MUSIK. Om musik och pedagogik handlar veckans krönika av Lars Thulin.

En duktig lärare kan lyfta ett ämne. Göra det kul att studera det, till och med skapa ett livslångt intresse. På motsvarande sätt kan usla lärare totalt förstöra det. Göra lektionerna i det till en plåga. Därmed skapa en aversion mot ämnet som kan bli livslång.

Min skoltid innehöll flera exempel på just detta. Jag tror riktigt bra lärare har den goda förmågan naturligt. Medan andra kanske aldrig får det, trots examen från lärarhögskolor.  Så pedagogiska förmågor är nog lite som musikalitet. Antingen har man det. Eller inte.

Sedan gymnasiet har jag en kärlek till det spanska. Filmer, tv-serier och låtar från den världen lockar. Språket är sensuellt: mjukt och ändå intensivt. Därmed så levande. Orsaken till denna vurm hette Gudrun. Hon var lärare i spanska på Kärrtorps gymnasium i mitten av 70-talet. Jag hade valt spanska som C-språk. Tyska var aldrig ett alternativ för mig.

Gudrun var en lite anonym och grå dam i övre medelåldern, lätt kutryggig. Gjorde minimalt med väsen runt sin person, gled nästan omärkligt fram genom korridoren på vägen till sitt klassrum. Bakom katedern förändrades hon. Fick en märklig naturlig auktoritet. Den byggde på två saker. Hon älskade spanska. Och hon älskade att få undervisa i det ämnet.

Hon lärde ut mer än glosor och oregelbundna verb. Hon presenterade spansk musik, fick oss att förstå landets historia och inte minst ta del av det dramatiska och spännande som hände i Latinamerika. Att hon beundrade Chiles socialistiske ledare Salvador Allende var ingen hemlighet. Jag stannade hos henne i alla tre åren. Även om min kärlek inte var helt besvarad, fick aldrig bättre betyg än fyra, trots att jag alltid prioriterade hennes lektioner.

Min första musikfröken var allt som Gudrun inte var. Hon var en bister ung kvinna som säkert fullständigt behörig kom till tredje klass i Skanskvarnsskolan i Årsta. Grundläget hos henne var – sur och bitter. Min mormor hade använt beteckningen snipig om henne. En bit in på höstterminen fick eleverna ställa sig bredvid hennes piano och inför hela klassen sjunga något. Jag gillade att sjunga och hade en mamma som älskade klassisk musik. Men hon hade varken haft mod eller hjärta att berätta för sin son att han var tondöv.

Så full av tillförsikt tog jag i för kung och fosterland med ”Vi går över daggstänkta berg”. En bit in i första versen slog fröken Snipig ner händerna över i princip alla tangenterna. Och sade – jag minns det ännu ordagrant:

– Sätt dig längst ner i klassrummet. Om du lovar att vara tyst och inte störa får du en tvåa.

Underförstått att det var för högt betyg. Sålunda en muta för att slippa höra mer från mig.

Jag blev varken arg eller ledsen. Bara häpen. Var jag så värdelös? När jag insåg det slutade jag att sjunga i något som helst offentligt sammanhang. Skippade alla tankar på att lära mig hantera ett musikinstrument. Däremot fortsatte jag lyssna på musik. Upp i tonåren blev jag förälskad i pop och rock. Konstaterade att jag älskade musik. Men att den inte älskade mig. Ändå gick en stor del av min veckopeng och senare även lön till inköp av skivor. Många timmar användes till att spela in musik från radio och att kvällstid lyssna på Radio Luxembourg över ett svajigt mellanvågsband. För att få höra det senaste först.

Min son Jonas är däremot född med musikalitet, trots att varken jag eller hans mamma spelade något instrument eller sjöng i någon organiserad form. Han liksom bara har “det”.

Tydligt märkte jag det en dag i hans rum då han satt med otvättade tonårsfötter på skrivbordet och hade en gitarr i knät. På bordet även en skål till hälften fylld med mjölk och mjuknande flingor. Jag yrade om min favoritmusik och spelade upp en av Pink Floyds låtar på Jonas stereo. Och sade, kanske med överdrivet dramatisk röst, att detta var himmelskt för mig.

‒ Ja farsan, den är schysst, fick han ur sig. ‒ Spela det igen!
Det gjorde jag gärna.
‒ Hm, inte så komplicerat, det är väl bara… (Sedan kom namn på ackord som jag inte fattade ett dugg av))
‒ För pappa, först är det ju tre sådana och sedan är väl ett sådant och så, är det inte … Därpå upprepas det. Lite sologitarr på det. Därefter grundliret igen med bra basgång. Det funkar.
‒ Va, säger du? Jag fattar inget.
‒ Jo, men lyssna här.
Sedan spelade han inledningen på det jag älskade. Lite trevande, men visst var det Låten. Händelsen gjorde mig glad. Och förbannad.

Glad för att sonen var så duktig på något som var helt obegripligt för mig. Förbannad för att han på ett vis klätt av Pink Floyd. Förminskat och avslöjat dem. För så himmelskt var det väl inte om en tonåring på några minuter lite lojt kunde avkoda och spela upp det hela. I ett pojkrum på andra våningen i ett radhus i Skärholmen.

Ändå har jag utövat musik och delat den med publik med början knappt 20 år efter den offentliga avrättningen av mig. För under några år som DJ gjorde jag just det. Visserligen andras musik, men jag fick välja samt blanda av det jag gillade. Sprida glädjen i tonerna till åhörare. Samt få en slant för besväret. Inte dåligt.

Så skit på dig fröken Snipig! Du knäckte mig inte och jag stannade inte i din skamvrå.

The post Lars Thulin: Musiken, pedagogiken och jag first appeared on Opulens.

KREATIVITET. ”Utan förekomst av det som kallas psykisk sjukdom hade kanske varken dadaism, absurdism eller surrealism uppstått. Eller för den delen Pink Floyd,” skriver Lis Lovén, som med stor behållning läst ”Månens mörka sida” av Peter Degerman.

Månens mörka sida av Peter Degerman
Om litteratur och psykisk sjukdom
Ellerströms

”Månens mörka sida” är skriven av Peter Degerman som är docent i litteraturvetenskap och vicedekan vid den humanvetenskapliga fakulteten, Mittuniversitetet, Sundsvall. Jag har i början svårt för att landa i textens landskap, men så småningom framträder författarens intentioner.

Degerman skriver om sambandet mellan det som numera kallas psykisk sjukdom och litterärt skapande.

Av personer som inte känner till psykets avigsidor kan galenskap bemötas både med beundran och skräck. En del kan utifrån en antipsykiatrisk hållning se på sjukdomen som en revolt mot hierarkin i samhället. Andra kan kanske i stället tänka på något bestialiskt, okänt och farligt.

Men från och med romantiken kunde det galna ses som en revolt mot upplysningen och klassicismen. Galenskapen kunde i en sådan kontext framstå som ett tecken på genialitet hos en känslosam diktare. En manlig diktare då förstås. Det var ju som bekant mer stigmatiserat att vara en utlevande kvinna. 

Avvecklingen av mentalsjukhusen

Och kanske var det just denna romantisering som i någon mening fick en renässans på 1960- och 70-talet. Det mest radikala under dessa decennier var ju en anti-hållning mot familj, institutioner och maktstrukturer i samhället. Kanske var det i kölvattnet på all denna kritik mot psykiatrin som mentalsjukhusen började avvecklas. Men det som på den gamla tiden var en sluten sjukvårdsmiljö, ibland trygg trots bristerna, kunde i det så kallade öppna samhället, när patienter släpptes ut, leda till en social isolering och exkludering.

Nu fanns det dessutom i många fall ingen livlina till omvärlden. Och idag har mellanrummet mellan de radikala och mera konservativa föreställningarna om psykisk ohälsa liksom imploderat. Det var helt enkelt inte så lätt att integrera psykiskt sjuka i den samhälleliga gemenskapen. Och att integrera patienter i jämlikhetsförsök mellan vårdare och patient anses numera ha misslyckats. Man har insett hur svårt det är att förstå psykisk ohälsa.

Det radikala har tonats ner. De mest radikala som ville en gång i tiden demontera samhället. Numera höjs det röster för att återuppväcka de stora sjukhusen.

Det svåra med att förstå det mänskliga psyket är att det är så subjektivt. Även den mest välfungerande individ kan ha öppningar mellan sitt individuella jag och det samhälleliga jaget. Vi förstår nog inte riktigt skillnaden mellan förnuft och oförnuft.

Gåtan som grund för litterärt skapande

Svårigheten ligger i att det analytiska sinnet inte är rustat för att förstå vansinnet, och vansinnet är inte analytiskt. Ett annat slags problematik inom det radikala tänkandet har varit att läkaren och vårdaren skulle närma sig patienten. Men detta närmande till en sårbar individ kunde upplevas som intrång. Vården var ju fortfarande normen och alltså inte något som patienten själv tagit initiativ till.

Foucault, den franske menade att inom språket, som vilar i sig själv och som är bortom rörelse, finns en rymd av eget vara. Något som etablerar en opak volym, en gåta och detta konstituerar det litterära arbetet. Så kan för en del tänkare poesin kopplas till psykisk sjukdom, och för mig låter det intressant, även om jag är en smula ambivalent. För litteratur i sig har många öppningar och ibland är det öppningarna vi inte kan finna och sådana fall letar vi ofta i stället efter tätheten i språket. Den täthet vi tror att psykiskt friska individer äger. Men gör de verkligen det?

Kanske består psykisk hälsa i att dessa ”friska” individer så sällan möter det allra yttersta inom sig själva. Det är i det här avseendet romantiseringen av psykisk sjukdom får sin förklaring. Som om det där att vara ytterst ute vid avgrunden kan ses som det allra största mod.

Degerman skriver lite kortfattat om olika konstnärer och deras skildringar av psykisk sjukdom. Han nämner Ingmar Bergman, Lars Norén, Eva Ström, Sara Stridsberg, Allen Ginsberg, Marianne Ahrne, Carl Fredrik Hill med flera.

Trots allt finns det idag en större öppenhet inför psykiska avvikelser.

Det strängt personliga med sjukdom kan kulturellt sett flyttas över till något allmängiltigt. Vi hör alla till i kulturen, även de ”avvikande.”

Fruktbara paradoxer

Inom feminismen har kvinnors psykiska gränsöverskridanden ofta betraktats som en revolt mot patriarkatet. Så är det kanske också. Frågan är då om sjukdom ska ses utifrån sociala, samhälleliga, kulturella, psykologiska eller biologiska förklaringsmodeller. Och således kan psykiatrin aldrig vara en neutral plats, eftersom den har uppstått i ett specifikt sammanhang med egna modeller.

Och om psyket nu har så många ingångar fungerar kanske den sjuka individen en spegel för de friska, en projektionsyta. Sådana paradoxer kan utgöra en god jordmån för litteratur och konst.

Utan förekomst av det som kallas psykisk sjukdom hade kanske varken dadaism, absurdism eller surrealism uppstått. Eller för den delen Pink Floyd, som också avhandlas av Peter Degerman. Och är det inte så att avantgardet har burit med sig en demokratisk öppning? Nu i medie- och informationssamhället uppstår det säkert nya infallsvinklar när det gäller det mänskliga psyket och vad som är friskt eller sjukt. Bara detta att tala med en röst utan kropp, som man gör i en telefon, kan nog få somliga att känna sig både overkliga och främmande.

The post Läsvärt om psykisk sjukdom och kreativitet first appeared on Opulens.

KÅSERI. Ivo Holmqvist har besökt den danska huvudstaden och hyllar KB-hallen. Den uppfördes 1938 men brann ner 2011. Nu reser den sig ur askan.

[DISPLAY_ULTIMATE_PLUS]

Köpenhamnsutflykter före bron kunde inledas med en lättjefullt långsam sjöresa om man valde bort den skakiga flygbåten. Man tog helst tågfärjan Malmöhus till Frihavnen. Överfarten på halvannan timme var behaglig i den stora restaurangen: Tuborg eller Carlsberg (juløl eller paaskebryg om det var den tiden på året) och et stykke ostemad. Det sades att en legendarisk professor i konsthistoria ibland tenterade sina studenter där, fast det var nog mest en vandringssägen. Men sant är att en flygare på låg höjd kan se ett brett vitt streck på botten av Öresund: krossat restaurangporslin som slängts över bord längs rutten.

Och så fortsatte man med ett uråldrigt tåg in till Hovedbaneagarden. Det drogs av ett ånglok och hade gamla knirkande vagnar med breda läderremmar att dra ner fönstren med. Det skulle man helst låta bli, för kolrökens skull. Sedan kunde man gå på biffen på dagtid: i ena hörnet på denna imponerande centralstation fanns nämligen en biograf som visade Gøg og Gokke, de som hemma hette Helan och Halvan, eller den inhemska varianten Fyrtaarnet og Bivognen. Där upplevde man något som var alldeles otänkbart på bio hemma, att luften fylldes av röken från feta cigarrer.

Ut till Damhussøen som är lagom stor att vandra runt tog man sig med den rasslande sporvogn linie 14 från Raadhuspladsen. Föraren stack ner en järnstav genom en öppning i golvet och lade om växeln i spåret, det var spännande. Och konduktören på släpvagnen drog två gånger i en lina när han plingade för avfärd. En läsvärd dansk socialrealistisk roman från trettiotalet heter Der sidder en Mand i en Sporvogn, skriven av Mogens Klitgaard som dog i Sverige alldeles för ung. Inte långt från insjön slutade spårvagnslinjen i en vändslinga, vid ett av de sista hyreshusen på Peter Bangs Vej.

Då hade man passerat KB-hallen, ett imponerande sportpalats uppfört 1938 för Københavns Boldklub. Arkitekt var Hans Hansen, en av de framträdande danska funktionalisterna i en stor generation av sådana (bland annat var han Poul Henningsen behjälplig när PH-lampan ritades). Också som ingenjörsbedrift var det en märkvärdighet, med ett fritt betongspann på 42 meter som den gången satte rekord, uträknat av civilingenjören Christen Ostenfeldt. Han hade också konstruerat Knippelsbro som stod färdig året innan och vars vackra ärggröna torn med rundade hörn man fortfarande kan beundra när man kör in mot centrum.

I KB-hallen har man inte bara idrottat, den har också varit platsen för mängder av konserter: Duke Ellington året efter invigningen, Louis Armstrong liksom Helan och Halvan 1947, Frank Sinatra, Billie Holiday och Miles Davis på femtiotalet, Beatles i juni 1964 (sedan fortsatte de till Foresta på Lidingö), Rolling Stones och Bob Dylan två år senare, Simon and Garfunkel, Jimi Hendrix, Johnny Cash och Pink Floyd på 70-talet, och senare Iron Maiden, Mötley Crüe, Keith Richards, Björk, Lady Gaga, osv – en imponerande rad fram till Sort Sol 2011.

Just som man skulle hålla en erotikmässa en av de sista dagarna i september 2011  överhettades några halogenlampor och satte eld på några pappkartonger, och så brann anläggningen ner. Området spärrades av tills man rev allt för fyra år sedan, dock för att bygga nytt. Sedan ett par månader är allt klart, med invigning den 5 december av Hans Kongelige Højhed kronprins Frederik. Funktionalismens släta murar har ersatts med mera postmodern lekfull sprallighet, med en myckenhet glas: på kvällen med ljuset tänt förvandlas spannet till en väldig regnbåge.

Tågfärjan Malmöhus finns inte mer, inte heller båtarna vid Smörkontrollen. Flygbåtarnas saga är all, ångloket från Frihavnen puffar inte längre, och röken på biografen har vädrats ut. Nu kommer man över mycket snabbare och enklare från Malmö, fast inte billigare. Spårvagnarna har slutat gå och spåren har brutits upp: Ak hvor forandret! Jättebokstäverna KB på fasaden till denna köpenhamnska sporthall har plockats ner. Men den är fortfarande en arkitektonisk märkvärdighet, och det är fortfarande lätt att hitta till Peter Bangs Vej 147 på Frederiksberg.

The post Fågel Fenix i Köpenhamn first appeared on Opulens.