POLITIK. I veckans krönika reflekterar Lars Thulin över hur hat och drev kommit att bli ett hot mot demokratin.

Hat föder hat

Hat mot någon beror ofta på rädsla. Att man fruktar att personen ska skada en själv. Den man fruktar blir ett hot. För att försvara sig uppbådas hat för att samla kraft och motivation att möta hotet.

I dag är det enklare än någonsin att uttrycka hat. Sociala medier är oändliga, alltid öppna och övervakningen av dem i bästa fall minimal, i de flesta fall obefintlig. Hat föder hat. På nätet finns likasinnade och att hata tillsammans fördjupar och förstärker.

Följden blir att allt fler tvekar att bli politiker och allt fler hoppar av uppdraget med hatet som främsta skäl. Måhända är det de politiker vi behöver bäst: de eftertänksamma och lyssnande som kan respektera dem som tänker olika. Men i gengäld kräver respekt tillbaka. De tystnar i det offentliga samtalet. Då besannas Martin Luther Kings tes: det farliga är inte de ondas ondska utan de godas tystnad.

Hatet mot Palme

Låt oss se på tre hatkampanjer i Sverige. En mot Olof Palme, (1927-1986) socialdemokratisk statsminister i elva år och ledare för partiet i 17 år. Hans stil kan beskrivas som konfrontativ och retoriskt mycket skicklig. Under hans tid var Socialdemokraterna långt mer vänster än i dag och därför ett hot mot högern och den ekonomiska makten. Hatet kom även ur det faktum att han kom från en ytterst högborgerlig miljö. Av många i högern och den ekonomiska eliten betraktades han som en förrädare.

Hatet tog många former. En var nidbilder av honom i stil med de karikatyrer som nazisterna använde för att beskriva judar. I andra fall var han mål på en pricktavla eller ett ansikte i ett kikarsikte. Eller en docka som misshandlades.

Det påstods att han behandlades för mental sjukdom eftersom han setts på Beckomberga Sjukhus. Orsaken var dock att han besökte sin mor som ibland vistades där. Värst var den urspårade, ärekränkande och hatiska kampanjen från läkaren Alf Enerström och hans kvinna skådespelerskan Gio Petré. Den drevs i åratal via annonsplatser i pressen. Vilka som plockade upp de notorna är oklart. Enerström dömdes senare för försök till dråp på en polis. Påföljden blev rättspsykiatrisk vård.

På en moderat fest för en tid sedan, där företrädare för regeringen deltog, kom en riksdagsledamot i t-tröja med Hata-Palme-motiv. Hatet fortsatte alltså nästan 40 år efter att han mördats.

Hatet mot Annie Lööf

Annie Lööf, tidigare näringsminister, riksdagsledamot i 17 år och ledare för C i tolv år, utsattes för en lång och väl orkestrerad hatkampanj, främst från Sverigedemokraterna. Orsaken var inte att hon svikit löften. Utan tvärtom. För till skillnad från de borgerliga partiledarkollegorna höll hon löftet att inte samarbeta med Sverigedemokraterna. Hon valde därmed samarbete med S 2018. Hon blev ett hot mot borgarna.

I SD:s värld är ett löfte som hålls lika vidrigt som ett som bryts. Tv-kanalen Riks som tidigare ingick i SD, men nu får bara har starka kopplingar till partiet, publicerade 180 inslag med hat och hån Annie Lööf. Bland annat kallades hon Sharia-Anne, beskrevs ha ögon som en sociopat och “skulle bort från världen”. Extremhögern, bortom SD, drog på med att Annie Lööf var landsförrädare och folkfiende. Det var anledningen till att Thedodor Engström, som mördade överläkaren Ing-Marie Wieselgren i Almedalen 2022, hade Lööf som primär måltavla.

SD:s chefsideolog Mattias Karlsson sade senare i en SVT-intervju att man “gått för hårt åt Annie Lööf.” Orsaken var att andra minsann varit elaka mot SD, så då blev det så. Trovärdigheten i detta är för mig lika liten som när han och Jimmie Åkesson i Almedalen förra året plötsligt yrvaket insåg att judarna i Sverige kanske känt sig hotade av SD. Det var ju inte bra och SD bad om ursäkt. Därmed vann partiet priset för decenniets största lögn/hyckleri.

Greta utsatt för hat och hån

En tredje person som utsatts för hat och hån är miljöaktivisten Greta Thunberg. Hatet mot henne kan delas upp i tre delar. För det första kommer hon från en kändisfamilj, (mamma är operasångerskan Malena Ernman). För det andra var hon mycket ung när hon började sin kamp och kan därför upplevas som näsvis och brådmogen. Det tredje skälet består i att hon drev frågan som högerpopulister hatar och förnekar mest – att vårt sätt att leva skulle hota miljön. Allt hat och hån mot henne i kommentarsfälten på sociala medier är vidrigt, speciellt som det riktas mot en ung kvinna utan någon formell makt. Jag har följt en del av fälten och bedömer att 90 procent av hatarna är medelålders vita män.

Hennes engagemang och stil har också gjort att hon älskats av en del av världens befolkning. Hon har blivit kändis, talat i FN och träffat värdsledare. Vilket gör att hon avskys än mer av hatarna.

En stor del av hatet, hånet och misstron mot henne beror nog på att hon av många upplevs som hotfull. Hon ger oss dåligt samvete för det sätt vi lever på, att vi inte tar ansvar för det och skärper oss. Hur avvärjs detta hot? Jo, genom att skjuta budbäraren, alltså Greta Thunberg. Hennes åsikter i miljöfrågan är dock inte extrema. Egentligen går hennes budskap ut på att vi måste lyssna på experterna.

För många upplevs det som oerhört farligt att följa det rådet. Därför är det fritt fram att hata och håna Greta. Från en trygg plats vid ett anonymt tangentbord.

The post Hat och drev utgör hot mot demokratin first appeared on Opulens.

ESSÄ. Daniel Free lyfter fram och gör en kritisk analys av den före detta EU-parlamentarikern Linnéa Engströms (MP) lite förbisedda självbiografi.

Boken ”Tillsammans var vi oslagbara” (Kunskapshuset Förlag, 2021), har ett snyggt, havsblågrönt omslag med en knölval och författaren själv, Linnéa Engström. I många fall brukar det vara störande att författarens namn är större än titeln på bokomslaget, men här är det motiverat eftersom boken är självbiografisk och författarnamnet speglar innehållet långt bättre än titeln.

Boken inleds med ett starkt förord. Linnéa Engström har ett välutvecklat språk med fina gestaltningar.

Unga, radikala människor som tvingas att slåss mot de äldre och mer konservativa i Miljöpartiet. Det är bilden jag får i mitt huvud av titeln. Det ska ganska snart visa sig att det är en illusion.

Detta ”vi” i bokens titel ”Tillsammans var vi oslagbara” avser inte alls något ungdomsgäng utan Linnéa Engström och Minna Gillberg, en tjänsteperson och spin doctor som Engström träffar för första gången på Restaurang Torget i Gamla stan. Ett utpräglat queerställe, enligt Engström själv. Det känns som en satir, men det är verkligheten.

I boken får vi följa Linnea Engström som EU-parlamentariker under åren 2014-2019. Från det att hon utmanas av tjänstepersonerna runt henne, vid ankomsten till Bryssel, till hennes ”fall” från positionen fem år senare.

Men den här boken är inte bara den självbiografiska berättelsen om politikern Engström i EU-parlamentet. Det är också berättelsen om dottern Linnéa och hennes relation till sin pappa, som är medlem av Jehovas Vittnen och som drabbas av psykossjukdom.

***

En av bokens främsta styrkor är att Engström ärligt och naket belyser maktens spel inifrån. Och skriver om den kamp som pågår mellan EU-byråkratin och dess tjänstepersoner och henne själv som folkvald. Vem sätter egentligen agendan? Och vem har inflytande över tjänstepersonerna runt EU-parlamentarikerna? Det är frågor Engström belyser, men som inte riktigt får några svar, men det är nog så viktigt att hon lyfter fram detta inifrån.

Det är inte en officiell tillrättalagd bild Engström presenterar. Som läsare blir jag först chockad när hon plötsligt skriver om en sexfantasi, men efter reflektion förstår jag att hon bjuder in läsaren att lära känna hela hennes person och inte bara politikern Engström. Det är modigt och utlämnande och gör att man som läsare kommer nära. Det visar Linnéa Engströms styrka och ger henne trovärdighet. Det känns verkligen som om man känner Linnéa och får följa hennes liv i Bryssel och Strasbourg som i en film.

Linnéa Engström tvekar inte heller att använda pennans makt för att svinga ett slag mot sina politiska fiender. Även om jag först tycker att hon går för långt när hon beskriver en förnedringsfantasi om två högerpolitiker. Det är inte så att jag tycker synd om dessa politiker. De förtjänar det. Det handlar snarare om att det hade varit starkare om Linnéa Engström hade förnedrat dem med fakta.

Att Linnéa Engström bemästrar global fiskepolitik råder det ingen tvekan om. Som läsare blir jag överraskad av att det ligger så mycket politik och maktspel bakom tonfiskmackan jag äter. Bara att få den insikten gör det angeläget att läsa Engströms text.

Men när det kommer till jämställdhet och geopolitik sållar sig Engström till majoriteten och hegemonin genom att framhålla patriakats-tes-feminismen och dess slagord snarare än vetenskap och evidensbaserade studier. Det är en ideologi som gör de flesta av dess anhängare blinda för att det finns allvarliga problem i västvärlden avseende barns rätt till sina pappor och verklig jämställdhet. Många gånger är dess förespråkare ovilliga att acceptera att det finns ett alternativt synsätt och att det går att verka för jämställdhet, oavsett kön, utifrån en mer komplicerad analys av makt och där genussystemet kopplas till de ekonomisk-materiella villkoren. Den ideologi hon pläderar för bidrar inte långsiktigt till verklig jämställdhet och trygghet för våra barn, eftersom grundanalysen är skev.

Här utgör Engström alltså inte något hot mot den rådande ordningen och det är även ett skäl till att hon kunde nå den position i EU hon faktiskt uppnådde.

När det kommer till geopolitik är det också förenklad slagordsretorik som basuneras ut i bästa löpsedelsstil. Här har Engström gott sällskap av majoriteten; från konservativa, liberaler och numera även många så kallade socialister. Även om Engström skriver om tiden före det pågående kriget mellan Ryssland och Ukraina så är allt elände, redan då, Putins fel. Alltså en stark idiografisk historiesyn där inget är baserat i materiella villkor eller klasskonflikter. En värld som är svart och vit, där inget är komplext eller mångfacetterat.

Även om Linnéa står ideologiskt långt ifrån sin pappas religiösa tro i Jehovas Vittnen återfinns ändå deras ont och gott-tänkande i delar av hennes politiska budskap.

Det är sannolikt att det är denna förenklingsideologi, inte ovanlig bland många politiker, som får Linnea Engström att framställa sig själv som den förtryckta, trots att hon skjutsas runt i fina bilar, äter lyxiga middagar på fina hotell och i beduintält samt har sexfantasier om män hon ser, samtidigt som maken tar hand om barnen hemma i Uppsala.

Den EU-politiker som kritiserar henne för att hon åker hem för att ta hand om ett barn har förstås hål i huvudet, men kommentaren gör det inte till ett systematiskt förtryck av henne som kvinna, framför henne som förälder.

***

Engströms politiska fall 2019 består i vad som mer eller mindre kan betecknas som en utrensning. Hon betecknar själv processen som stalinistisk.

I tv-serien ”Lenin: The Train” (1988) får tittaren följa Lenin med anhang 1917 på väg mot Leningrad, via Stockholm. Efter att bolsjeviken Radek uppviglat arbetare vid en tågstation under resan och därmed begått ett taktiskt misstag, uttrycker sig Inessa Armand, Lenins förtrogna, så här i tv-serien:

”Jag insåg plötsligt att det var en rättegång [och inte en politisk diskussion]. Radek sa: Jag bekänner, bekänner… varför använde han den frasen? …Ett politiskt misstag är något man medger… bekänner gör man om ett brott, inte ett misstag. Förstår du vad detta innebär…?”

Med historiens facit i hand är tillägg och utläggning om Sovjet överflödig, men nog hade Lenin rätt när han lovordade Armands analytiska skarpsinne.

Så när Engström själv beskriver processen mot henne i Miljöpartiet just som ”stalinistisk” är det med visst fog. Mekanismerna som Armand såg, känns tydligt igen i Engströms fall.

Oavsett Linnea Engströms egen ”skuld” eller ej, som vissa i Miljöpartiet försöker hävda, är det uppenbart att allt inte står rätt till i detta parti, i varje fall gjorde det inte det anno 2019. Det Linnéa Engström beskriver är så typiskt för det som kan kallas strukturellt sanktionerad mobbning. Generella anklagelser, brist på transparens, otydlighet inför möten etcetera och utfrysning. Det är inget att ta lätt på, även om det drabbar någon i maktposition. Mobbning är bland det värsta en människa kan utsättas för och är något som är svårt att förstå utifrån tills man erfarit det själv. Det är förstås en massa dravel som personer i MP lägger fram mot Engström som inte går att ta på allvar, om vi nu får tro henne själv, med ett undantag:

Engström anklagas för att ha anställt sin man för ett uppdrag. Hon försvarar sig med att ”en avgift för en webbsida som Erik [maken] hjälpt mig med hade hamnat fel”. Här blir jag som läsare inte övertygad, oavsett vad som är sant. Varför berättar hon inte mer i detalj? Det känns som att Engström, åtminstone vid tillfället, är lika blind för sin maktposition som när hon äter flådiga middagar och ”läxar upp en” en fiskeriansvarig i Thailand. Hon tycks helt enkelt inte se det principiellt allvarliga i att hon, i sin position och med sina privilegier, vad det faktiskt verkar, ägnar sig åt nepotism. Och om nu anklagelserna mot henne är ogrundade, så är det olyckligt att hon inte mer i detalj lägger alla fakta på bordet för läsaren.

Här framträder ett annat problem med berättelsen och det är att Linnéa Engström inte tydligt klargör sina privilegier. Det får läsaren gissa sig till mellan raderna. Det byggs en stuga, det köps ett hus, det åks på semester och bekostas dyra ögonoperationer. Saker som bara är drömmar för de många av oss som slavar inom offentlig sektor till alltför låg lön.

Några av de viktigaste frågorna i boken lämnas också obesvarade. Hur frånvarande är hon egentligen fysiskt i sina barns liv? Varför låter hon inte man och barnen följa med till Bryssel? Mannen som är läkare borde väl inte ha något problem att hitta ett jobb, eller bli hemmapappa?

***

Trots allt är det Linnéa Engström som själv berättar allt detta. Som läsare inser jag att det är svårt att skilja författaren, politikern och privatpersonen Linnéa Engström åt.

Det är lätt att börja recensera och kritisera politiken och politikern, som jag här delvis gjort, kanske med rätta, men samtidigt berörs jag av henne som privatperson. Om flickan Linneá och hennes pappa med sin psykiska sjukdom. Dessa delar berör ända in i märgen.

Det viktigaste är ändå att Linnéa Engström över huvud taget haft modet att skriva och publicera denna bok och att hon berättar så öppet som hon ändå gör även om det inte är fulltäckande. Det är en bok som ger insikter om EU-politiken som annars hade varit svåra att få.

Om Engströms politik kan man diskutera, men en sak står helt klar och det är att förutom fiskeripolitik, är det en sak som Linnéa Engström utan tvekan behärskar mästerligt… och det är ordet och skrivandets konst.

The post Linnéa Engströms självbiografi präglas av öppenhet first appeared on Opulens.

POLITIKER. ”Vi måste utnyttja vår rätt att rösta. Samt ta chansen att själva utöva politisk makt om vi tycker att vi är så bra att vi klarar det bättre än andra.” Lars Thulin skriver i dag om det problematiska politikerföraktet.

”Politiker är värdelösa”, ”de skor bara sig själva”, ”de vet inte hur vanligt folk har det”, ”de har aldrig haft ett hederligt jobb.”

Detta är vanliga påståenden från det så kallade folkdjupet. Uttryck för ett växande förakt för politik och politiker. Därmed grogrunden för populister som påstår att de står utanför etablissemanget och därför ”vågar säga som det är”. En följd är att allt fler verksamma politiker i Sverige hotas, personligen eller via nätet. Åtskilliga lägger till sist av.

Titta på fakta!

En våg av politikerförakt drar över världen och antalet länder som kan räknas som fullständiga demokratier minskar. Men hur mycket sanning ligger bakom det som så många anser vara sanningen om politiker? Låt oss titta på fakta. Ursäkta att det blir lite sifferexcercis, men det är i det här fallet nödvändigt.

Som politiker definierar många av oss ”idioterna som uttalar sig i teve”. De kommer ofta från riksdagen och det rör sig om 349 personer. Men antalet förtroendevalda i Sverige är drygt 40 000. De allra flesta av dem, 36 000, verksamma i landets 281 kommuner. Cirka 4 600 i Sveriges 21 regioner. Det är i dessa församlingar som de viktigaste besluten för landets invånare fattas: skola, vård, omsorg, byggnadsfrågor, infrastruktur.

Är det bara en ”massa män” som bestämmer? Nja, inte riktigt. 43 procent av politikerna i kommunerna är kvinnor, i regionerna är siffran 48. I riksdagen 46 procent.

Bland kommunpolitiker är 96 procent fritidspolitiker, i regionerna 93. Den förkrossande majoriteten av politikerna har alltså jobb eller studier vid sidan om för att försörja sig. Men givetvis får de ersättning, både yrkespolitiker och fritidspolitiker.  Är de ”vansinnigt överbetalda” utan att ”göra skäl för sin lön?” Vi börjar på toppen.

Vem tjänar mest?

Statsministern är ytterst ansvarig för företaget Svenska Staten med omsättning på drygt 1 300 miljarder kronor och cirka 290 000 anställda. Hans månadslön är 198 000 i månaden, vilket innebär en årslön på 2,4 miljoner. Martin Lundstedt, vd på Volvo, hade förra året en lön på 18 miljoner kronor. Vilken han kryddade med en bonus på 44 miljoner. Det innebär att han tjänade närmare 30 gånger mer än statsministern.

Den som väljer jobb som politiker för att bli rik har valt fel. Direktörerna för våra storbanker tvingas hanka sig fram på grundlöner som bara är drygt fyra gånger högre än statsministerns. En ledamot i riksdagen får 75 000 i månaden, motsvarande 900 00 per år.

Vad tjänar fritidspolitiker? Det varierar med kommunens storlek. Låt oss se på landets största, Stockholm. Där bor var tionde svensk. En vanlig ledamot i fullmäktige i huvudstaden får cirka 3 000 kronor i månaden samt 1 300 kronor per dag för varje heldag de utför uppdrag för kommunen och alltså inte kan arbeta och få betalt från sitt ordinarie jobb.

Antalet välbetalda politiker är försvinnande få.

Vad sysslar politiker med?

Vad gör politiker? Glassiga resor, fina middagar, sammanträden att sova sig igenom? Kanske inte. Mycket av vardagen i kommuner och regioner handlar om stora frågor utan klara politiska skiljelinjer. Ofta avgöranden av trist och alldaglig art, men tunga och viktiga för medborgaren. Och om att fördela resurser som alla invånare anser vara otillräckliga.

Som en ledamot i skolnämnden i en kommun i Norrland som inser att en skola i en by måste läggas ned, då byggnaden är undermålig. Att bygga nytt blir för dyrt, barnen måste åka skolbuss några mil. Väljarna rasar, ”ni skiter i våra barn”. Men pengarna räcker inte.

Eller tekniska nämnden i en kommun med många sommargäster som tvingas fatta beslut om en kostsam renovering av hela avloppsnätet. En tjänst ingen vill prata om, men som får samhället att stanna om den inte fungerar. Det handlar om höjda avgifter eller höjd skatt. Eller bådadera.

Ibland också psykiskt påfrestande – som att i socialnämnder bestämma om barn i dysfunktionella familjer ska omhändertas eller inte. Ofta beslut där bra alternativ saknas, allt handlar om att välja det minst dåliga.

Gör det bättre själv!

Så ser verkligheten ut. Därför är frågan till alla som vräker ut sig det jag skrev högst upp: okej, om allt är så dåligt, gör det bättre själv! Är du beredd att ta den arbetsbördan och ansvaret på dessa villkor? Svaret är nog ofta: ”äh, va faaan, inte jag…”

Det stora problemet är att ju mer hatade och baktalade politiker blir, desto färre vanliga, så kallade vettiga människor, är beredda att ta på sig uppdragen. Kvar blir karriärister och kanske knäppskallar. Sanningen är att ju mer vi föraktar politiker som grupp, desto fler politiker värda att förakta får vi.

Insikten innebär inte att vi ska sluta kritisera eller ställa krav på politiker. Det måste vi göra, de är tillsatta för att tjäna oss. Men vi måste respektera dem och deras arbete. Och vi måste utnyttja vår rätt att rösta. Samt ta chansen att själva utöva politisk makt om vi tycker att vi är så bra att vi klarar det bättre än andra.

Om inte, bör vi sänka tonen rejält. Det är inte lätt, för det är enkelt att gnälla och förakta. En genomgång av alla mina krönikor genom åren visar att jag hamnat där några gånger. Ingen är perfekt.

The post Avskyr du politiker? Bli då en själv! first appeared on Opulens.

POLITIK. Lars Thulin konstaterar att det finns många och osunda band och lojaliteter mellan politik och näringsliv. ”Det är en del av vår tids kostsammaste brott ‒ rånet av vår gemensamma välfärd,” skriver han.

Nyliberalismen och den barnsliga övertron på att den heliga Marknaden ensam ska leda oss in i paradiset, krackelerar i ökande takt. En majoritet av svenskarna har insett detta. Men systemet bevakas äggsjukt och hålls under armarna av politiker som inte lyssnar på sina väljare utan sitter i knäet på smarta företrädare för just Marknaden. Att leka Marknad har blivit huvudsaken. Om systemet fungerar eller inte är en ovidkommande bisak.

Två regler

Dessa makthavare tycks anse att det bara finns två regler att hålla sig till när det gäller driften av livsviktig infrastruktur:

1. Marknaden har rätt.
2. Skulle Marknaden inte ha rätt, se punkt 1.

Hittills har kritiken mot marknadstänkandet avfärdats som socialism och tjafs från bakåtsträvare som drömmer om ett DDR-samhälle. Men försvaret har blivit irrelevant när underkännandet kommer från marknaden själv.

Tre exempel

Låt mig ta tre exempel.

Det första är när miljardären och entreprenören Roger Akelius ville köpa en stor aktiepost i skolkoncernen Academedia. Han gjorde då det mest förbjudna. Det som gav delar av friskolevärlden förlamande dödsångest. Och fick säljaren att dra tillbaka sitt erbjudande.

För Akelius hade antytt att skolpengen, som är våra skatter, uteslutande skulle gå till eleverna. Inte till aktieutdelning. Barn före vinst. Bara tanken på det innebar en jordbävning på 9,0 på Richterskalan i friskolornas styrelserum.

Det andra var när rektorn för Marknadens högborg, Handelshögskolan i Stockholm, sågade vårt friskolesystem. Denne modige man, Lars Strannegård, underkände inte vårt världsunika skolsystem av ideologiska eller politiska skäl. Utan på marknadens egna villkor. Nämligen att det leder till fusk med betyg. Därmed misslyckas systemet, så att fel personer kommer in och tar plats på skolan. Denna logiska slutsats kunde för friskolesystemets vänner jämföras med tsunamin efter ett jordskalv på 9.0.

Det tredje är sveket mot järnvägen, där staten snärjt in sig i det som kallas NPM, New Public Management. NPM innebär att verksamhet ägd av det allmänna drivs som företag med vinstmaximering som enda mål.

I konceptet ingår alltid att privata bolag kommer in och tankar ut skattepengar. Ofta innebär NPM att verksamheten misslyckas med att uppnå ägarnas, alltså skattebetalarnas, krav.

Urspårad tågtrafik

Plötsligt skulle allt med tåg prissättas internt och statens mål var avkastning på kapital – inte en fungerande järnväg. Från början var allt ett statligt verk som hette Statens Järnvägar. Det hade två uppgifter: att producera bra trafik för kunderna samt att inte gå med förlust.

Nu har det delats upp i tre olika bolag som slåss och ofta motarbetar varandra för att bli bäst i klassen då det gäller att leverera en penningpåse till staten. SJ kör tågen, Trafikverket ska sköta spåren och Jernhusen hantera fastigheterna runt rälsen. Uppdelningen har lett till ineffektivitet, oklar ansvarsfördelning och kortsiktig jakt på ökade intäkter och minskade kostnader. Allt har spårat ur. Precis som med skolan är det svenska medborgare som står med Svarte Petter och får betala notan för fiaskot. Medan privata utförare kan skratta hela vägen till banken och tacka för våra skattepengar och biljettkostnader.

Enorma tidsförluster

I en bra serie i Dagens Nyheter om eländet tar en tuff SJ-chef, Monica Lingegård, frispråkigt bladet från munnen och underkänner helt hur politikerna sköter järnvägen.

Ett exempel är att Jernhusen sålde en del av spårområdet i Hagalund norr om Stockholm, till Solna Stad för bygget av den jättelika stadion och köpcentrumet Mall of Scandinavia.

På området ställdes tåg upp och servades för att sedan dras in till Centralstationen. I ett läge där tågåkandet ökat med 100 procent på 30 år, varnade de som kunde något om järnväg för detta. Och förklarade att om marken skulle säljas, så måste det som utförts där flytta många mil från huvudstaden då någon annan plats inte finns.  Det innebär enorma tidsförluster. Men Jernhusen stod fast. Försäljningen gav pengar till staten. Om tågtrafiken fungerade var underordnat. Likheten med det Akelius samt Handelshögskolan pekat på, är slående.

Skattebetalarna får stå för notan

Underhållet av järnvägen läggs på grund av NPM ut på anbud och den som begär minst får jobbet. Det har lett till att den snabbaste och bästa tekniken för utbyte av kontaktledningar inte får användas i anbuden. Eftersom alla aktörer som är med i budgivningen inte har tillgång till den och då antas det bli orättvist! Därför hyrs tekniken, som staten äger, ut till Norge!

Paradoxen är därmed att de som förespråkar marknadens välsignelse gång på gång underkänns av marknaden själv. När marknadsekonomin fungerar som den ska, leder den till optimalt utnyttjande av våra begränsade resurser.  Om den inte styrs, kidnappas den dock av dem som vill använda mekanismen för egen plånbok. Vilket inte är optimalt när skattebetalare står för notan.

Undermåliga lösningar

Varför håller politiker halsstarrigt fast vid sina undermåliga lösningar? Svaret är nog prestige samt att det finns många och osunda band och lojaliteter mellan politik och näringsliv. Det är en del av vår tids kostsammaste brott – rånet av vår gemensamma välfärd.

The post Så rånas vår välfärd ‒ gång på gång first appeared on Opulens.

MEDIEKRITIK. Valrörelsen har varit skrämmande dålig. Märkligt, då det den här gången fanns fler ödesfrågor än på länge. Då borde debatten bli bättre, mer saklig, mer tyngd av allvar. Istället tvärtom. Rena cirkusen och man var tacksam när det bara handlar om halvsanningar och inte hellögner.

Mest trist är att politikerna “kommer undan med det”. Precis som Trump länge gjorde. Måhända är det formatet på debatter som gör det. Eller samhällsklimatet. Sakliga och tjatiga frågor med krav på att förklara ges ingen plats. Politiker behöver nästan aldrig verifiera sina påståenden. Därmed ligger en del av skulden för den urspårade valdebatten på journalistkåren.

Vi som varit med en tid minns 1991 då populistpartiet Ny Demokrati hade skrivit sitt partiprogram. En av ledarna hette Bert Karlsson och hade blivit mångmiljonär på dansband. Den andra hette Ian Wachtmeister, greve och måttligt framgångsrik affärsman. Bert Karlsson kom till Aktuellt-studion fylld av sitt vanliga arroganta och skräniga självförtroende. Han skulle berätta om partiprogrammet. Där mötte han i direktsändning en vänlig och korrekt reporter, Olle Stenholm. Denne var unik, jämfört med dagens valbevakning. För han hade noga läst på, han var envis och han lät allt ta tid.

Han gick igenom programmet, i princip sida för sida, och pekade ut den ena stolligheten efter den andra. Inte bara åsikterna utan att allt var ologiskt och okunnigt. Stenholm krävde tydliga förklaringar. Vilket var omöjligt att ge då texten var ren populism, förmodligen skriven på några timmar av en halvtaskig reklambyrå.

Snart insåg tittarna två saker. Den första var att Bert Karlsson inte läst partiprogrammet. Det andra var att han snabbt, för han är ingen dumbom, insåg att han var helt körd. Han var inbjuden till sin egen avrättning och den skedde i direktsändning under bästa sändningstid i nationell tv. Aldrig har någon önskat ett strömavbrott i tv-huset så mycket som han gjorde då.

Stenholms metod var enkel och han behövde inte vara elak. Han hade läst på och han var envis på gränsen till tjatighet. Det räckte. Bert Karlsson kom inte undan. Men dit når inte dagens journalistik. 

Låt mig ta två tydliga exempel i nutid. Av en händelse figurerar KD-ledaren Ebba Busch i båda. Hon är inte vald avsiktligt. Men kanske oundvikligt.

Hon har byggt sin politiska karriär på att socialdemokraterna är ensamt ansvariga för krisen i vården. Otroligt, då vården styrs av 21 politiskt tillsatta regioner. Det står i mellanstadiets lärobok i samhällskunskap. Åtta av tio bor i regioner som helt eller delvis styrts av borgerliga partier. Det vet KD. Det vet journalisterna. Men hon får mala på. Lögnen ifrågasätts inte. Och upprepas en lögn tillräckligt ofta…

Men i Aktuellt nyligen när Cecilia Gralde ledde en debatt mellan Busch och socialminister Lena Hallengren, påpekade de två att KD och deras politiska vänner var ansvariga för huvuddelen av sjukvården i landet. Ebba är inte dum, hon är streetsmart. Hon lade huvudet på sned och försökte vara statsmannamässig. Med en röst en oktav lägre än normalt och de stora glänsande ögonen fokuserade i kameran sade hon allvarligt: Jo, vi har alla ett ansvar…

Varför i h-e kunde reportern då inte frågat: ändå har du i åratal sagt motsatsen? Trummat in en lögn gång på gång? Varför? Ingen sådan fråga. Busch kom undan med det. 

Och allt var självklart Magdalena Anderssons fel.

Samma med den nu nästan världsberömda falukorven. Alla gick i fällan. Ebba viftade med en falukorvsring i radio (!) och hävdade att den för ett år sedan kostade 24 kronor. Idag kostade den 40. Och allt var självklart Magdalena Anderssons fel. Debatten efteråt handlade om två saker. Dels vad en falukorv egentligen kostar. Alla hade olika prisuppgifter, från extrapris på Lidl till ordinarie pris på Ica Nära i Djursholm. Det betydde att båda priserna stämde. Sedan gick debatten över till snack om kötthalt.

Dels gråtmilda krönikor, Aftonbladet toppade den listan. Daniel Suhonens handlade om att han i sin fattiga ungdom sett sin mamma tvingas föda upp familjen på falukorv till extrapris. Bortskämda Ebba hade inte en aaaaaaning om hur vanligt folk hade det. Inte ett öga torrt.

Men vad Busch påstod var att samma typ av falukorv ökat från 24 till 40 kronor på ett år, alltså 70 procent. Påståendet var buslätt att kolla. Men ingen orkade göra det eller ens fatta den enda väsentliga frågan: talade KD-ledaren sanning?

Svaret fanns ett par knapptryckningar bort. Statistiska Centralbyråns prisundersökningar finns på nätet och visar att priset på charkprodukter har stigit med 9,8 procent på ett år. Ebba hävdade i nationell media 70 procent! Skandalen var att ingen journalist gick in på SCB:s sajt. Att göra ett scoop och sänka hela KD:s korvtaktik hade tagit tio minuter. Ett grovt tjänstefel av pressen.

Ebba kom undan igen. För när Sverige står för sina största utmaningar sedan andra världskriget handlade valdebatten om felaktiga priser på falukorv. Ett land får de politiker och den regering de förtjänar. Att Sverige har förtjänat så lite…

The post Journalisterna är ansvariga för den usla valrörelsen first appeared on Opulens.

BARNENS RÄTT. Illustratören och författaren Marit Törnqvists kärlek för barn tände hennes engagemang för de asylsökande ungdomarna som kom till Sverige 2015, men som efter långa asylprocesser tvingades fly vidare. På den internationella flyktingdagen installerar hon sitt konstverk Den stora saknaden, på Mynttorget i Stockholm, för att uppmärksamma situationen med minnestexter om de saknade.

Ditt konstverk, Den stora saknaden, kommer att installeras på Mynttorget i Stockholm den 20 juni, på den internationella flyktingdagen. Kan du berätta lite om verket?

– Det består av drygt 500 olika brädor med handskrivna minnestexter efter flyktingar som av olika anledningar har lämnat oss. De flesta är människor från Afghanistan som har kommit till Sverige 2015 och hamnat i en fälla av långa väntetider och rättsosäkra beslut som har orsakat ett enormt lidande. En del har blivit utvisade till kriget de flydde ifrån. Tusentals har flytt till andra europeiska länder efter avslag och en del, alldeles för många, har tagit sina liv. Jag har samlat texter från människor i hela Sverige som hade nära kontakt med de här personerna och som nu känner djup sorg och enorm oro över deras öden. De här 500 är en symbol för minst tio, kanske tjugo, gånger fler som har hamnat i de här fällorna.

Vad kan det stå på en bräda, exempelvis?

– Jag kan läsa några för dig, till exempel; Milat, din jacka hänger kvar i hallen. Nu gömmer du dig för talibanerna i Kabul. När ditt LMA-kort skulle förnyas blev du gripen och deporterad, kallad illegal. För mig är du alltid bara en människa.

– Käraste Latif, från fredagsmyset i soffan till ensamheten i tältet. Efter fem år i Sverige och avslag som barn tvingades du våren 2019 fly vidare. Saknaden gör ont, barnen frågar efter dig, vad kan jag svara?

– Du tvingades lämna Sverige efter maj 2018, efter 1053 dagar på gatan fick du äntligen uppehållstillstånd i Frankrike, våldtagen, knivhotad, utan skydd och pengar. Men du gav inte upp, kämpade för rätten att leva utan krig.

Hur har du kommit i kontakt med alla dem personer som har skrivit?

– Det började med att jag själv skrev texter när jag hade förlorat i princip alla de flyktingvänner jag hade kontakt med här i Sverige. Efter att ha varit otroligt nära dem under fem-sex år var de tvungna att fly vidare. En del hade bott eller gömt sig hos mig och jag hade sett allt, inklusive självmordsförsök. Det finns flera texter som handlar om killar jag själv hade hemma, som var extremt dödshotade men inte fick skydd i Sverige. Jag hade inte förväntat mig att det var så illa. Efter fem år av en kamp som bestod av att skriva insändare, brev till politiker, starta aktionsgrupper och demonstrationer utan att någonting hjälpte, gick jag tillbaka till min konst. Men under de här åren lärde jag känna en massa människor som befann sig i samma sits och vi hjälptes åt.

Hur ser situationen ut som du främst vill uppmärksamma med ditt verk?

– Jag tror att det är migrationsverkets bedömning, rättsosäkerheten, det jag ser som kärnan i hela problemet. Många som har kommit till Sverige är av etniciteten hazara, en otroligt utsatt grupp i Afghanistan som mördas av talibaner, det sker etnisk rensning. Jag har läst väldigt många avslag, beslut och domar och jag var chockad. I princip kunde de ge avslag till alla och jag tror det var ett politiskt val. De har offrat otroligt många människor som faktiskt välkomnades 2015, som kom till familjer som verkligen ville ta hand om dem, som började i skolan och blev en del av våra liv.

– Faktum är att tusentals har flytt och fått asyl i andra länder, till och med i länder där det är svårt att få det. Migrationsverket tyckte att deras berättelser inte var trovärdiga, men jag och alla andra som försökte stötta den här gruppen såg deras lidande på nära håll och hörde deras flyktberättelser gång på gång. Vi visste att de talade sanning. Det är extremt svårt att berätta om dessa trauman, våldtäkter och familjer som har dödats, att då inte bli trodd ger ett obeskrivligt lidande.

Vad hoppas du att din konst kan bidra med här?

– Jag och de 150 personer som lämnat texterna skapade någonting tillsammans som vi alla behövde, ett monument för de vi saknar. Vi känner oss oberoende av alla politiker och myndigheter, de kan inte ta ifrån oss det här på något sätt. Ett konstverk kan ibland konfrontera och drabba människor på ett annat sätt än debattartiklar och insändare. Jag hoppas att människor som inte har en aning om det som har skett börjar undra. Det handlar ju trots allt om en ’Afghanutlämning’ som har tystnats ner.

– Det är fantastiskt att Jan Eliasson är så tagen av det här och vill inviga. Sedan har jag fått en rad fina talare med mig som är väldigt insatta på olika sätt. Vi har bjudit in alla från riksdagen utom SD.

Du har varit engagerad på flera sätt och tagit initiativet till workshops på flyktingboenden, sett till att 30 000 bilderböcker på arabiska delades ut till syriska flyktingbarn och att antologin En bok till dig gavs ut på arabiska som välkomstpresent i Holland. Vad är det som får dig att engagera dig?

– Det började 2014-15 då jag, som alla, såg de här bilderna på överfulla båtar och folkmassorna som var på väg mot Europa. Jag minns väldigt väl bilderna på små barn som sprang för sina liv, på staketen med elektriska stängsel och taggtråd runt Europa, människor som försökte pressa sina barn över, under eller mellan dem för att komma i säkerhet. Det var så konfronterande för mig, jag ville bara gå till närmsta asylboende och be om ursäkt för staketen. Jag började teckna med barnen på ett boende i närheten av där jag bor för jag ville visa dem att de också hade rätt att vara barn här.

– Så det började med barnen, jag är ju ändå en barnboksmänniska, och att jag inte klarade av att se när de sprang för sina liv och sedan stötte på ett staket. Det tyckte jag var helt förfärligt och det tycker jag fortfarande.

Read with me är ett annat projekt du är involverad i som tillgängliggör böcker för utsatta barn i Iran, bland annat många afghanska flyktingbarn, och workshops med gatubarn. På vilket tror du att just böcker och läsning kan ha för betydelse för barnen?

– En bok är mycket mer än utbildning och en upplevelse. Genom att läsa med de här barnen så visar man dem en värld som är mycket större än deras egen. Böckerna som delas ut kan handla om mod, hopp, ensamhet, utsatthet, kärlek, teman som de kan känna igen sig i. Till exempel Astrid Lindgrens bok Sunnanäng, som jag har illustrerat, har kommit ut i Iran och är väldigt populär inom projektet. Boken handlar om två extremt utsatta barn som hamnar i ett sorts paradis, och det kan ge de här barnen hopp och kraft. För barn som är utsatta är läsning att bredda sin blick, drömma och få försvinna in i en berättelse.

Den här kärleken för barn är något som du och Astrid Lindgren delar. Du har ju illustrerat flera av hennes böcker och designat Sagotåget och Villa Villekulla på Junibacken. Vad har hennes berättelser betytt för dig och inspirerat dig i ditt skapande?

– Det jag tycker är fantastiskt med hennes berättelser är att hon pratar om allt med barnen. Hon är en ärlig och modig författare som inte bara berättar om den underbara lekfulla barnvärlden men även vågar skriva om mörka sidor av livet. I Madicken är grannen alkoholist och finns ett krig i bakgrunden, i Emil ser man fattighjonens öde. Jag tror att de berättelserna blir väldigt starka för barn just för att de ger en idyll inom en värld som är realistisk och på riktigt, den är inte sockersöt. Det är nog också kärnan till att jag gillar att prata öppet med barn, och med alla, om hur det är och inte dölja det svåra. Det modiga i att visa hela världen för barnen är någonting återkommande som jag inspirerats av när jag har gjort mina bilder.

Du utbildade dig på Konstakademin i Amsterdam, Gerrit Rietveld Academie, där du idag bor och arbetar. Hur kom det sig att du valde att bli just illustratör, och sedan även författare, och till just barnböcker?

– Dels gillar jag att berätta och jag gillar ord och bild ihop. Det kan vara så att jag helt enkelt har ett sätt att berätta som är tillgängligt för barn. Jag har också gjort flera böcker som många vuxna läser, till exempel Flickan som försvann och Den lyckliga ön. De är så enkelt skrivna att ett barn förstår dem men en vuxen kan känna igen även andra saker i texten. Ofta gör jag böcker med olika djup, min senaste kom ut i april i Holland och heter Sköldpadda och jag. Jag har också väldigt lätt för att få kontakt med barn och där kan jag känna igen det som Astrid hade, att jag dras till barn.

Vad pågår annars i ditt liv just nu?

– Jag ska snart börja med en ny barnbilderbok, den kommer att handla om ett stort tema som jag har tänkt på under flera år. Under den här tiden har jag samtidigt hållit på med Read with me och är mentor för sex illustratörer från Iran som skapar bilderböcker. Jag håller även på att utveckla antologin på arabiska så att den ska kunna delas ut på sex olika språk till alla som söker asyl i Holland. Jag vill att alla barn får direkt tillgång till vår barnlitteratur när de kommer fram.

– I september fick jag ett stort internationellt pris i Moskva som handlar om läsfrämjande, det största i världen faktiskt, så jag var där och tog emot priset. Det har haft till följd att jag har föreläst ganska mycket i Belgien och Holland under våren, dels om betydelsen av böcker för barn. Jag ska också utveckla vad jag mer vill göra mer med Den stora saknaden. Det är mycket på gång samtidigt i den här lilla stugan i skogen!

Vilka är dina förväntningar inför den 20e?

– Dels ser jag fram emot att träffa alla talare och få till ett möte mellan dem och alla som har skrivit texter. Bara att få träffa dem gör den dagen till lyckad för mig. Riksdagsledamöter möter personer som har gömt flyktingar och lider med dem, och jag känner att Sverige får konfronteras med det de tror att de är, det ’humana’ landet. Jag vill utmana den bilden. Jag har också bjudit dit migrationsverket och hoppas att de vågar komma och titta, beslutsfattare som kanske tycker det här är obehagligt.

– Men dagarna efter, när det är betydligt lugnare, hoppas jag att människor stannar till och börjar ställa frågor. Jag hoppas att jag öppnar ögon, det är naturligtvis det jag vill. Som konstnär är ju det viktigaste.

The post Helgporträttet: “Det började med barnen” first appeared on Opulens.

UTFRÅGNING. Anders Holmberg fortsätter att fråga ut partiledare i “30 minuter”. Den nya säsongen drar i gång i januari – och markerar starten för SVT:s bevakning av valrörelsen.

Anders Holmberg, en profilerad gäst och 30 minuters djupdykning. Det har varit det vinnande konceptet för intervjuprogrammet som inte räds dålig stämning. Nu är det klart att det blir en fortsättning med start den 19 januari.

På gästlistan står de åtta partiledarna, som en i taget ska bli utfrågade av Anders Holmberg.

– De känns väldigt taggade och sugna på att gå in i valrörelsen så det har varit lätt att få med dem, säger han till TT.

Hittar “skaven”

Innehållet i “30 minuter” kommer att kretsa kring politiken som partierna går till val på. Heta frågor lär bli kriminaliteten, klimatet, jobbskapande och integration.

Den största utmaningen för Anders Holmberg och hans redaktion, som också består av Moa Golster och Lars Eisjö, blir att hitta ämnen och frågeställningar som är tillräckligt spännande för den breda allmänheten.

– Det finns nästan alltid något att borra i när det gäller toppolitiker. Men att hitta fram till de där “skaven”, det där dilemmat, och sedan åskådliggöra det så att det blir begripligt, det är det svåraste och något som vi fortfarande kämpar med.

“Trygg med henne”

Eventuellt oväntade utspel är dock inget som stressar. Med 25 års erfarenhet av att programleda i direktsändning är Anders Holmberg väl förberedd för det mesta som kan hända. Debaclet mellan Per Bolund (MP) och Jimmie Åkesson (SD) i den senaste partiledardebatten beskriver Anders Holmberg som “spännande och inte helt oväntat”.

Han kreddar också sin parhäst i debatten, Camilla Kvartoft.

– Vi har känt varandra i 30 år och hon är en av de vassaste och smartaste personer jag känner, som jag lär mig mycket av. Jag känner mig alltid trygg med henne.

“Frågar tills jag fått svar”

Men Anders Holmberg konstaterar att det är en föränderlig materia han arbetar med och att man hela tiden kan göra nya misstag.

– Man kan förbereda sig hur mycket som helst – man har gjort sin läxa, har bra frågor och sen så kommer man till studion och då upptäcker man att oj, här är en person som vill något helt annat än vad jag vill med den här intervjun. Det kan vara överraskande och frustrerande och lärorikt.

TT: Politiker har ofta väl inrepeterade svar och egna agendor, hur förhåller du dig till det?

– Jag vet inte, jag funderar inte så mycket på det. Mitt mål är att vara så lyssnande som möjligt så att jag märker om jag har fått svar på frågan jag ställde eller inte. Jag frågar tills jag har fått svar.

TT: Tröttnar du aldrig på att intervjua politiker?

– Det gör jag faktiskt inte, jag tycker själv att det är lite förvånande. Man skulle ju kunna bli en sådan som tjänar massor av pengar på att lära politiker hur de ska bemöta journalister. Men jag tröttnar inte, jag tycker att det är lika roligt varje gång.

Miranda Sigander/TT

The post Partiledarna ska grillas i “30 minuter” first appeared on Opulens.

JÄMSTÄLLDHET. Att påstå att kvinnor inom politiken aldrig väljs efter kompetens är både en osanning och nedvärderande, menar Lars Thulin.

Jakten på en socialdemokratisk ledare är igång och därmed jakten på en ny statsminister. Genusfrågan har dominerat. En enkel sammanfattning av diskussionen är att givetvis ska könet inte ha en avgörande roll, men det är f-n i mig dags för en kvinna!

Det är lätt att instämma – visst är det på tiden. Resonemanget bottnar i den eviga ”sanningen” att kvinnor diskrimineras, motarbetas och glöms bort av gubbmaffian när viktiga tjänster tillsätts. Så även inom politiken och att det är därför som Sverige aldrig haft en kvinnlig statsminister.

I en debattartikel i Aftonbladet nyligen slår ett par S-kvinnor fast att när det gäller tidigare statsministrar och möjliga kvinnliga kandidater ”[har ingen kvinna] bedömts utifrån kompetens före kön. Kön borde inte spela någon roll, men det gör det.”

Är det så? Tillåts inte kvinnor nå de högsta posterna? Om vi vill bevisa att kön och inte kompetens avgör så krävs genomgång av varje politisk församling och en total bedömning och värdering av allas CV:n. En rättvis sådan genomgång blir en gigantisk och närmast omöjlig uppgift. Fast självklart finns det unken genuskultur på sina håll. Men tittar vi på kvantitet visar det sig att 43 procent av landets politiker är kvinnor.

I genusdebatten brukar fördelningen 60-40 mellan könen anses vara okej. Skälet är att matematisk rättvisa med 50-50 är svår att uppnå och kan paradoxalt nog innebära att könet betyder allt. Det vi vill undvika. För om man vill få absolut rättvisa måste de sist invalda bara nomineras med könet som kriterium.

Hur är det på de högsta positionerna? Finns glastaket som stoppar och diskriminerar kvinnor?

Tre av dessa fyra positioner innehas idag av kvinnor.

I riksdagen är 44 procent kvinnor. Av nio partiledare är fem kvinnor. Om Magdalena Andersson får jobbet blir det 6-3. I regeringen är 51 procent kvinnor. Olika poster har dock olika tyngd. Betyder det att kvinnor fått de mindre prestigefyllda departementen? Nja, länge bedömdes tre ministrar som så fina och viktiga att bara de hade rätt att bli kallade Ers Excellens. Det var stats- finans- och utrikesministern. Inom socialdemokratin anses också socialminister som en mycket tung post, då området är viktigt för partiets profil. Tre av dessa fyra positioner innehas idag av kvinnor: Magdalena Andersson, Ann Linde, Lena Hallengren.

I de tre största kommunerna i Sverige är kvinnor kommunstyrelsens ordförande: Anna König Jerlmyr i Stockholm; Anneli Rhedin i Göteborg; Katrin Stjernfeldt Jammeh i Malmö. Ledande oppositionsrådet i Stockholm heter Karin Wanngård.

Region Stockholm är största regionen i landet och den politiska församling som efter riksdagen har största budgeten, över 110 miljarder kronor. Mäktigaste posten, finansregionråd, innehas av Irene Svenonius. Viktigaste bland de övriga råden är den som har hand om sjukvården. Hon heter Anna Starbrink. Fullmäktige i regionen har 149 ledamöter. 74 är kvinnor, matematisk jämställdhet.

Så att kvinnor regelmässigt stoppas och motarbetas inom politiken är osanning. Att ingen nått den högsta posten, statsminister, är märkligt, en anomali. Särskilt när alla övriga statsministrar i Norden nu är kvinnor! Men att Sverige, som legat långt fram i jämställdhet, skulle byggt ett glastak just på denna post är inte troligt.

Vi har haft tre verkliga kandidater. Anna Kinberg Batra, men partiet gav henne inte chansen som partiledare i ett riksdagsval. Mona Sahlin fick dock det, men förlorade klart i valet. Då är det inte ovanligt att ledaren byts ut, oavsett kön. Mest självskriven prinsessa var Anna Lindh. En galnings kniv stoppade hennes karriär.

Nu är det hundra år sedan envisa och modiga svenska kvinnor fick igenom kravet att få rösta. Ingen av dem kunde nog drömma om att deras efterkommande systrar på tio decennier skulle nå så långt som de gjort. Förändringen är självklart underbar, rättvis och helt nödvändig.

Det märkliga är att jag i princip aldrig hört dagens feminister säga att de är stolta över detta, att de framhävt att en skicklig kvinnorörelse lyckats så bra. För så är det ju, även om det finns en del kvar att göra. Fast de pekar enbart på kvarvarande och nyupptäckta orättvisor.

Varför vill de inte skryta med sina framgångar? Min teori är att om det sker, då tyder det på att kvinnor inte alltid och regelmässigt är förtryckta och ständigt missgynnade. Därmed hotas den ”sanning” som mödosamt byggts upp under många år. En ”sanning” det är bekvämt att behålla. För inget värmer så skönt som en tjock och mjuk offerkofta.

Fast visst finns märkliga fall av icke jämställdhet kvar. En är statliga Jämställdhetsmyndigheten som ska främja jämställdhet mellan könen. Myndigheten har en ledningsgrupp på tio personer. Nio av dem är kvinnor.

Så gärna en kvinnlig statsminister. Men att påstå att kvinnor aldrig väljs efter kompetens, som S-kvinnorna anser, är grovt kränkande och nedvärderande. Främst mot alla de duktiga och kompetenta kvinnliga politiker Sverige har. Vi bör inte kränka dem på grund av deras kön.

Och kära Jämställdhetsmyndighet, behövs inte fler män i arbetet för jämställdhet?

The post Kvinnor är inte missgynnade i politiken first appeared on Opulens.

KLOKSKAP. Jag kommer inte att sakna Dan Eliasson om han tvingas avgå, men däremot kommer jag att minnas Rolf Aggestams klokskap, skriver Bo Bjelvehammar, i en krönika där olika livshållningar ställs mot varandra.

I juletider kommer det bud och hälsningar från överraskande håll: från Mika och Sofie i Rävlanda, liksom från Judit Sanchez i Valencia. Tänk det har redan gått ett år sedan vi hörde av varandra senast. Alla har det bra. Vi delar en verklighet av oro, saknad och ovisshet. Det märkliga är att detta, det osäkra, ger en trygghet, en form av gemenskap och samhörighet. Och vi tror på något annorlunda, bättre och ljusare. Och vi håller oss, efter bästa förmågor, till inskränkningar och restriktioner. Vi får försaka och göra uppoffringar, leva med saknader och isolering.

Några bud är dystra, som detta med den store poeten och översättaren Rolf Aggestams död. Han blev 79 år.  Aggestam skrev ett tiotal diktsamlingar och en roman och i dagarna kommer en postum samling poesi.

I hans dikter finns det alltid saker att lära. För att kunna se det lilla och det som vi ofta går förbi gäller det att skärpa uppmärksamheten. Det finns alltid anledning att stanna upp, tänka efter och vidga seendet. Ta på den rutiga arbetarskjortan, snickra och skruva på reflektionen, se bilder tydligare. Ta på blåstället och arbeta på att se bättre, att även se våra medmänniskor, de som finns i utmarkerna, i marginalen. Alla har någonting att bidra med, alla har sina egna berättelser.

Vi måste även tänka på vårt förhållningssätt till andra, och till de satser, som har formulerats, som vi ska rätta oss efter; vi måste följa rösade leder, iaktta riktpunkter och landmärken. Inte gå vilse, alltför ofta, utan ty oss till och lyssna till den inre kompassen. Rolf Aggestams poesi kan lära oss allt detta, att vi ska visa både en lojalitet och en solidaritet mot varandra, särskilt i svåra och utsatta tider. Särskilt då.

Det gäller alla – inte minst en generaldirektör för ett statligt verk som handhar svåra frågor, en riksdagsledamot och ett regionråd som är satt att sköta sjukvården. Ett bristande omdöme och en avsaknad av tankeverksamhet i en fråga, gäller självklart även andra frågors handhavande och beslut. Det är nyttigt även för dessa människor att inte bara följa det regelverk som sätts upp, utan även visa på att det finns ett samband mellan beslut och handlingar.

När det gäller Dan Eliasson har han redan förbrukat sitt förtroendekapital, särskilt som han nu har avverkat sitt fjärde ämbetsverk och inte har någon rimlig förklaring till sitt handlande, ingen godtagbar förklaring. Allt är omdömeslöst. Förtroendet är förbrukat och tilltron har ett minusvärde. Även regionrådet borde avgå och riksdagsmannen kan skämmas inför alla.

Jag kommer inte att sakna Dan Eliasson om han tvingas avgå, men däremot kommer jag att minnas Rolf Aggestams klokskap.

The post Tankar inför trettonhelgen first appeared on Opulens.

DEBUTANT. Med romanen Rättvisans högre syfte debuterar Andreas Eriksson i april. Vladan Lausevic har intervjuat honom. Det blir ett samtal som kretsar kring Göteborg.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Med sin första roman Rättvisans högre syfte (Visto Förlag) som handlar om politik och brott debuterar Andreas Eriksson i början av april. Ett centralt motiv i boken är skildringen av födelsestaden Göteborg där handlingen utspelar sig.

Vem är Andreas Eriksson?

— Jag är egentligen en vanlig arbetargrabb från Göteborgs ”baksidas framsida” som råkade födas in i en intressant samtid som jag vill skildra. Jag brukar definiera mig som en skribent och debattör samt håller mig borta från ordet författare. Eftersom jag tycker att människor som presenterar sig som författare ofta gör det då man säljer dåligt och vill kränga böcker. Brukar även kalla mig ”göteborgare i exil”. Idag träffar jag även en annan tidning och då kommer jag säkert att berätta en annan historia om vem jag är. Jag är mångfacetterad och har rätt ambulerande personlighet.

Hur uppstod tanken att skriva en politisk thriller?

— Jag har alltid velat skildra Göteborg. Det var också så att jag ville skriva om att alla politiker inte är välvilliga människor utan att de flesta är maktfullkomliga. Om att Göteborg som en industristad på dekis producerar sådana människor som är nihilistiska och hänsynslösa. Det blev den naturliga vägen att berätta de två historierna parallellt och de miljöerna som har format mig. Baksidan av den kulturella eliten och den politiska miljön.

— Sommaren 2016 stod jag i Almedalen och drack rosévin och tänkte: ”är det detta man gör som politiker?”  Det kändes som trams. Titeln Rättvisans högre syfte är hämtad från en dialog från två karaktärer och speglar lärdomen om att vägen till helvetet är kantad av goda intentioner. Rättvisan har ofta ett högre syfte bland politiker. Moralen är inget självändamål utan ett redskap.

Hur känner du att Göteborgs har förändrats sedan din barndom? Vad är bättre respektive sämre jämfört med tidigare?

— Göteborg är som en person som när tåget ska gå inte ens har kommit till stationen. Och när tåget har börjat rulla så hoppar han på i sista stund! Göteborg har alltid en förmåga att överleva och kommer alltid igen och har utvecklats till en fantastiskt bra stad på många sätt. Det kanske beror på att Göteborg som en sunkig industristad har tvingats producera mycket kultur.

— En liknelse, som är lite långsökt, är kritiken emot ekonomen John Maynard Keynes. Hans idéer är, enligt kritikerna, fel för att han anser att ekonomisk stimulans skulle fungera som att ett krig stimulerar ekonomin. Trasiga fönsterrutor får glasblåsaren att producera glas. Lite så är det med Göteborg. Kaoset tvingar fram bra kultur. Det är tydligt att gamla industristäder som Göteborg, Manchester, Liverpool gör det.

Göteborg har delvis blivit mer sargat, nedgånget och konfliktfyllt men samtidigt har man uppnått ett större kulturellt, och delvis ekonomiskt, välstånd idag. Göteborg är jämfört med Stockholm mer av en anglosaxisk stad. Det märks överallt. Arkitekturmässigt och kulturellt ser det annorlunda ut. Kroglivet i Göteborg definierar staden otroligt mycket. Och så även kulturen och det dekadenta levernet.

Om du skulle vara Göteborgs kommunalråd under en vecka, vilka beslut skulle du genomdriva?

— Jag hade nog förtätat staden eftersom Göteborg är en väldigt glest byggd stad. Och så hade jag genomfört bygge av linbanor och monorails överallt samt bundit samman Hisingen med fastlandet. Jag hade också gett alla krogar serveringstillstånd dygnet runt för alltid så att man kan ha öppet konstant.

— Vidare så hade jag rivit förorterna och låtit människor bo inne i staden istället. Hammarkullen hade kunnat bli ett museum. Jan Jörmark (han har skrivit flera böcker om internationell företagsamhet och globalisering) hade fått ta över som kommunalråd sen. Man ska komma ihåg att Göteborg är en mycket mer segregerad stad än Stockholm eftersom förorterna ligger längre bort sett till pendelavstånd i tid. Det tar lika lång tid att åka ut från centrala Göteborg till en förort som Biskopsgården som det gör att åka från Göteborg till Varberg eller Trollhättan.

— Sist men inte minst hade jag förändrat det där stadshuset. Mest på grund av korruptionen som skadat Göteborg så ofantligt mycket. Ingen verkar få bukt på det där. Både den styrande majoriteten och oppositionen i Göteborg är en del av problemet. Det är upp till Alliansen att göra sitt nu, men jag tror det inte innan jag ser det.

Hur ser dina framtidsplaner ut? Vad gör du om fem år?

— Jag har förhoppningen att kunna vara stolt över att ha gjort den här intervjun. Min ambition är att i fortsättningen bara skriva om Göteborg i form av längre texter. Min roman är bara en aptitretare för vad som komma skall. Om fem år har jag kommit på fötter ännu mer. Under de senaste åren har det varit stormigt.

— Jag har till och med tvingats att bo på Göteborgs centralstation i ett par dagar. Det känns bra att ha en egen nyproducerad trea och en bok publicerad. Jag fortsätter på det här spåret och hoppas att inte behöva be fler människor om soffplatser. Dessutom hoppas jag att hålla mitt löfte om att vara relativt nykter. Missuppfatta mig inte, jag super fortfarande mycket även om det inte är som förr.

The post Intervju: “Jag har en ambulerande personlighet” first appeared on Opulens.

SPRÅKLÅDAN. Pratar politiker annorlunda nu än de gjorde förr i tiden? / Johan.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Hej! Ja det gör dom. Så kort kunde jag svarat på din korta fråga. Men om jag får tolka det som att du menar inom rimlig överskådlig tid, en generation eller mansålder på sin höjd, så kan vi se att det blivit kortare meningar, snabbare och mer slagkraftigt.

Kort sagt hade en brummande, långsam och introvert piprökare som Thorbjörn Fälldin inte kunnat göra sig gällande i dagens snabba hårda debattklimat. Synd kan man tycka.

Vi kan se att Stefan Löfven på sätt och vis i senaste valet försökte vända denna trend genom att i ett forum som Instagram — så förknippat med ett direkt snabbt tilltal — skriva uppseendeväckande långa texter till sina foton.

Själv ser jag den tydligaste utvecklingen hos Moderaterna som på den verkligt mörkblåa tiden hade ett närmast antagonistiskt och drygt förhållande till journalister.Jag måste erkänna att även som vänsterpartist kunde jag känna en slags masochistisk njutning över att Gösta Bohman och sedermera Carl Bildt ibland faktiskt inte svarade på frågan utan kom med motfrågor och syrlig kritik mot journalisterna.

Donald Trump har dragit denna attityd över all anständighets gräns förvisso, men i det svenska politiska landskapet är det mer och mer ovanligt. Ett annat nytt fenomen jag ser är att politiker egentligen inte svarar på frågan utan bara drar i gång sin inre bandspelare och rapar upp paroller och mediaanpassade klyschor, som om frågan mest var en trigger för att veva partiprogrammet. I detta förfarande är Ebba Busch Thor guldmedaljör.

Alla artiklar av Jesper Nordström

The post Förändrat tilltal i politiken first appeared on Opulens.

POLITIKERBIOGRAFIN. “Dagens osäkra politiska klimat driver fram ett begär efter politiska biografier, berättelser där den röriga, oroande och cyniska politiken görs enkel och hanterbar.” Inför valet har Erik Cardelús tidigare skrivit om Annie Lööfs och Gustav Fridolins biografier. Nu har han läst en nyutkommen bok om hela genren.

Älska eller älskas – Makt och känslor i politiska biografier
Av Margaretha Fahlgren och Birgitta Wistrand
Apell förlag

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

I en samtid med allt osäkrare och oroligare konturer seglar biografierna upp som en genre att klamra sig fast vid. En livboj eller snuttefilt när det kränger och svänger i båten på stormiga hav.

I boken Självskrivna män från 2015 menar litteraturvetaren Anders Johansson att trenden med bästsäljande manliga biografier – Zlatan, Lars Norén, Knausgård, Persbrandt med flera – hämtar näring ur ett dialektiskt förhållande. I tider av självtvivel, maktlöshet och subjektsupplösning uppstår alltså behov av att konsumera sammanhängande och begripliga berättelser om andras liv. Gärna om män som står på piedestal, i ett medial vinddrag eller på annat sätt sticker ut.

Vänder vi resonemanget mot den politiska sfären, ser vi att dagens osäkra politiska klimat driver fram ett begär efter politiska biografier, berättelser där den röriga, oroande och cyniska politiken görs enkel och hanterbar. En enskild politiker kliver fram, rakt och tydligt, och redogör för sina göranden och låtanden. Säger som det är, fast inte helt.

I den nyutkomna boken Älska eller älskas: Makt och känslor i politiska biografier bekräftas denna tes. Här slås fast att den politiska biografin är en genre på stark uppgång, inte minst med män som huvudrollsinnehavare. En andra tes gör gällande att de politiska biografierna hämtar sin näring ur känsla snarare än förnuft. Det gäller att bli älskad som politiker. Älskad hela vägen till valurnan.

I boken analyseras ett flertal politiska biografier från de första kvinnliga riksdagsledamöterna Kerstin Hesselgren och Bertha Wellin till Gudrun Schyman och Fredrik Reinfeldt. Urvalet lyckas dock inte författarna, litteraturvetarna Margareta Fahlgren och Birgitta Wistrand, göra riktigt begripligt.

Det finns även en viss tematisk brokighet, där framställningen löper från känslornas inflytande i den politiska biografin vidare till kvinnor och män i politiken för att sedan utmynna i en nutidsbild där författarna intervjuar några av dagens mest medialt framträdande politiker, som Hanif Bali, Gudrun Schyman och Cecilia Wikström.

Makten är alltså manligt kodad, vilket också visar sig i den politiska biografin. Här möter vi en tes som tuggas och idisslas ordentligt, liksom att kvinnor är underordnade och i underläge. Inte minst betonas den starka homosocialitetet som råder inom socialdemokratin, med dess ständiga parad av män på de högsta posterna.

Samtidigt porträtteras och analyseras flera kvinnor inom politiken via deras biografier. Naturligtvis är den tidigare så medietillvända Mona Sahlin med. Uppgång och fall görs sig väl i biografier, en enkel och uråldrig dramaturgi som det bara är att ösa ur.

Mycket utrymme ägnas också åt socialdemokraten Margot Wallström och centerpartisten Maud Olofsson, två kvinnor från Västerbotten med enkla familjebakgrunder och nästintill obefintliga högskoleutbildningar, men som ändå lyckats. Gemensamt hos dem är en tidig politisk debut, redan som fjortonåringar. För Maud kan familjekontakterna med Fälldin säkert ha spelat in och puffat på karriären. Hursomhelst kom både Olofsson och Wahlström sent ut som feminister, först då de nått karriärens topp. Med andra ord: först göra karriär, sedan vara genusbråkig. Strategi är politikens förnamn.

Sannolikt handlar det även om en generationsfråga: att feminismen inte var lika brett accepterad under 70- och 80-talen då Olofsson och Wahlström gjorde karriär. Yngre kvinnliga politiker idag – som Birgitta Ohlsson och Annie Lööf – lär nog haft det lättare. Gemensamt för Olofsson och Wahlström är att de haft en partner som backat upp dem och tagit ansvar för hemmet, en självklarhet för alla de män som passerat genom den politiska karriärens portar tidigare.

En annan politisk gestalt som frontar är Gösta Boman, partiledare för Moderaterna under perioden 1970-81 och innehavare av flera ministerposter. Ofta kantig och kolerisk, men också kunnig och skarp. Alltså ingen vanlig konsensus- och kompromisspolitiker som är så vanlig i vår mellanmjölkiga politiska kultur. Både med penna och röst gick Bohman hårt åt sina motståndare, både inom Moderaterna och utanför. Titeln på hans biografi – Så var det – bär syn för sägnen; sanningen tyckte han sig äga och backade gjorde han sällan.

Inte heller var Bohman så speciellt modern i sin kvinnosyn eller för att låna ord, ”Gösta Bohman var en man av sin tid, det vill säga politiskt arbete beskrivs av honom som en självklar manlig domän”. Många sidor ägnas åt Bohman, oförklarligt många med tanke på att mer sentida moderata ledare som Adelsohn, Lundgren och Bildt knappt syns. Bara Reinfeldt fördjupas, men då ganska tamt och översiktligt.

Avpolleteringen av Anna Kinberg Batra nämns knappt heller, en händelse som enligt många bedömare är ett praktexempel på den bärande tesen i boken – att kvinnor vistas i politiken på mäns villkor. Kvinnlig solidaritet på sparlåga här, alltså.

Riktigt hårt slås det mot Birger Schlaug och hans biografi, där den kände miljöpartistens jag ”fortfarande klampar runt i stereotypa föreställningar om manligt och kvinnligt”. Även den satir som riktats mot Schlaug tas upp utförligt, liksom att ”hans lyriska stil är så schablonartad att den blir parodisk. Varför den numera avgångne och perifere Schlaug får så mycket däng, är svårt att förstå. Sannolikt är han inte ensam om att hyckla samt utmåla sig själv som en attraktiv man och politiker. Sannolikt finns också andra – idag mer inflytelserika politiker, med unken och självgod kvinnosyn – som kanske skulle behöva granskas hårdare.

I samma anda hamnar Per Gahrton under lupp, men även Håkan Juholt som snarare beskrivs som en misslyckad politiker än en mansgris. Rent generellt verkar författarna inte ha så mycket till övers för Miljöpartiet och glappet mellan teori och praktik där: ”Vägen till makten och turerna för att utöva den beskrivs av Bohman och Reinfeldt men döljs hos Gahrton och Schlaug, som är måna om att framställa Miljöpartiet som ett parti utan makthierarkier”.

Förvånande nog saknas nästan helt en genomgång av biografierna hos Olof Palme och Carl Bildt, våra två största statsmän, både nationellt och internationellt. Varför? Saknas intresse eller tillerkänns inte dessa maktgubbar relevans? Eller blir det enklare och bekvämare att ge sig på politikens småhandlare som Birger Schlaug, Per Gahrton och Håkan Juholt? Man riskerar ju så lite och det är skönt att skjuta i öppet mål.

När jag sedan läser att en av författarna har ett förflutet som riksdagsledamot för moderaterna kommer en förflugen tanke. Är det slump att den annars så kontroversiella maktpolitiker Carl Bildt nästan helt lämnas åt sidan och att Ulf Adelsohn inte kommer med, medan Birger Schlaugs biografi sågas sönder och samman?

Makt tycks lätt korrumpera alla, utom en själv och ens närmaste kompisar. För de är rejäla och riktiga. Kanske lite så. Inte heller vill man gärna såga ner den gren man sitter på. Boken är i alla fall intressant, ambitiös och välskriven, men med en urvalsdiskussion som gapar tom och ekande.

The post En genre på stark uppgång first appeared on Opulens.