ESSÄ. ”Om Paula Modersohn-Becker förunnats fler år i livet skulle hon ha tillerkänts sin rättmätiga plats i världskonsten som en av de riktigt betydande konstnärerna – redan i sin tid.” Michael Economou tecknar ett porträtt av en pionjär i den moderna konsten

Varför ringer kyrkklockan
i Worpswede så tidigt
in på det nya seklet?

Kyrkklockan i byn Worpswede varnar i kvällningen för fara. Eldsvåda? Tjuvar på besök i trakten? Oväder? Människor oroas och trots mörker och blåst söker man sig till samlingsplatsen vid kyrkan. Vad har hänt? Det är höst, året skrivs 1900. Något skrämmer byborna och omgivningarnas lantbefolkning, men ingen kan förklara vad som är å färde. Markeras det så här tidigt på det nya seklet att framtiden inte ska bli så hoppingivande som många trott och hoppats? Väntas krig, ofärdstider med stort elände? Oron skriver mer än ett svar i människornas ansikten. När det snart visar sig handla om en olovlig ringning – och visst; man kan kalla tilltaget för ett busstreck – tvingas de ansvariga unga kvinnorna sona sitt tilltag. Vid flykten från kyrkan blev båda igenkända, och många höll också konstnärskolonin, där kvinnorna ingick, som medansvarig för det fräcka tilltaget. Byborna tog tillfället i akt och markerade i sann kollektivistisk janteanda mot konstnärernas bohemiska leverne och ovilja att anpassa sig till bylivets hårda vardagsvillkor.

Paula Modersohn-Beckers väninna: Clara Rilke-Westhoff

Ett år senare är en av kvinnorna gift och bär efternamnet Rilke-Westhoff. Men att leva ett traditionellt familjeliv med make och vardagsrutiner passar henne inte. Charmen med en borgerlig tillvaro är svår att uppskatta för en människa som funnit livets mening i skapandet. Konsten krävde uppoffringar av denna Clara Rilke-Westhoff, och intensiva studier i Leipzig för Max Klinger och i Paris för Auguste Rodin tog också på krafterna. Makarna separerade och utvecklades var för sig i skilda uttrycksätt; Rainer Maria Rilke skapade i dikt, Clara Rilke-Westhoff i skulptur.

Clara Rilke-Westhoff, i vår tid betraktad som en av 1900-talets framstående skulptörer, får emellertid finna sig i att maken länge ges den stora uppmärksamheten. Nämns inte Rainer Maria Rilke när ämnet är tyskspråkig poesi förvanskar (läs: förminskar) man verklighetens litteraturhistoria. Hustrun är under inga som helst omständigheter på samma sätt ett självklart namn i konsthistorien. Men i dagens Worpswede, där falsklarmet upprörde byborna, finns kultur- och utställningsaktiviteter med frekventa uttryck för konstnärskolonins skapande förmågor.

I närliggande byn Fischerhude, dit Clara flyttade med sin dotter, finns Café Rilke – förvisso innehållande skulptörens bostad och ateljé. Men namnet i sig markerar på sätt och vis ojämlikheten mellan män och kvinnor som länge styrt och präglat konst-, kultur- och litteraturhistorien. Spår av Clara Rilke-Westhoffs estetiska känsla och kunnande går dock att finna i Worpswede för den nyfikne. Inne i kyrkan står skulpturer, vilka Clara Rilke-Westhoff färdigställde för att undslippa böter. Kerubhuvudena, ett ypperligt prov på ett utvecklat hantverkskunnande, lugnade säkert upprörda känslor efter klockringningen. Änglarna tycks be om ursäkt å hennes vägnar, men man kan också se det på ett annat sätt. Kanske uppmanar keruberna rentav konsthistorien att inte glömma Clara Rilke-Westhoff.

I dag hyllas Paula Modersohn-Becker av konstvärlden

Sju år efter falsklarmet avlider den andra kvinnan i Worpswede, Paula Modersohn-Becker, blott arton dagar efter att ha gett liv åt en dotter. Hon var inte heller beredd att offra sin konst för en traditionell modersroll och ett familjeliv, vilket främst skulle ha gagnat maken, den elva år äldre konstnären Otto Modersohn, och inskränkt på hennes egen utveckling. Vid sin bortgång 31 år gammal är Paula Modersohn-Becker okänd, men idag hyllar konstvärlden konstnärskapet för pionjärinsatsen det innebar för den tidiga expressionismen. Studier vid Académie de Colarossi i Montmartre i Paris, besök på samma stads världsutställning 1900 samt kurser i anatomi (”Äntligen förstår jag vad ett knä är”, skrev hon till sina föräldrar) utvecklade på kort tid måleriet i en mästerlig riktning, präglad av såväl klarhet och mysticism som av sprudlande kolorit och stämningsmättad, nästan tidlös mänsklighet.

I dag är Paula Modersohn-Beckers grav på Worpswedes kyrkogård i det närmaste förstörd av en pompös minnessten som knappast skulle ha tilltalat hennes kärlek för livets väsentliga estetik. Hon som menade att det fanns ”en biblisk enkelhet” hos lantbefolkningen skulle ha förfasats. Den klara och serena linjen, det rena och balanserade uttrycket i exempelvis egyptisk konst, som hon lärde sig uppskatta på Louvren och som påverkade tecknandet och måleriet, var något helt annat än det smått otäcka gravmonumentets ”konst”. Det enkla är som bekant det svåra, men det verkar inte ha föresvävat upphovsmannen, Bernhard Hoetger, vän och kollega med Paula Modersohn-Becker, som han lärt känna i Paris.

Worpswede ligger några mil nordost om Bremen, och här fanns motivvärlden som utmanade Paula Modersohn-Becker. Barn, ammande mödrar, fattiga åldringar – de flesta av kvinnligt kön då pojkar sällan ville sitta modell och då byns män, de flesta lantarbetare och bönder, var upptagna av arbete ute på fälten. Landskapet med vattendrag, åkrar och gårdar lockade ut också Paula Modersohn-Becker, som ville dra nytta av naturen och i lugn och ro meditera över motivens möjliga bärkraft.

Till det tragiska slutet efter barnafödandet måste adderas att Paula Modersohn-Becker aldrig fick uppleva hur hennes konst blev en viktig pionjärmarkör för vad det nya seklets skapande kvinnor lyckades uppnå; erkännandet kom förvisso, men senkommet och inte utan framsynta konsthistorikers kamp. Också Paula Modersohn-Becker fick sitt straff efter det som kan liknas vid en busringnings larm: bidra med ditt måleri till en mer levande estetik i kyrkorummet, annars väntar böter! Besökarna i Worpswede flockas idag ofta vid blomstren och dess vackra kolorit uppe i valven och nederst på kolonnerna.

Bildningsresorna till Paris, där en gryende modernism lockar, får Paula Modersohn-Becker inse att konstnärsmiljön i Worpswede inte var tillräckligt bejakande för hennes visioner. I mars 1905 besöker hon konsthandlaren Ambroise Vollards utställning med över 30 verk av Pablo Picasso utan att låta sig imponeras. Hon planerar att lämna sin make, men under en lycklig stund i äktenskapet blir hon gravid. Den väntande tillökningen blir föderskans grymma slut. Men Paula Modersohn-Becker anar att måleriet bar på värden som ingen annan uttryckt tidigare. Att hon sålt ytterst lite – tre, möjligen fyra tavlor; två av dessa till nära vänner – bekom henne inte. Ambitionerna var starka och i liv ända fram till döden. I sin dagbok skrev hon samma år som busringningen följande ord:

Jag vet att jag inte ska leva särskilt länge. Men, undrar jag, är det så sorgligt? Är en fest vackrare för att den varar längre? Och mitt liv är en fest … Och om kärleken blomstrar för mig, och om jag gör tre lyckade målningar, ska jag med glädje lämna livet med blommor i mina händer och i mitt hår.

Sedan skrivs modernismens historia – nästan enbart herr Picassos, jämte en lång rad andra mäns.

Några år in på det nya seklet grunnar den Pablo Picasso som senare i konsthistorien ska betecknas som ”myten” och ”monumentet” på ett porträtt av Gertrude Stein. I Paris får han som av en händelse se två porträtt, Lee Hoetger och Lee Hoetger med en blomma, målade tidigt 1906 av Paula Modersohn-Becker. Tavlorna hjälper honom att lösa problemet han haft med sitt eget verk.

Picasso hade arbetat under mer än 90 tillfällen med en vad man får säga tämligen tålmodigt sittande Gertrude Stein, och själv blivit så trött att han inte kunnat titta på henne utan att sucka. Diane Radyicki, amerikansk konsthistoriker, som dels påtalat Picassos beroende av Paula Modersohn-Becker, dels lanserat henne på den amerikanska konstscenen, har trovärdigt klarlagt hur Picasso efterhand förändrar profilen i sitt Stein-porträtt för att till slut fixera det på samma sätt som Paula Modersohn-Becker gjort i sina målningar.

Sedan skrivs modernismens historia – nästan enbart herr Picassos, jämte en lång rad andra mäns. Alls icke så mycket fru Paula Modersohn-Beckers historia. Jag har förgäves sökt hennes namn i många Picasso-biografier. Också flera praktverk om konsthistoria lyckas med konststycket att utesluta henne; i exempelvis Art: the definitive visual guide (London, 2008) är Paula Modersohn-Becker märkligt nog inte omnämnd trots ett omfång på över 600 sidor.

Paula Modersohn-Becker tillhör inte de mytomspunna konstnärerna, men hennes betydelse för modernismen är ovedersäglig. Jämte Pablo Picasso och Henri Matisse är hon avantgardisten som inte enbart pekar ut en framkomlig väg åt andra, utan hon blir själv ett av naven i rörelsen, en juvel i kronan, en nyckelsymbol för vad seklets spirande konstliv kunde åstadkomma. Allt som berör henne i Paris införlivar hon med sitt eget skapande, och samtidigt upplever hon så intensivt sitt eget själsliv att hon förvandlas och blir förlöst som skapande människa.

Hon är på plats i bildstormens öga när modernismen exploderar och tar över konstscenen. När Picasso målar Les Demoiselles d´Avignon och Matisse målar Blå Naken har Paula Modersohn-Becker redan färdigställt Självporträtt med citron, Självporträtt på hennes sjätte bröllopsdag och Clara Rilke-Westhoff, målade med såväl kraft och intensitet som känsla och kärlek för motiven.

Paula Modersohn-Becker ‒ en verklig pionjär

Hon är en av de verkliga pionjärerna, men i skymundan, som om hon varit tvungen att underordna sig männen och tidens patriarkala strukturer.

Kan man möjligen anta att klockringningen med Clara Westhoff i Worpswede haft med dessa skriande orättvisor att göra? Man frestas nämligen tro att de demokratiska villkorens skriande underskott visavi kvinnliga konstnärer aldrig varit så uppenbart som i fallet Paula Modersohn-Becker.

Detta är också på sätt och vis sant, men sant bara för en viss tid – de tio år under vilka hon målar. Samt några decennier till.

Att humanismens skuld till många skapande kvinnor är stor betyder ju inte att vår tid låter bli att betala av. Paula Modersohn-Beckers postuma ankomst på den stora konstscenen är ett tecken. Hon är den första kvinnliga konstnär som tillägnas ett museum för sin konst, Paula Modersohn-Becker-museet i födelsestaden Bremen. Hon är den första kvinna som målar gravida och nakna kvinnor, vilka upplåter brösten åt sina nyfödda barn. Hon räds varken det enkla eller det monumentala, och när hon låter färgerna dominera tavlorna är det för att motiven behöver kraften och intensiteten som bara en koloristisk explosion kan ge uttryck för.

Under tio års konstnärskap, då tid också läggs på utbildning och förkovran, målar hon 560 tavlor, färdigställer drygt 700 teckningar samt 13 etsningar.

Två tavlor ställs ut på Bremens konsthall i november 1899. Nedsablingen i Bremen Courier – av konsthallens direktör(!) – var inte precis uppmuntrande. Hur, frågade han sig själv och tidningsläsarna – har en så okvalificerad konst funnit vägen in till denna konsthall? En annan inte lika fördomsfull konsthallschef, efterträdaren Gustav Pauli, var klokare och uppmanade besökarna på nästa utställning (november 1906) att anstränga sig och vara fördomsfria gentemot Paula Modersohn-Beckers ”utvecklade färgsensibilitet och säregna energi.”

Det är på grund av utanförskapet som de två väninnorna kommer till Worpswede under 1800-talets sista år.

I Tyskland fick ambitiösa kvinnor inte tillträde till målarakademierna förrän några decennier in på 1900-talet. Det är på grund av utanförskapet som de två väninnorna kommer till Worpswede under 1800-talets sista år. Konstnärskolonin erbjöd åtminstone i viss utsträckning bättre utvecklingsmöjligheter.

I dag vallfärdar konstvänner från hela världen till Worpswede. Clara Rilke-Westhoff är inte begravd här utan i närliggande byn Fischerhude.

Att den olovliga ringningens verkliga innebörd – Hör ni oss? Vi vill också räknas! Vi hör till! – uppenbarats först i våra dagar, framstår som en tung skuld i konsthistoriens oförmåga att uppmärksamma kvinnors skicklighet och pionjärinsatser – i tid. Om Paula Modersohn-Becker förunnats fler år i livet skulle hon ha tillerkänts sin rättmätiga plats i världskonsten som en av de riktigt betydande konstnärerna – redan i sin tid.

The post Paula Modersohn-Becker ‒ pionjär i den moderna konsten first appeared on Opulens.

JUBILEUM. I år är det hundra år sedan socialdemokraten Agda Östlund som första kvinna gick upp i riksdagens talarstol. Magnus Gustafson, doktorand i historia och historiedidaktik i Malmö, forskar om hennes retoriska karriär.

Agda Östlund, eller Agda Lundgren som hon då hette, föddes 1870. Karl XV var kung av Sverige och Norge, Sverige hade nyligen avskaffat ståndsriksdagen och infört tvåkammarsystem. Ståndsriksdagen hade bestått av fyra stånd, adel, präster, borgare och bönder, som sammanträtt var för sig men sammanhölls av kungen. Tvåkammarriksdagen bestod av första och andra kammaren. Rösträtten utgick från inkomst och förmögenhet. Det fanns ännu ingen allmän rösträtt. Agdas pappa, som var filare på Köpings mekaniska verkstad, arbetade extra för att nå över inkomstgränsen för rösträtt, en gräns som vid denna tidpunkt var 800 kronor per år.

När jag själv föddes hundra år senare var Carl XVI Gustaf kung i Sverige. Tvåkammarriksdagen hade ersatts av enkammarriksdag. Olof Palme var statsminister. Socialdemokraterna hade varit i regeringsställning i mer än fyra decennier. Oljekris och ekonomisk kris gjorde att det som sociologiprofessor Walter Korpi kallat för den historiska kompromissen mellan arbete och kapital var hotad. Högern och näringslivet organiserade sig för att utmana Socialdemokraterna och arbetarrörelsen om makten.

När Agda Östlund efter en tids sjukdom dog 1942 på Stigbergets sjukhus på Södermalm i Stockholm, var hennes make, verkstadsarbetaren Anders, dottern Hildegard och dotterdottern Ulla närmast sörjande. Två år tidigare hade Agda Östlund avgått som riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Per Albin Hansson var statsminister för en samlingsregering med representanter för Socialdemokraterna, Bondeförbundet, Folkpartiet och Högern. Kommunisterna, som endast hade fem mandat i andra kammaren och ett i första, stod utanför. Sverige var neutralt under andra världskriget. Men för att bevara neutraliteten var landet tvunget att genomgå en svår balansgång.

Agda Östlunds minne hedrades genom en högtidlighet i riksdagskvinnornas rum. Statsminister Per Albin Hansson överlämnade en gåva från den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Gåvan var ett porträtt av Agda Östlund, målat av Arne Teimert. I sitt tal framhöll statsministern att Östlund som en av de fem första riksdagskvinnorna utfört en ”banbrytande gärning väl värd att minnas och vårdas”. På en bild från ceremonin syns förutom Per Albin Hansson också Ruth Gustafsson och änklingen Anders Östlund.

Själv föddes jag i Örebro, men växte upp och gick skolan i Agda Östlunds hemstad Köping. Det skulle dröja till vuxen ålder innan jag första gången hördes talas om henne. I samband med att jag skrev en uppsats om socialdemokratiska memoarer besökte jag Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm. En av bibliotekarierna visade sig ha rötter i Köping. Vi upptäckte att vi hade rört oss i samma kretsar och varit aktiva i samma musikförening och arrangerat konserter, festivaler och gett ut en tidning. Det skiljde några år emellan oss. Han var några år yngre. När han var som mest aktiv i musikföreningen hade jag flyttat från Köping. Under samtalet nämnde bibliotekarien namnet Agda Östlund. Jag la namnet på minnet.

Klassamhället var i allra högsta grad påtagligt på Karlbergsgatan.

Under lediga stunder sökte jag mer information om henne. Jag kopierade protokoll från riksdagsdebatter där Östlund deltagit och satte in dem i två pärmar. I samband med att jag vikarierade som reporter på lokaltidningen i Köping passade jag på att ta reda på adressen där Agda Östlund hade vuxit upp. Jag använde släktforskardatorn på stadsbiblioteket och fick hjälp av lokalhistorikern Sten Lindqvist. Vi promenerade tillsammans till hörnet Theodor Dahls gata – Karlbergsgatan, där Volvogården nu ligger. Här fanns tidigare den så kallade kuskbostaden där makarna Per och Ulrika med fyra barn bodde i en lägenhet som bestod av ett enda rum med kokspis och som fungerade som kök, sov- och matrum. Kuskbostaden revs i slutet av sextiotalet. ”Hur gamla de två vinkelställda byggnaderna är vet man inte. Det gissas på att den äldsta byggnaden med den kraftiga bjälken som takås, härstammar från 1700-talet. Omöjligt är det inte”, heter det i en artikel i lokaltidningen inför rivningen.

När Sten Lindqvist och jag stod där tillsammans på Karlbergsgatan sa han att han framför allt intresserat sig för de övre klassernas lokalhistoria. Han är släkt med den kända Köpingsfamiljen Arpi. Jägmästaren Josef Arpi fick i mitten av 1800-talet uppdraget att plantera det som idag kallas Karlbergsskogen. Stens mormor och morfar blev framgångsrika järnhandlare. Det var som att Sten och jag vid det tillfället hade delat upp lokalhistorien emellan oss. Sten tog hand om den sida av Karlbergsgatan som vette mot den gamla disponentvillan, eller Bååthska villan, och jag tog hand om den sida som vette mot Kuskbostaden.

Klassamhället var i allra högsta grad påtagligt på Karlbergsgatan på Agda Östlunds tid. På ena sidan, i Kuskbostaden, bodde filaren Per Lundgren, som år 1877 hade en årsinkomst på mellan 500 och 600 kronor. På andra sidan, i disponentvillan, bodde disponent Otto G Hallström, som samma år tjänade mer än tio gånger så mycket, 8000 kronor.

Efterhand blev jag mer och mer klar över att jag skulle skriva en projektplan om Agda Östlund med fokus på hennes retorik och ansöka till doktorandtjänst.

Idén mognade fram parallellt med att jag skrev en masteruppsats om socialdemokratiska memoarer som historieskrivning, retorisk genre och litterär konstruktion. Jag utforskade inte bara dessa memoarer vetenskapligt utan också konstnärligt. Det litteraturvetenskapliga arbetet och det konstnärliga arbetet korsbefruktade varandra. Arbetsprocessen resulterade inte bara i en masteruppsats utan också i diktverket Memoarer som består av bearbetningar av socialdemokratiska memoarer, från August Palm till Göran Persson. På ett absurt och möjligen klargörande vis framkallas en röst från en socialdemokratisk världsande.

Jag tillhör en generation som växte upp i materiell trygghet och välfärd. När vi slutade gymnasiet slog den ekonomiska krisen och massarbetslösheten till. Vi fick inga förstahandskontrakt och inga fast jobb. Som unga vuxna steg vi in i nyliberalismens epok. Kanske blev arbetet med de socialdemokratiska memoarerna, konstnärligt och vetenskapligt, en metod för att reflektera över den här samhällsomvälvningen. Socialdemokraterna hade länge haft en dominerande ställning. Genom att lägga dessa politikerminnen bredvid varandra kunde jag försöka uttolka samhällsutvecklingen.

För ett år sedan sändes dokumentären ”Första fem – pionjärerna som tog plats i riksdagen” i Sveriges Television. I filmen medverkar jag och talar om Agda Östlund. Intervjun ägde rum på Arbetarrörelsens arkiv där Östlund nu till min stora glädje äntligen har fått ett eget personarkiv med olika dokument såsom brev, manus, tidningsklipp, fotografier och föremål. Östlund är aktiv i rösträttskampen, är med och bygger upp den socialdemokratiska kvinnorörelsen, blir den första kvinnliga ledamoten som talar i riksdagen och hon sitter lång tid i riksdagen.

Ur innehållet i personarkivet skulle jag vilja lyfta fram två saker. Dels ett hyreskontrakt för en symaskin. Agda Östlunds mamma Ulrika ville att hennes dotter skulle utbilda sig till ett yrke för att inte tvingas gifta sig för att bli försörjd. Agda utbildade sig till sömmerska. Dels resväskan, som kan stå som symbol för alla tågresor som hon gjorde genom landet för att agitera och väcka politiskt medvetande bland arbetarkvinnorna och få dem att organisera sig och bilda socialdemokratiska kvinnoklubbar.

I sitt debutframträdande i riksdagen använder Agda Östlund modersrollen som en retorisk strategi, kopplar samman frågan om vård för tuberkulossjuka med hem- och vardagsmiljö och omvårdnad, vilket traditionellt är kvinnliga sfärer, och lyfter fram klassorättvisan när det gäller möjligheten att fullfölja konvalescensen efter sanatorievistelsen. Modersrollen och den sakliga och lågmälda argumentationen har två syften i detta tal – dels att anpassa sig till riksdagsordningen, dels att presentera själva frågan. Att använda modersrollen för att göra klassperspektivet till en fråga om omvårdnad och omtanke är just en retorisk strategi. Talet kan också ses i relation till förhandlingen av betydelsen av kvinnors nyvunna medborgerliga och demokratiska rättigheter i ett formativt historiskt skede.

Syftet skulle vara att hedra och vårda minnet av hennes politiska gärning.

För snart tre år sedan hedrades Agda Östlund med ett minnesmärke på Upplandsgatan 61 i Stockholm. Här bodde hon i en lägenhet tre trappor upp mellan åren 1905 och 1925. I sitt invigningstal sa Anne-Marie Lindgren, tidigare utredningschef vid Arbetarrörelsens Tankesmedja: ”Kungen fick inleda sitt trontal, för första gången, med ‘svenska män och kvinnor, valda ombud för Sveriges folk’”.

För mer än tre år sedan kom ett medborgarförslag om att uppföra en staty till minne av Agda Östlund i hennes barndomsstad Köping. Kommunfullmäktige var positiv till förslaget. Men sedan har ärendet dragit ut på tiden och framtiden för Agdastatyn ser oviss ut. Samtidigt är jag inte säker på att en porträttskulptur skulle vara lämpligaste sättet att hedra minnet av Agda Östlund.

Minnesmärket över Sveriges första kvinnliga arbetarförfattare, Maria Sandel, som var jämnårig med Agda Östlund, är en stenrelief som är gjord av skulptören Sam Westerholm. Den finns i Sankt Göransparken i Stockholm intill husgrunden efter den nödbostad där författaren levde en stor del av sitt liv. Minnesstenen i relief är ett porträtt av Maria Sandel samt ett antal karaktäristiska scener ur hennes böcker.

På motsvarande sätt skulle man kunna tänka sig ett porträtt av Agda Östlund samt ett antal karaktäristiska scener ur hennes politiska liv: rösträttskampen, första talet i riksdagen, nykterhetsfrågan och abortfrågan. Minnesstenen skulle placeras på en plats som kan kopplas till hennes uppväxt i Köping. Syftet skulle vara att hedra och vårda minnet av hennes politiska gärning. Men minnesstenen skulle också kunna inspirera till diskussion utifrån de olika scenerna. Den skulle kunna fylla en pedagogisk funktion. Skolklasser skulle kunna samlas på platsen och reflektera och få perspektiv på samtiden, orientera sig i historien och diskutera samhällsfrågor.

The post Helgessän: Med modersrollen som progressiv politisk strategi first appeared on Opulens.

TRANSPIONJÄR. Just nu pågår skådespelaren Mille Bostedts repetitioner inför hens monologföreställning Gud skapade människan och jag skapade kuken om transpionjären Michael Dillon. Scenkonstverket sätts upp under våren 2022 i bland annat Stockholm och Göteborg.

Mille Bostedts scenkonstverk handlar om Michael Dillon, den första transmannen som tog testosteron för att transitionera och den första att utföra en falloplastisk operation. Föreställningen rör sig kring en tydlig dramaturgi om hans liv för att sedan gå in i en abstrakt form mellan teater och performance där det handlar om både Dillon och om Bostedt själv.

– Det finns en scen där Michael Dillon har genomgått en mastektomi då jag tar av mig tröjan som honom efter operationen. Där börjar en dialog där Dillon ifrågasätter varför jag spelar honom och hur det kommer sig att jag ser ut som jag gör, säger Mille Bostedt, skådespelare.

Michael Dillon är föregångare till transmedicinen, även om få känner till det. När man runt sekelskiftet började experimentera med hormoner började läkare att dela ut testosteron till kvinnor som blödde kraftigt vid sin menstruation, berättar Bostedt. Testosteronet gav bieffekter som ökad kroppsbehåring och mörkare röst, ett rykte som snart nådde Dillons öron.

Efter att ha tagit emot hormoner från en läkare under bordet började hans kropp förändras. Till sist sökte han upp en kirurg för att operera bort sina bröst och korrigera sitt kön. Under tiden skrev han en självbiografi som skulle komma att ligga gömd ända från hans död 1962 fram till 2017 då den publicerades av två studenter från Frankrike.

– Dillon har lagt grunden för jättemånga transpersoner men ingen vet vem han är. Hur kan det vara så att inte ens jag som själv är trans kände till Michael Dillon, en jätteintressant historisk person? Transmän har historiskt sett varit en väldigt undangömd grupp så jag ville föra in honom i historien, säger Bostedt.

Projektet började med en vilja att ifrågasätta den pågående diskussionen i samhället om att trans skulle vara ett nytt fenomen eller en tillfällig trend. Genom att lyfta fram en historisk person som Dillon hoppas Bostedt kunna förmedla att transpersoner alltid har funnits och samtidigt ge unga människor ett tillfälle att spegla sig i sin historia och i kulturen.

Men hen framhåller att föreställningen är för alla, inte bara transpersoner, och handlar om identitet som en komplex och bred fråga. Att ge unga människor en bredare syn på sin egen identitet menar Bostedt även kan skapa en större förståelse för andras känslor kring identitet.

– Det är väldigt uppdelat idag, man är antingen det ena eller andra, men jag försöker att skapa en brygga över det och förmedla ett annat perspektiv. Men jag vill också ge en rolig och härlig föreställning med mycket humor, musik och dans, avslutar hen.

The post Scenkonst om transhistoria och identitet first appeared on Opulens.

PIONJÄR. Jenny Nyströms vykortsmotiv och illustrationer producerades i stora upplagor. Konsten var därmed inte längre enbart en angelägenhet för eliten utan nådde ut till folket. Anne Edelstam har sett en aktuell utställning om denna pionjär.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Jenny Nyström – Illustratör och pionjär
Till 17 februari 2019
Sven-Harrys konstmuseum, Stockholm

Jenny Nyströms barnillustrationer är del av den svenska barnboksidyllen. Internationellt sett så är det inte bara den svenska modellen många ser upp till utan även den ”svenska idyllen”. Men Jenny Nyström var mer än idylliker vilket denna utställning på Sven-Harrys i Stockholm framhäver.

Vår så folkkära illustratör var framför allt en skicklig konstnär med ett konstnärskap aldrig fick blomma upp fullt ut. Ekonomiskt pressade förhållanden ledde henne till illustrationernas och tidningarnas värld och där stannade hon livet ut. Hon gifte sig och fick ett barn men det var hon som försörjde familjen. Kunde vi annars ha haft en kvinnlig motsvarighet till Carl Larsson? Det tror jag efter att ha tagit del av denna annorlunda och ändå så familjära utställning. De oljemålningar och porträtt som visas hade jag inte sett innan. Bara för att få se dessa är det värt besväret att ta sig hit. Hennes enorma självporträtt — målat under hennes år i  Paris 1882-1886 — pryder den stora glasväggen som leder ut mot Vasaparken. Jenny står där stolt, upprätt och självsäker. En kvinna som vet vad hon gör och kan sin sak, vars liv innebar en annorlunda resa än den som de flesta av hennes jämlikar företog.

[CONTACT_FORM_TO_EMAIL id=”2″]

Det var svårt för henne att hitta arbetstillfällen eftersom jobben var få. Dessutom är det värt att tänka på att livet för en arbetande kvinna under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet knappast var en dans på rosor. Men tack vare sin skicklighet fick hon kontrakt med ett förlag som producerade vykort. Flera av de akvareller hon producerade som underlag för vykort kan beskådas på Sven-Harrys. När jag tittar lite noggrannare på hennes akvareller upptäcker jag både humor, modernitet och samhällskritik i dessa annars så ”oskyldiga barnmålningar”. Tomten kör flygplan och får en hjälpande hand av exotiska djur som elefanter och giraffer för att dela ut julklappar… I motiven på påskkorten kan man utskilja hennes feminism: ena hönan bär till exempel en dokumentmapp med texten ”Anti-tuppföreningen”. Jenny var också en duktig fotograf och visste att utnyttja den nya teknologin. Hon använde huvudsakligen fotografierna som förlagor för sitt måleri.

Även om hon kanske inte verkar så banbrytande i våra ögon, var hon pionjär i utvecklandet av sitt konstnärskap. Illustratörer existerade nämligen i princip inte som yrkesgrupp i dåtidens Sverige utan hon lärde sig yrket under sina studieår i Paris. Hon skapade sitt eget bildspråk. Det var ett språk som tilltalade barn men även uppskattades av vuxna. Även i de folkkära, idylliska och traditionella bilderna tar hon med dåtidens nymodigheter. Det rör sig till exempel om tomtenissar som går på bio eller lyssnar på radio och hönor som pratar i telefon.

Utöver dessa utsvävningar, urskiljer jag en medveten strävan att profilera sig professionellt på ett helt nytt fält: massproduktionens arena. Hennes kort och illustrationer kunde därigenom nå helt nya grupper. Konsten var inte längre enbart förbehållen eliten utan nådde ut till folket. Var det möjligtvis hennes enkla bakgrund som ledde till detta intresse för att nå de mindre bemedlade och  barnpubliken?

Inte kunde hon väl ana att hennes illustrationer skulle nå världens alla hörn och att vi i vår tid skulle komma att förtjusas över hennes konst. Kommer ni hit så försök att se med dåtidens blick och gå på upptäcktsfärd efter de moderna bildelement som egentligen inte borde finnas i just den bilden. Jag säger inget mer utan överlåter åt er att själva upptäcka allt som denna fina utställning rymmer!

The post Jenny Nyström — mer än bara idylliker first appeared on Opulens.

DOKUMENTÄR. “Båda är också allvarliga och oironiska även om Beuys ofta ler och skämtar och Johanssons dissekerande av gurkor lätt inbjuder till skratt. Det är en bieffekt. Allt utgår från materialet”, skriver Andreas Engström om konstnärerna Joseph Beuys och Sven-Åke Johansson.

Nyligen kom två dokumentärfilmer som presenterar två betydelsefulla konstnärer. Joseph Beuys är ämnet för Andres Veiels film Beuys och Sven-Åke Johansson porträtteras av Antoine Prum i Blue for a Moment.

Joseph Beuys (1921–86) var Västtysklands konstsuperstar med ett genomslag jämförbart med Andy Warhol. Sven-Åke Johansson (född 1943), Berlinsvensk sedan slutet av 60-talet, är i alternativmiljöer lika respekterad och högaktad men en doldis för den breda konstpubliken.

Filmerna har kvaliteter var för sig. De bildar också ett utsträckt tidsdokument om konstens relation till samhällets utveckling och hur erkännande och genomslag är avhängt vilket sätt man förhåller sig till tidsandan.

Som konstnärer har de en del en del gemensamt.

Sven-Åke Johansson är minimalist där slagverksspelet och skulpturerna utgår från ett begränsat material. Joseph Beuys jobbar också med enkla idéer, som dock kan ta gigantiska proportioner, som de 7000 ekar som planterades i Kassel 1982 under Documenta 7. Beuys gjorde skulpturer runt idén om klang och musik. Johansson kom vartefter att göra ljudinstallationer. Johansson återkommer till material som papp, skumgummi eller östtyska telefonkataloger och matlådor i plast. Beuys är förknippad med filt och fett och går knappast att tänka sig utan väst och hatt (i filt).

Material och image hänger hos Beuys samman med vad nog är en självodlad myt. Under andra världskriget blev han nedskjuten i sitt flygplan och därefter vårdad av krimtartarer som smörjde in honom i fett och lindade honom i filtar. Alltid välekiperad i kostym och eleganta skor är Johansson också mån om sin visuella framtoning. Här finns nog ingen biografisk koppling, men det är klassiskt och stilrent – precis som konsten.

Genom att se instrumenten som material att undersöka snarare än spela på var Johansson en tidig postmodernist. Beuys i sin tur överskred gränsen mellan liv och konst och hans engagemang för djur och miljö gjorde honom till en pionjär inom ekologisk konst.

Det som sägs om Johansson, att han är trogen materialet och ”solidarisk med världens skräp” skulle likaväl kunna gälla Beuys. Båda är också allvarliga och oironiska även om Beuys ofta ler och skämtar och Johanssons dissekerande av gurkor lätt inbjuder till skratt. Det är en bieffekt. Allt utgår från materialet.

Men som sagt, filmerna visar inte minst hur olik vägen till erkännande kan se ut. Beuys kom fram när tiden var mogen för ett medialt gångbart konstnärskap. Hans agiterande och engagemang i den västeuropeiska motkulturen och uppror mot konstvärlden var samtidigt vägen in i institutionerna. Johansson stod utanför allt detta och gick under den mediala radarn när han turnerade i Väst och i Öst.

Men vartefter frijazzen uppgick i en allmän improvisationsmusik som gradvis accepterades av konstmusikvärlden har den kultur Johansson verkat inom fått större genomslag. Det hänger också samman med hur subkulturer i allmänhet rent av blivit del av en kommersiell kulturindustri. Vad vore Berlins ”alternativa attraktionskraft” utan den så kallade Echtzeit-scenen? För denna betraktas Johansson som en pionjär.

Beuys hade premiär under Berlins filmfestival och har sedan visats regelbundet på alternativa biografer. Blue for a Moment har visats blott ett par gånger, bland annat på klassiska Cinema Paris i Berlin. Filmen är som konstverk betraktad en pärla med rytmiskt avvägd klippning och ljudläggning. Har ni inte sett den känner ni nu till den och kan beställa den från det lilla luxemburgska film- och skivbolaget ni-vu-ni-connu.

Alla artiklar av Andreas Engström

The post Ett tidsdokument om konstens relation till samhällets utveckling first appeared on Opulens.