MINNEN. “Och Robert Caro påminner om att Lyndon B. Johnson var den ledande kraften bakom National Endowment for the Arts och National Endowment for the Humanities som konservativt reaktionära krafter nu gör sitt bästa att demontera”, skriver Ivo Holmqvist.

Under tio veckor, med start på Martin Luther King Day den 15 januari, kommer man på olika håll i New York att blicka tillbaka på 1960-talet och jämföra årtiondet med dagens politiska och kulturella klimat. På Carnegie Hall som är navet för aktiviteterna har man premiär på två nyskrivna pjäser.

Den ena tar sin utgångspunkt i Kings tal ”I have a dream”, den andra i journalistens Studs Terkels reportage, han som var en mästare i att samtala med vanligt folk. Just Carnegie Hall har en särskilt stolt 60-talstradition att falla tillbaka på. Där uppträdde bland många andra Bob Dylan och den vasse satirikern Lenny Bruce 1961 och Beatles 1964, med två konserter på en dag (samma år kom de till Foresta på Lidingö).

Den ryske pianisten Sjatoslav Richter spelade där 1960, och Leontyne Price sjöng där fem år senare, och så vidare. En av dem som kom på idén till festivalen är Robert Caro som förutom att ha egna minnen från årtiondet är väl inläst på det. Efter många års forskning och skrivande, på en gammal elektrisk Smith-Corona, börjar han komma till vägs ände för sin majestätiska monografi om Lyndon B. Johnson. Han håller på med det femte och avslutande bandet nu. I New York Times den 12 januari återger Jennifer Schuessler ett samtal hon haft med honom, både om vad som kommer att stå i det (där avslöjar han inte mycket) och om hans syn på sextiotalets aktualitet:

”So much of what is under assault right now – women´s rights, gay rights, voting rights, Medicare and Medicaid, a more open immigration policy – got started or reached a new intensity in the 1960s…. This (det vill säga just nu, 2018) is an era where there is so much thought that government is bad. I´m writing about a time when people thought government was a force for good.”

På New York Public Library, bakom stenlejonen i korsningen av 42a gatan och femte avenyn, ställer man ut Jack Kerouacs och Allen Ginsbergs manuskript, Timothy Learys anteckningar om LSD, och olika dokument om de svarta pantrarna. En av dem, den briljant vältaliga och arga Angela Davis kom senare att bli professor på UCSC i Santa Cruz. Andra gick det sämre för, som Malcolm X som liksom Martin Luther King, presidenten John F. Kennedy och hans bror inrikesministern Robert Kennedy mördades under 1960-talet. Några månader innan han sköts ihjäl i Harlem var jag med om en lunch med honom på Dartmouth College, men det är en annan historia.

Och Robert Caro påminner om att Lyndon B. Johnson var den ledande kraften bakom National Endowment for the Arts och National Endowment for the Humanities som konservativt reaktionära krafter nu gör sitt bästa att demontera. Om USA hade låtit bli att dras in i det kolonialkrig som fransmännen lämnade efter sig i Vietnam hade mycket varit annorlunda, bland annat hade Johnsons eftermäle sett helt annorlunda ut. Då hade man kommit ihåg honom för de många sociala reformer han lyckades genomföra, ofta trots hårt motstånd från republikanerna, de som nu vädrar morgonluft.

Jennifer Schuessler tar avslutningsvis upp hur Jacqueline och John F. Kennedy bjöd in cellisten Pablo Casals till Vita Huset, liksom den åldrade poeten Robert Frost, han som hade läst en dikt vid installationen och haft svårt att hålla fast manuskriptet i den kyliga snålblåsten, och hur Nixon slukade filmer i Vita Huset. Vilka ledande kulturpersonligheter som bjudits in till Vita Huset under det gångna året avstår hon visligen från att försöka lista. Men vilka kulturella preferenser hade Lyndon B. och Lady Bird Johnson? Svaret får den frågan vi vänta på ännu en tid: ”I’m going to ask you to give me a pass on that. I haven’t written that chapter yet!”

The post Antecknat i Amerika: 1960-talet first appeared on Opulens.

INSPIRATÖRER. “Jag skulle kunna ge fler exempel och likaså berätta om hur Teaterrepubliken på olika vis breddat sin repertoar och ständigt överraskat med innovativa idéer. På så vis har gruppens medlemmar kunnat fungera som inspiratörer för andra teatergrupper runt om i landet”, skriver Clemens Altgård.

Nyligen blev det känt att Malmö stads beslutsfattare bestämt sig för att ta bort verksamhetsstödet för den fria teatergruppen Teaterrepubliken. Konkret innebär det en minskning av det totala stödet till gruppen från 470 000 kronor till 250 000. Det är förstås illa för en grupp som redan med det ursprungliga stödet fått kämpa hårt för att få ekonomin att gå ihop.

Det är ett krisartat läge som uppstått men Teaterrepubliken uppger på sin Facebooksida att en än värre kris befaras:

”Men den riktiga krisen gäller egentligen 2019. I och med att vi nu inte kommer kunna ha verksamhet hela året 2018 så kommer vi med stor sannolikhet bli av med verksamhetsstödet även från Kulturrådet. Malmös beslut är alltså inledningen på ett slags snöbollsrullning som vi inte har en aning om hur vi ska kunna hantera.”

Med tanke på att det i år är tio år sedan Teaterrepubliken startade sin verksamhet så hade det varit upplagt för jubileumsfirande men för närvarande är det inte läge för festligheter. Det lär istället bli en än hårdare kamp för att hålla verksamheten vid liv.

Jag har vid det här laget sett ett dussin av Teaterrepublikens föreställningar och genomgående har det varit en mycket hög ambitionsnivå där radikalt nya grepp har prövats och avancerade teorier har omsatts i praktisk handling. Till höjdpunkterna räknar jag en föreställning som Ayn av Jens Peter Karlsson där Teaterrepubliken 2010 visade hur verkligt intelligent politisk teater kan göras.

Ayn Rand var som bekant en orubblig förespråkare för oreglerad kapitalism och hyllade egoismen. De romaner Rand gav ut i mitten av 1900-talet har inspirerat nyliberala tänkare och ekonomer i decennier, så hennes idéer haft stor betydelse för hur den ekonomiska världsordningen ser ut. Det var helt enkelt en briljant idé att spela en pjäs baserad på Rands idéer och förstås en stor utmaning för såväl skådespelare som regissör. Men det lyckades och var dessutom underhållande på ett ytterst tänkvärt sätt. Och framför allt: Publiken fick tänka själv, helt i Brechts anda.

Bland ett flertal lyckade uppsättningar de senaste åren så kan till exempel August Lindmarks pjäser Greker är så tragiska (2015) och Att bry sig om irakier (2016) nämnas.

I Greker är så tragiska låg finessen i det upprättats två plan i pjäsen, det ena utgjordes av vad som snarast var en tragikomedi och det andra av ett slags metanivå, i form av pedagogisk teater. Lättsamt, men likväl seriöst, förmedlades ekonomiska fakta om Grekland och en svidande uppgörelse med EU:s ekonomiska politik. Återigen politisk teater av högsta klass.

Med Att bry sig om irakier ville Teaterrepubliken belysa flyktingfrågan. Det gjorde de på ett både otippat och uppfordrande vis. August Lindmark spelade själv sitt alter ego August, som en dag i sitt källarförråd upptäcker en papperslös familj. Med den utgångspunkten skulle det kunna bli en pjäs om hur August lär känna flyktingarna och på olika vis försöker hjälpa dem. Men Lindmark valde att istället intressera sig för Augusts vankelmod och oförmåga att göra något åt familjens situation. Händelsen i den privata världen blev därmed också ett slags parallell till skeendet i den stora världen, där den svenska regeringen hade bestämt sig för en mycket mera restriktiv linje i flyktingpolitiken.

Jag skulle kunna ge fler exempel och likaså berätta om hur Teaterrepubliken på olika vis breddat sin repertoar och ständigt överraskat med innovativa idéer. På så vis har gruppens medlemmar kunnat fungera som inspiratörer för andra teatergrupper runt om i landet.

Det vore verkligen en stor förlust för teaterlivet i Malmö och södra Sverige om Teaterrepubliken skulle försvinna. Det är naturligtvis djupt oroande att den insikten inte verkar finnas hos ansvariga tjänstemän och politiker i Malmö stad.

Alla artiklar av Clemens Altgård

The post Inte läge för festligheter first appeared on Opulens.