KONSTENS ROLL. ”Politiskt intressant konst kräver att det finns möjlighet till en serös diskussion som faktiskt kan lösa något,” menar Ida Thunström, som reflekterar över konstens betydelse i en mörk tid. 

The post Konst som är relevant är inte alltid politiskt intressant first appeared on Opulens.

POLITIK. Det är krigsrubriker om elkris och ELSMOCKAN. Men för de allra rikaste lär det inte bli särskilt krisigt. Den nya regeringen levererar givetvis genuin högerpolitik.

Ola Åstrand, född 1959, är konstnär, tecknare, grafiker, curator och tidigare musiker. Åstrands konst genomsyras av en samhälls- och civilisationskritik. I hans verk finns referenser till serier, kitsch och såväl punkens som proggens estetik. Han har också jobbat med airbrush, skulptur och ljud samt installationer. Åstrand finns bland annat representerad vid Moderna museet och Göteborgs konstmuseum.

The post “Elsmockan? – Vad snackar du om?” first appeared on Opulens.

POLITIK. “När man går till val så säger man en sak innan valet, sen genomförs valet, så säger man en sak också efter valet,” för att citera Liberalernas partiledare Johan Pehrson. Ola Åstrand kommenterar det fenomenet och Tidöavtalet.

Ola Åstrand, född 1959, är konstnär, tecknare, grafiker, curator och tidigare musiker. Åstrands konst genomsyras av en samhälls- och civilisationskritik. I hans verk finns referenser till serier, kitsch och såväl punkens som proggens estetik. Han har också jobbat med airbrush, skulptur och ljud samt installationer. Åstrand finns bland annat representerad vid Moderna museet och Göteborgs konstmuseum.

The post En tankeställare first appeared on Opulens.

POLITISK KONST. Att säga att ”idén bakom utställningen är att visa att Polen är ett fritt land, där man kan kritisera alla, också eliten” blir en direkt förolämpning mot alla konstnärer som utsatts för verkligt förtryck i sina hemländer, menar Ida Thunström, som reflekterar kring den polska utställningen Politisk Konst, som vi tidigare uppmärksammat i Opulens.

Så är konstens integritet åter i blåsväder. Utställningen Politisk Konst äger rum på Ujazdowski Castle Centre for Contemporary Art (CCA) i Warszawa i höst. Den har blivit starkt kritiserad ända ifrån dag ett, ifrån många håll, bland annat Sveriges. Utställningen visar 27 konstnärer från flera olika länder, alla utvalda för att de mött restriktioner i sina hemländer, och alltså fått sin frihet att yttra sig ”inskränkt”. Två konstnärer ifrån Sverige är inbjudna: Lars Vilks och Dan Park, den förstnämnde populär i högerpopulistiska kretsar, den sistnämnde med mer eller mindre reella kopplingar till högerextrema och antisemitistiska rörelser. Detta upprör många i svenska kulturmedier.

The post En förolämpning mot verkligt förtryckta konstnärer first appeared on Opulens.

KONST. I Paris visas just nu en utställning om konst och aktivism. Det är en brett upplagd internationell utställning. Anne Edelstam har sett den och imponeras av kraften i flera av de verk som visas.

Global(e) Resistance
Centre Pompidou, Paris
Utställningen pågår till den 4 januari 2021

Går det att blanda konst och aktivism? Den frågan ställer sig Centre Pompidou med höstens utställning Global (e) Resistance.
Med flit har de blandat engelska och franska i titeln som hänvisar till dagens globalisering.

Denna internationella samtida utställning visar mer än hundra verk av ett sextiotal olika konstnärer. De flesta kommer från Afrika, Mellanöstern och Sydafrika. Deras gemensamma mål är att genom konsten studera civilaktivismens strategi och dess motstånd mot överheten.

De flesta konstnärer har i alla fall någon gång under deras karriär visat sitt motstånd genom konst, varav Picassos Guernica är ett typexempel. Konsten i sig kan också ses som ett motstånd, estetiskt och etniskt. Konservatorn, Christine Macel, menar att ”tack vare konstnärerna fungerar museet som ett öppet forum där vi dekoloniserar oss inifrån genom vår diversifiering och inkludering”.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det första verket jag imponerades av när jag steg in i det första av flera, stora salar, var palestiniern Khalil Rabahs staty av en framåtböjd man som verkar bära hela världen på sina sköra axlar. Men Israel/Palestina konflikten är bara en av konflikterna denna utställning handlar om. Tunisiskan Nadia Kaabi-Linkes spikbänk för tankarna till uteliggarnas och/eller duvornas sorliga liv. Polacken Jan Brykczyńskis fotografier av övergivna och överväxta hem leder oss vidare in i misären. Sydafrikas forna apartheidsystem speglas också i flera verk. Men det finns även hopp med inslag av poesi som marockanen M’barek Bouhchichis Poeterna. En av mina favoriter var senegalesen Cheikh Ndiayes målningar av gamla biografer från kolonialtiden vilka blivit omgjorda till marknader eller kaféer. En av de kanske mest aktuella med tanke på de statyer som har förstörts i och med rörelsen Black Lives Matter är sydamerikanen Iván Argote, född i Bogota men verksam internationellt. Hans fotografier Turistas där han har, utan lov, klätt kolonialiststatyer med indianponchos är enastående i sin enkelhet och ändå med ett solklart motståndstagande. Det går inte att nämna alla konstnärer eller deras verk här men jag vill ändå tillägga att en av de sista salarna visar klart feministiska verk.

En av de mest skrämmande och vilken imponerade djupt på mig var en video av en syrisk rappare om immigrationen och hur dessa flyktingar ses som inkräktare och knappt behandlas som människor i sina värdländer.

Utställningen är en sann tankeställare både för konsten per se och dess samhällsroll men även för oss som medmänniskor betraktat. Har Coronapandemin lärt oss något så är det kanske just att stanna upp, reflektera över vår roll i vår omgivning och våra grundvärderingar. Vi tycks ha kommit långt ifrån Jesus budskap ”älska din nästa såsom dig själv” i vår alltmer globaliserade värld. Odjuret i oss lever sida vid sida med givmildheten och offret blir lätt förtryckare och tvärtom…

Men så länge det finns liv finns det hopp och människans kreativitet vet inga gränser. Kulturlivet finns inte enbart inne på fina museer utan kan lätt flyttas ut till gatan och inspirera revolutioner vilket vi har sett med explosionen av till exempel graffitikonsten under revolutionerna i Mellanöstern. Centre Pompidou påminner oss om dessa strider och visar vägen till ett levande konstens forum: ett annat sätt att vara aktivist på.

The post Tankeväckande konst om motstånd och aktivism first appeared on Opulens.

NOLL VISIONER. En tom ram visar vilken framtidsvision främlingsfientliga partier har, menar Ida Thunström. Men ser bristen på visioner hos övriga politiska aktörer som den kanske största faran.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Är det möjligt att uttrycka en politisk vision i bild? Politik och poesi har aldrig riktigt gått ihop. Det ligger i politikens grundbegrepp att vara påtaglig och konkret. När Fotografiska i Stockholm bjöd in Sveriges åtta riksdagspartier att i fem bilder gestalta sin vision av framtidens Sverige, undrar jag faktiskt vad det var de ville uppnå. Sverigedemokraterna kunde inte låta bli att provocera. De skickade in fem fotografier av Lars Vilks Rondellhundsteckning. Fyra av dem pixliga, den sista avpixlad. Fotografiska var inte nöjda utan skickade tillbaka bilderna med motiveringen att de inte följde uppgiftens riktlinjer. Det hela slutade med att det på vernissagedagen hängde fem tomma ramar där bilderna ursprungligen skulle ha hängt.

“Först stod vi helt frågande: Är Sverigedemokraternas vision att det ska sättas upp rondellhundar över hela Sverige? Men sen fattade vi: Sverigedemokraterna väljer att, istället för att visa väljarna sin vision, skapa ett läge där de ska uppfattas som offer för censur och sätta fokus på muslimska extremister” kan man läsa på Fotografiskas hemsida. En förklarande text som tydliggör precis det som SD (ständigt) vill plocka fram.

Jag har full förståelse för att Fotografiska inte känner för att vara en del av de här Rondellhunds-dumheterna, framförallt inte när det kan innebära något slags fara, men det är synd att saken inte sköttes med lite mer finess. Vad förväntade de sig egentligen av det här projektet? Jag får en känsla av att vi försöker släcka en växande brand med fotogen. Vi står, som så många andra länder i Europa, handfallna inför det plötsligt så snabbväxande högerextremistiska ogräset.

Att Sverigedemokraterna skulle försöka provocera är inget förvånande. Mer svårsmält är tanken på hur de övriga sju partierna visar upp en sådan enastående brist på kreativitet. Förvånande inte minst med tanke på hur många kreativa aktörer det förmodligen finns i Stockholm, hur många som bubblar av visuella lösningar. Det finns tusentals konstnärer i Sverige, varför blev bilderna så oerhört stela? Har vi helt slut på visioner? Är det inte ett alldeles fantastiskt tillfälle för ett politiskt parti med en framtidsvision, att uttrycka sig?

“I vårt Sverige har alla tillgång till bra vård när de behöver det, och alla elever får den bästa möjliga utbildningen” står det bredvid socialdemokraternas bilder. Kunde de seriöst inte komma på något mer fantasieggande? Vad vi behöver är klarhet och genomtänkta insatser och projekt. Bildvalet är som upplagt för att gynna oseriösa politiska partier. Uppgiften var helt enkelt irrelevant för SD. Hade ramarna fått hänga ifred, utan någon förklarande text, hade de kunnat visa vad partiet har för vision av framtiden: ingen alls. Missnöjesparti.

I själva verket är det en mycket bra bild, inte bara av det politiska klimatets brist på fantasi, utan ett framtidsscenario som främlingsfientliga partier har. Totalt vitt. Idioti och tomhet. Tystnad, avsaknad. En skrämmande bild, en visualisering av vilka de verkligen är. Betydligt bättre bild än till exempel Moderaternas bidrag, de estetiskt tilltalande valaffischerna, i gråskala. Sverigedemokraternas bidrag är väldigt snyggt. Innehållsmässigt. De tomma vita ramarna, blir en visualisering av alla möjligheter som öppnar sig när det gamla röjs undan.

Det gamla röjdes undan väldigt effektivt på 30- och 40-talen i Tyskland. Det tog lång tid år att återuppbygga Tyskland och det skapades ärr som förmodligen aldrig helt kommer att försvinna. Det vita och tomma ramar uttrycker historielöshet, en illusion av frihet ifrån det som varit. Men Europas alla övriga partier har inte råd att ställa sig fria utanför det som kommer att bli. Att det i det politiska klimatet råder en så fullständig torka på visioner är kanske den egentliga faran.

Alla artiklar av Ida Thunström

The post SD:s talande tomma tavlor first appeared on Opulens.

ÖGONBLICKSKONST. Varför är inte politisk konst så kul längre? David Zimmerman besöker en situationistisk utställning på Mjellby konstmuseum och funderar på den politiska konsten då och nu.

Känner även du att något saknas? Livets basala behov är uppfyllda – och ändå? Kanske beror det på att vår kreativitet är ekonomiskt förutbestämd. Att den storskaliga profitjakten gör dig, dina medmänniskor och dina ägodelar utbytbara i en cirkulation av varor, att bytesvärdet övertrumfar bruksvärdet! Ungefär så lyder åtminstone diagnosen enligt Guy Debords citatmaskin Skådespelssamhället från 1967: ”Första fasen i ekonomins herravälde över samhällslivet medförde ett uppenbart förfall från vara till hava i varje bestämning av mänskligt skapande. Den nuvarande fasen, där samhällslivet är fullständigt ockuperat av ekonomins samlade resultat, leder till en allmän förskjutning från hava till synas vara […].”

Det är 50 år sedan Debord och 68-vänstern protesterade mot konsumismens frammarsch, vilket känns rätt avlägset och naivt. Det tänker jag i alla fall då jag – i vår cyniska spekulationsvärld som tagit farsartade riktningar sedan dess – en dag står ensam vid en motorväg. Hård vind och loja fåglar över Hallands ödsliga fält, det tar ett tag innan jag hittar till Mjellby konstmuseum som dagens första besökare. Här, av alla ställen, har nämligen gjorts plats för Debords spöke. Utställningen Oenighet ger styrka – Bauhaus Situationiste 1960–1975 har visats i Kristianstad – eftersom det var i en stuga utanför Örkelljunga som allt hände – och nu hamnat här, utanför Halmstad.

Det är svårt att undvika tanken: Vad lära av Situationistiska internationalen idag? Debord bildade sin Marx-inspirerade grupp i Italien 1957. Man menade att den avancerade kapitalismen hade gjort konst, filosofi och politik ofarligt, till förutsägbara bytesrelationer mellan människor. Konsekvensen: det sociala livets tilltagande tomhet. I stället fordrades antikonstnärliga, antipolitiska och antifilosofiska terrorhandlingar. Civil olydnad och plötsliga situationer skulle rycka människorna ur deras depressiva sömn. Det första jag gör i utställningshallen är just att höra Guy Debords röst mässa i ett par hörlurar om ”ögonblickets fulla komplexitet” och ”betydelsen av en värld utan betydelse”.

Men sedan får den franske gurun ge plats åt Asger Jorn och Jørgen Nash, konstnärsbröderna som – får jag lära mig – bröt sig ut och placerade sig i Örkeljunga. De ansåg att de andra situationisterna gjorde konsten alltför instrumentell och osjälvständig. Härifrån utgick sedan omtalade ”attentat” som halshuggningen av av den lilla sjöjungfrun på Langelinie 1964; en visselpipskonsert som störde Danmarks folketing 1972; ett improviserat karnevaltåg som ockuperade gatorna i Köpenhamn eller Mette Aares performance där hon kamouflerade sig till ko. Lokalen är proppfull av videor, expressionistiska målningar, planscher, lekfulla skulpturer. Det mesta oförutsägbart, och, får jag tillstå, förvånande vitalt.

Så pass att jag undrar: Varför är inte politisk konst så kul längre? Det som utmärker en del omtalade politiska verk av i dag, säg Vilks teckningar eller vissa Ohlson Wallin-fotografier, är knappast bristen på situationer, utan snarare bristen på det oförutsägbaras intensitet. Plötsligt känns flera samtida politiska verk som färdigskrivna replikskiften. För de dansk-skånska situationisterna handlade konsten om att öppna ögonblickets komplexitet bortom rotade sociala relationer snarare än att förädla dessa till konst.

Visst, i lokalen på det halländska fältet har situationerna ändå glasats in till kuriösa objekt utan större politisk verkan. Men en riktningslös glöd lämnas kvar i mig när jag går därifrån. En påminnelse om att 68-rörelsens jubileumsår ger anledning att åter ställa Jorns och Nashs frågor om konstens roll och autonomi, något som många redan gör. Sverigeaktuella Pussy Riot har kallats nysituationistiska. Elis Burraus nya roman Karismasamhället har paradoxala situationistiska ansatser från en ny position och tid. En tid som inte ser en återvändo till 68-rörelsernas entusiasm, men som hungrar efter det där något: ett brott som väcker oss ur det förutbestämda.

Alla artiklar av David Zimmerman

The post Konstnärlig terror i Halland first appeared on Opulens.