RIBEIRO. I år har det gått 50 år sedan nejlikerevolutionen i Portugal. Jesper Nordström uppmärksammar Aquilino Ribeiro, en författare som hela sitt liv fick verka under ett konservativt förtryck.

Av alla mästerliga portugisiska berättare är Aquilino Ribeiro (1885-1963) den mest kärva, agrara och frodiga. Med stor distans till Saramagos eleganta postmodernism skrev han om de norra bergsbygderna där de nakna bergen och det magra jordbruket skulle kunna vara utgångspunkten för bistra berättelser på nivå med de isländska folksagorna. Men Ribeiro suger ut det varmaste och ömsintaste som möjligt ur det lilla. I ett landskap fyllt av urberg och sten, sten och åter sten som byggnadsmaterial får den enda lilla blåa blomman och gult gnistrande ginsten stor betydelse.

Ribeiro och det konservativa förtrycket

Ribeiro verkade hela sitt liv under ett konservativt förtryckande ok. Den värdekonservativa katolicismen var en form av förtryck. Den rent politiska repressionen i Portugal utgjorde ytterligare ett. Den hör lyckligtvis till historien numera. Portugal firar i år att 50 år har gått sedan nejlikerevolutionen. Då störtades den högerextrema och strängt katolska Estado Novo-regimen som fram till dess lyckats bekämpa alla former av marxism, socialism, liberalism och antikolonialism och därtill envist hållit fast vid bevarandet av portugisiska besittningar i Afrika.

I Ribeiros författarskap framstår det dock som att förtrycket och konservatismen utgör en nödvändig friktion som det kan slå gnistor om. Även om Ribeiro betecknade sig som ateist så upplever jag från min protestantiskt präglade utgångspunkt att boksidorna badar i katolicism.

Ribeiros litterära gestalter

Ribeiros oeuvre sträcker sig över 70 romaner och Arne Lundgren översatte och såg till att tillgängliggöra en roman och tre urvalsvolymer för svenska läsare. Fyra böcker på svenska endast alltså. Detta sagt som en viss brasklapp beträffande att försöka vaska fram några mera betydande tendenser i hans författarskap. Dock vågar jag språnget att kalla karaktärerna i hans böcker för ett slags höglitterära Åsa-Nisse-gestalter. De är det lilla och immanentas filosofer. Levnadskonstnärer som inte lyfter blicken men därför tar sig fram dag för dag mot alla odds.

Djurens roll i Ribeiros värld

Något väsentligt ska också sägas om djuren och deras roll i Ribeiros katolskt färgade värld. För att förstå detta kan vi gå till filosofin. När René Descartes satt och filosoferade om själ och kropp, bokstavligen tungt insnöad på ett värdshus i Tyskland, vid en fotogenlampa, lär krögaren varit nyfiken och frågat om ”herrn kunde förklara texten”. Det framgår inte av anekdoten om denna centrala västerländska filosof lyckades men några dagar senare kastade han sten efter en irriterande gatuhund och som om han för sitt inre hörde värdshusvärdens fråga igen så sa han rakt ut i luften att ”ett djur är dock bara en maskin”.

Descartes var inte ateist trots att hans metafysik gav möjlighet att ställa gud åt sidan. Han var utbildad och färgad av sina nära nog katolska elituniversitet. Så varför nämner jag detta? Kanske för att finna en förklaring till det faktum att synen på djur i de katolska medelhavsländerna är krassare och hårdare än i de länder som präglats av protestantismen.

Så långt det kulturella. Men den jordnära och praktiska förklaringen kanske snarare ligger i det gammaldags jordbrukssamhället. Här fick man spänna åsnan för kärran utan betänkligheter. Djurs själ eller avsaknad av en sådan är just en ickefråga man inte kan ta hänsyn till. Skörden ska bärgas. Mjölken skall in.

Den tänkande hästen

I novellen ”Trumman” i ”Skördefolket och andra berättelser” så vänder dock Ribeiro på det. Människorna drivs av låga och djuriska motiv och framstår inte som det slags poetiska heliga dårar som annars är så vanligt förekommande i hans romaner. Hästen som gått som dragdjur i hela sitt liv genomlider dock en människas alla stämningar vid åldrandet. Ja det är som att hästen närmast uppvisar den blandning av lättnad och melankoli som många pensionärer säger sig ha upplevt den dagen då de fyllde 65.

Vad som emellertid framstår som så typiskt i hans novell är hur själva dagern i texten ändras på ett plötsligt vis. Ribeiro hade alltid en förmåga att veta att när texten blev alltför mustig och tät så måste läsaren skänkas ett slags vändning och lättnad. Som om han visste hur slitsamt, dammigt och torrt allt var i denna region och lät dofter och regn framstå som själva nåden.

Naturmystiken hos Ribeiro

Det är svårt att veta om Ribeiro i egentlig mening var religiös. Det finns förvisso mycket av naturmystik och något som närmast måste betecknas som panteism i hans författarskap. Men vi kan sluta oss till att han inte gav mycket för religion i dess institutionaliserade form.

Prästerna och liturgin framställs som tomma och formalistiska, närmast löjeväckande företeelser. Att den religiösa tron och livets mystik kan vara så mycket mer levande och äkta hos enkelt folk är hans käpphäst i flera texter. Eller som i det här fallet, att en gammal häst gestaltas som lika andlig och sentimental som en gammal präst.

Den spanske filosofen Eugenio Trías noterade att den iberiska halvön under 1900-talet låg i skugga när det gällde övriga europeiska idéströmningar.

Ribeiros värdegrund

Vad återstår som ideologisk samlande kraft när inte marxism, existentialism, fenomenologi finns till handa, åtminstone inte som mer en djupverkande tradition?

Tyvärr är svaret på den frågan: ett religiöst och högerkonservativt ”vi och dom”-tänkande.

Ribeiros författarskap ger oss en annan sorts gemensam värdegrund. Det präglas av ett slags panteistiskt patos som kan föra tankarna till den helige Franciscus.

Djupt katolskt i temperamentet. Men långt ifrån kardinaler, rökelse och frammumlat latin.

The post Litterära klassiker: Aquilino Ribeiro first appeared on Opulens.

PROSA. “Återvändarna av Dulce Maria Cardoso är en roman som fördjupar förståelsen av exilens villkor,” skriver Gregor Flakierski.

Återvändarna
av Dulce Maria Cardoso
Övers: Irene Anderberg
Bokförlaget Tranan

Med tidsavståndet växer möjligheterna att nyansera skildringen av historien. Fler aspekter kan lyftas fram, breddas och fördjupas. Även om så är säkert fallet med diktaturens fall i Portugal och avkoloniseringen, som ju ligger 50 år tillbaka i tiden, så väckte Dulce Maria Cardosos roman ”Återvändarna” många kontroverser när den publicerades i Portugal.

Vi var säkert åtskilliga som gladde oss åt Salazar-diktaturens fall och Portugals tillbakadragande från de afrikanska kolonierna. Att utvecklingen där, framför allt Angola, inte gick som vi hade hoppats på, ändrade inte grundinställningen att det som hade skett var rätt och riktigt.

Inte heller den länge turbulenta samhällsutvecklingen i Portugal ändrade den uppfattningen.

En förbisedd aspekt av skeendet och som fick mycket litet uppmärksamhet var de många vita portugiserna, bara i Angola uppgick deras antal till omkring en halv miljon, som under tämligen panikartade förhållanden lämnade de forna kolonierna för att återvända till Portugal.

För många av dem var ”återvända” i allra högsta grad missvisande, då de var födda i Afrika och aldrig hade satt sin fot i det så kallade hemlandet, om vilket de hade högst dimmiga begrepp.

Det är deras historia som Cardoso, själv en ”återvändare” från Angola, berättar i sin roman.

Historien skildras genom den 15-årige Rui, och hans pubertala perspektiv ger berättelsen fördjupad skärpa och en unik röst, med ett suggestivt, lätt expressionistiskt, flöde.

De vita tvingas fly undan de svartas vrede. Det hat och hämndbegär som har byggts upp under 500 år av förtryck och exploatering är något som de flyende har svårt att ta till sig.

Bilden kompliceras av att det vita kolonialsamfundet inte är på långa vägar homogent, tvärtom är det ett utpräglat klassamhälle med en stark social och ekonomisk skiktning. Ruis föräldrar tillhör den stora majoriteten vita portugiser som har sökt sig till kolonierna undan extrem fattigdom och utsiktslös misär i hemlandet.

På ett sätt anser de sig ha haft lika lite fritt val som någonsin de portugisiska soldaterna. Det är naturligtvis ingen ursäkt i urbefolkningens ögon, men för deras egen del ökar det bara den starka känslan av orättvisa inför den påtvingade exilen.

Så kommer de då till Portugal, i boken konsekvent omnämnt som ”metropolen”. Det är ett tämligen fattigt land, en chock för ”återvändarna”, och där det just då råder stark politisk och social oro. Flyktingarna kommer mer eller mindre utblottade, det var inte många ägodelar som de kunde ta med sig, ”metropolen” förväntas vara deras hemland, men ingen där vill veta av dem.

De möts av avoghet, det stöd de får är snålt tilltaget och ges på nåder, de mästras och behandlas allmänt utifrån en von oben-attityd. Placerade på ett lyxhotell, som givetvis förfaller alltmer, trängs de tillsammans med andra olyckliga i samma situation, plågas av ovisshet, saknar arbete och inkomst, längtar efter en egen vrå, och som alla flyktingar i alla tider drömmer de om att återvända snart.

De är återvändarna som vill återvända.

”Den oskyldige fick betala för synden”, säger Ruis mamma. Hur oskyldiga de vita återvändarna var kan naturligtvis diskuteras. Men det är råder inget tvivel om att de fick betala ett mycket högt pris för inte bara egna utan även andras synder.

“Återvändarna” av Dulce Maria Cardoso är en roman som fördjupar förståelsen av exilens villkor.

The post Läsvärt om när vita portugiser drevs i exil first appeared on Opulens.

AFGHANSKA MUSIKER. Kungliga Musikaliska Akademien manar Sveriges ständiga representation vid europeiska unionen att få till stånd ett samlat EU-stöd för att hjälpa afghanska musikelever i exil att ta sig till Portugal.

Det var i oktober i år som den portugisiska regeringen meddelade att de 272 eleverna från musikskolan Afganistan National Institute of Music (ANIM), som flydde från Afghanistan till Qatar när talibanerna återtog makten i Afghanistan, skulle beviljas asyl i Portugal.

Men nu saknas finansiering för resan från Doha och för boende i Portugal. Kungliga Musikaliska Akademien har därför vänt sig till EU med frågan om att bekosta den sista etappen på de afghanska musikelevernas resa.

“Det är med stor glädje vi nu ser att ANIM:s elever, personal samt närstående kunnat räddas från talibanernas tyranni. Att världens musikliv kan gå ihop på detta sätt och rädda musiken känns minst sagt hoppfullt”, säger Fredrik Wetterqvist, ständig sekreterare vid Kungliga Musikaliska Akademien, i ett pressmeddelande.

TT NYHETSBYRÅN

The post EU uppmanas hjälpa afghanska musikelever first appeared on Opulens.

MUSIKSKOLA. Fler än hundra musiker, artister, lärare och deras släktingar knutna till den den Polarprisbelönade skolan Afghanistan National Institute of Music, har nu lämnat landet. De tas emot av Portugal.

I söndags flög de först till Doha, Qatar, varifrån de sedan ska ska fortsätta till Portugal, skriver New York Times. Skolans grundare, Ahmad Sarmast, som själv befinner sig i Australien, uppger att elever och lärare försökt ta sig ut ur landet den senaste månaden och att en del av dem nu har lyckats. Portugals regering har lovat förse dem med visum.

– Det här är redan ett stort steg och en väldigt väldigt stor framgång för att rädda afghanska musiker undan talibanernas grymhet. Ni kan inte föreställa er hur glad jag är, säger Ahmad Sarmast som 2018 var i Stockholm för att ta emot Polarpriset.

Många av skolans elever och lärare är dock fortfarande kvar i Afghanistan där deras framtid är osäker. Förra gången talibanerna hade makten var endast religiösa hymner tillåtna. Efter att talibanerna nu intagit Kabul uppgav en av deras talesmän att musik är förbjudet inom islam.

Just nu jobbar ett globalt nätverk för hjälpa de återstående musikerna att ta sig ut ur landet.

– Uppdraget är ännu inte utfört, det har bara börjat, säger Ahmad Sarmast till New York Times.

TT NYHETSBYRÅN

The post Portugal tar emot afghanska musiker first appeared on Opulens.

LITTERATUR. I Marianne Sandels bok António Vieira med undertiteln en högrest gestalt i 1600-talets Portugal, övriga Europa och Brasilien får vi en fullödig introduktion till Vieiras märkliga levnad, hans verksamhet som präst och missionär och hans starka personlighet, skriver Thomas Almqvist.

António Vieira av Marianne Sandels
Almaviva

Marianne Sandels är filosofie hedersdoktor vid Uppsala universitet. Hennes främsta intresseområde är litteratur på de romanska språken och då särskilt medeltida trubadurlyrik. Hon är en av våra främsta kännare av portugisiskspråkig litteratur.

I António Vieira (1608-1697) med undertiteln – en högrest gestalt i 1600-talets Portugal, övriga Europa och Brasilien får vi en fullödig introduktion till Vieiras märkliga levnad, hans verksamhet som präst och missionär och hans starka personlighet. Sandels har också översatt två av hans predikningar, varav den ena är hans modiga, allegoriska predikan till fiskarna i havet, som fortfarande är en älskad klassiker i Portugal och Brasilien. Att predika för fiskarna var ironiskt menat, eftersom människorna inte ville lyssna. När den predikan kom i tryck, hotades Vieira till livet. För en svensk läsare känns den som en liten pärla med sin vassa udd och han framstår som förvånansvärt modern i sitt sätt att tänka.

The post En högrest gestalt first appeared on Opulens.

IMPERIUM. “Möten, röster och historier flätas ihop till intressanta och kunskapsrika helheter, ibland med riktigt skarpa analyser även om boken är journalistisk snarare än akademisk”, skriver Erik Cardelús om Där solen aldrig går ner av Henrik Brandão Jönsson.

Där solen aldrig går ner av Henrik Brandão Jönsson
Natur & Kultur, 2020.

Kunskaperna om Portugal är pinsamt skrala i vårt land. Många rabblar med lätthet amerikanska kändisars kärlekspartners, men har svårt att pricka in vilket språk som talas i Brasilien och vilken kolonialhistoria som förenar Moçambique, Angola, Goa, Kapverdeöarna och Macao.

Men varför förbanna kunskapsmörker och etnocentrism? Kunskapsstofiler hamnar lätt ensamma vid såväl fikabord som finmiddag och enligt Dunning-Kruger-effekten tycks de enfaldiga inte lida så speciellt mycket av sitt tillstånd. Snarare tvärtom. Inskränkthet trendar idag, inte minst bland världens potentater.

Men skulle kunskapssuget ändå göra sig påmint, finns hjälp att tillgå. I DN-journalisten Henrik Brandão Jönssons nyutkomna bok Där solen aldrig går ner tecknas en skarp och underhållande bild av det portugisiska (eller lusofona) imperiet, dess historiska utbredning och framförallt dess uttryck idag. Här snickras en tematisk bro mellan sorg och synd, då varje kapitel utgår från en av de sju kristna dödssynderna.

Först ut är indiska Goa och frosseriet. Övervintrade hippies, ryska turister och foodies tävlar om att gotta sig i solen. Här finns fortfarande en levande portugisisk kultur, uppblandad med den indiska och den globala, ett arv som idag hotas när det regerande indiska BJP-partiet flyttar fram sina hindunationalistiska positioner. Så mångfald riskerar att bli enfald.

I Moçambique är det istället vällusten som dominerar. En utbredd sexturism riktad till både män och kvinnor. På stränder och barer myllrar det av beach boys och beach cats, lokalinvånare som upplåter sina kroppar till rikare personer, med pengar, utemåltider och gåvor som smörjmedel. Här finns hela gråskalan från semesterromans till regelrätt prostitution. I självbedrägeriets grumliga och ofta alkoholdimmiga ljus glöms lätt bort att Moçambique är en av världens fattigaste länder och mycket ”kärlek” är förklädd nöd.

I Macao regerar istället girigheten, eller snarare speldjävulen. Ingenstans finns en plats lika tätbefolkad som omsätter så mycket pengar. Macao har sedan länge gått om Las Vegas, i omsättning och vräkighet. Hit kommer de kinesiska och asiatiska eliterna och spelar, precis som miljontals andra som hoppas på en lycka som sällan infinner sig. Varje år besöks den lilla ön av 38 miljoner turister, många kommer bara över dagen. Officiellt spelas det för 367 miljarder årligen här, men uppgifter visar på fyra gånger högre belopp. Men att skatteflykt och skattefusk frodas inom spelsektorn är ingen hemlighet. Det betyder belopp 30 gånger högre än FN:s årliga budget. Resurser som rasar ner i spelindustrins mörka hål och orsakar förtvivlan och förödelse hos spelmissbrukare och deras familjer.

I kapitlet om Östtimor hamnar självständighetskampen i fokus, medan den portugisisktalande oljestaten Angola beskrivs som våldsam, korrupt och repressiv. Bortsett från undantaget Norge samsas olja och demokrati illa. I oljestater frodas oligarker, inte allmän välfärd och rättssamhälle. Huvudstaden Luanda är en världens dyraste platser, där ett överflöd av lyxaffärer och lyxkonsumtion flankeras av den djupaste nöd och utsatthet.

Näst sista kapitlet ägnas Brasilien, författarens hemvist sedan snart två decennier tillbaka. I hemstaden Rio har författaren blivit rånad ett flertal gånger, men uppskattar paradoxalt nog ändå den skönhet och charm som präglar staden och dess avspända och njutningslystna invånare, cariocas. Men det avspända livet är inte lika för alla – långtifrån. I Brasilien finns som bekant avgrundsdjupa sociala klyftor, korruption och våld. Här är arvet efter kolonialismen och slavhandeln tydligt. I landet är det fortfarande de vita som styr och de färgade som tjänar, ett mönster som återigen växt sig starkare med Bolsonaros regim. Så lyfter man blicken från störtfloden av bilder från BLM-manifestationer i USA, postkoloniala seminariepapers och vandaliserade statyer i Västvärlden finns det oändligt med rasifierat förtryck och orättvisor här. Övergrepp som pågår varje dag, året runt. Frågan är bara om dagens anglosaxiskt fixerade mediala mittfåra ger så mycket plats åt det. Rundgången är den lättaste gången i dagens resursstympade, förflackade och klickbesatta medieklimat.

Till slut hamnar läsaren i Lissabon. Den vemodiga imperiehuvudstaden som håller på att bli en hotspot för upplevelsetörstande köpstarka hipsters och digitala nomader

Till slut hamnar läsaren i Lissabon. Den vemodiga imperiehuvudstaden som håller på att bli en hotspot för upplevelsetörstande köpstarka hipsters och digitala nomader, med mikrobryggerier, surdegbagerier och boutiquehotell. Gentrifieringen och boendekostnaderna skenar, inte minst då kändisar som Madonna, Scarlett Johansson och Monica Belucci köper lyxlägenheter i den allt mindre gemytliga gamla stadskärnan. Kanske är det ändå något för en nation som länge upplevt sig stå i skuggan, inkrökt i sitt eget vemod, sin saudade.

Trots de många dystra och grymma bilderna av den portugisiskspråkiga världen, är texten oupphörligen fascinerande och sjuder av berättarglädje. Möten, röster och historier flätas ihop till intressanta och kunskapsrika helheter, ibland med riktigt skarpa analyser, även om boken är journalistisk snarare än akademisk. Så vill man ha djupare lärdom rekommenderas annan litteratur. Dessutom har författaren vett nog att lämna fotbollen utanför. För vem hade orkat med ännu en klichéfylld skildring av brasiliansk finfotboll – jogo bonito – eller Cristiano Ronaldos varumärkessäljande superkropp?

Från sorg till synd, från storslagenhet till skuggtillvaro – varför? Varför lämnade de sorgsna portugiserna efter sig en sådan syndfull och sårig misär? De enkla svaren uteblir, men för de pigga och kunskapstörstande leder spåren vidare från denna välskrivna, engagerade och kunniga bok.

The post Dystra bilder av den portugisiskspråkiga världen first appeared on Opulens.

“Hans anteckningar blir till estetiskt avancerade formuleringar av den gåta som den splittrade och vilsna 1900-talseuropén utgör när vi tittar i backspegeln och försöker förstå vår egen historia.” Clemens Altgård skriver om den portugisiske författaren Fernando Pessoa som blev internationellt känd först långt efter sin död.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det finns vissa diktare som är firade storheter under sin livstid men vars verk likväl ohjälpligt faller i glömska. Det finns också exempel på motsatsen – skalder som lever under blygsamma förhållanden, ofta i armod, och skriver för ingen, men får en stor publik efter sin död.

The post Anteckningar om den vilsna 1900-talseuropén first appeared on Opulens.

FESTIVALBESÖK. “Mötet mellan västerländsk konstmusik och islamska artister med urgamla instrument resulterade i blixtrande synteser”, skriver Björn Gustavsson som varit på The Aga Khan Music Awards i Lissabon.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

De muslimska och västeuropeiska kulturerna framställs emellanåt som
”oförenliga”. Men är de? Varför istället inte betona möjligheten till ömsesidigt kulturellt berikande? Kanske kan exempelvis musik bygga broar mellan de båda kulturerna?

Den förhoppningen löpte som en röd tråd genom en musikfestival i Lissabon tidigare i år, med hundratals ditresta musiker, både solister och ensembler; främst från den muslimska världen.

Mannen bakom festivalen heter Aga Khan; han leder en shiamuslimsk gren kallad Ismaili och vars medlemmar betraktar honom som imam i rakt nedstigande led från profeten Muhammed.

Aga Khan (vars privata förmögenhet uppskattas till cirka 70 miljarder kronor) har bildat en fond, Aga Khan Foundation: världens största privata nätverk, uppbyggt av överskotten från internationell affärsverksamhet. Denna fond används för lång rad välgörenhetsprojekt i syfte att befordra ekonomisk, social, medicinsk och kulturell utveckling. Samarbete sker med regeringar, mellanstatliga institutioner och privata aktörer jorden runt. Ledorden är pluralism, tolerans och förbrödring.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

I denna anda arrangerades i Lissabon festivalen AKMA, The Aga Khan Music Awards; ett slags generalmönstring av den muslimska kulturens olika musiktraditioner, men samtidigt med ambitionen att bygga musikaliska broar mellan öst och väst. Syftet var också att manifestera den muslimska världens mångfald. Främst deltog artister på traditionella folkinstrument, därtill bjöds det på men del crossover-projekt där vedertagen ”islamsk” musik mötte europeisk konstmusik och jazz.

Första upplagan av den tre dagar långa festivalen hölls på Gulbenkianmuseet, ett av Europas främsta konstmuseer och som även – fantastiskt nog – har en egen symfoniorkester! Hur många andra konstmuseer har det?

Mötet mellan västerländsk konstmusik och islamska artister med urgamla instrument resulterade i blixtrande synteser. Men solisterna med ”ursprungsmusik” dominerade. Några av dem: Feras Charestan, numera bosatt i Stockholm, som på det cittraliknande instrumentet ”qanun” framförde ett sällsamt verk som lät som Bach på arabiska. Siriojoddin Juraev trakterade det luktliknande instrumentet ”dutar”, varvid orkestern omfamnade solisten med mjuka tonmassor. Ahmad al Khatib, numera lärare på musikhögskolan i Göteborg, framstod på sitt traditionella stränginstrument som en palestinsk Göran Söllscher. Även Reza Parvizade, från Iran, spelade på ett tusenårigt stråkinstrument; den meditativa musiken påminde om en molltyngd bodapolska.

Många av solisterna framträdde i vita dräkter, sittande på konstfullt vävda mattor – men det var allt för sällan som musiken verkligen lyfte. Kort sagt och till övervägande del: säregna klanglandskap – men bristande variation gjorde att tillställningen efter hand blev något sövande.

Afghanske Homayon Sakhis egenkomponerade verk – tillkommet på beställning av Kronoskvartetten – var rytmiskt medryckande och allmänt uppfriskande – under musikdagar som alltså dominerades av närmast meditativt präglad folkmusik.

Evenemanget avslutades med en galakonsert, direktsänd av BBC och många andra länders radiostationer. Publiken reste sig mangrant när Aga Khan i egen hög person beträdde scenen och tillsammans med Portugals president höll vackra tal om vikten av att hålla vid liv alla kulturers musikaliska arv.

Men tala om vördnad för denne imam! Efter slutapplåderna vägrade dörrvakterna släppa ut någon ur salen innan den 80-årige Aga Khan med sitt hov först tagit sig ut…

De framvaskade nio pristagarna, bland annat Ballake Sissoko som samarbetet med Ale Möller, fick dela på den nätta summan av fem miljoner kronor.

The Aga Khan Music Awards, som planerar en ny festival om några år, arbetar dels för att uppmuntra användandet av traditionella instrument, dels för att stödja muslimska tonsättare och artister som vill experimentera med nya hybridformer; kanske kombinera uråldrig tradition med exempelvis klassisk västerländsk musik, jazz och hip hop.

Kommande festivaler kan bli hur spännande som helst – men kräver att arrangörerna i än högre grad lever upp till ambitionen att verkligen få till dessa spännande brobyggen mellan kulturerna. Denna gång blev det mest traditionellt islamskt, och uråldriga instrument. Nästa gång blir det lite mer upp till bevis, om detta musikaliska brobygge faktiskt ska komma igång.

The post Säregna klanglandskap när musiktraditioner möts first appeared on Opulens.

FILM.  Lena Torquato Lidén uppskattar äktheten och ärligheten i en ny portugisisk film om kvinnor på pilgrimsvandring.

Fátima
Regissör: João Canijo
Portugal/Frankrike 2017

Nio kvinnor gör en pilgrimsvandring genom Portugal till Nossa Senhora de Fátima, en kyrka som grundlades 1917 och en pilgrimsplats dit många vandrar för att minnas ett helgons uppenbarelse. En pilgrimsvandring i ett katolskt land som Portugal är ett offer till ett helgon och till Gud genom de umbäranden som fotvandring innebär, särskilt i vår tid då de flesta människor inte går mycket alls. De vandrande kvinnorna är mycket olika och motsättningarna växer alltmedan de går, tillbringar nätterna i tillfälliga läger, sover i en risig skåpbil och en gammal husvagn och äter frukost tillsammans.

Céu är kvinnan som tycks vandra för att plåga sig själv. Redan i en av de första scenerna förstår man vart det barkar när hon irriterat och fort går långt före alla andra i gruppen svärande både högt och inombords. Hennes ansikte vittnar om ett slags självömkan, som jag tolkar det, även om man aldrig får veta vad hon egentligen känner. Gruppen har också en självutnämnd ledare i den resoluta och dominanta äldre kvinnan Ana Maria, som ställer upp reglerna för de andra. Det kan verka som om hon är hård, men egentligen offrar hon sig för att hålla samman gruppen. Alla pratar i mun på varandra, vilket kan verka förvirrande både för dem som förstår portugisiska och för dem som försöker reda ut vilka som yttrar de fåtal översatta replikerna.

Kvinnorna sjunger religiösa sånger och påminner varandra om att be till helgonet där de går fram. Men under kvällarna i lägren dricker de vin och sitter och pratar om sina liv som de är på tillfällig semester från. Om graviditeter, om giftermål de ångrar eller om hemska öden från släkten. Genom dessa scener förstår man mer och mer vilka de är. Betraktaren får också fundera på vilka utmaningar man står inför som grupp som går mot ett gemensamt mål när ens värderingar inte alls överensstämmer med andras i pressade situationer. Men det som de ändå har gemensamt är som jag uppfattar det att de är vanliga kvinnor från landet – deras kläder och sätt att vara skvallrar om det.

En rolig detalj i filmen är en så ovanlig scen som kvinnor i ett duschrum. Vi är ju annars vana vid att se en massa män i omklädningsrum och fotbollslag. I filmen har kvinnorna lånat duscharna i en brandstation och springer omkring löddriga och skrikande eftersom vattnet är kokhett och de får kämpa för att inte skålla sig när de försöker skölja ur schampot. Kvinnor i alla åldrar och med olika kroppar, men de är vackra bortom samhällets normer, inte bara smala modellkroppar. Det gör filmen härligt ärlig och äkta på ett sätt som jag verkligen uppskattar. Att vara pilgrim är ju att vara en av tusentals vanliga människor på väg mot något större än en själv. I slutet får motsättningarna inom gruppen en för mig oväntad och trösterik upplösning.

The post Kvinnor på vandring first appeared on Opulens.