MEDIELANDSKAPET. ”Journalistik är inte att upplåta samma utrymme för alla. Bra journalistik handlar om att någon vi har tilltro till gör analyser och urval vi anser vettiga.” Lars Thulin skriver i veckans krönika om hur det nya medielandskapet utgör ett hot mot mainstreammedierna.

Världen blir polariserad. Samtal med sansade meningsutbyten får stryka på foten för slagord och förlöjligande av meningsmotståndare. Hoppet var att internet, som kan göra vem som helst till skribent och redaktör med miljonpublik, skulle öka mångfalden. Alltför ofta tycks i stället enfalden ha tilltagit. De traditionella medier som från såväl vänster- som högerhåll föraktfullt kallas MSM (Main Stream Media), mainstreammedier eller gammelmedier har fått en försvagad position.

Företrädare för mainstreammedierna har funderat en del på denna utveckling och dragit vissa slutsatser.

Mainstreammedierna bär del av skulden

En är att mainstreammedierna själva bär en stor del av skulden. Låt oss syna några spår i debatten.

Det första är att fakta och nyheter ersätts med känslor. Främst skyldig till detta är CNN som inledde trenden med att sända nyheter dygnet runt. 24 timmar. 1 440 minuter med några avbrott för reklam, ska fyllas. Dag efter dag. Erfarna redaktörer anser att det helt enkelt inte finns så mycket nyheter. I alla fall inte nyheter som intresserar publiken. Plus att det är mycket dyrt att gräva fram egna bra nyheter på ett korrekt sätt.

Världens mest kända nyhetsankare, Walter Cronkite, presenterade kvällsnyheterna på amerikanska CBS mellan 1962 och 1981.  Han läste en halvtimme från små lappar. Konstaterade sedan att så ser världen ut. Därefter önskade han tittarna god natt. Han betraktades som den mest betrodda mannen i USA. Ingen journalist har haft en så hög trovärdighet.

I brist på riktiga nyheter fylls tiden i dygnet-runt-sändningar med kommentarer, tyckanden, känslor. För att lyckas med att göra bra tv kan inte alla tycka samma sak. Det gäller för redaktionerna att hitta något som sticker ut. När mixen blir bra finns risk att tittaren glömmer den ursprungliga nyheten och går i gång på åsikter och känslor. Saker som gör folk förbannade eller glada.

Strävan efter olika åsikter och känslor

Redaktionerna jobbar hårt för att hitta personer som anser något annorlunda. I jakten kan kravet på seriositet hos tyckarna offras. Risken var stor under inledningen av Ukraina-kriget. Namnkunniga svenska krönikörer var upprörda över att de experter som redaktionerna använde, minsann aldrig trodde på Rysslands bild av kriget. Därmed ansågs mainstreammedierna ljuga och vinkla. Jag är ganska säker på att redaktionerna jobbade för att hitta kunniga, trovärdiga och erfarna militära bedömare som kunde förmedla Kremls narrativ. Men man fann inga.

Sanningen relativiseras

Nästa spår är en följd av denna strävan efter olika åsikter och känslor. Det innebär att sanningen blir relativ. Alla har rätt till sin egen sanning. Om den inte tas på allvar och får komma fram, höjs röster om censur. Och att mainstreammedierna vill bevara den bestående världsordningen. Något kan det säkert ligga i detta, men detta påstående utnyttjas skickligt av de krafter som vill påverka. Då tillämpas det slitna ordspråket ”sanningen ligger någonstans mitt emellan”.

Här följer ett övertydligt exempel. Två personer tjafsar om avståndet mellan två punkter. En säger tio meter och en säger tjugo. Enligt ordspråket ovan blir sanningen femton meter, hälften av summan av de två föreslagna siffrorna. Så kommer en ny debattör och säger att avståndet är femtio meter. Mitten mellan tio och femtio är trettio. Sanningen blir relativ och flyttas långt bortom de ursprungliga åsikterna.

Tekniken används ständigt. I prutandet på en nattmarknad i Hongkong då köparen vill betala 100 dollar för en klocka medan säljaren upprört talar om att den är värd minst 700. Båda bli nöjda med ett pris runt 400. Trump använder samma teknik med sina utspel. I Sverige är Sverigedemokraterna skickliga i denna gren. Partiet förslår något som betraktas som omöjligt och framstår som förfärligt. Sedan ”tar man till sig av kritiken” och backar till hälften. Alla blir nöjda med att partiet tagit sitt förnuft till fånga. Men det har vunnit enligt principen två steg framåt ett steg bakåt. Och flyttat gränsen för det möjliga. Ännu en gång.

Det tredje spåret innebär att medierna bundit ris åt sina egna ryggar genom att i åratal ha trummat in ordet källkritik hos läsarna. Kritik och hälsosam misstro mot allt kan därför överskugga kravet på bedömning av en källas kvalitet och långsiktiga agenda.

Så uppstår åsiktsbubblor

Vi kan ha fått generationer av läsare och tittare som hävdar att nyhetsbyrån TT minsann har lika hög eller låg trovärdighet som bloggare från Ulan Bator eller Blomstermåla. För alla ljuger för sina läsare, inte sant? Men mainstreammedierna ”vågar” inte släppa in bloggarna. Utifrån sådana resonemang tror många till sist bara på sig själva och får sin världsbild bekräftad genom att enbart kommunicera med likasinnade. En åsiktsbubbla uppstår.

Vad är bra journalistik?

Detta leder till det sista spåret. Att objektivitet skulle innebära att alla åsikter måste få samma utrymme – annars tillämpas censur. Draget till sin spets betyder det att en artikel på en helsida om en jorden-runt-resa måste följas upp med en helsida där förespråkarna för att jorden är platt får tala ut. Annars råder censur.

De problem som jag har skisserat ovan har tilltagit snabbt i det nuvarande medielandskapet. Journalistik är inte att upplåta samma utrymme för alla. Bra journalistik handlar om att någon vi har tilltro till gör analyser och urval vi anser vettiga. Vill vi ha en annan syn på saken får vi välja ett annat medium eller vända oss till en journalist som också arbetar efter erkända journalistiska principer.

The post Mainstreammedierna har försvagats i det nya medielandskapet first appeared on Opulens.

POLITIK. I veckans krönika skriver Lars Thulin om den politiska polariseringen som nu har gått för långt. ”Politiska grupperingar i sociala sammanhang kan allt mer liknas vid sekter. Väljare tittar inte längre på partiernas åsikter för att värdera deras politik. Allt reduceras till ett vi mot dom.”

Politiken blir allt mer polariserad och de flesta länder har i dag tvåpartisystem, även om det officiellt handlar om koalitioner. Detta leder till förenkling av politiska debatten och hårdare klimat där angrepp på person istället för på sak blir vanligare. Det är vi mot dom. Hejaramsor samt hån mot motståndarna i publiken i ett derby mellan AIK och Djurgården har fått en parallell i alltför många politiska diskussioner över middagsbord och i kompisgäng. Därmed flyttar argumentation och debatteknik ner till nivån i en sandlåda.

Polarisering i vänkretsen

Jag har märkt det i min vänkrets. Med en god vän hade jag våldsamma politiska debatter under gymnasietiden. Våra världsbilder var väsensskilda – jag hade ryckts med i vänstervågen och stod för en del åsikter jag inte är stolt över i dag. Hans föräldrar hade med risk för sina liv flytt över Östersjön undan det sovjetiska förtrycket i Baltikum. Helt begripligt innebar det att han och familjen avskydde allt som kunde liknas vid socialism.

Vår ungdom till trots kunde vi ändå sakligt diskutera frågor. Vi slog frejdigt argument i huvudet på varandra, men utan att tala illa om den andra som person. När vi tröttnat lade vi en lp på skivspelaren och letade fram öl ur kylskåpet. Och var goda vänner. Likt boxare som efter en match, svettiga och blodiga, kramar om varandra i ringen.

Nu har min vän deklarerat att han inte vill läsa mina krönikor i Opulens längre. Han orkar inte med det han uppfattar som enbart lögner. Under diskussioner vi fört fram tills nu har han allt oftare valt whataboutismen som argument. Synpunkter på Tidölaget eller USA:s agerande har mekaniskt mötts med varianter på ”Vänstern har minsann också, så det så”.  Dock har vi inte heller nu angripit varandra som personer.

Hans toleransnivå har sänkts. Tidigare följde han debatten brett. Sedan avfärdades Aftonbladet och public service som kamporgan för den rödaste socialism. Nu sätter han samma etikett på borgerliga Dagens Nyheter. Kritik mot det egna politiska laget tycks bara stärka hans tro på det.

Vår tids polarisering

Det är ett tydligt tecken på polariseringen i vår tid. Politiska grupperingar i sociala sammanhang kan allt mer liknas vid sekter. Väljare tittar inte längre på partiernas åsikter för att värdera deras politik. Allt reduceras till ett vi mot dom. Att hata motståndaren blir viktigare än det egna partiets åsikter. Det innebär att partiet måste lydas och hyllas okritiskt, speciellt när gruppen anser sig vara under attack från en farlig omvärld. Varje form av kritik utifrån stärker tron på den egna rättfärdigheten.

Polariseringen i Storbritannien

Polariseringen och det sektliknande splittrar även på flera områden. Åtskilliga vittnesmål finns om hur Brexit-debatten slet sönder den brittiska nationen: generationer ställdes mot varandra, stad mot land, välutbildade mot lågutbildade, familjemedlemmar mot familjemedlemmar. Orsaken var nog att frågan var känslostyrd och inte faktastyrd. För ingen visste vad alternativet ”lämna” innebar i praktiken. Därmed var det fritt fram för skräckpropaganda, överdrifter och rena lögner. Allt eldades på av mer eller mindre dolda krafter som invaderade nätet. Krafter som varken hade Storbritanniens eller Europas bästa för ögonen.

Den svenska Nato-debatten

Vår Nato-debatt blev delvis samma sak – mycket känslor, lite fakta. Om vi gått till folkomröstning hade landet översköljts med känslovågor spetsade med några droppar fakta. Det hade gällt båda sidor. Samt en massiv påverkan utifrån.

Tecken på sekterism

I Sverige syntes tecknet på sekterism tydligt när skandalen med trollkonton briserade. I stället för att ta till sig ett uns av kritiken gick Jimmie Åkeson till våldsamt angrepp mot det vänsterliberala ”klägg” som angripit SD. Fast det var ju inte kritik mot partiet i sig, utan mot dess metoder.

För Åkesson var det ingen skillnad. De var utsatta för ett angrepp, leden måste slutas. Det var vi mot dom. En elak omvärld ville skada ett parti som det var väldigt synd om. Partiet blev orättvist behandlat. Men hela affärsidén med trollkonton var ju att SD använde mycket orättvisa metoder mot politiska motståndare, metoder som var så grova att man valde att göra det anonymt. Logiken i SD:s resonemang var därmed obefintlig. Men logik och fakta offras idag allt oftare på det politiska altaret.

Det leder till ett annat drag hos sekter – de anser sig ha rätt till metoder som inte andra får använda. För att överföra till sandlådan: jag får stjäla din hink och spade och kasta sand i ansiktet på dig. Om du gör det mot mig slår jag dig, ropar på fröken och säger att du är dum. Ett tecken på det är att åtskilliga krafter i dag ger sig på friheten i medier, forskning, konst och utbildning. Det som inte passar egna narrativet bör förbjudas i stället för att bemötas. Tidölagets hat mot public service är ett exempel. Indragning av bidrag till ”fel” slags kultur ett annat.

I vardagen hittar man liknande beteenden hos personer som är självutnämnda sanningssägare och hävdar att de bara säger som ”det är” till skillnad från dem som inte vågar göra det. De anser att omvärlden får stå ut med deras så kallade sanningar. Men när de själva möts av samma taktik gäller ofta en helt annan regelbok.

The post Politisk polarisering sliter sönder relationer first appeared on Opulens.

POLARISERING. ”Dådet i Örebro är ett resultat av den pågående polariseringen i samhället och kommer inte att avta för att kungaparet besöker platsen eller genom att regeringen utlyser en nationell tyst minut,” skriver Ruben Marin.

I ett Sverige där välfärdens institutioner har urholkats under förevändningen om det ”fria valet”. I ett Sverige där den sittande regeringen bygger sin politik och sina uttalanden utifrån Tidöavtalet (undertecknat 2022 av Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna) är det inte förvånande att dess faktiska konsekvens blir ett alltmer exkluderande och polariserat samhälle. Dådet i Örebro är ett resultat av denna pågående polarisering i samhället och kommer inte att avta för att kungaparet besöker platsen eller genom att regeringen utlyser en nationell tyst minut.

Kungens beklagande och regeringens symboliska handlingar fungerar snarare som en rökridå för att på politisk nivå avsäga sig ansvaret för samhällsutvecklingen och den invandringsfientliga retorik som har präglat regeringens uttalanden. Statsministern, ministrar och politiska företrädare har sedan flera år oavbrutet utryckt sig om invandringen och invandrarna som en ondskefull fara för Sverige. Det räcker med att söka på nätet med nyckelorden politiker, ministrar och invandring för att hitta en stor mängd uttalanden präglade av denna förvridna retorik. Och tyvärr har det konsekvenser.

Tidöavtalets konsekvenser

Det av denna regering slutna Tidöavtalet förklarar till en stor del den invandringsfientliga retoriken och den polariserade samhällsutvecklingen vi nu bevittnar. Avtalet är grundat i en ideologi som skapar en tydlig skiljelinje mellan grupper och människor, som tillskriver vissa grupper negativa egenskaper, det som benämns som ”vi” och ”dem” antagonismen: ”Vi”, en föreställning om ”de riktiga svenskarna”, som värnar om ”svenska värderingar”, i motsats till ”Dem”, som ses som främmande och att de ”aldrig kan bli svenskar”, som inte förtjänar ”medborgaskapet”, som kan få en ”peng” om de återvänder till sina länder. Denna antagonism har inte uppstått ur tomma intet. Den har politiskt och socialt legitimerats och normaliserats sedan Tidöavtalet undertecknades.

En stor del av det partipolitiska etablissemanget och näringslivets mediala kanaler har också ivrigt spridit detta budskap: Att alla samhällsmisslyckanden ska kopplas till invandringen och invandrarna. Utan pardon, utan några betänkligheter har ministrar i tv-kanaler och medier spridit denna invandringsfientliga retorik. Inför miljontals tv-tittare har de delat upp samhället och människorna, och pekat ut ”de” som problemet. Men ”De” det är vi. Vi som har invandrarbakgrund och vi som är barn till invandrare har hört det om och om igen. Ja, oftast i tystnad och resignation – medan vi går till våra arbeten, medan vi skickar våra svenskfödda barn till skolan, medan vi bor och lever i detta land – också vårt land.

Att vi ens behöver säga det är i sig ett dystert tecken på de polariserade och invandringsfientliga diskurser som råder och som har legitimerats i vår tid.

En tragedi som inte är en naturlag

Och nu av alla tragedier, denna djupt sorgliga händelse. En tragedi som inte är resultatet av en naturkatastrof eller en oundviklig naturlag. Det behöver sägas: Ingenting händer i ett vakuum, ingenting händer plötsligt. Bara några dagar innan tragedin uttalade sig Statsministern i strid med kriminologisk forskning att ” Den pågående våldsvågen i Sverige handlar mycket om invandring”, ett sådant budskap är ansvarslöst, för han visste att många skulle höra det, han visste att många skulle påverkas och han visste att risken fanns att fler skulle se invandrare som brottslingar. Men han brydde sig inte, för att Tidöavtalet är den heliga handboken för honom och hans ministrar, det avtal som möjliggjorde att han blev statsminister, och som han troget följer.

Men med detta uttalande gavs ytterligare bränsle åt ett narrativ som leder till invandringsfientlighet och invandrarhat. Dessa ord, sanktionerade från det högsta politiska ämbetet, gav kanske mördaren styrkan och övertygelsen att han gjorde rätt när han gick in på Komvux för att selektivt mörda oskyldiga kvinnor och män. Det är en obehaglig sanning, men likväl är det en faktabaserad koppling mellan en invandringsfientlig retorik och dess förödande konsekvenser i vardagen. En brutal påminnelse om hur vissa uttalanden kan få dödliga konsekvenser.

Vilka var dessa invandrare?

När man läser om de mördade människors bakgrund är det häpnadsväckande hur svårt det är för regeringen att passa in dem i deras fientliga retorik som förmedlas om invandrare. Deras levnadssätt passar inte in i den bild av invandring och invandrare som politiker och medier har förmedlat under flera år. En motbild träder sakta fram, i skarp kontrast till regeringens återkommande retorik om den ‘brottsassocierade invandraren”. Dessa ständigt misstänkliggjorda människor vars ”brott” var att ha en annorlunda utseende eller hudfärg, människor som studerade till undersköterskor och arbetade inom hemtjänsten.

Ja, nu skriver medier om ”de oönskade” icke-svenskarna – att de var vanliga människor, med drömmar, som utbildade sig, som arbetade, som älskade det här landet och såg Sverige som en del av sitt eget land.

Ja, nu är de mördade på en av integrationens viktigaste vägar in i samhället – Komvux.

Ja, dessa drivna människor med invandrarbakgrund, som aldrig har existerat i regeringens förvrängda retorik annat än som ”brottsbenägna invandrare”.

Ja, dessa människor som i tystnad kommer att fortsätta med sina underbetalda arbeten och upprätthålla vården, omsorgen om äldre och kollektivtrafiken, för att bara nämna några exempel.

Mördaren och ideologiska medbrottslingar

Politikerna och regeringen bär ett ansvar, att erkänna att de är medskyldiga till den polariserande samhällsutveckling som vi alla ser, att de har bidragit till denna skrämmande utveckling. Det räcker inte med att de besöker platsen för tragedin och visar sig nedstämda, det räcker inte med att hålla en minuts tystnad för de drabbade, det räcker inte att kungaparet får i uppdrag att ta sig till platsen för dådet och låta drottningen prata för att hon har invandrarbakgrund. Vad som krävs är politiska förändringar – djupa förändringar av social och ekonomisk karaktär. Och det räcker inte med att låsa skolans dörrar eller kriminalisera och övervaka 14-åringar.

Det krävs politiker som kan hantera de sociala och ekonomiska utmaningar samhället står inför. En regering som är fångad i det främlingsfientliga och rasistiska Tidöavtalet, kan inte göra det. En regering som är fast i en språkförvrängning som enbart skuldbelägger invandring och invandrare, kan inte göra det. De är politiskt oförmögna att hantera de bakomliggande orsakerna till de sociala och ekonomiska problem som drabbar samhället – problem som den själv har bidragit till. De är oförmögna att ge barn och unga den trygghet de har rätt till. En sådan regering borde omedelbart avgå.

Samhällsutvecklingen går att vända, men aldrig genom populism, polarisering eller genom att skuldbelägga edan stigmatiserade och diskriminerade grupper.

The post Örebrodådet är ett resultat av polariseringen first appeared on Opulens.

DEMOKRATI. “Bokens styrka är att den berättar om hur den rådande situationen ser ut i en av världens äldsta och bäst fungerande demokratier och hur den ska kunna fortsätta vara det under de kommande decennierna.” Vladan Lausevic har läst Olle Wästbergs bok Den hotade demokratin.

Olle Wästbergs senaste bok Den hotade demokratin. Så kan den räddas i populismens tid är måsteläsning för alla i Sverige som vill bidra till demokratins förnyelse och vidareutveckling. Eftersom boken i sig är en varning om vad som kan hända om inte rådande problem och utmaningar med politisk och socialt missnöje blir hanterade. Insikten om att ett av världens mest demokratiska länder skulle kunna förvandlas till auktoritär styre är skrämmande.

Demokrati och populism, som föreställningen att människor kan delas in i grupper av korrumperade eliter å enda sidan och det ärliga folket å andra sidan, hör till 2010-talets mest debatterade och omnämnda begrepp, med tanke på de senaste politiska årens utveckling i Europa. Politiska partier, inte minst de högerpopulistiska, anser att majoritetsbeslut ska styra oavsett om majoritetens politiska vilja och intressen i sig innebär grova inskränkningar av friheter, rättigheter och rättsstyre.

Hur ska man bäst förstå de senaste årens utveckling där populistiska partier och politik har gjort sig starkare och mer etablerade som i Europa och USA? Förvisso handlar det mycket om människors åsikter rörande invandring och identifikation men det finns förstås andra och mer komplexa förklaringar som presenteras i boken Den hotade demokratin. Så kan den räddas i populismens tid av författaren och debattören Olle Wästberg.

I sin nya bok fokuserar Wästberg, som bland annat varit ansvarig för Demokratiutredningen under den röd-gröna regeringen 2014-2018, just på hur olika problem och utmaningar för demokratin i Sverige har bidragit till populismens framväxt, som rörande Sverigedemokraterna. En central tes i boken är att de politiska partierna i Riksdagen, inklusive SD, har gått från att vara inkluderande ideologiskt drivna massrörelser till att vara elitistiska, slutna och centralstyrda organisationer.

Mycket av bokens innehåll återspeglar det som politologen Peter Maier har beskrivit: att “[…] politiska partier har gått från att vara samhällets röst i staten till att vara statens röst i samhället”. Wästberg sätter den svenska demokratin i sin historiska kontext som rörande 1900-talets utveckling där man som läsare kan uppleva ett och annat chockerande och överraskande faktum. Till exempel att antalet partipolitiskt aktiva svenskar är mycket lägre idag jämfört med 1990-talet trots de senaste årens befolkningsökning.

Wästberg tar upp aspekter som gapet mellan politiker och befolkningen i stort, väljarnas attityder och inte minst hur unga i Sverige ser på demokratin. Genom att blanda forskningsresultat med sina egna erfarenheter som politiskt aktiv i Liberalerna sedan 1960-talet visar Wästberg på mängder av brister i hur den svenska demokratin fungerar idag. Till exempel hur svenska politiker överlag är skeptiska till direkt demokrati och folkomröstningar på lokal nivå samt att många politiker saknar förankring till sina väljare då det i Sverige inte finns något krav på att politiker måste kandidera bara där man är bosatt.

Boken innehåller också flera förslag om vad som kan göras bättre framöver för att demokratin ska kunna vidareutvecklas. Med hänvisning till Demokratiutredningen förespråkar Wästberg bland annat införande av medborgarinitiativ som i Finland och att det ska finnas skilda valdagar för de representativa valen till kommunerna, regionerna och riksdagen. Den digitalt demokratiska utvecklingen i Taiwan presenteras som inspirerande och en viss uppmuntran till att demokratin på sikt ska kunna bli global, vilket påminner om idén om ett världsparlament, återges i boken.

Det finns förstås aspekter i boken som läsaren kan förhålla sig mer kritisk till. Exempelvis beskrivs de senaste årens politiska polarisering i Sverige som ett stort problem trots att polarisering i sig också är en del av de demokratiska processerna. Överlag är dock bokens styrka att den berättar om hur den rådande situationen ser ut i en av världens äldsta och bäst fungerande demokratier, och hur den ska kunna fortsätta vara det under de kommande decennierna.

The post Hur ska populismen bemötas? first appeared on Opulens.

POLARISERINGEN. “Ribban för anständighet och liberala ideal har aldrig varit lägre”, skriver Myra Åhbeck Öhrman och funderar på om de som steppar åt höger drivs av ren desperation eller en känsla av medvind.

Det hade varit lätt att tänka sig att den snabbt eskalerande karusellen av amerikansk politik skulle fungera som en väckarklocka för den svenska högern. Insikten om hur långt det kan gå när man låter mellanmjölksfascister skena fram ohejdat hade kunnat solidifiera den mer liberala falangen i sitt avståndstagande. Lägga band på motivationen att anamma eller vifta bort den potentiella faran med högerpopulismens ohederliga retorik.

Istället fick vi ännu mer bortviftanden i stil med “äsch, det var ju inte ens en riktig statskupp”, ljumma avståndstaganden och en upptrappad debatt där alla la manken till för att trissa upp ilskan mot politiska motståndare ytterligare. Ironiskt nog kom den från högerns håll förklädd som en diskussion OM just polarisering, utan självkritik eller dito insikt.

Liberalerna, KD och Moderaterna gör alla markeringar i tunga värdefrågor: Invandring, abort och samarbete med SD. SD flyttar mer och mer öppet sina politiska ideal närmare den historia de ägnat de senaste tio åren åt att låtsas att de är på väg bort från. Det är svårt att förstå om de drivs av desperation eller en känsla av medvind.

Å ena sidan är en viss typ av högljudda utspel för positionering att vänta sig så här år-före-valår. Kartan ritas ständigt om, och det här är sista chansen att prova vad som går hem hos väljarna innan de riktiga kampanjerna börjar.

Det är heller inte omöjligt att man tar lärdom av hur lätt det är att gå vidare från att Trumps hejaklack revirkissar över hela Kapitolium och skriker om röstfusk samtidigt som Polen, Ungern och andra europeiska länder tävlar i fascistbingo vid sidan om.

Ribban för anständighet och liberala ideal har aldrig varit lägre, och det skulle inte vara första gången mänskligheten trodde sig kunna dra nytta av den typen av rörelse för att sedan inse att den inte har så mycket till bromsar. Fyra partier steppar åt höger – let’s do the time warp again.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Å andra sidan finns det en del av mig som vill tro att det drivs till viss del av desperation. Insikten om att inte ens Trumps politiska karriär höll för evigt och att han kommer att bli ihågkommen som USA:s mest pinsamma president genom tiderna.

Jag tror att de vet att det klimat som lyfte honom och andra högerpopulister till toppen pågått så pass länge att folk börjar vänja sig. Det innebär givetvis att de kan flytta sina positioner något längre högerut, men varje sådant steg minskar utrymmet för framtida utspel.

Ni förstår, klockan tickar. Ju längre tid som går utan att systemkollapshögern förbättrar något av de samhällsproblem de målat upp som sin högsta prioritet, desto större är risken att folk söker andra lösningar. Därför måste man hela tiden leverera – om inte lösningar, så åtminstone mer ilska.

Det är liksom problemet med den där typen av krigsretorik. Folk tröttnar och slutar reagera som de gjorde till en början. Till slut finns bara avgrunden kvar för att väcka deras ilska med, och när du väl slår i botten finns ingen väg tillbaka till makten.

Socialdemokratin är tråkig och ofta frustrerande för att partiet försöker bygga för långsiktiga kompromisser och stabilitet. Detsamma kan man inte säga om accelerationsretorik om livshotande kulturkrig och invandring. Förr eller senare trillar alla över kanten, eller tappar greppet om makten.

Jag vill inte förminska den potential till skada som finns på väg till den där avgrunden eller glömskan. Det bör ingen göra. Jag vill bara påminna er – både högerhopparna och deras slitna motståndare – om att nu är en utmärkt tidpunkt för att hoppa av karusellen om ni inte har för avsikt att sakta ner den.

The post Till slut finns bara avgrunden kvar first appeared on Opulens.

RELATIVISERING. Polarisering är ett ord som används för att flytta fokus, för att relativisera bort ansvar, för att likställa sidor, samt inte minst för att framställa det som om skillnader är ett problem, skriver Nathan Hamelberg.

Eftersom Sverige i mångt och mycket beter sig som om det är USA:s 51:a delstat har stormningen av Kapitolium föga förvånande lett till en rätt uppskruvad debatt. Varje ord nagelfars, varje ordval synas, varje ordväxling med den minsta lilla potential att framställa någon deltagare i dålig dager gör sig påmind i dessa dagar.

The post Polarisera kring vad då? first appeared on Opulens.

ANTISEMITISM. I Tyskland startade den så kallade reformjudendomen. Den syftade till en assimilering, men även till en enighet av de olika schatteringarna inom den judiska tron. Ändå drabbades judarna starkast av pogromer just där, trots att de var väl integrerade i både den urbana hög­- och småborgerliga miljön.

Jesper Nordström

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Rasismen blommar upp igen first appeared on Opulens.

PROPAGANDA. “Varken boken eller vården vi talar om har några likheter alls. Inte heller vittnar de städade, lugna och punktliga bussarna om en skenande samhällskollaps. Ännu mindre de glada förskolebarnen, de nöjda hundrastande seniorerna, det fridfullt fikande caféfolket och de flerspråkande bussresenärerna.” Erik Cardelús har läst ett nummer av högerextrema tidningen Nya Tider.

Det är en tidig morgon i mitten av februari. Luften är krispig och morgonrodnaden makalöst vacker när jag följer en närstående till vårdcentralen i kvarteret. Min närstående är invandrad och har träget och troget jobbat och betalat skatt under hela sitt liv vuxna liv i det här landet.

The post Skilda världar first appeared on Opulens.

KULTURKAMP. Det krävs något som underminerar den verkliga rädsla som den radikala nationalismen hämtar sin näring ur – såväl fungerande välfärds- som rättsstat, oavsett ursprung, klass, kön, funktion eller plånbok. Det krävs för att få stopp på domedagsretoriken, skriver Nathan Hamelberg.

Vad genomsyrar det senaste halvårets större offentliga debatter? Kris i vården? Nej, trots en akut situation i vissa landsting – direkt livsfarlig på sina håll – så råder en öronbedövande tystnad i frågan. Klimatet? Nja, trots att årets person i världen (inte i högermagasinens Sverige) kommer från Sverige och trots att landet med de gulligaste djuren brinner ner och white christmas är blott ett nostalgiskt minne, söder om Dalälven, så pratar vi bara om klimatet ryckvis. Attackerna på LSS – som sannolikt drabbar en anhörig, släkting eller vän till vartenda person i Sverige? Nej, den frågan var en dagslända.

Svenskheten däremot, den lämnar inte debatten. Det är en one-size-fits-all-form för debatt som omöjliggör att diskutera sakfrågor. Och den pågår ständigt i Sverige med en särskilt intensitet just för att vi aldrig definierat vad medborgarskap är – för att så många menar etnicitet när de säger nationalitet och att så många menar etnicitet när de säger kultur. Att ständigt påminna om, och varna för, de andra helt enkelt.

Om det inte är människor som dödas i ett plan nedskjutet i Iran som kommenteras med sarkastiska smileys, så är det Årets svensk som koras just som en kollektiv medalj till de som uppfattar Sverige som i kris på grund av det politiskt korrekta etablissemangets svek. Om vi pratar om kriminalitet så är etnicitet och invandring i förgrunden, aldrig kriminogena faktorer (Reds anm: Kriminogena faktorer är ett komplext socialt fenomen som utgörs av sådana förhållanden som ökar risken för att brott begås och kriminella karriärer får sin start.)  eller hur integrationen skulle kunna bli välfungerande. Diskussioner om svensk litteraturkanon väcker femfaldigt mer debatt än krisen i skolans.

Varje försök att peka på vilket hot det här ständiga fokuset på kultur, etnicitet och besattheten vid yttre inre fiender landar i ”x kallade y för rasist/fascist/nazist”. En sak är säker, om en utomstående bedömare hade tittat på svensk politik så hade det tagit någon timme att uppfatta att Svärjevännerna är besatta av tanken att undergången är nära. Allt, från lucior med fel hudfärg eller kön, fel mat i matlivsen, faktoider om att man inte får sjunga nationalsången, sorteras in under rubriken “samhällets nära förestående undergång”. Om man påpekar det fullständigt orimliga i att sådana saker skulle vara tecken på undergång förflyttas fokus till långt mer allvarliga problem. Men poängen med de triviala frågorna som tas upp är dels att skapa ett ”vi och dem”, men också det att vi skulle ha förråtts av etablissemanget, kulturmarxisterna, de politiskt korrekta, globalisterna och fram tills nyss hette förrädarna ”sjuklövern”. Men nu när merparten av det borgerliga etablissemanget – Moderaterna och Kristdemokraterna – flörtar med nationalisterna beträffande att bilda ett ”konservativt block” så är ”socialliberaler” och ”vänsterliberaler” de som är skyldiga till förfallet, inte bara för Sverigedemokraterna utan även för Moderaterna och Kristdemokraterna. Det är ett snyggt retoriskt grepp, ”rebranding” som det heter på reklamspråk.

Kulturkampshögern försöker skapa en rädsla av ett vi som attackeras, förlorar, som blir infiltrerat, men de skapar inget vi – inget samhälle – där vem som helst som lever upp till sina skyldigheter också åtnjuter sina fri- och rättigheter.

Liberalism, som varit kärnan i både Moderaterna och i Kristdemokraternas ekonomiska politik får plötsligt en betydelse hämtad från USA, där det ses som vänster. Lägg till det att Sverigedemokraternas ständigt passande offerkofta är stickad med förment liberala ståndpunkter; korten yttrandefrihet, censur och ”det får man väl inte säga” är ständigt återkommande rekvisita närhelst en debatt inte utgår från deras problemformuleringar.

Utan domedag, inget behov av en extraordinär politik. Så därför måste domedagen levandegöras varje dag. Maskinen som upprätthåller bombardemanget om Sverige som på väg att kollapsa, som varande i krig, som ockuperat och som förrått maler på 24 timmar om dygnet, på sociala medier men idag än mer i de traditionella medierna.

Hur går det att gå till motoffensiv? Jag tror att våga prata om medborgarskap är en väg. Kulturkampshögern försöker skapa en rädsla av ett vi som attackeras, förlorar, som blir infiltrerat, men de skapar inget vi – inget samhälle – där vem som helst som lever upp till sina skyldigheter också åtnjuter sina fri- och rättigheter. Istället är det ett klipp och klistrande i villkorande av vilken mat som ska serveras i skolorna, vilka som får be om stöd och var, vilken kultur som får offentligt stöd och så vidare.

Idag är medborgarskapet och Sveriges grundlag döda texter. I och med att inflationsbekämpningsmålet ställdes över full sysselsättning och att riksdagens bostadsutskott avvecklades har regeringar ignorerat grundlagens uttalade formuleringar om envars rätt till arbete såväl som envars rätt till bostad i årtionden. Att makten utgår från folket har undergrävts genom en valfrihetsreform där makten att utforma samhällsservice utgår till välfärdskapitalister istället för att utforma välfärden demokratiskt.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Det har skapat den perfekta grogrunden för kulturkampshögern. Den kan skapa ett ”vi” som är elastiskt så att nästan vad som helst kan exkluderas. Alla materiella och sociala brister kan hänföras till att ”de” tar del av det som är vårt, inte att det gemensamma slutat fungera för att det tagits över av det privata. Journalister kan pekas ut som fiender och del av etablissemanget om de ifrågasätter ett snävt vi. Att ens ifrågasätta är att vara en del av ”dem” snarare än ”vi”. Svenskhet blir liktydigt med att sluta upp bakom nationalism, nationalism blir lojalitet med det nya politiskt korrekta.

Vad kan sättas emot det nyss nämnda? Konstitutionella rättigheter som inte tar hänsyn till om man gillar ordningen, makten eller hur nationen är definierad av makthavare. Men också: att vårt samhälle definierar hur vi välkomnar och släpper in andra i det – samt vad som krävs av den som vill bli medborgare. Men det krävs även något som underminerar den verkliga rädsla som den radikala nationalismen hämtar sin näring ur – såväl fungerande välfärds- som rättsstat, oavsett ursprung, klass, kön, funktion eller plånbok. Det krävs för att få stopp på domedagsretoriken.

The post Undergångens medborgarskap first appeared on Opulens.

RÅD. Kasta inte bort all energi på att ta samma poänglösa fight med samma poänglösa idioter online om och om igen, råder Myra Åhbeck Öhrman.

“Jag förstår inte hur du orkar”, brukar folk säga till mig. Jag vet aldrig riktigt vad jag ska svara. Oftast skrattar jag och säger något om hur bråk på internet är mitt livsblod. Det är åtminstone delvis sant.

Samma fråga har jag hört ställas i så gott som alla sammanhang jag befunnit mig i, där människor på olika sätt engagerar sig i politisk debatt; “Hur ska man orka med?”

Det enkla och tråkiga svaret är att det gör man inte. Ingen, mig inkluderad, har oändlig ork för att ta alla fighter. Oavsett hur mycket du brinner för något, är det omöjligt att leva sitt liv i konstant konflikt med omvärlden utan att bränna ljuset i båda ändar.

Ändå är det svårt att låta bli. När du har sett emönster är det väldigt svårt att göra dem osedda. Liksom barnet som påpekade att kejsaren var naken är det svårt för vissa av oss att hålla käften när omvärlden beter sig korkat och ingen låtsas om det.

Svensk offentlig debatt har på ett par år gått från att försvara en generös invandringspolitik till att acceptera, eller adoptera, många av de tankefigurer som tidigare var exklusiva för rasistiska sammanhang. Det är ett sånt mönster.

Vissa skulle tveklöst argumentera för att den tidigare debatten var en naknare kejsare. Att rådande ton är ärligare än tiden då man, som klyschan lyder, inte kunde ifrågasätta invandringen utan att bli kallad rasist.

Även om jag ifrågasätter historiebeskrivningen och på rak arm kan räkna upp ett stort antal människor som ställt sig kritiska till invandring utan att drivas från hus och hem och förlora sina jobb, finns möjligen fog för att påstå att retoriken inte alltid varit så hederlig.

Jag tror bara inte att lösningen är att överkompensera åt andra hållet och omfamna en uppenbart hatisk retorik med försvaret att det är folkets oro eller åsikter. Det är det så klart inte, utan snarare en reaktion på en upptrissad alarmism.

Ta semester från sociala medier om du känner att idiotin och hatet börjar krypa under skinnet på dig

Att polarisera och känsloladda debatten är enkla knep för att få lyssnare och läsare att reagera. Resultatet blir påfallande ofta att gemensamt gå till attack mot meningsmotståndare i syfte att tysta dem.

Vissa dagar orkar jag inte skriva om ämnen jag vet kommer att dra till sig hela internets arga trollarméer. Andra dagar skriver jag om det och loggar ut tills drevet svept förbi. Hur mycket jag än vet att hundra arga kommentarer bör sättas i relation till hur många människor som inte skriver till mig för att förstöra min dag, är det ibland svårt att göra.

Jag vet att det tar dem tio sekunder att kasta in en hatisk kommentar, och att de glömt vem jag är om tre dagar. Ändå är det svårt att låta det rinna av en när det blir för mycket, när det nöter ner ens mentala försvar.

Därför får man faktiskt låta bli. Det finns ytterst få fall där du som individ har en plikt att bråka med idioter online. Det är ett Sisyfosarbete som aldrig tar slut om du inte konsekvent blockar alla du inte håller med. Internet är stort, och du kan garanterat hitta sammanhang där idioter tycker fel saker att uppröras över oavsett vilken fråga du tycker är viktigast.

Gör inte det.

Världen behöver människor som orkar prata för sin sak och bemöta dumheter, både på internet och offline. Som kan ifrågasätta osakliga argument och orättvisor på ett vettigt sätt. Därför gynnas inget bra av att du kastar bort all energi på att ta samma poänglösa fight med samma poänglösa idioter, om och om igen.

Ta semester från sociala medier om du känner att idiotin och hatet börjar krypa under skinnet på dig. Hitta ett sätt att driva frågor du tycker är viktiga som ger dig hopp istället för att bara stjäla energi, så att du kan spara den för de fighter som räknas.

Kom ihåg att du är ett sandkorn av många i universum och att du inte alltid måste kriga mot allt och alla, även om världen är orättvis. Kampen finns kvar även imorgon.

The post Låt inte trollen ta all din energi first appeared on Opulens.

NOG NU. Det räcker med galopperande polarisering och populism nu. Vi behöver inte mer av skenande segregation och skeva självkänslor. Istället behöver vi uppvärdera måttfullheten, hänsynsfullheten och eftertänksamheten, skriver Erik Cardelús.

Känner du dig jagad av språkpoliser och språkaktivister? Frågan kan verka simpel, men den skapar debatt. Upprinnelsen är en DN-artikel i lördags, där språkforskaren Lars Melin menar att dagens norm om ett inkluderande språk har gått för långt och att ett överdrivet fokus på att tala korrekt och inkluderande skapar ängslan hos ”vanliga svenska språkbrukare.”

The post Jagad av språkpoliser first appeared on Opulens.

KONST. Identifieringspolitiken och åsiktspolariseringen har blivit vår samtida kanske största utmaning. Där ett verks sammanhang borde leda till problematisering, leder det istället ofta till förenklingar. Bristen på eftertänksamhet inom kultureliten tycks leda till att identitetspolitiken skapar identitetskonst, skriver Ida Thunström.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Häromdagen la jag märke till en detalj på Michael Rakowitzs utställning The Invisible Enemy Should Not Exist på konsthallen i Malmö. Ett litet inslag som känns fint och relevant i dagens politiska debatt. I en monter låg ett fotografi taget i Beirut 1975, under libanesiska inbördeskriget. På bilden står två palestinska militiamän som, enligt bildtexten, står och skyddar synagogan Maghen Abraham. Senare sprängdes byggnaden av Israel.Kriget i Libanon var, som inbördeskrig brukar vara, oerhört smutsigt. Det var dessutom, som inbördeskrig också brukar vara, oerhört komplext.

Bilden fångade mig som ett tecken för hur rätt allting skulle kunna vara. En symbol för hur solidaritet mellan människor kan sätta sig över ideologiska motsättningar. Relevant var det dock främst för att bilden tycktes nästan malplacerad i dagens kulturpolitiska klimat. Sorgset förvisso, men det finns något lite nästan fräckt i att visa det där fotografiet. Våra fastställda åsikter och färdigpaketerade moralpaket får sig en liten törn och vår redan etablerade bild av världen blir för en sekund suddig i kanterna.

Identifieringspolitiken och åsiktspolariseringen har blivit vår samtida kanske största utmaning. Där ett verks sammanhang borde leda till problematisering, leder det istället ofta till förenklingar. Bristen på eftertänksamhet inom kultureliten tycks leda till att identitetspolitiken skapar identitetskonst.

I lördags invigdes konstnären Camilla Akrakas Metoo-monument i Umeå. Den muskulösa puman i glänsande rött som, med all rätt, skriker ut sin ilska över Rådhustorget. Men, sa någon, är inte estetiken slående lik konstnären Jeff Koons skulpturer? Den amerikanske, vite cis-mannen som var på besök i Stockholm i somras för att diskutera konstmarknaden. Ska vi nu tvingas koppla Akrakas puma till en man som arbetat på Wall Street och varit gift med en porrstjärna? Värdegrunderna kan tyckas lite paradoxala. Det verkar lite långsökt att koppla Camilla Akrakas puma till Koons värderingar, men i dagens läge känns det inte helt omöjligt. Upphovspersonen är viktigare än den färdiga produkten.

Till slut tycks bedömningen av varje kulturyttring reduceras till en personlig värdeyttring. Undra på att det blir endimensionelllt. Måste vi skapa våra egna färdigstöpta former i vilka varje aspekt av ett konstverk eller en utställning relateras till ett färdigt ställningstagande? Har vi rentav ett behov av hämmande ramverk?

I Malmö står även en Zlatanstaty och glänser. Den sänder nästan fascistiska vibbar. Eller för tankarna till någon gammal diktatorisk staty, men det har inte framkallat något ramaskri. Inom sporten är man öppen med sin tillhörighet, och det är fullt naturligt att den inte har något som helst att göra med fakta. Att den nyligen avtäckta brons-Zlatan ser ut som en klassisk avbildning av en idealiserad übermensch är det alltså ingen som reagerat på. Sportkulturen är kanske så pass inriktad på självbild och gruppgemenskap att politiska värderingar inte får plats. Man behöver inte bry sig. Den som får bollen i mål flest gånger är bäst.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Inbördeskrig är alltså, som sagt, svårtolkade saker. Historielöshet och identifikationspolitik tycks gå hand i hand, men första torsdagen i oktober i år blev historiska detaljer plötsligt väldigt intressanta. Volymen på debatten blir ofta hög när det är lätt att välja sida. Och tämligen ensidig. Som i sport ungefär. Det säger sig självt att det känns lite olustigt när kultursidornas rubriker får mig att ens göra den kopplingen. Stämmer det inte med det narrativ vi har blir vi upprörda. Ont eller gott, svart eller vitt. Historiens närvaro i varje aspekt av vår tillvaro gör det dock enormt viktigt att inte behandla den slarvigt.

Just som jag gick runt i mina tankar på konsthallen stötte jag på en vän som var riktigt arg på utställningen. Det störde honom å det grövsta att Rakowitz enligt honom inte hanterat materialet tillräckligt raffinerat och artistiskt. ”Taffligt”, sa han surt. Kan hans tjat om professionalism och estetik också vara en form av identifieringstänkande? I så fall måste jag medge att han har en poäng. Ett-noll till surgubben.

The post Förenkling och polarisering i konsten first appeared on Opulens.