SKOLAN. Ingen politiker kan längre säga att de inte såg segregation komma, varken i Malmö eller i Danderyd, mellan innerstadsskolan och förortsskolan. Om det sedan görs något kraftfullt är en annan sak. Här får vi förlita oss på hoppet och de goda handlingarnas kraft, snarare än tidiga julklappar, skriver Erik Cardelús.

En tidig julklapp, så kallade Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson resultatförbättringarna för Sverige i de senaste Pisa-mätningarna. Inom samtliga tre studerade områden – läsning, matematik och naturvetenskap – syns förbättringar. Det talas om att resultaten är tillbaka på nivåerna som rådde under 2000-talet, innan det stora kunskapsraset inträffade. Att stämningen var uppsluppen på presskonferensen tisdagen den 3 december behöver nog inte förklaras närmare.

Vad ligger då bakom detta lyft? Skolverkschefen Peter Fredriksson pekar på fem faktorer med brett stöd i skolforskningen. Först behövs ett starkt och utvecklingsinriktat ledarskap, med rektorer som i samklang med sina medarbetare styr verksamheten mot tydliga pedagogiska mål. Här finns dock skäl till oro, eftersom siffror visar att omsättningen på rektorer har ökat starkt på senare tid i svensk skola.

Men för att lyckas med utvecklingsarbete krävs kontinuitet, snarare än ständiga uppbrott. En annan framgångsfaktor är kollegialt lärande, att lärare och annan skolpersonal lär av och tillsammans med varandra, inte håller sig på sin egen kant och konkurrerar med varandra. För såväl framgångar som motgångar bör delas och utgöra underlag för gemensamt och framåtriktat utvecklingsarbete. Inga brister mår bra av att gömmas undan, inga effektiva metoder ska behöva döljas eller stressas förbi. Sharing is caring; tillsammans blir både skolan och de enskilda lärarna starkare. Men detta kräver tid och stabila lärarkollegium.

Relaterat till detta har vi den tredje framgångsfaktorn – systematiskt kvalitetsarbete. Här krävs dock både kontinuitet och stabilitet för att det systematiska kvalitetsarbetet ska fungera, något som hotas av den akuta lärarbristen som råder på många håll i landet. En brist som snarare tycks bli värre än förbättras, inte minst på de skolor där utmaningarna är som störst.

Även den fjärde framgångsfaktorn – effektiv undervisning – kräver en god tillgång på lärare. Här behöver lärarna vara tydliga i sitt ledarskap, ha hög kompetens i att skapa ändamålsenlig variation i metoder och systematisk återkoppling till eleverna. Slutligen behöver såväl skolor som enskilda lärare ha höga förväntningar på sina elever; det måste finnas en helgjuten tro på att göra skillnad för eleverna i klassrummet, varje dag och varje lektion.

Samtidigt är dessa fem framgångsfaktorer sedan länge välkända, men ändå värda att lyfta. Inte minst som tecken på att positiv förändring är möjlig. Att det alltid finns vägar framåt, vissa rakare andra krokigare beroende på förutsättningarna.

Vad som dock fortsatt förmörkar bilden är de ökande klyftorna – att resultatgapet mellan elever och skolor fortsätter. Det är en tendens som flitigt varnats för av OECD:s utbildningschef Andreas Schleicher, inte minst då han nyligen påpekade att jämlikheten mellan elever är en nyckelfaktor både för skolresultat och samhällsutveckling. Och här saknas varken underlag eller tydlig sikt. Ingen politiker kan längre säga att de inte såg segregation komma, varken i Malmö eller i Danderyd, mellan innerstadsskolan och förortsskolan. Om det sedan görs något kraftfullt är en annan sak. Här får vi förlita oss på hoppet och de goda handlingarnas kraft, snarare än tidiga julklappar.

The post Den tidiga “julklappen” från Pisa first appeared on Opulens.