RIKT LIV. Nu när Burt Bacharach har avlidit ser jag på nätet att någon säkert betydligt yngre svensk skribent tycker att hans bortgång är ohyggligt sorglig. Det är att ta i. Bacharach skulle ha fyllt 95 senare i år, hann vara gift fyra gånger och fick ett antal barn. Han fick nog ett rikt liv, kan man tycka.

För nästan ett halvt sekel sedan spelade vi särskilt en av hans låtar tills LP-skivan blev skrapig och utsliten. Vår äldsta dotter som fyller femtio i dagarna och firar det i antipodien tillbragte sina båda första år på Nya Zeeland där vi skötte Scandinavian Studies på Aucklands universitet. Vi lånade ett trevligt men dragigt och kallt hus av en våra elever medan hon och föräldrarna drog till London.

Under vintermånaderna, de som är sommar härhemma, höll vi igång i brasan och ibland också el-elementet. Den vita katten tryckte sig intill det tills vi märkte att det började lukta bränt och hon höll på att bli randig i pälsen. När jag lutade mig över vår förstföddas säng för att försöka förmå henne att sova droppade regnet mig envist i nacken. Men när hon var utsövd och glad valsade vi runt med henne, till Burt Bacharachs ”Raindrops keep falling on my head, they keep falling…”

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Tack Burt Bacharach! first appeared on Opulens.

TOPPLISTA. Filip Hallbäck resonerar kring den topplista som nyligen röstats fram och presenterats i tidskriften Rolling Stone beträffande tidernas bästa sångare. Själv vill han framhålla två sångerskor som saknas på listan –  Nana Mouskouri och Mireille Mathieu.

I början av året lanserade musikmagasinet The Rolling Stone en uppdaterad sammanställd lista över de 200 bästa vokalisterna genom tiderna. Första gången som den här tidningen publicerade en liknande lista var 2008 och då som nu toppades den av den amerikanska souldrottningen Aretha Franklin.

Väl värt att nämna i sammanhanget är att även Franklins signatursång Respect (från 1967) i samma tidning år 2021 rankades som nummer ett på listan över de 500 bästa låtarna genom tiderna.

Den utarbetade omröstningsprocessen från 2008 inkluderade synpunkter från välkända och etablerade profiler inom musikbranschen, men problemet då var att resultatet blev alltför snedvridet mot den klassiska rockmusiken från 1960- och 70-talens dagar.

Topp tio domineras den här gången av svarta amerikanska sångare

I klartext innebar det att 1960-talets musik utgjorde någon sorts norm för den goda musiksmaken, något som i sin tur riskerar att skapa en synlig, om än onödig, form av elitism. Utifrån en representationssynpunkt krymptes jämställdheten och mångfalden av röster därtill.

Den här gången har listan sammanställts av tidningens personal och nyckelmedarbetare, som väljer att betrakta 100 år av populärmusik som ett pågående globalt samtal.

Urvalskriterierna består av ”originalitet, inflytande, djupet i en artists repertoar och vidden av sångarnas musikaliska arv”.

Visserligen inga konkreta och mätbara bedömningsgrunder, men väl öppen för mångahanda tolkningsmöjligheter som inte känns alltför begränsande.

Utfallet den här gången blev en bred och någorlunda jämställd representation.

Topp tio domineras den här gången av svarta amerikanska sångare. Efter Franklin var följande rankade: Whitney Houston (2), Sam Cooke (3), Billie Holiday (4), Mariah Carey (5), Ray Charles (6), Stevie Wonder (7), Beyoncé (8), Otis Redding (9) och Al Green (10).

I denna lista framträder en yngre generation kvinnor, däribland Adele (22), Ariana Grande (41), Lady Gaga (58), Rihanna (68), Amy Winehouse (83), Taylor Swift (102), Lana Del Rey (175) och Billie Eilish (198).

Sedan finns givetvis de som ofta automatiskt hamnar på sådana här listor, oavsett ens tycke och smak. till exempel John Lennon (12), Freddie Mercury (14), Elvis Presley (17), Frank Sinatra (19), Marvin Gaye (20), Mahalia Jackson (28), Etta James (41), Ella Fitzgerald (45), Bruce Springsteen (77), Michael Jackson (86), Diana Ross (87) och Elton John (100).

Vidare finns en rad sångare utanför USA och Storbritannien, bland annat Miriam Makeba (53), Umm Kulthum (61), Youssou N’Dour (69), João Gilberto (81), Lata Mangeshkar (84), Gal Costa (90), Nusrat Fateh Ali Khan (91), Françoise Hardy (162), Juan Gabriel (172) och Ofra Haza (186).

Sådana här listor är emellertid alltid lika prestigefulla som kontroversiella. Bland de sångare som märkligt nog inte inkluderats i denna lista hör Celine Dion, Madonna, Annie Lennox, Olivia Newton John, Dionne Warwick, Bette Midler, Cher och Judy Garland, något som delvis väckt ont blod hos vissa fans.

Dessa två förtjänar åtminstone ett hedersomnämnande i Rolling Stones lista över de bästa sångarna.

Själv skulle jag vilja plädera för en artist som inte finns med på Rolling Stones lista, varken 2008 eller i år: den mångprisade sångfågeln Nana Mouskouri.

Huruvida hon kan betraktas som särskilt originell eller inflytelserik låter jag vara osagt, men däremot är detta en mycket produktiv sångare med brett register.

I början av 1950-talet studerade hon klassisk musik närmare åtta år vid Atens konservatorium, men lämnade för att ägna sig åt jazz och folkmusik vid diverse grekiska nattklubbar.

Hennes internationella musikkarriär tog fart under 1960-talet, varmed hon sjöng på flera språk: grekiska, tyska, nederländska, franska, spanska, portugisiska, italienska och engelska.

Med sitt svarta hår, stora glasögon och gracila utstrålning, i kombination av hennes obefläckade igenkännbara sopranröst och professionella image, möjliggjorde för henne att nå en bred publik.

Hon samarbetade med kompositörer som Mikis Theodorakis och Michel Legrand, samt i duetter med bland annat Charles Aznavour, Demis Roussos, Julio Iglesias och Harry Belafonte (samtliga finns för övrigt inte heller finns med i Rolling Stones lista över bästa sångare).

En annan som jag vill lyfta är den franska storstjärnan Mireille Mathieu, som var den allra första västerländska artisten att uppträda offentligt i Kina och som dåvarande påve Johannes Paulus II gav privat audiens till 1983.

När Mathieu slog igenom i Frankrike i mitten av 1960-talet, skedde det ett par år efter nationalikonen Édith Piafs tragiska bortgång.

Även om Mathieus dramatiska röst med dess kraftfulla vibrato kunde leda tankarna till Piaf, anslöt Mathieu dock inte till chansontraditionen i första hand utan orienterade snarare sig mot modernare poplåtar.

Bland hennes åtskilliga låtar genom åren märks Bravo, tu a gagné, som är en fransk version av ABBA:s bitterljuva The winner takes it all, som spelades in i Stockholm i samarbete med ABBA-medlemmarna själva.

I decennium efter decennium sedan 1960-talet har Mathieu lyckats hålla sig i topp i ett tidevarv av rock’n’roll-musikens hegemoni och bristande intresse för icke-engelskspråkiga låtar.

Likt Mouskouri har Mathieu producerat flera album och singlar på många språk utöver franska, bland annat ryska, finska, japanska och kinesiska.

Dessa två förtjänar åtminstone ett hedersomnämnande i Rolling Stones lista över de bästa sångarna. Deras sång- och språkkompetenser är något icke att förakta.

The post Helgessän: Vem har den bästa sångrösten? first appeared on Opulens.

KULTBAND. Anders Nilsson har skrivit en officiell biografi om kultbandet Sven-Ingvars. Bo Bjelvehammar har läst den med stor behållning: “Boken är skriven med känsla och inlevelse”, konstaterar han.

Sven Ingvars. Ett år i taget
av Anders Nilsson
Mondial
När vi hör ordet Värmland, då tänker vi på olika saker och namn: som vår reslige före detta statsminister Tage Erlander, eller bilden av den förryckte Gustaf Fröding i sjuksängen, den klurige hajk-gubben Bengt Alsterlind – och många tänker på kultbandet Sven-Ingvars.

Bandet har funnits i evighet, eller åtminstone i 65 år och Sven-Ingvars har haft 55 låtar på Svensktoppen. Nästan alla har ett förhållande till Sven-Ingvars, platser eller låtar, som strilar genom minnets öga. En dag i Hultsfred eller en dans i Segmon.

Många kan alla låtar, själv minns jag en strof från Gustaf Frödings Anita; ”Jag vill andas blott Anita, blott Anita, se / Känna endast varma vita lemmars rörelser”

Nu har Anders Nilsson skrivit en officiell biografi om Sven-Ingvars. Vi får följa med på en resa med flera hållplatser, de första spelningarna runt Slottsbron och Karlstad och så de stora spelningarna på vida arenor. Texten bygger på intervjuer med tidigare och nuvarande bandmedlemmar och boken innehåller ett unikt bildmaterial. Boken är skriven med känsla och inlevelse; när vi kommer till slutet med Sven-Eriks död och orden vid begravningen, då går det inte att hålla tillbaka tårarna. Då känns det plötsligt lite ödsligt på perrongen.

Bandet har tagit sig genom svåra tider med musikväxlingar, de har även återhämtat sig från dumma storsatsningar och personliga vågdalar och bekymmer.

De har hållit fast vid sitt genuina sätt att framföra musik, de har gjort smidiga anpassningar, utan att förlora sin själ. Och de har älskat sin publik.

Naturligtvis är det frontmännen Ingvar Karlsson och Sven-Erik Magnusson, som har hållit i taktpinnen och satt agendan, men de två har hela tiden valt passande medmusiker.

Den värmländska dialekten, den genuina tonen och ödmjukheten har skapat grunden för deras kultstatus. De har använt skickliga textförfattare, dessutom har kända personer fått kommentera deras musik, sådana som nämnde Tage Erlander.

Och det är texter lätta att ta till sig och minnas, som detta med postutdelning, av vykort, avier och paket och så veckans vackra kärleksbrev till byns enda blondin. Texten till ”Byns enda blondin” är skriven av Niklas Strömstedt.

Sven-Ingvars kommer alltid att finnas, när svalorna åter visar sig, då ser vi Sven-Ingvars på sommarscener över hela landet, med den nye härföraren Oscar Magnusson. Framtiden är ljus.

The post Fin biografi om genuina musiker first appeared on Opulens.

VINYL. Det är i år 30 år sedan den mångsidige och inflytelserike artisten Serge Gainsbourg gick bort. Jesper Nordström berättar här om den kontroversielle artisten från Frankrike.

Det är i år 30 år sedan Serge Gainsbourg drog sitt sista Gitanesbloss. Fem paket legendariskt starka cigaretter om dagen tog slutligen ut sin rätt i form av hjärtattack. John Lennon lär ha rökt dessa stundtals av anledningen att de ändrade rösten till de gånger han ville spela in mer släpiga mörka sånger.

Ja, det går inte prata om Serge utan nämna hans enorma nikotinlast. Men 2017 gjorde de högsta hönsen i Paris processen kort med myten om dessa coola rökverk. Varken Gauloises eller Gitanes säljs numera i sina originalpaket utan medvetet fula avskräckande paket. Jodå, jag har själv en pinsam period i mitt liv med svart polo och en filterlös “gålle” till espresson. Man ville ju vara “intellektuell”.

Så lite förstår ni att jag håller mig reserverad till Serge Gainsbourg? Att han var så fransk att det slog bakut till parodins nivå?

Det blev ändå så att jag köpte tre versioner av hans och Jane Birkins skandalgenombrott “Je t’aime… moi non plus” på skivantikvariatet och visst är det en fin melodi och text som hamnat i skymundan av stönandet och den cheezy orgeln. Låten provocerande då, men framstår som ganska oskyldig idag. Så pass att den placerades på dödskallelistan med totalförbjudna låtar i Sveriges Radio. Något annorlunda var det i Frankrike för där var det bara påbjudet att spela den först efter kl 23:00. Något som gjorde att barer och klubbar i Paris hade “dagens drink” 22:55 och sedan skruvade upp volymen på radion, där den såklart fanns i beredskap på stationens playlist.

Det myckna jag sett av Gainsbourg på Youtube säger mig att detta var vattendelaren: efter denna hit gick han in i en mer brokig, eklektisk period med provokationer och mycket experimenterande och att han lämnade den traditionella chansonen därhän.

I oktober öppnas hans hem i Paris upp för allmänheten och han lär sannerligen inte avmytologiseras genom detta. Från de bilder som läckt ut och de som Vanity Fair tog under stränga former 2007 ges vid handen en blandning av mycket fransk mycket överlastad elegans och närmast något som tyder på att Gainsbourg led av något slags hoardersyndrom.

Jag läste någonstans att “Frankrike är landet som förlåter att deras gamla kulturikoner blir något av riksclowner på ålderns höst” och det är träffande. Hans tv-framträdande i slutet av livet var inte smickrande. Blev det inte rent av till slut lite som något i samma stil som Elvis i Las Vegas på 70-talet?

The post Veckans vax: Serge Gainsbourg first appeared on Opulens.

DUBBLA MÅTTSTOCKAR. “Gangsterrappubliken tycks bedömas besitta en unik förmåga att skilja mellan verk och person, om man får tro kultursidorna, en förmåga som metalpubliken eller Melodifestivalens publik inte tilltros besitta.” Lars Anders Johansson skriver om skandalerna kring rapparen Yasin i sin debutkrönika i Opulens.

Det var så sent som i februari i fjol som skådespelaren och sångaren Thorsten Flinck diskvalificeras från Melodifestivalen sedan Sveriges Television fått kännedom om att han stod åtalad för olaga hot och skadegörelse. “Eftersom han är mitt i en pågående rättsprocess kan vi inte låta Thorsten Flinck medverka som tävlande”, lät Anette Helenius, projektledare för Melodifestivalen, meddela.

The post De låga förväntningarnas musik first appeared on Opulens.

VINYL. Jesper Nordström förklarar begreppet ”ful-tyskt” och presenterar den tyske kultartisten Heino, som förmodligen inte är lika känd i Sverige som i sitt hemland.

Trogna följare av den här serien vet att jag har en och annan hipp och dyr tysk vinyl i samlingen, men till mitt försvar vill jag säga att de inhandlades innan krautrock blev plågsamt inne och det var innan Sonic Youth och Björk namedroppade Can och Neu! och därmed gjorde att jag kunde sätta både en och två nollor efter inköpspriset. Så är det med allt, hur saker värderas bestäms av vad digniteter anser. Kort sagt svär jag mig fri från anklagelsen att vara en trendputte som bara köper det som är dyrt och inne.

Men så finns det en annan sektion som jag vågar lova aldrig kommer räknas till det som är dyrt och fisförnämt. Det rör sig om något som inte ens den mest germanofile trabanthipster kommer att slanta upp för. Vad är det då fråga om? Jo, vad som inom skivsamlarkretsar börjat kallas ”ful-tyskt”. Vi snackar ompa-ompa, dålig tunn, sladdrig vinyl, kristen schlager från DDR, Boney M och annat som bevisar att tyskar inte bara är bäst, ibland är de så sämst att det blir camp.

The post Veckans vax: Heino – en tysk kultfigur first appeared on Opulens.

KULTURDEBATT. För några veckor sedan skrev jag krönikan Pengar och pop med anledning av att Svensk Live och Studiefrämjandet Väst presenterat sin nya rapport Maktens musik – En vitbok om popmusiken och den svenska kulturpolitiken. Min kollega Andreas Engström valde i sin debattartikel Mediaeliten gillar helt enkelt angloamerikansk pop att grovt misstolka mina åsikter i fråga om resursfördelningen i svenskt musikliv.

Rätt ska vara rätt; när Engström skriver i sin debattartikel att jag gör ett ställningstagande som skribent som knappast är originellt bör det baseras åtminstone på rätt premisser. ”Popmusiken får för lite av kakan och Bönström håller med”, står det att läsa och själv är jag förbryllad. För tydlighetens skull – nej – Bönström håller inte med. Inte alls faktiskt. I min mening behöver Kulturrådets bidrag, som diskussionen är sprungen ur, inte öronmärkas för vad som kallats ”popmusik” så som Svensk Live gärna vill ha det. Bidraget kan och bör i allra möjligaste mån gå till vad jag kallar för riktiga investeringar så som replokaler, instrument och mentorer – för musiker inom alla genrer. Och naturligtvis är det ett ideal jag talar om, för där har Engström och jag samma mening: det finns inget nytt i att i synnerhet unga musiker blir förfördelade och att det tycks vara problematiskt med långsiktiga satsningar och offentlig finansiering. Men det betyder väl ändå inte att vi ska sluta påpeka det! Ytterligare en sak vi kan komma överens om är att mediaeliten, om vi här ska utgå ifrån att Engström syftar till klassisk gammelmedia, gillar angloamerikansk pop så visst tycks det vara så. Och? Ska vi våga tala om finkulturalisternas protektionistiska vy?

Pop må härstamma ur just benämningen populärmusik, men det finns inget definitivt likhetstecken emellan dem båda. Det är att fördumma inte bara kritikerkåren utan något mycket värre – publiken – att antyda att det saknas förståelse för detta. För popen är en del av – understryker del av – populärmusiken och den är i sin tur splittrad i flertalet ljuvliga subgenrer. Men menar Engström att man inte ska recensera den engelskspråkiga popen? Tar det i sig något ifrån den pop som spelas ute i landet med rötter i andra kulturer och språk? Att det finns en betydande del musiker som organiserar sig utan hjälp från Kulturrådet är väl, för att åter citera Engström, inget nytt?

Det finns en stingslighet i kulturella sammanhang, och även så i Engströms inlägg, när det existerar en känsla av att vissa känner sig förfördelade och inte får tillräckligt mycket av kakan trots att de redan får mer av den än vad andra får. För de som sitter i jazzbåten vill ha sitt, de som går till jobbet på Operan sitt, och världsmusikerna vill likaså äta sin del. Ingen av dessa skulle med glatt humör inordna sig under populärmusikens fana eftersom det är en ren prestigefråga; det är nämligen inte självklart att deras egna anslag skulle minska om stödet till popen skulle öka.

Men jag håller med Engström, eller jag vill snarare ta det ett steg längre och säga rakt ut att jag tycker det är skittråkigt att många recensenter nöjer sig enbart med de skivsläpp som dimper ner i brevlådan. Men vi måste även uppmärksamma att idag reagerar inte längre de stora mediekoncernerna när det gäller det skrivna ordet om musik. Om några vunnit slaget om kritikerna så är det främst de som hör till de smalare formerna som just folkmusiken, jazzen och konstmusiken. Så jag protesterar! Aldrig förr har väl recensenter andats luften utanför den ”angloamerikanska” rock- och popbubblan och haft möjlighet – och vilja – att bejaka andra typer av populärmusik som nu.

Alla artiklar av Linda Bönström

The post Den kulturella stingsligheten first appeared on Opulens.

RECENSION. “Här befordrar författaren själv en fördom: att modernism måste vara svårförståelig och att den skulle vara oavhängig den klassiska musiken”, skriver Björn Gustavsson.

Böcker om musikhistoria kan väl knappast sägas vara högsta prioritet på landets bokförlag: någon flod av dylika böcker översvämmar inte tryckerihallarna. Men emellanåt utkommer en del intressanta volymer, som nu senast unge musikjournalisten Nicholas Ringskog Ferrada-Nolis Den andra musiken, med undertiteln “En introduktion till att lyssna på klassisk musik” (Atlas), och KG Johanssons Alla tiders musikhistoria (Notfabriken).

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli vill lyfta ner den klassiska musiken från den piedestal den ibland placeras på: ”Associationer som innefattar gamla violiner, blänkande flyglar, män i svart kostym och kvinnor i långklänning, passionerat gestikulerande dirigenter, en publik som är äldre, vitare och mer välbärgad än den genomsnittliga konsertpubliken, musik av gubbar som levde för hundratals år sedan, en sinnebild för det gamla Europa.”

Snabbt försöker han punktera den sky av fördomar som faktiskt kanske finns. Han avdramatiserar begreppet klassisk musik/konstmusik och ger sedan en lustfylld, personlig guidning genom den europeiska musikhistorien, därtill med väl valda musikexempel som man själv kan få fram på Spotify.

Ferrada-Noli skriver med en ibland ganska djärvt lättsam ton – som när han sammanfattar symfonin som genre: ”Det är egentligen ett vansinnesuppdrag, det finns ju så mycket som kan gå fel, och många symfonier låter också misslyckade och tråkiga.”

Författaren tar ner den klassiska musiken på jorden, men paradoxalt nog romantiserar han den också: ”Den klassiska musiken är en sagolik skattkammare som rikligt belönar den som vågar sig in i den.” Ibland med ett tonfall à la Erik Schüldt: ”Allt som krävs för att bli berörd av konstens och musikens skönhet är ett öppet hjärta, att man har en längtan efter skönhet.” Och: ”Den klassiska musikens värld är just något annat än ungdomskultur och populärkultur, och dess företrädare borde vara stolta över det och vårda det.”

Detta framstår som dubbelt: dels avdramatiseras den klassiska musiken, dels upphöjs den till något evighetsbelyst, tronande högt över det populärkulturella musikfältet.

Modernismen tycks inte intressera Ferrada-Noli, som frågar sig om någon i musikhistorien ”provocerat etablissemanget mer än vad Schönberg gjorde” och sedan frankt bekänner att han ”är försiktig med att lyssna på denna musik”, som klingar ”obehagligt oförutsägbar”.

Och vidare: ”En orsak till att den klassiska musiken har blivit avlägsen för gemene man hittar man idag i modernismen och hur musik som konstform utvecklades under denna period, det tidiga 1900-talet /—/ det var nästan som om romantiken och det traditionella sättet att komponera musik fullkomligt avrättades”. Här befordrar författaren själv en fördom: att modernism måste vara svårförståelig och att den skulle vara oavhängig den klassiska musiken. Många modernister var faktiskt djupt rotade i den äldre musikens uttrycksformer. Modernistisk musik innesluter (sin ibland kakafoniska, disharmoniska och atonala stil till trots) vattenmärkeslikt den äldre musiken.

Ferrada-Noli anser att den ”svårbegripliga” modernismen till stor del förklarar varför den klassiska musiken förlorat sin tidigare lika självklara som centrala placering i offentligheten. Hm… är det så enkelt?

Författaren räds ”att den klassiska musiken är på väg att bli något som tillhör historien och museerna” och refererar till den höga medelåldern vid många konserter. Resonemanget mynnar i följande slutsats: ”Framtiden för klassisk musik ligger helt och hållet i våra händer. Om vi lyssnar på den kommer den att fortsätta leva, om vi slutar lyssna på den kommer den att dö, så enkelt är det.”

Ferrada-Nolis bok är en räddningsaktion för en utrotningshotad art, den klassiska musiken.

KG Johanssons Alla tiders musikhistoria, är en helt annan läsning. Författaren, som bär den något ovanliga titeln ”professor i rockmusik”, har även undervisat i musikhistoria. Han inte bara kan sin sak; han vidgar dessutom vyerna och behandlar även utomeuropeisk musik som korta kapitel om exempelvis ”afrikansk musik”, ”australisk musik”, ”västindisk musik” et cetera.

KG Johansson snabbspolar den klassiska musikens utveckling för att sedan låta ungefär halva boken handla om folkmusik, jazz och rock. På så vis är den ett banbrytande musikhistoriskt verk, samtidigt som det tydliggör den nära kopplingen mellan populärmusik och modern konstmusik.

Frånsett smärre, lite alltför fackmannamässiga musikteoretiska resonemang är boken populärvetenskapligt skriven och luftigt redigerad. Den skulle passa fint som undervisningsmaterial i folkhögskolor och gymnasieskolor. Alla tiders musikhistoria är en engagerad, lättsam men inte lättviktig volym som både inspirerar och imponerar.

Alla artiklar av Björn Gustavsson

The post Nyutkomna musikböcker first appeared on Opulens.