talet. Dandyn sörjs mest av kvinnor, men i en skiss sörjs han av män. Dardel hade kärleksrelationer med både kvinnor och män.

I sammanhanget finns den nära relationen och resorna med konstmecenaten Rolf de Maré. Annars visar konsthistorien att GAN är en förgrundsperson i skapandet av homoerotiska motiv, och han uttrycker sig gärna kubistiskt och explosivt i både matrosmotiv och andra motiv som omfamnar geometri, teknik och stadens framtidstro. Det var inte så längesedan det gick att se flera av hans verk i ”Sjömanskompostioner – färgens  dramatik och stadens dynamik” på Sven Harrys konstmuseum. I “Vaktparaden”på Moderna är hans fascination för uniformerade män återigen tydlig.

Monica Sjöö

Vi svalkar oss på Moderna museets terrass med en vacker vy över den kuperade staden som valsar i Mälaren. Här ankrar Skeppsholmens båtar. I bakgrunden Djurgården.

I dessa septemberdagar visas också den retrospektiva utställningen ”Monica Sjöö. Den stora kosmiska modern.” Visst är Sjöö i synk med modernismens avantgardistiska bildspråk, och Siri Derkert var en av hennes förebilder.

Tidigt tog Sjöö ställning för homosexuella och transpersoner, och som helhet gör utställningen upp med maktstrukturer, profit och det patriarkala. Revolterna får även andliga och religiösa dimensioner.

Här är Gud inte en patriark eller härskare. I “God giving birth” från 1968 står en kvinna med ett ansikte som både är mörkt och ljust, gränsle över jorden, och föder barn. Blasfemi ropade många när verket visades först och Sjöö hotades med åtal. Idag blir knappast någon provocerad, och det är nästan befriande att se en feminin aspekt. Bagaget av traditionella och begränsande, patriarkala gudsbilder vilar annars tungt över oss, och i någon mening tror jag att Gud är bortom könsbestämda begrepp.

Almstriden

I genklangerna av modernismen går vi till Kungsträdgården som först var en exkluderande plats, en lustgård enbart för kungahuset och hovet. Under promenaden minns jag Almstriden på 1970-talet.

Stadsfullmäktige beslutade att bygga en biljetthall och tunnelbanestation här, träden skulle sågas ner med motorsågar. Folk blev ursinniga. Evert och Astri Taube tillhörde dem som ställde upp i motståndet mot överhetens diktat. Stadsfullmäktige fick ge sig. Än grönskar almarna och viskar om demokratins och miljöns betydelse.

Modernismen inspirerar 

Livsanden uppenbarar sig på ett särskilt sätt när man har fötterna, ögonen och öronen i såväl dået och nuet.

Modernismen fortsätter att göra avtryck och inspirera. Fast det sägs nu att vi lever i Antropocen. Tänk om man kunde skåda in i en plausibel framtid. Jag vet bara att vägen framåt är att lära av historien, och det finns rörelser i modernismen som kastar ljus över existensen, demokratin och människovärdet.

Gott att tänka på när melankolin och svärtan griper tag i en.

The post En flanör på spaning efter modernismen first appeared on Opulens.

FÖRÄNDRING. Maria Johansson, som själv var med när det begav sig, har sett utställningen “När postmodernismen kom till stan”.  Hon har blandade känslor och kritiserar bland annat avsaknaden av kvinnors röster i katalogtexten. Men det handlar också om drömmen om att förändra världen.

När postmodernismen kom till stan
Konstakademien, Stockholm
Utställningen är sammanställd av Carl Fredrik Hårleman, John Peter Nilsson, Lars Nilsson
Utställningen pågår t o m 19 november

På Konstakademien pågår till 19 november utställningen ”När postmodernismen kom till stan” sammanställd av John Peter Nilsson, Lars Nilsson och Carl Fredrik Hårleman. De har valt Stockholm under tidsperioden 1979-1994 som en ungefärlig spelplan för postmodernismen. I katalogen finns kursiverade hänvisningar till händelser i Malmö och Göteborg under samma period. När John Peter Nilsson inviger utställningen berättar han om den kreativa och kraftfulla energi som postmodernismen kom ur; ”fanns inga scener, fanns inga pengar, så skapade vi det ändå”.

Utställningen är en lågbudget-produktion och möjligheten att visa den på Konstakademien kom plötsligt. Verken i utställningen har samlats in från curatorernas nära kretsar på kort varsel. Så, trots invändningar väljer jag att inte lägga så mycket energi på utställningens urval. Jag konstaterar bara att både valet av verk och den kronologiska återblicken i katalogen torde vara relaterad till dem som gjort urvalet. Kanske kommer, som också nämns i invigningstalet, fler anspråk framöver på definitionen av det postmoderna. Med en bredare presentation av tiden. J P Nilsson, Hårleman och L Nilsson var tongivande aktörer redan när det begav sig. Situationen är densamma; man har ingen budget, man har ingen plattform, man gör det ändå, med samma personer involverade. Skillnaden i förhållande till dåtiden är att dessa nyss nämnda personer numera är en del av det så kallade etablissemanget.

Kanske ska Lars Vilks räknas som en postmodern konstnär? Eller Marie-Louise Ekman? Varför inte börja redan 1968 med Björnligans aktiviteter i stadsrummet i Göteborg? De lämnade den politiska konsten åt sidan och vände sig bort från idén om det kanoniserade verket och lyfte ut modernismen på gatan. För att återta och åter-aktualisera känslan av autenticitet. Och handlade inte postmodernismen om att åter hitta autenticitet i skapandet? Var måleriet dött? Hur blåser man liv i det igen? Man körde fast mellan Cézannes stilleben-kompositioner och Mondrians kvadrater. Postmodernismen och framför allt de vilda tyskarna, löste upp många knutar. Det var plötsligt tillåtet att få göra som man ville och även relationen till materialet blev mindre traditionstyngt och mer icke-hierarkiskt.

Det slår mig är att verken i utställningen faktiskt inte har den finish som jag då upplevde att de hade. Verk av exempelvis Cecilia Edefalk, Leonard Forslund, Håkan Rehnberg, Lars Nilsson och Fredrik Wretman som jag då upplevde hade en närmast glassig finish framstår idag som mer sympatiskt ”crafty”. Det vilda måleriet, i tysk anda, representeras av tidiga Knut Swane- och Walldamålningar. Och Kristina Abelli Elanders skulptur ”The Xmas Woman” och Truls Melin, hamnar någonstans mitt emellan. Melins verk hör till dem som påverkats minst av tiden som gått. A Karlsson Rixons fotografier av en ål på en kvinnas rumpa påminner mig om att postmodernismen var viktig för oss kvinnor. Det var en tid när något intressant formulerades eller förändrades, om att ta plats som kvinna i konstens värld.

1983 skriver Ola Billgren i Sydsvenskan om det postmoderna ”dagens avantgarde negerar inte aktivt traditionen (som modernismen gör) utan accepterar och negligerar den”. Och 1984 säger Max Book om den postmoderna situationen ”en situation som varken är språklig eller språklös, man kanske skulle kunna kalla den autentisk”.

Också konstens kliv ut ur institutionerna representerar i katalogens historik det postmoderna. 1980 gör Knut Swane en utställning i det nedlagda Serafimersjukhuset och 1982 visas utställningsprojektet IBID i en nedlagd fabrikslokal i Danvikstull. Konstnärernas egna initiativ tar plats mitt i det postmoderna. Alternativ till institutionerna och de kommersiella gallerierna initierades av konstnärer. BarBar, SubBau, Galleri TV och Rostrum kom nog inte ur en önskan att bli konstinstitutioner utan snarare en längtan efter något annat.

Men kanske blev inte postmodernismen framför allt en konstnärernas tid utan snarare konstvetarnas och konstkritikernas? Konstscener initierade av konstvetare poppade upp, exempelvis Ynlingagatan 1 och Index. I Malmö bidrog Åsa Nacking och Mats Stjernstedt med en utställning i en livsmedelsbutik där konstnären Elin Wikström låg och sov i en säng i butiken. Konsttidskriften Material som utkom med sitt första nummer 1991 blev inte bara ett magasin utan närmast en undergroundrörelse.

En annan kritik är avsaknaden av kvinnor. Idag ser konstscenen inte ut som den gjorde då. Men avsaknaden av kvinnor både bland utställare och i det postmoderna samtalet är slående. Det tenderar att bli ett maskulint samtal. Nästa enbart män citeras i katalogtexten.

Jag minna mina första möten med postmodernismen. Första gången var 1982 när Kulturhuset visade den legendariska utställningen ”Känsla och hårdhet”. Likt punken slog de vilda tyskarna mig med häpnad och förändrade allt. Den följdes upp av 1982 års Documenta i Kassel. Jag tror att de flesta av oss konststudenter då kände att vi red på en gemensam våg av kreativ energi. ”The sky is the limit.” Vi skulle förändra världen.

När jag gick ut konsthögskolan och började verka som utställande konstnär så upplevde jag det postmoderna sammanhanget i Stockholm som exklusivt och teoretiskt. Ganska strängt. Sedan tycktes det plötsligt vara överspelat. Globaliseringen och kulturrelativismen ett faktum. Alla tycktes eniga om att allt är relativt och subjektivt.

Den postmoderna huvuduppgiften var att bredda konstuppfattningen och kritisera ivern att etikettera och ruta in. Ännu är konstnären svårplacerad i samhällsbygget. Men det finns fler konstmuseer och konsthögskolor. Och konstscenen består av många, många fler konstnärer, kvinnor, uttryck, kulturer och konstscener. Det är väl måhända ett postmodernt drömscenario?

The post Vi skulle förändra världen first appeared on Opulens.

SATIRISK KONST. “Vänstern har skapat en frizon för kvinnoförtryck och religiös dogmatism, som gjort bland annat kampen mot hederskulturen svår”, skriver Ullmar Qvick apropå Opulens intervju med Carolina Falkholt och hennes feministiska konst.

Den intressanta intervju som Elin Stadenberg gjorde med Carolina Falkholt i Opulens föranleder mig till några reflexioner i en bredare kontext. Falkholt har en obestridlig konstnärlig uttrycksförmåga och skicklighet, samtidigt som hon liksom Lars Vilks ser provokationen som en av konstens huvuduppgifter. Hon utmanar den patriarkala kvinnosynen och vill “avkolonisera kvinnokroppen”, som hon säger i intervjun. Det ligger mycket i det. Mannens utnyttjande av kvinnan som han kan exploatera som en kolonialist är en välfunnen jämförelse.

Sedan hamnar Carolina Falkholt emellertid i samma postmodernistiska kölvatten som så många andra av nutidens intellektuella med dragning åt vänster hamnat i. Hon fokuserar på den vite mannens försyndelser genom historien, vilka är ett faktum, men som blir fel som en grund för en allmän syn på konst, kultur och samhälle idag.

USA med sin imperialism och globala dominans har varit vänsterns huvudfiende i nu 70 år. Samtidigt har denna vänster hittat inspiration från rörelser som uppstått i USA från 1960-talet och framåt: antiimperialismen och antirasismen framför allt. Feminismen har också hämtat mycket från USA. Att låna idéer och metoder från USA på alla de möjliga områden och från de mest skilda utgångspunkter har blivit typiskt för Sverige.

Men jag vill gå ett steg tillbaka och se på viktiga drag i den svenska vänsterns historia. Den är verkligen inte ärofull. Under 70 år stod en stor del av den organiserade vänstern under inflytande från Sovjetunionen. Så länge Stalin levde var de europeiska kommunisterna hans marionetter. Stalins diktat gällde för alla som ville räkna sig som kommunister. Inbördeskriget i Spanien är ett tragiskt exempel på hur det gick för dem som inte var anhängare till Stalin. George Orwell berättar om hur dessa blev skjutna i ryggen av sina kommunistiska vapenbröder. Terrormetoder bland dem som kämpade mot den hotande Franco-diktaturen.

Den enda rörelse som verkade enande var FNL-rörelsen.

Sedan inte bara Jugoslavien utan också Kina och Albanien brutit med Sovjetunionen fick en stor del av dem som upplevde sig som vänster ett nytt ideologiskt hem i stället för det ”revisionistiska” Sovjetunionen. Små marxist-leninistiska partier och sekter uppstod efter 1968, trogna mot Stalin och hängivna anhängare till Mao Tsetungs Kina. Den enda rörelse som verkade enande var FNL-rörelsen, som samlade till kamp mot USA:s krig i Vietnam. Det var också den enda rörelse som vann verkligt stor utbredning och framgång med stöd även av Sveriges Olof Palme. Vårt lands och andra länders stöd till Vietnam ledde till att USA tvingades dra sig ur kriget som förlorare 1975.

Sedan tappade Kina sin ställning som ideologisk och politisk ledstjärna för de unga revolutionärerna. Men de fann på 1980-talet nytt bränsle för den tynande lågan; postmodernismen. Den skulle bli en allmän idégivare snarare än en källa till organisatorisk enhet, men ur den skulle dogmer växa fram, byggda på normkritik, genusanalys, socialkonstruktivism och identitetspolitik. Postmodernismens kärlek till relativisering och hat mot idén om normalitet låg i grunden till den nya, ganska diffusa ideologin.

Det postkoloniala samhällets påverkan, feminism, genus och antirasism var begrepp som från 1980-talet stod i centrum för många av de unga universitetsutbildade intellektuella i Sverige och som blev starkt förknippade med rörelser i USA som Black Lives Matter. De här idéerna fick också utbredning bland många liberaler. Trots att det är rörelser som främst stöds av intellektuella är de klart antiintellektuella, stundom med rent infantila inslag. Vetenskapen förkastas, forskning och evidens står inte högt i kurs, vilket ger märkliga ståndpunkter i genusfrågor och i idéer om den vite mannens makt och skuld, vilka inte bara har en rasistisk prägel utan också ibland får en vettlöst radikal inriktning.

Rasism påstås nämligen bara vara typiskt för den vite mannen. Attityden till muslimer och islam är ologisk: de ses som bundsförvanter i den antiimperialistiska kampen, varvid radikalerna helt bortser från islamisters och många vanliga muslimers reaktionära kvinnosyn och antisemitism, kopplingen till religiösa dogmer, som verkligen inte hör hemma i det sekulära samhället. Där har stora delar av vänstern skapat en frizon för kvinnoförtryck och religiös dogmatism, som gjort bland annat kampen mot hederskulturen svår.

Denna blindhet för fakta kan jämföras med den barnsliga kulten av Mao Tsetungs tänkande för 50 år sedan. Det skulle finnas mycket utrymme för satir bland dagens ord- och bildkonstnärer, om de bara frigör sig från dagens trender.

Att utmana islamister i konstnärlig satir kan absolut göras utan att beröra gamla läror och dogmer som ger dem ammunition för aggressiva motreaktioner. Att jättemålningar av penisar som Falkholt skapat har gett våldsamma reaktioner i New York och Stockholm är en sak. Men skulle inte satir mot förtrycket av kvinnor i religionens och “hederns” namn vara progressiv? Att se det finns inte med i de trendiga vänsterradikalernas perspektiv, för de tillämpar  den nutida versionen av Stalins “proletära tendenstänkande”, där sanningen väger lätt.

Jag kommer tillbaka till Carolina Falkholt, vars konst fängslar mig. Hon skulle kunna skapa provokativ konst om hon slaktar vänsterns heliga kor – just därför att vänstern skulle må bra av att begrunda var den står idag och inrikta sig på ärlighet och förnuft mer än tendenser för att fortsätta framåt.

The post Stalinismen lever kvar i vänsterns identitetspolitik first appeared on Opulens.

LÅNGSAM PROSA. Han lämnade livet som kringflackande dramatiker för att skriva långsam prosa. I storverket “Septologin” fördjupar Nobelpristippade Jon Fosse synen på konsten, livet och Gud – utifrån människor som är ensamma men samtidigt bundna till varandra.

När Jon Fosse tänker tillbaka på sin barndoms landskap invid Hardangerfjorden är minnena målade i ljus och mörker: han ser bilder framför sig av ett nattsvart landskap, med vågornas brus i bakgrunden, där enstaka gatlyktor bildade små punkter av ljus.

Elin Swedenmark/TT

The post Fosse: “Jag har ett slags högkänslighet” first appeared on Opulens.

VILKS. Lika mycket som Nimis troligtvis kommer att leva vidare för alltid, hoppas jag nu på att Rondellhunden äntligen, precis som sin hårt prövade upphovsman, Lars Vilks, får vila i frid, skriver Ida Thunström.

Den 11 augusti 1956 kraschade en bil mot ett träd i utkanten av New York. Föraren, som dog direkt, var den berömde konstnären Jackson Pollock. Han blev 44 år och dog tveklöst i förtid. Precis som Lars Vilks gjorde i söndags, den 3 oktober, när han dog i förtid i en bilkrasch.

Vilks var, framför allt de senaste femton åren, inte vilken konstnär som helst, det stämmer. Rubrikerna och artiklarna om Lars Vilks har varit många den här veckan, och de förekommer även en bra bit utanför Sveriges gränser. Men detta berodde inte på att Vilks har ett långt, internationellt uppmärksammat konstnärskap bakom sig, utan det rör sig ju som bekant om en teckning av Muhammed, Rondellhunden, från 2007. Sedan Vilks teckning snurrat in i den svenska konsthistorien har de flesta av oss haft någonting att säga om konstnären. Man har nästan inte haft något annat val, eftersom verket lyckats nå hela vägen in i demokratins kärna.

Men hur långt räcker egentligen det? Peter Cohen skrev i DN (6 oktober), att det är ”oväntat att Lars Vilks konstnärskap nu görs till oantastligt sakrament”, att han nu tycks ”upphöjas till en av våra mest betydelsefulla konstnärer av en samlad kulturintelligentia”. Och jag håller med, det är lite oväntat.

Jackson Pollock hade ett avgörande inflytande på utvecklingen av det modernistiska expressionistiska måleri som växte fram i USA under efterkrigstiden, och nog måste man säga att Lars Vilks lämnat en del spår i den svenska konstutvecklingen. Men är det verkligen en utveckling som gått framåt?

Begreppet ”relationell estetik” myntades redan på 1990-talet, för att gruppera och sätta namn på den nya konstform som växt fram under en lång tid. En konst där själva innehållet i verket utgörs av dess effekt på omvärlden, av responsen och de sociala interaktioner som det leder till. Vilks hade vid det laget arbetat länge med dessa ämnen, och han var konsekvent hela vägen till slutet i sin konstnärliga övertygelse om att provocera och undersöka människors reaktioner. Vilks nu ännu mer berömda verk Nimis (1980) är inte bara vackert, det är minst lika mycket en teoretisk lek med institutioner och förordningar. Man glömmer lätt det.

Att ägna sig åt denna i grunden väldigt intellektuella konstform känns rent bakåtsträvande.

Nimis var alltså teoretiskt nyskapande, men när Rondellhunden petade folk i ansiktet 17 år senare, kändes det förlegade i greppet betydligt mer provocerande än själva innehållet. Och genom att sedan ha fått så stor plats i svensk konstdebatt, har den teckningen, med allt vad den innebär, kanske rent av legat till grund för den konst som sedan kommit att dominera svensk konstmedia. Kan den möjligtvis ha inspirerat till konst som Anna Odells, NUG:s, och till och med Carolina Falkholts bilder?

Vilks må med sin rondellhund ha behandlat en högst angelägen samtida problematik, men greppet var gammalt. Gammalt som i redan passerat. Att ägna sig åt denna i grunden väldigt intellektuella konstform känns rent bakåtsträvande. Finns det verkligen fortfarande något att hämta i detta närmast postmodernistiska förhållningssätt? Det här kallt teoretiska, ofta ansvarslösa som Vilks ändå stod för? Kommer det i Sverige att kunna uppstå nyskapande konstnärer, som är mer nyanserade i sina estetiska revolter? Och kommer dessa att göras med större moralisk finkänslighet?

Sanningen om huruvida det var ett attentat som så brutalt ryckte bort Lars Vilks, är inte av central betydelse för frågan om yttrandefriheten och den konstnärliga friheten. Att hans hatare menade allvar med sina hot har redan bevisats, och för Vilks var det nog ett tillräckligt hårt straff att behöva leva under polisskydd. Men nu är han borta och jag hoppas att det blir punkt för hela den här historien.

Muhammedteckningarna/”Rondellhunden” har sedan länge förverkat sin relevans. Ringarna på vattnet som Vilks i allmänhet alltid eftersträvat må ha fortsatt spridas, men i urlakad form. Med tiden än mer ointressanta och endimensionella. Jag inser plötsligt att just det konstverket länge har varit överspelat. Lika mycket som Nimis troligtvis kommer att leva vidare för alltid, hoppas jag nu på att ”Rondellhunden” äntligen, precis som sin hårt prövade upphovsman, får vila i frid.

The post Relationell estetik är passé first appeared on Opulens.

TRADITION. Går det att som konstnär verka i och fortsätta utveckla en äldre tradition utan att förhålla sig till den dominerande strömningen i samtiden? Går det att som målare, poet eller arkitekt verka i en förmodernistisk tradition utan att förhålla sig till hundra år av modernistisk dominans?

Att jag började skriva dikter på meter och rim var inte från början något ställningstagande mot vare sig modernism eller fria versformer. Det var bara en förlängning av mitt författande av sångtexter, en genre som alltjämt domineras av både rytmisk och rimmad vers utan att särskilt många höjer ögonbrynen åt det. Det var genom visdiktningen som jag fick upp ögonen för de svenska nittiotalistpoeterna.

The post Den ofrivillige postmodernisten first appeared on Opulens.