FILMKONST. Filmen Pleasure kommer säkert att generera en del debattinlägg, men desto fler tankar om var den där hårfina korsningen mellan estetik, erotik och pornografi egentligen går, skriver Karolina Bergström.

”Varför klär alla plötsligt av sig?” undrade skådespelerskan och regissören Rashida Jones för några år sedan i en krönika i modetidningen Glamour angående kvinnliga popartisters alltmer påtagliga förkärlek för strippstänger och kastade kläder, och fortsatte med att kalla 2013 för ”den extremt synliga vaginans år”.

The post Pornofieringen av kulturen first appeared on Opulens.

MORALISM. “Att stifta hållbara lagar som likt målsökande robotar slår mot enbart porr är mycket svårt”, skriver Lars Thulin.

Med jämna mellanrum krävs att porr ska förbjudas. 2019 ville S-kvinnor i Skåne att porr skulle klassas som hets mot folkgrupp. Motivet var att kvinnor var en folkgrupp som blev utsatt för hets av porren. På Opulens debattsida skrev nyligen Anna-Maria Yasdani och Louise Sund från Tyresö kvinno- och tjejjour att hårdare och moderna lagstiftningar behövdes. De två nämnde dock inte med ett ord hur sådana lagar ska utformas. Jag förstår varför.

Tanken på hårdare tag är lovvärd. Det är lätt att förfasas inför skildringar av sexuella övergrepp. Kanske har mer porr medfört fler övergrepp. Att fastställa det är svårt, mörkertalet är stort, begreppet övergrepp är glidande. Omöjligt är det inte. Men kraven på förbud och hårda lagar blir ofta slag i luften.

Vad är porr? Ordboken säger att pornografi är en skildring i text och/eller bild med syfte att vara sexuellt upphetsande. Sista ordet ställer till det för förbudsivrarna. Vad är upphetsande? Och vem ska bestämma vad som är olagligt upphetsande?

En präst som levde i celibat på 1800-talet blev måhända galen av upphetsning vid åsynen av en kvinnlig vad eller av att läsa Höga Visan i Gamla Testamentet. På 2000-talet kan en uttråkad tonårig grabb som surfar för mycket somna framför en usel porrfilm.

Skildringar av sex har följt oss sedan vi kunde rita och skriva.

Frågan blir svår även på samhällsnivå. I vissa muslimska länder är ett kvinnligt ansikte i allmän miljö så upphetsande att det måste döljas bakom en slöja. I vår del av världen matas vi med jättereklam för kvinnliga underkläder, plagg där mängden textil är försumbar.

Ingen jurist vill nog skriva den lag som ska avgöra gränsen för vad som är otillåtet upphetsande. Att söka sig till historien ger ingen hjälp. Skildringar av sex har följt oss sedan vi kunde rita och skriva. Mångtusenåriga grottmålningar visar köttsligt umgänge. Skälet är uppenbart. Sexdriften är stark. Eftersom den är förutsättningen för vår fortlevnad.

Skildringen av sex har förändrats i takt med kultur och teknik. Mindre makt från religionen har släppt lös sexualiteten. Tekniska landvinningar gör att allt kan spridas enklare och billigare. Sexsajter och sexdockor är dock bara en fortsättning på franska kort.

En enkel regel vore att förbjuda sexuella skildringar om de visar handlingar som är brottsliga enligt svensk lag. Enkel att använda. Fast om den lagstiftningen tillämpades fullt ut skulle 95 procent av alla thriller och actionfilmer på bio och teve också förbjudas. Det paradoxala är att akter som ofta ändå står för kärlek och även fortplantning, bedöms av många som för hemska att visa. Men den som zappar en kväll på teve kan se dussintals mord, utdragna obduktionsscener och grov misshandel i överflöd. Detta klassas ofta som god underhållning och recenseras på kultursidor. Mord och misshandel är bra konst. Sexuella möten är förfärligt snusk.

Forskare i USA har räknat ut att en 18-åring med normala mediavanor kan ha sett långt över 10 000 mord på teve under sitt liv. Ingen upprörs. Men när Janet Jacksons bröstvårta ramlade ur behån under ett uppträdande i pausen i finalen i Super Bowl, fotbollsmatchen med rekordpublik, stannade landet och den kristna högern var på väg mot kollektiv stroke.

En bröstvårta är symbolen för mänsklig närhet och förutsättning för ett spädbarns liv. Kulan från en Colt 45 som får hjärnsubstans att spruta ut är symbolen för något annat. Ändå är det bröstvårtan som upprör moralens väktare.

Förbudsivrarna hävdar att porren är förnedrande för de kvinnor som deltar och att de misshandlas och drogas. Ingen påstår att övergrepp aldrig händer. Men om detta sker kan, och ska, det lagföras via existerande lagar. Förnedringen är dessutom jämlik. För i de flesta porrfilmer finns män, det är förutsättningen för heterosex.

Män är mest stand-in. Eller stand-up.

Svenskan med artistnamnet Puma Swede har en karriär i USA:s porrindustri. Hon berättade i en teveintervju med Malou von Sivers om yrkets baksidor. Filmdagar handlade förberedelserna om tre S – shave, shower, shit. Samma gäller dock män. De måste dessutom ofta dra i sig piller för att prestera tillräckligt. Men på ett område är ojämlikheten stor. Kvinnor är betydligt bättre betalda än män. De är stjärnorna som drar intäkter. Män är mest stand-in. Eller stand-up.

Är alla kvinnor i porren drogade och misshandlade? I mainstream-porr finns kvinnliga megastjärnor som är verksamma i många år, ibland i decennier. Deras utseende har fått hjälp av knivar och silikon, visst, men sönderslagna knarkarvrak handlar det inte om.

Många satte fredagsvinet i halsen då Stormy Daniels, porrstjärnan som Donald Trump ville tysta, kom till teveprogrammet Skavlan för något år sedan. En mogen, vacker dam, orädd, vältalig, smart. Hon påminde om en vd för ett tech-företag eller ägare till modebutiker. Få hade gissat porrstjärna.

Att stifta hållbara lagar som likt målsökande robotar slår mot enbart porr är mycket svårt. Likt råttorna har porren följt mänskligheten under vår tid på jorden. Och lär fortsätta med det. På ett eller annat sätt. Så länge mänskligheten besväras av sexualdrift.

The post Vilka lagar ska förbjuda porren? first appeared on Opulens.

RYSK KLASSIKER. Idag skriver Robert Myhreld om en rysk klassiker, Bröderna Karamazov (1880) av Fjodor Dostojevskij. “Guds vara eller icke vara är inte så intressant. Däremot det här med gott och ont, rätt och fel”, skriver Myhreld.

Att citera ”di stora” gör alltid lite ont. Inte för att jag känner mig dum (eller jo, men med tiden mindre och mindre, det gäller att förlika sig med sina begränsningar) men främst för att det känns som om man droppar namn hit och dit bara för att framstå som beläst och litet överlägsen. Å andra sidan förstår jag citatets funktion om man gör det med ett ärligt uppsåt; att man utan en dold agenda faktiskt vill bidra på något vis utan att alltför uppenbart stulit någons idé (även om vi är duktiga på det).

The post Myhrelds marginalanteckningar: Om gott och ont first appeared on Opulens.

ESSÄ. “De explicita sexscenerna är en väl integrerad del av såväl karaktärsutvecklingen som filmens händelseförlopp och de är aldrig ett självändamål.” Filip Hallbäck undersöker hur den queera porren påverkar mainstreamfilmerna.

​Om man upplevde att de omstridda sexscenerna i ​La Vie d’Adèle​ (​Blå är den varmaste färgen, Abdellatif Kechiche), som utkom för sju år sedan, var djärva, så når den brasilianske filmskaparen Daniel Nolascos sexuellt laddade debutfilm ​Vento Seco​ en ny nivå av erotisk framställning i den samtida filmen. I detta drama – som hade sin premiär på Filmfestivalen i Berlin tidigare i år och som nu går  att se på Draken Films streamingtjänst – återfinns två hämningslösa inslag av explicita, utförliga skildringar av oralsex mellan män. Scener som förmodligen är det som man kommer att minnas allra främst av filmen. Eller kanske rättare sagt, ens åsikter om den här filmen i stort beror i hög grad på vad man anser om just dessa sexscener.

Vento Seco​ (som heter ​Dry Wind​ på engelska) handlar om den medelålders Sandro (Leandro Faria Lelo), som jobbar på en gödningsmedelsfabrik och därutöver har ett monotont livsschema; jobbar, festar, tar några simpass, handlar, sover, dag ut och dag in. Utanför alla sociala sammanhang trånar Sandro efter att leva ut sina begär, något han utforskar på öde platser i en skog tillsammans med sin yngre arbetskamrat Ricardo (Allan Jacinto Santana). I närbilder slukar de i sig varandra, när kameran exponerar direkta återgivningar på rimming och analsex.

Saker och ting förändras när Maicon (Rafael Teóphilo), som ser ut som en Tom of Finland-illustration, dyker upp med sin motorcykel och som Sandro genast blir intresserad av. Svartsjukan hos Sandro växer fram, när Ricardo inleder en förbindelse med Maicon.

I denna film varken döljs eller ursäktas något i Nolascos kompromisslösa bildspråk, som visar mäns nakna kroppar och erigerade penisar. Nolasco använder skickligt kontrasterna mellan den torra vardagen av pliktskyldiga sysselsättningar som präglar Sandros vardag och den frigörande kraften som det homoerotiska erbjuder honom. Det finns även surrealistiska kryddor som understödjer tematiken kring just verkligheten kontra fantasin, vilket de båda oralsexscenerna påvisar. I den första oralsexscenen suger Ricardo av Sandro, undangömda på ett nöjesfält. Sandro får utlösning och Ricardo spottar ut det i Sandros mun, innan han lämnar Sandro därhän. Den andra oralsexscenen är en fantasi hos Sandro. Han går in i en avlägsen, förfallen lokal och hamnar på okänd mark i form av en scen där en undergiven främling suger av en man i cowboyhatt och läderbyxor till den tysta, stilla publikens fascination. Mannen sprutar på främlingens ansikte och sperman som rinner ner på främlingens ansikte slickas av Sandro, som suttit bredvid dem under hela akten.

Explicita oralsexscener på spelfilm är långt ifrån nytt, likaså den efterföljande debatten kring fenomenet. ​Ai no korīda​ (​Sinnenas rike,​ Nagisa Oshima, 1976) och ​The Brown Bunny​ (Vincent Gallo, 2003) är bara två exempel, men det finns betydligt fler – inte minst i subkulturella filmsammanhang. Den återkommande diskussionen handlar ofta om kvalitet och om gränsdragningar mellan erotik kontra pornografi. Vad är överhuvudtaget skillnaden mellan dessa kanske någon vän av ordning undrar? Spontant skulle jag kategorisera erotik som “finporr” men distinktionerna mellan dessa begrepp är dock inte helt kristallklara.

För att kunna formulera något svar överhuvudtaget på frågan om hur oralsexscenerna i ​Vento Seco​ förhåller sig till porrfilmernas konventioner, så är det väsentligt att veta vilken teoretisk ingång man har, till begreppet “pornografi”. De två traditionella definitioner inom den internationella porrforskningen har handlat om den feministiska synen respektive den subversiva synen. Den förstnämnda har formulerats av en röststark kvinnorörelse från USA på 1970-talet, som pekade ut porrindustrin som en patriarkal aktör vilken exploaterar kvinnokroppen till manliga konsumenters behag. Den senare kommer från queera kretsar och handlar om förståelsen av pornografi som något vilken i grunden utmanar samhällets synsätt och normer kring sexualitet.

Ordet “bög” var från början ett skällsord men som återtogs av gayrörelsen, som i sin tur omförhandlade ordet “bög” till en del av ens identitet.

Medan radikalfeminister som den amerikanska aktivisten Andrea Dworkin tog fasta på den etymologiska betydelsen av pornografi (som är forngrekiska och betyder “berättelsen om den prostituerade”), utgick den engelske litteraturvetaren Walther Kendrick från pornografi som en beskrivning av det onormala. Om man beskriver ett estetiskt verk som “pornografiskt” så behöver det enligt Kendrick inte vara i bemärkelsen “erotiskt” utan snarare “perverst”, “äckligt” och “oanständigt”. I denna förhållandevis enkla stämpel, som dikterats av ett cis- och heteronormativt majoritetssamhälle, menar han att den subversiva kraften anas. En minoritet förmår att “äga” dessa stämplar genom att vrida definitionen ur händerna på normbärare och omförhandla det till sitt eget och därigenom skapa en kultur kring den avvikelsen. Ordet “bög” var från början ett skällsord men som återtogs av gayrörelsen, som i sin tur omförhandlade ordet “bög” till en del av ens identitet. I Sverige finns för övrigt en tendens att förena feminism och queerteori, vilket det inte nödvändigtvis görs i exempelvis USA och England.

Jag anknyter till den subversiva synen på pornografi i denna text, främst på grund av att scenerna berör sexuellt umgänge mellan män. Men inte bara det. Filmspråket i ​Vento Seco​ har närmast övertydliga referenser till bögkulturens markörer, som inte sällan präglas av yttre, performativa handlingar och som uteslutande handlar om normbrytande sexuell praktik, liksom “förbjudna” fetischer. Inom den gängse bögkulturen tycks promiskuös relationsanarki utgöra ledstjärnan. Jag har i alla fall fått uppfattningen att de sociala och kulturella normerna inom denna sfär bygger mycket på att försöka distansera sig från de normer som reproduceras inom ramen för det heterosexuella kärnfamiljsidealet.

I ​Vento Seco​ finns emellertid en intressant aspekt: sexscenerna dominerar aldrig över karaktärerna. Tvärtom blir scenerna en väl integrerad del av såväl karaktärsutvecklingen som filmens händelseförlopp och aldrig ett självändamål. På samma sätt som jag uppskattar att duellscenerna i ​Crouching Tiger, Hidden Dragon​ (Ang Lee, 2000) aldrig kastar sin skugga över rollfigurerna, så sker även i ​Vento Seco​ – fast det då handlar om explicita oralsexscener. I en renodlad porrfilmsproduktion utgör explicita sexscener själva kärnan, med syftet att upphetsa åskådaren. I en spelfilm kan effekten bli desto mer chockerande, främst för att explicita sexscener går mot konventionella sexskildringar på film. När det gäller skildring av sexualitet på spelfilm är utgångspunkten att mycket bör vara så undanskymt och suggestivt som möjligt. Åskådaren bör ana sexuella akter, men ska nödvändigtvis inte se direkta kroppsliga detaljer.

Med detta i bakhuvudet kan man fråga sig huruvida oralsexscenerna i ​Vento Seco ​utmanar åskådaren och ens uppfattning av sex inom ramen för filmkonsumtion, i enlighet med den subversiva förståelsen av pornografi. I den kontexten bidrar scenerna till att utmana åskådaren på ett epistemologiskt plan. Det vill säga att ens tidigare kunskaper och referensramar skakas om, i samma stund som man bevittnar dessa scener. Trots att ​Vento Seco ​ändå förbereder åskådaren för des pornografiska framställningarna genom att sin konsekventa exponering av nakna kroppar och blinkningar till bögkulturen, så blev i alla fall jag förbluffad. Dessa scener fastnar på näthinnan. Mina ögon är helt enkelt ovana av så här rättframma skildringar, trots att jag ändå sett en hel del sexscener i populärfilm.

Den queera porren har nått innovativa ambitionsnivåer under 2010-talet i bland annat Barcelona och Berlin. Kulturskribenten Johan Palme beskriver i Kultwatch hur sexualiteten i queerporr framför allt kopplas till staden, och inkluderar dimensioner som rör politik, filosofi och utopier. Palme refererar till filosofen Paul B Preciado, som menar att sexualitet och dess verklighet egentligen är en sammansmältning av teknologi, kapitalism och den kroppsliga biologin. Den mänskliga kroppen är i vår samtid integrerad som producent, vilket innebär att ingen äkta sexualitet egentligen existerar. Mot denna bakgrund blir den queera porren, till skillnad från den heterosexuella mainstreamporren, en viktig källa för att experimentera, skapa nya uttryck och att utmana befintliga tabubelagda, naturaliserade system.

Kommer explicita sexscener att bli mer vanliga i konventionell spelfilm framöver?

Sexualitet blir på så vis både en källa för njutning, men också ett motiv tillika metodologisk ingång för att utmana den institutionaliserade makten, vilket framför allt varit vanligt i länder i Syd- och Mellanamerika som plågats av förtryckande regimer. Städer blir platser för att manifestera sexualitetens mångfald inom ramen för queerporren. Platser som har ett historiskt förflutet, som anonymiserar vardagsmänniskan och skapar symboliska sinnebilder i sexualitetens iscensättningar. ​Vento Seco ansluter sig till denna subkulturella tradition, men ger plats åt den i ett större format.

Kommer explicita sexscener att bli mer vanliga i konventionell spelfilm framöver? Kendrick talar om att när pornografi blir legaliserad, så lever samhället därefter per automatik i en postpornografisk era. Den revolutionerande kraften urholkas, när den legitimeras. Kommer den subversiva kraften i dessa scener i ​Vento Seco ​att urholkas, ju fler filmproduktioner som anammar visuella skildringar från den queera porren? Visserligen är det alldeles för tidigt att dra slutsatser om oralsexscenernas betydelse i en bredare kontext eller huruvida Nolasco för den delen kan betraktas som en auteur (med tanke på att ​Vento Seco​ är hans debutlångfilm).

Ändå är det en rad sammanvävda frågor kring film och sexualitet som väcks hos mig, efter att ha sett ​Vento Seco​. Är detta början på ett paradigmskifte? Kommer den traditionella spelfilmen och biografer, som idag möter hård konkurrens från streamingtjänster och sociala medier, att hämta sin inspiration från exempelvis den queera porren för att överleva? Explicita sexscener är långt ifrån nytt, som tidigare nämnts. Det “nya” handlar snarare om sexscenernas plats inom ramen för vår samtid.

The post Pornografiskt närmande? first appeared on Opulens.

ESSÄISTIK. Varför en författare utbildad i litteraturvetenskap gång på gång återvänder till en biologisk diskurs är för mig ett mysterium. Resultatet blir slag i luften, skriver Jonatan Jakobsson Wik som läst Om Kärlekskonsten av Stefano Foconi.

Om Kärlekskonsten av Stefano Foconi
Daidalos förlag

Sedan debuten Lergök i början på 90-talet har Stefano Foconi gett ut en rad romaner, reseskildringar, diktsamlingar och essäer. Mest omskriven har kanske Hade en bror (2012) varit, där Foconi i romanform skildrade broderns under mystiska förhållanden hastiga bortgång. Verket erhöll då viss kritik för att vara en partisaninlaga med genomskinlig gestaltning, vilken ska ha pekat ut Foconis före detta svägerska som skyldig till broderns död.

Nu är Foconi tillbaka, denna gång med Om kärlekskonsten, utgiven på Daidalos förlag, den tredje essäboken i en planerad serie om fyra. Tidigare har verken Om trädgårdskonsten (2011) och Om kokkonsten (2016) getts ut och serien planeras avslutas med en essä om döden.

Om kärlekskonsten är en essä om konsten att älska i bemärkelsen att idka älskog. Den riktar in sig på den erotiska eller sinnliga aspekten av eros. ”Könsorganen”, ”Handböckerna”, ”Prostitution”, ”Pornografi”, ”Avhållsamhet/Promiskuitet”, ”Perversioner” är alla namn på olika kapitel och tjänar som en fingervisning för verkets fokus.

Verkets genomgående tankestruktur tycks vara att ”rutin är älskogens värsta fiende.” Kulturella uttryck och strukturer som styr kärlekens grammatik döms ut och den agrara revolutionen eller bofastheten pekas ut som punkten då människan miste sin fria, spontana sexualitet. För att påvisa att monogamin är, som Foconi uttrycker det, ”lika naturlig för människor som att flyga” driver han en mycket udda kritik av evolutionspsykologin. Udda därför att den bedrivs inom evolutionspsykologins egen diskurs, samtidigt som det framgår med all tydlighet att Foconi inte är skolad inom denna disciplin. Han glider fram och tillbaka mellan att argumentera på genens, gruppens eller individens nivå, han blandar ihop ”behov” med ”fördel” och han tycks nära en paradisdröm om en frigjord jägar-samlar-tillvaro närmast utan några hindrande strukturer för individernas sexuella uttryck, en tillvaro han gärna jämför med bonoboapornas. Att all mänsklig samlevnad har präglats av sexuella tabun och att det därmed i termer av mänsklig kultur alltid har funnits sexuellt ”förtryck” tycks Foconi vilja dribbla bort.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Självklart finns det många saker att kritisera evolutionspsykologin för, men frågan är varför Foconi inte gör det utifrån en litterär eller humanistisk horisont?

Än mer udda blir det när Foconi bedriver kritik av queerteori utifrån samma diskurs och kritiserar Judith Butler för att sakna ”baskunskaper om hur det mer detaljerat går till när ett barn på biokemiska grunder blir till som könsvarelse”. Som om Butler inte visste att den biomedicinska diskursen existerar, eller som om Foconi inte själv förstår att han talar mitt i den diskurs som Butler menar styr vår upplevelse av världen och därmed vår kunskapsproduktion. Att Foconis kritik då han skriver att ”könsdifferentieringen föregår kort sagt socialiseringen” aldrig kan möta Butlers kritik av kön, är helt enkelt för att där Butler ifrågasätter hur vi kan nå kunskap genom ett medvetande som är språkligt strukturerat att uppfatta vissa skillnader, där har Foconi inte någon kritik av medvetandet alls och tycks anta att de observationer som görs i medicinska studier når fram till ”en verklig värld vars lagar är likgiltiga” inför viljeakter. Han blandar genomgående ihop ontologi med epistemologi.

Återigen, det finns flertalet perspektiv möjliga att kritisera Butlers teorier utifrån, till exempel att all gemenskap kräver uteslutning och därmed det strukturella våld Butler kritiserar, eller att hennes teorier utgör en attack på det gemensamma språk som gör det möjligt för människor att leva tillsammans. Foconi skulle kunna ha använt mimesis-begreppet för att analysera samband mellan sexualitet, hämnd/aggressivitet och kulturella normer.

Varför en författare utbildad i litteraturvetenskap gång på gång återvänder till en biologisk diskurs är för mig ett mysterium. Resultatet blir slag i luften.

Ändå fortsätter Foconi att utifrån denna utgångspunkt argumentera för individens rätt att bestämma över sin egen njutning och för en ”destabilisering av dikotomin normal-avvikelse”.

Hur en person i en moraliskt frigjord och ”genommaterialistisk” kontext som inte blir sedd av andra ska behålla sin självrespekt, eller hur den framgångsrikt polyamoröse ska undvika missbruk, är frågor som Foconi lyfter i förordet men aldrig återkommer till, vilket är synd, för verket hade varit betjänt av en stringent analys utifrån några frågeställningar, gärna med litterära begrepp som Foconi är bekant med som analysverktyg. Exempelvis vore det möjligt att utifrån Houllebecqs gestaltningar av erotik och kärlek i senkapitalismen undersöka den icke-föreskrivande frihetens relation till den sinnliga njutningen.

Men om Foconi väljer bort att skriva om kärlek utifrån Othello eftersom han då kan verka ”bildad”, vore väl antagligen ett dylikt grepp behäftat med en liknande motvilja. Frågan är bara varför Foconi själv och bilden av honom är viktigare än textens innehåll och kvalitet?

Stilmässigt skriver Foconi i förordet att han önskar stå på tre ben: poesin, romanen och den tematiska essän.

Som ansats är det intressant eftersom ett dylikt genreöverskridande upplägg potentiellt tvingar läsaren att vara på alerten inför vad det är han läser. Men tyvärr består texten framförallt av långa stycken av rent informativ karaktär, företrädesvis sammanställt utifrån Wikipediaartiklar. Då och då bryter Foconi av med snärtiga formuleringar eller egna rekommendationer i stil med: ”Unga kvinnor borde över huvud taget aldrig äta p-piller, men att de faktiskt ändå främst gör så beror på en kombination av egen okunskap, flockmentalitet och slentrianmässig snabbförskrivning av stressade läkare eller välmenande men aningslösa sjuksköterskor”.

Författarens tilltro till sitt eget vetande efter att ha läst artiklar han hittat på Wikipedia är häpnadsväckande och får mig att undra om det verkligen egentligen är som essä man ska läsa texten och inte som helt och hållet en gestaltning av en postmodern självtillräcklighet.

Några avsnitt bär även prägel av en mer tydlig gestaltning. Som när Foconi utifrån Platons Symposium låter olika karaktärer (varav en av dem kallas Stepano Garlo Foldoni) komma till tals, eller när berättarjaget låter läsaren höra om de ansträngningar han gjort för att kunna suga av sig själv, eller när berättarjaget återger hur han förlorade oskulden till en prostituerad transperson. Tyvärr är dessa avsnitt fulla av sarkasmer och det är svårt att förstå deras innebörd eller relevans för texten som helhet.

I slutänden är det ändå svårt att inte (Foconi skriver det själv i förordet), läsa Om Kärlekskonsten som ett uttryck för författarens egen ”nyfikenhet”. Och även om jag kan förstå värdet för en författare att skriva en sådan text för sig själv, kan jag inte förstå vad meningen är att läsaren ska få ut av den. Problemet blir att han gång efter gång själv träder han fram framför texten och gör sig viktigare än dess innehåll.

Som essä är resultatet svårläsligt. Som gestaltning är det ryckigt, bitvis irrelevant och ger snarare intrycket av en önskan att provocera än att nå fram till en djupare sanning. Men det är inte, vilket Foconi tycks tro, innehållet i åsikterna han torgför som är det provocerande utan det är textens bristfälliga genomförande som gör Om kärlekskonsten svår att stå ut med.

The post Svårläst essäbok om sex first appeared on Opulens.

PORR. Frågan jag skulle vilja ställa är varför vi, när det passar vår agenda, är så benägna att se uppenbart störda människor som sanningsvittnen, skriver Myra Åhbäck Öhrman apropå debatten om pornografi och våldsbrott.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Mindre än ett dygn innan sin avrättning, den 24 januari 1989, genomförde seriemördaren Ted Bundy sin sista intervju med den konservative författaren, psykologen och kristne fundamentalisten James Dobson.

Dobson grundade Focus on the Family, en evangelisk organisation. De förespråkar traditionella könsroller och avhållsamhet innan äktenskapet och motsätter sig saker som hbtq-rättigheter, abort, skilsmässa, sexualkunskap och pornografi.

Dobson och Bundy hade haft kontakt en längre tid innan de satte sig ner för den där sista intervjun. I den pratade Bundy om hur de snuskiga tidningar han hittade som 13-åring bidragit till en spiral som slutade med sexualsadistiska mord.

“I början”, säger Bundy, “ger det näring till den där typen av tankeprocess. Till slut blir det avgörande för att kristallisera den, göra tankarna till något som nästan är en separat del av en, inuti”.

Han fortsätter med att uttrycka sin oro över hur “vanliga män och makar” kan påverkas av våldsporr till att bli monster.

Olika studier som gjorts på män som begått sexualsadistiska brott har visat att många av dem konsumerar porr – dock i samma utsträckning som män i stort. Nina Rung är en av de svenska debattörer som gärna pratar om att de sexbrottslingar hon träffade under sin tid hos polisen själva uppger att de inspirerats av pornografiskt material.

Frågan jag skulle vilja ställa är varför vi, när det passar vår agenda, är så benägna att se dessa uppenbart störda människor som sanningsvittnen, varför vi väljer att tro att psykiskt sjuka är experter på sitt eget mående.

Majoriteten av befolkningen konsumerar erotiskt material. Majoriteten begår inte grova sexualbrott. Redan där brister förklaringsmodellen.

Vi vet att den cocktail av upplevelser och egenskaper som leder till att en person begår grövre brott är komplicerad. Så pass komplicerad att det är omöjligt att säga om en person hade blivit en brottsling även utan någon av de riskfaktorer som identifierats.

Missbruk av alkohol och andra droger är en påtaglig riskfaktor. Ändå förstår vi att alla som har tillgång till alkohol inte våldtar eller skadar kvinnor.

Redan 1989 avfärdades påståendet att våldsporr skulle ha varit en starkt bidragande faktor till Bundys brott. Författaren Stephen Michaud som intervjuade honom ett flertal gånger, påpekade att påståendena om porr uppkom först efter att Bundy kommunicerat med Dobson.

När Bundy greps hittades tummade flyers med bilder på cheerleaders i hans bil, och han beskrev i intervjuer med Michaud hur han i skolan blev erotiskt triggad av anatomiska diagram av vaginan.

Jag kan läsa mig till att någon i Katarina Wennstams senaste bok Vargen, som handlar om mäns våld mot kvinnor, tydligen föreläser om Ted Bundy. Har hon gjort grundläggande research på honom verkar det konstigt att hon skulle köpa hans retorik rakt av på det sätt hon gör när hon, i sin senaste text i Expressen, beskriver att våldsporr skulle vara en del i en radikaliseringsprocess av sexualbrottslingar.

Konstigt, eller ohederligt. Nu, som då, blir våldsporr en bekväm syndabock för beteenden vi har svårt att förklara. Beteenden som är oerhört mer komplexa än att det går att skylla dem på en enskild riskfaktor utan minsta hänsyn till skillnaden mellan korrelation och kausalitet.

Majoriteten av befolkningen konsumerar erotiskt material. Majoriteten begår inte grova sexualbrott. Redan där brister förklaringsmodellen.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Vill man titta på större riskfaktorer ligger missbruk av droger betydligt närmare till hands. Men det är klart, då måste man kanske ge upp något man själv bryr sig om.

Kalla mig fördomsfull, men jag misstänker att åtskilliga debattörer som skriver brandtal mot pornografin – och för egen del kan avstå från porrkonsumtion – inte är lika benägna att avstå från möjligheten att kunna dricka ett glas vin till fredagsmiddagen.

Detta är det uppenbarligen inte lika viktigt att vi pratar om.

The post Våldsporr – en bekväm syndabock first appeared on Opulens.

PORRDEBATTEN. Om något känns akut, enligt Myra Åhbeck Öhrman, så är det att lägga resurser på uppbygglig verksamhet i form av normkritisk sexualkunskap som tar upp porr. Att göra etisk porr mer synlig än alternativet.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Det finns många vinklar att diskutera när det kommer till pornografi. Man kan diskutera hur trender i den påverkar samhället, hur människor far illa i branschen, hur man ska handskas med beroende eller den stigmatisering som drabbar människor som valt att ha sex på film. Mycket går att kritisera och förbättra.

Dessvärre är den debatt som tillåts föras i etablerad media idag nästan uteslutande kategoriskt negativ i sin syn på porr. Det förekommer ingen nyansering av begreppet, utan det får innefatta allt från frivilliga nakenbilder på entusiastiska exhibitionister till smygfilmade våldtäkter av människor som inte gett sitt samtycke. För visst, den sorten förekommer också. Vi människor är, om något, experter på att bete oss svinigt mot varandra.

Där skulle man, om man ville, kunna sätta ner foten och säga att vi måste agera hårdare. Vi skulle kunna föra en debatt om hur vi ska påverka internetjättarna så att de anpassar sig till en etisk porrproduktion, eftersom det är internet som är det mest tillgängliga sättet för att konsumera porr idag.

Istället väljer intresseorganisationerna att fokusera på totalförbud och filter.
Porrfri barndom är en nystartad organisation som lagt sitt fokus på just barns konsumtion av porr, men de är inte ensamma. Flera aktörer har de senaste åren försörjt sig på att sprida bilden av att nätporren är ett folkhälsoproblem som drabbar våra unga. Man citerar gärna radikalfeministen och anti-porraktivisten Gail Dines, vars forskningssiffror saknar motstycke i alla liknande studier, för att måla upp en bild av hotet som något stort och akut.

Dessa grupper och individer, med Porrfri barndom som spjutspets, samlar just nu in underskrifter för att införa åldersverifikation på porrsajter. Det innebär i princip den modell Storbritannien planerat och de nu vill kopiera konceptet att kommersiella porrsajter tvingas införa inloggning med motsvarande bank-ID för att bekräfta användarens ålder.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

MindGeek, företaget som ligger bakom Pornhub, har uppgett att de har tekniken färdig för att anpassa sig efter detta. Kanske inte så konstigt, då det blir ytterligare ett sätt för dem att skapa internetmonopol. Pornhub är världens mest besökta porrsida, med 64 miljoner besök per dag 2017. Storbritannien råkar dessutom vara deras näst största målgrupp.

Porrfri barndom säger själva att de inser att detta inte kommer att trolla bort nätporren helt, men hävdar att det “kommer minska porrindustrins kontaktyta med barn väsentligt”. Snarare är det troligt att detta kommer att driva ut oerfarna användare till mindre, mer obskyra sajter, där kollen på vad som postas och tillåts ligga kvar är betydligt sämre.

Dessutom förses i samma veva ett porrföretag med register över alla användares personliga data och preferenser, något man rimligtvis vill undvika om man nu är så övertygad om deras låga  moral. Vi kan kanske fråga användarna av otrohetssajten Ashley Madison, som blev hackad och fick sitt användarregister läckt förra året, hur det känns att få sina mest privata begär publicerade offentligt.

Nej, om något känns akut så är det snarare att lägga resurser på uppbygglig verksamhet i form av normkritisk sexualkunskap som tar upp porr. Att göra etisk porr mer synlig än alternativet. Och, kanske främst, att reda ut misslyckandet hos den föräldragrupp som tycker sig behöva statligt påtvingade åtgärder för att deras barn inte ska tillbringa sin fritid med att konsumera våldsporr.

I nödfall kan jag nöja mig med någon sorts filter som stoppar dem från att registrera namninsamlingar online. För barnen och samhällets skull.

Alla artiklar av Myra Åhbeck Öhrman på Opulens »

The post Fram för etisk porr! first appeared on Opulens.