SWINGING LONDON. Lars Thulin berättar historien om Pattie Boyd, en av rockvärldens mest kända musor.

Om hon var rockvärldens vackraste kvinna är en smaksak. Men få damer har fått sådana kärlekssånger skrivna till sig. Av så stora legender i branschen. Det handlar om Pattie Boyd, modellen och därefter fotografen som verkligen definierar Swinging London på 60-talet. Historien är halsbrytande, innehåller vacker musik och undertecknad är med på ett hörn.

Pattie Boyd föddes i England 1944, men kom att tillbringa en del av sin barndom i Afrika då pappan var pilot med jobb på den kontinenten. Tillbaka i hemlandet sögs hon i den vilda ungdomskultur med konst och musik som kom att kallas Swinging London. Orsaken var främst hennes utseende. Blond, söt, smärt – hon var den tidens skönhetsideal och blev en av de stora modellerna tillsammans med Twiggy och Jane ”Räkan” Shrimpton. Pattie var statist i Beatles första långfilm ”A Hard Days Night”. Då mötte hon bandets gitarrist George Harrison. Ljuv musik uppstod mellan henne och den långhårige musikern.

De gifte sig 1966 och levde livet. Dels med att söka sig själva och tillvarons mening i österländsk mystik, dels på fester flödande av alkohol och knark. Bland annat fick hon och George en gång böta 250 pund för innehav av cannabis.

George beskrev i några kompositioner sin kärlek till Pattie. Första gången i ”If I Needed Someone”. (Här en video med låttexten.) Främst i ”Something” från albumet Abbey Road. (Här en video med text) Låten räknar som en av Harrisons bästa. Frank Sinatra har hyllat den, som en av de finaste kärlekssångerna, trots att texten inte innehåller något ”I love you”.

Äktenskapet med Beatlen började dock snart knaka i fogarna. Pattie angav som skäl att George ägnade mer tid åt mystik än åt henne. Och även åt kvinnor som sökte mystiken. Det blev skilsmässa 1977. En av orsakerna var en av Georges goda vänner, legendariska gitarristen Eric Clapton med bakgrund i band som Yardbirds, Cream, Blind Faith och sedan en rad år som soloartist och låtskrivare. Han träffade Pattie genom George och blev hopplöst förälskad i kvinnan med det fina leendet och de makalösa ögonen.

I låten ”Bell Bottom Blues” (Här en video med text) berättar Clapton redan 1970 om sin kärlek till bästa vännens fru och undrar vad han ska göra för att få henne.  Raden ”If I could choose a place die, it would be in your arms”, säger en del.

Under en fest kom George på dem med att vänslas i en trädgård. Clapton gick rakt på sak.

‒ George, jag är kär i din fru.

Harrison kontrade:

‒ Så Pattie, vem följer du med hem ikväll?

Hon berättade efteråt att hon hoppades att jorden då skulle rämna så hon bara fick försvinna. Det gjorde den inte och Pattie följde sin man hem. Men äktenskapet var dödsdömt och i slutet inledde Pattie ett kort förhållande med en annan av rockvärldens gudar, Stones gitarrist Ron Wood.

Clapton gick in i en mörk period och stannade hemma i sitt hus. Men skrev då sin kanske mest kända låt, Layla, som är en lång vädjan till Pattie att välja honom. (Här en video med text) Låten är makalös, inte minst för sitt inledande riff och att den innehåller två helt skilda delar, skrivna av olika personer. Den första med sång och gitarr skrev Clapton. Den andra instrumental och klaviaturbaserad komponerade Jim Gordon.

Till sist gjorde Pattie det hon inte gjorde den där gången i trädgården – följde med Eric Clapton hem. De gifte sig 1979. Kärleken var stark och fick honom att skriva sin finaste ballad ”Wonderful Tonight”. (Här en video med text) Den handlar helt enkelt om när han och Pattie går på en fest med Beatlarna. Texten och musiken är avskalad och lågmäld och går därför rakt in i hjärtat. Den är den mest populära Claptonlåten på Spotify, över en halv miljard nedladdningar. George, Pattie och Eric förblev ändå nära vänner. George kallade en gång Eric för en ”styv-make”.

Men precis som med George, rockvärlden är tuff för äktenskap. För Clapton hade ytterligare en stark och långvarig kärlek. Droger. Massor av alkohol och vitt pulver. En sak till plågade deras förhållande. Pattie ville gärna bli mamma. Eric ville bli pappa. De kämpade, även med IVF, men det ville sig inte.

Detta, drogerna och att Clapton kollade om gräset var grönare på andra sidan äktenskapets löften, blev skälen till skilsmässa 1989.

Pattie hade då fått nog av rockgudar. 1991 blev hon tillsammans med byggmästaren Rod Weston. De gifte sig först 2014, och det håller än.

Fast hon missade ändå en man i sitt liv. Mig.

För 2022 visade hon sina bilder och föreläste under två dagar i Uppsala. Jag hade en ordentlig släng av en influensa, (inte covid, det testade jag). Men febern hindrade mig inte. Att få en bild av mig själv med verklighetens Layla, från den rocklåt jag kanske gillar mest av alla, blev livsviktigt. Jag satte mig i bilen. Nu eller aldrig.

På plats i galleriet talade jag med arrangören och frågade om Pattie skulle ha något emot att vara med på en bild med ett verkligt Layla-fan.

‒ Det skulle hon älska, blev svaret. Men hon sitter på ett plan till London. Något har hänt på hemmafronten. Hon fick resa hem i förtid.

Så visst hade hon otur med män, pilotens undersköna dotter. Kraschade förhållanden med tre rocklegender. Och värst av allt, hon fick inte träffa mig!

The post Pattie Boyd – gav tongivande kärlek first appeared on Opulens.

PRAKTVERK. Varje generation har sitt uttryck, sådant som den ser tillbaka på med värme och annat som den förnekar, och musiken är inget undantag. Men musiken har alltid varit mycket mer än bara musik. Den har varit en modern trendsättare i alltifrån mode och albumomslag till pins och alkohol. I mitten av allt detta har Terry O’Neill i mer än sextio år verkat som fotograf. Inför hans nya bok Terry O’Neill – Rare & Unseen som släpps i september riktar vi strålkastarna mot mästaren själv.

Terry O’Neill började inte direkt sin karriär i mindre sammanhang, utan hans första professionella jobb var att fotografera en av nittonhundratalets stora filmstjärnor Laurence Olivier. Men det som skulle göra honom till kändisfotografen framför andra hade främst att göra med hans instinktiva förståelse av tidens mer åsidosatta kulturella utveckling. På sextiotalet gick han mot strömmen av bilder från krigsområden, naturkatastrofer och politiska manifestationer och började fotografera den brittiska ungdomskulturen. Som yngste fotograf på Fleet Street, Londons hemvist för många tidningar, fick han en dag i uppdrag att besöka en studio som hette Abbey Road. Det nya bandet The Beatles inspelning av debutplattan Please Please Me kom också att bli O’Neills stora genombrott.

Det tog inte mer än två dagar, uppger O’Neill i brittiska musikmagasinet Q, innan han var bokad för att fotografera det då lika okända bandet The Rolling Stones. Därifrån rullade det hela på, och inom kort var han de stora stjärnornas favoritfotograf: David Bowie, Elton John, Brigitte Bardot, Faye Dunaway, Audrey Hepburn, Nelson Mandela, The Who, Eric Clapton, Elvis Presley … En relation kom dock att utmärka sig, och det var den med amerikanske sångaren Frank Sinatra, som O’Neill kom att samarbeta med i över trettio år.

O’Neills bilder kännetecknas av intimitet och vad som beskrivits som snapshot style, denna till synes spontana och personliga skildringen av kändisarnas liv bakom scenen och filmkameran. Katalogen är i dag ett fantastiskt tidsdokument. Det är ingen enkel lek att försöka sig på en topplista bland O’Neills fotografier. Arbetet han gjort tillsammans med Bowie är en underbar serie (exempelvis fotograferade O’Neill albumomslaget till Diamond Dogs och sista Ziggy-föreställningen 1973) liksom Elton John vid Dodger Stadium. O’Neill har också plåtat varenda skådespelare som spelat James Bond på filmduken. De vackra osminkade och stillsamma bilderna av The Rolling Stones och The Beatles hör nog ändå till mina favoriter.

Kostar Terry O’Neill – Rare & Unseen något? Självklart, men det är en god investering för den som vill ta del av musikens och filmens dolda värld och stiga in i en generös tidskapsel.

Alla artiklar av Linda Bönström

The post Ungdomskulturens fotograf first appeared on Opulens.