SANNINGSSPEL. Kan porträttet fortfarande avslöja något i människans ansikte? David Zimmerman ser två utställningar i Göteborg och funderar på porträttkonstens ställning i Tinders tid.

Att betrakta ansikten, hur intressant är det? Konsten dignar av porträtt, vilket tydligen ska vara intressant. Under det dokumentära fotografiets glansdagar på 60- och 70-talet, exempelvis, var det hyperintressant, men fick ibland besvärande konsekvenser. När amerikanska Diane Arbus eller vår svenske motsvarighet på området Christer Strömholm skulle avslöja sanningen i ”intressanta ansikten” blev det – sett i efterhand – ibland sensationalistisk freak show. I dag flimrar hundratals bilder av ansikten i olika variationer förbi framför mina ögon, medierade och putsade Instagram- eller reklamansikten; för dem som använder Tinder blir ansiktet en plastig  massproducerad vara att säga ja eller nej till. Antagligen är det därför, har jag tänkt, som jag alltid haft svårt att ge mig hän åt ansiktsfetischkategorin porträttkonst.

Men vadå, tänker någon, typ Rembrandt då? Det förstås. Under ett kallt besök i Göteborg gick jag och en vän till konstmuseet för Rembrandts skull. När Nationalmuseum i Stockholm renoveras har samlingen spridits ut och den kanske mest storartade pjäsen hamnat i Göteborg: Rembrandts “Batavernas trohetsed till Claudius Civilis”. Trohetseden i all ära (man faller till marken av den) fastnade jag för ett lite mindre porträtt bredvid, “Riddaren med falken”. Till skillnad från många andra under 1600-talet tonar Rembrandt ner riddarens glansiga rustning. Hans världsliga prylar sänks helt ner i dunkel. I stället glöder ansiktet bärnstensgult inifrån sig självt, med skarvar och tvivel, i mitten av bilden. Det är starkt. Men den pompösa tron på det sanna och utomvärldsliga avslöjandet – så svårt att göra något liknande i dagens postmetafysiska hypervärldsliga tid, tänkte jag, och gick en trappa ner.

På våningen under gör den svenska hypefotografen Julia Peirone ett försök att återuppväcka porträttets komplexitet. I utställningen “Girls, girls, girls” tar Peirone med krispiga studiofotografier av kvinnor fasta på porträttets gamla myt om möjligheten att ”avslöja” något ”sant” i ansiktet, ett riskabelt anspråk. Kvinnorna, ofta i gränslandet mellan barndom och vuxenliv, har fastnat i spontana och obekväma poser. Först tänker jag på Arbus och Strömholm och det lite sensationalistiska i kvinnornas halvöppna ögon och gapande munnar, det övertydliga sätt på vilket de fångas off guard. Men vid några av dessa fotografier, som man måste se på plats, blir jag intresserad. Den medvetna överdriften räddar bilderna från 70-talsfotografernas gravallvarliga naivitet. Än mer intressanta är de i jämförelse med Rembrandt. Peirone förstärker de världsliga attributen, döper verken efter sminkprodukter. Någonstans här uppstår något nytt bortanför Arbus, Rembrandt och självmedieringen på sociala medier som får bilderna att bli hypnotiserande. Men vad?

Först när jag upptäcker det artificiella sockret som fastnat lite på en av kvinnornas tröja, medan hon äter en godis, fattar jag. Jag tänker på Sveriges fixstjärna Alexander Roslin, som på 1700-talet målade av Paris aristokrati. En rörande detalj i många av hans tavlor är just hur ett tunt lager puder ofta fallit ner från perukerna på kragarna. Man ser hur de avporträtterade svettas i sina tunga tygsjok. Inget hånfullt i det – snarare medkännande. Exakt så känns Peirones porträtt. Kanske en av få strategier som finns att tillgå för porträttet av vår tid om man vill kringgå reklambildens och självframställningens likriktning. Vad jag upplever att Julia Peirone – liksom Roslin – gör är att fixera det vackra och rörande i självmedieringens försök. Hur vi alla ständigt försöker, på de mest komplexa sätt, att bli bild. Att så många av oss flyr till bilden, bort från – vad? I Peirones socker och Roslins puder börjar strävan bort från detta underliga och oformliga tillstånd före bilden att kännas i betraktaren, att skava: under lager av posering och attribut finns vilja, osäkerhet och värdighet.

När vi promenerade ut i Göteborgs bitande vindar insåg jag att detta existentiella rop fått mig att ändra åsikt, och det var inte tack vare Rembrandt: med Peirone lever porträttet och mår ganska bra.

Alla artiklar av David Zimmerman

The post Vilken sanning kan porträttet avslöja? first appeared on Opulens.