UKRAINAKRIGET. Den ryska operastjärnan och Polarpristagaren Anna Netrebko förlorar nu jobb även i Ryssland med anledning av kriget i Ukraina. I hemlandet blir hon kallad för förrädare, uppger New York Times.

Efter kriget ställde bland andra Metropolitan i New York och operahus i München och Zürich in Netrebkos framträdanden med hänvisning till hennes stöd för Vladimir Putin.

Till slut valde operasångerskan att göra ett uttalande där hon fördömer kriget i Ukraina och samtidigt förklarar att hon träffat Putin endast en handfull gånger, framför allt vid OS-invigningen och i samband med prisutdelningar.

Uttalandet leder nu till att hon blir av med jobb i Ryssland . Operan i Novosibirsk och Sibiriens balett och teater har ställt in hennes framträdande med förklaringen att hon verkar mer intresserad av sin globala karriär än av “hemlandets öde”. Den ryske lagstiftaren Vyacheslav Volodin, beskriver hennes agerade som “inget annat än ett förräderi” på den ryska meddelandetjänsten Telegram. Volodin har även tidigare kritiserat artister som ta avstånd från kriget, enligt New York Times.

Metropolitan i New York vill att Anna Netrebko på ett tydligare sätt tar avstånd även från Putin för att hon åter ska får sjunga där igen.

Anna Netrebko är bosatt i Österrike och fick Polarpriset 2020.

TT Nyhetsbyrån

The post Polarpristagare förlorar jobb i Ryssland first appeared on Opulens.

KLASSISKT. Polarprisets klassiska pris tilldelades i år en smal ensemble. Så tänker kanske de som i morse läste nyheten. Kanske tänkte också TT så för deras nyhetsnotiser om priset handlar i övrigt nästan uteslutande om poppristagaren Iggy Pop. Andreas Engström skriver om betydelsen av en bred ensemble som Ensemble intercontemporain.

Är det någon som anser att Ensemble intercontemporain företräder en smal kultur? Inget kan vara mer felaktigt. Man skulle rent av kunna säga att bredden var själva syftet när Pierre Boulez grundade ensemblen i Paris 1976. Man ville liksom säga: Det här är bred musik av idag, och nu ska det finnas förutsättningar för den att spelas och komma ut!

För att ge det lite perspektiv. Fram till grundandet fanns det betydligt färre möjligheter för den nyskriva musiken att bli hörd på sina egna professionella villkor. Ensembler och orkestrar fanns det såklart, liksom mindre konstellationer som gjorde sitt bästa i kampen mot konserthusens programläggare och den subventionerade kulturindustrin för att få spela så mycket nyskrivet som möjligt. Men att skapa en stor och resursstark kulturinstitution vars uppgift var den nya musiken – det var ett genombrott. Det var början på en kultur där den nya musiken inte mest blott var ett nummer på de klassiska konserterna. Nu växer en ny generation specialistmusiker fram, fler specialiserade ensembler grundas och de få festivalerna för ny konstmusik blir fler, blir många. Den samtida konstformen konstmusik – alltså något fullständigt naturligt samtida – får alltmer vettiga förutsättningar att verka professionellt och ta plats – vara så bred som man faktiskt är.

Ibland kan Ensemble intercontemporain upplevas så breda att de förefaller lite satta och bekväma. När man tittar i deras säsongsprogram återkommer ständigt vissa namn, år efter år. Man etablerar ett slags klassisk musikkultur, men komponerad idag. En samtida kanon av ”Stora Mästare”, sånt där som i kulturlivet ömsom betraktas med underdånig respekt, som de tre B:na (Bach, Beethoven, Brahms), och ömsom som något som måste knuffas ned från en upphöjd position (”döda, tyska, vita, – heterosexuella – män”) som framförs inom ramen för en från alla håll i kulturlivet så kritiserad och föraktad klassisk konsertkultur. Ensemble intercontemporain fyller på i leden av ”maestros”: Boulez, Kúrtag, Eötvös, Ligeti, Murail, Francesconi, Chin, Saariaho, Pintscher, Manoury.

Vad de flesta av dessa ensembler har gemensamt är hur de verkar brett

Låter jag både negativ och ironisk (och rent av dubbelt så; kulturlivets förakt mot klassisk musikkultur och mitt eget förakt mot mästarkult…)? Men så är det inte riktigt. Jag tror att grundandet och institutionaliserandet av Ensemble intercontemporain har gett ringar på vattnet som är svåra att överblicka. Vid samma tid grundades Ensemble Modern i Frankfurt med liknande syfte och uppdrag. I Köln verkar Musikfabrik och i den österrikiska huvudstaden Wien Modern. Dessa är de viktigaste större ensemblerna med liknande uppdrag, status och profilering. Nu grundas också en rad mindre ensembler som ofta har motsvarande form av institutionell status.

Och kanske viktigast: Vad de flesta av dessa ensembler har gemensamt är hur de verkar brett: Ensemble intercontemporain är tidigt med och slussar in yngre tonsättare, som till exempel Ondřej Adámek, Zeynep Gedizlioğlu, och svenska Lisa Streich. De arbetar också med studenter vid konservatorier och framför deras musik samt leder workshops och masterclasses vid festivaler och ger skolkonserter. När man läser om vad Ensemble intercontemporain hinner med under ett år blir i alla fall jag milt sagt väldigt imponerad.

Precis så här arbetar alla andra motsvarande ensembler och deras yngre kusiner i andra städer och länder! Kulturlivet och samhället får väldigt, väldigt mycket för pengarna.

Och Sverige då? Det är ett sorgligt kapitel. Bäst förutsättningar hade länge och har än idag Kammarensemblen i Stockholm, som grundades 1984 i samma tidsanda. Det har länge arbetats och argumenterats för att göra denna ensemble till en svensk motsvarighet med liknande uppdrag att vara en spets och verka brett. Men tyvärr. Vad gäller de kulturpolitiska förutsättningarna och ekonomin spelar de svenska ensemblerna i den europeiska gärdsgårdsligan. Den lilla strimman av ljus kommer från Norrbotten Neo med bas i Piteå som har regionalt stöd. I övrigt ser det dystrare ut än på länge och ensemblerna får jobba på förhatlig projektbasis. När det väl händer något, som Kammarensemblens konserter med Chaya Czernowin i höstas eller med Galina Ustvolskaya nyligen på Folkoperan, är det fantastiskt.

Vi får se om Polarpriset till Ensemble intercontemporain ger några senkomna ringar på vattnet. Förutsättningar i form av fantastiska musiker finns fortfarande, men musiker blir äldre och kunskap föråldras och skapas det inte förutsättningar så fylls det inte på i generationerna. Låt oss hoppas på att kulturpolitikerna får något att tänka på.

The post Smalt är brett – Polar Music Prize 2022 first appeared on Opulens.

PRISAD. En banbrytande och vild scenpersonlighet som inspirerat många. Polarpristagaren Iggy Pop har spelat en viktig roll i musikhistorien, enligt musikjournalisten Per Sinding-Larsen.

– En röst på Iggy Pop är ett erkännande av utanförskapets betydelse och att långfingra mot alla upptänkliga restriktioner, säger han.

Att årets Polarpris går till punkikonen och rockartisten Iggy Pop är ett passande val, tycker Ebbot Lundberg, artist och tidigare frontfigur i Union Carbide som inspirerades av Iggy Pops band The Stooges.

– Det är bara att säga grattis. Han har ju dragit sin image långt och inspirerat många, egentligen alla inom punken. Han har ju gjort ganska mycket och är en väldigt bra sångare också, så det är väl inte så konstigt, säger han.

“Ouppfostrat generationer”

Musikjournalisten Per Sinding-Larsen konstaterar att Iggy Pop var med och skapade det som långt senare skulle kallas för punk.

– Det är en av de viktigaste utvecklingarna av rocken och popmusiken, och både för hans banbrytande musik och hans vilda scenperson har han varit med och ouppfostrat varje generation av rockmusiker under de över 50 år han stått och vält scenen, säger han.

Enligt Sinding-Larsen är Iggy Pop inte den mest förväntade eller kända pristagaren, men menar att han spelar en “oerhört viktig roll i musikhistorien”.

– En röst på Iggy Pop är ett erkännande av utanförskapets betydelse och att långfingra mot alla upptänkliga restriktioner. Hela hans karriär är lika fylld med stridsrop mot det välanpassade samhället som hyllningar av alla de bortglömda och bråkiga barn som vågat skaka om vår värld, säger han.

Halvharakiri

Musikjournalisten och författaren Anna Charlotta Gunnarson minns de första bilderna hon såg av Iggy Pop i tidningen Poster på 1970-talet där sångaren skar sig själv på scenen och bars ut blodig.

– Han höll på med ett slags halvharakiri på den tiden, säger hon.

De senaste åren har det vurmats väldigt mycket för Iggy Pop i just Sverige, konstaterar Anna Charlotta Gunnarson som nämner det specialpris som han fick på Grammisgalan i fjol. Själv tycker hon att det finns andra artister som kunde ha fått Polarpriset före Iggy Pop, men konstaterar att han med tiden har blivit en större ikon än vad han en gång var:

– Då tyckte jag att han stod i David Bowies skugga. Det här är kanske ett sätt att lyfta Bowie på samma gång, säger hon.

Dennis Lyxzén, sångare i Refused och INVSN, tycker att valet av Iggy Pop är “suveränt och helt underbart”.

– Han är ju originalet på något sätt och man ska väl passa på att hylla när han är i livet, det är så lätt att hylla människor när de gått bort, men han borde hyllas varje dag. Han är en av de som betytt absolut mest för mig och mitt scenspråk; med energi och hur han för sig, säger han.

Sara Haldert/TT
Linnéa Wannefors/TT
Erika Josefsson/TT

The post Polarpris till Iggy Pop: “Inspirerat många” first appeared on Opulens.

MUSIKSKOLA. Fler än hundra musiker, artister, lärare och deras släktingar knutna till den den Polarprisbelönade skolan Afghanistan National Institute of Music, har nu lämnat landet. De tas emot av Portugal.

I söndags flög de först till Doha, Qatar, varifrån de sedan ska ska fortsätta till Portugal, skriver New York Times. Skolans grundare, Ahmad Sarmast, som själv befinner sig i Australien, uppger att elever och lärare försökt ta sig ut ur landet den senaste månaden och att en del av dem nu har lyckats. Portugals regering har lovat förse dem med visum.

– Det här är redan ett stort steg och en väldigt väldigt stor framgång för att rädda afghanska musiker undan talibanernas grymhet. Ni kan inte föreställa er hur glad jag är, säger Ahmad Sarmast som 2018 var i Stockholm för att ta emot Polarpriset.

Många av skolans elever och lärare är dock fortfarande kvar i Afghanistan där deras framtid är osäker. Förra gången talibanerna hade makten var endast religiösa hymner tillåtna. Efter att talibanerna nu intagit Kabul uppgav en av deras talesmän att musik är förbjudet inom islam.

Just nu jobbar ett globalt nätverk för hjälpa de återstående musikerna att ta sig ut ur landet.

– Uppdraget är ännu inte utfört, det har bara börjat, säger Ahmad Sarmast till New York Times.

TT NYHETSBYRÅN

The post Portugal tar emot afghanska musiker first appeared on Opulens.

POLARPRISET. Årets mottagare av Polarpriset visar en gång för alla att priset alltigenom handlar om business och minst av allt om angelägen kultur, skriver Andreas Engström.

Att vi hamnade på just den där rockbaren var en ren tillfällighet. Eller rättare sagt, den ligger trots allt i samma kvarter där jag bor i Kreuzberg och de serverar Jever på fat. Jag och en bekant från Stockholm som var i Berlin över helgen hade stämt möte. Hårdrock dunkade på ganska lagom volym och filtrerades genom det allmänna skvalet. Ett knippe Motörhead följdes av lika delar Metallica. Ett surr som vi inte direkt tog notis om. Men så uppstod det där märkliga ögonblicket som kan infinna sig när man hör musik med ett halvt öra, när blott fragment eller rättare sagt vissa strata av helheten når fram. Essensen. På ett ögonblick nådde vi totalt samförstånd om den extrema kontrasten mellan dessa två musikaliska universa. Det blev så tydligt vad som är grunden i all bra musik – pop, folkmusik, klassisk, samtida konstmusik. Den måste ha ett sväng, den måste leva, vara elastisk, dynamisk, pulsera. Motörhead svänger, Metallica gör det inte. Musik som död materia.

Polarpriset får alltid stor uppmärksamhet i Sveriges kulturliv. Det rör sig nästan alltid om så extremt kommersiellt framgångsrika och välkända artister att alla i popriket Sverige kan ha en åsikt om pristagarna. Om Metallica kan man säga ungefär samma sak som om Led Zeppelin eller Rolling Stones när de fick priset: ett band som för många representerar en epok, en genre, och ett kommersiellt flaggskepp för densamma. Antingen gillar man det för att man typ gillar det. Eller så laddar man med det givna motargumentet, ”rockism”, ytterligare cementering av manlig rockkanon.

Linjen för populärmusikpriset känns dock konsekvent: grunden är angloamerikansk rock. Kritiken handlar inte heller någonsin om det märkligt västerländska perspektivet, utan mest om förbiseendet av kvinnliga artister. När det gäller det ”andra priset”, det konstmusikaliska, kan det bli lite hur som helst. I år gick priset till Afghanistans nationella musikinstitut i Kabul och dr Ahmad Sarmast. Faktiskt så var jag bara kort efter att jag i baren hört Metallica knyta nävarna i byxfickorna på en konsert i Berlin med en ensemble från musikinstitutet i Kabul. Jag intervjuade i samband med det dr Sarmast, vilket resulterade i en artikel i tidskriften Lira (nr 2 2017). Sarmast har spelat en nyckelroll i uppbyggnaden av ett kulturliv där man inte minst riktar sig till samhällets mest utsatta, det vill säga fattiga och kvinnor. Det rör sig om en humanitär och humanistisk insats med ett värde långt utöver det fattbara eller kvantifierbara. Samtidigt är det något som vi inte på länge kan se betydelsen av. Frågan är också om det här över huvud taget handlar om konst?

I år har man alltså gett ett konstnärligt pris till något som i första hand inte är konst samt tillmätt något verkshöjd som inte ens får högtalarmembranen att svänga. I motiveringen till Metallicas pris talas det om en ”mångdubbling av tempot” (fundera ett slag över detta: vad betyder egentligen många gånger? Åtminstone fler än två …) och att det inte sedan Wagners och Tjajkovskijs dagar gjorts musik så ursinnig och fysisk. Här undrar man på allvar hur det står till med såväl historisk kunskap som genremässig bredd. Och nu när det är dags att avrunda nås jag av nyheten att ett par i juryn verkar haft en jävsmässig relation till Metallica. Kommersiellt flaggskepp, som sagt. Att Polarpriset alltigenom handlar om business och symboliska gester och minst av allt om angelägen kultur har väl aldrig varit tydligare.

Alla artiklar av Andreas Engström

The post Musik som död materia first appeared on Opulens.