TV. Under hösten gjorde reality-tv-programmet ”Paradise Hotel” comeback och nyligen stod Amanda Fransson och Emil Renmarker som vinnare. Orsaken till uppehållet var att det 2021 larmades om sexuella övergrepp i dokusåpan. Programmet ersattes av det nya ”Paradise” som hade tydligare regler, var mjukare och i folkmun kallades för ”pk-hotel”. Det blev ingen succé för pk-hotel. Även om så klart ingen önskar att det ska förekomma sexuella övergrepp så verkar tittarna ha saknat galenskapen, gränslösheten, dolkarna i ryggen, sexet, fyllorna och de lite dumma och snygga killarna från Helsingborg.

Framför allt är det medelklassen som älskar att ”Paradise Hotel” är tillbaka. Återigen diskuteras programmet i poddar och blir omskrivet på kultursidorna. Jag pratar med en kollega om vem som högg vem i ryggen och vi spekulerar i vilka ingrepp deltagarna gjort. Det ofta skamfilade Paradise Hotel, dum-tv, är en av få ingångar för den urbana medelklass som vill bevittna lite äkta verklighet. Både Helsingborgspöbeln och Södermalmsklickarna tyckte att pk-hotel var alldeles för pk. Nu däremot, finns det både en publik som vill bli och vara som deltagarna och åskådare som intresserat analyserar tv-serien.

Programmet har blivit inkörsporten för den som vill förstå influencervärlden, rådande ideal, hur det är ställt med sexism, konservatism och andra strömningar i landet. Sådant som många av oss annars har svårt för att få reda på inuti våra egna sociala bubblor. Vi kan så klart påstå att vi älskar den otroligt sympatiska och sköna lastbilschauffören Mattias Helén hur mycket som helst. Men det är inte för att vi skulle vilja vara hans kompis som vi sitter klistrade framför skärmen.

SVEN HOLMBERG

LÄS FLER NOTISER

The post Noterat: Medelklassen kan inte sluta älska ”Paradise Hotel” first appeared on Opulens.

PRISAD. Fotografen Niclas Hammarström tilldelas Publicistklubbens Stora pris 2022. Det är första gången en fotograf får priset.

– Det är verkligt glädjande att vi kunnat ge vårt stora pris till en fotograf, vars bilder haft stor betydelse och berört många människor in i hjärteroten, säger PK:s ordförande Robert Aschberg i en video på föreningens hemsida.

Niclas Hammarström belönas “för sina bilder som under många år format vår världsbild och bränt sig fast på näthinnan”. Vidare i motiveringen: “Fotografierna berättar om den lilla människan i det stora skeendet. Skoningslöst, men med omsorg för de utsatta. Hans kamera har fångat allt från skräcken på Utøya till ensamma flyktingbarn på ett tåg ut ur krigets Ukraina.”

– Jag är väldigt glad för att jag får det här priset. Det är otroligt hedrande eftersom det inte är ett enskilt jobb som prisas, utan en hel yrkesgärning, det arbete jag utfört under många år, säger Niclas Hammarström i videon.

PK:s Stora pris instiftades 1974. Det tilldelas en eller flera personer som under lång tid har hållit hög klass i sin journalistik. Mottagaren får ett diplom samt 30 000 kronor.

TT Nyhetsbyrån

The post Niclas Hammarström får PK:s stora pris first appeared on Opulens.

The post Kent Wisti om framtidens undervisning first appeared on Opulens.

PK-LITTERATUR. “Vad som i grunden betyder något är väl ändå hur vi berörs – intellektuellt och emotionellt”, skriver Carsten Palmer Schale och ställer sig skeptisk till att bedöma litteratur efter etiska måttstockar.

Jag har här på Opulens bland annat skrivit om relationen mellan verk och person apropå Kafka, och en i huvudsak positiv recension av ”Cigaretten efteråt” av Horace Engdahl. Det har nu visat sig, att diskussionen om etik och litteratur, eller PK och litteratur, accelererat. För egen del är jag djupt bekymrad. Vad i h-e!?

Katarina Frostensons bok om bland annat Svenska Akademien blev fullständigt massakrerad av Josefin Holmström – samtidigt som den hyllades – som litteratur – av en del andra. I en debattartikel – eller egentligen flera – kompliceras bilden av Måns Wadensjös kommentar till en annan artikel av Sven Anders Johansson (jag håller med båda och ingen). Vidare har vi den här ”konflikten” angående Yahya Hassan och Athena Farrokhzad. Vi har också, för mig, mycket märkliga kommentarer om ”ondskefull litteratur” och politiskt korrekta idéer.

Vart är vi, ärligt talat, på väg? Estetik och innehåll är självfallet det väsentliga. Inte om Hamsun, Heidegger, Handke och andra faller PK-etablissemanget på läppen eller inte. Eller Strindberg, Nietzsche och andra.

Många av mina egna favoriter inom litteraturen – i bred mening – är naturligtvis inte helt ”korrekta”. Men däremot intressanta. Ointressanta, men ”korrekta”, författare (och konstnärer, kompositörer med flera) kan man med lättat hjärta förbigå.

Etik, förresten? Ja, ni. Om detta har undertecknad faktiskt skrivit 1000-tals sidor. Nästan lika mycket om litteratur. Hur man då helt enkelt kan bli ”säker” på vad som är gott/ont, rätt/fel, bra/dåligt etcetera trotsar åtminstone min förmåga att uppfatta och föreställa mig. Vad som i grunden betyder något är väl ändå hur vi berörs – intellektuellt och emotionellt?

Ta just Katarina Frostensons senaste bok – fantastiskt bra. Ta Hassan – mindre bra, på grund av skrikande versaler och skitsnack. Ta Athena Farrokhzad – en i min värld inte särskilt betydande författare. Ta Hamsun, Heidegger och Handke – lysande författare och filosofer. Liksom naturligtvis Nietzsche och Strindberg.

Nej, vänner. Vi måste väl ända uppfatta konst och litteratur utifrån hur det – just – berör oss? Houellebecq och Schopenhauer exempelvis. Men naturligtvis också Bellman, Sjöberg, Taube, Åkerström och Vreeswijk.

Så. Beröring. Glädje. Melankoli. Dysterhet. Ja. Jo!

The post Estetik och innehåll är det väsentliga first appeared on Opulens.

HÖSTTIPS. “Kvinnliga karaktärer får överhuvudtaget större utrymme för variation på 1980-talet än i dagens filmer.” Mattias Svensson har konstaterar att allt inte var sämre förr.

Det är lätt att tro att vi lever i en synnerligen politiskt korrekt samtid. Att den klassiska filmen Ghostbusters för något år sedan gjordes om med kvinnliga huvudrollsinnehavare kan synas bekräfta denna tes. Inte minst som det uppstod ett veritabelt kulturkrig med trakasserier av den svarta, kvinnliga huvudrollsinnehavaren Leslie Jones.

Annat var det på det 1980-tal då originalfilmen spelades in. För något år sedan såg jag om filmen Polisskolan med mina barn. Den är fortfarande rolig för en lättroad person som undertecknad, men jag kunde notera att filmens neurotiska bögskämtande och avslappnade inställning till prostitution i våra dagar förbytts i motsatsen. Typiskt för detta ytliga decennium kan tyckas.

Fast kanske inte ändå. I somras läste jag filmkritikern Hadley Freemans fantastiska bok Life moves pretty fast – The lessons we learned from 80s movies och ska man tro denna kärleksfulla partsinlaga var filmerna från denna tid på många sätt mer upplysta än filmerna i vår samtid, trots dess infekterade besatthet av den formella representativiteten av kön och etnicitet.

Freeman beskriver vällustigt hur de kvinnliga huvudkaraktärerna i många 1980-talsfilmer vill ha sex och ta för sig, som i den omåttligt populära Dirty dancing, som skildras ur ett kvinnligt perspektiv och objektifierar Patrick Swayze. Samma film tar även upp en abort utan att fördöma någon annan än killen som vägrar ta sitt ansvar för den sexuella relationen (och i ett av filmhistoriens mest ondsint onödiga klipp sägs Ayn Rands roman The Fountainhead ha inspirerat skitskallen, något Rand som satte stort värde både på ansvar för sina handlingar och aborträtten aldrig hade accepterat).

Hadley Freeman menar att en film som Dirty dancing vore omöjlig i dagens Hollywood, eftersom klimatet i USA blivit mer konservativt och filmerna undviker ämnen som är kontroversiella för en internationell publik. Eftersom filmen nu sent omsider ska få en remake får vi se vad som överlever från originalet.

Stöd Opulens - Prenumerera!

Opulens utkommer sex dagar i veckan. Prenumerera på Premium, 39 kr/mån eller 450 kr/år, och få tillgång även till de låsta artiklarna.

På köpet får du tre månader gratis på Draken Films utbud (värde 237 kr) av kvalitetsfilmer, 30% rabatt på över 850 nyutgivna böcker och kan delta i våra foto- och skrivartävlingar.

PRENUMERERA HÄR!

Kvinnliga karaktärer får överhuvudtaget större utrymme för variation på 1980-talet än i dagens filmer, menar Freeman. De jobbar och tjänar inte sällan mer än sin man, och de får i John Hughes klassiska tonårsfilmer vara egensinniga och fortsätta vara det utan att någonsin behöva anpassa sig. Bland det vackraste är att de till och med klär sig som skit, bekvämt och fult och föga moderiktigt (det är de rika och trendkänsliga tjejerna som följer modet, inte huvudpersonerna). Ingen görs om för att behaga eller passa in, med möjligt undantag för Allison i Breakfast club. Idag är det däremot närmast ett statement om en kvinnlig huvudrollsinnehavare inte är smal och modellsnygg, och en självklarhet att de visar upp och använder sina behag.

Även män skildras bredare på 1980-talet, menar Freeman. Männen fick också vara avvikare och bryta mot regler detta individualistiska årtionde. Ofta på det tuffa och egensinniga sätt som exemplifieras av Han Solo i Star Wars, olydiga snutar från Dirty Harry till Axel Foley, och Maverick i Top Gun, vars egensinnighet gör att denna Pentagonfinansierade rekryteringsfilm blev populär på ett sätt som kostsamma fiaskon på 10-talet som Battleship aldrig kunnat upprepa.

Politiska har filmerna alltid varit, men det tar sig olika uttryck. Ett mycket populärt tema på 1980-talet är att staten är ond och farlig. I E.T. är det inte den rara rymdvarelsen som är främmande och hotfull, utan den amerikanska staten med sina rymddräktsklädda anonyma klåpare.
Sådana budskap försvinner redan före 11 september 2001 och därefter är det fritt fram för superhjältar som håller pompösa tal i filmer som vill ”säga något” om samhället och politiken och vars sensmoral är att moral och lagar är för veklingar. Ondskan kan bara bekämpas med alla medel av den som är utvald och tuffast. Narrativ som passar som hand i handske under en tid då George W Bush av en devot krönikör liknas vid Stålmannen för sitt krig mot terrorismen och invasionen av Irak. Sådär har det fortsatt.

1980-talet erbjuder också andra mansroller än den egensinnige avvikaren i kamp mot en oförstående statsmakt och överhet. I Tre män och en baby, visar sig tre vuxna män kunna jobba, vara vänner och sköta familjeliv utan att ge avkall på sin manlighet. Att verkligen visa att det är tvärtom skapar rentav en del ofrivillig homoerotik, som när Tom Selleck joggar iklädd enbart små 80-talsshorts och en gigantisk mustasch och köper en sporttidning med bilder på avklädda, muskulösa män.

Den ursprungliga Ghostbusters får illustrera vuxen manlig vänskap. Hur fåniga de än är så är Venkman, Stantz och Spengler vuxna. De är nördar, tycker om kvinnor och de har jobb. När en av dem träffar en kvinna är de andra vänliga mot henne och välkomnar henne i gemenskapen. De är varken patriarker à la Don Draper eller mansbebisar som inte vill växa upp och bara hänga med sina polare, och de vill inte vara nitton hela livet. Trots att både barn och tonåringar tas på allvar är budskapet i de flesta filmer att det är bättre att vara vuxen. Då får man nämligen ha sex och bestämma över sitt liv.

”Livet går rätt fort. Om man inte stannar upp och ser sig omkring emellanåt kan man missa det”, säger Ferris Bueller i kultrullen Fira med Ferris om hur han skolkar från skolan en somrig dag i Chicago och upplever den till fullo med sin vän och sin flickvän. Mer än man tror finns att upptäcka i filmerna från denna tid. Och även om man inte läser Hadley Freemans fantastiska bok till 1980-talsfilmens försvar, så är många av dem fortfarande rätt underhållande. Ett tips i höstmörkret, och det politiska mörkret.

The post The 80’s – Ett försvarstal first appeared on Opulens.

NYSPRÅK. “Jag vet inte vilket smartass det var som började måla om verkligheten med ordet nyanländ.  Sannolikt PR-avdelningen på en statlig reklambyrå.” Iodine Jupiter om hur ordet används i politiska syften istället för invandrare.

Jag är nyanländ, Jag kom just med planet från Stockholm och klev ut till min arbetsfria industripicknick i Lappland. Sommaren står i full blom. Juli månad har anlänt till det svenska landskapet och har redan hunnit skänka sol och regn. Juli och jag kommer att stanna hela semestern till augusti.

Det blir lätt missförstånd kring ordet ”nyanländ”. När mina vänner från Kanada kom på besök frågade någon hur vi hade det. Jag svarade att de just kommit, att de är nyanlända. ”Jaså, de är flyktingar?”, ”Nej, de är på semester, de kom igår. De kommer från Kanada. De flyr inte från något krig,” förklarade jag.

Jag vet inte vilket smartass det var som började måla om verkligheten med ordet ”nyanländ.” Sannolikt PR-avdelningen på en statlig reklambyrå. Att vända begrepp till sin motsats, eller att kidnappa en motståndares slogan blir allt populärare. Flickan är en pojke, arbetaren högerkonservativ, färgen svart ett slags vit.

Med ”Arbeit macht frei” gjorde ”Det nya arbetarpartiet” succé med stupstocken som final. Var det inte också en PR-firma som återanvände ”Alla ska med” till valaffischerna 2006? Alla förfalskar varandra, alla älskar fake news. Även Donald Trump.

Att ge ord ett nytt associationsvärde tycks vara poängen. Att vända en negativ klang till en positiv kan bidra till att göra det kortvariga permanent. Så måste byrån ha tänkt – triangulering − semester, invandring, nyanländ.

I landet Lagom skruvar man oroligt på sig inför för obekväma ord. Historieböcker revideras, ord plockas bort, skaparna demoniseras. Du får inte umgås med laddningar som har fel associationer. Invandrare och rapeplay är riskabla ord. Syns du vid dem kan du stämplas som rasist eller stå för sexuella trakasserier. Använd mildare varianter som kan upplevas mindre stötande. Annars är det tyvärr kört för dig, PK.

Den statliga PR-byrån basunerade ut ”nyanländ” och gjorde ordet ”invandrare” politiskt inkorrekt. Trianguleringen parkerade det nya ordet intill semester. En lustfylld känsla tog över den tidigare negativa konnotationen. Automatiska folksjälar följde lydigt efter − som i ”Följa John syndromet.” Robotarna började upprepa ”nyanländ” som papegojor, men de menade inte turisterna i hotellfoajén som just anlänt.

När jag flyttar till Irak för att festa loss, träffa kvinnor på barer och för att bygga en svensk kyrka räknar jag med att få respekt av mina nya grannar. Ekonomisk hjälp och stöd för mitt nya liv har jag hört är möjligt av släktingar som redan bor där. Naturligtvis vill jag behålla min identitet och få leva ut den svenska folksjälen ohämmat. Fläsk med bruna bönor, köttbullar med lingonsylt och folkdans är traditioner jag tar med. Liksom Ikea-möblerna och dörrmattan och jultomten.

Jag tänker dock inte gifta bort mina döttrar till en vän av familjen. Sharialagar får ge vika för demokrati med allas lika värde. Jag hoppas detta inte skapar svårigheter för mig i mitt nya muslimska land? Får jag inte asyl kan en hjälporganisation säga att jag blivit traumatiserad. Då får jag stanna i Irak. Mina skäl är att jag fick problem efter en börskrasch i Sverige.

Ur ett historiskt perspektiv är jag en utvandrare, en smålänning från 1865 som gav mig av för att fly arbetslöshet, fattigdom och svält. Att leva på potatisskal är ingens melodi i längden. Jag gav mig av.

I irakiska ögon är jag en invandrare då jag lever där. I den stund jag satt min fot i deras land är jag nyanländ, men det går fort över. Epitetet gäller bara ett par dagar. Så länge jag är nyanländ kategoriseras jag som semesterfirare. En sund och ärlig attityd.

Men när insikten växer att jag kommit för att börja ett nytt liv, tala mitt språk, bygga skolor och dela med mig av svensk tradition blir det andra bullar. Men framför allt när jag startar en kristen kyrka med kors och bibelmöten.

Jag räknar inte med att få det ekonomiskt bättre i Irak än jag har det i Sverige, tvärtom. Men jag tänker mig att få respekt, förståelse, någonstans att bo, erbjudas gästfrihet och ett enkelt jobb. Jag önskar att få gehör för min kristna tro och för att kunna starta en koloni med själsfränder, ja, artfränder från min svenska kultur.

Följ mig, jag anländer snart. Jag flyttar till Irak.

I Migrationsverkets beskrivning räknas de med uppehållstillstånd som nyanlända. Vad de kallar en turist som just anlänt är okänt.

The post Jag är nyanländ, jag kom just first appeared on Opulens.