TEATER. Mycket i Göteborgs stadsteaters uppsättning av Lång dags färd mot natt för tankarna till dagens inflammerade debatt om ”alternativa fakta”, anser Torsten Rönnerstrand.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Lång dags färd mot natt av Eugene O’Neill
Regi: Emil Graffman
Medverkande: Claes Månsson, Fredrik Evers, Ann Bjelkerud, Eric Ericson och Josefin Ljungman
Göteborgs Stadsteater

”Fakta har ingenting att betyda”, säger den lungsjuke poeten Edmund hånfullt, när han i Eugene O’Neills drama Lång dags färd mot natt (1931) går till angrepp mot sin pappa James förljugna förhållande till verkligheten. Strax därpå tillägger han resignerat : ”Det är bara frågan om vad du vill tro, det är den enda sanningen.” Denna replik skulle kunna fungera som ett motto för den lysande uppsättning av O’Neills pjäs som i höst spelas på Göteborgs Stadsteater med komikern Claes Månsson i rollen som den förljugne pappan.

Meningen är uppenbarligen att vi ska associera till den självförhärligande storljugaren i Vita huset.

Det betyder att föreställningen trots dramats avsevärda ålder skär rätt in i vår egen ”postfaktiska” tid. Att ”fakta” inte längre betyder något är ju ett påstående som vi på senare tid haft många anledningar att erinra oss. Därför blir jag inte överraskad, när pappa James uppträder med en amerikansk flagga som inte alls finns omnämnd i O’Neills för övrigt mycket omfattande scenanvisningar. Meningen är uppenbarligen att vi ska associera till den självförhärligande storljugaren i Vita huset.

Mycket i Stadsteaterns uppsättning för alltså tankarna till dagens inflammerade debatt om ”alternativa fakta”, men O’Neills pjäs har naturligtvis djupare rötter. Lång dags färd mot natt utspelar sig 1912, vilket betyder att pjäsen säkert är inspirerad av det sena 1800-talets debatt om förhållandet mellan lögn och sanning. Särskilt tydligt är sambandet med en författare som flera gånger nämns i O’Neills pjäs. Vad jag tänker på är Henrik Ibsens Vildanden (1884). Där säger pjäsens resonör: ”Tar du livslögnen från en genomsnittsmänniska tar du omedelbart lyckan från henne!”

På den punkten visste O’Neill vad han talade om. Lång dags färd mot natt är självbiografisk i en utsträckning som visserligen varit vanlig inom lyriken och romankonsten men mycket ovanlig inom dramatiken. I det avseendet liknar han dock förebilden Strindberg – och efterföljaren Lars Norén, vars genombrottsdrama Natten är dagens mor inte hade kunnat tillkomma utan inspirationen från Lång dags färd mot natt.

Liksom Norén berättar O’Neill om en familj, där föräldrarna satt ljugandet i system. I det längsta försöker man dölja att pappa James är alkoholist, att mamma Mary är narkoman och att yngste sonen Edmund, författarens alter ego, har fått tuberkulos.

Pappan James alkoholmissbruk hänger samman med ett självförakt som orsakats av att han som ung skådespelare blivit fånge i sin egen framgång. Av girighet har han förslösat sin stora talang genom att år ut och år in spela samma schablonartade roll i en lättviktig underhållningspjäs som varit alltför framgångsrik för att kunna läggas ner.

Girigheten blev också orsak till mamman Marys narkomani. När hon vid yngste sonen Edmunds födelse plågades av förlossningsvärkar, var maken James alltför snål för att kosta på henne en tillräckligt kompetent läkare. För att spara pengar engagerade han i stället en oseriös kvackare som inte kunde hitta på något annat sätt att lindra hennes plågor än att ge henne morfin. Därmed blev hon fånge i ett drogmissbruk, som tvingat hela familjen till ett liv i lögn och förnekelse. I ett ögonblick av famlande självinsikt säger hon: ”Jag har blivit så förskräckligt lögnaktig. Förr ljög jag aldrig om någonting. Nu är jag tvungen att ljuga, särskilt för mig själv.” Denna replik har åtskilliga motsvarigheter i dagens svenska kulturliv.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Förhållandet mellan lögn och sanning står i centrum för några av den senaste tidens viktigaste kulturhändelser. Ett exempel på det är filosofen Åsa Wikforss lysande bok Alternativa fakta. Ett annat är den sjätte och avslutande delen av Millennium-serien, det vill säga David Lagercrantz gravt underskattade Hon som måste dö. Där säger en av de kvinnliga huvudpersonerna: ”Jag står inte ut med alla lögner som spottas ut”.

Liksom Stadsteaterns uppsättning av Lång dags färd mot natt kan dessa böcker läsas som vittnesbörd om en tilltagande förbittring mot det lättsinniga sätt att umgås med sanningen som för femtio år sedan började med postmodernismen och som nu löpt linan ut med dagens ”postfaktiska” politik.

The post En studie i ljugandets anatomi first appeared on Opulens.