PROSA. De 31 berättelserna är alla både melankoliska, roliga och direkt underhållande. De är korta, intensivt påträngande men också gripande och oroväckande.” Det skriver Thomas Almqvist som läst ”Rabalder” av Mikolaj Grynberg.

Rabalder av Mikolaj Grynberg
Översättning: Tomas Håkansson
Rámus

Enligt den polske författaren Mikolaj Grynberg blossar antisemitismen i Polen upp i cykler. De 31 korta berättelserna i ”Rabalder” ger prov på detta och den judiska närvaron, historien om samtiden i Polen men också på landets tragiska förflutna gentemot sin judiska befolkning. Grynberg gestaltar en nästan skrämmande verklighet men aldrig helt utan en svart humor. ”Rabalder” är Grynbergs första bok som översatts till svenska.

Historierna skildrar lakoniskt men inte helt utan en svart humor det judiska livet i Polen samt landets sorgesamma historia i förhållande till sin judiska befolkning.

Mikolaj Grynberg föddes 1966 i Warszawa, där han fortfarande bor. Han har tidigare skrivit om hur det var att växa upp hos föräldrar som överlevt Förintelsen och den polska regimens antisemitiska kampanj 1968.

”Rabalder” är hans första skönlitterära bok. Grynberg verkar också som fotograf och psykolog. Han skriver om pogromer, migration och pilgrimsresor till Israel, antisemitism, fördomar och förföljelser. Vi får en målande bild av Warszawa men även av industristaden Lodz under delar av 1900-talet.

Grynberg är förutom en duktig personskildrare också en mycket duktig miljöskildrare. De historiska sammanhangen och den historiska sanningen är mycket viktiga för honom. Ändå drar berättelserna gärna åt det absurda.

Den här lilla berättelsesamlingen på bara 120 sidor gjorde ett mycket speciellt intryck på mig. De 31 berättelserna är alla både melankoliska, roliga och direkt underhållande. De är korta, intensivt påträngande men också gripande och oroväckande.

The post Mikolaj Grynberg ‒ en berättare som både roar och oroar first appeared on Opulens.

ROMAN. Carolina Thelin har med avsevärd behållning läst romanen ”Stramer” av den polske författaren Mikołaj Łoziński. Det är en bok där läsaren får följa en judisk familjs öden under mellankrigstiden och andra världskriget.

Stramer av Mikołaj Łoziński
Översättning: David Szybek
Norstedts

Tycker du att vi fått nog av skildringar av människor som fallit offer för nazistenas grymheter? Det hävdas ibland att vi inget lär av historien ‒ se bara hur allt upprepar sig! Och visst är det minst sagt obehagligt att jämföra vår tid med 1930-talets mellankrigstid, att det auktoritära och högerextrema, då som nu, vinner alltmer makt. Men trots att jag stundtals kan få nog av alla böcker, filmer och tv-serier som bearbetar denna kolsvarta period av vår historia, är de nödvändiga. Vi måste tro på att det går att lära sig av historien.

Första boken i svensk översättning

Mikołaj Łoziński är en polsk roman- och manusförfattare samt fotograf. ”Stramer” är hans första bok i svensk översättning, och den är utförd av David Szybek som bland annat också översatt den ukrainska författaren Oksana Zabuzjkos ”Den längsta av resor”. Trots att jag inte kan polska noterar jag Szybeks fingertoppskänsla i översättningen av komiska uttryck och diktstrofer.

Historisk roman

”Stramer” är alltså ännu en roman som handlar om tiden före och under andra världskriget. Här får vi följa den judiska sexbarnsfamiljen Stramers liv i den polska staden Tarnów. Boken är indelad i korta kapitel med titlar som hämtats från familjemedlemmarnas olika förnamn. Kapitel för kapitel lär man känna dem alla.

I det inledande kapitlet Nathan är det tidigt 1900-tal när Nathan kommer hem till Tarnów från Amerika. Där tog han adjö av sin storebror Ben efter att ha provat lyckan i fyra år. Längtan efter ungdomskärleken Rywka blev för stor och de gifter sig och flyttar in i en enrummare som snart fylls av barn. Med sig får Nathan en avskedsgåva av sin bror ‒ ett läderbälte med mässingsspänne som visar sig komma till stor användning när hans söner behöver veta hut.

Med tanke på Nathans ständiga misslyckanden i att skaffa jobb för att kunna försörja familjen, hans oberäkneliga psyke, som innebär antingen sängliggande eller kortvariga intensiva faser, är det obegripligt att Rywka står ut. Men det gör hon och uppfostrar dessutom sex barn och ser till att det står mat på bordet trots ständig brist på pengar.

Ben skickar dem då och då ett brev med amerikanska dollar men de pengarna lägger Nathan undan i väntan på något av sina storslagna jobbprojekt.

Syskonrelationer

Pojkarna Rudek, Salek, Hesio och Nusek samt flickorna Rena och Wela delar sängplats i det enda rummet. Barnen växer upp och går sina egna vägar. De påverkas av strömningar i samhället och studerar eller slarvar runt. Två av dem blir hängivna kommunister.

Beskrivningen av relationen mellan syskonen är till stor del romanens styrka. När de yngre försöker ta efter och hänga med i de äldres jargong kan nog fler än jag, som vuxit upp med många syskon, känna igen sig. Som läsare är det lätt att känna sympati för de olika romankaraktärerna, trots deras fel och brister.

Łoziński är överhuvudtaget skicklig på att skapa medkänsla, även om det är de manliga romangestalterna man kommer närmast. När Łoziński beskriver Rywka som en typisk självuppoffrande maka och mor är det genom ett ganska daterat, för att inte säga grabbigt, perspektiv. Romanen hade vunnit på att i stället låta hennes gestalt utvecklas och växa.

Humor och tragikomik

Jag gillar dock hur rolig boken till stora delar är, mitt i allt elände, och det beror delvis på de dråpliga uttrycken och de snuskiga visorna som citeras men inte minst Nathans tragikomiska rollfigur.

För familjen Stramer är antisemitismen i Tarnów nästan något naturligt eftersom den alltid funnits där. I den judiska stadsdelen är det snarare konflikterna mellan olika judiska grupperingar som påverkar vardagslivet. Men när Hitler tar makten hårdnar klimatet och hatet mot judarna i Polen blossar upp. Det splittrar familjen och du vet hur det slutar även om du inte väljer att läsa just den här boken.

The post Läsvärd historisk roman om en judisk familjs öden first appeared on Opulens.

LYRIK. “Zagajewskis poesi är i sin mångfald och rikedom kongenial med den kulturens kraft som den vill ge uttryck för,” skriver Gregor Flakierski som läst den nu aktuella boken “Det sanna livet”.

Det sanna livet av Adam Zagajewski
Urval och översättning: Irena Grönberg
Norstedts

Den mångfaldigt belönade polske poeten Adam Zagajewski är väl representerad på svenska, säkert till en stor del tack vare tillgången på duktiga översättare. Det senaste bidraget är ett urval av hans två sista diktsamlingar. Han gick bort i mars 2021.

Zagajewskis sena diktning präglas i hög grad av den åldrande poetens behov av tillbakablickar på historien och det egna livet inför det oundvikliga slutet. Det är ingen förtvivlan eller sorg utan enbart stilla begrundan. Tänk bara på att ge en dikt titeln ”Självporträtt med dropp”!

Tillbakablicken sker genom att upprätta dialog över tid, och även rum. Poeten för ett samtal med både kända personer ur historien och sin familj och obekanta, anonyma, ibland enskilda, andra gånger mer eller mindre stora grupper av människor.

I dikten ”Soluppgång” skriver Zagajewski: ”en tom stad där det bor/en halv miljon skuggor, en döv tystnad av så många röster,/och ingen gråter längre”. Den tomma staden är byn Bełżec där det fanns ett nazistiskt förintelseläger, och där under ett drygt år närmare en halv miljon judar mördades.

I dikten ”I Drohobycz”: ”Men det finns småstäder/där skuggorna/är sannare/än tingen”.

Uttrycket är komprimerat, nästan avskalat, enkelt utan onödiga utsmyckningar.

Och över all diktning svävar en stark känsla av förlust.

Adam Zagajewski var född i Lwów (numera Lviv), en gammal polsk stad, 1939 Polens tredje största, men som efter Jaltaöverenskommelsen inkorporerades i Sovjetunionen. Förlusten av Lwów blev till ett traumatiskt sår i det kollektiva medvetandet. Även om Zagajewski lämnar staden blott några månader gammal ärver han känslan av förlust och hemlöshet.

Det må vara sant att ”Filosofer måste välja stad/bara poeter får leva överallt”, men den friheten har ett pris. Som han skriver i ”Resan från Lwów till Schlesien 1945”: ”Nu är vi hemlösa”. Och i dikten ”Grażyna”, som handlar om en biograf i Gliwice, den tidigare tyska staden i södra Polen dit familjen flyttade: ”det gjordes fler försök att förvandla/den här staden till den andra,/otaliga djärva experiment/som ingen lyckades med,/alkemisterna slet länge om natten, /../men till sist segrade glömskan,/glömskan rund som en boll,/söt som en jordgubbe, slutgiltig/som den yttersta domen.”

Att vilsenheten lätt kan leda till en sorts historiepessimism är föga förvånande. ”Det har gått hundra år/sedan första världskrigets slut/Vi väntar på nästa”. ”Det fanns inga profeter/Säkert satt de redan i finkan”. ”Civilisation – hela fem stavelser/Ont – bara en.”

Motkraften är tron på kulturen, inte minst den europeiska bildningstraditionen. En lång rad kulturpersonligheter passerar revy genom diktstroferna, Bach, Chopin, Conrad, Delacroix, Schopenhauer, Mandelstam, Rachmaninov, Charlie Parker, Greta Garbo…

I sin hemlöshet befinner sig poeten i ständig rörelse, hans dikt besöker skilda platser runt om i världen. ”Vissa talade polska, andra tyska,/bara gråten var kosmopolitisk.” ”Mina favoritpoeter/möttes aldrig/De levde i olika länder/och olika tider”. Och ändå hade de så mycket gemensamt. ”Vi vet vad konst är, vi känner lyckan/som den ger oss, ibland svår, bitter, bittersöt/och ibland bara söt som turkisk konfekt.”

Zagajewskis poesi är i sin mångfald och rikedom kongenial med den kulturens kraft som den vill ge uttryck för. Och även om poeten i all ödmjukhet säger att poesin ger ”en stunds glädje/och melankolins mörka lycka”, så är den så mycket mer.

Detta är ett viktigt författarskap.

The post Zagajewskis poesi är kongenial med kulturens kraft first appeared on Opulens.

PROSA. Martin Söderlind har forskat i antikens kultur och samhällsliv men har på senare tid också ägnat sig åt att skriva skönlitterärt. Hans debutroman “Ögonblickar” beräknas längre fram i år. Vi har nu glädjen att presentera hans novell “Polen 1992” i två delar. En mörk men fascinerande berättelse. Detta är den avslutande delen. Första delen kan läsas här.

POLEN 1992 – del 2

”Här är det nog”, säger jag med tvekan, nästan motvilligt, som en bekännelse. Samtidigt är rösten lugn för att inte framkalla en tvär inbromsning.  

                      Vägen har just kommit ut ur ett skogigt parti och solen får Gerhard att fälla ner solskyddet. Jag gör likadant. Utsikten får mig att känna igen platsen. Lite längre fram gör Oder en omisskännlig krök.

                      Tanken på att vi är framme får mina händer att darra. Kroppen känns alldeles kall. Nutid och dåtid korsar sina spår i mitt medvetande. Smälter samman och löses upp i varsin beståndsdel bara för att återigen smälta samman. Mina olika åldrar alstrar varandra i ett slags evig växelverkan. Jag är rädd för varje sinnesintryck eftersom de väcker något förflutet till liv.  

                      ”Är du säker?” säger Gerhard. Det hörs på tonfallet att han är fylld av förväntan. Som om något angenämt väntar oss. Jag förstår att han ännu inget minns.

                      ”Så säker som någon kan vara”, säger jag och får i samma ögonblick det bekräftat på andra sidan vägen där en grusväg svänger på väg uppför en backe.

                      Jag fattar tag i Gerhards arm och föreslår att vi väl kan sitta en stund i bilen innan vi går ut. Han rycker på axlarna och tar av sig solglasögonen.

                      ”Hur känns det, pappa? Är det nervöst?”

                      Jag förmår bara åstadkomma en nickning. Han lägger handen på min axel.

                      ”Efteråt kommer det att kännas så mycket bättre.”

                      ”Tror du det?” undrar jag klentroget men känner mig tacksam för beröringen.

                      ”Du kommer ångra dig djupt om du låter bli.”

                      Jag ser det förflutna vart jag än ser. Även när jag blundar.

  *   

Gerhard prövade en pusselbit, hittade ingenstans där den passade och tog en annan. På bilden som framgick av de utlagda bitarna syntes en åsna, en gris och en ko stående framför ett stängsel med ett hus i bakgrunden. Den som bebott barnkammaren hade låtit det halvfärdiga pusslet ligga kvar när man gav sig av, som om det skett i brådrasket.

                      Jag satte mig på huk bredvid honom och lät min hand fara genom hans hår. Ansträngde mig till det yttersta för att inte låta min ångest skina igenom.

                      ”Du ska inte vara orolig. Snart har du ett lillasyskon.”

                      Han nickade långsamt. Jag önskade att han skulle fråga om det skulle bli en pojke eller en flicka. Jag skulle svara att man inte kunde veta. Sedan tänkte jag fråga vad han helst önskade sig. Då kunde han svara antingen det ena eller det andra. Och sedan skulle jag säga att vi väl fick se. Men han sa ingenting.  

                      Jag tog en pusselbit och lyckades placera den rätt vid grisens bakben.                   

”Nu måste jag se till mamma”, sa jag till slut. ”Hon kommer kanske att skrika men det är inget farligt. Så låter det när man föder barn. Det blir nog bäst om mamma får vara ifred tills det är färdigt.”

                      ”När är det färdigt?”

                      ”Jag vet inte riktigt. Jag kan säga till.”

                      Han nickade igen och fick dit en pusselbit.

                      Anna hade vaknat. Lugnet var som bortblåst. Hon andades kort och snabbt. Brösten hävdes och sänktes hastigt som om hon var andfådd. Benen särade och knäna uppdragna. Varje rörelse framkallade vågor i madrassen som om hon låg och flöt. Hon hade tagit av sig underbyxorna och blottade sin öppning.

                      ”Andreas, håll i mig”, sa hon och sträckte ut handen. Den var alldeles varm. Våra valkiga handflator skavde mot varandra i det fasta greppet. Händerna på två människor som levt av jorden.    

                      ”Jag drömde så hemskt.”

                      ”Jaså. Vad drömde du?”

                      ”Om honom. Fången som kom till vår gård.”

                      Jag hajade till och harklade mig för att dölja min sinnesrörelse.

                      ”Jaså, han”, sa jag och försökte mig på ett förvånat tonfall. Jag ville inte avslöja att han ofta varit i mina tankar.

                      Tårarna rann ner för Annas kinder, förvridna av en gråtens grimas. Hon torkade sig om näsan med en väl använd näsduk.

                      ”Han upprepade de där orden. Enträget bad han mig om något. Jag ville uppfylla hans önskan men kunde inte eftersom jag inte förstod vad han ville. Plötsligt var jag i hans kläder. De hårda ansiktena log nästan muntert, fulla av förväntan på vad de tänkte ta sig till. Aldrig har jag känt mig så rädd. Sedan vaknade jag, tacksam över att få vara jag. Men rädslan fanns oförminskad kvar. Förstår du? Jag är lika rädd som han var den gången.”

                      ”Du har inget att vara rädd för”, sa jag och försökte låta övertygande. Hon började andas än häftigare inför vad hon skulle säga.

                      ”Tror du gud förlåter mig?”

                      Hennes senkomna ånger oroade mig. Som om hon låg på sitt yttersta ville hon komma tillrätta med sin skuld. Jag ryggade inför tanken på att hon behövde en präst som kunde ge henne syndernas förlåtelse.

                      ”Klart han gör”, sa jag med eftertryck och kramade hårdare hennes hand, orolig för att hon inte skulle låta sig övertygas.

                      ”Hur kan du veta det så säkert? Du tror ju knappt själv på gud.”

                      ”Jag har hört troende människor prata om honom. De säger alltid att han är förlåtande.”

                      Hon såg på mig med ögon som utstrålade den där rädslan hon pratat om. Men hon var inte rädd för människorna. Hon var rädd för livet efter detta. För gud.

                      ”Jag tror gud skickade vår objudne gäst för att pröva oss. Vi bestod inte provet, särskilt inte jag. Vad tror du de gjorde med honom?”

                      Många gånger hade jag funderat på den saken. Naturligtvis hade de dödat honom men vad de tagit sig till dessförinnan hade jag ingen aning om. Däremot kände jag mig övertygad om att mina gruvligaste fantasier inte överträffade verkligheten. Jag svarade ingenting.  

                      ”Är du snäll och ber med mig”, sa hon och knäppte sina händer runt min.

                      Vi bad Fader vår flera gånger. Hon mumlade orden snabbt som om de utgjorde en besvärjelse. En trollformel som skulle skydda mot makter som ville illa. Till slut tog tröttheten över. Ordflödet lugnade sig och stannade av likt en flod som når havsmynningen. Hon andades lugnare och lät huvudet sjunka ner på kudden. Ansiktet slätades ut och en välsignad frid la sig över anletsdragen. Snart var hon försjunken i dvala igen.

                      Jag var så rädd för att hennes föraningar skulle visa sig stämma. Då skulle jag bli ensam med Gerhard, kanske ensam med det nyfödda barnet, om det överlevde. Vad skulle jag då ta mig till? Fortsätta vandringen med ett för tidigt fött spädbarn i famnen som inte hade något att äta? Jag skulle väl få se det sakta dö av svält. Redan då, innan det var fött, slog mig tanken på att hjälpa barnet över på andra sidan. En tanke som jag genast sköt undan och inte ville kännas vid. Men den hade redan hunnit slå rot. Det hjälpte inte hur mycket jag förbannade mig själv. Att förkorta den nyföddas lidande framstod alltjämt som ett rimligt alternativ. Trots allt kunde vi ju inte vänta hur länge som helst. Rätt som det var skulle bolsjevikerna komma ifall vi inte gav oss iväg.

                      Jag såg på hennes vilande anletsdrag. Svetten lackade ur den gulbleka hyn. Rosorna hade slocknat och flätorna hängde halvt upplösta utmed kinderna. Med handen kände jag på hennes blanka panna. Den var het. Hon stönade lätt i sömnen eller dvalan eller vad det nu borde kallas.

          *                          

”Kan du inte gå ut och titta själv?” säger jag vädjande till Gerhard. ”Huset borde ligga där uppe på kullen.”

                      Han ser forskande, nästan strängt på mig och skakar långsamt på huvudet.

                      ”Nej, pappa. Nu måste du ta dig samman. Jag förstår att du drar dig för att uppsöka det förflutna. Det är helt naturligt. Men jag är övertygad om att bördan kommer att bli lättare efteråt. Det blir som när man går i psykoterapi och genomlider förträngda minnen. Att återuppleva dem är att bli fri från dem.”

                      Han hade själv gått i terapi, något jag aldrig övervägt, trots att han tjatat. Jag har aldrig varit något annat än en enkel jordbrukare som knappt läst några böcker. Och jag tvivlar på att återseendet av platsen kommer att göra mig bättre till mods. Minnena är knappast förträngda. För varje meter jag närmar mig platsen framträder de allt livligare. Varför ville jag egentligen komma hit? Till min förvåning har jag inget svar.  

                      Med stor tvekan öppnar jag bildörren, vrider på kroppen och sätter ner fötterna på vägrenen. Bävar inför varje ögonblick, varje nu. I gräset växer vilda blommor som jag inte känner namnet på. Ändå finns de. Jag är obetydlig och ensam i en värld likgiltig inför min existens. Inte så mycket som en axelryckning skulle naturen ägna sig åt om jag dog här och nu. Några humlor surrar från den ena stängeln till den andra likt små helikoptrar. I tystnaden mellan bilarna som svischar förbi kan jag höra ljudet av deras vibrerande vingar, så oansenliga i jämförelse med de klumpiga ludna kropparna.

                      Jag reser mig upp och stänger dörren. Tar in den vidunderliga vyn. Känner igen en samling byggnader på motsatta stranden som kan ha varit ett gammalt kloster. Så biter jag ihop och vänder mig om. Möter Gerhards blick över biltaket när han kisar mot det glittrande vattnet. Han öppnar bakluckan och vi tar var sin krans. Först nu lyfter jag blicken ovan backen och vägstumpen som leder upp till höjden där huset ska ligga.

                      Men där finns inget hus.

                      Mer lättad än besviken korsar jag vägen tillsammans med min son och går upp för backen. Där huset stått ligger nu en tom parkeringsplats. Ogräs växer över de vita markeringarna. Jag går fram till platsen där pumpen borde ha stått och får syn på någon sorts metallplatta. Brunnen har plomberats. Runt parkeringen reser sig en tät lövskog som delvis döljer utsikten man en gång hade från huset.

                      ”Nå?” säger Gerhard otåligt. ”Var är det någonstans?”

                      ”Det låg här”, svarar jag och beklagar att jag måste göra honom besviken. ”Det är som jag trott. På nästan femtio år har en hel del hunnit hända.”   

  *   

Jag ställde en fotogenlampa i fönstret för att visa att huset var bebott och därigenom avvärja oönskat besök. En andra lampa ställde jag på nattduksbordet bredvid Anna. I skenet från några levande ljus åt jag sedan kvällsmat med Gerhard. Han hade slutat lyfta blicken. Den vilade vid smörgåsen som låg halväten på assietten. Inte heller jag hade någon vidare aptit. Men jag sa till honom att försöka äta upp eftersom vi behövde alla krafter vi kunde få. Med ens hördes Annas skrik skära genom mörkret i hallen och trappan.

                      Jag lade fram fram pusslet på köksbordet och sa till Gerhard att sitta kvar, hur mamma än skrek. Skyndade mig så gott jag kunde upp till sängkammaren. Med en skål varmt vatten som fått stå och puttra på spisen trevade jag mig fram i mörkret. Men det var inte dags. Bara ännu en värk som efter hand gick över. Jag hann gå ner både en och två gånger till Gerhard. Till slut sa jag att han borde gå och lägga sig i sängen i barnkammaren. Först ville han inte. Han sa att han var rädd för dockorna. Jag samlade ihop dem och slängde dem i en låda halvfylld med leksaker. Till slut gav han med sig. Så fort han lagt sig slocknade han omedelbart, till min stora lättnad.

                      Efter ännu en lång stunds väntan i det svaga skenet från lampan verkade tiden vara inne. Ögonblicket jag fasat för. Anna krystade så att ansiktet vitnade och läpparna försvann. Hela tiden mumlade hon något om att det var Gud som straffade henne. Att hon snart skulle få möta samma öde som den förrymde fången. Jag kramade hennes hand liksom hon kramade min. En hårbeklädd hjässa syntes som en luden boll i den vidgade öppningen.

                      ”Lova mig att du försöker ta hand om barnet”, sa hon och uttalade orden stötvis för att hinna få tillräckligt med luft mellan dem. ”Du måste försöka leta upp en nybliven mor som vill förbarma sig.”

                      Jag erinrade mig min tanke nyss på att släcka livslågan som höll på att tändas och skämdes.

                      ”Du kommer att kunna amma det själv så fort det hela är över, tro mig. Precis som du gjorde med Gerhard.”

                      Hon skakade energiskt på huvudet.

                      ”Nej, Andreas, detta är det sista jag gör.”

                      Jag förstod inte hur hon kunde vara så säker, nästan besatt av tanken på döden. Samtidigt anade jag någonstans att hon hade rätt. Något kändes fel med födsloprocessen, det förstod jag utan att ha något att jämföra med eller kunna peka på något särskilt.

                      Hjässan gled allt längre ut. Huvudet nådde den punkt där det var som bredast och öppningen allra vidast. Sedan följde resten av kroppen med nästan av sig själv, och därpå efterbörden. Plötsligt låg alltsammans på det nerblodade lakanet.  

                      Det var en flicka. Mina ögon tårades av rörelse inför åsynen av min dotter. På Annas anmodan hade jag letat upp en sax i köket och klippte med suddig blick och darr på handen av navelsträngen, varpå jag la barnet på moderns bröst. Där låg det och skrek med gäll genomträngande stämma. Det lät så livskraftigt, så obändigt. Under tiden grät även Anna med ymnigt flödande tårar. Först verkade det vara av lättnad. Men snart märkte jag att något var fel. Efter en stund tystnade hon och föll tillbaka i djup dvala.

                      Jag hade helst velat försöka väcka henne men ville också hålla mitt löfte att ta hand om den nyfödda. Skulle just tvätta barnet i vattnet som blivit lagom ljummet när jag hörde en röst i dörren.

                      ”Ska mor dö nu?”

                      Jag la tillbaka flickan på Annas mage och vände mig mot Gerhard.

                      ”Nej, det är över”, sa jag fast jag för varje ögonblick blivit alltmer övertygad om att jag skulle förlora min hustru.

                      ”Får jag komma in?”

                      Jag tvekade men nickade till slut. Sängen såg förfärlig ut med moderkakan mellan Annas särade ben och det skrynkliga barnet otvättat liggande mage mot mage. När han gick fram och ställde sig vid sänggaveln märkte jag att tårarna ymnigt flödade över de röda kinderna. Alla tre grät vi. Bara Anna hade slutat, uppslukad av slummer eller något mycket värre och djupare.

                      ”Sover mamma?” Rösten lät skärrad. Han närapå skrek fram orden av rädsla för vad jag skulle svara.

                      ”Det kan man säga. Hon är trött efter att ha fött din syster.”

                      En lång stund stod han tyst och såg på när jag försökte tvätta barnet med ovana rörelser. Till slut frågade han varför hon grät. Jag svarade att nyfödda brukar göra det. Att han själv gjort det när han föddes.       

                      Då hände något med Anna. Något stelt och livlöst smög in över henne, som när den första frosten stiger ur marken och lägrar sig i gräset. Hon slutade andas. Utom mig tog jag tag i hennes axlar och ruskade henne så häftigt jag tordes med tanke på den nyfödda. Hennes lealösa huvud föll ner från kudden och kom att hänga ut över sängkanten.

                      Gerhard sprang sin väg. Jag la tillbaka Annas huvud mot kudden, tog barnet i famnen och gick efter min son. Medan flickan fortsatte skrika famlade jag mig fram utan att kunna se ens en handsbredd framför mig. Rädd för att med flickan springa in i en dörr eller något liknande. Men jag förstod att jag måste hitta Gerhard och försöka lugna honom. Barnets gälla läte fick mörkret att skälva och tätna. Jag började med barnkammaren men där var han inte. Det ena rummet efter det andra sökte jag trevande igenom medan jag ropade på min son, ständigt rädd för att trampa fel och ramla ner för trappan. Till slut blev jag varse att han krupit in i en garderob där han satt och kämpade för att inte avslöja sig. Ofrivilligt gav han ifrån sig ett svagt kvidande läte.

                      ”Snälla Gerhard, kom fram”, sa jag förtvivlat. ”Nu måste vi hjälpas åt du och jag.”

                      ”Är mamma död?”

                      ”Ja, det är hon.”

                      På något märkligt sätt fick beskedet honom att lugna sig. Flickans gråt hade gått över i ett obeskrivligt ljud som inte bådade gott. Det fanns ingen tid att försöka trösta Gerhard annat än med några hastiga ord om att han inte behövde vara rädd. Ord som knappt hade någon verkan. I mörkret ställde jag mig på knä, letade upp Gerhards hand och la den på flickans huvud.

                      ”Känn på din syster. Vi måste hitta på ett namn åt henne. Vad tycker du hon ska heta?”

                      ”Jag vet inte.”

                      ”Vi kan väl fundera på saken”, sa jag och reste mig upp. Gerhard hade lugnat sig ytterligare av beröringen. Nu måste jag se till att den nyfödda fick något i sig.

                      I min barndom hade jag hört talas om ett sätt att mata ett spädbarn som inte hade tillgång till en kvinnas bröst. Plötsligt hade minnet dykt upp ur åratal av glömska. Även om det antagligen bara skulle försena det oundvikliga måste jag göra allt jag kunde för att visa för mig själv att jag inte hade för avsikt att döda flickan. Och så ville jag uppfylla mitt löfte till Anna. Om jag bara klarade barnet genom natten skulle jag kanske lyckas hitta en nybliven mor någonstans i den breda flyktingströmmen.  

                      Vi hade en flaska mjölk i matsäcken som fortfarande var någorlunda färsk. Jag la barnet på sängen i barnkammaren, hämtade lampan på nattduksbordet och skyndade mig ner i köket med Gerhard i hasorna. Spisen var fortfarande het. Jag värmde mjölken tills den började sjuda och lät den sedan bli ljummen. Ur ett linneskåp ryckte jag till mig en handduk, doppade ena hörnet i mjölken och stack in den fuktiga fliken mellan barnets läppar. Men hon vägrade suga. Efter flera enträgna försök gick jag tillbaka till sängkammaren och la i ren förtvivlan min dotter vid Annas bröst. Girigt slöt hon läpparna kring bröstvårtan. Men naturligtvis kom det ingen mjölk.

                 I säkert ett par timmar fortsatte jag försöka med handduken, hela tiden med min son vid sidan. Förgäves försökte han väcka sin mor till liv. Han bönade och bad att hon skulle slå upp ögonen och vakna. Gråtande borrade han ner ansiktet i hennes halsgrop.

Under tiden tystnade den nyfödda. Ansiktet slöt sig som en mussla medan kroppen blev orörlig. Till slut slätades rynkorna ut och anletsdragen blev avspända, med en smal springa mellan de bleka läpparna. Jag hämtade en liten spegel ur vår packning och höll den framför hennes näsa och mun. Hon var död.       

                      För att vara helt ärlig fanns mitt i min djupa sorg ett stråk av lättnad över att flickan lämnat oss. Jag la henne ovan på hennes döda mor. Sedan blev vi stående länge och betraktade de båda kropparna i skenet från fotogenlampan. Först nu blev jag varse att det luktade färskt blod som vid höstslakten.

                      Utmattad gick jag och la mig på sängen i barnkammaren. Mina fötter stack ut över sänggaveln. Men det störde mig inte det minsta. Jag la armen om Gerhard. Hans envisa tårar slutade äntligen att flöda medan de istället trängde fram ur mina ögon innan vi barmhärtigt förpassades in sömnens rike.

Nästa morgon vaknade jag och blev genast alldeles klar över var jag befann mig och vad som hänt. Det kändes som om sömnen varit alldeles svart och drömlös, så nära ett icke medvetande man kunde komma med livet i behåll. Gerhard sov fortfarande. Jag väckte honom varsamt och frågade om han ville ha frukost. Han skakade på huvudet. Frukosten kunde vänta. Istället förklarade jag vad jag tänkte göra.

                      Gick ut till förrådsskjulet och letade upp en spade. Med redskapet över axeln strövade jag länge runt efter en lämplig plats i den väldiga trädgården. Den sträckte sig mycket långt åt väster. Gick förbi några rosenplanteringar och ett trädgårdsland där ogräset hade härjat vilt mellan grönsakernas snörräta rader, fram till en samling buskar som verkade markera änden på tomten. Inne bland snåren fanns en öppning. Den fick duga. Jag ville välja en så undanskymd plats som möjligt i hopp om att graven skulle få vara ifred. Trots att jag riskerade att stöta på sega rötter började jag gräva.

                      Van som jag var vid hårt kroppsarbete bekom mig sysslan inte särskilt mycket. Gerhard satt på marken och följde mitt arbete. Höstdagen var solig och ovanligt varm. Han behövde inte frysa.

                      När graven var tillräckligt djup letade jag upp ett lakan och en stor handduk ur linneförrådet. Sedan gick jag till sängkammaren där de båda kallnade kropparna låg, den ena ovanpå den andra. En stund blev jag stående och tittade på Annas livlösa ansikte. Mungiporna hade åkt tillbaka och fick det att se ut som om hon log. Hon såg belåten ut. Men jag förstod att uttrycket framkallats av något så opersonligt som tyngdlagen.

                      Så gott jag kunde svepte jag in Annas kropp i lakanet, bar ut den och la den i gropen så varsamt jag kunde. Hon hamnade på sidan så att jag fick hoppa ner och lägga henne på rygg. Sedan lindade jag den nyföda i handduken och la henne på Annas mage.    

                      Innan jag började skyffla igen graven funderade jag på någon sorts avskedsceremoni. Mest för Gerhards skull läste jag Fader vår. Så fick jag för mig att vi borde kalla barnet något. Jag frågade Gerhard om han kommit på något namn. När han skakade på huvudet föreslog jag Eva. Han nickade. Sedan grep jag mig an det avslutande arbetet. När jorden föll på Annas ansikte som stack fram ur kanten på svepningen började han gråta igen för första gången på ett tag. Kroppsansträngningen hade fått även mig att sluta fälla tårar. Men nu kom de tillbaka.  

                      När jag fyllt igen graven tvättade jag mig hjälpligt vid pumpen. Det hade hunnit bli sent på kvällen. Ännu en natt tillbringade vi i huset. På morgonen den tredje dagen tog jag kärran och styrde den ner för backen mot vägen. Där vände vi oss om en sista gång och såg upp mot huset i vars trädgård min fru och dotter låg under jord. Aldrig hade jag känt mig så övergiven som då. Jag försökte lägga platsen på minnet ifall jag någon gång skulle få tillfälle att återvända. Så började jag köra kärran framför mig längs vägrenen. Gerhard knatade tappert efter.

  *               

När jag lyfter blicken åt väster får jag syn på något som jag märkligt nog knappt tidigare lagt märke till. Flera bostadshus ligger uppradade utmed en ås som löper parallellt med floden. Husen är i fyra våningar. De en gång ljusa fasaderna har mörknat av smuts och avgaser. Men utsikten från fönstren måste vara vidunderlig. Förut hade där bara legat en tätbevuxen skog som löpte fram till husets trädgård.

                      ”Var är graven?” frågar Gerhard i samma ögonblick som jag själv blir varse platsen. Istället för det täta buskaget öppnar sig en lekplats i änden av husraderna. En klätterställning, några gungor och en stor sandlåda där det sitter ett litet barn och gräver med en spade. Den röda skärmmössan lyser som ett moget bär i vårsolen.

                      ”Den måste ha legat ungefär där sandlådan är”, svarar jag häpen.

                      På en bänk i närheten av barnet sitter en ung kvinna med ett annat mindre barn i en barnvagn. Hennes bara ben ligger korslagda över varandra med fötterna instoppade i ett par genomskinliga plastsandaler. Hon viftar otåligt med ena foten. Det lilla barnet börjar gny högljutt så att det tydligt hörs bort till där vi står. Kvinnan lyfter blicken och tittar förvånat på oss. Vi måste se underliga ut där vi står med var sin gravkrans i händerna.

                      Gerhard tar ett djupt andetag.

                      ”Herregud! Tror du kropparna ligger kvar?”

                      Jag svarar inte utan ser på kvinnan som plockar upp den gråtande ur vagnen, ogenerat lyfter fram ena bröstet ur blusen och lägger barnet vid sin barm. Även Gerhard följer kvinnans rörelser. Plötsligt ger han ifrån sig ett märkligt ljud. Det dröjer en stund innan jag förstår att han gråter. På över fyrtio år har jag aldrig hört honom göra det. Ändå känner jag igen ljudet. Försiktigt lägger jag handen på hans axel.

                      ”Gerhard, hur är det fatt?”

                      Otydligt mumlar han något om att barnets skrik fått honom att i ett slag minnas allt. Lillasysterns gråt, mors blottade bröst, hennes bleka och kalla kropp. Det vita ansiktet som försvinner under den svarta mullen.

                      ”Vi döpte henne till Eva, var det inte så?”

                      ”Det stämmer”, svarar jag och vet inte vad mer jag ska säga.

                      Det är detta jag varit rädd för hela tiden. Jag hade gärna besparat honom denna upplevelse. Vad tjänar det till att riva upp det som sjunkit ner i glömska? Varför kom jag på idén till denna resa?

                      ”Aldrig i hela mitt liv har jag varit så rädd”, snyftar Gerhard. ”Det var så mörkt i det där huset. Och mor kunde inte längre komma och trösta mig. Jag satt i garderoben och ville bara försvinna bort från alltsammans. Vakna ur mardrömmen och finna att mor fortfarande levde. Men hur jag än knep ihop ögonen så att stjärnor dansade innanför ögonlocken fanns mörkret kvar när jag spärrade upp dem igen.”

                      ”Du var så modig, Gerhard. Trots att du var så liten.”

                      Han rycker på axlarna och torkar sig i ögonvrårna.

                      ”Jag hade inget val.”

                      Kvinnan på bänken ser konfunderad på oss. Jag prövar att vinka försiktigt åt henne. Hon vinkar lite tafatt tillbaka. Den lilla har tystnat vid bröstet. Barnet i sandlådan märker att modern ser på något och vänder sig om åt vårt håll. Vi måste ha skrämt honom för han slänger spaden och springer fram till sin mor och vill bli upptagen i famnen. Men modern har fullt upp med att amma.

                      Jag inser att vi inte längre har något ärende för vår resa. Vi får vackert göra oss av med kransarna någon annanstans. Plötsligt kommer jag på vad vi kan ta oss till med dem.

                      ”Kom Gerhard. Det finns något vi kan göra.”

                      Vi går ner för slänten igen, korsar vägen och passerar vår bil på väg ner mot flodstranden. Där slänger vi våra kransar ut över vattnet. Genast bärs de av strömmen ut till mitten av flodfåran. Det tar en god stund innan de försvinner ur sikte. Då vänder sig Gerhard mot mig med utsträckta armar. Vi omfamnar varandra och står en god stund kropp invid kropp. Han har slutat gråta. Jag tänker att det trots allt blir en ganska fin avslutning innan vi vänder hemåt. Knappt har jag tänkt tanken förrän det hugger till i bröstet som om någon kört över mig med pansarvagn. Inte just nu, hinner jag tänka. Men ljuset försvinner och jag hamnar i ett medvetslöst mörker.

                      När jag vaknar ser jag lysrören paradera förbi ovanför mig på raka led. Ett ansikte svävar ovanför mig. Först känner jag inte igen det. Sedan ser jag att det är Gerhard. Han ler uppmuntrande mot mig.

                      ”Allt kommer att bli bra, pappa”, hör jag honom säga. ”De kommer att ta hand om dig.”

                      Tydligt hör jag på rösten att han är orolig. Trösten riktar sig lika mycket till honom själv.       

The post Novell: “Polen 1992 – del 2” av Martin Söderlind first appeared on Opulens.

PROSA. Martin Söderlind har forskat i antikens kultur och samhällsliv men har på senare tid också ägnat sig åt att skriva skönlitterärt. Hans debutroman “Ögonblickar” beräknas längre fram i år. Vi har nu glädjen att presentera hans novell “Polen 1992” i två delar. En mörk men fascinerande berättelse. Fortsättning följer på onsdag. 

POLEN 1992

Strax innan skymningen kör vi förbi vägskylten till Oswiecim utan att svänga av. En lång stund sitter Gerhard tyst. Blicken vilar stint framför oss, som om det var han som körde. Vägen slingrar sig fram genom det grönskande slättlandskapet, osäker på vart den är på väg. Böljande sädesfält varvas med lummiga dungar av björk och bok. De kastar allt längre skuggor över vägen och åkrarna. Längre bort hänger molnen regnstinna över nejden. I bilen råder en molande stämning.

                      Ända sedan han blivit gammal nog klandrar Gerhard mig. Som en puckel har jag burit min livslånga skuld för mitt bidrag till en hel generations brott mot mänskligheten. Jag räknar med att han kommer att förebrå mig ända till slutet. Det räcker att se hans stålblå blick från sidan, inramad av en veckad panna och en mörk ton under ögonen. Från den yttre ögonvrån strålar rynkor ut över tinningen i en solfjädersform.

                      Men förebråelserna har mildrats med åren. Som en del av hans tonårsrevolt var de betydligt värre.

                      ”Hur kunde ni gå på alltsammans?” kunde han fråga. Något enkelt svar finns inte och har aldrig funnits. När jag ändå försökte förklara var han oftast alltför otålig för att lyssna och ansåg att jag bara försökte urskulda mig. Han var aldrig intresserad av att förstå. Och jag får ge honom rätt. Trots alla förklaringar förblir det hela obegripligt även för mig. Men något måste man ju säga.

                      ”Snart har vi väl kört färdigt för idag”, säger jag prövande. Han mumlar något knappt hörbart till svar. Så säger han plötsligt:

                      ”Tänk att landskapet runtomkring var vackert även då. Fåglarna sjöng i det nyutslagna lövverket. Solen gick sitt varv över himlen. Stjärnorna tändes på kvällarna. Det är så grymt på något vis.”

                      Jag väljer att inte säga något av rädsla för att det ska bli fel. Borta vid horisonten tränger en ensam solstråle fram, som början på en uppenbarelse.          

Efter en timmes mörkerkörning får vi syn på en skylt med stora bokstäver: Bed and breakfast. Vi tar ett dubbelrum och sträcker ut oss i den breda sängen med hög snidad ekgavel. Från huvudgärden har man utsikt över ett väldigt klädskåp i samma träslag. Som en port in till en annan verklighet där allt är gott eller ont. Ingen gråzon, så typisk i människans värld.

                      Går ut i badrummet för att borsta tänderna. Lampan får ansiktet i spegeln att framträda på ett annat sätt än där hemma. Rynkorna kastar långa skuggor som gör mig äldre. Trots att de är många är jag samma person nu som vid den tidpunkt i mitt förflutna jag nu söker. Ansiktet passar illa till minnena. Känner mig som en trettioåring snarare än en som närmar sig de åttio. Mitt gamla jag framstår som en främling på bussen eller tåget, någon som inte angår mig. Ändå står han där inför mig, ser forskande in i mina ögon och påminner om att jag saknar framtid. Allt jag har är det förflutna.

                      Om inget oförutsett händer är vi framme i morgon. Förväntan vibrerar i luften likt ett membran som innesluter oss i samma bubbla. Kommer han att känna igen sig, frågar jag. Han var ju bara en liten pojke.

                      ”Det återstår att se”, svarar han kort där han ligger utsträckt på sängen och läser Robert Musil. Min intellektuelle son. Av tonfallet förstår jag att han slutat tänka på den där vägskylten. Försoning råder alltså.

                      ”Och du själv? Det är fyrtioåtta år sedan för dig också.”

                      Knappt en dag har gått utan att jag tänkt på det där huset och det som hände, men säger det inte. Om jag inte känner igen mig beror det knappast på mitt minne utan på att platsen förändrats.

                      ”Samma här. Återstår att se. Men vi bör nog räkna med att inget är sig likt. Även i Östeuropa har utvecklingen gått framåt.”

                      Han läser en stund innan han släcker sänglampan och önskar god natt. Min fortsätter lysa ensam som en måne på natthimlen. Regndropparna trummar mot fönsterrutan. På måfå irrar de sig ner utmed glaset. Som om de trilskas med tyngdlagen. Men inte ens en droppe vatten undgår sitt öde, att upplösas och ingå i något större.

                      Hoppas vi ska få fint väder i morgon, tänker jag och plockar fram ett slitet foto av Anna. Det är från när vi var nyförälskade. Hon är ung och ler inbjudande, nästan förföriskt mot fotografen, det vill säga mig. Som om det togs igår rycker det i mina egna mungipor. Men det kommer aldrig så långt som till ett leende. Snart händer det som brukar hända. Anletsdragen förvandlas. Ett annat ansikte, på en gång främmande och välbekant, vaskas fram ur bilden. Kindknotorna sticker ut som skulderblad. Ögonen tar stor plats ovan de insjunkna kinderna. Jag ser en skräck i blicken som överskuggar varje ansats till förebråelse. Skräcken inför fysisk smärta och död.

                      Det händer när jag ser på fotot att det där andra ansiktet som alltid lurar bakom hennes skymtar fram. Men aldrig har förvandlingen fullbordats som nu. Med en känsla av obehag stoppar jag tillbaka bilden i plånboken och släcker. Ett par gånger tomsväljer jag vid tanken på morgondagen som lyft fram de dolda anletsdragen med sådan skärpa. Var det en bra idé att fara hit?

                      I mörkret fortsätter jag lyssna på regnet inbäddat i en djup tystnad, medan tankarna håller mig vaken. Jag försöker ägna dem åt de levande, åt oss som finns kvar.  

Så fort muren föll kom jag på idén att göra denna resa. Medan kalla kriget pågick ville jag inte åka över till öst. Dels avskyr jag allt vad kommunism heter, dels kände jag en (förvisso överdriven) rädsla för att inte kunna återvända till väst. Både jag och Anna är bördiga från Böhmen, som låg i det gamla Tjeckoslovakien, alltså i det som sedan blev en del av Östblocket. Kanske skulle man göra anspråk på min person eftersom jag hade mina rötter i öst.

                      När jag berättade om mina planer för Gerhard envisades han med att få följa med, själv nyfiken på att få se platsen. Men först och främst var han orolig för hur jag skulle klara mig. På sistone har mitt hjärta börjat krångla, ett faktum som fått mig att skynda på företaget. Rätt som det är kan det vara för sent. Men det var han som ville göra resan till en farochson-grej. Min nuvarande hustru och svärdotter fick prompt stanna hemma.

                      Jag är orolig för vad som kommer att ske när vi väl är på plats. Kommer han att anklaga mig? Som om allt på något sätt var mitt fel. Ska jag till slut berätta hur det egentligen var med Anna? Gerhard har alltid med stor omsorg vördat minnet av sin mor och skulle aldrig drömma om att svärta ner det. Jag har aldrig försökt påverka hans historieskrivning. Han får gärna tänka på henne som på en ängel. Alla behöver vi änglar i vår tillvaro. Jag som aldrig haft någon vet det alltför väl.

                      Innan jag somnar minns jag min vana trogen än en gång den där senhösten i krigets slutskede. Men nu framträder minnena tydligare än på länge, precis som ansiktet ur fotot. Efter alla år finns smärtan och skulden kvar. Minnenas obrukade detaljer får mig att bäva.

*                         

Jag var på väg att bli far för andra gången. Anna var i åttonde månaden och Gerhard nyss fyllda fem. Det gick långsamt men vi rörde oss västerut. Vi hade lastat några utvalda ägodelar på en kärra som jag körde framför mig. Packningen reste sig manshög. Jag hade svårt att se var jag körde. Kärran gjorde mina steg tunga. Bredvid mig gick Anna med ännu tyngre steg och höll Gerhard i handen. Jag hade föreslagit att de skulle sätta sig på vagnen, men hon ville inte avvara någon av våra tillhörigheter.  

Efter den första krigshösten hade vi, i likhet med många andra folktyskar, blivit tilldelade ett stycke åkermark i Schlesien, eller Slask som det numera heter. Det hade bara rört sig om några få tunnland, men för oss, tredje generationens arrendatorer, var det fantastiskt att få något eget.

Gården kan ha tillhört judar. Men även polska bönder blev avhysta till förmån för inflyttade tyskar. Vi bestämde oss för att inte ta reda på hur det förhöll sig. Men vågor av de mest fasansfulla rykten nådde regelbundet vår lantliga tillvaro. Så gott vi kunde försökte vi stänga ute bullret från den stora världen och leva av jorden. Jag vill inte på något vis förneka att vi riktade vår tacksamhet åt ett visst håll. Anna som på mer än ett sätt var betydligt mer hängiven än jag inneslöt honom i sina aftonböner.

Det gick ganska bra att leva ett någorlunda fridfullt liv, trots kaoset ute i världen. Militära kolonner och eskadrar av flygplan som färdades österut, det var allt. Men så en dag fick vi besök. Det var tredje krigssommaren. Vädret var omväxlande med lagom mycket regn och rikligt med sol. Säden mognade följaktligen meterhög på fälten. Vår katt väntade ungar och hasade sig över köksgolvet fram till matskålen.    

Trots att det var sommar hade han en varm överrock på sig som var alldeles för stor. På fötterna eleganta promenadskor som föga lämpade sig för terränggång. Det såg ut som om han i hast rafsat till sig sina persedlar utan att ha tid att välja dem med någon större omsorg. De randiga byxorna avslöjade honom liksom den avmagrade kroppen. När jag kom hem från åkern satt han och glufsade i sig bröd, ost och stekta ägg som Anna gjort i ordning.

Jag försökte tilltala honom, men han viftade avvärjande med sin taniga hand och upprepade att han var fransman. Det bekräftade ryktena som gick om att folk från hela Europa skickades till våra trakter.  

Redan vid första anblicken förstod jag att den unge mannen var ofarlig. Anna var antagligen den starkare och skulle utan besvär kunna värja sig ifall han blev våldsam. Gerhard som inte kan ha varit mer än ett par år gammal stod och stirrade storögt på honom. Det var inte ofta vi fick besök så hans nyfikenhet var begriplig. Under måltiden följde främlingen oss vaksamt med sin glåmiga blick. Som om han var rädd att vi skulle ändra oss och ta ifrån honom maten. Det rådde ingen tvekan om att han var mycket hungrig.  

Med ett tillgjort leende sa Anna:

”Le vänligt och var lugn i ditt tonfall. Vi måste få honom att känna sig säker.”

”Hur menar du?”

”Medan jag uppehåller honom med lite plommonbrännvin cyklar du till byn och ringer polisen”, sa hon alltjämt leende och i ett tonfall som inte passade till ordens innebörd.

Jag ryste av obehag inför hennes bedräglighet. Den stackars rymlingen hade inte gjort oss något. Det vilade ett harmlöst, nästan barnsligt uttryck över honom. I hans blick fanns något vädjande som påminde om en trofast hund som tigger mat.

”Är du säker? Ska vi inte förse honom med en matsäck och låta honom ge sig iväg? Ingen behöver veta.”

”När de väl fångar honom kan de kanske tvinga honom att berätta. Vi kan inte ta risken. Dessutom är han kanske… ja du vet vad jag menar. Är det då inte vår plikt som tyskar att ange honom?”

Jag skakade långsamt på huvudet.

”Nej, Anna. Ingen kan hjälpa vad man blivit född till.”

Med det envisa leendet kvar på läpparna gick hon fram och fyllde på glaset med öl åt vår objudne gäst.

”Bra. Då cyklar jag själv till byn. Du understår dig inte att varna honom.”

Så blev det. Det var förfärligt att sitta bredvid fransmannen, servera honom hembränt och låta tiden gå. Jag till och med skålade med honom. Snart märkte jag att han blev en smula berusad. Han pekade på Gerhard och sa:

”Sött pojke.”

Det var nog de enda ord han kunde på tyska för han upprepade dem om och om igen.

 Redan efter en dryg timme anlände två bilar varav en lastbil med soldater och hundar. Aldrig glömmer jag hans uttryck när bilarna rullade in på tunet och han förstod att han blivit förrådd. Skräck, besvikelse, panik. Det uttryck som skymtar i ansiktet varje gång jag ser på fotografiet av Anna.

Han upprepade något på franska som jag inte begrep. Det lät som en uppmaning. Efter vad jag senare tagit reda på har jag blivit alltmer övertygad om att han bad mig döda honom. Han såg sig om efter något. Jag trodde att han letade efter ett tillhygge att försvara sig med. Men i efterhand har jag förstått att han sökte ett redskap för att ta sitt liv.

Han kissade på sig. Urinet rann innanför de sladdriga byxorna ner på golvet. Katten lunkade fram och sniffade nyfiket på det. Han gjorde inget motstånd. De behövde inte ta i honom. Så fort han insett att allt var för sent gick han fogligt som ett offerlamm sitt öde till mötes. När de fört bort honom och den lantliga friden åter lägrat sig torkade Anna upp pölen utan att dölja sin avsmak.

De följande nätterna hade jag svårt att sova, fylld av ruelse över vad vi gjort. Anna blev irriterad och la sig med ryggen åt när vi skulle sova.         

Men vår tid som självägande bönder blev kort. Kanske var det en sorts gudomlig rättvisa som skipades när vi till slut tvingades bort från det som egentligen inte var vårt. Anna grubblade mycket på det. Men nu var det som det var, trots alla löften om den förestående slutsegern. På flykt undan Röda armén hade vi övergivit vårt hem sedan fem år. Lagom till nedkomsten räknade vi med att hinna fram till tyskt territorium, där vi hoppades få hjälp. 

Plötsligt stannade Anna. Jag satte ner kärran, vände mig om och såg undrande på henne. Hon hade alltid varit vacker men nu när hon väntade barn var hon ännu vackrare. Blicken i de runda vidöppna ögonen hade en särskild lyster och på de runda kinderna växte röda rosor. Flätorna låg fästade över hjässan och blottade hennes smala hals.

Med huvudet vädjande på sned frågade hon om vi inte kunde vila. Vi hade kommit överens om ett schema om hur ofta vi skulle pausa. Jag såg på mitt armbandsur. Enligt planen var det inte dags än på drygt en timma. Men när jag mötte hennes bedjande blick och Gerhard gnällde att han var hungrig tvekade jag inte. Jag ställde kärran vid vägkanten och tog fram vår matsäck.  

På en duk satte jag fram korv, pastej, ost, bröd, ägg, och en stekt kyckling som låg styckad i en matlåda. Allt hade vi framställt själva på gården. Vi åt med god aptit. Varken jag eller Anna ville tänka på hur det skulle bli när vår matsäck var uppäten. Visserligen hade vi tagit med oss rikligt med färdkost, men den dagen skulle obönhörligen komma.

*

**Med vår goda aptit i minnet somnar jag äntligen till ljudet av Gerhards snarkningar. Nästa morgon skiner sommarsolen. Vi serveras frukost på en altan. En knallorange juice lyser bjärt i morgonljuset. Jag undviker den inte bara för mitt blodsocker utan även på grund av färgämnena.

                      ”Har du sovit gott?” frågar jag Gerhard som just kommit tillbaka från en joggingrunda i trakten.

                      ”Sådär”, svarar han, rynkar ögonbrynen och torkar sig med handduken i pannan. ”Och du?”

                      ”Jo tack. Bättre än väntat”, svarar jag. Lika gärna hade jag kunnat ha legat vaken, spänd inför hur morgondagen skulle arta sig. Jag är glad över att få vara utsövd, redo för allt som väntar.

                      ”Jag drömde om mamma”, säger Gerhard och häller upp kaffe. ”Hon stod och gräddade pannkakor i köket medan vår katt strök sig utmed hennes ben. Hon gav den en tallrik mjölk. Medan den började lapa i sig strök hon den över ryggen.”

                      ”Ni var båda förtjusta i den där katten”, säger jag.

                      ”Fast jag var inte lika snäll som mamma. Jag minns att jag en gång fick för mig att stoppa ner den i en portfölj. Jag höll på att lyckas när mamma sa till mig att sluta.”

                      ”Sånt som barn gör”, svarar jag. Jag är glad att han inte minns hur han grät när vi måste lämna katten kvar på gården.

                      Det har alltid verkat som om Gerhard även glömt vad som hände den där natten. Kanske rör det sig om en förträngning. Eller också beror det helt enkelt på att han var så liten. I mycket allmänna ordalag har jag på hans begäran berättat och skyllt på att även jag glömt bort alla detaljer. Och det är sant. Hur som helst är jag orolig för att han själv plötsligt ska komma ihåg alltsammans när vi är på plats. Därför tvekade jag i det längsta att låta honom följa med. Nu kan jag inte längre skona honom från hans eget förflutna. Precis som jag måste han bära det själv. Det är sådana tankar man har när ens barn växer upp och man inser att man omöjligt kan skydda dem från allt hemskt i livet. Han är trots allt femtiotre så det är väl på tiden att han får veta hur det var.

                      Vi lastar in våra väskor i bakluckan, flyttar lite på kransarna. De är utan banderoller. Länge funderade vi på om vi skulle namnge dem. Till slut bestämde vi oss för att låta dem vara anonyma. Vi vet ju ingenting om hur platsen ser ut nuförtiden. Om vi över huvud taget kommer att hitta den.

                      Gerhard är på bättre humör än i går. Han stoppar in ett kassettband i bilens bandspelare. Beatles Sergeant Pepper. Han trummar rytmen mot låren och mimar texten. Som om han fortfarande var tonåring.

                      Lite senare är det hans tur att köra. Jag försjunker i tankar medan landskapet passerar revy.

*

Plötsligt började Anna grimasera av smärta mitt i en tugga. Hon mumlade att det kanske var dags, trots att det var veckor före den beräknade tiden. Jag greps av panik. En iskall hand la sig över ansiktet. Andhämtningen blev kort. Luften fick svårt att tränga ut och in genom min strupe. Skulle hon bli tvungen att föda vid vägrenen?

                      Jag såg mig omkring. Ingenting annat än folk som vi själva på väg undan den annalkande fienden. Som en folkvandring. Skräcken för ryssen vilade som ett svart moln över vår månghövdade skara. Alla var upptagna med sitt och de sina, med fullastade vagnar och resväskor som bars av uttröttade armar. Vuxna som dragdjur. Barn som lastdjur. Ändå rusade jag fram till den ena efter den andra och ropade efter hjälp. Fanns det verkligen ingen läkare eller sjuksköterska i närheten? Eller bara någon kvinna som själv fött och visste hur det gick till? Men folk bara blängde likgiltigt på mig med lysande ögonvitor i sina smutsiga ansikten.  

Då fick jag syn på ett hus som låg på andra sidan vägen en bit upp för en backe. Det var som att gripa efter ett halmstrå. Vi befann oss fortfarande på polsk mark. Om husets invånare var polacker skulle de inte ha mycket till övers för oss. Kanske till och med skjuta på oss. Sådant hade man hört talas om. Vi kunde bara hoppas på att de också var tyskar.

På andra sidan vägen rann floden Oder i stillsamt majestät. Vid den motsatta stranden sjönk solen sakta och färgade himlen rosa. Jag hade naturligtvis inte en tanke på att det var vackert. Först långt efteråt har jag kunnat konstatera att utsikten var magnifik.

Med möda körde jag kärran upp för backen och ställde den framför huset. Sedan knackade jag på dörren. Både två och tre gånger knackade jag, utan att något hände. Jag tittade in genom ett fönster där det stod vissnade pelargonior med tomma spretande blomstjälkar. Huset verkade övergivet. Först visste jag inte vad vi skulle ta oss till. I ren förtvivlan ryckte jag i handtaget. Utan vidare gled dörren upp.

Samtidigt sjönk Anna ner på marken och jämrade sig högljutt. Gerhard blev skrämd och ropade att jag skulle hjälpa mamma. Jag bestämde mig för att vi skulle ta oss in i huset och låta min hustru vila där. Förhoppningsvis skulle hon repa sig. Om hon måste föda i förtid var det så mycket bättre där än vid vägkanten. Vad vi skulle säga till ägarna, om vi mot förmodan stötte på dem, fick bli en senare fråga. Antagligen hade husfolket gett sig i väg, på flykt liksom vi själva. På väggen i köket hängde en broderad duk med en text på tyska om att man skulle förlita sig på Herren. En uppmaning jag försökte ta till mig, fastän jag länge tvivlat på att han stod på vår sida. Såvida han inte var fullständigt likgiltig.  

Jag hjälpte min hustru till sängkammaren på övervåningen och följde ivrigt alla hennes anvisningar. När vår son föddes hade det funnits en barnmorska till hands som körde ut mig och stängde dörren om sig. Därför visste jag i stort sett ingenting om hur det hela gick till. Men min fru var samlad och fick mig någorlunda lugn.

*

Vi närmar oss. På höger sida ringlar sig Oder i kunglig procession. Rätt som det är kommer en vacker utsikt att öppna sig inför oss som när en ridå går upp, tecknet på att vi är framme.

                      Jag grips av en obehaglig känsla av att inte vara redo. Under förevändning att jag måste lätta på blåsan säger jag till Gerhard att stanna vid första tillfälle. Snart bromsar han in vid en grusväg som mynnar ut från en tät lövskog. Jag går bort ett stycke och viker av från grusvägen in bland träden. Fåglar sjunger ostörda av min närvaro, dolda i det nyutslagna lövverket. Det kan verka som om sången kommer från bladen som rör sig svagt i vinden och får ljuset att blinka. På marken framför mig ligger en rostig trädgårdsstol. Tyget är blekt men har en gång varit färgat i rött och gult. Tar några djupa andetag medan vattnet rinner och önskar att jag aldrig gett mig i väg. Resan är ju förknippad med idel smärta. Ska jag föreslå Gerhard att vi vänder om? Om jag envisas måste han ge med sig. Utan mig kan han aldrig hitta platsen.

                      Tillbaka i bilen säger jag:

                      ”Jag vill att vi vänder hemåt. Det här var en dålig idé.”

                      Han suckar och lutar uppgivet pannan mot ratten.

                      ”Pappa, du kommer ångra dig när vi kommer hem.”

                      ”Kan så vara. Men nu gör vi som jag säger.”

                      Han vrider på huvudet och ser uppfordrande på mig.

                      ”Är vi inte skyldiga mamma denna resa? Gör vi det inte också för hennes skull?”

                      Jag vet att han har fel. Allt det vi gör gör vi för oss själva. De döda fortsätter att finnas för de levandes skull, inte tvärtom. Men det säger jag inte. Förstår att han vill se det som att han hedrar minnet av sin mor. Under hela sitt liv har han aldrig haft en grav att gå till. Nu finns den bara en stunds bilresa bort.

                      ”Okej då”, säger jag och spänner fast säkerhetsbältet. Genast startar han motorn och gasar.

*

Allt jag företog mig gjorde jag med ångesten svällande som en infekterad klump i halsen. Den ena katastroftanken efter den andra måttade hårda slag mot mellangärdet. Det var bättre att ha något att göra än att bara vänta på vad som skulle ske. Jag gick ut till pumpen på tunet och fyllde en hink med vatten. Den tjocka strålen gav mig tillfälligt ett visst lugn. Kristallklar vätte den mina händer som jag tvättade tills de började värka av kylan. Gick in till köket där det hängde ett porträtt av honom i ljusbrun dubbelknäppt kavaj. Fick fyr i vedspisen och värmde vattnet. Hittade några teblad och gjorde iordning te åt oss alla. Som tur var hade vi socker med oss som jag la i Gerhards kopp. En råtta korsade köksgolvet i ilfart och försvann in under diskbänken. Mot korkmattan lät de små fötterna som en utdragen trumvirvel.  

                      Med en fylld kopp och några skorpor gick jag upp till övervåningen. Tacksamt drack Anna den varma drycken och fattade tröstande min hand.

                      ”Det kommer att gå bra”, sa hon och lät ett matt leende hastigt skymta som när en fisk spritter till vid vattenytan. ”Lägg dig bredvid mig och vila en stund” föreslog hon.

                      ”Jag måste se till Gerhard”, sa jag.

                      ”Han kommer nog av sig själv om en stund.”

                      Jag gjorde som hon sa och sträckte ut mig bredvid henne. Madrassen var så mjuk att man nästan försvann ner i den. Ovanför huvudgärden hängde ännu en bild av honom med den stålgrå blicken fästad långt i fjärran vid hans högt uppsatta mål. Där låg vi utanför porträttets blickfång tysta bredvid varandra utan att säga något. Efter en stund hörde jag på de regelbundna andetagen att hon fallit i dvala. Försiktigt reste jag mig och smög ner till Gerhard. Men köket var tomt. Jag ropade ett par gånger och fick svar från övervåningen. Där hade han hittat en barnkammare, full av leksaker. I sängen stod teddybjörnar i olika storlekar uppradade tillsammans med dockor i porslin. En röd vimpel med hakkorset i en vit rundel satt uppspikad på väggen. Mitt på golvet satt min son, lutad över ett pussel.

                      Jag föreslog att han skulle lägga sig på sängen och vila en stund. Han skakade på huvudet.

                      ”Kommer mamma dö?” frågade han plötsligt.

                      Jag försökte svälja min klump utan att lyckas.

                      ”Nej då. Det kan låta så när man ska föda barn. Men det är inte farligt.”

The post Novell: “Polen 1992 – del 1” av Martin Söderlind first appeared on Opulens.

BOKUTGIVNING. Den 24 februari, på årsdagen av Rysslands anfall mot Ukraina, släpps Anna Grinzweig Jacobssons bok ”Bröllopspogromen – en ukrainsk-judisk familjeberättelse”. Jenny Wickberg fick ett samtal om att gräva i en familjehistoria som är fylld av djupt begravda hemligheter.

Din bok ”Bröllopspogromen” inleds med din mormor och morfars bröllop 1920, där festen avbröts på våldsamt sätt av en pogrom där brudparet och gästerna tvingas fly för sina liv. När fick du först höra om bröllopet?

– Det var sommaren 2017, när jag åkt över till USA för att träffa min moster Roza, som började berätta. Hon var 95 år då men helt klar i huvudet. Jag insåg att det var mycket som hade hänt i min familj som hon kände till, men som jag aldrig hade hört talas om.

Vilka fler hemligheter fick du höra om?

– Att det som min mamma berättat om sin födelse inte stämde. Sanningen var att min morfar ordnade med falska födelsebevis åt hela familjen för att undgå Stalins terror. De verkliga uppgifterna sågs som så farliga att de alla nästan verkar ha raderat dem ur sina minnen.

Din mamma var sex månader och sjuk i feber när hon var med om sin första flykt när familjen fick ge sig av i all hast, sedan Stalin kommit till makten och inlett sina utrensningar. Vad din morfar arbetade med under de år familjen bodde i den ryska staden Kamenka är en hemlighet som har hållits så väl gömd att du inte lyckats få fram den. Vad tror du att det var?

– Morfar var bokhållare och hade till yrke att hålla ordning på bokföringen. Min moster Roza vet att han arbetade åt någon affärsman, som antagligen handlade med spannmål och de hade det gott ställt de åren. Hans chef blev anhållen och morfar var antagligen rädd för att bli associerad med en affärsverksamhet som Stalin bestämt sig för att utrota. 

Din familj flyr gång på gång inom Sovjetunionen och bor i Ukraina, Ryssland, Tasjkent, Uzbekistan och sedan tillbaka till Ukraina. Instinkten om när det är dags att fly räddar er gång på gång. Familjen har en starksammanhållning men det är en samhörighet som till stora delar bygger på tystnad, där man aldrig pratar om sitt förflutna. Har ni i den yngre generationen börjat tala mer?

– Det är svårt att svara på. Jag har inga syskon och ingen släkt i Sverige, utan mina kusiner bor i Kanada och USA. Där är det några som har visat intresse för att jag har tagit fram fakta och börjat skriva om vår släkthistoria, medan andra inte verkar bry sig om det. Om det beror på en nedärvd tystnadskultur, kan jag bara spekulera i.

Din mormor växte upp i den ukrainska byn Babtjintsy. Har du själv varit där någon gång?

– Nej, det är bara några år sedan jag fick veta att vi stammar därifrån. Jag har funderat på att åka dit men pandemin kom och gjorde det svårt. Det är en liten by och det finns nog inte så mycket kvar att se heller som anknyter till min familj.

Det liv som judarna i Tsarryssland lever är starkt begränsat, där de inte får bo var de vill, välja yrke fritt och inte heller äga någon mark. Senare gör Stalins utrensningar att familjen tvingas dölja delar av sin historia. Hur har det känts för dig att gräva i en släkthistoria som innehåller så mycket våld och svåra saker?

– Jag har från min polsk-judiska pappa alltid fått höra om den judiska historien, med pogromer och fördrivningar. Att vi hade en tung släkthistoria har jag därför vetat sedan barnsben. Det jag inte visste var hur mycket det har påverkat människorna i min egen familj på min mammas sida.

Du får mycket av informationen från din 95-åriga moster Roza. Vilka andra källor har du haft?

– Jag har inga fler muntliga källor men har hittat mycket i fackböcker och arkiv. Där fanns det bland annat fruktansvärt drabbande beskrivningar av pogromer.

Du återkommer till olika släktrecept ett par gånger. Vad betyder maten och kakorna som band bakåt i tiden, i en familj som flera gånger har flyttat från land till land?

– Det betyder jättemycket och är förknippat med barndomsminnen och associerar till olika sammanhang och människor. Jag tror det är en viktig och typiskt judisk erfarenhet. I en kultur som innehåller mycket svårt bär maten på en hemkänsla som inte är smärtsam och som går att tala om.

Din familj var med när bolsjevikerna invaderade Ukraina för hundra år sedan. Nu upprepas historien genom det ryska anfallet, och också nu hade du släkt på plats i landet. Hur var det för dig, som nyss skrivit om det tidigare kriget, när ett nytt bröt ut?

– Det har ju pågått ett krig där länge, men när det storskaliga bröt ut var det som om hela min värld kastades omkull. Jag kände mig helt desorienterad och hade svårt att ta in det.

Har du någon släkting som är i Ukraina nu?

– Inte just nu. Jag har en äldre kusin som normalt bor i Lviv men som arbetar utomlands i perioder, och som inte har återvänt dit sedan krigsutbrottet.

I din familj spelar det religiösa allt mindre roll och i Sovjetunionen var de judiska traditionerna något som fick döljas. Din mamma flyttade som gift från Sovjetunionen till Polen, men fick senare fly till Sverige där flykten berodde på deras judiska identitet. Hur mycket av det judiska kulturarvet hade dina föräldrar med sig?

– Vi har aldrig firat judiska högtider hemma. När det gäller min mamma har jag har inte vetat att de så länge som den äldre generationen levde, firade högtiderna. Det är inget hon någonsin pratade om.

Din familj är på flykt inne i Sovjet under hela andra världskriget. Vid krigsslutet inser din familj att alla de judar de tidigare känt i områden som ockuperades av tyskarna är döda. Familjen möts dessutom av en ny våg med antisemitism. Hur mycket uppfattade du av de sår och trauman som personer i din familj måste ha haft?

– Min mamma visade inga tecken på trauma, utan var lugn och behärskad och jag växte upp i en kärleksfull familj. Det enda tecken på att hon var märkt av sin uppväxt var att hon ofta brukade säga saker i stil med att livet var fruktansvärt, och att människor var kapabla till hemska saker. Det var en svart syn på mänskligheten, där omvärlden sågs som fientlig och hotfull, som jag inte kunde känna igen hos mina svenska vänners föräldrar.

Din mamma och hennes systrar växte upp i en kultur där de lärde sig att ljuga och hemlighålla saker och uppmuntrades till angiveri. Hur påverkade detta din relation till din mamma?

– Vi hade en otroligt nära relation och hon var väldigt viktig för mig. Min pappa gick bort tidigt, när jag var 23 år, och hon gifte aldrig om sig. Även om hon aldrig berättade något om sin bakgrund så stod vi varandra nära. Mamma levde inte längre när jag började med mitt projekt. Min dotter kom då på att hon intervjuat sin mormor för en skoluppsats. I den stod det om hur de flydde under kriget. Jag blev häpen, för det är sådant hon aldrig berättade för mig. 

Din familjehistoria är fylld av hemligheter och alla lärde sig att inte tala om det förflutna. Det är din moster Roza som på sin ålderdom berättar allt för dig. Vet du när hon började tala om det som varit?

– Hon har sagt gång på gång att jag är den enda i släkten som bryr sig om det förflutna och att ingen annan frågat eller visat intresse. Men avståndet i tid gjorde det kanske lättare för henne att bryta tystnaden och börja berätta.

Du förvånas över att din moster Roza, som flyttade till USA, tjugofem år efter Sovjetunionens upplösning, fortsatt är rädd för bolsjevikernas hemliga polis?

– Min första reaktion var att herregud, hur kan hon känna så. Sedan tänkte jag ett varv till och insåg att med tanke på vad som händer nu, är de nog kapabla till mer än vi ser och vill tro.

Din familj har under hela 1900-talet tvingats flytta, gång på gång. Det drabbade också dig, som föddes i Polen men som 1969 var en av alla de judar som flydde den nya våg av antisemitism som gick genom landet. Vad minns du?

– Jag var sex år och hade börjat skolan, och har rätt mycket minnen från vårt hus, mina vänner och sådant. Jag minns promenader med min pappa, det var en lycklig och trygg barndomskänsla som fick ett abrupt slut.

I Sovjet skilde man på medborgarskap och etnicitet, där det senare stod antecknat i de inrikespass som infördes. Du har kommit att tänka på dem i debatten som under senare år kommit upp i Sverige om vem som är att betrakta som svensk. Hur känner du inför den debatten?

– En deja vu-känsla, och insikten om att det är fruktansvärt fel att resonera kring etnicitet på det sättet i ett politiskt sammanhang. Jag och mina föräldrar blev fråntagna vårt polska medborgarskap och tvingades fly när retoriken slog om och vi inte längre sågs som äkta polacker.

Hur såg din uppväxt i Sverige ut?

– Jag var enda barnet och båda mina föräldrar jobbade heltid som läkare. Som nyanlända var de måna om att snabbt etablera sig och få en inkomst. Det gjorde att de jobbade långa dagar och var mycket trötta och slitna. Jag fick därför snabbt bli självständig. Men jag fann mig snabbt tillrätta och har vuxit upp i svenskt sammanhang och alltid haft svenska kompisar.

Hur uppfattade du som barn ditt judiska arv?

– Jag har alltid haft med mig en sorts folkgruppstillhörighet och vetat varför vi tvingades lämna Polen. Även om vi inte hade med oss några judiska traditioner har det varit en del av min identitet.

Din judiska identitet har du kvar, men din familjs religiösa seder hann vaskas bort under Sovjetåren. Har du försökt återskapa något?

– Nej, det hade känts onaturligt och främmande att göra det som vuxen. Det jag gör är att jag försöker återskapa maten och bakverken, men utan någon religiös laddning. 

Vad saknar du mest?

– Jag önskar att jag fått med mig mer med modersmjölken, så att jag genom det hade kunnat föra arvet vidare till mina barn.

Tog du och dina föräldrar upp några svenska högtider?

– I Sovjetunionen firade man nyår på samma sätt som vi i Sverige firar jul med gran, presenter och tomte. Det var därför lätt för oss att växla över och göra samma sak fast på julen istället.

Du talar ryska med din moster Roza. Vilka språk växte du upp med?

– Ryska och polska, där mina föräldrar pratade polska med mig och ryska med varandra och när vi träffade släkten.

Hur har ditt liv påverkats av att du har frilagt delar av din släktberättelse som tidigare varit dold?

– Mitt liv har blivit rikare och det har varit en fantastisk upplevelse höra alla berättelser och att läsa in mig på hela epoken. Jag har planer på framtida skrivprojekt som är kopplade till min familj och dess historia.

The post Helgporträttet: “Jag önskar att jag fått med mig mer med modersmjölken” first appeared on Opulens.

TOLKNINGSFRÅGA. “Anna Grinzweig Jacobssons text är tyvärr ännu ett exempel på hur kritiklöst professor Jan Grabowskis yttranden accepteras och hur illvilligt polska initiativ tolkas.” Artur Szulc undrar om det ännu är möjligt att ändra Polenbilden i Sverige.

I en kulturkrönika i Göteborgs Posten (27/1) driver Anna Grinzweig Jacobsson tesen att Polens regering vidtar diverse ”subtila” metoder för att idealisera polackers ageranden gentemot judar under andra världskriget. Den här polska kampanjen, menar hon, är inget annat än förintelseförvanskning som Sverige bör markera mot.

Jacobssons argumentativa bas utgörs av samma slags exempel som florerat i svensk nyhetsrapportering tidigare men lägger till några nya som är hämtade från professor Jan Grabowski vars forskning och uttalanden tas emot helt okritiskt i Sverige. Givetvis nämner Jacobsson de så kallade Förintelselagarna och åtalet mot två polska historiker (professorerna Jan Grabowski och Barbara Engelking).

Förintelselagarna var i själva verket paragraftillägg i en befintlig lag från 1998 som bland annat gäller relativisering och förnekande av nazityska och kommunistiska brott mot den polska nationen. I lagens nya paragraftillägg brottsförklaras två saker: offentligt användande av uttrycket “polska dödsläger” när man avser nazityska och att lasta den polska nationen för nazityska illdåd. Det handlar inte om att straffbelägga alla slags påståenden om polska övergrepp mot judar utan sådana, vilket tydliggörs i paragraferna, som går mot kända fakta. Således är det inte alls möjligt, som Jacobsson påstår, att ställa vem som helst inför rätta.

Bakgrunden till förtalsåtalet mot Grabowski och Engelking år 2021 är en passage i ett verk som de är redaktörer för. Verket heter Dalej jest noc (Det är fortfarande natt) och handlar om polska judars öden under den tyska ockupationen. I ett av avsnitten, skrivet av Engelking, omnämns en byäldste. Enligt en polsk-judisk kvinna hjälpte han henne att överleva men ska ha stulit saker från henne samt angivit gömda judar med följden att de dödades. I en formulering konstaterar Engelking att byäldsten var medansvarig för judarnas död trots att vittnesmålen skiljer sig åt. Vissa hävdar att han angav judar, medan andra påstår motsatsen. Dessutom frikändes han i en rättegång i början av 1950-talet från anklagelserna om medhjälp till mord.

Med andra ord är informationen om byäldsten och hans ageranden motsägelsefull. Ändå valde Engelking dels att utelämna vissa uppgifter och vittnesmål, dels fastslog hon att han var medansvarig till mord.

Men precis som Jacobsson anger, så friades historikerna av högre instans. Liknande förtalsåtal är betydligt vanligare i Polen än i Sverige eftersom landets lagstiftning ser annorlunda ut och har gjort så länge. Men faktum är att Grabowski och Engelking inte åtalades med någon ”förintelselag” som grund. Ingen har krävt att verket dras tillbaka eller att de ska upphöra med sin forskning vid det polska centret för Förintelsestudier, som för övrigt finansieras av den polska staten.

Vidare nämner Jacobsson ett fall, som hon hämtat från professor Grabowski, rörande ett monument över en polsk järnvägsarbetare som dödades av tyskarna eftersom han gett vatten till judar som satt i godsvagnar på väg till det nazityska förintelselägret Treblinka. Professor Grabowski anför detta som exempel på hur den polska regeringen vill måla upp en falsk bild av polsk barmhärtighet mot judar. Att Jacobsson, eller möjligen har hon hämtat det från Grabowski, använder ordet monument är ingen slump. Hon skriver att det ”ger lika mycket utrymme åt en namngiven polsk hjälte som åt det ofattbara antalet anonyma judiska offer”.

I själva verket har järnvägsarbetaren, som hette Jan Maletka, hedrats med en minnestavla på en mindre sten, som givetvis inte på något sätt kvalificerar sig som förintelseförvanskning. Minnesstenen förvanskar varken proportioner eller perspektiv. Maletka var för övrigt långt ifrån den enda som hjälpte judar i närheten av Treblinka.

Över 300 polska bybor från trakterna runtom lägret har belönats av israeliska Yad Vashem för att de, med fara för sina liv, hjälpte och räddade judar under Förintelsen. Studier har visat att ett hundratal polacker från byar runt Treblinka utsattes för tyska repressalier, inklusive dödades, för att de hjälpt judar. Varför är det fel att uppmärksamma dessa människor? Varför skulle det vara fel att sätta upp minnesstenar över dem på platser där hjälpen inträffade? Var skulle sådana minnestavlor annars sättas upp? Redan 1990 skrev Yisrael Gutman, av en de främsta Förintelseforskarna, att vad vi än gör för att uppmärksamma polska Rättfärdiga och hjälpare så skulle det aldrig vara tillräckligt.

Anna Grinzweig Jacobssons text är tyvärr ännu ett exempel på hur kritiklöst professor Jan Grabowskis yttranden accepteras och hur illvilligt polska initiativ tolkas. Fenomenet är heller inte nytt. Den polska forskaren Magdalena Żmuda-Trzebiatowska noterade redan år 2000, i sin studie av Polenbilden i svensk dagspress 1987–1997, att polsk skuld i utrotningen av judar gärna betonades i svenska tidningsartiklar. Försöken att nyansera denna, som Żmuda-Trzebiatowska skriver ”ganska mörka och ensidiga”, bild var få.

Det är med viss uppgivenhet och dysterhet som jag konstaterar att mycket lite har förändrats sedan Żmuda-Trzebiatowskis studie. Är en saklig, nyanserad och försonande diskussion om det här ämnet möjlig i Sverige?

The post Nyanserad diskussion om polska initiativ efterlyses first appeared on Opulens.

PROSA. “Historien är så pass bra att den bär av egen kraft. Den är inte bara ett minnesmärke över en speciell individ, utan än mer en hyllning till människans okuvliga strävan att överleva, att kämpa vidare, och försöka skapa en bättre värld åt dem som kommer efter,” skriver Gregor Flakierski. 

En låda apelsiner av Lena Einhorn
Norstedts

Det här är berättelsen om en folkspillra som berövats allt utom livet. Med hjälp av tillfälligheter, företagsamhet och osannolik tur klarar de sig genom historiens värsta massmord. Deras försök att bygga upp ett nytt liv avbryts skändligen 20 år senare, och än en gång berövas de allt. Och börjar om igen.

1939 när andra världskriget bryter ut bor det i dåvarande Polen omkring tre och en halv miljoner judar. Vid krigsslutet har 90 procent av dem utplånats, mördats, dukat under för svält och epidemier. De flesta överlevande har klarat sig genom att fly österut till Sovjet. En liten, exklusiv grupp överlever i Polen, genom koncentrationslägrens helvete, gömda som jagade djur, eller med förfalskade identitetsdokument.

Två av de överlevande var föräldrar till Jackie Jakubowski, egentligen Joachim Marek Jakubowski, känd för de flesta som stridbar publicist och mångårig redaktör för Judisk Krönika. Det är de tre som är huvudpersoner i Lena Einhorns senaste roman ”En låda apelsiner”.

Romanen utspelar sig på tre plan, mammans resa från koncentrationsläger och dödsmarscher till den första tiden då hon försöker bygga upp en ny tillvaro, Jackies och pappas liv från tidig barndom tills de tvingas lämna landet 1970, och slutligen den första trevande tiden i Sverige och sökandet efter en ny identitet för den då 18-årige Jackie.

Störst utrymme får Jackies tillvaro i Polen, tillsammans med hans pappa och en gåtfullt frånvarande mamma.

Det är en på flera sätt fascinerande och samtidigt sorgesam skildring. Den lilla judiska folkspillran på 30 000–35 000 personer, i ett land med 35 miljoner invånare, var mycket väl assimilerad, kände stark samhörighet med landets historia och kultur. Den enda judiska helg som man firade var Chanukka – därför att den sammanfaller med jul och barnen måste ha något att göra!

Men assimileringen och den så gott som totala identifikationen med polskheten visade sig vara ett otillräckligt skydd mot antisemitismens gift. När kommunistpartiet i slutet av 60-talet saknar lösningar på besvikelsen över svikna löften från 1956 och det tilltagande folkliga missnöjet med den politiska och ekonomiska situationen, tar man till ett beprövat grepp att avleda den sociala frustrationen.

Om det fungerade för tsardömet och den polska högernationalismen kan det lika väl fullgöra sin funktion för ett kommunistparti. Och så var det. Det var verkligen inte den reellt existerande socialismens bästa stund.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Integration och assimilering (för dem som så önskar) i all ära, men den enda verkningsfulla skölden mot rasism och xenofobi är ett samhälle genomsyrat av respekt och tolerans.

En annan intressant aspekt av berättelsen är Jackies upplevelse av hur han trots sin ”polska själ” ändå har en känsla av utanförskap, av att vara annorlunda. Det är något som kan vara nog så besvärande för en ung person på väg att hitta sin identitet, men senare i livet visa sig som en berikande styrka.

Det dubbla perspektivet, att på samma gång vara innanför och utanför samhällslivet, har säkert bidragit till att vissa minoritetsgrupper, inte minst judarna, har kunnat skörda stora framgångar inom kultur och vetenskap.

Också i dagens Sverige kan man iaktta hur barn till invandrare gör sig alltmer gällande på kulturens, politikens, och även vetenskapens områden. En stor tillgång för både den enskilda individen och samhället i dess helhet.

Jackies historia innehåller också många sorgliga inslag. Inte helt oväntat i ett odemokratiskt samhälle, präglat av förtryck, intolerans och korruption. I en atmosfär av hat och vardagsantisemitism är det inte långt till svek, angiveri, enfald och infama angrepp.

Jackie Jakubowski fick inte chansen att skriva sin egen historia, döden ryckte bort honom i förtid. Uppgiften överlämnades stället till Lena Einhorn. Det är inte lätt att veta hur det skulle ha blivit med Jackies egna ord, men nog verkar det vara synd att han inte hann med.

Einhorns bok är inget litterärt mästerverk, därtill är den alldeles för mycket av ett filmmanus, med irriterande cliffhangers.

Men själva historien är så pass bra att den bär av egen kraft. Den är inte bara ett minnesmärke över en speciell individ, utan än mer en hyllning till människans okuvliga strävan att överleva, att kämpa vidare, och försöka skapa en bättre värld åt dem som kommer efter.

The post En berättelse som bär av egen kraft first appeared on Opulens.

RELEASE. Opulens läsare har under hösten kunnat bekanta sig med Boris Fogelmans aforismer som illustreras med foton av Adam Erdheim och publiceras på tisdagar. Nu är han bokaktuell med en aforismsamling. Det är Boris Fogelmans debut som författare och han har en lång och slingrande livsväg bakom sig. Jenny Wickberg fick ett samtal om flykt, skapande och drömmar som förverkligas.

The post Helgporträttet: ”Vi judar måste alltid vara beredda på att fly” first appeared on Opulens.

FÖRINTELSEN. “Att skönmåla sin historia och vägra konfronteras med det förflutnas mörka sidor hämmar utvecklingen i ett samhälle, och ökar risken att det hemska kan upprepas.” Det skriver Gregor Flakierski sin replik till Artur Szulcs nyansering av påståendet att polackerna kunde gjort mer för att rädda judar men avstod av antisemitiska skäl.

Jag är helt enig med Artur Szulc att människor som räddade judar undan Förintelsen ska hedras och ihågkommas med respekt. Men där tar enigheten slut.

Dödstraffet avskräckte naturligtvis, men man bör komma ihåg att listan på ”brott” som de tyska ockupanterna utdömde dödsstraff för var mycket, mycket lång. Under alla ockupationsåren verkade i Polen en stark underjordisk motståndsrörelse, deltagande var givetvis belagt med dödsstraff.

Det var runt 100 000 personer i vapen, dessutom fanns mångdubbelt fler som var mer eller mindre behjälpliga, med leveranser, med att tillhandahålla gömställen för kurirer, vapen, trycksaker, med mera. För alla dessa aktiviteter riskerade man att bli avrättad, trots det tog många risken. Men det var för de sina, för etniska polacker. För de andra, judarna, var riskbenägenheten långt mindre.

Dödsstraff kunde utdömas också för brott som smuggling av mat från landsbygden, vilket inte hindrade många att bedriva det i stor skala. Trots att den tyska ockupationen i Polen var exceptionellt våldsam och brutal, var polackerna ingalunda ett vettskrämt folk som höll sig borta från allt riskabelt, rädda för ockupanternas hämndlystna rättsskipning.

Szulc uppger siffran 2 300 polacker avrättade för hjälp åt judar, en siffra som gärna framhålls av högernationella krafter ivriga att till varje pris skönmåla den egna historien. Ibland uppges än högre siffror.

Låt mig vara tydlig, all heder åt dessa 341 som offrade livet.

Emellertid har Institutet för nationellt minne (Instytut Pamięci Narodowej, IPN) publicerat resultatet av forskningar i ämnet som har pågått i flera år, och kunnat fastställa antalet avrättade för hjälp åt judar till 341. Forskning pågår fortfarande, och det är ganska troligt att siffran kan komma att stiga.

Låt mig vara tydlig, all heder åt dessa 341 som offrade livet för att bistå sina judiska landsmän (oavsett bevekelsegrunder), men det är fjärran från de fantasisiffror som ”patrioter” slänger sig med i det missriktade syftet att ärerädda nationens historia.

Att dödsstraff för hjälp åt judar aldrig infördes i de ockuperade länderna i Västeuropa är förvisso sant, däremot tillämpades det i Belarus, Ukraina och Serbien.

När det gäller de polsk-judiska relationerna under kriget finns det en större bild, medaljens baksida så att säga. Det förekom utpressning och angiveri i stor skala mot de judar som gömde sig och de polacker som hjälpte dem. De tyska ockupanterna saknade personella resurser och lokalkännedom och fick därför nästan helt förlita sig på medverkan från polacker i sin jakt på judar som försökte undkomma dem.

De som gömde judar fruktade inte främst tyskarna utan sina egna grannar, det var deras landsmän som var det stora hotet.

Det finns en del riktigt vidriga historier om människor som gömmer judar mot betalning och lämnar över dem till Gestapo när pengarna tar slut. Ett polskt par tar emot ett litet judiskt barn, lämnar över det till tyskarna med en gång men fortsätter att ta emot betalning från föräldrarna så länge de är i livet.

Szulc nämner en polsk polis som var angivare och som avrättades av motståndsrörelsen. Och visst förekom det, men mycket sällan. Betydligt oftare gjorde förband i motståndsrörelsen, både Hemarmén och än mer den högernationalistiska Nationella Väpnade styrkorna, sig skyldiga till övergrepp och även mord på judar. Det gäller även polska civila.

Den polska polisen och civila på landsbygden anordnade regelrätta jakter efter gömda judar. Det förekom också organiserat sökande efter förrymda judar längs med järnvägsspåren till förintelselägren.

Det är svårt att se det som något annat än en långtgående avhumanisering som bottnade i en rabiat antisemitism, något som var ett allmänt förekommande fenomen i Polen före kriget, och uppenbarligen tilltog under den tyska ockupationen och Förintelsen.

I takt med den ökade öppenheten efter 1989 och tillgången till arkiv har det framkommit att de ockuperade folkens, inte minst det polska, medverkan i Förintelsen var långt större än man har vetat eller ville veta. Det har föga förvånande väckt mycket harm inte minst i högernationalistiska kretsar.

Att skönmåla sin historia och vägra konfronteras med det förflutnas mörka sidor hämmar utvecklingen i ett samhälle, och ökar risken för att det hemska kan upprepas.

Nu finns det ingen anledning att särskilt peka finger åt just polackerna. Övergrepp, samarbete med nazisterna i Förintelsen, likgiltighet och brist på sympati och medlidande, förekom i stort sett i hela det av tyskarna ockuperade Europa.

Så visst ska vi hylla de hjältar som Szulc framhåller. Men vi ska också komma ihåg vilka illdåd som antisemitism, rasism och allsköns xenofobi under extrema omständigheter kan leda till. Det är viktigt, inte minst idag.

The post Antisemitismen var utbredd i Polen redan innan Förintelsen first appeared on Opulens.

MÄRKESDAG. “En ståndpunkt som upprepas ofta är att polackerna kunde ha gjort mer för att rädda judar men avstod av antisemitiska skäl”, skriver Artur Szulc. Han vill nyansera påståendet och påpekar att till skillnad från i Frankrike, Nederländerna, Belgien eller Danmark var det i det ockuperade Polen dödsstraff för att hjälpa judar.

Idag för 80 år sedan, den 6 december 1942, mördade tyska fältpoliser flera polska familjer i byarna Ciepielow och Rekowce i centrala Polen. Anledningen var att polackerna hade hjälpt och gömt judar. Händelsen är föga känd utanför Polen men är relevant att sätta in i ett större sammanhang.

Det nazityska herraväldet i Polen präglades från början av en brutalitet som saknade motstycke i stora delar av tyskockuperade Europa. Tyskarna var enväldiga härskare över liv och död i Polen.

Hur de förtryckta polackerna reagerade och agerade på nazityskarnas grymheter gentemot den judiska befolkningen har varit föremål för intensiva diskussioner under en lång tid.

En ståndpunkt som upprepas ofta är att polackerna kunde ha gjort mer för att rädda judar men avstod av antisemitiska skäl. Innan en sådan värdering kan göras måste vissa grundläggande omständigheter förtydligas.

Polacker och polska judar avskildes tidigt i ockupationen. Inledningsvis separerades folken av tysk lagstiftning och i nästa steg tvingades judarna in i getton. Detta försvårade kontakterna än mer, särskilt som merparten getton skärmades av med taggtråd eller tegelmur. Med avsikten att motverka polska solidaritetshandlingar införde tyskarna, i avskräckande syfte, från hösten 1941 dödsstraff för alla former av hjälp till judar. Motsvarande straff infördes aldrig i exempelvis Frankrike, Nederländerna, Belgien eller Danmark.

Oavsett bevekelsegrund var det mycket som stod på spel.

Polacker som ertappades med att gömma judar, ge eller sälja mat till dem eller ens underlät att informera tyska polisorgan om att judar passerat i bygden avrättades nästan alltid. Under 1942 övergick man till att tillämpa kollektiv bestraffning vilket innebar att den enskilda hjälparen dödades ihop med sina närmaste familjemedlemmar oavsett ålder eller inblandning. Mot denna bakgrund blir frågan, som en polsk kvinna ställde till en väninna när ämnet om hur de kunde bistå förföljda judar kom på tal, inte så märklig: ”Vem hjälper judar i dessa tider”?

Men åtskilliga skulle hjälpa och de drevs av olika motiv. Vissa ville sko sig medan andra gjorde det av humanistiska eller religiösa skäl. En kategori, bland annat högerradikala motståndsmän med antijudiska uppfattningar, kom att se räddandet av judar som en slags motståndshandling. Oavsett bevekelsegrund var det mycket som stod på spel.

Tidig förmiddag den 6 december 1942 anlände ett tjugotal tyska fältpoliser till Ciepielów och sökte omgående genom husen som tillhörde tre familjer: Kowalski, Obuchowicz och Kosior. Troligen hade tyskarna fått ett tips eller så chansade de. Liknade räder hade tyska polisenheter nämligen genomfört i regionen föregående veckor. Hos familjen Kosior upptäcktes två gömda judiska män. Enligt vissa vittnesmål ska de judiska männen självmant ha givit sig tillkänna, kanske i förhoppningen att tyskarna skulle skona den polska familjen.

Under tiden gav sig en annan tysk polisstyrka av till den angränsande byn Rekówce. Där bodde familjen Skoczylas och fler ur släkten Kosior. Skoczylas hus genomletades och här hittades böcker på jiddisch. Polackernas öde var beseglat.

Mördandet inleddes på eftermiddagen. I Ciepielów brändes familjen Kosior ihjäl i en lada. Kowalskis föstes in hos Obuchowicz och husets dörrar reglades. Tyskarna avfyrade sina vapen mot byggnaden och satte eld på den. I Rekówce trycktes polackerna in i ett uthus, mejades ner av en kulspruta och brändes.

I dessa två byar mördade tyska poliser trettioen polska barn, kvinnor och män samt två judiska män. Det yngsta offret, en pojke, var knappt sju månader gammalt. Fyra polska familjer hade likviderats för att de gett judar, som försökte undkomma deportationer till förintelseläger, tak över huvudet.

Morden i Ciepielów och Rekówce 1942 var den största tyska aktionen i sitt slag sett till antalet offer men långt ifrån den enda.

I slutet av 1942 sökte två judiska familjer skydd hos Jozef och Wiktoria Ulma i byn Markowa, sydöstra Polen. Trots riskerna och trots att paret levde under knapra förhållanden tillsammans med sina sex barn tog de emot åtta judiska kvinnor och män i sitt hem. Paret var djupt troende katoliker och hyste övertygelsen att människor i nöd inte kan överges. Flera polska familjer i byn tog emot judar i sina hem.

Den 24 mars 1944 anlände fem tyska fältpoliser och minst fyra polska hjälppoliser till Markowa. Förmodligen hade en polsk hjälppolis tjallat eftersom han ville behålla värdesakerna som en av de judiska männen lämnat hos honom tidigare. Polismannen sköts senare ihjäl av den polska motståndsrörelsen.

Tyskarna rusade in i huset medan polackerna vaktade utanför. Judarna sköts först varpå Jozef, hans höggravida fru och barnen togs ut på framsidan. Inför barnen avrättade de tyska poliserna Jozef och Wiktoria med nackskott. Efter ett kort överläggande beslutade styrkans chef, löjtnant Eilert Dieken, att även barnen som var mellan åtta år och arton månader gamla skulle skjutas.

Hitintills har över 7 000 polacker belönats med denna utmärkelse.

Idag är Ulmafamiljen en symbol för alla polacker som betalade det högsta priset för sin visade medmänsklighet. År 1995 tilldelades Jozef och Wiktoria postumt medaljen Rättfärdig bland folken av det israeliska institutet Yad Vashem. Hitintills har över 7 000 polacker belönats med denna utmärkelse, vilket är flest i världen.

Ingen vet hur många polacker som dödades för att de på olika sätt hjälpt judar. Historiker har lyckats få fram siffran 2 300 efter studier i arkivdokument och andra källor, men det riktiga antalet bedöms vara högre.

Diskussioner om polackerna kunde ha gjort mer för att rädda judar måste utgå från den nazityska ockupationens grymma realiteter. Endast då är det möjligt att skapa en relevant överblick som fångar hela skalan av polska handlingar och beteenden, från de förkastliga till de aktningsvärda.

Ett obestridligt faktum är att de som övervann sin rädsla för tyska repressalier och sträckte ut sina händer till judar bör betraktas som verkliga hjältar. Därför är det relevant att påminna om fyra mördade polska familjer i byar som ingen i Sverige hört talas om.

The post Idag minns vi de polska hjältarna som stod emot nazismen first appeared on Opulens.

KOMPENSATION. “Istället för en konstruktiv dialog, där fokus inte behöver vara ekonomisk kompensation, som kan leda till en överenskommelse på formella och moraliska grunder väntar kanske ett diplomatiskt och retoriskt skyttegravskrig.”

Det skriver Artur Szulc apropå att Polen nu kräver krigsskadestånd av Tyskland på runt 14 000 miljarder svenska kronor för det som skadades och förstördes i andra världskriget.

Invånarna i staden Wielun såg som vanligt fram emot fredagens marknadsdag när lokala bönder kom in till torget för att sälja sina produkter. Men denna fredag, den 1 september 1939, skulle för alltid bli ihågkommen av andra skäl. Istället för att emotse torghandeln tvingades de boende att fly för sina liv.

Redan kl. 04:40 hördes de första explosionerna från bomber som tyska plan hade släppt. Flera föll ner i sjukhuset och dödade tiotals människor. Det var bara början. Många flydde ut på landsbygden, däribland min mormor och hennes föräldrar. Tyska plan återkom i vågor fram till två på eftermiddagen. Bombningarna ledde till att stadskärnan lades i ruiner och hundratals civila dödades. Liknande öden drabbade många polska orter i september 1939.

Förödelsen, för att inte nämna följderna för civilbefolkningen, som det tyska angreppet vållade Polen 1939 kom ändå att blekna i jämförelse med de kommande årens ekonomiska utsugning, ödeläggelse, plundring, terror och massmord som den nazityska ockupationsmakten ägnade sig åt. Den hänsynslösa exploateringens omfattning och efterföljande avsiktliga förstörelse av polska jordbruk, verkstäder, industrier och andra materiella tillgångar är i dag svår att föreställa sig. Förutom rasideologiskt motiverad folkmordspolitik mot polacker genomförde tyskarna ett utrotningsprogram riktat mot judar. Fler än hälften av Förintelsens offer var polska judar.

Vissa kommentatorer i Polen avfärdar allting.

På 83-årsdagen av krigsutbrottet fick partiledaren för Lag och rättvisa Jarosław Kaczyński stor medial uppmärksamhet runtom i Europa när han presenterade en rapport över landets mänskliga och materiella förluster under den tyska ockupationen 1939–1945. Rapporten som består av tre volymer täcker olika aspekter och inbegriper allt från redogörelser om tysk ockupationspolitik till fotografisk dokumentation av ödeläggelse och mord på civila, och om hur krigsskadeståndsfrågan hanterats rent juridiskt efter 1945. Experterna som arbetat med rapporten har räknat ut att Polens förluster uppgår till ett värde av drygt sex tusen miljarder zloty, alltså runt fjorton tusen miljarder svenska kronor. I rapporten betonar man att den enskilt största förlustkategorin utgörs av över fem miljoner mördade polska medborgare. Argumentationslinjen är att om dessa människor fått leva och arbeta så hade de genererat skatteintäkter med mera. I fallande ordning kommer sedan plundring av den polska statskassan, materiella förluster och stjälande av pengar från polska banker och kreditinstitut.

Nu planerar Polen att på allvar börja driva ärendet om krigsskadestånd från Tyskland eftersom man anser att detta inte är avgjort. Vissa kommentatorer i Polen avfärdar allting som ett knep från Lag och rättvisa som på detta sätt vill mobilisera opinionen inför valet 2023. Andra försvarar regeringens ambition med argument om historisk orättvisa, moral och avsaknaden av överenskommelser. En opinionsundersökning visar också att betydligt fler än enbart Lag och rättvisas anhängare stödjer regeringens avsikter i denna fråga.

Med tanke på all nyhetsrapportering om rapporten kan det vara på sin plats att åtminstone översiktligt belysa vad som sagts och gjorts kring detta efter kriget.

Tysklands ståndpunkt är alltså att detta är avgjort sedan tidigare. Framför allt åberopas en överenskommelse från 1953 mellan Östtyskland och Polen – två totalitära nationer i östblocket. Dåtidens polska kommunistregim ville lyfta frågan om krigsskadestånd men direktivet från Moskva var entydigt: släpp sådana krav. I gengäld skulle östtyskarna erkänna Oder-Neisse-linjen som gräns mellan länderna. Polens kommunistiska regim lydde uppmaningen från Kreml, men avtalet godkändes aldrig av folkrepublikens parlament.

Från tysk sida menar man att avtalet från 1953 har bekräftats i efterföljande överenskommelser mellan folkrepubliken Polen och Västtyskland 1975 samt mellan det demokratiska Polen och enade Tyskland 1991. Fördragen från 1975 och 1991 har dock endast gällt kompensation till enskilda individer. Västtyskland gick med på att betala 1,3 miljarder mark till den polska staten som ersättning för pensioner den betalat ut till polacker som varit tvångsarbetare under kriget. Efter murens fall grundades en gemensam polsk-tysk fond till vilken Tyskland betalade in en halv miljard mark som skulle gå till före detta polska tvångsarbetare som ”humanitär hjälp”. Tyskarna ville medvetet undvika ordet skadestånd.

Den större frågan om nationell krigsskadeståndsersättning lyftes aldrig av polska regeringar efter 1991, vilket har tolkats av tyskarna som att frågan varit utagerad. I verkligheten planerade Polens första icke-kommunistiska premiärminister Tadeusz Mazowiecki att föra upp ämnet på agendan men eftersom landet tampades med betydligt allvarligare och mer akuta problem så lät man saken anstå.

Så såg det också ut under hela 1990-talet när medlemskap i NATO och EU hägrade. Först år 2004 röstade det polska parlamentet för en resolution om att aktualisera krigsskadeståndsfrågan. Varför togs detta beslut 2004? Jo, för i början av 2000-talet började föreningar, som samlade fördrivna tyskar och deras ättlingar, att sondera möjligheterna till skadestånd för egendom som konfiskerades av den polska statsmakten 1945. I det läget förstod polska politiker, från samtliga partier, att frågan om skadestånd av olika typer, behövde regleras en gång för alltid. Den sittande polska vänsterregeringen valde dock att betrakta resolutionen som överflödig, särskilt när kanslern Gerhard Schroeder meddelade att Tyskland skulle motsäga sig alla eventuella skadeståndskrav som tyska medborgare kunde tänkas ha gentemot Polen. Här borde Polens regering åtminstone ha intagit positionen att krigsskadestånd och skadestånd till individer är olika saker.

Är en juridisk dragkamp att vänta i det läget?

I dag motsätter sig Tyskland givetvis alla anspråk om krigsskadestånd från polskt håll och menar att frågan är slutbehandlad. Polens regering hävdar, inte helt grundlöst, att avtalet från 1953 är lagstridigt av flera skäl och att efterkommande överenskommelser över huvud taget inte reglerar krigsskadestånd utan endast rör kompensation till enskilda medborgare.

Vad som kommer att hända framöver är svårt att sia om. Kan Tyskland ignorera polska fordringar ifall de formaliseras på allvar? Är en juridisk dragkamp att vänta i det läget? Kommer tyskar att reagera med krav på skadestånd för förlorad egendom 1945? Vilka reaktioner är att vänta från israeliskt håll med tanke på att judiska organisationer i många år krävt kompensation för egendom som konfiskerades av nazityskarna i ockuperade Polen och som övertogs av den polska staten efter kriget. Kommer diskussionerna att hamna i en återvändsgränd och kretsa kring ömsesidiga anklagelser? Även om dessa saker måste särskiljas så lär det inte hindra varken politiker eller en uppeldad opinion från att hänvisa till dem. Istället för en konstruktiv dialog, där fokus inte behöver vara ekonomisk kompensation, som kan leda till en överenskommelse på formella och moraliska grunder väntar kanske ett diplomatiskt och retoriskt skyttegravskrig.

Man kan bara hoppas att dialog och storsinne leder detta kapitel till ett värdigt avslut.

The post Helgessän: Dialog och storsinne är vägen framåt first appeared on Opulens.