DECKARHYLLAN. Bengt Eriksson fortsätter att följa Lena Risberg som nu inleder en ny deckarserie tillsammans med sonen Robert Hedman. Hos deckarduon blir det privata lika viktigt som det kriminella.

Det privata blir lika viktigt som det kriminella

Jag fortsätter att följa och läsa Lena Risberg när hon med ”Nattvardsbarnet” (Pia & Co) inleder en ny deckarserie, som hon skriver med sin son Robert Hedman. En lite hårdare deckare och polisroman, den här gången, än när jag upptäckte och började läsa hennes deckare…

Det var med pussel-, mjuk-, mys- och/eller feelgood-deckarserien om de återkommande huvudpersonerna, väninnorna och amatördetektiverna Bim och Ninni, bosatta i varsin lägenhet i bostadsrättsföreningen Konvaljen på Södermalm i Stockholm.

Bor hon eller hade hon själv bott i en bostadsrättsförening? Vet inte men nog måste Lena Risberg ha gjort det. Hennes skildring av en bostadsrättsförening är nämligen exakt. Bim och Ninni kunde bo i samma förening på just Södermalm i Stockholm där jag själv hade en lägenhet.

Så, liksom generellt, på pricken. ”Samma” människor, sorts personer och udda figurer som i Bim och Ninnis respektive min förening kan säkert återfinnas bland styrelsemedlemmar och bostadsrättsinnehavare också i andra föreningar (i den så kallade verkligheten, utanför ”fiktionen”).

Bostadsrättsdeckarserien om och med Bim och Ninni omfattar fem titlar – debuten ”Mord, det är mord” (2021), ”Mord i bistra vinternatten”, ”Mord under augustimånen”, ”Mord i gullregnets månad” och ”Mord i dimfrost” (alla Lava) – där personer och handlingar samskrivs med språket.

Ingela Forsman, en favoritgestalt

Mjukt, småroligt och fyndigt. Men också lite tufft ibland, det mördas ju. En tredje huvudperson (och favorit, för mig) är och blev kriminalkommissarien Ingela Forsman (observera namnet). Också kommissarie Forsman återkommer i böckerna och konkurrerar småsurt med bostadsrättsföreningens amatördetektiver – alternativt konkurreras ut av dem.

Kan inte Lena Risberg fortsätta att skriva om Bim och Ninni i bostadsrättsföreningen Konvaljen? Också, vill säga. Parallellt med att hon skriver sina nya serier – eller är det jag som begär för mycket då?

Historiska romaner

Nya ”serier”, alltså plural. Efter den nämnda mjukdeckarserien har Lena Risberg också börjat skriva en serie historiska romaner, inledd med ”Stulna drömmar” (Pia & Co).

Inte deckare eller kriminalromaner men, som det har sagts, förflyttar man sig bakåt i tiden och skriver historiskt så är chansen – eller risken – att det ändå blir kriminellt. För då var själva livet, det liv som människor måste leva för att överleva, mer eller mindre kriminellt.

Ja, tvingas leva. Det räcker att gå tillbaka till 1929 och Stockholm, närmare bestämt Södermalm, som är tid och plats för ”Stulna drömmar”. Då rådde utbredd arbetslöshet och börskraschen närmade sig, liksom andra världskriget.

Här skildras familjen Söderblom, mamma Signe och pappa Alf med sönerna Kurt och Stig, som bor i en sliten enrummare. Utedass, förstås. Signe vet att i de hus som nu byggs finns toalett med vattenklosett inomhus. Men det är stor bostadsbrist och nyligen kompletterades i alla fall den gamla vedspisen med en gasspis.

Signe arbetar på bryggeri och Alf är gatumusikant, äldste sonen har blivit springpojke och hans yngre bror vill läsa och studera. Det är högsommar vid Skinnarviksberget på Södermalm när berättelsen börjar. Risberg skriver och berättar mjukt med aningar av oro, även i denna historiska Stockholms- och Södermalmsroman.

Södermalm, som hon verkar ha tagit till sin uppgift att skildra, historiskt och i dag, fortsätter att vara miljön i ”Nattvardsbarnet”, som inleder hennes och sonen Robert Hedmans gemensamma deckarserie i undergenren polisromaner med samma eller ”samma” polis.

Deckarduons ”Nattvardsbarnet”

Som i Bim- och Ninni-deckarna, alltså. Kommissarien och huvudpolisen heter Ingela Forsman också i ”Nattvardsbarnet”. (Ja, där ser man! Det skulle alltså gå utmärkt att kombinera och parallellskriva dessa bägge deckarserier.) Kommissarie Forsman bor med hunden Bobby i en röd, så kallad kulturstuga från 1700-talet på Åsöberget på Södermalm och arbetar som gruppchef för avdelningen Grova brott vid polisstationen på Torkel Knutssonsgatan.

Det är en söndag morgon. Vinter, snö och bitande kyla. Då hittas en avhuggen hand, som håller i ett brinnande ljus, vid Sofia kyrka på Södermalm. Polisen har gjort nedskärningar, det är ont personal, en avhuggen hand prioriteras inte. Så kommissarie Forsman tilldelas en mindre utredningsgrupp – Ingela själv, Enzo, Malte och Cilla – i olika åldrar och med längre och kortare erfarenhet i yrket.

Givetvis ska det hittas fler avskurna kroppsdelar och alla förstås vid och i kyrkor på Södermalm. Jämsides med brottsutredningen skildras Ingelas privatliv – inte också och vid sidan om utan just jämsides. Det privata blir lika viktigt som det kriminella.

Jag vill inte avslöja för mycket om vare sig det ena eller det andra. De hänger ihop som så nära och väsentliga delar av kriminalgåtan och dess upplösning att det ordagrant skulle kunna vara att förta alldeles för mycket av spänningen. Men så mycket kan och vågar jag väl ändå säga att Ingela har spanat in Dinah, som är servitris på hennes favoritkafé och som gärna har hand om Bobby när Ingela inte kan lämna honom på hunddagiset.

Två handlingar, två skrivsätt

Två handlingar, således. Bredvid varandra och till sist ska de sammanfalla. Oj, avslöjade jag alltför mycket nu? Dessa dubbla handlingar kräver också två sätt att skriva och berätta: mjukare och tuffare. Redan i inledningen av recensionen noterade jag ju att Risbergs och Hedmans gemensamma polisserie verkar bli hårdare och tuffare än Risbergs egen, tidigare mys- och pusseldeckarserie.

Eller låt säga, nog en bättre beskrivning av de bägge skrivsätten: mjukare kontra tuffare. Med eller mot? Möte eller krock? Samverkar de eller kolliderar de? Nog måste syftet och metoden vara att de ska samverka? Men fungerar det? Nej. Nja. Jo.

Inte först och kanske inte sen heller men till sist tycker jag att Risberg och Hedman lyckas skriva ihop och förena det ena med det andra, det hårdare med det mjukare, det kriminella med det privata och tvärtom. Det är svårt det här, till och med jäkla svårt, alltså att i en och samma roman använda och balansera två stämningslägen och två lika olika skrivsätt.

Kommer deckarduon att lyckas ännu bättre?

De är på gång. Det ska bli intressant att se om – eller, jag tror på när – Lena Risberg och Robert Hedman lyckas ännu bättre bästa gång, i nästa Ingela Forsman-deckare. Till detta kommer dessutom deras fortsatta skildring av Södermalm. Ska hon/de verkligen kunna hålla kriminaliteten såväl som privatlivet kvar i just den här stadsdelen, utan för många och stora utflykter till andra delar av Stockholm?

Så att alla böckerna tillsammans – pusseldeckarna med väninnorna Bim och Ninni, de historiska romanerna med familjen Söderblom och polisromanerna med kriminalkommissarie Ingela Forsman – undan för undan blir ett alltmer sammanhållet porträtt av stadsdelen Södermalm i Stockholm; i går, i dag och i morgon…

Mårten Sandén – som en slapstickdeckare

För mig är Mårten Sandén främst en författare för barn och ungdom. Allra mest och bäst med sin serie ungdomsromaner om tvillingarna Petra och Peter Petrini – ett slags ”Tvillingdetektivpastischer”, tänk Sivar Ahlrud, fast på allvar – i oftast Lund men ibland på Österlen och några gånger även i New York och Stockholm. Arton titlar ”hittills”, skriver jag med citattecken. Den senaste – som väl ändå inte ska tillåtas att bli den sista, eller? – kom för så pass många år sen som 2019.

Mårten Sandén har också skrivit många andra barn- och ungdomsböcker men för mig, en lika stor Tvillingdetektiventusiast som Sandén själv, är och förblir Petrinideckarna hans huvudserie. Har han tidigare skrivit någon vuxenroman? Nej, jag letar i hans bibliografi men hittar inget vuxet. Så nyss utgivna ”Rök och speglar” (LB förlag) – den inledande titeln i serien ”Deckarduon” – är Mårten Sandéns första vuxendeckare och dito roman.

Han har dessutom hittat lite av sin egen nisch i svensk deckarutgivning. ”Rök och speglar” är mjuk snarare än hårdkokt – fast också det senare. Hur ska den mårtensandénska undergenren karaktäriseras? Som slapstickdeckare, kanske. Också en deckare som till ämne och händelser utspelar sig inom genren och hela deckarlitteratur-Sverige.

Huvudpersonerna är två konkurrerande svenska deckarförfattare, en kvinnlig och en manlig: Moa Aydemir och Leonard Sahlgren. Helt olika som människor och deckarförfattare men lika framgångsrika. De tävlar om att vara Sveriges bästa deckarförfattare.

Sina storsäljande deckare ger de också ut på samma förlag, Adlon Books, och nu ska bägge bege sig till Stockholms konserthus för att delta på den tävlingsgala som deras gemensamma förläggare, Rutger Adlon, har arrangerat. ”The Greatest Living Writer of Crime Fiction in the World!” står det på vinnarstatyettens sockel.

Och bägge två kommer att vinna, tror de… Annelie Lundberg är där också, förstås. Hon är viktig. Annelie är förläggarens assistent och redaktör, den som gör jobbet.

Men det går ju inte som planerat, varken på eller efter galan. Kalabalik utbryter. Mord sker (först ett, sen ett till och sen…). Misstänkta utses. Bitcoins försvinner. De bägge författarna, alltså sååå olika, flyr tillsammans (på mer än ett sätt, ska det till sist visa sig).

En älskarinna till Moa dras med. Leonards mamma förekommer i periferin och bokens kvinnliga polis visar sig ”känna” Leonard. Fast hedersporträttet, så kan det kallas, är ändå av ”Jägaren”: en hackare som kan det mesta vad gäller datorer och nätet. Hen är inte som du tror, det är allt jag avslöjar.

Upplösningen sker på Grand Hôtel under bokförläggarnas stora middag. Där uppstår den slutgiltiga kalabaliken. Halvt om inte helt crazy. ”Rök och speglar” blir som en deckarfars. Mycket underhållande, välskriven och på sidorna framåt slutet – eller fortsättningen, för detta är första delen i en deckarserie – förmedlar Mårten Sandén liksom i förbifarten några beskrivningar av Sveriges förläggar- och författarbransch.

Som hur det kan gå till när ett debutmanus antas: ”trots en maratonlång redigeringsprocess” hade deckarförfattaren ”känt igen det mesta av sin berättelse när den färdiga thrillern kom ut”.

Anna Bååth – flera gånger domestic noir

Förra gången, i Anna Bååths debutdeckare, thriller och polisroman ”I tysta vatten”, var åren 2009 och 2015. I uppföljaren ”Och ljuset lyser i mörkret” (bägge NoNa) går åren dels bakåt till 1985 och dels framåt till 2018.

Samma, låt säga, dubbelspel eller dubbelintrig: det förflutna lever kvar i framtiden. Händelser som skedde då påverkar vad som sker nu. Människors handlingar får inverkan på framtiden, för dem själva och andra.

Också Bååths andra thriller och polisroman utspelar sig i författarens hemstad Laholm – eller i trakten av Laholm. Huvudpersonerna – den försupna polisen Sanna och hennes son Simon – återkommer. De bär sina liv med sig. Nu är de som de har blivit på grund av vad de gjorde då.

Polisen Sanna är en föredetting, så känner hon sig. Så trött på att vara polis, allt våld och utredande av våldet. Och inte minst på sig själv: hon mediterar varje morgon och försöker avhålla sig från att dricka, det går sådär. Hela tiden tänker hon på Jasmine, som finns med Sanna överallt, fortfarande tre år efter dotterns död.

Dessutom har hon fått en poliskollega, Tim, ung och pigg och ”på det”. Motsatsen till Sanna, som inte vill längre, inte vill mer. Och nu har det skett ännu en våldtäkt som de måste utreda. Också den här gången i Knäred, när inträffade den förra? En månad sen.

Sonen Simon tänker också på Jasmine, sin syster. Det var ju han som… (Se både förra boken och den här.) Simon har blivit journalist – eller nästan, han är journalistpraktikant på Laholms Tidning. Även Simon kommer till Knäred, en bit norr om Laholm, för att skriva om våldtäkterna.

Konsum, bensinstation, järnhandel och hotellet, ibland med dans. Hur mycket av detta som i dag finns kvar i Knäred. Men skogen är kvar, den mörka och dystra, där folk blir tokiga eller i alla fall mörkrädda. Det är den andra, parallella berättelsen, från 1985 till 2018, då och nu, i Bååths nya thriller.

Till Knäredsskogen kom Elvis Eriksson (döpt efter mammas favoritartist förstås) med pappa och mamma. De flyttade från Växjö när pappan, Lasse, blev arbetslös. Han ville absolut bo i skogen. Så de bosatte sig i skogen, i ett hus som har ett rykte, som det pratas om i trakten.

Mamman, Kicki, ville absolut inte bo i skogen. Vad skulle hon ta sig till hela dagarna?

I nuet bor Elvis kvar med sin gamla mamma och minnet av att som 12-åring ha tagit livet av en annan ung pojke. Om han nu minns det. Och om han gjorde det, men så sägs det, så pratas det i Knäred ännu alla dessa år senare.

”Och ljuset lyser i mörkret” är domestic noir i plural, flera gånger om. Anna Bååth skriver fram mörkret – och det eventuellt framglimtande ljuset – med ettriga fingrar på smattrande tangenter.

Thriller, gangster- och polisroman i Malmö

Utan att för ett ögonblick ansluta mig till högeromhögerns syn på dagens Malmö kan jag ändå konstatera att staden Malmö med sina olikheter och motsättningar är en passande stämnings- och spänningsgrund för de författare som vill skriva kriminellt och spännande.

Tony Johansson, som annars skriver på en egen samhällskritisk och politisk spännings- och polisserie i Landskrona med omnejd, har nu inlett en ny serie där han och Armen Doslic kombinerar genrerna thriller, gangster- och polisroman i Malmö.

Johansson är forskare i samhälle och politik, skribent och debattör. Doslic, som kom till Sverige från Balkankriget, är närstridsexpert samt lärare i stresshantering och självförsvar. Deras olika erfarenheter kompletterar varandra alldeles utmärkt i ”Klanen” (Lind & Co), första titeln i denna gemensamma serie.

Inledningen får beskrivas som en våldsthriller och såna brukar sällan eller aldrig vara något för mig. Men den här inledande presentationen av den ene huvudpersonen – David Varga, likaså med bakgrund från Balkan och erfarenheter från franska Främlingslegionen, småbarnspappa och dörrvakt på restaurang XO – som samtidigt skildrar en sen krogkväll som slutar våldsamt är så ovanligt bra skriven.

Vilken thrillerprosa, kort sagt. Jag fastnade direkt. Den andra huvudpersonen – Jenny Romero, som har bakgrund från Chile och är kriminalinspektör, tills nyligen arbetade hon med människohandel men har nu flyttat till utredningssektionen för Grova brott – är lika tuff hon: tränar dagligen, magen är en sexpack (som vilken vältränad karl som helst) och hon ska springa Ultra Trail Mont Blanc-loppet.

Karl Lindelöf, chef för Malmöpolisens avdelning för gängrelaterade brott, är också en huvudperson. Liksom, fast mer kortvarigt, Milan Drobnjak, som är medlem i Savarskiklanen från Montenegro och kommit till Malmö för att etablera klanens kokainverksamhet i Skandinavien.

Sedan kan du tänka själv – när allt detta möts, krockar och blandas. Då blir resultatet just vad jag skrev: en kombinerad thriller, som accelererar berättelsen, en gangsterroman, som gestaltar den hårda sidan av Malmö, och en polisroman, som faktiskt lugnar ner tempot, bidrar med andningspauser när polisen utreder, och visar upp både den motsatta och ändå samma sida.

Spännande thriller, bra polisroman och ett Malmö som finns och känns. Också många små detaljer, som jag uppskattar. Till exempel när poliserna besöker Malmös tatuerarstudior och en av tatuerarna ger en nära, kunnig analys av ett speciellt, personligt sätt att tatuera. Den tatueraren kunde ju nästan vara en konstkritiker.

Återutgiven deckarklassiker

Lite konstigt känns det ju att slå upp en återutgiven deckare från 1958, läsa den på nytt och upptäcka att den var/är bättre än många – de flesta? – deckare jag läst sen dess. Så ett par frågor, till läsare och författare:

Alla ni bokläsare som läst hur många deckare och annan krimi som helst, ta och läs ”Kommissariens löfte” (Legenda; övers: Ingegerd Lundgren) av den schweiziske författaren Friedrich Dürrenmatt (1921-1990) och säg sen hur många av de deckare som du läst som varit bättre?

Och alla författare som skriver deckare, krimi eller nåt annat spännande, ta ni också och läs ”Kommissariens löfte” och svara ärligt på följande fråga: Har du skrivit en kriminalroman eller deckare som varit både bättre eller ens kommit i närheten – och dessutom på så få romansidor? (Ursäkta, om jag var fräck.)

”Kommissariens löfte” är ett slags dubbeldeckare, den för dels en diskussion om kriminallitteratur – kontra verkligheten – och skildrar dels också en kommissarie som gav ett förhastat löfte. Dessutom en roman med dubbla jag-former och med en tredje huvudperson som agerar och pratar i just tredje person.

Allt ovannämnt hanterar författaren Dürrenmatt så skickligt att inga sömmar märks; olika berättarformer och innehåll blandas i en och samma bok, till en och samma roman. Det börjar en dag i mars med författaren själv, det första berättarjaget.

Författaren ska hålla ett föredrag i staden Chur ”om konsten att skriva detektivromaner”. Åhörarna kunde ha varit fler, några lämnar salen innan föredraget är slut. Så författaren drar sig tillbaka till Hotel Stenbocken, där han ska övernatta och där han också möter doktor H, före detta polischef i Zürich och det andra berättarjaget.

Den förre polischefen erbjuder sig att köra författaren hem till Zürich. Morgonen efter ger de sig av i is och halka genom Kerenzerpasset, nedanför ligger den blanka, kyliga Walensjön. Efter att polischefen utförligt och tydligt talat om varför han inte har några ”vidare höga tankar om detektivromaner” stannar han till vid ett ynkligt, förkommet och förfallet värdshus med en dito bensinmack (eller tvärtom).

Utanför macken sitter en gammal man, orakad och otvättad, med nerflottade byxor och tofflor på fötterna. ”Kan ni fylla tanken, Super. Och torka av vindrutan.” De dricker varsin kopp odrickbart kaffe och när de ska åka vidare sitter gubben kvar där vid macken, skakar sina knutna nävar och viskar för sig själv: ”Jag väntar, jag väntar, till slut måste han komma, han måste komma.”

När de kör iväg berättar polischefen att den där gubben, Mätthai heter han, en gång var ”en av mina kommissarier”. Ja, ”min bästa man”. En ung flicka hittades mördad i skogen utanför den lilla byhålan Mägendorf. Egentligen skulle Mätthai någon annanstans, till Amman i Jordanien faktiskt, men han skickades för att utreda flickmordet i Mägendorf.

Det var då han gav det lika förhastade som ödesdigra löftet. Mätthai lovade flickans föräldrar – ”vid min salighet” – att hitta mördaren. Återutgivningen innehåller också ett längre efterord av den Lena Andersson.

The post Deckarduo kombinerar hårt och mjukt first appeared on Opulens.

KRIMI. Deckarhyllan med Bengt Eriksson ägnas den här gången åt landsbygdens mörker. Framför allt mörkret i en roman av debutanten Maria Ek.

Rubriken är övergripande för samtliga författare och romaner som jag den här gången skriver om i Deckarhyllan.

Det är också en passande rubrik för en allt större del av den svenska spänningsutgivningen – kalla romanerna för deckare, spänning, krimi eller vad du vill. Ibland kan de kallas nästan-deckare. Härmed har jag direkt noterat två mörka stråk som går genom dagens spänningslitteratur men också övrig skönlitterär utgivning i Sverige av idag. (Den senare med Lina Wolffs ”Liken vi begravde” som ett nyligt exempel.)

”Råttpojken” av Maria Ek

Men här och nu ska det handla om ”Råttpojken” (Romanus & Selling) av Maria Ek, som debuterar med en sådan där nästan-deckare. Hennes roman fylls med allt mer spänning och krimi så att den till sist blir en deckare, nästan. Och givetvis utspelar sig romanen på svensk landsbygd, i skogen, där personerna lever bortom eller kanske hitom bortom.

Närmare bestämt i Roslagens famn – en mörk famn med de djupa skogarnas tallar och råttor i husväggarna (om natten kommer de – allt större – råttorna fram). Som Maria Ek skriver: ”Det var något speciellt med det uppländska landskapet.” Förresten, jag tror att jag ska citera ett längre stycke, hennes beskrivning av Roslagen:

”Där skogarna slutade tog slätterna över, milsvida och utsträckta som långa tungor över landskapet. Mellan slätterna och skogen fanns hagar och hus, oplöjda gamla åkrar och vägar av grus och sand som ledde till vändplatser, till ändstationer och små jaktstugor. Där hade generationer suttit och spanat ut genom de små gluggarna och nött enkla trästolar med sin väntan.”

Roslagens mörker

Det kan tilläggas att författaren själv bor i Roslagen. Enligt baksidestexten: ”På fritiden vistas hon gärna i skogen tillsammans med sin hund Tudor.”

Samhället Herräng nämns, den lilla orten som finns en dryg halvmil bort i Häverö socken intill Singeröfjorden. Där, just där: i skogen, vid skogen. Oavsett, skog. Mörker, Bortom. Det är och förblir som det var, det levs i dag som levdes förr. Nej, inte riktigt men nästan.

Dit, till Herräng, har huvudpersonen Sven, som i Sven Larsson, sällan något ärende. Bara när han ska handla bröd och kaffe på Kuggen. Strax bredvid affären ligger hans föräldrahem, nedgånget och slitet. ”Råttpojken” inleds med att Sven står i sovrumsfönstret en trappa upp i huset där han bor och ser ut över skogen.

Råtthistorier

Det hörs ljud. Det är råttorna igen. De hörs i väggarna. De hörs från köket. Deras gnagande. Han går ner, där sitter en råtta, men bara en liten den här, på köksbordet bredvid en halväten kaviarmacka. Sven slår i golvet. Hunden Lukas skäller till. Sven måste ringa efter Börje igen, Börje som i Hedman, det är honom man ringer när råttorna kommer fram. Kalla Börje, tja, råttjägare, råttsanerare, råttutrotare eller skadedjurstekniker.

Börje berättar gärna råtthistorier i betydelsen drar en råttskröna, den kan vara sann. Fast paddorna, vad ska han göra åt dem, som Viola Wiklund hör av sig om, också hon boende i trakten, vid skogen, i skogen, dem kunde inte en råttutrotare göra nåt åt, trots att paddorna blev allt fler, fyllde Violas hela trädgård. Börje är allmän fixare också, hjälper folk med allt som gått sönder. Sven är pensionär, fick sparken från bruket, blev sjukpensionär… Han äter konservburksmat rätt ur burken och går med hunden i skogen.

Maria Ek är stilsäker

Ensamt. Bortom. Liksom för sig. Nu är stämningen och läget lagda. Det är mörkt i och vid skogen i tallarnas skugga men också där lever människorna. Överlever? Nej, ordet är fortfarande lever. Maria Ek är ännu en av dessa (spännings)romandebutanter som skriver som att debuten måste vara hennes tredje, fjärde roman. Hon har kontroll över ord och meningar, skriver mer, mycket mer, under, runtom och bakom, än hon skriver på de 241 fåtaliga sidor (föredömligt!) som utgör debutromanen.

Berättelsen går bakåt och framåt, och bakåt igen till Svens barndom och framåt till i dag. Han hade två systrar, den ena dog som liten. Den andra systern, Britt, lever fortfarande. Brodern Sven kom emellan dem, mellan systrarna. Han är mellanbarn. Pappan lever också, ett tag till, på väg att dö, vill träffa sin son, men sonen vill inte.

Mörker och misär

Mörker = misär. Då och nu, från barndom och uppåt. Britt och Sven pratar inte om det som var. De pratar inte så mycket om det som är heller. Men episoder ur deras liv sipprar fram i och mellan romanens rader, en efter en, i återblickar och samtal. Trots att Sven inte vill prata eller ens tänka bakåt, sina minnen har han lagt åt sidan, trängt ut, trängt bort, försöker att inte tänka på.

Deras liv blev som de blev. Kanske ska jag ändå använda ordet överlever, snarare än lever? Britt, som också bor bortom, men i Stockholm, bortom skogen. Tänk AA, tänk mer än så. Medan Sven bor hitom bortom, fortfarande hans barndoms bortom. Tänk, igen, matburksburkarna.

Country noir

Vad kan jag mer skriva? Vad vill jag mer beskriva? Vad ska jag skriva? Kalla stämningen för country noir, det är en schablon och en floskel, men så är det, floskelschablonen stämmer, den är sann. Jo, jag kan tillägga en sak.

Sven finns i berättelsens centrum med sin röst, men avlöst av bland andra Viola och hennes hund. Inte alla men så gott som alla personer får göra sina röster hörda. Också råttorna, då blir det riktigt hemskt. Nej, jag gillar inte råttor. Jag skulle definitivt inte kunna bo på landet om huset var fullt av råttor i väggarna och på köksbordet, där sprang en över golvet och en stor jäkla råtta sitter plötsligt i ett hörn. Nej, jag skulle inte vilja att vår trädgård fylldes med paddor heller (räcker med dom två som finns här).

En av årets bästa spänningsdebutanter

Men jag uppskattar att Maria Ek lyckas förmedla all denna stämning i debutromanen ”Råttpojken”. Hur otäck stämningen än är, för det är den. Hur mörkt livet – liven – än gestaltar sig i och vid Roslagens tallskog, för så är det. Det är mörkt, det är svårt, det är livet. Maria Ek placerar sig som ännu en av årets bästa svenska spänningsdebutanter (på väg att bli trångt) på kriminallitteraturens debutanttopp.

Fyra boktips med mera mörker

”Mörkerfolk” av Malin Hedin

Redan titeln på Malin Hedins nya, fjärde roman, ”Mörkerfolk” (Norstedts), avslöjar vilka den handlar om och låter också ana vad och var. Detta mörker, igen. Denna svenska landsbygd. Dessa fält och denna skog, om än gles granskog. Där folk lever i dag som folk levde i går.

Och landsvägsbussen, som släpper av Christelle.

Det här kan vara hennes chans. Att komma tillbaka och få tillbaka Nova, sin dotter, som omhändertagits av socialtjänsten. Nog hennes sista möjlighet, om Christelle visar att hon kan jobba, att hon vill arbeta, sköta sig. Här, mellan fält och skog, i går och i dag, vid den träskylt som med texten ”Erlandssons strutsgård” pekar bortåt en grusväg och en ekallé.

”Egentligen inget ställe man bör jobba på”, enligt Christelles moster Eva-Marie. Men ändå ett jobb ”som jag tror du kan få”. Två bröder fast ”inte precis bröderna Bussiga de där inte”. Men för bröderna kommer inte Christelle, nyss ute ur fängelset, hämtad av mostern, att behöva visa några referenser.

Jobba svart? Eller vitt? Christelle måste jobba vitt, annars kan hon inte visa för soc att hon arbetar. Och få tillbaka Nova. Mor och dotter. Det handlar också om Christelles mamma Mona. När, var och hur försvann hon? Varför bodde inte Christelle hos mamma utan med sin moster, i en liten köping.

Ena brodern, Sven, är speciell. Den andra, Douglas, bestämmer. I yngre dagar hölls det stora fester på gården, bröderna var kända för sina ”rövarfester”. Också Eva-Marie har varit där en gång, på en sån fest. Tillsammans med mamma Mona…

Malin Hedin skapar en vibrerande oro: stilla men definitiv, osäker. Hon målar mörkret svart och öppnar en glipa. Berättelsen, uppdelad eller fokuserad i sju delar, börjar 2015 för att sen gå bakåt och framåt-framåt och bakåt-framåt. Se själv hur årtalen växlar: 1991-1993-1994-1995-2015-1995-1996-1974-1996-2015-2002-2015-2002-2015-2002-2015-2016.

Hedin pusslar ihop berättelsen: de olika men snarlika liven. En mors och en dotters liv. Mödrars och döttrars. Plötsligt ringer jourmamman som har hand om dottern och undrar om det är Christelle Persson, kan hon prata med Nova? Detta, korta, kapitel biter.

Till sist får läsaren veta, vad som hände med mamma Mona, vad som kanske, hoppas, kan hända för mamma Christelle och dottern Nova. Hur de där bröderna var, precis som det sagts om dem. ”Mörkerfolk” går från spännings- till gangsterroman, polisroman och deckare, Och thriller, en verklig thriller.

”Själasörjaren” av Sara Rörbecker

Sara Rörbecker debuterar med en mer vanlig spänningsroman (om sådana finns). ”Själasörjaren” (Modernista) är en detektivhistoria på det sättet att här sker något som söker sin lösning.

Dock förekommer ingen detektiv, om inte prästen Anna (i efternamn From?) ska räknas som amatördetektiv. Här finns poliser men de är så knappt förekommande att de nästan blir osynliga. Också vad gäller sitt uppdrag: utredningen av en flickas försvinnande.

Rörbecker använder ett par vanliga teman från dagens spänningslitteratur. Det ena är återvändartemat, det andra landsbygden. De skrivs ihop till ett: Anna har varit präst i Stockholm men återvänder nu till sin barndoms hembygd i Småland, för att bli präst i Askeryd (som för orientering ligger i Aneby kommun inom bokklubbsavstånd från Eksjö bokhandel).

I barndomstrakten finns den ensamstående Michaela, barndomsvän till Anna, med dottern Nora. Och så finns Rebecka och Simon, som gått itu av saknad efter sin ena dotter. Tvillingarna Tuva-Lill och Emmy-Lou var i skogen för att plocka lingon men Tuva-Lill kom tillbaka ensam; Emmy-Lou försvann och förblir försvunnen.

Det är berättelsens sorgliga tråd – Missing People, jaktlaget, hela bygden – som till sist ska få sin lösning eller åtminstone upplösning. Men vägen dit är lång, alltför lång. Författaren Rörbecker hade ju mycket annat hon skulle skriva om och få ihop.

Som Anna; som Michaela. Bägge är, låt säga, sexintresserade: av kvinnor respektive karlar. De är ju kåta halva boken igenom! Nu vill jag inte påstå att min kunskap om kvinnliga präster är så värst, särskilt inte om lesbiska präster. Men hur trovärdig är Anna, som dricker så pass att hon visst fick med sig en kvinna hem i sängen och när Anna kommit till prästgården i Askeryd tar hon sitt morgondopp naken.

Under åsynen av en kvinnlig församlingsmedlem meddelar Anna, helt apropå, att här kan bli en prästfru i framtiden. ”Jaså. Jaha. Ja, det går ju bra det också,” säger församlingsmedlemmen. Alltså, jag bor också i en by på landet. Det där replikskiftet tror inte jag på.

Fast ”Själasörjaren” tar sig efter hand. Centralt i romanen är prästens tystnadsplikt. En man biktar sig för Anna och hon hamnar i tvivel. Ja, förtvivlan. Måste hon alltid hålla på tystnadsplikten? Det måste hon.

Så ska ännu en flicka försvinna, en till Anna närstående ung flicka. Det ena försvinnandet knyts ihop med det andra, den ena mammans sorg knyts till den andras. Det är skickligt beskrivet, så att sorgen verkligen känns och än mer: känns verklig.

Det blir spännande mot slutet. Rätt hemskt också, drabbande är ordet. Men det tog lite väl många sidor innan debutanten Sara Rörbecker nådde fram.

”Sot” av Sara Strömberg

Sara Strömberg har, som väl varje svensk deckarläsare känner till, placerat Åre med omnejd i den litterära brottstatistiken. Denna glesbygd, dessa skogar och detta mörker, livet och döden. Med sin nya kriminalroman ”Sot” placerar hon också Åre i världen och världen i Åre.

Som ”Strömmen”, tidningens och Vera Bergströms chefredaktör, säger i slutet: ”… att någon ska kunna stå utanför världens oroligheter idag är ett satans naivt önsketänkande…” Så kanske borde också jag ha citerat detta sist i recensionen, för det ska läsas som en sammanfattning av berättelsen.

”Sot” är fjärde titeln – efter ”Sly”, ”Skred” och Skinn” – i kriminalserien med och om Vera Bergström, mer eller mindre frilansjournalist åt/på Jämtlandsposten. Också seriens bästa titel? De tidigare, alla tre, har varit riktigt bra men nya fyran är nog snäppet vassare ändå. Ännu skickligare skriven och sammanvävd, vad gäller intrigen.

Eller den varp kring vilken de tre trådarna är vävda. Eller fyra, om man inkluderar förstakapitlet, det enda som inte har en namngiven röst, Veras eller Mikaels, utan är allmänt. Där skildras två människor som bor i en cykelverkstad, nere i källaren, efter att en bomb slog ner i bostadshuset. Vad har hänt? Vilket land? Vilket krig? Kan ”olivträd” vara ett geografiskt ord? Också ett annat ord nämns: ”Sotet”.

Ovan nämnda huvudpersoner, som berättar i jagform respektive som det berättas om: Journalisten Vera Bergström har äntligen – !!! – bestämt sig för att flytta ihop med Thomas, som hon varit kär i sen ungdomen, men hon kan ändå inte fatta mod att säga upp sin lägenhet i Vånn. Att det ska vara så svårt!

Psykologen Mikael Nyman är skild. Efter skilsmässan bor han kvar i huset men trivs inte längre, inte engagerad i arbetet heller och barnen har han dålig kontrakt med. Han kommer in i kriminalromanen när polisen rapporterar om en sönderslagen ruta på torpet i Björkvattnet, ärvt efter föräldrarna.

Övriga trådar: Känd kvinnlig designer faller (?) från fjärde våningen på Hotell Copperhill i Åre. En socialarbetare sprängs ihjäl i sin eka när han fiskar. I uthuset till torpet i Björkvattnet hittas en svårt misshandlad kvinna.

Dessa tre trådar skriver och väver Strömberg ihop – med den fjärde i inledningen? – till en sammanhängande kriminalroman. Hon väver dessutom in skildringarna – ja, porträtten – av journalisten Bergströms och psykologen Nymans liv i kriminalromanen. Så att kriminalromanen blir en roman som kan läsas även av dem som påstår sig aldrig läsa ”deckare”.

Det är skickligt, ja, suveränt gjort.

”Silverkaninen” av Maria Grund

Det finns faktiskt skog på Gotland. Och jag som trodde att det mesta var hedland, men nästan 50 procent av Gotland består av skog. Mörkt är det också, så det förslår.

Inte minst i Maria Grunds nya polis- och kriminalroman ”Silverkaninen” (Polaris). Detta återkommande tema, inte bara hos denna kriminalförfattare: Ensamhet. Mödrar och barn. Och papporna. Män! Skog och mörker, i Småland, eller hed, skog och ännu mörkare, på Gotland.

Sanna Berling, som författaren Grund började skildra som äldre polis i romanerna ”Dödssynden och ”Dödsdansen”, för att sedan gå bakåt i tiden och istället skildra som ung, nybliven polis i ”Nattflygaren” och ”Bläckfisken, är i ”Silverkaninen” tillbaka (eller hur man ska säga) på Gotland. Fast miljön från Småland, den lilla byn Augu, förekommer också.

(Jag ska inte ta upp det här igen, att Maria Grund började skildra polisen Sanna Berling som äldre, i en romanserie, för att sen gå bakåt i tiden och skildra Sanna som yngre polis, i en ny serie. Något förvirrande. Men hon skriver ihop dem, den yngre med den äldre, de var och är en och samma person. Det framgår tydligt, så konstigt nog fungerar det.)

Sanna har nu äntligen flyttat ihop med Patrik, som renoverar ett gammalt kalkstenshus åt dem. Men det blir besvärligt, svårare än han tänkt med renoveringen. Och så inträffar livet. Polisen Sanna är dessutom höggravid, när hon och en kvinnlig kollega åker till en avlägsen gård vid en grusväg längst ner vid Sundre på södra Gotland.

Hemtjänstens nattpatrull larmade. Mitt i natten och mörkret skulle nattpatrullen ha besökt en ensam gammal kvinna för att vända på henne i sängen – men inte hittat henne, till att börja med. Så hittades hon… i vilket skick får framgå vid din egen läsning.

Som alltid skriver Maria Grund som i splitter; människosplitter. Här är kvinnorna i centrum. Den gamla på gården, Anna-Karin, som visar sig ha varit en annan kvinna än den gamla. Emelie, Lina och Johanna, de tre ”systrarna”. Kristina på värdshuset i Augu med sin pappa. Deras mödrar, deras fäder, deras liv, deras mesta om inte allt. Också polisen Carina, kollegan till Sanna, med sin son och sin man. Och Sanna själv.

Som i Grunds tidigare romaner får läsaren också pussla ihop läsningen och blir därmed nästan medförfattare. Men hon skriver tydligare den här gången, mer rätt på och argare också. ”Silverkaninen” – observera romantitlarna, bland de smartaste i Sverige – är kanske inte hennes bästa roman men tveklöst hennes mest otäcka.

Maria Grund tar stora grävtag ner i människors djupaste mörker. Fram och upp kommer livets värsta beståndsdelar.

The post Deckarhyllan: I landsbygdens mörkaste mörker first appeared on Opulens.

KRIMI. Deckarhyllan med Bengt Eriksson ägnas den här gången åt läsvärda polisromaner. Framför allt en ny i Winter-sviten av Åke Edwardsson, men det bjuds också på fyra aktuella lästips i genren.

Alla dessa polisromaner, inte minst – ja, särskilt – av Åke Edwardson!

Det var inte alls planerat. Bara råkade bli så att Deckarhyllan den här gången fylldes med olika sorters polisromaner, ett par översatta men främst svenska. Ibland sägs det ju att om någon vill skriva en deckare som skildrar kriminalitet, våld och brottsbekämpning så realistiskt som möjligt, liksom på riktigt, nästan autentiskt, då är det just undergenren polisroman som hen ska välja. Polisromanen är den genre som ligger närmast brott och brottsbekämpande i verkligheten.

Om det faktiskt stämmer får du svara på själv, till exempel genom att läsa den serie polisromaner som Åke Edwardson har skrivit med kommissarie Erik Winter i Göteborg som brottsbekämpande huvudperson. När serien startade, första titeln hette ”Dans med en ängel” (1997), var grejen att Winter skulle vara ”Sveriges yngste kriminalkommissarie”.  

Uppåt 30 år har alltså gått sen dess och under dessa år fortsatte Edwardson att lite till och från och alltmer sporadiskt tillföra nya titlar i Winter-serien omväxlande med att skriva andra, fristående och mer eller mindre kriminella romaner. Kriminaliteten verkar han aldrig komma ifrån, det kriminella tar sig in vad och hur han än skriver.

Mandrom har ju en personlig favorit bland dessa fristående romaner, nämligen ”Jukebox” (2003). Det är sent 60-tal på landsbygden, snart ska Melodiradion ta över från jukeboxen på fiken. Men ännu så länge reser den mjukhårde Johnny runt och byter ut Elvis mot ”Trettifyran” med Per Myberg. Genre, gånger tre i förening: gangster-, arbetar- och landsbygdsroman.

”Den smutsiga floden”

”Jukebox” är bra, för att beskriva romanen med ett ord. Men här ska det handla om Åke Edwardsons nu aktuella polisroman, ”Den smutsiga floden” (Norstedts), som är den fjortonde i ordningen med Erik Winter, inte längre den yngsta kriminalkommissarien utan över 50 år och återkommen till polisarbetet i Göteborg efter en längre ledighet i Spanien. Han är särbo. Hustrun Angela och döttrarna finns fortfarande kvar i Spanien, i Marbella. Men så fort huset vid havet utanför Göteborg blir färdigbyggt, det har inte gått fort, men nu är det äntligen på gång, ska de flytta tillbaka till Göteborg och familjen flytta in i huset.  

Förresten, för att vara noga med matematiken, har Edwardson också gett ut ett par novellsamlingar med titlarna ”Winterland” (2004) och ”Vintermörker” (2016).

”Erik Winters sista fall”, står det på omslaget till ”Den smutsiga floden”. Tillåt mig småle en smula, jag tvivlar, tror det när jag (inte) ser det. Av någon anledning har jag fått för mig att Åke Edwardson velat avsluta Winter-serien ända sen åtminstone ”Marconi Park” (2013) eller definitivt sen ”Det trettonde fallet” (2021). Ja, redan ”Den sista vintern” (2008) hade en titel som möjliggjorde en avslutning och nedläggning.

Och visst har han väl sagt det också, vill jag minnas, i några intervjuer? Jag anar att det är förlaget som ligger på, för att Erik Winter fortfarande säljer och säljer mer än andra romaner av Edwardson. (Vet att Åke E brukar läsa mina recensioner av hans böcker, så får se hur han kan kommentera om han nu vill det…)

Jag håller med förlaget, fortsätt att varva Winter och annat vetja! Det ena befruktar det andra: friheten, när Edwardsson skriver fristående romaner, smittar av sig på genreformatet, när han ska skriva en ny polisroman (och tvärtom också, formattänkandet håller friheten lite på plats som i ett lägre koppel). Så tänkte jag i alla fall vid läsningen av ”Den smutsiga floden”, för – den tanken slår mig nu – det kan väl inte vara så att Edwardson tyckte det var så tradigt att skriva ännu en Winter att han höll humöret uppe med att skriva extra fyndigt?

Liksom roa sig själv. Ett exempel på fyndigheten och självroandet är att Edwardson skrivit in Edwardson i polisromanen; en så kallad cameo. Blott i förbifarten, som Hitchcock brukade göra i sina filmer, snabbt skymta förbi. Läs noga, så märker du. (Blinka till och du kanske missar…) Och om du redan läst, märkte du?    

Fyndig polisroman

”Den smutsiga floden” har blivit, vid sidan om det polisiära och kriminella, om inte den allra mest fyndiga så åtminstone en av Åke Edwardsons skrivfyndigaste polisromaner. Titeln är både och, lite missvisande men ändå tydlig; dels ska titeln läsas i plural – floden gånger två rinner genom såväl Göteborg som Kuala Lumpur (vars stadsnamn har samma innebörd som boktiteln) och dessutom är det väl Göta älv som rinner genom Göteborg, ingen flod.

Fast jag fånar nog till det, titeln ska naturligtvis läsas och tydas symboliskt – som den mänskliga/omänskliga livs- och dödsflod som rinner genom alla större städer (och väl mindre också) och för med stadens brottsliga smuts. Erik Winter är alltså på jobbet i Göteborg igen; för sju år sen, när han var i Spanien, skedde en serie otäcka våldsdåd i Göteborg, tre unga kvinnor attackerades vid stranden till Göta älv, deras ansikten skars sönder; nu verkar det ha börjat om igen.

Brotten klarades aldrig upp och nu, alltså sju år senare, attackeras ännu en ung kvinna på liknande sätt i närheten av Röda sten, på södra sidan av Göta älv, precis vid Älvsborgsbrons fäste. Också denna unga kvinna får sticksår i ansiktet. Kommissarie Winter måste utreda på nytt, ännu en gång, från början då för sju år sen. Och det är inte slut, när det nu börjat på nytt, det fortsätter, nästa gång på andra sidan floden = älven, med att en ung kvinna får sina ögon utstuckna, hon ska aldrig kunna se igen.

Från Göteborg till Kuala Lumpur

Det är en av trådarna, en otäck men tyvärr inte otrolig och verklighetsfrämmande tråd utan realistisk och verklig.  

Tyvärr står också Winter och övriga Göteborgspoliser och stampar, de förhör och utreder men lyckas inte nysta upp brottstråden. Det ska dessutom uppstå en annan tråd, ännu en, som bara delvis är en polistråd. Den andra tråden utspelar sig vid den andra floden, i Kuala Lumpur.

Kommissarie Winters mångårige kollega, Bertil Ringmar, var med då, för sju år sen, och är med nu, när den gamla utredningen aktualiserats och börjar om.

Även andra kolleger från romanserien – till exempel Fredrik Halders och Aneta Djanali, som med tiden blev och är ett par, Lena Kallender (blivande arvtagare till Winter?) – förekommer i ”Den smutsiga floden”. Fast det är främst Ringmar och Winter som diskuterar fallet, låter sina tankar gå åt alla möjliga och omöjliga håll.

Bertil Ringmar börjar bli gammal och trött. På väg mot pensionen, oroar sig för att åldras och bli dement, har ju blivit så glömsk. Han oroar sig för sin son också, som han har dålig kontakt med. Nu är kontakten sämre än på länge, kanske någonsin. Pappa Bertil får inte tag på sonen Martin, som är kock på en lyxrestaurang i Kuala Lumpur. Det ska visa sig att sonen är försvunnen.

Så han reser dit, till Kuala Lumpur, liksom desperat, för att försöka ta reda på vad som kan ha hänt sonen, hitta honom. Det går dåligt. Den lokala polisen är måttligt samarbetsvillig. Än mer förtvivlad hör Ringmar av sig till Winter och vädjar om att också han ska komma dit och hjälpa till, och detta mitt i den pågående våldsutredningen i Göteborg. Men han gör det, Erik flyger till Kuala Lumpur, till Bertils hjälp.

Två kriminaltrådar

Egentligen två enkla, ska det visa sig, kriminaltrådar. Inte dåliga men inte heller så märkvärdiga. Särskilt den göteborgska tråden är av enklare slag, rätt ordinär, och när det blir dags för den actionfyllda upplösningen så är den inte alls oväntad (själv hade jag då sedan många sidor tillbaka anat hur det låg till, och det… det är ovanligt för den här deckarläsaren).

Vad som är fyndigt i och med boken, det är berättandet, skrivandet och själva språket – inte minst de påhittiga Göteborgsborgsassociationerna, smått elaka men ändå kärleksfulla. Beskrivningen av nya Hisingen och dess likaså nya invånare kommer att stanna länge i mitt minne. Det är på pricken. Ingen annan än en stor Göteborgskännare skulle kunna skriva så. Frågan är om fler än Göteborgskännare också kan ta till sig Edwardsons göteborgsslängar. Vet inte, själv räknar jag mig ju knappast som en kännare, däremot är jag ganska bekant med Göteborg. Men jag tror det, förresten är jag rätt säker på det. För när Edwardson, Winter och Ringmar anländer till Kuala Lumpur, en stad jag inte visste det minsta om, så hänger jag också, då och där, med i de edwardsonska svängarna och slängarna.

Mitt största läsnöje med ”Den smutsiga floden” blev som Göteborgsroman.

Inte lika nära som Göteborg men också Kuala Lumpur förmedlas med en upplevd känsla, från smått ironisk till sarkastisk. Och det borde väl betyda att de som inte ens besökt Göteborg också kan ha nöje av Edwardsons självupplevda skildringar av Göteborg (även om grundkunskap hjälper till).

Mitt största läsnöje med ”Den smutsiga floden” blev som Göteborgsroman. Alltså inte polis- och kriminalromanen utan denna levande, nutids- ja, dagsnära Göteborgsroman. Att ta till följande ”floskel” är inte alls långsökt: att läsa den här boken är som att cykla bredvid Erik Winter från bostaden vid Vasaplatsen till Göteborgs polishus.

Jag skulle, om jag måste, klara mig utan fler titlar i Erik Winter-serien (kunde inte den här serien återupptas med Lena Kallender som kriminalkommissarie och huvudperson?) men jag klarar mig inte – det talar jag bara om för dig, Åke – utan fler edwardsonska Göteborgsromaner. När Åke Edwardson skriver flinkast, fyndigast och bäst så skriver han också, känns det nu efter att precis ha läst ut ”Den smutsiga floden”, just bäst.

Och helst ska miljön vara Göteborg.

Ännu fler och sinsemellan olika polisromaner

Polisiär prolog av Karin Fossum

”En Eddie Feber-deckare” anges på framsidan och förtydligas på omslagets baksida med ”Första delen i populära serien om kriminalinspektör Eddie Feber!”.

 Nja, menar jag. Säkert kan också den här nya serien av Karin Fossum ha blivit populär i Norge men om seriens inledande titel, ”Familjeband” (Saga Egmont, översättare: Sara Hemmel), verkligen går att placera i genren polisroman är tveksamt. Senare i serien, ja, men inte första titeln, som nu getts ut i Sverige (2021 i Norge).

”Familjeband” är en domestic noir av svartaste mörker, djupaste kolsvärta, ett slags relationsroman om en bror, Aksel, hans syster Ellinor och deras mamma Iris (samt fadern, Annar, som är död nu men lever kvar ändå). Hela familjen kan beskrivas som dysfunktionell, inte minst sonen och dottern.

Att sonen och dottern inte fungerar i samhället och livet, det beror på föräldrarna, kanske främst modern men ändå mest fadern. Som Aksel tänker om och till deras mamma: ”Det har aldrig blivit folk av oss, varken av Ellinor eller mig, men det vet du inte.” Bägge hatar sin mamma, ingen underdrift. De önskar att den åldrande mamman ska ramla nerför en trappa och bryta nacken.

Platsen är en lite större by eller liten småstad med betoning på liten = inskränkt, var som helst i Norge. Är det norsk landbygdsmentalitet som Fossum skildrar? Anar det men vet ju inte säkert. I vilket fall har hon skrivit solidariskt med de bägge syskonen. Karin Fossum står på deras sida.   

Aksel blev journalist på lokaltidningen och han är inte alls dålig som, just, lokal journalist. Men sitt övriga liv överlever han väl sådär, mycket till liv är det inte. Hans syster Ellinor har inte alls klarat av livet utan tagit till droger och hamnat i depressioner.

Det är nästan outhärdligt sorgsen läsning, men allt är mycket starkt beskrivet av Fossum. Här ska ske både olyckor och mord och berättelsen kommer att sluta illa, riktigt illa, främst för Ellinor (men även för mamman Iris, om jag nu inte sagt för mycket). 

Det är då, först då, som Karin Fossum släpper in kriminalinspektör Eddie Feber, ny på jobbet och extra engagerad i polisarbetet, då när nästan hela romanen är slut. Där, först där, blir ”Familjeband”, en polisroman. Som om Fossum, också hon, först då och där kom på att det måste bli en polisroman.

Nästan, för det hinner romanen aldrig att bli fullt ut. Däremot kan väl ”Familjeband” kallas en polisiär introduktion till en följande polisserie, en hel roman som en prolog. Men strunt i genren, stark läsning är det.

Omsorgsfull polisroman av Jørn Lier Horst

När amerikanen Michael Connelly kommer med ännu en ny polisroman brukar jag utbrista att han är den bästa polisromanförfattaren. Sedan kommer norskan Anne Holt med en ny polisroman och då utbrister jag att hon skriver de bästa polisromanerna. Nu finns en ny polisroman ute av norrmannen Jørn Lier Horst och dags igen: ingen kan väl skriva bättre polisromaner än han.

Således, de är lika bra och bäst alla tre!

”Under ytan” (W&W; övers: Marianne Mattsson) är ännu en ”William Wisting-deckare”, alltså en ny titel i denna evighetslånga (?) serie med och om den äldre kriminalpolisen Wisting i Larvik, där förresten Jørn Lier Horst själv har arbetat som utredare inom polisen. Seriens nya titel är den artonde i ordningen som översatts till svenska (ytterligare några finns väl oöversatta på norska).

Utredandet går långsamt framåt, som det brukar göra i polisromanerna med William Wisting. Så likt en autentisk polisutredning som i alla fall jag i egenskap av deckarläsare kan tänka mig. Spännande? Jo, men i detta långsamma och lilla, en dag och ett spår i taget.

”Under ytan” utspelar sig på två sidor av Farrisvannet, strax ovanför Larvik. (Också i boken påpekas att mineralvattnet inte hämtas därifrån men tog namnet Farris efter vannet.) Det är en hård vinter, som orsakat skador på dammluckorna. Så börjar det och fortsätter med två kriminella trådar: dels hittas tillhörigheter från en ung flicka som för fyra år sen försvann spårlöst (i Sverige, bör tilläggas, det är av betydelse), dels återfinns en ung norsk man som försvann för åtta år sen fasttejpad vid styret på sin motorcykel.

De hänger ihop förstås, allt hänger ihop, mer och mindre, som oftast i deckare. Från under ytan kommer mycket upp ur Farrisvannet, men titeln ”Under ytan” syftar också på personernas inre, de hemligheter som människorna bär på och döljer.

Huvudpersonerna, förutom Wisting själv, är makarna Evert och Ella Harting med sommarstuga i närheten. Han har en metalldetektor som han jagar fynd med (varav ett av fynden ska visa sig vara extra viktigt). Hon har en bror som reser runt med husbil för att ibland stanna till vid sommarstugan. Deras dotter brukar också komma på hastigt besök.

Om något misstänkt anas av beskrivningen, så… Nog kan det stämma! William Wisting får den här gången sällskap av en kvinnlig svensk kriminalutredare, Ingrid Sandell, som reser från Göteborg till Larvik för att hjälpa till. Ordet ”sällskap” ska tydas på två sätt (och det var väl på tiden).

Omsorgsfull, så kan polisromanen ”Under ytan” karaktäriseras. Jørn Lier Horst har – än en gång – författat med omsorg om kriminalgenren, intrigtrådarna och personerna. Sensmoral: lita inte på allt du ser, hör och tror, det kan visa sig att du misstänker och tror fel.

En av Hellbergs bästa polisromaner

Att sitta under päronträdet i trädgården och läsa årets nya deckare av Björn Hellberg, oftast eller alltid utgiven inför juli-augusti, hör alla somrar till. Fast i år dröjde det lite med min läsning, eftersom också årets sommarvärme dröjde.

Det brukar strax komma fram en skock ”häcklare” för att jag envisas med att läsa, recensera och till råga på allt berömma Björn Hellbergs deckare/polisromaner. Men jag gör det, jag gillar dem. Sedan länge har jag framför allt uppskattat Hellbergs medmänsklighet. Han är solidarisk med människorna han skildrar, de som har det svårt med livet.

I sina senaste deckare/polisromaner har han dock tonat ner solidariteten så att hans tidigare stora patos blott anas mellan raderna. Tyvärr, Hellberg får gärna skruva upp medmänskligheten, solidariteten och patoset igen. Sådant behövs i dagens samhälle och tiden vi lever i.

Årets polisroman ”Villostråt” innehåller ännu ”Ett fall för Sten Wall”. Huvudperson och huvudsaklig problemlösare är alltså den evigt återkommande kommissarie Wall, lika evigt på gränsen till pensionen, i den mer eller mindre fiktiva staden Staden (numera mest av Laholm, tidigare också Kristianstad och Helsingborg).

Fast med den tjugonionde Sten Wall-deckaren, om förlaget räknat rätt, har Björn Hellberg skrivit en för honom ovanligt regelrätt polisroman. Som för att visa sina belackare att Hellberg minsann också kan skriva polisromaner på riktigt, så att säga, om och när han vill. ”Villostråt” har en klipskt uttänkt intrig med en kriminell huvudtråd samt en andra, extra kriminaltråd.

Huvudtråden följer ”De fyra årstiderna” av kompositören Vivaldi. ”Vintern” inleder med mord på en kvinna och hennes hund. Eller snarare, i inledningskapitlet, med att en byracka till schäfer biter ihjäl en dvärgpudel. Där anges nog stämningen för hela romanen: så meningslöst, onödigt och jävla dumt. Kanske har detta avlöst Hellbergs patos: sorgen och ilskan.

”Vintern” fortsätter med mer av människors dumhet och elakhet, orätter och inbillade orätter, och drömmen om kärlek och samvaro. Plus ännu ett mord. Sedan kommer ”Våren” och ”Sommaren”… Utredandet går långsamt och kringelikrokigt. Rätt så tröstlöst också, inte att läsa men att läsa om dessa människor – den så kallade mänsklighet som beter sig så här mot varandra. Björn Hellberg håller upp en sorgens spegel.

”Villostråt” fortsätter in i ”Hösten” men kriminalberättelsen är slut innan dess. Rätt abrupt slut också, inte så genomtänkt, inte förklarat. Lite synd när själv intrigidén var så smart och bra. Men fram till upplösningen är ”Villostråt” en av Hellbergs bästa polisromaner om och i staden Staden. (Om än utan hans patos, det orkar och kan han inte längre uppbåda, eller?)

Hayens högintressanta historiska polisroman

Om inte den bästa eller mest spännande, så den mest intressanta historiska svenska polisserien. Så har jag allt mer börjat tycka om Mats Hayens kriminalromaner med journalisten Ella Thornborg, som tar sig friheten att, likt en privatdetektiv, lägga sig i lite vadsomhelst, och hennes make Peter Faust, egentligen kriminalfotograf men han agerar också kriminalpolis och utredare.

Fast där var jag kanske lite snål i bedömningen? För ibland går ju också titlarna i den här serien över från ”intressant” och in på ”bäst” och ”mest spännande”.

Med ”Madame X” (Bokförlaget Stockholm-Sverige) har Hayen nått fam till seriens fjärde titel – efter ”Körkarlen”, ”Jazzgossen” och ”Balettflickan”. Tiden i böckerna går framåt från 1920, 1922 och 1924 till nu eller då, februari 1926. Berättelsen börjar i Stockholm, fortsätter över London och Oxford, dit journalisten Thornborg åker på reportageresa, för att sen återvända till Stockholm, via Västmanland.

Intressant, på varje sida och i varje mening. Också spännande, när det är spännande. Mats Hayen skriver historiskt, realistiskt och riktigt men inte autentiskt. ”Madame X”, förklarar han själv, ”är en fiktiv historia som utspelar sig mot verkliga händelser.” Det kan också uttryckas som att han plockar år, personer och händelser ur den historiska verkligheten och stuvar om till en autentisk men inte historiskt exakt kriminalberättelse.

Den här gången förmedlas fakta bredvid handlingen. Tänk: ett stycke historiska fakta och sedan handling och spänning, därefter ännu ett stycke fakta och så spänning och handling. Det stannade upp min läsning, fick tyvärr spänningen att ta paus. Visst sammanföll fakta och spänning bättre i ”Balettflickan”, alltså hans förra roman?  Och nog skulle de två kunna tvinnas ihop mer?

Detta hindrade dock inte att jag fortsatte läsa. Mitt intresse för boken var och är intakt. Här finns många intressanta fakta om 1920-talets Sverige och omvärld: vapensmuggling, spioner, politiska ställningstaganden (från höger till vänster), politiskt våld – ja, terrorism, strejker och strejkbrytare, bilbombsmordet på Pipersgatan i Stockholm (som här fått en egen variant), dåtidens filmproduktion, narkotikan (som hade börjat flöda in i Sverige i form av kokain). Och så vidare.

Det är också intressant på allvar att efter att ha läst själva romanen fortsätta läsa avdelningen ”Historisk bakgrund”, sist i boken, där Mats Hayen går igenom de fakta som han använt sig av. Som vem denna ”Madame X” var, i verkligheten. Nattklubben Grotta Azzurra på Östermalm i Stockholm förblir ett epicentrum där alla och allt samlas.

The post Deckarhyllan: Aktuella och läsvärda polisromaner first appeared on Opulens.

KRIMI. Bengt Eriksson har läst Marie Hermansons nya polisroman ”Längst in i skogen” och fascineras av den långsamma spänning som uppstår under läsningen. Deckarhyllan innehåller även fem lästips.

Marie Hermanson skrev krimi innan hon började skriva deckare, i betydelsen polisromaner. Hon har gett ut en lång rad romaner – ja, det började redan i och med hennes debutbok, novellsamlingen ”Det finns ett hål i verkligheten” (1986), och fortsatte med romaner som ”Värddjuret”, ”Musselstranden”, ”Hembiträdet”, ”Mannen under trappan”, Svampkungens son”,  ”Himmelsdalen” och ”Skymningslandet” – där något okänt, vad det nu är och var,  kriminellt eller blott märkligt och mystifierande, overkligt verkligt, blev den tråd som drog berättelserna framåt och det hjärta som slog och dunkade i dem.   

För att uttrycka det med en schablon, så sann som en sådan kan bli: Hennes romaner fick fåtöljen (eller vad man sitter i när man läser) att börja skaka och gunga till och golvet att rämna, försvinna under en och öppna ett bråddjup. Verkligheten, kort sagt och ordagrant, svindlade. Så var det, varenda gång jag läste ny bok av henne, medan åren gick fram till 2018 – då Marie Hermanson gav ut polisromanen ”Den stora utställningen” och blev deckarförfattare.

Titeln syftar på år 1923 och Göteborgs 300-årsjubileum (vilket egentligen inföll, om man ska vara petnoga, två år tidigare) som firades med en stor utställning på det område (med omnejd) som idag är Liseberg. Flera andra, nya byggnader/områden uppfördes också – till exempel Göteborgs konstmuseum, Göteborgs konsthall och Göteborgs botaniska trädgård.

Feelgood med djup

”Den stora utställningen” utspelar sig i, vid och kring nämnda platser i Göteborg och är alltså en historisk polisroman och deckare. Ja, minutiöst historisk: så noga hade Hermanson researchat den tid som hon lät sin debutdeckare utspelas i att romanen nära nog också blev en faktabok om 1920-talets Göteborg. Även hennes, som de skulle bli, återkommande huvudpersoner handplockades ur tiden: Ellen Grönblad, 19 år, som så gärna vill bli journalist och nu hade fått sitt första journalistjobb, oavlönad volontär på Jubileumsutställningens tidning, och Nils Gunnarsson, tio år äldre men en ung man som detektivkonstapel vid Göteborgspolisen.

De var, är och förblir autentiska och levande. Ellen representerar Den Nya Kvinnan och Nils får väl då representera den eftersläntrande men ändå efterföljande nye mannen. Och som du nog anar, romanen om dem och Göteborg blir också lite av en feelgood. För när det finns kvalitetsschlager (tänk Lill Lindfors) så kan det väl också finnas feelgood med djup och kvalitet.

”Pestön”

I uppföljaren ”Pestön” (utgiven 2021) har det gått två år och blivit 1925, både för staden och inte minst huvudpersonerna. Ellen är inte längre journalist. Nils har avancerat till överkonstapel. Men de är inte ihop, vilket gjorde mig besviken, utan Ellen har en ny fästman. Men så, strax före jul, stöter Ellen och Nils ändå ihop på stan…

Marie Hermanson fortsatte att skildra Göteborg lika minutiöst (även om ön i titeln är fiktiv eller nästan eller egentligen inte ändå) som i sin första historiska polisroman. För dem som känner sitt Göteborg är platser och gator bekanta men annorlunda mot idag. Var – exakt var – stod till exempel det usla trähuset på Masthugget där Nils Gunnarsson bor på andra våningen? Det ger en extra spänning, en historisk kontra nutida dialog i miljöbeskrivningarna. Här finns en skildring av en färd på den långa, ringlande Säveån som är fullständigt… ja, så fascinerande. Som att ta sig fram genom ett mangroveträsk till – allra längst bort – de så kallade ”vrakarna”. Dessa fattiga, som lever på vad andra tappat och kastat i det grumliga, förorenade vattnet.

Jag minns att jag, om det nu var om den första eller andra boken i serien, formulerade mig ungefär som så att Marie Hermanson skriver serieromaner utan att skriva serieromaner. Av en seriedeckarförfattare kräver läsarna att det kommer en ny titel per år. Det är minimum. Men Hermanson vägrar tydligen att anpassa sig till det, för på det viset vill inte hon bedriva författarskapet. ”Den stora utställningen” kom 2018 och tre år senare följde ”Pestön”. ”Jag”, står det i min recension av den andra titeln, ”förväntar mig att trean kommer, säg, 2025”.

”Längst in i skogen”

Det skulle dröja något mindre än så. Ett år före min förväntan kom nu 2024 den tredje polisromanen, ”Längst in i skogen” (Albert Bonniers, liksom tidigare titlar), med och om Nils Gunnarsson och Ellen Grönblad. (Ellen ska snart – som gift, men inte med Nils, inte Gunnarsson – få ett annat efternamn.) Dock har det, i den titel för titel fortgående berättelsen om dem, gått blott ett år; det är år 1926 på vintern, en iskall Göteborgsvinter.

Barnflickan Maj, själv knappt äldre än ett barn, går in på Naturhistoriska museet för att värma sig och barnen. Hon brukar göra det, barnen tycker om det här museet. Maj känner hur trött hon är. Hon har den minste, lille Ingmar, på höften där hon står och betraktar skalbaggarna innanför en glasruta. Tore står för sig själv och tittar på ett termitbo i genomskärning. Britt och Marianne kilar omkring och leker på golvet. Alice, den äldsta, lutar sig mot ett skåp med fjärilar och spanar genom det långa galleriet. (Nu fick jag väl med alla barnen…)

Så kommer en av vaktmästarna – det är den snälle vaktmästaren som brukar låta Maj gå in gratis – och säger att museet ska stänga för dagen, nu måste de gå. Men Alice vill inte. Alice skakar på huvudet. Hon vill inte gå! Medan Maj står kvar med de andra barnen springer Alice iväg och försvinner. Hon bokstavligen försvinner och förblir försvunnen. Spårlöst borta. Hur och var än Maj och vaktmästaren och snart också Göteborgspolisen letar efter henne, så hittar de inte Alice.

”Längst in i skogen” är, liksom de tidigare titlarna i Marie Hermansons historiska Göteborgsserie, en roman i detektivromanen och en detektivroman i romanen. Här har Naturhistoriska museet i Göteborg fått bli huvudmiljö för romanen och brottsplats för detektivromanen. Hermanson låter professor Leonard Jägerskiöld guida överkonstapel Nils Gunnarsson – och därmed läsarna – genom museisalarna och berätta om det nya, moderna museet, som nyligen, år 1923, flyttats till denna nya byggnad vid kanten av Slottsskogen.  

Till exempel valsalen, den egna byggnaden som den stora blåvalen fått. Det har den fått både på grund av sin storlek men också den transtank som valen sprider. Dock är museet försett med effektiva fläktar.  

Dioramarummet 

Allra mest fascinerande – för Hermanson, skrev hon att hon tycker, professor Jägerskiöld, överkonskapel Gunnarssson och deckarläsare Eriksson – är det mörka dioramarummet med fönster, lika med små tittskåp, där man både 1925 och än idag kan kika in i fem återskapade svenska naturmiljöer med uppstoppade djur och handgjorda växter.  

Allt skapat av intendent Olof Gylling, en kollega till Jägerskiöld i Malmö, och hans sextonåriga dotter, som handmålade blombladen, det ena bladet efter det andra. ”Men det är ju många tusen blad”, invänder överkonstapel Gunnarsson. Jo, du ser: även jag fascinerades så jag inte kunde låta bli att fastna vid just dessa sidor av boken. Därifrån kom också boktiteln ”Längst in i skogen”. Det är barnet Tore som säger så, att  Alice ”har gömt sig… bland löven. Längst in i skogen. Hos älgarna.”

När barnflickan Maj Stenberg ska förhöras om den försvunna Alice har hon barnen med sig – för var skulle de annars vara? – och det finns ingen kvinna på detektivstationen. Så kommissarie Nordfelt säger åt Gunnarsson att skaffa fram ”något fruntimmer” som kan ta hand om barnen medan förhöret pågår. Nils ringer Ellen, numera fru Forsell, ber henne komma och hjälpa till. Kan hon? 

Ellen ska lära känna den unga Maj och familjen Guldin där Maj är barnflicka, herrn i huset (Filip heter han), som på alla sätt är herrn i huset, frun i huset (Irma heter hon), som visst är sjuk och ligger till sängs mest hela tiden, och alla barnen som Maj har hand om. Filip Guldin är affärsman till yrket men affärerna började gå dåligt, familjens ekonomi blev sämre och sämre, hushållerskan hade de inte råd att betala för, barnflickan (och allt annat) är nu den enda som är kvar. Filip Guldin tillbringar mesta tiden på krogen och när han är hemma så är han full och sover.

Men vad har hänt dottern Alice: död som i mördad, bortrövad eller bortsprungen? Rymde hon? Men hur kunde hon försvinna så spårlöst från Naturhistoriska museet när alla dörrar så snabbt stängdes och låstes? Hur kom hon ut? Var kan hon vara? Vad hände?

Göteborg 1926

Marie Hermanson tecknar lagom stora porträtt av varje person och människa i romanen. Alla känns det som att man lär känna. Hon tecknar ett lagom porträtt också av Göteborg år 1926. Med ”lagom” syftar jag på att hon lyckas med det som många författare misslyckas med: Hermanson skriver just lagom men aldrig för mycket om såväl personerna som – och inte minst – miljöerna.

Hon nämner inget ovidkommande utan varken mer eller mindre än exakt vad som behöver nämnas för att porträtten ska synas; personer bli människor och Göteborg blir en levande stad. Som att familjen Guldin bor på Nordenskiöldsgatan. Alltså däruppe, då var det ju naturligt att Maj och barnen gick till Naturhistoriska museet, alldeles i närheten. Och till Bragebacken, där det gick att åka kälke.

Hermanson berättar, återigen lagom mycket, om Ellen och Nils. Hur hon har det i sitt nya gifta liv som hemmafru (och med Maggie, hushållerskan, men snarare maken Georgs än hustrun Ellens). Hur Nils lever sitt liv efter Ellen: flyttat från en usel lägenhet till en annan nästan lika usel i huset bredvid, går ut och dansar i en sliten kostym och får ihop det med Beate Iversen, docenten, forskaren vid museet, trots att hon kan vara inblandad i polisens utredning om den försvunna flickan. Det går ju inte.

Slow action

Det är sorgset. Här framträder dessutom, i romanen och detektivromanen, ännu en roman, en feelgood med känsla av om inte feelbad så feel-melankoli. Själva detektivgåtan (eller gåtorna, för bland annat uppstoppade djurstölder och smuggling tillkommer snart också) är väl så spännande – även om upplösningen ska visa sig bli sorgligare än vad jag trodde, men i hela berättelsen, hela romanen, alla dessa romaner i varandra, i och ur allt som Marie Hermanson skriver uppstår en sugande spänning. Något som för varje sida drar berättelsen framåt, kan långsam spänning – slow action – vara en genre?

Och jag tror jag förstått varför. Det beror på att hon skriver så autentiskt. Som om ”Längst in i skogen” inte är en historisk roman med deckare och feelgood utan ordagrant historia. Just detta hände, just då och just där. Den känslan får jag. Precis som jag inledde: Hon är noga. Hon skriver minutiöst. Om hon nämner en gata, så finns gatan, liksom allt annat hon nämner. Till exempel Systrarna Ericsons matsalar, som serverade mat för riktiga karlar: köttfärslimpa och pannbiff.

Jodå, Systrarna Ericsons matsalar har minsann funnits. (Jag ställde en fråga i gruppen ”Det gamla Göteborg” på Facebook och fick klart besked.) Och det räcker inte med att intendent Gylling såväl i fiktionen som i verkligheten sammanställde dioramorna åt Naturhistoriska museet i Göteborg utan professor Jägerskiöld, som alltså förekommer i romanen och visar museet för överkonstapel Gunnarsson (och oss läsare), var museichef också i verklighetens år 1926.

Fem gånger svenskt, kvinnligt och (mer eller mindre) spännande

Minns när jag träffade på – ja, mötte – Frida Moisto första gången. Det var på bokmässan i Göteborg, där stod hon lite i skymundan med sin första, egenutgivna deckare: polisromanen ”Som nitroglycerin”. Hon gav – med viss tvekan – ett recensionex till en främling = den okände recensenten vid hennes monter.

Jag recenserade, skrev att Moisto var en lovande deckardebutant som bör upptäckas av ett förlag. Och det skulle inte dröja länge… Nu har Frida Moisto gett ut sin femte deckare, ”Bit för bit” (Bokfabriken), med och lika mycket om Lisa Engström vid Jönköpingspolisen.

Som att Lisa nu är gravid. Men vem är far till barnet, hennes sambo Jonas eller Sigge från den mardröm som är Lisas förflutna? Hon är en kantstött, sårig människa, vilket både hjälper och stjälper i arbetet som polis. Eventuellt har stubinen blivit något längre men fortfarande agerar polisen Lisa enligt debutdeckarens titel.

Liksom Frida Moisto. Kanske kunde jag tycka att hon borda dämpa sig, ta det lite lugnare. Å andra sidan är själva grejen med Moistos deckarförfattande att hon skriver överhettat och explosivt som nitroglycerin. Den här gången består den kriminella huvudintrigen av en lokal politikers försvunne make. Så hittas först en man död och sen ytterligare en – med fingrar från den försvunne maken i munnen.

LM Schöns andra deckare

Lite grann samma kan jag tycka om LM Schön som med ”Vilja av ondo” (Stellar) gett ut sin andra deckare, också en polisroman både med och om likaså Jönköpingspolisen Lena Fredén. Alltså att Schön skulle ta sig tid att redigera och finputsa, det gäller både berättandet och språket.

Å andra sidan: Linda, egentligen, Schöns poäng som deckarförfattare är realismen. Hon har varit polis, är nu åklagare och skriver med trovärdighet. Så även om jag vill muttra… men, men… överväger det positiva, ifall ordet kan vara lämpligt, det autentiska och realistiska, även i hennes nya polisroman.  

Inte minst om, bör också här tilläggas. Den kvinnliga huvudpersonen skildras både som polis och person. Ja, människa. Hur hon är, vad hon gör vid sidan om jobbet. (Som att varannan fredag dricka vin, äta Pringles och snacka, snacka med väninnan.)

Två saker tycker jag mest om. Det ena är skildringen av staden Jönköping och som här närkommunen Habo. Realistiskt på gränsen till autentiskt. Det andra är polisen Lenas förhållande till det väl egentligen omöjliga polisarbetet och sin förmåga som polis.

Kriminaliteten i ”Vilja av ondo” gäller barn, pornografi och pedofili. Men det är inte som du tror, inte enbart. LM Schön har ett eget, nog erfarenhetsbaserat sätt att ta sig an detta svåra ämne. Vilket också bidrar med stark trovärdighet.

Stockholm 1897

Anna Laestadius Larsson har tidigare skrivit ett flertal historiska romaner med kvinnliga huvudpersoner. När hon skrev ”Kärlekens bakgata” (Piratförlaget) – första titeln i en serie om ”Damernas juridikbyrå” – la hon till prefixet kriminal-.

Året är 1897 och platsen Stockholm (exklusive Södermalm). Ellen Bergman, ung jurist, kunde inte få någon anställning så hon startade eget. Hittills mest fattiga klienter men nu måste byrån börja få inkomster, även om Ellen är en överklasskvinna har hon inga pengar.

Huvudpersoner: förutom Ellen även ligaflickan Rakel och Johan Rådig, detektivkonstapel. Kriminaliteten är tiden: de liv som Stockholms fattiga kvinnliga befolkning, ofta inflyttade kvinnor från landsbygden, tvingas leva för att kunna överleva. Manssamhällets syns på kvinnor; män kontra kvinnor.   

En så ung prostituerad kvinna att hon bara är ett barn hittas död med avskuren hals. Självmord? Mord? Anna Laestadius Larsson sammanför romanens Ellen med verkliga, namngivna kvinnor ur historien. Gatorna ligger där de låg. Så noga är hon att hon är övernoga. Det kan jag reta mig lite på – att författaren ibland eller rätt ofta skriver läsaren på näsan.

Å andra sidan: ”Kärlekens bakgata” är en högst trovärdig historisk kriminalroman. 

Feelgood-deckare

Ser i en så kallad blurb på omslagsfliken att någon ska ha recenserat en av hennes tidigare böcker med orden: ”Haaland skriver mysigt på allvar”. Kan den recensenten vara jag?

Precis så skriver i alla fall Annette Haaland när hon skriver som bäst och det gör hon i sin nya feegood-, mys- och mjukdeckare ”Pastor Viveka och Solkattens leende” (Albert Bonniers). Grundtonen är måbra, mysigt och mjukt. Men hon (det är faktiskt ordet) kryddar myset med allvar, såväl sorg som humor.

Ett par exempel, blott. Här finns fin, varm skildring av hur en av romanpersonerna letar efter sin mamma, som haft problem med droger och varit uteliggare, längs Bersunds strand. Eller en av rätterna på en högst samtida stockholmsk restaurangmeny: ”Kompostbakad rödbeta”.

Hon skriver verkligt. Gatunära. Jag får erkänna att jag gillar Haalands mjukdeckare särskilt för att jag med egna skor gått på alla de gator hon skriver om, jag har sett alla husen (inklusive den frikyrka, där både bokens författare och huvudperson varit pastorer). Jag växte inte upp exakt här men här gick jag i skolan, i Gamla Enskede (söder om Stockholm).

Oräkneliga är de gånger jag varit på platsen för bokens inledning, nämligen Margaretaparken. Det har blivit maj och är dags för Enskedespelets årliga uppsättning i just den parken. Denna sommar ska ”Alice i Underlandet” spelas av ”nästan hundra människor från sex till åttiofyra år… proffs och amatörer tillsammans”.

Pastor Viveka har kommit dit med familjen. Men den där Solkatten – med ”ett enda stort leende” – har hon svårt för. Solkatten ger hennes ”olustkänslor”. Och så plötsligt försvinner Solkatten. Det ska, förstås, bli Viveka som återfinner honom: ihopsjunken på golvet i en bajamaja…

Ny polisromanserie inleds

Jag tyckte mycket om Linda Bengtsdotters trilogi med och – inte minst – om den kvinnliga polisen Charlie Lager som gång på gång återvände till Gullspång. Nu har Bengtsdotter pånyttstartat.  

”Korpen” (Bookmark) inleder en ny serie polisromaner med och – som jag skrev – om en ny kvinnlig polis i en ny kriminell miljö: kriminalinspektör Sakka Pienni vid den regionala utredningsenheten i Stockholm. Romanen mestadels i Djursholm.

En kvinnodeckare. Ja, en kvinnoroman. Det är en trend och det är en mycket bra trend: många av dagens svenska deckarförfattarinnor skriver, låt säga, samtida kvinnliga debattromaner. Polisen Sakka, som hon kallas, har samiskt ursprung och heter egentligen Sarahkka.

Hon bär sina hemligheter i och med sig: särskilt en hemlighet, den största och svåraste. Demonen, kan den kallas. Om du, som jag, gillade polisserien med/om Charlie så lär du, som jag, gilla den här polisromanen med/om Sakka. På gränsen mellan Västergötland/ Värmland och längst upp i Norrbotten: de kvinnliga polisernas demoner från ungdom och uppväxt är inte densamma men snarlika.

Det kan också kallas klass- och kulturresor – eller försök att resa. Polisromanen ”Korpen” börjar med ”en signal i natten”. Sakka skyndar sig att svara innan det hinner ringa en gång till och väcka hennes sambo. Hon kallas till ett hus på Strandvägen i Djursholm, där en ung kvinna hittats ihjälskjuten.

Abigail Fender, 26 år, har även hon gjort en klass-, kultur- och religionsresa, från föräldrarna i Jakobsberg. Hon bytte från en så kallad sämre förort till en fin.   

The post Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Slow action med Marie Hermanson first appeared on Opulens.

KRIMI. Bengt Eriksson har läst ”Den hemliga gästen” av Nita Prose och finner intressanta klassperspektiv. Han tipsar också om sex polisromaner.

Jag ber så mycket om ursäkt. ”Städerskan” – förra och första deckaren av Nita Prose om städerskan Molly Gray (som hon heter och som det är meningen att hon ska vara, så grå att hon blir osynlig) eller Molly Maid (som hon kallas) på det lilla lyxiga Regency Grand Hotel i en anonym amerikansk (eventuellt kanadensisk eller varför inte engelsk?) storstad – blev hyllad över halva jorden, inte minst här i Sverige och jag hörde till hyllningskören.

Men jag inser nu att jag hyllade hennes debutdeckare av alldeles fel anledningar – med ord som feelgood och mjukdeckare, fyndig och trevlig, romantisk och rar. Så fel att det var rent på tok. Inte de lovord som Nita Prose ville ha för det var inte den deckare hon velat skriva.

Samhällsskildring underifrån

Eller faktiskt skrev. Men det begrep inte deckarläsarna (inklusive de flesta av oss recensenter). Kanadensiskan Nita Prose hade ett annat – under- eller överliggande – syfte med boken, nämligen att skildra samhället underifrån. Med en obetydlig städerskas lika obetydliga ögon, hur städerskan upplever lyxhotellet, väl lika med samhället, underifrån.   

”Den hemliga gästen”

Hur hon behandlas och inte minst hur en städerska blir som människa, hur hennes arbete formar henne såväl i arbetet som i hela livet. Jag är nära på 100 att det är därför som Nita Prose lyfter fram och poängterar just detta i sin andra och nya deckare ”Den hemliga gästen” (bägge Bonniers; övers: Manne Svensson). För nu kan väl ingen missa vem, vad och hur städerskan Molly Gray är. Varför hon blev som hon blivit.

Mellan förra och nya deckaren har det gått ungefär fyra år och Molly har klättrat i hotellstäderskornas hierarki. Hon är numera försedd med en namnbricka på sin städerskeuniform, precis ovanför hjärtat sitter den, med namnet i stora bokstäver – MOLLY GRAY – och under i elegant handstil: Städchef. Från lärling till vanlig städerska och nu städerskechef. ”Ingen liten bedrift”, tänker Molly.

Brottsmisstänkt

I förra ”Städerskan” hittades finansmannen Mr Black död i sitt rum på Regency Grand Hotel. Och Molly blev misstänkt. I nya ”Den hemliga gästen” dör likaså en man, den berömde och omåttligt framgångsrike pusseldeckarförfattaren Mr Grimthorpe, i hotellets nyrenoverade terum. Molly blir misstänkt nu också men misstanken ska ändå gå över fortare den här gången hos kommissarie Stark. (Hon, den kvinnliga kriminalkommisarien, som Molly velat slippa för allid, återkommer också från förra deckaren).

Fyndigt pusslig deckargåta

Liksom förra gången har Nita Prose fått ihop en rätt fyndigt pusslig deckargåta som hon tvinnar med mjuka handleder. Så ett par ord från min förra recension – fyndig och mjuk – stämmer också in på hennes nya deckare. Men viktigast den här gången är Mollys minnen av sin barndom och skolgång, av sin älskade, nu döda mormor, som Molly bodde hos, och mormors arbete som hembiträde i detta stora hus: vilken pampig byggnad med trädgård, rosenkantad gång fram till huset och en vakt vid grinden. 

Dit hade skolflickan Molly fått följa med mormor på grund av incidenter i skolan (mer om dessa får du läsa i boken). Huset ser ut som ett museum, tyckte den unga Molly. Och hembiträde, förresten. Piga, sa min mamma (alltså undertecknads), och det var precis vad Flora, mormodern var. Inte alls något hembiträde, det låter ju faktiskt trevligt att vara, utan just en piga. I detta stora hus, denna pampiga byggnad, detta museum nästan, som ägdes av författaren J.D. Grimthorpe.

En klasskildring

Just densamme, som nu alltså ska framträda inför pressen och sina litterära beundrare i fanklubben LAMM (Läsesällskapet för Anhängare av Mysterier och Mordgåtor) i terummet på Regency Grand Hotel. I det stora huset satt författaren Grimthorpe i avskildhet och arbetade medan hans hustru tog hand om huset och hembiträdet – och Molly. Ja, skötte och styrde hembiträdet – och Molly. Där möttes Molly Grey och J.D. Grimthorpe.

Hon minns och känner igen honom men han känner inte igen henne, inte ens när författaren på Regency Grand Hotel signerar en av sina bästsäljare åt städerskan, grå och glömd. Det här är en samhälls- och klasskildring, så får man nog kalla det. De rika och de fattiga. Än mer och värre: de rika mot de fattiga. Hempigor och städerskor kontra sina herrskap eller till och med sina ägare.

Arbetares stolthet

Nita Prose skildrar denna dubbelhet, både arbetsvillkoren och stoltheten. Hur arbetare behandlas och arbetares stolthet över sitt arbete – det ska utföras så väl som möjligt. Det gäller inte minst städerskans arbete: Molly ser till, såväl för egen som övriga städerskors del, att det utförs enligt anvisningarna i ”En städerskas handbok i hushållsarbete, renhållning och den yttersta perfektionens bevarande”.   

Som städchef lär Molly Grey ut att ”en bra städerska har en positiv grundinställning”. Som till lärlingen Lily, framåt bokens avslutning ska hon med stolthet ur Mollys hand ta emot ”en ny, svart bricka med glänsande guldbokstäver”. Där står:  

LILY

Städerska

Eller de livsstäv som hennes mormor brukade yttra, det ena efter det andra, och som Molly minns så väl, lika väl som hon minns sin mormor, aldrig kan hon glömma henne, som mormor sa: Du är inte ensam. Du kommer alltid att ha mig – och fortfarande lever enligt.

Mormor Floras levnadsord

Blott några av mormor Floras levnadsord och råd: 

Behandla andra som du själv vill bli behandlad.

Vi är alla lika, fast på olika sätt.

Allt blir bra till slut. Och blir det inte bra, så är det inte slutet.

Underklassdeckare

Både ”Städerskan” och ”Den hemliga gästen” av Nita Prose hör till den speciella kriminella undergenre som kan benämnas underklassdeckare, hembiträdes- och städerskedeckare, arbetarklass- eller arbetardeckare. Och detta är, som jag skrev inledningsvis, det måste det vara, själva syftet för Nita Prose när hon började skriva om städerskan Molly Grey eller Molly Maid.

Så många frågor

Mordgåtan löser sig förstås men det finns så mycket mer  att läsa och faktiskt lära i och av hennes nya deckare ”Den hemliga gästen”. Som varifrån det där väl- eller eventuellt sönderputsade Fabergéägget egentligen kommer, hur det kan vara i Molly Greys ägo. Och vem som Molly egentligen är, varifrån hon kommer, varför hon bodde och växte upp hos och med sin mormor. Och vem är Mr Preston, hotellets portier? Vad hände förresten med Mollys mamma?

I nästa deckare av Nita Prose tror jag att Molly börjat arbeta inom polisen, kanske att hon redan blivit kommissarie Grey? Det kan anas i boken så jag låter det anas här också, om det inte är att avslöja för mycket. Men så konstigt skulle det inte vara, om Molly Grey blir kriminalpolis alltså, för Molly har ju en ”väldigt skarp blick för detaljer”…

Kortare om sex polisromaner av olika sorter

När jag läser amerikanen Michael Connelly brukar jag tycka att han är den bästa polisromanförfattaren. När jag läser islänningen Arnaldur Indriðason tycker jag att han är det.

Jørn Lier Horsts ”Förrädaren”

När jag nu läser norrmannen Jørn Lier Horsts nya polisroman, ”Förrädaren” (W&W; övers: Marianne Mattsson), i serien om utredaren William Wisting i Larvik så undrar jag om inte han är allra bäst.

I betydelsen: precis så här går en polisutredning till.  

Jørn Lier Horst, själv före detta polis, får mig att tro det. Han skriver så långsamt och utredande att det kunde bli hur trist och tråkigt som helst. Men nej, utredandet blir spännande.

Det handlar om något så aktuellt som ett ovanligt stort och kraftigt regn som fått ett bostadsområde att spolas bort med hus och allt. Under rasmassorna hittas en död man – men det visar sig att han dog flera dagar före raset.

     Utredningen tar snart också en annan vändning. Den ska drabba utredaren Wisting personligen.

Annette Brandelid skildrar mörkret i Hjo

Annette Brandelid är sen länge en egenutgivande deckarförfattare. Hon har mutat in Hjo som sin både fiktiva och verkliga stad. (Googla när du läser och du ska se att mycket i böckerna finns i verkligheten.)

”Direktören” är Brandelids hela åttonde ”af Hjo-deckare” på eget förlag (Word from Hjo). Ingen mys- eller mjukdeckare men hon skriver med småstadens lugn och rytm, låter det mörker och de hemligheter som också finns hos människorna i Hjo att uppstå ur vardagen.

Ibland kan vardagen ta lite för stor plats, det blir alltför utförligt. Men det vägs upp av en smygande, lätt darrande spänning som också finns i hennes berättande.

Inspektör Helena Groop med kolleger på Hjos polisstation och den unga journalisten Sara Blidh är problemlösarna. Vad de utreder och skriver om är en händelse i Hjos stadspark: en ung pojke tog livet av sig – eller om han inte gjorde det…

Cecilia Sahlströms nya polisserie

Cecilia Sahlström har länge skrivit en serie polisromaner – med en kvinnlig polis i Lund/Malmö – som hör till det mest realistiska jag läst vad gäller den svenska polisgenren. Hon skriver nu också en ny polisserie, ”Barnsoldaten” (Saga Egmont) är andra titeln, som väl måste vara mindre realistisk. Eller?

Den nya serien är spännande och intressant av  andra skäl. Dels huvudpersonen: polisinspektör Rakel Vrede, något över 50, kompetent men folkilsken, omöjlig att vara kollega med (liksom tvärtom) och ja, så neurotisk att det är en gåta att hon kunde bli och kan fortsätta vara polis.

Dels också: den sociala tråden. Här framgår den redan av titeln och omslagets unga kvinnoansikte. Inspektör Vrede följer med polisens människohandelsgrupp till en rivningskåk i Malmö. Där hålls kvinnor i små, små rum. En ung flicka med mörk hy förs ut på bår. Ska hon överleva? Och vem är hon?

Kajsa Leo skildrar mörkret i idyllen

Inte främst berättelsen utan tonfallet bär när Kajsa Leo skriver. Kan det vara författarens egen syn på livet, samhället och människorna som hon framför genom sin huvudperson, polisen Dylan Svensson?

Jäkla häftigt namn på en kvinnlig polis och en jäkla polis också. Efter att ha varit i slagsmål med en kollega – resultatet syns i hennes skräckinjagande ansikte – anländer Dylan i seriens andra titel, ”Allt kött är hö” (Bokfabriken), till den idylliska lilla orten Slånbäck.

Dylan konstaterar genast: ”Det är något som luktar.” Så är det förstås: i alla idyller finns ett mörker eller flera. Liksom i Dylan: hos henne handlar det om sonen Benjamin, som tidigare hade två mammor, och som hon har svårt att få kontakt med.

Och för den delen med alla människor och hela omgivningen, sin förra sambo och livet. Dylan Svensson har kommit till Slånbäck för att delta i sökandet efter en annan polis som plötsligt bara försvann.

Katrine Engberg kräver en uppmärksam läsare

Danskan Katrine Engberg gjorde succé med  ”Köpenhamnserien”, en kvartett polisromaner. ”Det brinnande bladet” (Forum; övers: Mia Ruthman) inleder hennes nya polisserie.

Huvudperson: brottsutredaren Liv Jensen. Fast när berättelsen börjar är hon mellan städer och arbeten: från Ålborg till Köpenhamn, där hon flyttat in i en källarvåning i väntan på ett ledigt jobb på mordroteln. I mellantiden ägnar hon sig som privatdetektiv åt att utreda försäkringsbedrägerier.

Blott en av många trådar – både ett självmord och ett mord i hennes värdfamilj, ett cold case-mord samt ytterligare ett mord. Trådarna går bakåt till andra världskriget och de danska judarnas flykt till Sverige. Och framåt till flyktingar idag.

Engberg är mästerlig på att balansera och parera olika personer och parallella historier. Men hur ska det gå för läsaren? Hon kräver en uppmärksam deckarläsare.

Jo Callaghan har skrivit en annorlunda polisroman

Svenska Deckarakademin prisade polisromanen ”På ett ögonblick” (Modernista; övers: Hanna Williamsson) av brittiske AI-forskaren och nu även deckarförfattaren Jo Callaghan som 2023 års bästa översatta deckare.

Det är en annorlunda polisroman. Inte så mycket vad gäller handlingen – som så ofta numera ett kallt fall med två försvunna personer. Men desto mer vad gäller de bägge utredande poliserna.

Den ena heter Kat Frank och är kriminalintendent, änka och ensamstående mamma. Inte så speciellt det heller i en deckare. Hennes kollega däremot, som heter eller kallas Lock, är annorlunda. Ja, speciell.

Lock är en AI, i form av ett hologram. Kat och Lock paras ihop i ett pilotprogram. Det går så där, först. Kats intuitiva magkänsla kontra Locks instrumentella logik. Men när ett genombrott sker i utredningen – då bara måste de börja samarbeta och samverka… 

The post Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Lärorik underklassdeckare av Nita Prose   first appeared on Opulens.

KRIMI. Nyligen utsågs en fransk författare, Annie Ernaux, till årets Nobelpristagare i litteratur. Bengt Eriksson reflekterar över fransk kultur och i synnerhet krimi. Han fokuserar särskilt på Olivier Norek som skriver spektakulära polisromaner. Vi får också ta del av en aktuell trendspaning.

Fransk kultur är så fransk, sägs det ibland. Hmmm, brukar jag kommentera. Och tillägga: Snarare är det väl så att kulturen i Frankrike blir fransk…

För ingen annanstans är de som skapar kultur sådana tjuvaktiga skator samtidigt som de står med bägge skorna på marken – som i just Frankrike.

Blott två exempel (kunde också ha inkluderat spelfilm från Frankrike): chanson och polar (fransk benämning för deckare). Chanson!? utropar någon (det kan vara du). Men chanson – franska visor – är väl ändå bland det mesta franska som finns?

Nja, återigen: chanson blir fransk. Med början kanske på 50-talet (eller tidigare ändå) har chanson/fransk visa tagit till sig allt ifrån jazz och fortsättningsvis rock´n´roll,  rhythm & blues, pop, latin, reggae, afro med mera. För att sen omvandla och blanda influenserna till sång och musik som inte hade kunnat komma någon annanstans ifrån än Frankrike.

(Detta gäller också rockabilly, ingenstans har denna gren inom 50-talets rock´n´roll hållts vid liv som i Frankrike. Och lyssna – så fransk rockabilly låter i Frankrike. En speciell favorit: Jesse Garon (ja, bara artistnamnet, som går att uttala både på amerikanska och franska).

Deckare, särskilt de som kan beskrivas som noir (ett ord som förresten uppstod i Frankrike som benämning på mörka, stämningsfulla filmer), blev också franska när den hårdkokta amerikanska deckargenren importerades till Frankrike och planterades på Paris gator.

Och fortsätter att bli… Numera kan alla möjliga deckargenrer bli som franska i tangentfingrarna på författare i Frankrike. Blott några franska deckarförfattarnamn, för att nämna ett par tre, fyra, fem av mina favoriter på senare år: Léo Malet förstås (men han är redan från tidigare år), Fred Vargas, Anne Rambach, Tatiana de Rosnay, Dominique Sylvain, Torun Börtz (så fransysk som en svenskparisisk krimiförfattare kan vara), Laurent Binet, Pierre Lemaitre och Olivier Norek.

Den sistnämnde, alltså Olivier Norek, ska det handla om här och nu.

Det första som kom på svenska av Norek var den mycket franska polisromanen, kvinnodeckaren,  landsbygdsdeckaren och ”enbart” kvinnoromanen ”Ytspänning” (Sekwa, övers: Cecilia Franklin) med den likaså mycket fransyskt kvinnliga överkommissarien Noémie Chastain på, först, Parispolisen men, snart, utlokaliserad till fransk landsbygd. 

Resultatet blev en typiskt fransk noir: överdrivet, våldsamt och blodigt samt humoristiskt, personligt och så smart att det nästan blir intellektuellt. Med numera landsbygdspolisen Noémie Chastain hade jag velat ha ännu en deckare, ja, flera titlar i en serie franska polisromaner.

Så blev det inte. Istället återkom Norek på svenska (vill säga, i Frankrike var turordningen en annan) med ”Kod 93” (Sekwa; övers Lisa Marques Jagemark): första delen i en ny polisromanserie med Victor Coste (alltså byte från kvinna till man), kommissarie och utredningsledare på kriminalen i Seine-Saint-Denis, en förort till Paris där landets flesta och grövsta brott begås.

Nu i år har andra titeln, ”Territoriet” (Sekwa; övers: Sebastian Gröndal), kommit i vad som ska vara en Victor Coste-trilogi. Observera översättarna: inte mindre än tre stycken översättare av och en samme franske deckarförfattare och två till de hittills utgivna titlarna om kriminalkommissarie Coste. Nu ska jag inte kommentera detta mer ingående utan blott konstatera: Det är inte bra. Resultatet blir alltför olika.  

Polisromanerna – alla tre – är däremot högst läsvärda och borde uppmärksammas mer än vad som gjorts i Sverige. Fransmannen Olivier Noreks polisromaner placerar sig på en skala från Fred Vargas till Georges Simenon och där emellan Ed McBain. Kriminalkommissarie Victor Coste har mer likhet med kommissarie Adamsberg (hos Vargas) än Maigret (Simenon) men även drag av Steve Carella (McBain).

Jag skulle ana och tro att ”Kod 93” och ”Territoriet” var försök att skriva mer samtidsrealistiska polisromaner, men samtidigt är Olivier Norek ju fransman. Så han klarar inte riktigt av det. Han vrider om och höjer upp realismen till surrealism för att på detta sätt få verkligheten att bli extra syn- och kännbart verklig.

Som i en spegel i olustiga huset.

Vilket han verkligen (!!!) lyckas med. Norek skriver franska polisromaner i procedurskolan: utredningarna sköts systematiskt och noga men brotten är spektakulära.

Som att (i ”Kod 93”) ett lik på obduktionsbordet öppnar ögonen och lever. Inifrån ett förkolnat lik ringer en mobil. Ett tredje lik är tömt på blod.

Eller när han (i nya ”Territoriet”) både introducerar Bibz, tolv år och gangsterledare på väg uppåt i karriären, samt en korrupt borgmästare, vars korruption saknar alla tänkbara gränser. Här finns också en pensionär med knarkgömma hemma i lägenheten.

Det är som om allting, människorna och händelserna, styrs någon annanstans ifrån. Samtiden? Utvecklingen? Bara händer? Olivier Norek är dessutom en skicklig persontecknare, det gäller såväl poliser som skurkar. Han skriver polisromaner som både är realistiska och surrealistiska, de skildrar en parisisk verklighet genom att vrida till den några franska fiktionsvarv.

Som i en spegel i olustiga huset.

Trendspaning: Allt fler udda kvinnliga huvudpersoner i svenska deckare

Jag tror att jag upptäckt en trend eller ett tema eller ett huvudspår i många nya svenska deckare, särskilt när de är skrivna av kvinnliga deckarförfattare. Nämligen de speciella, ja, egenartade kvinnor som är huvudpersoner i deckarna. Ofta poliser och liksom vad gäller manliga kriminalkommissarier kan en deckarläsare undra hur dessa lika udda kvinnliga kommissarier/inspektörer egentligen har kunnat bli poliser…

Här följer fyra exempel:

Cecilia Sahlström fortsätter att skriva polisromaner men har både bytt stad (från Lund till Malmö) och kvinnlig polis/huvudperson (den här kvinnliga polisen har det passande namnet Rakel Vrede, 50 år och polisinspektör) när Sahlström med ”Irrvägar” (Saga Egmont/Stellar förlag) inleder sin nya polisserie.

Rakel Vrede sköter polisarbetet mest som en privatsnok, alltså på egen hand (inte ens Vredes närmaste kvinnliga kollega släpps in), och har en CP-skadad storebror.

Den kvinnliga kriminalkommissarien i Kajsa Leos debutdeckare ”Snöflickan” (Bokfabriken) presenteras som en udda polis redan med sitt namn, Dylan Svensson.

Hon är också lite av en enstöring, obrydd enligt omslagstexten, homosexuell med en 13-årig son.

Därtill är hon verksam som polis i den gudsförgätna hålan Glimsjö (nånstans i norra Skåne, skulle jag tro). Givetvis bosatt i en ocharmig lägenhet i ortens sumpigaste del.

Dylan har också svårt att låta bli att kolla in en snygg rumpa när hon får syn på den.

Ina (egentligen Salina) Farkas, som Caroline Grimwalker introducerar i ”Rekryteringen” – första titel i ”Trickster”-serien – har haft en fot i det kriminella Malmö samtidigt som hon varit utredare hos polisen.

Hennes dubbla liv krockade när hon råkade sticka kniven i en pedofil. När läsaren möter Ina sitter hon i häktet på Fosieanstalten, i väntan på mordrättegången.

Ina var hittebarn, en dag gammal lämnades hon med blodig navelsträng på trappan till ett hus, och växte upp hos fosterhem efter fosterhem.

Kamilla Oresvärd inleder med ”Cirkusprinsessan” (Norstedts) ännu en serie polisromaner i Göteborg med omnejd. Fast huvudpersonen, Greta Leikler, är inte polis (det är Björn Carlsson, polisinspektör) utan ”cirkusprinsessa”. Så kallas hon eftersom hon arbetat på cirkus.

Också Greta Leikler sitter i fängelse för mord, hon är ilsken och tuff, vet att freda sig. Så rymmer hon och blir sin egen amatördetektiv.

Läsaren kan ana att hon i seriens kommande titlar nog blir privatanställd som detektiv.

Slutsats, går det att dra någon sådan efter blott fyra nya deckare och polisromaner? Jo, det går väl alltid att göra.

Svenska deckare, särskilt de som skrivs av kvinnliga författare, har blivit allt mer av kvinnodeckare, ja, kvinnoromaner. Också allt mer samhällskritiska? Till och med politiska? Ja gånger två är mitt svar.

The post Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Spänning à la Frankrike first appeared on Opulens.